Sköna maj välkommen….

Även om vi nu gått in i maj månad är jag inte säker på att april bara så där tänker släppa taget om oss, inte riktigt än i alla fall. Och inte jag om april.

Namnet april kommer av latinets aprilis, av aperire (aprire på italienska) som betyder öppna. Det är nu naturen vaknar till liv och öppnar upp sig. Flyttfåglarna återvänder, växtligheten sätter fart och naturen förvandlas snart till en enda stor barnkammare.

Denna vädermässigt opålitliga och ombytliga månad har på sant aprilvis även i år levt upp till sitt rykte och varvat plusgrader med minusgrader, medan solen kämpat men inte riktigt lyckats bjuda den isande nordanvinden motstånd under några längre stunder. Regn, hagel och snöbyar har avlöst varandra och däremellan har vi bjudits på enstaka solglimtar av varierande längd.

Men i naturen fortskrider livet som vanligt utan att påverkas särskilt mycket av den rådande väderleken. Nu råder bråda tider för djur och fåglar för att på bästa sätt sörja för den egna artens fortlevnad.

Det är en dag i april och vi är ute på en promenad, Maken och jag. Vi genar över den närbelägna kyrkogården och ser hur en björktrast stretar fram över gräset mellan några gravstenar med näbben full av torra kvistar och mossa. Jag hinner aldrig fundera klart över hur den ska lyckas lyfta med sitt stora risknippet förrän den gör just det. Lyfter och flyger iväg bort mot den närliggande träddungen med sin last. Vi upptäcker snart boet som är under uppbyggnad i en grenklyka, och strax därpå återvänder björktrasten med ännu ett lass med bomaterial. Några grenar högre upp sitter den andra halvan av paret och håller utkik. Det är ingen skillnad mellan könen – åtminstone inte utseendemässigt – så det är svårt att avgöra vem som är vem.

Några dagar senare meddelar Maken den sorgliga nyheten att boet nu tycks tomt och övergivet. Kanske är det alla kråkor och skator som håller till i närheten som stört familjebildningen och tvingat björktrastparet att söka sig ett nytt boende på ett lugnare ställe.

En annan dag i april, när den kalla nordan efter en synnerligen arbetsam och blåsig vecka verkar unna sig en vilodag, promenerar vi längs den bryggliknande strandpromenaden utmed Ullnasjön i Täby. Högt över våra huvuden skränar måsar och tärnor och inne i vassen slår och plaskar det som om självaste storgäddan är i farten, men det är bara sothönsen som slåss.

Ullnasjön ligger blank och stilla den här dagen och de små krusningar som ändå bryter vattenytan åstadkoms av ett stort antal sjöfåglar, bland annat ett fyrtiotal skäggdoppingar, som simmar runt i sjön; singlar som spanar efter en partner blandat med sådana som redan hittat sin moatjé. Att “love is in the air” är tydligt och klart. Det kurtiseras, ges inviter och klappras med näbbar som vore de snatterpinnar. Några krumbuktar sig med hela kroppen, andra gör ruscher över vattnet och några fiskar för att imponera på damerna. Jag antar att det sällsamma skådespel vi just bevittnar är skäggdoppingarnas motsvarighet till t ex tjäder- och orrspel.

Bland gulärlor och grönbenor

Tidig morgon vid Angarnssjöängen i slutet av förra veckan. Kyligt men soligt. Ett femtiotal brushanar hade rapporterats här de senaste dagarna och det var vår förhoppning att få se dem spela.

Över hela sjöängen låg en ljudmatta av kackel i olika tonarter och hundratals grågäss promenerade fram och tillbaka över gärdena med sina avkommor, allt från nykläckta dunbollar till sådana som redan tycktes ha hunnit bli mer som kaxiga och orädda tonåringar.

Någon uppvisning av spelande brushanar fick vi aldrig se den här morgonen. Endast fyra stycken var på plats men lyfte när vi närmade oss och flög iväg bort mot Lundbydiket. Det var först när jag kom hem och gick igenom mina bilder, som jag upptäckte att ett svart “bylte”, längst ut i högerkanten på bilden av en grågåsfamilj, vid uppförstoring visade sig vara en ensam brushane.

 

Gulärlan hittar man ofta sittande på någon stör eller stängselstolpe i beteshagarna. Och just Angarnssjöängen lär vara ett av de gulärlerikaste områdena i länet. Kanske den här gulärlan kände sig litet extra skyddad och trygg på just den här stolpen.

En något mindre iögonfallande fågel var stenskvättan, som just här nästan blev ett med stenen den satt på.

 

Eftersom det inte blev något spel av brushanarna och Makens mobil plingade i ett med rapporter om en häckande pungmes i Hjälstaviken, bestämde vi oss att istället göra en utflykt dit.

Hjälstaviken är en sjö och våtmark ett par mil utanför Enköping och vi var många som var på jakt efter pungmesen den där dagen. På smala spänger trängdes vi med såväl rejält välhängda skådare, åtminstone vad gällde ryggsäckar, tubkikare och värstingkameror, som stavgående damer. Vid varje möte gällde det att dra in både rumpa och mage och be en stilla bön att staketet inte var murket och skulle ge vika när man tryckte sig mot det.

Hade aldrig hört talas om pungmesen tidigare och jag vet inte riktigt hur jag föreställde mig att den egentligen såg ut. Men nu vet jag att den har fått sitt namn av att boet liknar en pung. Tyvärr visade det sig att just det här boet i Hjälstaviken hade blåst sönder och att fågeln troligen redan gett sig av.

Spängerna ledde oss genom ett gigantiskt hav av vass. Där inne syntes inte några fåglar, men det hördes desto fler. Rördromen, som blåste i sin flaska, ja, den låter så. Nära, nära. Den syns inte, men finns ändå skulle man kunna nynna för att travestera Olle Adolphson. Sävsångaren sjöng så vackert och långt där inne bland vassrören körde vassångaren sin symaskin. Som en enda lång raksöm som aldrig blev klar. I ett träd på andra sidan vassväggen satt en sävsparv lugnt och spanade på oss.

 

Vår del av spången slutade vid ett väl tilltaget gömsle. Vattnet utanför var fullt av skäggdoppingar, gräsänder och grågässfamiljer och på gungflyn närmare stranden promenerade grönbenorna omkring. Ovanför cirklade skränande fisktärnor runt och gjorde störtdykningar ned mot vattenytan i jakt på fisk, medan några hade tagit en paus på gömslets mossbelupna tak.

 

 

Gammal är äldst, eller….?

Gammal, äldre, äldst. Ja, så böjs ju adjektivet gammal. Samtidigt undrar jag vad som egentligen är äldst av gammal och äldre. För mig låter äldre yngre jämfört med gammal. Själv skulle jag nog hellre säga att jag är (litet) äldre, lite “+” sådär, men långt ifrån gammal. Så kanske stämmer det gamla talesättet “gammal är äldst“.

Hur som helst, det är ingen lek att bli vare sig äldre eller gammal. För att travestera en Per Gessle-låt skulle man kunna säga att ”här kommer alla krämporna på en och samma gång”. Jag märker det både hos mig själv och bland vänner och bekanta runt omkring. En åker i skytteltrafik mellan hemmet och sjukhuset för hjärtflimmer, en annan har magproblem och äter medicin som ger ännu mer problem och en tredje har svårt att sova då vågskvalpet i lungorna stör sömnen. Som sagt, det är ingen lek.

För egen del har de reumatiska besvären, som tacksamt nog hållit sig lugna i flera år nu, börjat ge sig till känna igen med värk i handleder och axlar och senare i april väntar två gråstarrsoperationer. Det känns inte så roligt, snarare oroligt, även om alla jag pratat med säger att det är “a piece of cake” och åtgärdat på en kafferast.

Det var också med chock och sorg jag i veckan kunde ta del av anhörigas tillkännagivande på FB att en väninna sedan många år plötsligt avlidit under en rundresa i England och Skottland. I flera veckor har jag följt reseberättelserna på FB från hennes och väninnans långa road trip som var tänkt att pågå under några månader. Så plötsligt en morgon small det. En massiv hjärnblödning och samtidig hjärtinfark. Bara så där, out of the blue. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat ta in det ofattbara som skett. Vi fann varandra när våra söner som sex, sjuåringar började spela fotboll tillsammans och vi mammor stod där vid sidan av planen och hejade i ur och skur under träningar och matcher. Senast vi sågs var på en fest för att fira att hon hade gått i pension. Det var nu “livet” skulle börja på nytt.

Maken, som ofta säger kloka saker, brukar påminna oss om att vi ska uppkatta och glädjas över det vi har här och nu och inte vara bittra över sådant vi inte har eller kan få.

Även om livet känns litet svart just nu finns det en läkande och helande kraft i naturen. Maken och jag har börjat en ny morgonrutin, att promenera varje dag en timme före frukost. Det är en lisa för själen att se hur marken vaknar till liv och att dra in doften av fuktig jord, se den spirande grönskan på buskar och fält, njuta av fåglarnas kvillrande, flöjtande och drillande i alldeles egna vårkonserter och se hur nya blommor slår ut allt eftersom.

Det känns som att det är tidigt, men vid fågelmatningen är marken redan täckt av de fridlysta backsipporna och vid kyrkomuren  för vinden med sig doften från mattan av luktvioler som breder ut sig nedanför.

Luktviol

Sjön är full av sjöfåglar, mest gräsänder, knipor och knölsvan. I luften skränar måsar och tärnor.

Soldyrkare

Längre ut från sjön hörs ett kraxande läte, som från en kråka men jag ser ingen. Det är ett skäggdoppingpar som uppvaktar varandra. Skäggdoppingen har ett karaktäristiskt kråkliknande läte och kallas därför ibland även för sjökråka.

Skäggdopping

Gräsandshanen bevakar noga sin utvalda eftersom det finns ytterligare en aspirant i närheten som nog gärna vill vara med och leka.

Gräsänder

Den här tiden på året verkar de flesta fåglar vara helt upptagna av varandra och tycks inte alls bry sig särskilt mycket om oss människor. Det gör det lättare komma dem litet närmare, som den här orädda kajan. Fast kanske just kajan är av den orädda sorten mest hela tiden.

Kaja