Gotcha there, darling!

Men älskling, vad hände? Snavade du? Och hur gick det, har du gjort dig illa?

– Kom, så ska jag hjälpa dig upp. Nähä, inte det, du kan själv. OK då.

Så här långt kan man ju undra om det här är ett inlägg om konsten att falla rätt, eller vad som händer om man ramlar fel. En fallstudie i fall helt enkelt.

Nej, det handlar bara om hur det kan se ut ibland, när vi är ute i skog och mark och Maken utan förvarning plötsligt kastar sig ner i mossan, på stigen eller mitt i vägen. Då har han oftast fått ögonen på något pyttelitet kryp, kanske en fjäril, någon märklig stekel eller larv som funnit nåd inför hans macro-objektiv.

Den här gången kom jag på honom med en larv som befann sig i mellanstadiet av mindre påfågelspinnare och som under lupp mer påminde om en vass rotborste och som det var svårt att tänka sig att den en dag skulle förvandlas till en vacker fjäril.

Men den hade ju de rätta färgerna. Svart och gult som i AIK! Gotcha there, baby!

Advertisements

Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!

 

Akutinsats i Roslagen

Nedanstående historia utspelade sig under en av dessa fantastiska, varma majveckor som vi tillbringade hos vänner i deras stuga i Roslagen.

– Det sitter en liten fågel på altantrappen, ropade Kajsa lätt upphetsad när hon som ett yrväder plötsligt störtade in genom dörren.

– Jaha???

– Ja, den rör sig inte när jag går förbi.

– Nähä???

– Kan den ha fått solsting i värmen, undrade hon och tittade uppfordrande på Maken (min alltså). Kan fåglar få solsting, eller tror du att den bara är törstig? Jag går och gör i ordning lite vatten åt den.

Maken (återigen min) muttrade något ohörbart medan han tillsammans med den andre maken, det vill säga Kajsas, försökte få ännu ett av de nya köksskåpen från IKEA på plats i köket, som skulle få sig en total make over.

Jag följde med ut på altanen för att se vad det var för fågel Kajsa pratade om och vad som kunde ha hänt. Där på trappen låg en liten bofinkshona platt på magen, alldeles stilla men andades och med ena benet i en konstig vinkel. Var det brutet, eller hade den kanske kraschat in i något av fönstren, som fåglar ibland behagar göra när skogen speglar sig i rutan.

Jag gick in igen och formade händerna till en megafon mot munnen.

– DOKTOR ANDERSSON TILL AKUTEN! Vi har en patient med eventuell hjärnskakning och/eller brutet ben!

Den här gången reagerade Maken direkt och distinkt, precis som en akutläkare ska.

– Jag släpper skåpet nu, är du beredd, sa han till make nummer två. Jag fick just ett larm om en patient och det är tydligen brådskande, fortsatte han och försvann ut på altanen.

– Jaha, och hur det står till med lilla fru Bofink då, undrade dr Andersson, nu med sin nya, mjuka och lugnande ‘lita på mig’-doktorsröst, och slog sig ner på trappsteget bredvid sin patient.

Han inspekterade benet och konstaterade att det inte verkade vara av. Även vingarna såg hela ut. Försiktigt tog han upp fågeln i handen och strök den lätt över huvudet och ryggen utan att den reagerade eller visade någon tendens till oro eller att den ville flyga.

– Hon uppvisar inte några synliga skador, så det är svårt att säga vad som hänt. Kanske har fru Bofink flugit in i fönstret och bara är lite chockad och yr. Jag föreslår utsättning på enskild gren på Syrenavdelningen, där hon kan vila upp sig i lugn och ro. Så får vi avvakta kvällen och kanske natten. Och syster Kajsa, var snäll och se till att alla fåglarna får tillgång till vatten och införskaffa gärna ett fågelbad inför sommaren.

Och med denna avslutande uppmaning bytte dr Andersson läkarrocken mot snickarbältet och återvände till köket för att avlasta den andre maken, som vid det här laget såg ut att ha fått rejäl kramp i armarna (trots all träning på Senior circuit) av att ensam hålla det tunga hörnskåpet på plats.

Efter ett par timmar på Syrenavdelningen hade fru Bofink ställt sig upp på båda benen, även om hon såg lite trött ut. Men det var väl efterverkningarna av chocken.

Morgonen därpå hade hon i alla fall lämnat avdelningen och inga fjädrar och dun på backen tydde på att hon under natten blivit någon annans mat. Så slutet gott, allting gott. Hoppas vi.

Historien om hasselmusen

Den som söker, den skall finna, sägs det. Men inte sjutton har jag funnit det jag sökt, trots att jag letat i drygt två veckor nu. Flera gånger om dagen har jag vandrat runt i kyrkans omgivningar i hopp om att få syn på kärleken från i fjol. Han i den svarta dräkten med den vita kragen eller haklappen.

Nej, jag pratar inte om prästen eller om någon förklädd gud, utan om den söta lilla ringtrasten som jag träffade förra våren, när vi båda besökte den muslimska delen av kyrkogården. Jag blev störtförälskad direkt, och vi träffades faktiskt flera gånger, innan den var tvungen att flyga vidare norrut. Men tyvärr var nog inte kärleken ömsesidig, eftersom den inte verkar ha lagt ner någon större energi på att försöka leta rätt på MIG.

Under en av dessa vandringar hittade jag dock något annat, som gjorde mig nog så upphetsad. På hemväg upp för trapporna från Minneslunden hörde jag hur det prasslade inne i buskaget vid sidan av trappen och jag såg hur något rörde sig bland löven. Jag stirrade stint in i dunklet under buskarna. Inte hade den väl äntligen kommit, min älskling – ringtrasten?

Till slut upptäckte jag den lilla varelsen, väl kamouflerad bland de torra löven. En hasselmus! Var inte det väldigt ovanligt, en riktig raritet, eller….?

Försiktigt lirkade jag fram kameran och hann få några bilder, innan den skrämdes iväg av en koltrast som landade i buskarna.

Medan jag snabbt sprintade hemåt för att delge Maken min upptäckt, såg jag plötsligt en havsörn cirkla över område. Jag hoppades att hans spejande örnögon inte skulle upptäcka den lilla hasselmusen, för jag antog att örnar inte känner till att hasselmusen faktiskt är fridlyst.

Hemma i lägenheten var det tomt, och i väntan på att Maken skulle dyka upp granskade jag mina nytagna bilder i datorn. Därefter googlade jag på bilder av hasselmus och tyckte nog att den såg ut precis som musen jag fotograferat.

Insåg snabbt att det var högst ovanligt, ja, faktiskt snudd på omöjligt, att hitta en hasselmus i Norra förorten, eftersom den endast förekommer i Närke (och är utsedd till dess landskapsdjur) samt på vissa platser i Götaland. Dessutom stod det att det var väldigt få förunnat att faktiskt få se den. Och nu var alltså jag en av dessa få förunnade!

Till slut kom Maken äntligen hem. Efter att jag berättat om min upplevelse bad jag honom hjälpa mig att bli medlem på artportalen.se, så att jag kunde rapportera mitt unika fynd till gagn för flera.

Det tog mindre än tre minuter efter publiceringen innan det landade en kommentar, som påpekade att min hasselmus inte alls var någon hasselmus, utan bara en helt vanlig skogsmus.

Jäkla besserwisser! Jag tyckte jag alldeles tydligt hörde hur någon sa just så, men det var inte jag. Jag skulle ALDRIG uttrycka mig så.

Så tillbaka till hasselmusen på Google. Nu läste jag litet noggrannare och jämförde på nytt min bild med den på nätet. Tyckte fortfarande att de var väldigt lika, men nu upptäckte jag ändå en liten skillnad mellan de bägge mössen. Min mus hade den för skogsmusen typiskt kala, det vill säga hårlösa svansen, medan hasselmusens var snudd på långhårig.

Tänk att det ska hänga på en mussvans! Aldrig får man vara riktigt glad!!!!!

 

Torö stenstrand

Det var en helt vanlig lördagsmorgon. Kanske den första, där man kunde ana att våren nu ändå var på väg. Tallbarrsdoften från de krumma martallarna blandade sig med doften av hav och tång när Maken och jag gick stigen ner till stranden. Torö stenstrand.

Det är märkligt hur vissa doftminnen tycks sitta som gjutna för alltid i hjärnan – eller är det kanske i näsan? – för att aktiveras på mindre än en nanosekund.

Bilder och minnen från uppväxten i den lilla staden vid havet ett par mil norr om Torö började virvlade upp om vart annat och plötsligt kände jag att jag var hemma igen. Ett annat vatten men samma hav och en annan skog men med lika knotiga och förkrympta träd, kuvade av ständigt hårda vindar och stormar.

Hur vi cyklade till badklipporna längs Ringvägen eller dök från 10:ans badberg i Hamnvik.

Helgturerna ut i skärgården med båten, som doftade så gott av tjära. En ganska rejäl roddbåt med en liten aktersnurra, där man lindade startsnöret runt svänghjulet och sedan fick göra en sju, åtta ryck innan motorn motvilligt puttrade igång. Samma procedur varje gång.

Och pappa, som tidigt lärde mig ro “som en hel karl”, så att jag skulle kunna hjälpa till att hålla båten på rätt kurs om det blåste upp när han skulle ta upp långreven eller sina, kanske inte helt lagligt lagda, flundernät. Det senare måste väl ändå vara preskriberat vid det här laget?

Torö stenstrand är ett av landets bästa surfställen och vid lågtryck och hårda vindar är vattnet här fullt av vind-, våg-, kite- och kajaksurfare. Stranden lockar också många fågelintresserade, särskilt vår och höst när fågelsträcken drar förbi.

Men idag var stranden öde, så när som på mig och Maken, och havet låg lugnt. Endast ett svagt kluckande hördes när de lätta krusningarna rullade in. Ett lätt dis färgade himlen blekblå och hindrade solen från att bryta igenom helt. Och långt där borta i fjärran kunde vi ana konturerna av Öja och Landsorts fyr.

Själva stranden är ett enda stort klapperstensfält så långt ögat når och inte särskilt bekväm att gå på.

 

Den här morgonen var havet vitt- och svartprickigt av ejder och alfågel, säkert tusentals. Av och till lyfte de i svärmar och cirklade runt några varv innan de landade i vattnet igen. Så drog några vidare, medan nya anslöt.

 Jag antar att det är någonting sånt här de menar, de som pratar om att “vara ett med naturen”. Att sitta där i stillheten på en hästryggsformad martallsgren och titta ut över ett hav, som just den här förmiddagen höll sina mäktiga krafter i schack, och lyssna till gudingarnas (ejderhannarnas) mjuka åmande. Vet inte om det heter så, men det var ungefär så det lät – aåååm, aååm – och som upprepades om och om igen som ett yogamantra. Stort och mäktigt. Nästan hypnotiserande.

Praktiskt med en TV-kock när fantasin tryter

Under veckorna med OS blev det många timmar framför TVn. Men eftersom det var reklamfinansierade Discovery som ansvarade för sändningarna, innebar det också ideliga och irriterande avbrott för tröttsam reklam. Till slut funkade det inte längre att i varje paus springa på toaletten och kissa omväxlande med att gå ut i köket och koka kaffe, även om kaffe i sig är urindrivande.

Så under många av dessa avbrott fördrev jag istället tiden med att zappa runt bland övriga kanaler i hopp om att hitta något roligare och mer matnyttigt att sätta tänderna i, vilket jag bokstavligt talat också gjorde, när jag plötsligt hamnade hemma i köket hos den engelske kocken Jamie Oliver som höll på att laga middag på under 30 minuter (visas för närvarande vardagar 15.20 i kanal 8). Just vid det här tillfället stod det lax med korv(!) och färgglad tomatsallad på menyn och det såg så gott ut, att jag genast bestämde mig för att testa receptet.

Lax med rökt chorizo och tomatsallad

Ingredienser
(2 pers)

  • 2 laxfiléer
  • 300 gr körsbärstomater, blandade färger
  • 5 kvistar basilika
  • 10 urkärnade kalamataoliver
  • ca 100 gr rökt chorizo
  • 1 msk rödvinsvinäger
  • olivolja
  • 1 dl vatten
  • salt och peppar

Gör så här

  • Börja med det självklara – att tvätta händerna – för här handlar det om matlagning med många fingrar i maten.
  • Koka upp en skvätt vatten, ca 1 dl och hacka under tiden oliverna fint.
  • Blanda olivhacket med ett par matskedar hett vatten och 1-2 tsk olivolja. Ställ åt sidan.
  • Skölj tomaterna och dela dem på olika sätt. Halvera några, klyfta och skiva andra.
  • Lägg allt i en skål, tillsätt rödvinsvinägern och riv ner basilikablad i mindre bitar men spara några till garnering. Smaksätt med salt och peppar och blanda samman allt med händerna.

  • Skiva chorizon tunt.
  • Krydda laxfiléerna efter egen smak (t ex salt, peppar, citronpeppar, chiliflakes eller vilka kryddor du nu föredrar) och lägg med köttsidan ner i kall, non-stick panna på medelvärme. Om du inte har en stekpanna med non-stick yta använd då lite oliv- eller rapsolja så att fisken inte fastnar.
  • Vänd filéerna är det börjar fräsa i pannan (efter ca tre minuter) och stek i ytterligare fem minuter. Tänk på att fisken inte behöver vara helt genomstekt. Den fortsätter att eftersteka när du tar upp den ut pannan och håller den varm under aluminiumfolie.

  • Lägg upp chorizo- och tomatsalladen på varma tallrikar, lägg en laxfilé ovanpå och toppa med olivhacket och några basilikablad.

Lätt som en plätt, dessutom godare än vilken plätt som helst, och framför allt betydligt hälsosammare. För Mr Oliver tog det 11 minuter att tillaga detta, för mig så där en kvart. Jag var inte riktigt lika välorganiserad i mitt kök.