Stubbmarodören

Vi satt på verandan och åt en sen middag i den behagliga värmen som dröjde sig kvar efter en av årets varmaste dagar, åtminstone här i vårt lilla hörn av norra Hälsingland. Nedanför vilade sjön blank och stilla och allt som hördes var insekternas surr i midsommarbuketten på bordet tillsammans det lätta ljudet när besticken mötte porslinet. Plötsligt vred Maken på huvudet.

– Oj, jag tror vi har en spillkråka på besök, sa han och pekade bort mot blåbärsriset.

Jag tittade åt det håll han pekade och såg något rött som guppade upp och ner, men att det var en spillkråka hade jag inte kunnat säga. Så flög fågeln plötsligt upp och satte sig på en av stubbarna i närheten (vi har gott om dem på tomten, både efter stormfällning och egen trädfällning) och började frenetiskt attackera den med näbben. Men tålamodet tycktes kort och efter en stund flyttade han till nästa stubbe, och så till nästa.

När han slutligen landade på den största av stubbarna satt han länge stilla med huvudet på sned, som om han funderade över hur han bäst skulle gå till väga för att få fatt i godsakerna som förhoppningsvis fanns bakom barken.

Hm, om jag använder näbben som spett borde jag väl få loss barken.

Å hej å hå, nu är det nära… Snart lossnar den.

Men va’ fasiken, här är ju tomt, inte minsta kryp eller ägg som man kan käka!!

Nä, här kan man inte stanna, jag tar och drar till grannen. Han lär ju ha tagit ner alla träd på sin tomt, så där finns säkert gott om mer välfyllda stubbar.

Vaccin och vernissage

Igår kväll, fredag, satt den så äntligen där i armen, sprutan med den andra dosen av Astra Zenicas vaccin. Det var väl nu vi ska ropa hurra, jubla och känna oss berusade av glädje över att äntligen ha nått fram till det där efterlängtade ljuset i tunneln och vår nyvunna frihet. Men det kändes inte riktigt så. Fader Tegnells ord om att “än är det inte över” ringde fortfarande högt.

Under det här pandemiåret har jag och Maken visserligen levt i vår egen bubbla och följt de flesta restriktionerna men egentligen aldrig varit särskilt oroliga för egen del, mer för barn och barnbarn i så fall. Men nu när räddningen för världen är på plats känns det plötsligt väldigt osäkert att bara göra en stor reva i den där bubblan och kliva ur den. Det där efterlängtade ljuset och friheten känns fortfarande lika flyktigt som doften av hägg och syrén, och kanske är det så att “corona is the new normal” som vi har att förhålla oss till i fortsättningen. Så vi kommer att skynda långsamt.

Och just idag känns det särskilt skönt att vi är fullt vaccinerade och nu kan njuta lite mer av Makens fotoutställning, nu på hemmaplan. Vi behöver inte inte längre lämna lokalen och gå ut så fort det kommer fler än fyra besökare samtidigt. Dessutom är det varmt och skönt utomhus, syrénen blommar vackert och vernissagevinet ligger på kylning.

Välkommen att titta in om du har vägarna förbi!

PS Det byggs nya bostäder i området så det är lite rörigt just nu. Enklast är att gå in från Centralvägen och nerför den korta trappan mellan Sörgårdens Tyger och Restaurang China Thai och fortsätta rakt fram skylten Galleri Freja.

Sköna maj välkommen….

Även om vi nu gått in i maj månad är jag inte säker på att april bara så där tänker släppa taget om oss, inte riktigt än i alla fall. Och inte jag om april.

Namnet april kommer av latinets aprilis, av aperire (aprire på italienska) som betyder öppna. Det är nu naturen vaknar till liv och öppnar upp sig. Flyttfåglarna återvänder, växtligheten sätter fart och naturen förvandlas snart till en enda stor barnkammare.

Denna vädermässigt opålitliga och ombytliga månad har på sant aprilvis även i år levt upp till sitt rykte och varvat plusgrader med minusgrader, medan solen kämpat men inte riktigt lyckats bjuda den isande nordanvinden motstånd under några längre stunder. Regn, hagel och snöbyar har avlöst varandra och däremellan har vi bjudits på enstaka solglimtar av varierande längd.

Men i naturen fortskrider livet som vanligt utan att påverkas särskilt mycket av den rådande väderleken. Nu råder bråda tider för djur och fåglar för att på bästa sätt sörja för den egna artens fortlevnad.

Det är en dag i april och vi är ute på en promenad, Maken och jag. Vi genar över den närbelägna kyrkogården och ser hur en björktrast stretar fram över gräset mellan några gravstenar med näbben full av torra kvistar och mossa. Jag hinner aldrig fundera klart över hur den ska lyckas lyfta med sitt stora risknippet förrän den gör just det. Lyfter och flyger iväg bort mot den närliggande träddungen med sin last. Vi upptäcker snart boet som är under uppbyggnad i en grenklyka, och strax därpå återvänder björktrasten med ännu ett lass med bomaterial. Några grenar högre upp sitter den andra halvan av paret och håller utkik. Det är ingen skillnad mellan könen – åtminstone inte utseendemässigt – så det är svårt att avgöra vem som är vem.

Några dagar senare meddelar Maken den sorgliga nyheten att boet nu tycks tomt och övergivet. Kanske är det alla kråkor och skator som håller till i närheten som stört familjebildningen och tvingat björktrastparet att söka sig ett nytt boende på ett lugnare ställe.

En annan dag i april, när den kalla nordan efter en synnerligen arbetsam och blåsig vecka verkar unna sig en vilodag, promenerar vi längs den bryggliknande strandpromenaden utmed Ullnasjön i Täby. Högt över våra huvuden skränar måsar och tärnor och inne i vassen slår och plaskar det som om självaste storgäddan är i farten, men det är bara sothönsen som slåss.

Ullnasjön ligger blank och stilla den här dagen och de små krusningar som ändå bryter vattenytan åstadkoms av ett stort antal sjöfåglar, bland annat ett fyrtiotal skäggdoppingar, som simmar runt i sjön; singlar som spanar efter en partner blandat med sådana som redan hittat sin moatjé. Att “love is in the air” är tydligt och klart. Det kurtiseras, ges inviter och klappras med näbbar som vore de snatterpinnar. Några krumbuktar sig med hela kroppen, andra gör ruscher över vattnet och några fiskar för att imponera på damerna. Jag antar att det sällsamma skådespel vi just bevittnar är skäggdoppingarnas motsvarighet till t ex tjäder- och orrspel.

Fotoutställning på g….

Det är nu fem år sedan Maken första gången visade sina naturbilder på Galleri T i Gamla stan, Stockholm, då tillsammans med en god vän som ställde ut sina akvarellmålningar. Och nu på lördag är det dags igen, den här gången tillsammans med vår kära svärdotter Alexandra som ställer ut fotografier från sin bok Avstånden emellan som hon gjort som en del av en kurs på Fotografiska.

Utställningen var från början tänkt att äga rum sista helgen i november förra året och galleriet hade bokats och betalats för redan i januari, långt innan de flesta av oss ens hade hört talas om corona och covid-19. Våren som sedan följde blev svart och slog hårt mot många människor på olika sätt med bland annat död, sjukdom, ensamhet, förlust av nära och kära, jobb och raserad ekonomi som följd.

Men det var fortfarande långt till november.

Så kom sommaren, pandemin mattades av och ett hopp tändes. Vi tyckte oss se ljuset i tunneln och i början av hösten började Folkhälsomyndigheten och regeringen lätta på många av restriktionerna, bland annat kring hur många som fick samlas samtidigt i anslutning till olika evenemang.

Men kort är den lycka som varar beständigt – plötsligt ändrades åter förutsättningarna och nya regeländringar började nu dugga så tätt att det var svårt för oss vanliga att hänga med i svängarna kring vad som egentligen gällde.

Under november kom så beskedet att folksamlingar på fler än åtta personer inte var tillåtna. Det pratades om att en andra våg var på väg och i det läget kändes det inte längre rätt att genomföra en utställning som kunde bidra till ytterligare smittspridning. Så det var bara att bita i det sura äpplet och avboka och ställa in.

Kvinnan som förestår galleriet var dock en medkännande person och erbjöd utställarna att utan extra kostnad boka om till den enda lediga veckan som fanns kvar under våren 2021, vecka 15. Om fem månader borde väl ändå den här pandemin ha dragit sin kos, menade hon.

Nu blev det inte riktigt så, tvärtom tycks istället en tredje våg rulla in och diskussionerna huruvida utställningen skulle genomföras eller inte tog åter fart.

Smittan verkar just nu öka mest bland barn, ungdomar och unga vuxna, och de lär nog inte vara de besökare som står först i kö till utställningen. Många har dessutom hunnit vaccineras, åtminstone med första sprutan, eller bildat egna antikroppar efter att ha haft covid-19. Och även om det inte har varit något helt lätt beslut är det nu ändå bestämt, på lördag kör vi.

Detta gäller: Högst 8 personer inklusive utställarna samtidigt i utställningslokalen. Munskydd är tillåtet. Vi bjuder på både handsprit och vernissagevin men inga chips, nötter och salta pinnar att köra ner händer i och gräva runt.

Till dig, som gärna skulle vilja komma men inte riktigt vågar, är tipset att besöka oss någon av vardagarna (erfarenheten från förra utställningen är att det kom väldigt få besökare måndag – torsdag) eller hör av dig så kan vi ordna en kvällsvisning.

Varmt välkommen!

På spaning efter rördrom

Det var sen eftermiddag en av dessa fantastiska vinterdagar som vi belönades med under ett par veckor i februari. Många minusgrader och vit fluffig snö på åkrarna och sjön. Då kom plötsligt larmet. Rördrom, vattenrall och rörhöna hade setts i vassruggarna längs åmynningen till vår sjö.

Rördrom, det måste väl snudd på kunna betraktas som en raritet att få se en sådan i Stockholmstrakten mitt i smällkalla vintern. Ja, faktiskt vilken som av de tre, eftersom de alla normalt flyttar söderut under hösten. Några inte längre än södra Sverige, andra fortsätter ner i Europa. Kanske det är det milda vädret, ingen snö, isfria vattendrag och gott om föda som lurat många fåglar att bli kvar över vintern.

Rördrommen uppehåller sig inne i täta vassbestånd där den spräckliga fjäderdräkten i gult, brunt och svart är det perfekta kamouflaget för att kunna smälta samman och bli ett med vassen.

…många syns inte men finns ändå, som Olle Adolphson sjunger i visan om okända djur, passar väl in på rördrommen. Det enda som avslöjar att den finns där inne någonstans är dess märkliga läte som påminner om ljudet när man blåser i en tom glasflaska.

Under fyra dagar, och i närmare 20 minusgrader, smög vi, Maken och jag, hukande längs åkanten och spejade efter en likaledes hukande rördrom där inne bakom väggen av vasstrån.

Och medan vi förblev resultatlösa i vår jakt, började sociala medier fyllas med mer eller mindre fantastiska bilder av denna märkliga, nästan urtidsliknande fågel. Rördrom som flyger, rördrom som fiskar, rördrom som kalasar på abborre och rördrom som springer med sjumila kliv över isen.

Det började till slut kännas som att vi skulle få nöja oss med att se rördrommen via andras kameror och mobiltelefoner, och istället bara vara glad åt att vi i alla fall hade lyckats få ett årskryss på både rörhöna och vattenrall.

Klicka på bilderna för att förstora dem

Men så plötsligt, på eftermiddagen den fjärde dagen hände det.

Utan kikare och på långt avstånd tog det en bra stund innan vi kunde avgöra att det faktiskt var en rördrom vi såg, som halvsatt och tryckte i snön, och inte bara en gammal skräphög av vass och torrt gräs.

Vi tog oss över ån till motsatt sida och närmade oss försiktigt en öppning i vassen varifrån vi hade bättre sikt. Rördrommen upptäckte oss snabbt och visade det tydliga tecknet på att vi kommit för nära genom att stå helt orörlig med indragen hals och näbben pekande rakt upp i skyn, som en påle. Vi drog oss åt sidan och efter en liten stund slappnade den av. Insåg väl att vi inte utgjorde någon fara och återgick till att fortsätta att stirra ner i det lilla hålet med öppet vatten i hopp om att middagen snart skulle dyka upp. 

Rördrommen (Botaurus stellaris) tillhör familjen hägrar. Det är en stor fågel, mellan 70-80 cm lång och med ett vingspann på 100-130 cm, som i huvudsak lever på småfisk, kräftdjur, små däggdjur och insekter.

Med den nedgående eftermiddagssolen i ryggen kunde vi vandra hemåt med vetskapen om att vi i våra kameror åtminstone skulle ha någon form av bevis på att även vi nu hade sett, och inte bara hört, en rördrom IRL.

Räkning av fåglar in på knuten 2021

I helgen var det så dags igen för den årliga räkningen av småfåglarna vid fågelmatningarna runt om i landet. Eftersom vi vintertid bor i lägenhet kan vi inte ha någon egen matning på balkongen. Istället drog vi som vanligt iväg med kameror, kikare, anteckningsblock samt en nygräddad kaka till förmiddagsfikat till våra vänner, som i snart ett år hållit sig undan i sin stuga i Roslagen.

Det brukar vara lite av the same procedure as last year över de här fågelräkningarna, det enda som egentligen skiljer dem åt är vädret, arterna och antalet fåglar som dyker upp. Och så kakan till kaffet då. Förra året blev det en äppeltosca, i år en morotskaka. Om någon eventuellt har planerat att fira morotskakans dag nu på onsdag (alltid den 3/2) hittar ni receptet på “världens godaste” här på bloggen “En smaksak“.

Förra året grönskade trädgårdarna i sommarstugeområdet, i gullvivornas bladrosetter tittade redan små knoppar opp och det gick vita gäss på sjön Erken. Nu var det minus 10 grader, snö överallt och isen hade lagt sig på sjön.

Efter kaffet blev det en promenad längs Erkens strand och genom stormfälld skog innan det var dags att återvända till stugvärmen.

Frörören på ställningarna och i buskarna utanför fönstret var fyllda till bredden med något för alla smaker och på backen låg mer frön och nötter tillsammans med små bitar av fettkakor. Trafiken mellan rören och de omgivande skyddande buskarna var intensiv, så nu var det bara att börja räkna.

Här är några av gästerna som dök upp vid matbordet, där de fem söta stjärtmesarna nog blev den gladaste överraskning.

Hur blev då resultatet? Jo, det blev ett något sämre resultat jämfört med förra året, 44 stycken fördelade på 9 arter mot 56 fördelade på 11 arter 2020.

Årets bubblare verkar vara koltrasten, och så blev det även hos oss. Förra året var det grönsiskan som invaderade matningarna, men i år var inte en enda på plats. Konstigt hur det kan svänga.Vämlinge Topp 10 2021

      1. Talgoxe 12
      2. Blåmes 10
      3. Koltrast 7
      4. Stjärtmes 5
      5. Nötvecka 3
      6. 2 vardera av svartmes, pilfink och större hackspett
      7. Entita 1

 

Kung Bore och strömstaren

Härom veckan anlände så äntligen Kung Bore med hela sitt entourage av vitklädda granar i släptåg och det låg en andäktig tystnad över den orörda del av Roslagsleden, som vi just då pulsade fram och bana väg på i – ja, just det – Roslagen. Stora flingor fortsatte att dala genom luften och fyllde på det redan decimetertjocka täcket av fluffig snö. Allting vitt vitt vitt – och tyst. Inte ett endast pip hördes från de fåglar som ändå måste ha suttit och kurat där inne i trädens täta grenverk.

De annars så vita björkstammarna såg plötsligt smutsiga ut mot snön men fick oss ändå att tänka på konstnären Lars Lerins tavlor.

Ledmarkeringarna var översnöade och vi fick allt svårare att orientera oss i den orörda snön. Efter en paus i ett vindskydd vid sjön Viren för att inta den alltid medföljande matsäcken bestämde vi oss för att avbryta vandringen och följa våra egna spår tillbaka till parkeringen vid Wira bruk.

Wira bruk ligger två mil norr om Åkersberga och ungefär en timmes resa med bil från Stockholm. Med sina små röda stugor utspridda längs båda sidor av ån som ringlar genom byn, känns det som att stiga in i någon av Astrid Lindgrens alla berättelser. Blommande äppelträd och prunkande grönska vår och sommar, nu insvept i rött och vitt som det julkort som aldrig kom fram i tid.

Vira klingebruk, som det hette från början, grundades redan på 1630-talet av riksrådet och amiralen Claes Fleming. Med tillgång till vatten och två vattenfall som kunde ge kraft åt hammare och blåsbälgar var detta en gynnsam plats att anlägga vad som kom att bli landets främsta vapensmedja under stormaktstiden. Fram till 1775 hade bruket kungliga privilegier i form av skattelättnader och periodvis även ensamrätt på leveranserna av värjor, sablar och bajonetter till den svenska armén.

När privilegierna upphörde fortsatte visserligen klingsmidet en bit in på 1800-talet fast nu i konkurrens med andra bruk, men redan i slutet av 1700-talet började bruket successivt ställa om till en mer fredlig produktion i form av lieblad, yxor, sågblad och knivar.

Arbetet i smedjan var hårt och slet på kroppen. De ständiga växlingarna i temperaturen mellan värme och kyla gav upphov till reumatism och det oavbrutna slamret och kontrasten mellan ljus och mörker orsakade både hörselskador och blindhet.

Genom århundradena har smedjor rasat ihop eller brunnit ner och nya byggts upp. Här, i anslutning till Viraåns nedre fall, ligger de tre smedjor som fortfarande finns kvar: Stora smedjan, Lilla smedjan och den moderna Nya smedjan som byggdes 1979.

Verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948 när den siste smeden, John Dahlgren, dog. 1965 restaurerades den gamla bruksmiljön varsamt med hjälp av statliga medel och idag arbetar tre smeder med konstsmide i Nya smedjan.

Sedan 1985 har man veckan efter midsommar också kunnat roas och röras av Wiraspelen, ett musikskådespel för hela familjen som spelas runt amfiteatern på Isaks äng.

Här berättar hundratalet amatörskådespelare plus ett tiotal professionella tillsammans med dansare, sångare, musiker, galopperande hästar, getter och höns om livet vid bruket under mitten av 1700-talet. Framför allt är det en historia om kärlek – den stora kärleken – och om hur det är att förlora den man älskar.

Om pandemin släpper sitt grepp till sommaren och det åter blir tillåtet att genomföra spelen, är de väl värda ett besök. Och ta gärna med en picknick- eller kaffekorg!

Till sist – det/den som var det egentliga målet för vår utflykt den här dagen – STRÖMSTAREN! Och precis som vi hoppats satt den där på sina vanliga gren mitt ute i ån, lite för långt bort dock för en skarp bild utan tele.

OBS! De vita fläckarna i fjäderdräkten beror inte på något genetiskt färgfel (leucism) utan bara på att det snöade.

Källa: Wikipedia

Pumpkin pie

Idag är det nationell helgdag i USA och över hela landet firas Thanksgiving Day, en högtid som nästan är större och viktigare än själva julen. De senaste dagarna har amerikaner, trots en galopperande pandemi, flugit kors och tvärs över landet för att ta sig hem och kunna fira med nära och kära. Sitta till bords och se hur far i huset står vid kortänden och trancherar festens huvudrollsinnehavare, kalkonen, som sedan serveras med en uppsjö av tillbehör: gröna bönor, glaserad brysselkål, stuffing, sötpotatisgratäng, potatismos, sås och tranbärssylt. Att ovanpå allt detta även kunna pressa ner en bit pumpapaj med vispgrädde är en konst som bara anstår en sann amerikan.

Det finns flera historier om vad som är förebilden för dagens thanksgivingmiddag. En av dem är den om de engelska och irländska pilgrimmer som i augusti 1620 anlände med skeppet Mayflower till Massachusetts, där de under hösten grundade staden Plymouth.

Den första vintern var kall och eländig, skördarna slog fel och många av pilgrimmerna dukade under. Ursprungsbefolkningen, indianerna, kom till undsättning med mat och kläder och lärde dem bland annat att odla majs. När det året därpå var dags att skörda, bjöds indianerna in till en stor höst- och skördefest som tack.

1863 proklamerade president Lincoln Thanksgiving som nationell helg och 1941 fastställde den amerikanska kongressen att den fjärde torsdagen i november skulle vara USAs tacksägelsedag.

Thanksgiving är också en tradition som jag tagit med hem från tiden när familjen under ett par år bodde i Princeton, N.J. Och även om jag inte firar den varje år, brukar en pumpapaj ändå alltid serveras minst en gång mellan Halloween och jul. Och så här gör jag min paj, som får köket att dofta ljuvligt av julkryddor.

Pumpapaj

Värm ugnen till 220 grader

Pajdeg
270 g (4,5 dl) mjöl
175 g smör (kylskåpskallt)
1-2 msk florsocker
2-3 msk iskallt vatten

Gör så här
Mixa ingredienserna i en matberedare och tillsätt vattnet lite i taget (viktigt att degen inte blir för lös).

Kavla ut degen till en rund platta (28 cm Ø) till en form som mäter 24 cm Ø.

Täck botten till en springform med löstagbar kant med bakplåtspapper. För över degplattan till formen, tryck till botten och se till att degen går ganska högt upp på kanten så att fyllning får plats utan att rinna över. Ställ formen i kylen medan du gör fyllningen.

Fyllning
Den som vill kan naturligtvis göra sin egen fyllning genom att rosta t ex butternut squash i ugnen och sedan mixa fruktköttet till en puré, men jag är lite lat och gör det lätt för mig genom att använda färdig fyllning på burk.

450 g pumpafyllning, gärna Libby’s. (Brukar finnas i välsorterade mataffärer eller i särskilda amerikanska affärer, t ex The American Food & Gift Store).
3 dl kaffegrädde eller 2 dl vispgrädde + 1 dl mjölk
1,5 dl socker
½ tsk salt
1½ tsk mald kanel
1 tsk mald ingefära
¼ tsk mald nejlika
2 stora ägg

Gör så här
Blanda alla torra ingredienser i en liten skål.
Vispa äggen i en större bunke, rör ner pumpafyllningen tillsammans med de torra ingredienserna och tillsätt grädden lite i taget. Se till att allt är väl blandat.
Häll fyllningen i det ogräddade pajskalet.

Grädda i 220 grader i 15 minuter och sänk därefter temperaturen till 175 grader och fortsätt att grädda i ytterligare 30-40 minuter. Pajen är klar när du testar med en provsticka och ingen smet fastnar.

Låt pajen kallna och servera med lite vispad grädde.

Nyanser av dimma

Dimmornas tid är nu, när kall luft sveper över det fortfarande uppvärmda vattnet, blandar sig med luften där och bildar dimrök över sjön.

Fenomenet, som kallas sjörök, gör vissa morgnar är mer trolska och magiska än andra. Det är lätt att förstå att människor förr tyckte sig se olika väsen i dimslöjorna som rörde sig över vattnet – och över ängar med för den delen, som när älvorna dansade.

Ibland är dimman så tät att man bara väntar sig att få höra en mistlur ljuda i det ogenomträngliga, andra gånger är man redo att ringa brandkåren, när man tycker sig se rök välla upp bakom grannens stugan tvärs över sjön.

Klicka på bilderna för att göra dem större

Hösten är här och snart kommer sjöröken att ersättas av snöröken!

****************

Det blev en märklig sommar det här året, och för vår del dessutom en försenad sommar, men där jag till slut ändå skulle få plocka mina efterlängtade bär.

Säkert var vi många som hoppats och trott att coronan skulle vara över när sommaren och semestrarna kom. Men nej, den fortsatte att hänga över axeln på oss som en stor osynlig fiende och skapa lidanden och stora påfrestningar för väldigt många. Samtidigt var det ironiskt nog just tack vare pandemin som jag snabbt kunde få tid för operation av min spinal stenos (förträngning av ryggmärgskanalen) som plågat mig under två år. Inte heller behövde jag ha dåligt samvete för att ha tagit någon annans plats. Många patienter valde själva att avboka sin inplanerade operationer och behandlingar av rädsla för att bli smittade med covid 19, och plötsligt stod kirurger och ortopeder utan patienter och med hål i sina operationsscheman.

– När vill du komma, frågade så ortopeden vid vårt första coronasäkrade samtal över telefon.

– Får jag välja skulle jag gärna vilja kunna gå och röra mig igen utan smärtor när det är dags för hjortronpremiären.

– Hjortronpremiären??? Hm…, jaha…, och när infaller den?

– Den 12 juli!

Lång tystnad.

– Äh, hmm, är inte det VÄLDIGT tidigt?

– Nej, på mina myrar är de första bären alltid klara att plocka på Herman-dagen den 12 juli.

Åter igen en lång tystnad bortsett från ljudet av någon som knappade på ett tangentbord.

– Kan du vara här kl 08.00 torsdagen den 11 juni? Då har du fyra veckor på dig att läka ihop, och det bör du klara. Men kom ihåg, minsta sår eller rispa i hudkostymen och du kommer att skickas hem direkt.

Hudkostymen var intakt, operationen gick bra och när jag vaknade upp igen var alla smärtor som bortblåsta. Helt otroligt. Och i början av juli kunde vi, en månad senare än vanligt, äntligen landa i vårt paradis, och i den knähöga blomsteräng av prästkragar, rödfibbla, gräs och ogräs som vår gräsmatta då hunnit förvandlas till.

Att se hur snabbt naturen tar tillbaka sin rättmätiga egendom, när vi inte sköter om det vi har till låns, borde få oss att tänka till. Extremväder, bränder, pandemier, och växtlighet och djur som flyttar fram eller drar tillbaka sina positioner i takt med att klimatförändringarna ändrar deras livsbetingelser är kanske naturens sätt att sätta ner foten och ryta till på skarpen: Skärp er, och sluta att exploatera mig för att tillfredsställa era egon och ert habegär! Tiden håller på att rinna ut, men lyssnar vi….?

****************

Så var den då äntligen här, söndagen den 12 juli och det var det dags att stiga in i den där bärbubblan som börjar med jakten på myrens gula guld, hjortronen (rubus chamaemorus) och slutar någon av de första veckorna i september med plockning och rensning av skogens röda guld, lingonen (vaccinium vitis-idaea).

Det är alltid lika spännande att en tidig morgon kliva ut på den vattensjuka myren och mötas av den omisskännliga myrdoften av våt vitmossa (som by the way inte alls är vit utan uppvisar alla färger från grönt till gult, rött och brunt) och torv, tillsammans med ett svagt stråk av sötma. Kanske från pors eller skvattram.

Vi sveper med ögonen över myren för att inte överraskas av någon björnhona med ungar eller en älg, men allt är tyst och stilla bortsett från vattnets gurglande läte när det fyller upp hålen som våra fotsteg lämnar efter sig. För varje steg tar mossan ett ordentligt tag om stövlarna och håller oss fast några sekunder innan den högst motvilligt släpper greppet.

Maken fortsätter bort mot älgpasset för att lägga ifrån sig sin kamerautrustning, medan jag viker av åt höger och följer en av alla de stigar som älgarna trampat upp kors och tvärs över myren.

Jag kan direkt konstatera att det åtminstone på den här myren kommer att bli en riklig skörd, men än så länge är det mesta rött och omoget. Jag är noga med var jag sätter mina fötter när jag försiktigt kryssar mellan de röda bären och plötsligt står de där framför mig, två hjortron, vackra och perfekta i färg, form och mognad.

Hjortron är inget man plockar med bärplockare, och så här i början handlar det verkligen om att ta ett bär här och ett där, med många steg emellan. Ett rejält rehabpass skulle man kunna säga.

Jag anser mig vara en ganska generös person och väl hemma igen med min skörd delar jag ofta och gärna med mig av den till vänner och bekanta. Men om någon klampar in på “min” myr innan jag fyllt mitt eget behov blir jag som en tigrinna, som skyddar sina ungar, fast i mitt fall gäller det alltså det gula guldet. I sådana ögonblick förtränger jag snabbt att det finns något som heter allemansrätten.

En timme in i plockandet så händer det. Jag hör en bil som kommer körande på den ensliga skogsvägen och så en dörr som slås igen. Jag rätar på ryggen och stirrar åt det håll där den eventuella inkräktaren bör dyka upp. Och plötsligt klafsar två äldre män in på myren med varsin stor korg i näven. Jag har tagit på mig min suraste min, men den kan dessvärre inte avskräcka dem eftersom avståndet mellan oss är alltför långt.

– Här var det inget moget än, bara kart, ropar den ene och lyfter artigt på kepsen när de till slut upptäcker mig.

– Nej, och det kommer nog att ta MINST två, tre veckor innan man kan plocka dom, hojtar jag tillbaka (och då ligger de redan i min frys, ska ni veta).

En stund senare ger männen upp och på väg tillbaka mot bilen stannar de till, ropar och pekar ner i mossan.

– Det finns några mogna här, men vi lämnar dom till dej.

Jag tackar och skäms ett kort ögonblick över mina förutfattade tankar om att de förmodligen skulle fylla sina korgar med hjortronkart nu när de inte hittade några mogna bär.  I min värld är det förbjudet att plocka omogna bär, eftersom hjortronplantan då dör. Ja, jag har inte några vetenskapliga belägg för detta, men det är vad jag har hört och läst, och då förhåller jag mig till det.

Tillsammans lyckades Maken och jag få ihop en knapp liter hjortron den här premiärdagen.

Och av den skörden kokades den vackraste konjaksfärgade sylt man kan tänk sig och som smakade himmelskt tillsammans med en bit ugnsbakad chèvreost.

Tänk att man bara kan ÄLSKA att gå böjd som en märla på en myr i två timmar och allt man kommer hem med är 772 hjortron. Ja, så är det, jag räknar dem. Varje gång. Förmodligen något slags defekt jag har.

****************

PS Vad gäller lingonplockningen brukar vi varje höst samla ett gäng vänner hos oss för att umgås, äta gott och plocka och rensa lingon. I år var det bara ett par som vågade besöka oss mot löfte om egen stuga. Och det var härligt att äntligen få umgås lite mer på riktigt, även inomhus trots avstånd Tillsammans hann vi även skrapa ihop och rensa cirka  65 liter bär. Inte så illa pinkat, som en av deltagarna försynt uttryckte det.

Födda: Fyra tornfalksungar

Det sjuder av liv i naturens barnkammare just nu och det finns hur mycket som helst att titta på, roas av och förundras över för den som tar sig tiden att stanna upp och sitta ner en stund.

Stararnas ungar har just lärt sig flyga och svärmar runt oss i stora svart sjok, det är nästan så att man känner vinddraget från vingslagen när de pilar förbi. In och ut i de omgivande enbuskarna, skränar och skriker efter mer mat. Näbbarna ständigt vidöppna.

Högt över våra huvuden hörs tofsvipornas varningsläte när vi vandrar ner genom kohagen. Vi gissar att reden med ägg eller ungar gömmer sig där någonstans bland grästuvorna, så vi viker av från området de cirklar över och ser oss noga för inför varje nytt steg.

Vi slår oss ner på varsin sten och riktar kikarna mot det som är målet för vårt besök, tornfalksholken som sitter uppsatt i hagen intill.

Den oblyga kärleksakten mellan två tornfalkar överst på en elstolpe, som vi kunde bevittna i påskas, har burit frukt och vi hoppas nu få en skymt av de små trollen. Men avståndet är långt och inte ens med kikare lyckas vi se så värst mycket. Det är mörkt i holken men tycker oss se stjärtfjädrarna som sticker ut över kanten och anar konturen av en vuxen fågel som står upp. Kan det vara så att det börjar bli trångt där inne i boet?

Det är först när vi kommer hem och kan förstora och ljusa upp bilderna som vi ser att vårt antagande var rätt. Några ungar syns visserligen inte till, men säkert vilar de i tryggt förvar där nere i holken.

Honan lägger vanligtvis 3-6 ägg och är också den som sköter ruvningen, vilken tar mellan 27-31 dagar. Därefter dröjer det ytterligare cirka 30 dagar innan ungarna är flygfärdiga.

Hannen, som vi nyss såg ryttla över ängen, landar plötsligt på holktaket med något mörkt i klorna. Troligen en mus eller sork. Det är hans uppgift att förse honan och ungarna med mat, oftast möss och sorkar, men födan kan också bestå av grodor, ödlor och reptiler.

Bytet lämnar han över till honan, som i början styckar upp och portionerar ut maten till ungarna.

Så ser vi plötsligt hur några ljusa ulltussar vaknar till liv och sticker upp sina små bollar till huvuden när de förstår att det är mat på gång. Men är de bara två?

Nej, nu ser man ju tydligt att de är tre stycken.

Men har man sett, så är de plötsligt fyra! Finns det möjligen en femte unge också? Ja, det lär tiden få utvisa.

Med minst fyra näbbar att mätta krävs det nu att båda föräldrarna bidrar i jakten på mat om alla ungarna ska överleva. Bara under den stund vi sitter och betraktar det pågående livet i holken har minst sex möss/sorkar fått sätta livet till.

På väg tillbaka till bilen passerar vi en törnskata som poserar så vackert i toppen av en enbuske. Törnskatan har jag bara sett en gång tidigare och då på så långt håll att det knappt borde fått räknas som ett livskryss. Men nu får krysset så kvar, nu har jag ju bevis.

Den översta bilden i inlägget är från ett besök några dagar tidigare, vilket den observante kanske redan noterat. På den bilden har holken en ren och prydlig framsida, på de andra kan man tydligt se att ungarna nu lärt sig att “sitta på pottan”,  men att de fortfarande är så små att rumpan inte når tillräckligt långt ut och det mesta därför hamnar på holkens front.