Le chicouté nouveau vs le beaujolais nouveau

Nu är så årets premiär avklarad! Premiär? Ja, hjortronpremiären, när den långa väntan äntligen är slut och man kan plocka de där första mogna bären på en myr som fortfarande mest lyser rödprickig av hårda kart.

Det där med premiär är mitt alldeles egna lilla påfund och gäller bara för just ”våra” myrar. Det visade sig att vi under några somrar alltid plockade de första bären just den 12 juli, så numera har det datumet blivit vår officiella hjortronpremiär. I år ställde dock det kyliga vädret till det och premiären blev en vecka sen.

Från det att de första vita hjortronblommorna slagit ut håller vi myrarna under kontinuerlig uppsikt. Det finns nämligen mycket att oroa sig för under vägen fram till mogna bär. Fördelningen av han- och honblommor måste vara den rätta, och en vitprickig myr betyder inte alltid god skörd. Vill det sig illa kan den bara innehålla den ena sortens blommor – och då blir inga bär gjorda. Sedan är det det där med frosten, slagregn och tillgången på insekter som också kan sätta käppar i hjulet.

Den här väntan på att bären ska mogna är lite som en långdragen graviditet fram till det ögonblick när det är dags för förlossning. I det här fallet då foderbladen, som skyddat bäret under mognadsprocessen, öppnar sig och viker ner sig och visar upp ett alldeles underbart saftigt orangerött hjortron. Och när det sker vill vi ju vara på plats, vara först och helst ensamma.

Ungefär som då på 80- 0ch 90-talet när stora delar av den vindrickande befolkningen formligen hängde på låset till systembolaget den tredje torsdagen i november för att försäkra sig om en flaska av årets Beaujolais nouveau. Kanske inte så mycket för smaken, som för att visa att man hängde med. Fortfarande är släppet av vinet, som finns på flaska redan två, tre månader efter skörd, en folkfest i Frankrike men här hemma verkar den trenden nu ha svalnat.

Till skillnad mot det unga vinet, som på den tiden ärligt talat var ganska tunt och med en viss jästsmak, är det de första unga hjortronen som i mitt tycke ger den godast och vackraste sylten.

”Le Beaujolais nouveau est arrivé”, som fransosen säger – själv kontrar jag med ”le chicouté nouveau est arrivé”.

Den första skörden, knappt mer än ett par deciliter, förvandlas omgående till sylt när vi kommer hem. Det brukar bli precis så mycket att det räcker till ett par matskedar som under andäktig tystnad avnjutes varm till glass eller var sin bit friterad camembert. Efter att lyriskt ha smackat, ummmmat och himlat med ögonen kan vi konstatera att årets skörd håller mycket god kvalitet med stora, vackra och smakrika bär.

 

Nu när premiären är överstånden är plockningssäsongen i full gång. Som tur är mognar inte alla bären samtidigt, så varannan dag, om bara vädret tillåter, är ett lagom plockintervall. Hittills har vi alltid varit ensamma på myren, mycket tack vare bybornas rädsla för björn. Så plötsligt igår tycktes den skräcken vara som bortblåst när en ”hel armé” av plockare klafsade fram över den vattensjuka myren med 10-litershinkar i händerna.

Jag delar gärna med mig av mygg, knott och småsve, men av hjortronen… . Nej, inte lika generöst, framför allt inte när jag vet att hinkmänniskorna måste bli tvungna att plocka mer omoget än moget om de tänkt sig att fylla alla sina hinkar.

Dessutom har jag mina leveranser att tänka på. Kajsa, Vivi, svärdottern och svärdotterns mamma, Kerstin, Barbro och säkert några till som utlovats en eller ett par ”guldtackor” i mån av tillgång. Och sina löften vill man ju försöka hålla.

Den spanande tornfalken

Tornfalkens karaktäristiska läte har hörts av och till hela sommaren, så vi vet att den häckar någonstans i de närmaste omgivningarna, men har inte riktigt lyckats lista ut var. Den senaste veckan har ungarna blivit flygga och ses nu då och då ryttla över tomten. Tre stycken har vi räknat till samtidigt.

 

I morse tyckte jag mig se något falkliknande flyga in i en gran på grannens tomt så där en hundra, hundrafemtiometer bort. Det tog en stund innan jag lyckades lokalisera fågeln, där den satt på en gren invid stammen, och få bekräftat att det faktiskt var en tornfalksunge.

Maken kom med sin tubkikare och det var en häftig upplevelse att zooma in tornfalken och få en knivskarp bild av den där den satt och spanade. Huvudet som rörde sig från sida till sida medan den skannade av omgivningen, och hur den emellanåt lutade sig framåt som för att se bättre.

Tyvärr var avståndet för långt för att det skulle bli bra och skarpa bilder med mitt lilla zoomobjektiv, så förlåt den dåliga bildkvaliteten, men jag vill ändå visa hur söt ungen är där den sitter och spanar efter något lämpligt byte.

 

 

Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

Sorgeliga saker hända….

Söndagen den 21 maj fick Maken och jag vara med om något som, efter vad vi förstått, var unikt och väldig väldigt få förunnat, nämligen att vara på plats i just den sekund som en fågel värper sitt ägg. Och känslan och storheten i detta magiska ögonblick, när ett nytt liv är på väg att ta sin början, är svår att beskriva.

Dagen därpå, på måndagen, var vi tillbaka för att kontrollera att allt var okej. Orrarna var på plats och spelade den här kvällen också, smålomshannen hade återvänt och simmade sakta runt grästuvan där honan låg och ruvade. Och vi kunde andas ut.

Vid ett snabbt besök på onsdagen kunde vi däremot konstatera att det vi oroat oss för nu hade hänt ännu en gång. Boet var tomt, häckningen hade misslyckats och lommarna var borta.

Vad som egentligen hade hänt kunde vi bara spekulera kring, men vi var ändå tvungna att åka upp till tjärnen även på torsdagen för att förvissa oss om ifall lommarna bara hade varit iväg och fiskat eller om de nu hade lämnat tjärnen för gott. Kvällen var tyst och stilla, vattnet spegelblankt och färgat av det intensivt grönskande strandgräset och där och då insåg vi att steget mellan pastoral idyll och naturens grymhet kan vara väldigt kort. Ändå tändes ett litet hopp, när vi fick se smålomsparet ligga och vila en bit ut i vattnet. Kanske finns det fortfarande tid för en omhäckning.

 

På fredagsmorgonen upptäckte vi dessa två tranor som gick och åt på täkten i närheten av vår stuga. Och utan att ha något riktigt belägg för tanken den här gången, kunde jag ändå inte hjälpa att ordet SMÅLOMSMÖRDARE – och just det, med versaler – for genom huvudet.

Orrspel och äggläggning

Det var med både spänning och ett visst mått av nervositet som vi gick den stig, vi själva trampat upp under två somrar, ner mot den lilla skogstjärnen. Skulle vårt smålomspar ha återvänt för familjebildning ännu en sommar?

Mellan träden skymtade vi grästuvan en bit ut i vattnet där honan och hannen brukade turas om att ruva, men redan där på håll kunde vi konstatera att den var tom.

Efter en stund upptäckte vi en ensam smålom som låg och sov i mitten av sjön. Vi blev både förbryllade och oroliga. Vad hade hänt? Varför var den ensam? Och varför låg den inte på ägg?

 

Medan vi funderade på alternativa svar till våra frågor flög ett gluttsnäppepar över tjärnen och slog sig ner en bit bort på myren, där de nästan omgående ställde sig att sova, de också.

 

Vid strandkanten mitt emot utbröt plötsligt ett rejält tumult. Tunga vingslag i luften innan fem stora orrtuppar landade på myren, fällde upp stjärtfjädrarna och visade upp den vita gumpen. Det flaxades med vingarna, hoppades och gjordes utfall, allt till ackompanjemang av ett intensivt kuttrande. Orrspel i slutet av maj hade vi aldrig varit med om tidigare.

Vet inte om de plötsligt blev medvetna om vår närvaro och kände sig störda, men rätt som det var upphörde spelandet abrupt och alla fem tupparna flög upp och satte sig i varsin tall- eller grantopp. Där satt de länge och avtecknade sig mot himlen som svarta siluettbilder.

 

Under tiden som orrspelet pågick vaknade vår smålomshona till liv. Att det var just honan skulle snart visa sig. Hon började simma bort mot grästuvan, sedan runt den och tillbaka mot mitten av tjärnen igen. Efter en stund gav hon till ett par höga skrik och satte på nytt kurs mot tuvan. Först på andra försöket lyckades hon komma upp och ålade sig in mot mitten och sjönk ner i gräset. Smålommens ben sitter så långt bak på kroppen att de har svårt att gå och får på land mest ta sig fram via ålning medelst hasning.

Efter en stund lyfte hon litet på baken och i kikaren kunde vi se att hon började göra några krystliknande rörelser innan hon lade sig ner igen. Strax därpå reste hon på sig, vände sig åt andra hållet och upprepade proceduren med krystningarna innan hon på nytt lade sig ner. Och den här gången blev hon liggande kvar.

Vi var övertygade om att vi just fått bevittna en äggläggning. Men upplevelsernas tid var inte förbi än. Nu hade även gluttsnäppeparet vaknat till liv och vi skulle strax även få uppleva ett ägg (eller kanske fyra, som är det vanliga bland gluttsnäpporna) bli till. Av respekt för privatlivets helgd stängdes dock kamerorna av här.

Att under en dryg timme på nära håll ha fått uppleva tre av naturens alla under känns som en oerhörd ynnest och rikedom. Nu håller vi bara tummarna för att hannen snart kommer att återvända med mat till den blivande modern. Vi antog nämligen att han var iväg och fiskade i någon närbelägen sjö, eftersom det sällan finns fisk i häckningstjärnarna. Och att den elaka tranan, som förra sommaren satte P för familjelyckan genom att äta upp smålommens ägg, nu håller sig borta.

Bland gulärlor och grönbenor

Tidig morgon vid Angarnssjöängen i slutet av förra veckan. Kyligt men soligt. Ett femtiotal brushanar hade rapporterats här de senaste dagarna och det var vår förhoppning att få se dem spela.

Över hela sjöängen låg en ljudmatta av kackel i olika tonarter och hundratals grågäss promenerade fram och tillbaka över gärdena med sina avkommor, allt från nykläckta dunbollar till sådana som redan tycktes ha hunnit bli mer som kaxiga och orädda tonåringar.

Någon uppvisning av spelande brushanar fick vi aldrig se den här morgonen. Endast fyra stycken var på plats men lyfte när vi närmade oss och flög iväg bort mot Lundbydiket. Det var först när jag kom hem och gick igenom mina bilder, som jag upptäckte att ett svart ”bylte”, längst ut i högerkanten på bilden av en grågåsfamilj, vid uppförstoring visade sig vara en ensam brushane.

 

Gulärlan hittar man ofta sittande på någon stör eller stängselstolpe i beteshagarna. Och just Angarnssjöängen lär vara ett av de gulärlerikaste områdena i länet. Kanske den här gulärlan kände sig litet extra skyddad och trygg på just den här stolpen.

En något mindre iögonfallande fågel var stenskvättan, som just här nästan blev ett med stenen den satt på.

 

Eftersom det inte blev något spel av brushanarna och Makens mobil plingade i ett med rapporter om en häckande pungmes i Hjälstaviken, bestämde vi oss att istället göra en utflykt dit.

Hjälstaviken är en sjö och våtmark ett par mil utanför Enköping och vi var många som var på jakt efter pungmesen den där dagen. På smala spänger trängdes vi med såväl rejält välhängda skådare, åtminstone vad gällde ryggsäckar, tubkikare och värstingkameror, som stavgående damer. Vid varje möte gällde det att dra in både rumpa och mage och be en stilla bön att staketet inte var murket och skulle ge vika när man tryckte sig mot det.

Hade aldrig hört talas om pungmesen tidigare och jag vet inte riktigt hur jag föreställde mig att den egentligen såg ut. Men nu vet jag att den har fått sitt namn av att boet liknar en pung. Tyvärr visade det sig att just det här boet i Hjälstaviken hade blåst sönder och att fågeln troligen redan gett sig av.

Spängerna ledde oss genom ett gigantiskt hav av vass. Där inne syntes inte några fåglar, men det hördes desto fler. Rördromen, som blåste i sin flaska, ja, den låter så. Nära, nära. Den syns inte, men finns ändå skulle man kunna nynna för att travestera Olle Adolphson. Sävsångaren sjöng så vackert och långt där inne bland vassrören körde vassångaren sin symaskin. Som en enda lång raksöm som aldrig blev klar. I ett träd på andra sidan vassväggen satt en sävsparv lugnt och spanade på oss.

 

Vår del av spången slutade vid ett väl tilltaget gömsle. Vattnet utanför var fullt av skäggdoppingar, gräsänder och grågässfamiljer och på gungflyn närmare stranden promenerade grönbenorna omkring. Ovanför cirklade skränande fisktärnor runt och gjorde störtdykningar ned mot vattenytan i jakt på fisk, medan några hade tagit en paus på gömslets mossbelupna tak.

 

 

Backsippor och måsinvasion

Maken, som har ett genuint fågelintresse, går nästan dagligen sina turer med tubkikaren och kameran. Mitt eget engagemang däremot är väl av det mer ordinära slaget och inskränker sig mest till att det är trevligt och rogivande, och ibland litet spännande, att sitta vid fönstret och titta på hur fåglarna beter sig vid matstationerna. Men det händer ändå att jag då och då följer med honom på hans utflykter, framför allt vår och sommar när det också finns så mycket annat att förundras över i naturen. Varje gång lär jag mig alltid något nytt, och ju mer man kan, desto roligare blir det.

Ibland har naturupplevelserna till och med resulterat i något som nästan gränsar till besatthet. Som tornfalksparet till exempel, som en påsk för några år sedan slog sig ner i en av tallarna på tomten och som vi kunde följa från deras kärleksakt i en grantopp till ungarnas flygövningar över tomten, innan det var dags för dem att dra vidare till nya jaktmarker. Eller smålomsparet i den lilla skogstjärnen, där vi från första parkett vid strandkanten kunde dokumentera familjelivet från häckning till flygfärdiga ungar.

De upplevelserna kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan, och bland det första vi numera gör när vi kommer upp till landet i maj är att lyssna av skogen runt stugan efter tornfalkens karaktäristiska läte och besöka den lilla skogstjärnen för att se om smålommen återvänt ännu en gång.

Nu har jag blivit ”besatt”, igen. Ja, så har det känts ända sedan jag för några dagar sedan helt på egen hand lyckades leta upp och ta några bilder på den där ringtrasten, som gästat kommunen under mer än en veckas tid. Och nu har även den fått en plats i mitt hjärta. Varför den plötsligt känns så speciell kan jag inte riktigt förklara, men Maken har sin egen teori. Han tror att jag gjort ett slags tävling av att det är just JAG, och inte han, som lyckats ta bilderna av vad som ändå verkar vara något av en raritet i våra trakter. Och kanske har han litet rätt. Jag gillar att tävla och tävlar nästan jämt. Det är bara det att dem jag tävlar mot, sällan vet om att det är tävling som gäller.

Efter de första mötena med ringtrasten har jag fortsatt att flera gånger om dagen vandra runt på kyrkogården och de omgivande ängarna i hopp om att få syn på den ännu en gång. Att plötsligt upptäcka en vit haklapp på någon av alla de vanliga svarta koltrastarna, som sprätter omkring och drar upp mask ur gräsmattan. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar, i solsken och hagelstormar, vardag som helgdag har jag varit på plats och spejat och spanat. Svurit över stojande skolbarn och deras lärare som förlagt klassutflykten till helt fel plats de här dagarna. För att inte tala om hundägare, som trots häckningstider låter sina hundar springa lösa, och förmodligen, precis som barnen, skrämt iväg den lilla fågeln.

Även om jag till slut tvingats inse att ringtrasten nu har fortsatt sin resa norrut mot häckningsplatserna i fjällkedjan har det funnits mycket annat att glädjas åt i naturen under dessa spaningsrundor.

Som Vallentunas vackra – och fridlysta! – backsippor. Just den här tidiga morgonen ser de mest ut som blöta tröttmössor efter nattens regn, men så fort solens strålar tinat upp dem, piggnar de till och öppnar upp sig mot omvärlden igen.

 

Och så den där allra första vackra, skira grönskan som förstärks, när solljuset letar sig ner genom skogens grenverk.

 

På håll hörs då och då locklätet från kyrkans egen fasantupp, ett skrällande och metalliskt läte. Låter litet som om den ropar i en plåtburk. Jag ser den inte, men vet precis vart jag ska gå för att få mina bilder. I en björk bakom kyrkogårdsförvaltningens hus hänger en fågelmatare med solrosfrön  och där går den ståtliga tuppen och pickar i sig av det som småfåglarna tappat på marken. Inget ska förfaras tycks den tänka.

 

Under veckan har tusentals måsfåglar av olika slag legat och skränat ute i sjön, och bara väntat verkar det som. Väntat på ljudet av traktorn, när bonden äntligen ska ge sig ut på åkern för att plöja. Och vips är luften vit av måsar i bästa Hitchcockstil.

Varje gång traktorn passerar lyfter alla fåglar samtidigt för att i nästa stund landa på rad i den nyplöjda fåran. Det är en lustig syn som får mig att associera till utplacerade sättpotatisar, som bara väntar på att myllas ner i jorden.

 

Och precis som i vår egen värld tycks vissa kunna sitta orubbade på sina positioner, oavsett hur mycket det blåser runt omkring, medan andra får kämpa hårt för att hålla sig kvar i toppen.