Från sjö till bord

Vår dagliga middag. Ja, så kan man nästan kalla det med tanke på all fisk som maken (ibland med viss hjälp av barnbarnet) dragit upp de senaste veckorna.  Många fiskmiddagar har det blivit, flera i veckan faktiskt. Stekta gäddfiléer, friterade abborrfiléer med kapris, trattkantareller (torkade från förra året) och brynt dillsmör, och så det godaste av allt, rökta abborrar.

Maken rensar och röker, jag kokar potatisen och försöker fixa till något som ska likna en remouladsås av vad som finns hemma (inte alltid så lätt att spontanlaga efter recept när det är 3 mil till närmaste affär). Till det en sallad av sådant som äntligen börjat spira i växthuset och pallkragarna.

Rökt abborre betyder alltid en festmåltid, även på en vardag, och eftersom jag just den här dagen också plockat årets första smultron kunde middagen för ovanlighetens skull också avslutas med en liten efterrätt. Smultron, varvade med råkräm och kaksmulor.

Den långa flytten från Afrika

En morgon för några veckor sedan hörde jag på nyheterna hur Öland formligen invaderats av tistelfjärilar. Några timmar senare satt jag och Maken på förstutrappen och drack vårt förmiddagskaffe, när jag plötsligt kände ett svagt vinddrag mot min kind, som en lätt smekning. Något som fladdrade till, och så igen, och igen.

Jag tittade upp och såg att syrenen vid stugknuten var full av orange-brunmönstrade fjärilar som tycktes få hela busken att vibrera. De flög runt, runt bland blomklasarna, aldrig stilla många sekunder. Bytte plats med varandra innan några flög vidare till rönnen, som också stod i blom, medan nya anslöt.

Ser man på, sa Maken, invasion av tistelfjärilar även här uppe, åtminstone i vår syrenbuske. Det måste jag genast rapportera in. Var på han reste sig upp, tog kaffekoppen och gick in och började knappra på datorn.

Nu har både syren och rönnen blommat över sedan ett bra tag, och av tistelfjärilarna finns knappt någon kvar.


När jag hämtade posten häromdagen låg där ett brev med Lunds universitets emblem på, mitt Alma mater. Oj, vad är detta, vad kan de vilja mig? En inbjudan till något tjusigt jubileum, eller kanske en återträff hann jag tänka, medan jag börja riva upp den självhäftande fliken på kuvertets baksida. Halvvägs såg jag plötsligt att det stod Biologiska institutionen som avsändare, ett ställe jag aldrig satt min fot på, och att brevet inte alls var adresserat till mig utan till Maken.

Tur med självhäftande kuvert, då går de att återförsluta igen, åtminstone så pass att man alltid kan skylla på posten eller brevbäraren om någon skulle bli misstänksam och börja undra vem som försökt tjuvkika på innehållet.

Brevet innehöll ett informationsblad från Svensk Dagfjärilsövervakning och handlade om just tistelfjärilen och dess fantastiska flytt från så långt söderut som Afrika söder om Sahara.

Det flyttar alltid tistelfjärilar och amiraler norrut på våren, men det är inte så ofta som några större mängder når vårt land. I år fanns det dock redan i slutet av april och början av maj tecken på att vi kanske rent av skulle kunna få en invasion av dem. Vilket vi alltså fick!

De flesta tistelfjärilar genomför flytten successivt norrut, en generation i taget, men ny forskning tyder på att enstaka fjärilar faktiskt klarar att flyga hela sträckan upp till Sverige.

Kanske är denna fjäril med sina fransiga och slitna vingar en av dem som lyckats med bedriften att ta sig ända hit i ett svept.

 

Nu under juni och juli kommer tistelfjärilarna att dö efter hand och en ny generation kläcks fram. Om inget oväntat sker räknar man med ett stort antal tistelfjärilar när den nya generationen blir flygfärdig fram emot juli, och kanske kommer man att kunna se många av dem på sydsträck i Falsterbo i slutet av juli månad.

 

Den som tycker om och är intresserad av fjärilar och skulle vilja vara med och räkna dem, t ex hemma på tomten eller i närområdet, kan läsa mer om hur det går till på http://www.dagfjarilar.lu.se

 

Utsikt från ett fönster

Sedan ett några veckor är vi nu på plats i vårt sommarviste och paradis, och det tog inte lång tid för ryktet om vår ankomst att nå såväl våra bevingade som fyrfotade vänner.

Redan på förmiddagen den andra dagen dök domherren upp vid de tomma frörören. Han såg ju inte direkt mager ut där han satt med den röda västen som smet åt över buken, ändå stirrade han anklagande på oss. Var är maten, tycktes han undra.

Maken hade inte tänkt öppna “fågelrestaurangen” förrän Miss Molly Malone, barnbarnens katt, har gjort sitt årliga besök senare i juli. Men när så även grönsiskor, grönfinkar, talgoxar, hackspettar och de bägge ekorrarna anslöt och alla unisont åstadkom en ljudkuliss som inte kunde tolkas som något annat än ett “hur länge ska vi sitta här med tomma fat, tomma fat…“, ja, då var det bara för Maken att ge efter och duka fram solrosfrön och jordnötter.

De första veckorna här uppe följer alltid sin alldeles egna tidsordning enligt mottot the same procedure as last year. Det vill säga hela huset ska städas, ut med spåren efter vinterns påhälsning av möss liksom alla döda flugor och spindelväv som samlats i hörnen.

Utomhus ska gräset klippas för första gången i år, vilket alltid kräver minst tre omgångar med gräsklipparen innan gräset når normal höjd. Vattenslangen ska kopplas in och läggas ut i sjön så att jag kan få rinnande vatten i kökskranen, och växthus och planteringspallar förberedas och sås för kommande skördar. Och efter flera års missväxt ser det faktiskt ut som att vi i år kommer att få njuta av egna grönsaker. Alla frön verkar ha grott, ruccolan tittade upp redan efter tre dagar och rädisorna och spenaten är på god frammarsch.

Nu när alla måsten är avprickade finns det tid att luta sig tillbaka och ta in allt som naturen runt omkring bjuder.

Mellan de båda flugsnappsfamiljerna som bor grannar är det emellanåt lite si och så med grannsämjan. Så pass att de efter ett tag valde att flytta ifrån varandra och till nya holkar i varsin ände av tomten.

Fru Koltrast, som får mig att le när hon stolt visar upp sitt nya tandgarnityr. Eller har hon bara näbben full av ungarnas favoritmat?

Och den ståtliga storlommen, som ganska ofta kommer simmande längs stranden om morgnarna.

Nu är också tiden inne när fågelungarna börjar pröva sina vingar. Här är det grönfinkens avkommor, intensivt flaxande för att hålla sig kvar i luften medan de förflyttar sig från gren till gren ner genom trädet. Sedan den djärvare resan, från ett träd till ett annat. Och med lite tur och några stopp på vägen når de till slut fram till frömataren där föräldrarna redan sitter och mumsar i sig.

Plötsligt kommer ett gäng grönsiskor och slår sig ner på mataren. På en pinne strax bredvid sitter en vuxen grönfink och nu händer något märkligt. En av grönsiskorna lutar sig ner mot grönfinken som gapar och sträcker sig upp mot mataren. Båda försöker göra sig så långa som möjligt och grönsiskan, som har näbben full med solroskärnor, når nästan ner till grönfinkens öppna gap. Men bara nästan. Sedan tappar han balansen. Varför försöker grönsiskan mata grönfinken?

Nu är det bara en knapp timme kvar till midsommarafton och jag önskar er alla en härlig helg. Hoppas att solguden är med oss, så ett vi slipper bära sillen, snapsen och jordgubbstårtan fram och tillbaka mellan skurarna.

Den bästa tiden är nu

Min (och skomakarens, om det nu finns någon riktig sådan längre) bästa tid är nu, den mellan hägg och syren. När grönskan fortfarande är så där oskuldsfullt ljus och skir, just innan liljekonvaljerna och studenterna har slagit ut. Sedan djupnar och mognar den bladgröna färgen (dock inte alltid de nybakade studenterna, åtminstone inte i samma takt), och strax därpå är det midsommar. Och sen är allt över, nja, inte riktigt, men fort går det, alldeles för fort och jag önskar att man kunde gripa tag i tiden, just där i brytningen mellan vår och försommar, och hålla kvar den bara ett litet, litet tag till. Men jag är lyckligt lottad eftersom jag får uppleva allt detta underbara på nytt när jag nu flyttar norrut till stugan, där våren ligger ett par veckor efter.

Naturen formligen svämma över av gullvivor just nu och jag tror aldrig att jag har sett sådana mängder av dem tidigare. Höga och ståtliga lyser de upp ängar och slänter med sina solgula blommor. Ja, till och med dikena, som normalt känns som tussilagons revir, är fulla av dem.

Och att det där vita dunet, som just nu flyger runt i luften innan det landar som dammråttor på gator och trottoarer, är frön från aspar är inte heller något jag hört talas om eller upplevt tidigare. Själv trodde jag det var maskrosens “fjäderpennor”, och den villfarelsen är jag säkert inte ensam om.

Jag kan inte låta bli att fundera på om de här små avvikelserna kan ha att göra med den extrema torka som naturen utsattes för förra sommaren. Kan torka, precis som skogsbränder, kanske förändra, föröka eller väcka saker i naturen till liv….?

Ett mossbelupet gammalt äppelträd på en sommarstugetomt blommar så vackert och kanske kommer det att bära frukt även i år tack vare en flitig humlas idoga arbete.

Stararna är många just nu som flyger ut och in i holkar och bohålor i gamla träd.

“Matkassar” levereras på löpande band och på utvägen tas soporna med och slängs, det vill säga de vita bajspåsarna.


Ibland verkar det som att även delar av bohaget slängs ut, kanske börjar det bli trångt där inne nu med “huset fullt av ungar”.

Att gå in i en hage full med kor kan ibland vara en skräckblandad upplevelse, särskilt när alla kvigorna på een och samma gång kommer rusande med sådan fart att de nästan sätter sig på rumpan när de tvärnitar en meter framför mig.

De här kvigorna är bara några av ett stort antal kor som “anställts” av länsstyrelsen, det vill säga bönderna som äger djuren får betalt för att de under sommarhalvåret ska hålla strandängarna runt Angarnssjön öppna.

Och kor är otroligt nyfikna. När jag lade ifrån mig kameraryggsäcken och gick iväg bort för att fotografera mina gullvivor dröjde det inte många sekunder innan hela skocken försiktigt närmade sig väskan. Ungefär som om de tillhörde nationella bombskyddet med uppdrag att undersöka (och eventuellt oskadliggöra) ett övergivet föremål på Angarnssjöängen.

För en kort stund låg också Makens kamera illa till. Här gällde det att inte lämna något åt slumpen, tycktes de tänka, utan noggrant undersöka allt som såg det minsta misstänkt ut. Det kunde ju kanske vara om en kamouflerad AK4 eller en kalashnikov.

Utanför fönstret hemma har den vackra kastanjen åter tänt alla sina ljus och låter oss nu för några månader slippa se kommunhusets trista gavel.

 

Glad Påsk!

På skärtorsdagskvällen var det häxsamling på Blåkulla. Och vilket party det blev!

Dessvärre slutade hemfärden i morse med en liten “incident” i Ljusdalsrondellen. Klarade mig dock bra, det blev kaffepannan som fick ta den största smällen. Det blir till att skaffa en ny till nästa år.

GLAD PÅSK
alla bloggande häxor, påskkärringar och andra kärringar och gubbar!

Glöm inte att komma ihåg – no drinking and flying!

Litet bo vi sätta vill…

Vårtecknen står som spön i backen just nu. På FB och bloggar sprider sig tussilago och nyutslagna blåsippor sakta upp genom landet, och snart kommer vitsipporna efter. Och härom natten gick isen på Vallentunasjön upp. Allt som var kvar på morgonen var drivor av iskärvor, tunna som glas, som vinden föst framför sig in mot stranden. Nu cirklar måsarna högt där uppe, skränande av lycka över fritt och öppet vatten. Ett säkert vårtecken det också.

I naturen är det bråda tider. Holkar rensas på gammalt skräp av nya hyresgäster; kvistar, löv och mossa singlar i en jämn ström till marken. En koltrast stretar fram jämsides med mig en stund med ett rejält risknippe i näbben innan den viker av och försvinner in under ett buskage. Pilfinkar, blåmesar, talgoxar och en ensam entita pilar ut och in i grenverken och upp och ner för trädstammarna. Inte stilla en sekund. Ingen som tar sig tid att stanna upp och lyssna till den ståtliga bofinken som bröstar upp sig i toppen på en kal björk och drillar arior som den värsta Caruso.

Det är då jag plötsligt får syn på dem, de söta, vita snöbollarna med sina långa stjärtar. Stjärtmesarna.

Idogt jobbar de med bygget av sitt bo i klykan mellan stammen på en gammal ask och en gren som gått av. Med blixtens hastighet gör de utflykter till omgivande träd, pickar bort torra små flagor av grå lav på grenarna och sedan lika snabbt tillbaka till boet igen. 



Stadigt växer sig väggarna allt högre, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur de ska få plats där inne, bägge två samtidigt. Och hur gör de med de långa stjärtarna?

När stjärtmesen sticker upp sitt lilla huvud ur boet får den mig att tänka på en liten hermelin. Så bedårande söt.

Ingen rast och ingen ro, än är vi inte klara, tycks den säga när den ger sig iväg på jakt efter mer bomaterial.

Salmonella bland katter

Det här inlägget handlar om Miss Molly Malone, dock inte om den vackra Molly Malone som i balladen rullar sin skottkärra med “cockles and mussels” genom Dublins gator utan om barnbarnens katt, väldigt söt hon också.

I fredags morse hade Eko-nyheterna ett inslag om att ovanligt många katter just nu verkar drabbas av salmonella, sannolikt smittade av småfåglar som de fångat och tuggat i sig. Och som ett slags bekräftelse på att detta inte var fake news fick jag lite senare på dagen ett sms från sonen som meddelade att Molly skulle få komma hem från sjukhuset samma kväll.

Vad då sjukhuset? Var Molly sjuk, vad hade hänt och varför hade jag inte fått veta något? Ja, den sista frågan ställde jag aldrig högt, men det visade sig att katten på fredagen en vecka tidigare kommit in genom kattluckan och stolt visat upp ännu en av sina troféer, en liten död talgoxe. Senare under helgen började hon bete sig annorlunda, ville inte gå ut, inte äta eller dricka och upplevdes som allt mer apatisk.

Måndag morgon blev det ilfart till djursjukhuset i Albano, och med 42 graders feber blev det genast inläggning på infektionsavdelningen för provtagning och utredning.  Personalen ställde snabbt diagnosen salmonella, även om provsvaren i skrivande stund ännu inte är klara, och Molly vätskades upp och fick näringsdropp .

Fågelburen salmonella förekommer oftast på vintern eftersom bakterierna då lättare kan spridas mellan fåglar som samlas vid de olika fågelmatningar som finns runt om i villaträdgårdar och parker. Även vi människor kan smittas, t ex när vi hanterar våra sjuka husdjur eller matar våra småfåglar.

Efter nästan fem dygn kunde alltså familjen på fredagskvällen hämta hem sin dyrgrip igen och fick också med sig en lista med hygienföreskrifter att tänka på.

Förutom det självklara att tvätta händerna när man har hållit på med katten eller gjort rent kattlådan (liksom när man utfordrat sina fåglar och hanterat fröhållare och fågelbord) är det bland annat viktigt att se till:

  • att katten hålls borta från matbord, diskbänk och andra ytor där man hanterar livsmedel
  • att kattens mat- och vattenskålar diskas med en separat diskborste som inte används till den övriga familjens husgeråd
  • att barn, som kan ha svårt att följa hygienråd, inte bör gosa alltför intensivt med katten och inte heller ha den smittade katten i sängen när de sover
  • att hålla katten inomhus den närmaste tiden efter att den tillfrisknat för att hindra att en katt med redan nedsatt immunförsvar jagar och äter ytterligare salmonellasjuka fåglar

Miss Molly har nu piggat på sig, men är sur för att hon fått utegångsförbud ett tag framöver. Sämre gick det då för hennes irländska namne, som sägs ha dött i feber under ett av många kolerautbrott i Dublin under 1700-talet.