Influensa, OS och en doktor i telefonen

“Jag har känt mig lite krasslig de senaste dagarna. I vanliga fall hade jag uppsökt vårdcentralen för att utreda orsaken, men nu har jag blivit modern och laddat ner den nya Kry-appen i mobiltelefonen. Ni vet den där appen som gör att man kan konsultera en läkare via telefonen och få en diagnos. Jag har aldrig använt den tidigare, men nu var det dags.

Tog fram telefonen och tryckte nyfiket på appen. Efter en kort stund dök det upp en läkare i klassisk vit rock på skärmen.

-Hejsan, Göran Sadelgren heter jag och är din läkare i appen. Först vill jag be dig sätta på högtalarfunktionen på din telefon. Det underlättar kommunikationen.

Läkaren lät glad och hurtig på rösten och jag slog på högtalaren.

-Blir det bra så, frågade jag.

-Utmärkt! Då vill jag börja med dina personuppgifter och sedan beskriver du hur du känner dig.

Jag lämnade dessa och en kort beskrivning av mina symptom och såg läkaren fundersamt stryka sig om hakan.

-Hmm….ja, vi börjar med en vanlig hälsoundersökning då, fortsatt han.

-Eeeh…ursäkta, det här är första gången jag använder appen. Hur går det till?

-Ni använder mobiltelefonen hela tiden som ett instrument och gör precis som jag säger.

-Okej…..

-Då så, då börjar vi. Först vill jag kolla ert hjärta. Stoppa in telefonen under tröjan och lägg den mot huden strax under vänster bröst.

-Okej…..

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Mobilen kändes kall mot skinnet.

-Utmärkt, hördes doktor Görans röst mullra under tröjan. Nu flyttar ni ned telefonen några centimeter och tar ett djupt andetag.

Jag gjorde så.

-Perfekt. Flytta över telefonen till höger sida och gör om proceduren.

Jag fortsatt att följa läkarens instruktioner.

-Utmärkt. Nu tar ni ut telefonen igen och sätter den på en selfiepinne.

-En selfie vadå???……

-Har ni ingen selfipinne, undrade läkaren förvånat.

-Näää…..

-Hmm, det var mindre bra. Jag behöver nämligen lyssna på era lungor från ryggen och dit når ni inte med era armar……

Nu är det så att uppfinningsrikedom är mitt andra namn. Snabbt tejpade jag fast mobilen på en stekspade.

-Så där ja. Problemet är löst, sa jag till läkaren i luren.

-Vad bra. Då lägger ni telefonen mot huden strax under skulderbladet på vänster sida och hostar. Sedan byter ni till höger sida och gör om proceduren.

Jag gjorde så.

-Bra, ekade läkarens röst. Det låter okej. Nu vill jag titta er i halsen.

-Hur då, frågade jag nyfiket.

-Med mobilen så klart. Alltid mobilen! Gapa stort och för in telefonen.

Herregud så omständigt, men jag gjorde som läkaren bad.

-Lite längre in om jag får be, hördes läkarens dämpade röst i min munhåla.

-Nggnufff…..goooopff….var det enda jag fick fram.

-STOPP DÄR, ropade läkaren mot gomseglet. Utmärkt! Ta ett foto!

Jag gjorde så och tog ut telefonen. Skärmen hade blivit blöt, så jag tog ett papper och torkade av den.

-Vad gör ni, undrade läkaren förbryllat. Bilden flimrar!

-Ursäkta, ni fick saliv i håret. Jag torkar bara av skärmen! Så där. Klart.

-Bra! Har ni tagit tempen idag?

-Nej!

-Gör det!

En kort stund senare hördes läkarens dämpade röst:

-Hallå…. är ni kvar? Skärmen blev alldeles svart nu!

Har ni en blekaste aning om hur j**la stor en Iphone 7-telefon är?

Ambulanspersonalen, som en halvtimma senare hämtade mig, bet sig frenetiskt i underläppen för att inte bryta ihop av skratt. Akutläkaren höll sedan på i en timme för att få ut mobilen ur rumpan. Därför står jag just nu upp och dricker mitt kaffe. Och Kry-appen, den har jag tagit bort. Tacka vet jag live-doktorn!”

Ja, det där kunde mycket väl ha handlat om mig, med tanke på hur Maken och jag febriga, hostiga och med värkande kroppar de senaste veckorna mödosamt alternerat mellan sängen och TV-soffan. Men nej, det är inte jag som är den drabbade. Har bara kopierat inlägget från en god vän, som i sin tur delat det på Facebook. Tyckte det var kul och tänkte att fler kunde få skratta åt en historia som kanske snart kan bli “på riktigt”. Och jag måst erkänna att jag gick på den ända till det där med stekspaden!!

När man nu ändå drabbas av influensa (light, får jag väl säga, eftersom vi ändå vaccinerat oss och det säkert kunde varit bra mycket värre) får vi väl vara tacksamma att det ändå sker samtidigt som OS-tävlingar rullar på TVn dygnet runt. Kanske dags att börja försäkra oss om inkvartering i Östersund under skidskytte-VM nästa vinter med tanke på hur de svenska skidskyttarna levererat. 🙂

 

Advertisements

Räkning av vinterfåglar inpå knuten

Precis som så många andra den gångna helgen har även vi suttit och räknat vinterfåglar inpå knuten.

Eftersom vi bor i lägenhet och det är förbjudet att mata fåglar på balkongen, har det blivit tradition att vi åker upp till våra vänners sommarställe i Vämlinge i Roslagen. Där brukar vi sedan bli sittande framför fönstret under en timmes tid medan vi blåstirrar ut och försöker hålla koll på alla olika rör och små hus med frön, nötter och talgbollar, samtidigt som vi gör vårt bästa för att hinna med att räkna alla fåglar som flaxar fram och tillbaka mellan maten och de skyddande buskagen i närheten.

Väderförhållandena var verkligen inte optimala när vi under söndagen slog oss ner för att ta oss an denna räkneuppgift. Grisigt, grått och duggregn och den enda fågel som inte verkade bry sig om vädret var en trädkrypare som klättrade uppför tallen bredvid gäststugan.

När en halvtimme gått och de enda besökarna var två blåmesar avbröt vi räkningen och ägnade oss istället åt att komma med “goda råd och dåd” inför den stundande renoveringen av vännernas kök.

Efter en god lunch slog vi oss på nytt ner vid fönstret. Även om aktiviteten kring fågelmatningen nu ökat något, insåg vi tidigt att vi inte skulle komma att slå något rekord i år, vare sig vad gällde antal eller arter. När en timme hade gått var det blåmesen som avgått med segern. Nio stycken hade varit på plats samtidigt. Andraplatsen delades mellan stjärtmes och pilfink. Stjärtmesen, denna söta lilla vita boll, var en ny bekantskap (och kryss) för mig.

Resultat VIK 2018

9 Blåmes
4 Pilfink
4 Stjärtmes
3 Domherre
3 Koltrast
3 Svartmes
3 Talgoxe
2 Nötväcka
2 Tofsmes
1 Trädkrypare (den fortsatte att av och till besöka samma tall under eftermiddagen)

Totalt 34 fåglar (48 st 2017) fördelade på 10 arter (12 2017).

Spanarna på Folkskolegatan 2

– Det sitter en berguv på Karolinska Institutet, ropade Maken inifrån sitt arbetsrum häromdagen.

– Jaha. Tänker du åka dit?

– Nää.

– Nähä. End of conversation.

Idag hade samme make bestämt att litet senare på eftermiddagen stråla samman med några gamla arbetskamrater på en pub någonstans vid Odenplan.

– Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska åka in redan nu och gå på stan och plåta lite, sa han med en viss beslutsångest i rösten, medan han travade runt några varv i hallen. Jomen, så gör jag. Nu har jag bestämt mig, jag åker in, ska bara kolla när tågen går.

– 13.23, sa jag efter att ha kastat en blick på klockan, men det hinner du inte med. Nästa går 13.38, då har du 18 minuter på dig eller så kan du åka 13.53 eller 14.08.

– Åååh, är det lilla fröken SL jag pratar med? Här kunde jag tydligt höra hur imponerad han var över mitt rappa och precisa svar.

– Ja, det man inte har i mobilen får man ha i huvudet, svarade hon som oftast lämnar hemmet utan att komma ihåg att ta med telefonen.

Maken försvann in i arbetsrummet men var snart tillbaka i hallen med kamerautrustningen och började snöra på sig skorna.

– Såg just att berguven har flyttat från KI till Folkskolegatan 2, så jag åker dit nu och ser om jag kan få några bilder.

– Va, ska du åka och spana på berguven? Jamen, jag då?

Utan att avluta svaret till barnbarnet på hans sms slog jag igen telefonen (och kom faktiskt ihåg att stoppa ner den i fickan!). Ett snabbesök på toaletten, kamera och bok ner i ryggsäcken och kappa på, sedan var även jag med i matchen. Det var först när vi stod på perrongen och väntade på tåget, som jag ändå ställde frågan om det var OK att jag hängde på. Och det var det!

Från det att vi steg på Roslagsbanan tills vi hade korsat Långholmsgatan på Södermalm och börjat vandringen uppför Folkskolegatans backe hade det förflutit ganska exakt 48 minuter. Vi rundade Högalidskolan, där Maken gått som barn, och fortsatta Folkskolegatan ända bort till slutet. Eller rättare sagt dess början, eftersom vi kom från fel håll.

Ett tjugotal spanare och nästan lika många teleobjektiv, riktade mot hustaket på andra sidan gatan, gjorde det omöjligt att missa var föremålet för allas blickar satt.

Där, till synes sovande, satt berguven på något slags takventil utanför en av vindskuporna.

 

Emellanåt vred den litet lojt på huvudet när de skränande kråkorna, som cirklade runt den, blev alltför närgångna.

Sedan återgick den till sin slummer.

Söders höjder tyckes vara inne bland ugglor just nu. Kanske är det extra gott om råttor just här. Undrar just vad de boende inne i vindskupan tyckte och tänkte när de tittade ut och fick se denna mäktiga fågel på nära håll. Här kan man verkligen tala om ” fåglar in på knuten”.

Titta det snöar!

Det har visserligen förvarnats om både stormvindar och ordentligt med snö i ett par dagar, och under eftermiddagen verkar det nu som att vinterns och årets första snö(o)väder är på gång. Vinden tjuter runt knuten och snön yr nästan horisontellt mot fönstret, där den genast förvandlas till vattendroppar. Nedanför blir marken blir allt vitare, men än så länge har det inte kommit mer än någon dryg centimeter eller två.

Men när det väl satt igång kan det gå fort, och risken är väl ganska stor att vi i morgon kommer att vakna till ännu ett vädermässigt kaos. Så för att vara mentalt förberedd inför det som eventuellt komma ska och påminna mig om hur det såg ut, när Stockholm begravdes under snömassorna i november för drygt ett år sedan, var jag tvungen att leta fram ett par bilder av det eländet.

Jag bara hoppas att stadens olika ansvariga har läst på sin läxa den här gången och står bättre förberedda. Hur svårt kan det vara? Vi bor i den nordliga delen av världen och trots klimatförändringarna drabbas vi fortfarande då och då av minusgrader och åtminstone någon gång per vinter av ett ordentligt snöfall. Ändå tycks så många bli tagna på sängen varje gång det händer.

Jag förstår mycket väl att man inte hinner med att ploga och sanda varenda liten cykelbana eller gångstråk det första dygnet och självfallet ska alla stora trafikleder prioriteras. Men har man bara lyssnat till SMHIs varningar, sett till att sand- och saltlådorna är välfyllda, att snöröjarna är beredda och att plogbilarna är i gott skick och fungerar kommer säkert även de mindre vägarna i ytterområdena att hinnas med ganska snart.

Själva kan vi se till att jobba hemifrån där så går, i möjligaste mån lämna bilen hemma och utnyttja rätten att flexa om man har sådan. Och sist men inte minst – att använd broddar kan vara en god idé. Då slipper vi förhoppningsvis sitta tio timmar (minst) på akuten och vänta bland alla andra ben-, höft- och armbrott.

Så, efter allt detta kommer vi förmodligen att vakna till ett antiklimax där vinden mojnat, temperaturen stigit till +3 grader och snön, den lilla som nu kom, ha regnat bort.

På jakt efter en tallbit

– Vill du följa med mig ut i skogen i morgon och leta efter en tallbit, frågade Maken när vi precis avslutat söndagsmiddagen bestående av kokt köttkorv, potatismos och  rårivna morötter.

?????

Frågorna jag dock aldrig ställde var varför han skulle ut och leta efter en tallbit när hela verkstan är full av avsågade bitar av furuplank i varierande storlekar. Eller var det barkbitar han var ute efter? Kanske tänkte han tälja små barkbåtar som julklappar till den manliga delen av barnbarnsskaran. Fast finns det pojkar som leker med barkbåtar nu för tiden?

Jag nöjde mig bara med att nicka jakande till svar. Klart jag ville följa med.

I morse tog vi bilen och rattade i lätt duggregn norrut längs gamla E4:an mot Uppsala. Jag hade i och för sig trott att vi bara skulle gå ut i vår egen närbelägna skog, men här var det tydligen exklusivt virke som gällde.

I höjd med Sunnersta några kilometer före Uppsala stannade vi vid något som såg ut som ett friluftsområde och vi hann inte ta många steg innan jag insåg att en tallbit kan vara så mycket mer än bitarna av ett gammalt träd. Den kan också vara en alldeles fantastisk liten roströdfärgad fågel, som tydligen älskar att smaska i sig av de sura rönnbären så att saften skvätter vida kring.

Att vi båda fick ett nytt livskryss måste naturligtvis firas, så det blev lunch med gravad lax, senapssås och potatis på IKEA i Uppsala. Det är inte många, om ens någon, som kan tävla med den lunchen om man även tar i beaktande själva priset, 55 kr för en rejäl portion. Självklart blev det en runda genom varuhuset också och några nya vardagsglas och -kaffekoppar innan vi styrde hemåt igen efter en upplevelserik och givande dagsutflykt.

Kryss på bronsibis

Sedan en dryg vecka är vi tillbaka hemma i norra förorten. En vecka som mest bestått av tvätt och att försöka acklimatisera oss till storstadens larm och brus igen.

I måndags rullade vi i alla fall söderut i morgonrusningen mot Nynäshamn med flera uppdrag som skulle hinnas med under dagen. Först ett stopp vid våtmarken vid Berga ängar på vägen mot Sorunda. Makens mobil hade stup i kvarten de senaste dagarna larmat om en bronsibis som uppehöll sig där, och någon sådan hade vi ju aldrig sett tidigare. Den senaste observationen rapporterades strax efter åtta samma morgon, så vi höll tummarna att den skulle vara kvar när vi kom fram ett par timmar senare.

Raden av bilar som stod parkerade längs kanten av den leriga grusvägen vittnade om att vi var flera som var ute i samma ärende. En bit bort, bakom skogsdungen vid ängskanten, dök de upp. Fågelskådarna, alla män med tubkikare och kameror i högsta beredskap. En av dem berättade att bronsibisen senast setts för en timme sedan, men han trodde att den kunde ha skrämts iväg av alla havsörnar som satt på rad vid kanten till vattenspegeln. Det långa avståndet ner till vattnet gjorde att örnarna mest såg ut som små svarta prickar, men i kikaren var de mäktiga att titta på. Då och då lyfte en eller ett par och gjorde några mer eller mindre lyckade attacker mot gräsänderna.

 

Men någon ibisfågel syntes inte till och vi började tänka på att ge oss av, men det stannade vid en tanke. Plötsligt hördes ett rop bortifrån skådarledet och någon pekade åt ett håll som vi inte alls hade haft uppsikt över.

– Där, över skogen! Och nu passerar den längs den röda ladan, och nu förbi dom vita höbalarna!

Och långt där borta en mörk fågel bland alla andra mörka fåglar som svävade över ängen. Så en sväng över sjön, innan den landade i motvind i vassen. Så här på håll påminde den en del om en storspov. Mitt lilla tele räckte inte på långa vägar för det här avståndet, dessutom skymdes den långa och vackert böjda näbben av ett vasstrå, men för min egen skull ville jag ändå ha ett bevis på att vi faktiskt nu hade sett en BRONSIBIS. Kändes fint, som att den satte litet extra bronskant på vår dag.

 

Vi fortsatte färden ner till Nynäs och parkerade vid Hembygdsgården för lunch. Nedanför låg dansbanan, våt efter nattens regn och på andra sidan Änggatan, åtminstone hette den så förr, fanns det lilla huset med sina gula eternitplattor kvar, sådana som var så populära under en period på femtio- och sextiotalet. Där bodde de tre bröderna Ahlqvist, och i det röda huset bredvid, min gamla klasskamrat Bosse.

Som alltid, vid mina besök i barndomsstaden, är det många minnen som flimrar förbi. Av stenarna där barn jag lekt finns inte mycket kvar, det mesta är förändrat, fördärvat och skändat för att citera Anna-Lena Löfgrens gamla klassiker. Av stadskärnans vackra hus finns inte många kvar, det byggs helt enkelt inte sådana hus längre. Och det är inget som är unikt för just den här stan.

Även om det säkert har kliat länge i stadsplanerarnas fingrar har i alla fall Ringvägen (eller Strandvägen som den officiellt heter) hittills fått vara i fred. Just idag ligger havet alldeles stilla och ett smalt silverband markerar mötet mellan himmel och hav.

Vi passerade husen där mina lekkamrater bodde och snart också det gamla barndomshemmet som tronar tryggt där uppe på berget. Men har de inte bytt gardiner sen senast i det som en gång var mitt rum? Nog ser det så ut i  alla fall.

 

Efter en snabb sväng förbi kyrkogården för lite förtida allhelgonapynt av familjegraven återstår nu bara en punkt på dagens göra-lista, den att hjälpa Makens kusin i Hästhagen vid Söderby brygga med den årliga rensningen av hans fågelholkar.

Den svala sommaren har förmodligen bidragit till att det varit ont om insekter, vilket i sin tur nu visade sig i att flera av de 24 holkarna var tomma. Ingen hade häckat där. Och där det ändå har varit bosättningar hittade vi flera ägg som aldrig hade kläckts, eller döda ungar. Så sorgligt.

Holk nummer 22 är en uggleholk. Där har en kattuggla bott med sin familj och de måste ha haft det extra mjukt och varmt. Hela holken visade sig nämligen vara fodrad med fårull, förmodligen hämtad från de får som betade utanför tomten.

 

PS Måndagen var sista gången bronsibisen visade sig vid Berga ängar, dagen därpå var den försvunnen. Sedan i fredags har den sällsynta fågeln istället synts så långt norrut som i omgivningarna av Söderhamn i Hälsingland. Men om det är samma bronsibis som vi såg låter jag dock vara osagt.