Stubbmarodören

Vi satt på verandan och åt en sen middag i den behagliga värmen som dröjde sig kvar efter en av årets varmaste dagar, åtminstone här i vårt lilla hörn av norra Hälsingland. Nedanför vilade sjön blank och stilla och allt som hördes var insekternas surr i midsommarbuketten på bordet tillsammans det lätta ljudet när besticken mötte porslinet. Plötsligt vred Maken på huvudet.

– Oj, jag tror vi har en spillkråka på besök, sa han och pekade bort mot blåbärsriset.

Jag tittade åt det håll han pekade och såg något rött som guppade upp och ner, men att det var en spillkråka hade jag inte kunnat säga. Så flög fågeln plötsligt upp och satte sig på en av stubbarna i närheten (vi har gott om dem på tomten, både efter stormfällning och egen trädfällning) och började frenetiskt attackera den med näbben. Men tålamodet tycktes kort och efter en stund flyttade han till nästa stubbe, och så till nästa.

När han slutligen landade på den största av stubbarna satt han länge stilla med huvudet på sned, som om han funderade över hur han bäst skulle gå till väga för att få fatt i godsakerna som förhoppningsvis fanns bakom barken.

Hm, om jag använder näbben som spett borde jag väl få loss barken.

Å hej å hå, nu är det nära… Snart lossnar den.

Men va’ fasiken, här är ju tomt, inte minsta kryp eller ägg som man kan käka!!

Nä, här kan man inte stanna, jag tar och drar till grannen. Han lär ju ha tagit ner alla träd på sin tomt, så där finns säkert gott om mer välfyllda stubbar.

Advertisement

Räkning av fåglar in på knuten 2021

I helgen var det så dags igen för den årliga räkningen av småfåglarna vid fågelmatningarna runt om i landet. Eftersom vi vintertid bor i lägenhet kan vi inte ha någon egen matning på balkongen. Istället drog vi som vanligt iväg med kameror, kikare, anteckningsblock samt en nygräddad kaka till förmiddagsfikat till våra vänner, som i snart ett år hållit sig undan i sin stuga i Roslagen.

Det brukar vara lite av the same procedure as last year över de här fågelräkningarna, det enda som egentligen skiljer dem åt är vädret, arterna och antalet fåglar som dyker upp. Och så kakan till kaffet då. Förra året blev det en äppeltosca, i år en morotskaka. Om någon eventuellt har planerat att fira morotskakans dag nu på onsdag (alltid den 3/2) hittar ni receptet på “världens godaste” här på bloggen “En smaksak“.

Förra året grönskade trädgårdarna i sommarstugeområdet, i gullvivornas bladrosetter tittade redan små knoppar opp och det gick vita gäss på sjön Erken. Nu var det minus 10 grader, snö överallt och isen hade lagt sig på sjön.

Efter kaffet blev det en promenad längs Erkens strand och genom stormfälld skog innan det var dags att återvända till stugvärmen.

Frörören på ställningarna och i buskarna utanför fönstret var fyllda till bredden med något för alla smaker och på backen låg mer frön och nötter tillsammans med små bitar av fettkakor. Trafiken mellan rören och de omgivande skyddande buskarna var intensiv, så nu var det bara att börja räkna.

Här är några av gästerna som dök upp vid matbordet, där de fem söta stjärtmesarna nog blev den gladaste överraskning.

Hur blev då resultatet? Jo, det blev ett något sämre resultat jämfört med förra året, 44 stycken fördelade på 9 arter mot 56 fördelade på 11 arter 2020.

Årets bubblare verkar vara koltrasten, och så blev det även hos oss. Förra året var det grönsiskan som invaderade matningarna, men i år var inte en enda på plats. Konstigt hur det kan svänga.Vämlinge Topp 10 2021

      1. Talgoxe 12
      2. Blåmes 10
      3. Koltrast 7
      4. Stjärtmes 5
      5. Nötvecka 3
      6. 2 vardera av svartmes, pilfink och större hackspett
      7. Entita 1

 

Kung Bore och strömstaren

Härom veckan anlände så äntligen Kung Bore med hela sitt entourage av vitklädda granar i släptåg och det låg en andäktig tystnad över den orörda del av Roslagsleden, som vi just då pulsade fram och bana väg på i – ja, just det – Roslagen. Stora flingor fortsatte att dala genom luften och fyllde på det redan decimetertjocka täcket av fluffig snö. Allting vitt vitt vitt – och tyst. Inte ett endast pip hördes från de fåglar som ändå måste ha suttit och kurat där inne i trädens täta grenverk.

De annars så vita björkstammarna såg plötsligt smutsiga ut mot snön men fick oss ändå att tänka på konstnären Lars Lerins tavlor.

Ledmarkeringarna var översnöade och vi fick allt svårare att orientera oss i den orörda snön. Efter en paus i ett vindskydd vid sjön Viren för att inta den alltid medföljande matsäcken bestämde vi oss för att avbryta vandringen och följa våra egna spår tillbaka till parkeringen vid Wira bruk.

Wira bruk ligger två mil norr om Åkersberga och ungefär en timmes resa med bil från Stockholm. Med sina små röda stugor utspridda längs båda sidor av ån som ringlar genom byn, känns det som att stiga in i någon av Astrid Lindgrens alla berättelser. Blommande äppelträd och prunkande grönska vår och sommar, nu insvept i rött och vitt som det julkort som aldrig kom fram i tid.

Vira klingebruk, som det hette från början, grundades redan på 1630-talet av riksrådet och amiralen Claes Fleming. Med tillgång till vatten och två vattenfall som kunde ge kraft åt hammare och blåsbälgar var detta en gynnsam plats att anlägga vad som kom att bli landets främsta vapensmedja under stormaktstiden. Fram till 1775 hade bruket kungliga privilegier i form av skattelättnader och periodvis även ensamrätt på leveranserna av värjor, sablar och bajonetter till den svenska armén.

När privilegierna upphörde fortsatte visserligen klingsmidet en bit in på 1800-talet fast nu i konkurrens med andra bruk, men redan i slutet av 1700-talet började bruket successivt ställa om till en mer fredlig produktion i form av lieblad, yxor, sågblad och knivar.

Arbetet i smedjan var hårt och slet på kroppen. De ständiga växlingarna i temperaturen mellan värme och kyla gav upphov till reumatism och det oavbrutna slamret och kontrasten mellan ljus och mörker orsakade både hörselskador och blindhet.

Genom århundradena har smedjor rasat ihop eller brunnit ner och nya byggts upp. Här, i anslutning till Viraåns nedre fall, ligger de tre smedjor som fortfarande finns kvar: Stora smedjan, Lilla smedjan och den moderna Nya smedjan som byggdes 1979.

Verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948 när den siste smeden, John Dahlgren, dog. 1965 restaurerades den gamla bruksmiljön varsamt med hjälp av statliga medel och idag arbetar tre smeder med konstsmide i Nya smedjan.

Sedan 1985 har man veckan efter midsommar också kunnat roas och röras av Wiraspelen, ett musikskådespel för hela familjen som spelas runt amfiteatern på Isaks äng.

Här berättar hundratalet amatörskådespelare plus ett tiotal professionella tillsammans med dansare, sångare, musiker, galopperande hästar, getter och höns om livet vid bruket under mitten av 1700-talet. Framför allt är det en historia om kärlek – den stora kärleken – och om hur det är att förlora den man älskar.

Om pandemin släpper sitt grepp till sommaren och det åter blir tillåtet att genomföra spelen, är de väl värda ett besök. Och ta gärna med en picknick- eller kaffekorg!

Till sist – det/den som var det egentliga målet för vår utflykt den här dagen – STRÖMSTAREN! Och precis som vi hoppats satt den där på sina vanliga gren mitt ute i ån, lite för långt bort dock för en skarp bild utan tele.

OBS! De vita fläckarna i fjäderdräkten beror inte på något genetiskt färgfel (leucism) utan bara på att det snöade.

Källa: Wikipedia

Nyanser av dimma

Dimmornas tid är nu, när kall luft sveper över det fortfarande uppvärmda vattnet, blandar sig med luften där och bildar dimrök över sjön.

Fenomenet, som kallas sjörök, gör vissa morgnar är mer trolska och magiska än andra. Det är lätt att förstå att människor förr tyckte sig se olika väsen i dimslöjorna som rörde sig över vattnet – och över ängar med för den delen, som när älvorna dansade.

Ibland är dimman så tät att man bara väntar sig att få höra en mistlur ljuda i det ogenomträngliga, andra gånger är man redo att ringa brandkåren, när man tycker sig se rök välla upp bakom grannens stugan tvärs över sjön.

Klicka på bilderna för att göra dem större

Hösten är här och snart kommer sjöröken att ersättas av snöröken!

****************

Det blev en märklig sommar det här året, och för vår del dessutom en försenad sommar, men där jag till slut ändå skulle få plocka mina efterlängtade bär.

Säkert var vi många som hoppats och trott att coronan skulle vara över när sommaren och semestrarna kom. Men nej, den fortsatte att hänga över axeln på oss som en stor osynlig fiende och skapa lidanden och stora påfrestningar för väldigt många. Samtidigt var det ironiskt nog just tack vare pandemin som jag snabbt kunde få tid för operation av min spinal stenos (förträngning av ryggmärgskanalen) som plågat mig under två år. Inte heller behövde jag ha dåligt samvete för att ha tagit någon annans plats. Många patienter valde själva att avboka sin inplanerade operationer och behandlingar av rädsla för att bli smittade med covid 19, och plötsligt stod kirurger och ortopeder utan patienter och med hål i sina operationsscheman.

– När vill du komma, frågade så ortopeden vid vårt första coronasäkrade samtal över telefon.

– Får jag välja skulle jag gärna vilja kunna gå och röra mig igen utan smärtor när det är dags för hjortronpremiären.

– Hjortronpremiären??? Hm…, jaha…, och när infaller den?

– Den 12 juli!

Lång tystnad.

– Äh, hmm, är inte det VÄLDIGT tidigt?

– Nej, på mina myrar är de första bären alltid klara att plocka på Herman-dagen den 12 juli.

Åter igen en lång tystnad bortsett från ljudet av någon som knappade på ett tangentbord.

– Kan du vara här kl 08.00 torsdagen den 11 juni? Då har du fyra veckor på dig att läka ihop, och det bör du klara. Men kom ihåg, minsta sår eller rispa i hudkostymen och du kommer att skickas hem direkt.

Hudkostymen var intakt, operationen gick bra och när jag vaknade upp igen var alla smärtor som bortblåsta. Helt otroligt. Och i början av juli kunde vi, en månad senare än vanligt, äntligen landa i vårt paradis, och i den knähöga blomsteräng av prästkragar, rödfibbla, gräs och ogräs som vår gräsmatta då hunnit förvandlas till.

Att se hur snabbt naturen tar tillbaka sin rättmätiga egendom, när vi inte sköter om det vi har till låns, borde få oss att tänka till. Extremväder, bränder, pandemier, och växtlighet och djur som flyttar fram eller drar tillbaka sina positioner i takt med att klimatförändringarna ändrar deras livsbetingelser är kanske naturens sätt att sätta ner foten och ryta till på skarpen: Skärp er, och sluta att exploatera mig för att tillfredsställa era egon och ert habegär! Tiden håller på att rinna ut, men lyssnar vi….?

****************

Så var den då äntligen här, söndagen den 12 juli och det var det dags att stiga in i den där bärbubblan som börjar med jakten på myrens gula guld, hjortronen (rubus chamaemorus) och slutar någon av de första veckorna i september med plockning och rensning av skogens röda guld, lingonen (vaccinium vitis-idaea).

Det är alltid lika spännande att en tidig morgon kliva ut på den vattensjuka myren och mötas av den omisskännliga myrdoften av våt vitmossa (som by the way inte alls är vit utan uppvisar alla färger från grönt till gult, rött och brunt) och torv, tillsammans med ett svagt stråk av sötma. Kanske från pors eller skvattram.

Vi sveper med ögonen över myren för att inte överraskas av någon björnhona med ungar eller en älg, men allt är tyst och stilla bortsett från vattnets gurglande läte när det fyller upp hålen som våra fotsteg lämnar efter sig. För varje steg tar mossan ett ordentligt tag om stövlarna och håller oss fast några sekunder innan den högst motvilligt släpper greppet.

Maken fortsätter bort mot älgpasset för att lägga ifrån sig sin kamerautrustning, medan jag viker av åt höger och följer en av alla de stigar som älgarna trampat upp kors och tvärs över myren.

Jag kan direkt konstatera att det åtminstone på den här myren kommer att bli en riklig skörd, men än så länge är det mesta rött och omoget. Jag är noga med var jag sätter mina fötter när jag försiktigt kryssar mellan de röda bären och plötsligt står de där framför mig, två hjortron, vackra och perfekta i färg, form och mognad.

Hjortron är inget man plockar med bärplockare, och så här i början handlar det verkligen om att ta ett bär här och ett där, med många steg emellan. Ett rejält rehabpass skulle man kunna säga.

Jag anser mig vara en ganska generös person och väl hemma igen med min skörd delar jag ofta och gärna med mig av den till vänner och bekanta. Men om någon klampar in på “min” myr innan jag fyllt mitt eget behov blir jag som en tigrinna, som skyddar sina ungar, fast i mitt fall gäller det alltså det gula guldet. I sådana ögonblick förtränger jag snabbt att det finns något som heter allemansrätten.

En timme in i plockandet så händer det. Jag hör en bil som kommer körande på den ensliga skogsvägen och så en dörr som slås igen. Jag rätar på ryggen och stirrar åt det håll där den eventuella inkräktaren bör dyka upp. Och plötsligt klafsar två äldre män in på myren med varsin stor korg i näven. Jag har tagit på mig min suraste min, men den kan dessvärre inte avskräcka dem eftersom avståndet mellan oss är alltför långt.

– Här var det inget moget än, bara kart, ropar den ene och lyfter artigt på kepsen när de till slut upptäcker mig.

– Nej, och det kommer nog att ta MINST två, tre veckor innan man kan plocka dom, hojtar jag tillbaka (och då ligger de redan i min frys, ska ni veta).

En stund senare ger männen upp och på väg tillbaka mot bilen stannar de till, ropar och pekar ner i mossan.

– Det finns några mogna här, men vi lämnar dom till dej.

Jag tackar och skäms ett kort ögonblick över mina förutfattade tankar om att de förmodligen skulle fylla sina korgar med hjortronkart nu när de inte hittade några mogna bär.  I min värld är det förbjudet att plocka omogna bär, eftersom hjortronplantan då dör. Ja, jag har inte några vetenskapliga belägg för detta, men det är vad jag har hört och läst, och då förhåller jag mig till det.

Tillsammans lyckades Maken och jag få ihop en knapp liter hjortron den här premiärdagen.

Och av den skörden kokades den vackraste konjaksfärgade sylt man kan tänk sig och som smakade himmelskt tillsammans med en bit ugnsbakad chèvreost.

Tänk att man bara kan ÄLSKA att gå böjd som en märla på en myr i två timmar och allt man kommer hem med är 772 hjortron. Ja, så är det, jag räknar dem. Varje gång. Förmodligen något slags defekt jag har.

****************

PS Vad gäller lingonplockningen brukar vi varje höst samla ett gäng vänner hos oss för att umgås, äta gott och plocka och rensa lingon. I år var det bara ett par som vågade besöka oss mot löfte om egen stuga. Och det var härligt att äntligen få umgås lite mer på riktigt, även inomhus trots avstånd Tillsammans hann vi även skrapa ihop och rensa cirka  65 liter bär. Inte så illa pinkat, som en av deltagarna försynt uttryckte det.

Födda: Fyra tornfalksungar

Det sjuder av liv i naturens barnkammare just nu och det finns hur mycket som helst att titta på, roas av och förundras över för den som tar sig tiden att stanna upp och sitta ner en stund.

Stararnas ungar har just lärt sig flyga och svärmar runt oss i stora svart sjok, det är nästan så att man känner vinddraget från vingslagen när de pilar förbi. In och ut i de omgivande enbuskarna, skränar och skriker efter mer mat. Näbbarna ständigt vidöppna.

Högt över våra huvuden hörs tofsvipornas varningsläte när vi vandrar ner genom kohagen. Vi gissar att reden med ägg eller ungar gömmer sig där någonstans bland grästuvorna, så vi viker av från området de cirklar över och ser oss noga för inför varje nytt steg.

Vi slår oss ner på varsin sten och riktar kikarna mot det som är målet för vårt besök, tornfalksholken som sitter uppsatt i hagen intill.

Den oblyga kärleksakten mellan två tornfalkar överst på en elstolpe, som vi kunde bevittna i påskas, har burit frukt och vi hoppas nu få en skymt av de små trollen. Men avståndet är långt och inte ens med kikare lyckas vi se så värst mycket. Det är mörkt i holken men tycker oss se stjärtfjädrarna som sticker ut över kanten och anar konturen av en vuxen fågel som står upp. Kan det vara så att det börjar bli trångt där inne i boet?

Det är först när vi kommer hem och kan förstora och ljusa upp bilderna som vi ser att vårt antagande var rätt. Några ungar syns visserligen inte till, men säkert vilar de i tryggt förvar där nere i holken.

Honan lägger vanligtvis 3-6 ägg och är också den som sköter ruvningen, vilken tar mellan 27-31 dagar. Därefter dröjer det ytterligare cirka 30 dagar innan ungarna är flygfärdiga.

Hannen, som vi nyss såg ryttla över ängen, landar plötsligt på holktaket med något mörkt i klorna. Troligen en mus eller sork. Det är hans uppgift att förse honan och ungarna med mat, oftast möss och sorkar, men födan kan också bestå av grodor, ödlor och reptiler.

Bytet lämnar han över till honan, som i början styckar upp och portionerar ut maten till ungarna.

Så ser vi plötsligt hur några ljusa ulltussar vaknar till liv och sticker upp sina små bollar till huvuden när de förstår att det är mat på gång. Men är de bara två?

Nej, nu ser man ju tydligt att de är tre stycken.

Men har man sett, så är de plötsligt fyra! Finns det möjligen en femte unge också? Ja, det lär tiden få utvisa.

Med minst fyra näbbar att mätta krävs det nu att båda föräldrarna bidrar i jakten på mat om alla ungarna ska överleva. Bara under den stund vi sitter och betraktar det pågående livet i holken har minst sex möss/sorkar fått sätta livet till.

På väg tillbaka till bilen passerar vi en törnskata som poserar så vackert i toppen av en enbuske. Törnskatan har jag bara sett en gång tidigare och då på så långt håll att det knappt borde fått räknas som ett livskryss. Men nu får krysset så kvar, nu har jag ju bevis.

Den översta bilden i inlägget är från ett besök några dagar tidigare, vilket den observante kanske redan noterat. På den bilden har holken en ren och prydlig framsida, på de andra kan man tydligt se att ungarna nu lärt sig att “sitta på pottan”,  men att de fortfarande är så små att rumpan inte når tillräckligt långt ut och det mesta därför hamnar på holkens front.

Karantänveckor med tjäderspel

För några dagar sedan råkade jag av misstag publicera ett något förvirrat och ofärdigt utkast till detta inlägg genom att trycka på “publicera” istället för “förhandsvisning”. Jag lyckades snabbt avpublicera det, men till er som ändå hann läsa det vill jag bara säga att här kommer slutprodukten och TACK för att ni inte skrivit några tråkiga kommentarer. Och TACK för de vänliga!

Våren är annorlunda i år. En tyst och stilla vår. Någon har tryckt på pausknappen och det känns som världen är satt på vänt. Om ungefär en månad var det tänkt att portarna till landets alla gymnasieskolor skulle slås upp och årets studenter, glada och förväntansfulla i sina nya fina kläder och med den vita mössan på huvudet, skulle springa ut för att tas emot av föräldrar och vänner på skolgården medan “Sjung om studentens lyckliga dag” går på repeat i olika tonarter.

Men någon har tryckt på STOPP och många av de festligheter som hör till just den här dagen har nu i olika grad ställts in. Inga utspring, inga lövade lastbilsflak, inga “öppet hus”-mottagningar där kamratgängen väller in och ut och i euforiskt (champagne)rus kastar sig om halsen på både gammal och ung. Och inga studentbaler.

Förväntningarna och glädjen inför den här dagen liksom det nya liv som nu väntar, “den ljusnande framtid” som sägs vara deras, har för många hastigt förbytts i besvikelse och krossade drömmar. Det inställda högskoleprovet, som kanske skulle ha fixat antagningen till drömutbildningen. Löften om sommarjobb som plötsligt dragits tillbaka. Den emotsedda utlandsresan som nu kanske inte kan bli av. Eller kommer allt att hinna ordna sig under maj månad? Kommer det trots allt att bli som det var tänkt? Ingen som vet. Right now, it’s all about the virus…

Ja, det känns som det är mycket coronavirus som tumlar runt i luften nu. Inte bara virvlar runt, det tar sig också in överallt, både i massmedia och sociala medier samtidigt som det obarmhärtigt och utan urskiljning smittar både människor och världsekonomin. Plötsligt är det tyst om båtflyktingar och kaoset i syriska flyktingläger, och på tidningarnas insändarsidor hörs inte längre upprörda röster om våra invandrare, skottlossningar och gängkriminalitet. It’s all ’bout that virus!

Dess framfart världen över anges i siffror, staplar och diagram som uppdateras timme för timme, dag efter dag och land för land. Antalet smittade, insjuknade, de som vårdas på intensiven samt avlidna blir en pinne i statistiken, men kvar finns oron, smärtan, sorgen och ångesten hos alla de som på olika sätt har drabbats.

Kanske skulle lite av den värsta rädslan för viruset dämpas något om den dagliga presskonferensen kunde avslutas på samma sätt som den började, fast tvärt om. Nu med lite hoppingivande information om hur många som faktiskt tillfrisknat det senaste dygnet, hur många som fått lämna intensivvårdsavdelningarna och hur många intensivvårdsplatser/respiratorer som blivit lediga (för alla som oroar sig för att det inte ska finnas hjälp att få om de själva skulle bli allvarligt sjuka).

Det är också märkligt hur vissa ord för evigt tycks bli förknippade med särskilt omvälvande händelser, kriser och katastrofer. I samband med Estonias förlisning en stormig natt i september 1994 fick vi dyrt erfara vad ett trasigt bogvisir i kombination med hårt väder kan orsaka.

Och allvarligt, hur många hade ens hört ordet tsunami innan en jättevåg till följd av en jordbävning rullade in över delar av Sydostasien julen 2004. Inte många gissar jag, åtminstone inte bland de som inte redan jobbade med någon form av geovetenskap.

I spåren av den nu pågående pandemin har vi de senaste veckorna kunnat berika vårt ordförråd med ytterligare ett. Ett ord som i början fick många reportrar och nyhetsuppläsare att snubbla och ta om både två och tre gånger innan alla sju vokalerna hamnade på rätt plats när det varit dags att presentera eller hänvisa till Anders Tegnell. STATSEPIDEMIOLOG Anders Tegnell. Mannen på Folkhälsomyndigheten som både aktas och slaktas efter varje presskonferens, och med en titel som nog få hört talas om innan “corona” var på allas våra läppar.

Själva har Maken och jag valt att inta ett slags halvisoleringsläge. Till synes friska, åtminstone utan några som helst symtom, spritar och tvättar vi våra händer så att huden håller på att flagna av, håller påbjuden social distans på minst två meter och smyger som brottslingar i skydd av mörkret ut en gång i veckan strax före stängningsdags för att göra våra matinköp. I övrigt är det naturen som för tillfället fått axla rollen som ställföreträdare för mycket av det vi just nu varken bör eller kan göra.

I NATUREN finns det gott om schyssta “matställen” där man inte behöver trängas eller stå i kö för att få ett bord. Det är bara att slå sig ner där det passar. Här finns inte heller några skyltar om förbud att äta medhavd matsäck.

I NATUREN behöver vi inte betala dyrt för att lyssna på dagliga konserter, och här finns något för de flesta musiksmaker. Melodiska improvisationer som när koltrastens ljusa flöjtande blandas med bofinkens och rödhakens mörkare, kraftfulla sång; eller aggressivt och öronbedövande när tranor, sångsvanar och gäss, naturens egna hårdrockare, jammar loss. Smeksam och bombastisk passion i skön blandning. Saven stiger och livet leker, här syns ingen oro för ett litet virus som avbildat mest påminner om en mina från andra världskriget och som just därför borde signalera fara på långt mindre än två meters avstånd.

I NATUREN och vid havet kan själen få ro.

Angarns naturreservat i Vallentuna är vår hemmaplan där vi spenderat mycket tid de senaste veckorna. Men vi har också upptäckt helt nya ställen och återvänt till platser där vi varit tidigare.

Här är några av de upplevelser och vårtecken vi kunnat njuta av under våra karantänveckor.
Klicka på bilderna för att se dem i större format.

En tidig, frostnupen morgon i mitten av mars och sjön är på sina ställen täckt av nattgammal is. Grågässen har anlänt, det är trångt i luftrummet och vi bjuds på spektakulära flyguppvisningar.

Love is in the air… Skäggdoppingarna sköter sitt kärleksliv diskret bakom ett glest draperi av vass, medan det kärlekskranka tornfalksparet tycks helt utan blygsel.

Och vad gäller de sistnämnda ruvas det nu för fullt i denna något annorlunda holk som sitter uppspikad på en elstolpe. Med lite tur kan vi kanske i slutet av maj få se några små tornfalksungar titta ut genom gluggen.

Stora skaror av migranter har vällt in i över våra gränser den senaste månaden, och mycket efterlängtade tar vi emot dem med öppna hjärtan och armar. Många av dem är vadare av olika slag som strandpipare, snäppor, grönbenor och brushanar.

Mindre strandpipare – Little ringed plover

Skogssnäppa – Green sandpiper

Svartsnäppa – Spotted redshank

Grönbena – Wood sandpiper

Brushanarna är fåglar där ingen är den andra lik. När de spelar blåser de upp sig till komisk oigenkännlighet, vilket får mig att tänka på någon av Molières teaterfigurer med plymer, krås och spetsbyxor. Lite svårt att föreställa sig kanske, när man som här ser normalversionen av dem. Honorna heter förresten brushonor.

Fortfarande breder mattor av blåsippor, vitsippor och backsippor ut sig i skogsbackar och hagar. Men snart har de blommat över och då står gullvivor, liljekonvaljer, hägg och syren beredda att ta över.

Just nu kläcks grågässens ungar på löpande band och de växer i en rasande fart. Nästan som att de fördubblar sin storlek från en dag till en annan.

Här kunde det ha slutat illa när pappa Grågås höll på att kraschlanda rakt in i sin lilla familj.

Under en promenad längs Roslagsleden i helgen inträffade en lätt pulshöjande upplevelse. Plötsligt stod han bara där, högt uppe på bergskammen, med de solfjäderformade stjärtfjädrarna uppfällda – den lätt spelgalne tjädertuppen som så många skrivit om och delat bilder på i olika sociala medier de senaste dagarna – nu avslöjad genom sitt kluckande spelläte. Som en modell på catwalken spatserade han stolt med högburet huvud fram och tillbaka över berget.

Kanske var det ljudet från våra kameror som skrämde honom för plötsligt var han försvunnen. Men bara för att några sekunder senare ljudlöst dyka upp precis framför oss med bara en liten gran, modell mindre julgran, som skydd emellan. Det var då pulsen steg och det blev drag under galoscherna. Bättre fly än illa fäkta!

Vandringssäsongen är i gång

Sedan snart elva år är vi ett kompisgäng på tio personer och en hund, som varje vecka under vinterhalvåret träffas för att vandra. Alla kan inte alltid ställa upp, jobb och småkrämpor sätter ibland käppar i hjulet, men de som kan, de går. Oftast blir det runt en mil i skog och natur, men som omväxling händer det ibland att vi istället gör en stadsvandring, som till exempel Kungsholmen eller Södermalm runt.

Härom veckan möttes vi upp på Järntorget i Gamla stan för det här årets första vandring.

Letandet efter julkalenderns luckor var sedan länge avslutat, nu var det sökandet efter andra luckor som gällde. Vi hade bestämt att ta oss an DNs årliga promenadtävling i Gamla stan, där uppgiften var att med hjälp av lagom kluriga ledtrådar försöka hitta tretton olika luckor i gatumiljön. Luckor som nästan alla satt i knähöjd eller lägre.

Det blev ett pulshöjande flängande längs kullerstensgator och runt torg och in och ut i gränderna, ledda av ledtrådar som “någon av de längsta gatorna” eller “något av stadsdelens torg“.

Och vilka är då de längsta gatorna? Västerlånggatan och Österlånggatan, javisst, men finns det fler av ungefär samma längd? Och hur många torg kan det egentligen finnas utöver Stortorget, Järntorget och Mynttorget? Faktiskt ganska många skulle det visa sig, varav flera vi aldrig ens hört talas om.

Mobilerna kom väl till pass och vi googlade frenetiskt. På gator och gränder med djurnamn. På gator, där storleken faktiskt spelade roll. Och på kartor som vi hoppades skulle vägleda oss rätt.

Samtidigt förbannade vi Barbros värkande fot. Barbro är vår expert på Gamla stan, där hon också bor. Men den här dagen tvingade en fotskada henne kvar hemma i lägenheten på Svartmangatan, där hon satt och höll kaffepannan varm i väntan på att vi skulle bli klara med vår uppgift.

Det återstod bara en sista lucka att hitta, när vi vek om hörnet till Baggensgatan. Den enda gata vi kunde komma på med ett namn hämtat från djurriket efter ha uteslutit Ferkens (spädgrisens) gränd liksom Lejonstedts gränd.

En bit in på gatan uppstod en något bisarr situation. På håll såg vi en man i solglasögon och svart luva på promenad med sin hund.

Kan någon plocka upp efter hunden, den har bajsat och grinden till parken är stängd, hör vi honom plötsligt ropa.

Vi tittade frågande på varandra. Vad menade han? Varför skulle VI ta upp efter HANS hund?

Jag har påse, så ni behöver inte ta med händerna, fortsatte han och tillade “Jag är blind“.

Då såg vi att hunden, som stått lite skymd bakom mannen, hade den vita selen med högt handtag som är utmärkande för ledarhundar åt synskadade.

Naturligtvis fick mannen hjälp. Han tackade, varpå han och hunden fortsatte Baggensgatan fram och svängde in på Köpmangatan.

Strax därpå hittade vi den sista luckan och gick i mål med både promenad och tävling. En koll på mobilens stegräknare visade att vi gått mellan åtta och nio kilometer, vilket var fullt godkänt.

På tunnelbanan hem från Gamla stan kastade Kajsa plötsligt med stor entusiasm, men kanske något mindre eftertanke, fram idén att vi skulle ge oss på att gå alla landets “Hälsans Stig”.

Men Kajsa, hur tänkte du nu, undrade jag. Det finns omkring 130 Hälsans Stig (HS) i hela landet, och vet du hur långt det till exempel är från Stockholm till Kiruna, eller till Ystad? Tåg Stockholm – Kiruna tar i runda slängar 16 timmar x 2.

Här viftade jag med mobilen för att visa alla relevanta fakta som jag snabbt googlat fram.

– Många av stigarna är dessutom ganska korta, så det låter lite väl tidskrävande och dyrt för en promenad på tre fyra kilometer. Räcker det inte med de 35 som finns i Stockholms län?

När vi började fundera kring alla vandringar vi gjort genom åren, visade det sig att vi faktiskt direkt kunde bocka av flera av dem som HS-vandringar, utan att vi tänkt på det när vi gick dem. HS på Lidingö, HS Brunnsviken runt (flera gånger dessutom), Södermalm  och Kungsholmen runt och Djurgårdsbrunnsviken.

Idén med Hälsans Stig kommer ursprungligen från Irland, där den första stigen anlades av irländska hjärtfonden 1995. Idag finns Hälsans Stig i drygt tio länder i Europa och Nordamerika.

I Sverige ägs konceptet av Riksförbundet för HjärtLung, men det är kommunerna som skapar och sköter om Hälsans Stig. Syftet är att främja motion i alla åldrar och underlätta för alla att nå folkhälsomålet att röra sig minst 30 minuter om dagen och därigenom förebygga och minska riskerna för hjärt-kärlsjukdom.

Gemensamt för stigarna är att de är lätta att ta sig fram på och går i en slinga som oftast är mellan tre och sex kilometer.

Den gångna veckan har vi nu kunnat lägga ännu en HS till listan, nämligen den i Åkersberga. Stigen består av två slingor varav vi valde att följa den som gick norrut längs västra stranden av Åkers kanal, vidare tillbaka genom villabebyggelse och ner till det nya Åkersberga centrum och järnvägsstationen.

Åkers kanal förbinder Trälhavet med sjön Garnsviken och utgör också en del av den historiska Långhundraleden, som var en viktig vattenled under vikingatiden från Östersjön upp till det som idag är Gamla Uppsala. Delar av leden är fortfarande farbara, även om de numera mest lämpar sig för kanotpaddling genom ett landskap rikt på fornlämningar och gamla gravfält.

I höjd med den gamla slussen gjorde vi en avstickare från stigen och gick över den smala slussbron och vidare upp mot Ekbacken.

Namnet har platsen fått efter de månghundraåriga gamla knotiga ekar som växer här. Med lite tur hoppades Maken och jag att kunna visa upp en av alla de som sedan länge har sin bostad i ett av träden.

Och visst, där satt den i sitt hål, kattugglan i Ekbacken, och tittade ner på oss. Men den tycktes tröttna ganska snart, så pass att den verkade somna. Någonting sa oss att vi inte var lika intressanta för ugglan, som den för oss.

 

Dagens tur blev en lättgången, cirka sex kilometer lång asfaltspromenad utan backar och tog mindre än två timmar att genomföra inklusive uggleskådning och kaffepaus. 6 down, 29 to go!

PS I dagens nummer av DN presenterades lösningen på promenadtävlingen tillika vinnarna. Och tro’t eller ej, våra namn fanns inte med!

 

Jakten på dumsnutarna

Vad tittar dom på, gubbarna med sina tubkikare, och vad är det de försöker fånga på bild med sina teleobjektiv och mobilkameror? Och vilka är det som är dumsnutarna? De som står på backen och glor upp mot trädet, eller de som sitter i trädet och låter sig betittas av dem som står nedanför?

Ja, i det här fallet handlar det om den rönnbärsfärgade tallbiten (pinicola enucleator), en fågel av ungefär samma storlek som en taltrast.

Normalt sett håller tallbiten till i norra delen av vårt land liksom i norra Finland, Ryssland och ända långt bort i Sibirien.

I folkmun kallas den ofta för “dumsnut” beroende på att den är orädd och sällan låter sig störas av en massa stirrande människor som tränger sig på runt “matbordet”. De har väl inte träffat på så många av vår sort där uppe i norr, och än färre borta i Sibirien.

Att få se dem här nere i Mellansverige är alltså ganska ovanligt, nästan så att de, när så sker, kan betraktas som lite av en raritet. Men så kan de plötsligt vissa år dyka upp i stora mängder, och just i år tycks det vara ett sådant år. Kanske beror det på dålig tillgång på föda norr över eller så har de nåtts av ryktet om de dignande rönnbärsträden längre söderut.

Oavsett vilket har stora flockar av tallbitar de senaste tre veckorna uppehållit sig i omgivningarna kring Kvarnbadet, kommunens utomhusbad, till stor glädje för många fågelskådare och fotografer.

Ofta hittar man dem i någon av de många rönnarna, kalasande på bären. Saften skvätter hej vilt omkring när de försöker få i sig de attraktiva fröna medan skalen ratas och faller till marken där de bildar stora röda mattor under träden.

Som så ofta i fågelvärlden är det hannarna som ståtar i de färgrikaste och mest lysande dräkterna medan honorna oftast är mer diskret dressade.

Där honan sitter i talltoppen med den klarblå himlen som bakgrund lyser hon som självaste solen, men annars är hennes dräkt mer smutsbrungul/grön till färgen.

God Jul!

Hej alla mina glada och trevliga vänner och följare här på bloggen, på facebook och instagram!

Så är det då jul igen och som vanligt försöker vi hålla låg profil vad gäller pyntet, maten och klapparna. Inte ens 2019, utslitet och eländigt som det är så här på sluttampen, platsar längre att få hänga i granen. Men redan om några dagar dyker förhoppningsvis en nyare, fräschare och bättre modell av år upp. År 2020, inte bara ett nytt år utan också inledningen på ett helt nytt decennium. Ska bli spännande att få vara på plats och hänga med från början.

Så den enda julklapp ni får av mig i år kommer här, en liten tallbit. Håll till godo!

Önskar er alla en juligare jul och ett nyare och godare år!

 

Från sjö till bord

Vår dagliga middag. Ja, så kan man nästan kalla det med tanke på all fisk som maken (ibland med viss hjälp av barnbarnet) dragit upp de senaste veckorna.  Många fiskmiddagar har det blivit, flera i veckan faktiskt. Stekta gäddfiléer, friterade abborrfiléer med kapris, trattkantareller (torkade från förra året) och brynt dillsmör, och så det godaste av allt, rökta abborrar.

Maken rensar och röker, jag kokar potatisen och försöker fixa till något som ska likna en remouladsås av vad som finns hemma (inte alltid så lätt att spontanlaga efter recept när det är 3 mil till närmaste affär). Till det en sallad av sådant som äntligen börjat spira i växthuset och pallkragarna.

Rökt abborre betyder alltid en festmåltid, även på en vardag, och eftersom jag just den här dagen också plockat årets första smultron kunde middagen för ovanlighetens skull också avslutas med en liten efterrätt. Smultron, varvade med råkräm och kaksmulor.

Livsglimtar

Bättre sent än aldrig

Tra Italia e Finlandia

Il mio blog per condividere le bellezze naturali e artistiche dei nostri due Paesi.

DINNER BANK

cooking with love from all over the world

Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Bay Photos by Donna

Chesapeake Bay's Nature & Wildlife Beauty Through My Lens

Naturfoton

annicaaktiv

grethelindseth.wordpress.com/

Grethe Lindseth - en fotoblogg

HANNA'S WALK

Walks Stories and Nature

Mest om fåglar

Om naturen i allmänhet och fåglar i synnerhet

stadsmadam

Lösa trådar och fria tankar

Seniorvinklat

- tankar, idéer och erfarenheter

581 sjöar

Från Väsman till Paddflyet

tanja britton

Lives and writes at the foot of Pikes Peak

Vildvittring

And into the forest i go, to lose my mind and find my soul

Amatörbiologen

En amatörbiologs liv och betraktelser

Halloj världen!

Ett resemagasin och en blogg av Inger Hansson. Om resor och hållbarhet. Om vackra platser. Om fotografi, natur och lite av varje.

Karins Spis - min kokbok

Här samlar jag mina favoritrecept. Egna och andras och delar med mig till er som hittar hit. Det goda är samtidigt det nyttiga. Den traditionella medelhavsmaten, antingen den kommer från Italien, Grekland, Frankrike, Turkiet eller Spanien är ingen slumpvis hopkommen receptsamling. Allt är noggrant valt och sedan hundratals år förfinat. Vi älskar medelhavskost. Den är god, lätt, färggrann, mycket grönsaker, mycket fisk, doftar härligt av örter och vitlök. Den är lättlagad med oftast väldigt få ingredienser. Samtidigt är det doktorns mat. Olivoljan är både god och nyttig. Det finns även dålig olivolja, så var noggrann vid inköpet. I Italien där vi håller till, är olivoljan ett livselixir, en krydda till allt. Grönsaker, ärtor, baljväxter och frukt är en viktig del av maten i medelhavsköket och inte bara, som i Sverige, en dekoration på tallriken. Kring Medelhavet äter man också mycket gröna blad i form av ruccola, spenat och olika former av sallader som alla innehåller massor av nyttigheter. Men här i min receptsamling tittar jag även ut mot andra världsdelar och lär mig mycket om alla spännande kryddor och smaker som finns i världen. Jag hoppas du ska hitta några favoriter. Smaklig måltid!

Ögonblick / Moments

Bilder och Poesi / Pictures and Poetry

Nån som jag

En droppe i floden

%d bloggers like this: