På spaning efter rördrom

Det var sen eftermiddag en av dessa fantastiska vinterdagar som vi belönades med under ett par veckor i februari. Många minusgrader och vit fluffig snö på åkrarna och sjön. Då kom plötsligt larmet. Rördrom, vattenrall och rörhöna hade setts i vassruggarna längs åmynningen till vår sjö.

Rördrom, det måste väl snudd på kunna betraktas som en raritet att få se en sådan i Stockholmstrakten mitt i smällkalla vintern. Ja, faktiskt vilken som av de tre, eftersom de alla normalt flyttar söderut under hösten. Några inte längre än södra Sverige, andra fortsätter ner i Europa. Kanske det är det milda vädret, ingen snö, isfria vattendrag och gott om föda som lurat många fåglar att bli kvar över vintern.

Rördrommen uppehåller sig inne i täta vassbestånd där den spräckliga fjäderdräkten i gult, brunt och svart är det perfekta kamouflaget för att kunna smälta samman och bli ett med vassen.

…många syns inte men finns ändå, som Olle Adolphson sjunger i visan om okända djur, passar väl in på rördrommen. Det enda som avslöjar att den finns där inne någonstans är dess märkliga läte som påminner om ljudet när man blåser i en tom glasflaska.

Under fyra dagar, och i närmare 20 minusgrader, smög vi, Maken och jag, hukande längs åkanten och spejade efter en likaledes hukande rördrom där inne bakom väggen av vasstrån.

Och medan vi förblev resultatlösa i vår jakt, började sociala medier fyllas med mer eller mindre fantastiska bilder av denna märkliga, nästan urtidsliknande fågel. Rördrom som flyger, rördrom som fiskar, rördrom som kalasar på abborre och rördrom som springer med sjumila kliv över isen.

Det började till slut kännas som att vi skulle få nöja oss med att se rördrommen via andras kameror och mobiltelefoner, och istället bara vara glad åt att vi i alla fall hade lyckats få ett årskryss på både rörhöna och vattenrall.

Klicka på bilderna för att förstora dem

Men så plötsligt, på eftermiddagen den fjärde dagen hände det.

Utan kikare och på långt avstånd tog det en bra stund innan vi kunde avgöra att det faktiskt var en rördrom vi såg, som halvsatt och tryckte i snön, och inte bara en gammal skräphög av vass och torrt gräs.

Vi tog oss över ån till motsatt sida och närmade oss försiktigt en öppning i vassen varifrån vi hade bättre sikt. Rördrommen upptäckte oss snabbt och visade det tydliga tecknet på att vi kommit för nära genom att stå helt orörlig med indragen hals och näbben pekande rakt upp i skyn, som en påle. Vi drog oss åt sidan och efter en liten stund slappnade den av. Insåg väl att vi inte utgjorde någon fara och återgick till att fortsätta att stirra ner i det lilla hålet med öppet vatten i hopp om att middagen snart skulle dyka upp. 

Rördrommen (Botaurus stellaris) tillhör familjen hägrar. Det är en stor fågel, mellan 70-80 cm lång och med ett vingspann på 100-130 cm, som i huvudsak lever på småfisk, kräftdjur, små däggdjur och insekter.

Med den nedgående eftermiddagssolen i ryggen kunde vi vandra hemåt med vetskapen om att vi i våra kameror åtminstone skulle ha någon form av bevis på att även vi nu hade sett, och inte bara hört, en rördrom IRL.

Advertisement