Vandring i Riddersholms naturreservat

För andra gången på kort tid blev det härom helgen åter uppstigning klockan 04.00. Hade i ett svagt ögonblick lovat Maken att följa med honom och hans skådarvänner på en vandring runt Riddersholm i Roslagen, men när jag hörde hur dags klockan skulle ringa var det nära att jag hoppade av.

Varför klockan fyra?

– Vi ska gå långt, spana mycket, hinna fika två gånger och måste vara klara till klocka två.

– Klockan två? 

– Ja, då kommer regnet. Åtminstone har meteorologerna sagt det.

Haha! Ja, de vet ju vad de pratar om. Mer sannolikt att regnet kommer att ösa ner redan klockan sju.

Men bara färden ut till samlingsplatsen vid Kapellskärs hamn var väl värd den tidiga väckningen. Vi hann uppleva en fantastisk soluppgång, skuttande små harpaltar och en bortstött älgkalv som stod på ett gärde, likt en älgatrapp i papp. En sådan som män i kamouflagekläder tränar på inför provet för jägarexamen.

När alla var på plats, efter att bilarna parkerats regementsenligt för att senare slippa överraskningar i form av p-böter, började vi med en avstickare ner till den lilla hamnen strax intill för att spana efter ejder och alfågel.

Ejdern har minskat kraftigt i antal de senaste åren och står nu på naturvårdsverkets röda lista över hotade arter. Men den här morgonen var de många som låg och guppade en bit längre ut och det lät som de församlade skådarna andades en viss försiktig optimism.

Riddersholm, ejderspaning

 

På berget ovanför står ett enkelt träkors vänt ut mot havet. Ett minnesmärke över Estonia-katastrofen en stormig natt den 28 september 1994, då över 850 människor omkom. Korset är placerat på den plats på fastlandet som ligger närmast olycksplatsen.

Riddersholm, minnesmärke Estonia

 

Doktor Tryggve var guide för dagens vandring och han är inte bara en auktoritet på fåglar, blommor och kulturhistoria utan också specialist i öron-, näs- och halssjukdomar. Och det kändes tryggt att ha en läkare med, om nu någon händelsevis skulle stå på näsan eller öronen bland stenar och rötter.

Från hamnen förde han oss vidare in i Riddersholms naturreservat och ner över ängen mot en annan del av Ålands hav. På en brygga struttade några strandskator runt i sina röda strumpor och skor och rödmålade näbbar. Så vackra. Och längre ut låg ännu fler ejdrar, mest gudingar.

Riddersholm, strandskator

Riddersholm, spaning efter ejder

Tubkikarna, uppställda på rad, och kanske var någon av dem inzoomade på just den här lilla skrattmåsen.

Ridderhol, skrattmås 1

 

Medan skådarna skådade ut över havet eller upp mot skyn, vände jag blicken ner mot marken. Och plötsligt hände det. Det som jag drömt om så länge. Att hitta RAMSLÖK. Ingen, som sett ett matprogram på TV eller öppnat en mattidning, kan ha undgått att ramslök är bland det trendigaste som finns just nu bland kockeliten. Ramslökssmör till det grillade köttet, olivolja smaksatt med ramslök och ramslökssoppan, som passerat både sparrisen och nässelsoppan på tio i topplistan över vårens primörer.

Jag befann mig alltså stående mitt i ett fält av späda ramslöksblad, medan en mild doft av vitlök drog förbi som en smekning. Bladen påminner litet om liljekonvaljens, så en viss risk för förväxling kan finnas. Och eftersom liljekonvaljen är giftig får man helt enkelt använda näsan.

Jag tömde plastpåsen med äggmackorna med fransk senap som Maken gjort i ordning och packade den istället full med de gröna bladen, medan jag funderade över om de skulle hamna i smöret eller i soppan.

Riddersholm, ramslök

 

Vi lämnade strandlinjen för en stund och fortsatte in i skogen. Stundtals kändes det som jag slagit följe med ett gäng högkvalificerade agenter från MI6 eller någon annat hemlig spionorganisation. Personer vars uppdrag var att avkoda och dechiffrera för att hitta dolda budskap. Kanske som de som göms i kakafonin av drillar och kvitter som hörs i naturen.

Hörde ni, det där var ett varningsläte. Nötveckans. Och där, bofinken. Inte hans vanliga ‘snälla lilla mamma kan jag få gå på bio ikväll’- strof utan  en intensiv kärlekssång. Och lärkan drillar högt i skyn.

Som de experter de är, skalade de vant av lager efter lager av visslande cykelpumpar i form av blåmesar och talgoxar, koltrastens flöjttoner, tog sig förbi rödhakarnas lockläte och den lilla gärdsmygens kraftfulla sång, vidare ner genom bruset där till slut en ensam liten gransångare identifierades. Eller? Var det kanske inte en gransångare? De lärde tvistade en stund, men enades till slut. Visst var det en gransångare. ABSOLUT.

Jag lät mig imponeras samtidigt som jag upptäckte ett antal lilafärgade ”kottar” bland de torra löven i hasseldungen.

Vätteros, en saprofyt som lever på andra växter utan att ta näring från dem, upplyste Börje från Upplands Väsby innan jag ens hann fråga.

Och det där, fortsatte samme Börje och pekade på en annan lilafärgad växt strax intill, det är en nunneört.

Men än var det inte slut på lila växter. Mitt ute i skogen stod en ensam tibastbuske och blommade på bar kvist.

Dödligt giftig, sade Börje och ryste med hela kroppen.

 

Tror aldrig jag sett så mycket blåsippor på en och samma gång tidigare. De bredde ut sig som stora ljusblå mattor, ungefär som scilla. Alldeles fantastiskt vackert, även om blommorna denna tidiga timma ännu inte hade öppnat upp sig fullt ut.

Riddersholm, blåsippsmatta

Riddersholm, blåsippor

 

Vi fortsatte genom björkskog, på spänger över sankmark och genom vackra beteshagar, allt medan nya observationer ropades ut. Järnsparv, stjärtmesar, trädpiplärka och ännu fler rödhakar. I kikaren två gröngölingar som spatserade runt ett kullfallet träd och i en vassvik sjöd och bubblade vattnet av sothönornas och skäggdoppingarnas framfart.

Märkliga hål i marken gav huvudbry. Slukhål? Eller ett meteoritnedslag eller kanske ett svart hål? Nej bara ett grävlinggryt med åtta olika in- och utgångar. En bit bort från grytet hittade vi ett antal betydligt mindre gropar, som fungerade som den ordentlige grävlingens toalett.

Riddersholm, grävlingsgryt

 

Den tidigare nämnde Börje från Upplands Väsby var inte bara en hejare på växter, han hade också hökblick och örnkoll på rovor (rovfåglar alltså, inte klockor eller sådant som ansågs som fattigmansmat för allmogen längre tillbaka) och var först att rapportera ormvråk, havsörn och kärrhök. Det var också han som gav oss dagens högtidsstund, när han plötsligt pekade upp mot skyn.

Riddersholm, örnkoll_redigerad-1

Havsörn i sikte! Nej förresten, det är en kungsörn! Åh, nej, en till! De är två! Två kungsörnar!

Högt där uppe i det blå seglade två kurtiserande kungsörnar runt. Ibland försvann de bakom grantopparna för att sedan åter dyka upp. Någon tyckte sig se att hanne uppvaktade honan med någon form av gåva, kanske en harunge eller en sork, en annan påstod att kärleksakten redan var i full gång.

En fasan skrek i ängskanten och gav sig sedan ut på promenad över det öppna fältet. Med livet som insats skulle det visa sig, när en havsörn på låg höjd kom flygande från öster. Fasanen kröp ihop i gräset och havsörnen fortsatt bort.

Fasan

 

Det är vår, saven stiger och gör både människor och resten av naturen lätt kollriga av alla vårkänslor. Och ingen tycks ha någon skam i kroppen, inte jag heller, som storögt ser på när det kopuleras i skyn, i vattnet, i vassruggar och busksnår. Antar att det är sådant som kallas voyeurism.

Kl 13.50 föll den första regndroppen. Guldstjärna till meteorologerna som för en gångs skull träffade rätt i sin prognos. Och grattis till oss som fått vara med om en magisk kungsörnsupplevelse. Inte ens  de församlade auktoriteterna hade tidigare sett något liknande.

 

 

 

 

Tranornas tid är nu

Trandans8

Det var tredje gången på sex år som vi i helgen besökte Trandansen vid Hornborgarsjön, den här gången tillsammans med våra vänner Kajsa och Ronaldo.

Uppstigning redan klockan fyra på morgonen i Gökhemmet, ja den heter faktiskt så, den lilla parstugan som vi hyrt på Mössebergs camping i Falköping. Mulet och lätt duggregn, men meteorologerna, detta opålitliga släkte, hade ändå utlovat en ganska vacker dag. Den första frukosten intogs i stugan, den andra packades ner i ryggsäcken. Sedan tidigare visste vi att det brukar sitta fint med litet varmt kaffe och en macka så där fram emot niotiden.

Klockan 05.50 steg vi ur bilen på parkeringen vid Trandansen. Trots gott om husbilar var vi nästan de enda levande varelserna utomhus, bortsett då från alla fåglar. Fortfarande en knapp halvtimme kvar till soluppgång, som vi dock inte skulle få se något av på grund av alla moln, men redan flög tranorna in i en jämn ström till sin första frukost. Ljudkulissen var enorm och det kacklades i alla möjliga tonarter från tranor, sångsvanar, sothönor, måsar och olika sorters änder och gäss.

Trandans 05_redigerad-1

 

Kikare och kameror var på plats, här gällde det att försöka fånga de magiska ögonblicken i flykten.

Trandans spaning_redigerad-1

Trandans 1

Det hade nu ljusnat ordentligt, men regnet fortsatte att skvätta. Det var kallt att bara stå still, så vi började röra oss bort mot utkiksplatsen i den norra delen av Trandansen, där man också kommer fåglarna litet närmare.

Trandans9

 

Efter att ha värmt oss med vårt kaffe och ätit upp smörgåsarna kände vi oss färdiga med själva trandansen och åkte vidare till Naturum i andra änden av sjön.

 

Natur och kultur brukar gå hand i hand på våra utflykter och något som alltid hör till när vi är vid Hornborgasjön är ett besök på Löfvings Café och Atelje i Broddetorp. Göran Löfving är en otroligt duktig naturmålare och just nu pågick dessutom en utställning med hans egna tavlor. Helt fantastiskt måleri.

God konst och god mat funkar bra ihop och till lunchen fick Maken också njuta av sin Annicas Lätta, ett lokalt folköl från trakten.

Löfvings öl

 

På tillbakavägen till Mösseberg blev det även ett stopp vid Gudhems kyrka och ruinerna efter det nunnekloster som anslutet till cistercienserorden drevs här från 1100-talet fram till 1529.

Historia är spännande och triggar fantasin. Tänk om dessa medeltida stenmurar kunde tala och berätta om hur livet egentligen var för kvinnorna som levde här. Kan inte ha varit lätt. Krig och andra hemskheter och säkert mycket umbärande.

 

Resan ner till Hornborgasjön gick längs Vätterns västra strand och för att få se något nytt valde vi att köra längs den andra sidan hem. Det känns alltid som att man har mer bråttom när man är på väg hem än bort och nu blev det bara ett enda kort stopp för en kombinerad fika och lunch på fiket Fiket i Gränna. Ett charmigt ställe med en massa nostalgisk parafernalia på väggarna och soft musik med Elvis som surrade i bakgrunden. För att inte tala om den helt fantastiska surdegstoasten med ost och skinka. Den godaste jag ätit utanför Paris!

Omskolning – något för alla?

Så fort nyårsklockornas ding-dång tonat ut skickade jag högernäven, den som inte var upptagen med att hålla champagneglaset i ett fast grepp, rakt upp i luften och vrålade YES, ÄNTLIGEN, precis som jag gjort en stund tidigare, strax före tolvslaget, när vi tjejer vann över våra män i den årliga TP-matchen som alltid avslutar våra nyårsfester.

Nej, nu tog jag kanske i litet, men längre än över trettonhelgen kunde jag ändå inte hålla mig. Sedan var det ÄNTLIGEN dags! Dags att börja skära toppen av urdruckna mjölkpaket, diska ur och samla på hög. Dags att börja studera frökatalogerna och börja planera för och drömma om sommarens skördar och allt gott som så småningom ska ställas fram på matbordet.

Men drömmar kostar och varje år spenderas massor med pengar på fröer som det aldrig blir något av. Vissa, för att de över huvudtaget inte gror eller de yttre förutsättningarna är för dåliga. För tidig sådd eller för sen, för kallt, för varmt, för torrt. Andra kommer aldrig ens i jorden. Det finns helt enkelt inte någon plats kvar när det är deras tur.

Vår tomt är en skogstomt och består mest av pinnmo. Därför måste allt odlas i pallkragar och i det lilla växthuset. Pallkragarna är visserligen några till antalet, men fröna är fler och varje vår är det samma diskussion om vad som är viktigast, godast och roligast att odla.

Fröer

 

Det är också samma beslutsångest varje år. När ska man börja att förgro vissa plantor? Börjar man för tidigt är det risk att plantorna växer snabbt och mest blir långa och taniga, speciellt när man bor i lägenhet där det är svårt att reglera värmen och hitta svala och mörka utrymmen. Väntar man för länge, hinner kanske skörden inte mogna, framför allt inte när det man sått sedan ska transporteras och planteras om längre norrut i en kallare växtzon. Det är ett dilemma det där, att inte bo heltid på växtplatsen!

Jag för planteringsdagbok över mina sådder och skördar och när jag tittar tillbaka på tidigare år ser jag att jag oftast börjar förgro i mitten av februari. I år väntade jag ända till den 7 mars innan frön till tomater, chili, olika sorters basilika och tagetes trycktes ner i såjorden i små svarta plastkrukor. Redan två dagar senare hade tagetesplantorna kommit upp och efter ytterligare ett par dagar också basilika och tomater. Chilin tog litet längre tid på sig att gro, men är nu på gång även den.

Sådd

Häromdagen när jag gick min runda med blomspruta och vattenkanna kändes det som att vissa av plantorna tittade uppfordrande på mig, som om de försökte säga något.

Omskolning 1

 

Det börjar kännas visset att vi tre måste trängas med varandra i den här lilla kuben. Vi är faktiskt inte några små frön längre, som ska behöva dela rum med varandra. Vi vill ha egna rum, så att vi kan utvecklas, växa och bli något här i livet. Bli till nytta för andra. Ja, vi vill faktiskt omskola oss, hör du det!, gnällde de tre gula körsbärstomaterna.

Och de thailändska basilikafröknarna, påhejade av sina europeiska dito stämde genast in i klagokören. Så vad gör man inte för att de små liven ska trivas. Det är klart att de ska få omskolas, om det nu är det de vill. Frågan är bara till vad. Vill de gula körsbärstomaterna hellre bli randiga tigrellatomater?

Omskolning 2

 

Idag, nästan exakt en månad efter ovanstående sådd, har nu även gurkkärnorna åkt i jorden. För att slippa tjat om omskolning har jag gjort det lätt för mig den här gången med ett litet test. Har fyllt litet större ”krukor” med drygt två tredjedelar planteringsjord och den översta tredjedelen med såjord. Då får fröet slå rot i såjorden och när det har växt till sig så pass att det behöver mer näring har det förhoppningsvis rotat sig ner i lagret med planteringsjord. Ska bli spännande att se om det funkar. Och varför skulle det inte det?

Och vad passar bättre för ”duschmössorna” än att få stå på tillväxt i fuktig badrumsvärme.

Vita havet

Paradiset har verkligen skiftat färg den gångna veckan.

Skönt grönt när vi kom upp i fredags för årets första besök som varar intill påska. Snön på isen hade regnat bort och kalla nätter hade förvandlat sjön till ett blankt salsgolv. Att genast ta på sig långfärdsskridskorna och ta en provtur lockade, men det fick vänta så länge för viktigare göromål. Först skulle stugan värmas upp, packning och mat bäras in och Maken borra hål i isen så att vi kunde hinka upp vatten.

Vitt sh*t när vi vaknade nästa morgon. Ursäkta språket, men jag vill inte ha mer snö nu. Dessutom har ju meteorologerna officiellt förklarat våren kommen och då ska det väl vara det som gäller.

Vått grått när vi litet senare samma förmiddag kom till Alsjön för att titta på den pågående angeltävlingen. Trots det trista vädret var det ändå mycket folk i rörelse runt om på isen, som var indelad i ett herrans antal tävlingsrutor. Det eldades, grillades korv och stektes kolbullar så det stod härliga till, medan man otåligt väntade på att de spända angeldonen skulle sprätta till som ett tecken på napp. Tyvärr var det inte mycket till fiskelycka i någon av fiskerutorna och den som till slut stod som lycklig vinnare när ”tävlingen är över”-skottet ljöd klockan 12 hade fått två gäddor på tillsammans dryga tre kilo. På andra plats kom visst en fin matabborre på 7 hekto.

 

Söndag morgon och meteorologernas prognoser kom än en gång på skam, men åt rätt håll den här gången. Och då är det ju helt okej. Strålande sol, gnistrande vitt och i skogen snötyngda granar, som skulle platsa på vilket julkort som helst, istället för det utlovade snöblandade regnet.

”Vita havet” låg som ett oskrivet vitt ark framför oss när vi sparkade oss över till Hällorna. Det kändes nästan som vi vanhelgade jungfrulig mark med sparkarnas medar och våra grova kängor, som knivskar och lämnade stora sår efter sig i den orörda snön.

Spark

 

Vi hade stegen med oss för att Maken skulle kunna klättra upp och fylla på med litet sågspån i de holkar han satte upp i höstas för skrak och knipa. Någonstans hade han läst att de gillar holkar med sådan inredning.

Skrakholk_redigerad-1

Skrakholk 2

 

Fram emot eftermiddagen började mörka moln, som indikerade mer snö, dra in över sjön och de på sommaren så romantiskt blånande bergen i norr var nu mest tråkgrå.

Vy

 

Den sista holken som skulle få påfyllning satt på Gröntuva, en liten, liten ö som vi för några år sedan försökte förmå det stora skogsbolaget att sälja till oss.

I början på förra seklet var här ängsmark och hit brukade får fraktas över för sommarbete. Nu är den igenvuxen med gott om sly och kullblåsta träd.

Gröntuva

Det visade sig att skogsbolaget inte alls hade något emot att sälja ön till oss. De hade ingen användning av en liten pluttö mitt i en sjö, men vi var tvungna att prata med kommunen först och få deras samtycke.

Vaddå köpa Gröntuva. Det går intedär får ni inte bygglov, svarade den vresige tjänstemannen på andra våningen i det tegelröda kommunhuset när Maken ringde.

Men vi har inte tänkt bygga något.

– Vad ska ni då med en ö till?

– Vi tycker bara att det vore roligt att ha en egen ö.

– Förresten måste man ha bryggplats på landsidan om man har en ö.

– Vad bra, för vi har inte bara en bryggplats, utan en alldeles egen brygga. Vi bor tvärs över sjön.

– Jamen, vad ska ni DÅ med en ö till? 

– Jo, då kan vi ju ta vår båt som ligger vid vår brygga och åka över. Röja upp litet, göra i ordning en ordentlig grillplats och grilla. Och känna att det här är vår ö.

– Ni kan ju åka dit ändå hur mycket ni vill.

– Men då kan vi inte känna att det här är VÅR ö.

Ja, så fortsatte samtalet att bölja fram och tillbaka ytterligare ett tag och det kändes som de två männen kanske inte riktigt förstod varandra. Eller snarare att tjänstemannen i kommunhuset inte hade någon känsla för känslan att äga en ö. Så svaret blev ett prompt nej.

Sammanfattning: Man kan alltså inte köpa en ö där man inte får bygglov, även om man har en egen brygga. Men eftersom det här samtalet ägde rum för några år sedan, kan man ju alltid hoppas att den lätt vresige tjänstemannen på kommunen kanske har slutat och ersatts av en annan, med förhoppningsvis mer känsla för hur häftigt det vore att äga en liten, liten igenvuxen ö. Så kanske vi slår en ny pling till sommaren.

 

 

 

Ett litet bidrag för att lösa bostadskrisen….

Bostadsbristen i landet är skriande just nu, men ingen kan säga annat än att Maken dragit sitt strå till stacken för att skapa nya bostäder. Under årets första två månader har han snickrat ihop åtta stycken ”enfamiljshus”, som i slutet av februari var på plats, redo att ta emot åtminstone några av alla de nyanlända som kommer söder ifrån.

Holkar

Angarnsjöängen 134 är en av de mer exklusiva adresserna, som dessutom erbjuder vacker sjöutsikt.

Holkuppsättning

Tomterna, som snart kommer att vara lummigt grönskande, är rejält tilltagna för att undvika problem med eventuellt bråkiga och näbbiga grannar. Eftersom bostäderna inte är avsedda för permanentboende, utan endast som sommarbostad, noteras varje adress nogsamt i GPSen, så att städpatrullen vid slutet av sommaren lättare ska hitta fram och kunna kontrollera om flyttstädningen skötts som den ska eller inte.

gps

Vissa av de blivande hyresgästerna är redan etablerade i området, men söker kanske något nytt och fräschare. Andra, som varit på flykt länge, hoppas vi ska trivas och hinna äta upp sig ifall de skulle bestämma sig för att återvända till hemländerna söderut. Det här med kalla vintrar är kanske inte allas melodi. Och för de ensamkommande hoppas vi att de ska hitta kärleken och en make/maka att bilda familj med.
Lycka till säger Hyresgästföreningen!

På väg tillbaka till bilen, efter ett styvt jobb med att få de nya bostäderna på plats, passerade jag flera nyponbuskar, alla fortfarande fulla av nypon som dessvärre sedan länge passerat bäst före-datum.

Nypon

Återigen kunde jag inte låta bli att förundras över ett inlägg som jag skrev för drygt fyra år sedan och som just handlade om att plocka och torka nypon. Av alla mina inlägg genom åren är det inget som varit så välbesökt och fått besöksstatistiken att skjuta i höjden som en raket. Nya (och/eller gamla) besökare i stort sett varje dag, året runt. Boomen är under augusti – oktober med tusentalet besök på just den sidan varje vecka, däremellan ligger det på mer blygsamma tre, fyra per dag.

Är väldigt undrande över vem som funderar på nyponplockning så här mitt i vintern, eftersom jag aldrig har sett någon som är ute och plockar ens när det är säsong. Jag har faktiskt aldrig träffat på någon som brukar göra sig besvär att ta rätt på dessa goda och vitaminrika bär.

Med så många besök är det dessutom litet tråkigt att nästan aldrig någon tar sig tid att kommentera eller åtminstone uppskattande göra tummen upp. Sju kommentarer och tre ”likes” på fyra år. That’s it! Men som sagt, mest av allt skulle jag bara vilja veta vilka det är där ute som är så intresserade av nyponplockning. Och är det så att mitt inlägg ändå lyckats inspirera någon till ge sig ut en vacker höstdag och samla på sig litet C-vitamin?

”The heat is on” eller ”Oh, what a night”

Söderfors herrgård

 

Visst skulle väl titlar som The heat is on eller Oh, what a night kunna få tankarna att fladdra i väg litet extra mot kärlekens parnass där uppe bland fluffiga, rosaskimrande moln? Erkänn. Och visst skulle det väl kunna vara en passande rubrik på ett inlägg som ska handla om ett romantiskt dygn på en gulputsad herrgård i Uppland? Eller inte, och i så fall har ni slösat energi helt i onödan genom att låta fantasin skena iväg…

Det ”romantiska dygnet” var en present till Maken från hans tidigare fotografkollega Lilla C, hon som har så små, små söta fötter att hon måste åka till Glasgow för att hitta vuxenskor i storlek 33, och hennes italienske make Mario Andretti. Nej, inte den riktige Mario Andretti, men jag brukar kalla honom så för att boosta hans racingego och för att han får åtta och en halv pinnar på den tiogradiga look a like-skalan.

Att presenten även inkluderade mig var naturligtvis ett plus, och ett väldigt generöst och uppskattat sådant. Fast fanns där en baktanke? Kanske var det jag som skulle vara det romantiska inslaget, hihi….

Precis när vi var färdiga att ge oss av hemifrån pep den där speciella signalen i Makens mobil som betyder att några fågelrariteter varit synliga i omgivningarna. Inte bara en gång, utan två! Det första larmet gällde en varfågel i Knutby och det andra en ägretthäger i Märsta.

Varfågel eller ägretthäger? Knutby eller Märsta? Alltid dessa val, Expressen eller Aftonbladet….

Är det OK om vi åker via Knutby, undrade Maken försynt. Jag skulle gärna vilja försöka få en bild på den där varfågeln, inte för att den är sällsynt, utan för att den är så svårfångad.

Visst, meteorologerna hade ju lovat sol och vackert väder och det är alltid spännande att åka på vägar man inte kört tidigare.

I höjd med Rimbo började lätta snöflingor virvla i luften och vid Svanberga på andra sidan Norrtälje hade de förvandlats till lapphandskar. Nu började vi också möta plogbilar som var ute och saltade/sandade och jag tog ett extra stadigt grepp om handtaget ovanför dörren. Bara för säkerhets skull.

Det är lugnt, sa Maken lugnt. Jag lovar att köra lugnt och försiktig.

Vad han sedan tyckte att meteorologerna skulle göra med sina prognoser lämpar sig däremot mindre väl för tryck.

Framme i Knutby hade den vackra julesnön övergått i kraftigt snöblask och vi insåg att det nog inte skulle sitta någon varfågel i en trädtopp och vänta på att bli fotograferad. Så vi fortsatte rakt fram, mot målet för romantiken – Söderfors Herrgård sydväst om Gävle.

Söderfors Herrgård 1

 

Söderfors, en av många gamla vackra bruksorter i Uppland, är beläget på en ö i Dalälven. Under 300 år bestod  den huvudsakliga verksamheten vid bruket av tillverkning av skeppsankare till den svenska örlogsflottan. Den tiden är sedan länge förbi och idag tillverkas här snabbstål av det franskägda företaget Erasteel Kloster AB.

Snabbstål, aciers rapide? Aldrig hört talas om. Finns det långsamt stål också, aciers lentement?

De gamla arbetarbostäderna, som bland annat kantar bygatan upp till herrgården, var tidigare faluröda trähus. Nu har de reveterats, vitkalkats och moderniserats och sedan sålts dyrt till privatpersoner med tjocka plånböcker. Själva herrgården har, som så många andra herrgårdar och slott idag, nischat in sig i hotell-, restaurang- och konferenbranschen.
Bygata

 

Det var när vi checkat in och visats till vårt rum i flygelbyggnaden som det började hetta till. Oj, redan?!  Precis. När vi öppnade dörren till den magnifika sviten i AIK-färgerna svart, gult och guld – de hade verkligen tänkt till där, Lilla C och Mario Andretti, för att ge Maken den ultimata upplevelsen – slog hettan emot oss som en vägg, så att vi nästan fick backa tillbaka ut i korridoren.

Har vi gått fel, är det här verkligen vårt rum eller är det bastun? Ja, så skulle vi ha kunnat tänkt, men det gjorde vi inte. Konstaterade bara att två stora element modell äldre var glödheta och oavsett åt vilket håll vi vred på reglagen förblev de lika varma.

Sviten 1

Kan kanske bli en het natt det här, mumlade Maken när han gick in i badrummet för att inspektera och försöka klura ut hur bubbelbadkaret fungerade.

Var det ett önsketänkande eller menade han elementen?

Eftermiddagen försvann i ett nafs. Vi svalkade oss med det kylda bubblet i ishinken och lät oss väl smaka av frukterna, kakorna och chokladen som stod uppdukade på soffbordet. Lilla C och Mario hade inte sparat på krutet så här långt.

Sedan var det dags för Afternoon tea i en av herrgårdssalongerna med ett fat fyllt av ännu mer godsaker. Små söta sandvikare, varma scones, croissanter och marmelader, ostar, kex, frukt och små pyttefyrkanter av kladdkaka, tysk Käsekuchen och aprikospajer.

Blir mätt bara jag läser vad jag just skrivit, men det var väl ungefär där och då som gourmanden steg in i salongen med det vackert kurbitsmålade taket och knuffade undan gourmeten. Bjuds det så äter man! Här ska ingenting förfaras.

Takmålning

 

En bit in i det njutningsfulla frosseriet insåg vi plötsligt att middagen faktiskt skulle serveras om mindre än två timmar. Men då var det dignande fatet i stort sett redan renrakat. Kvar låg bara några kokostoppar och ett par mandariner som rullade runt in splendid isolation.

Efter att ha sörplat i oss det sista av teet skildes vi åt, Maken och jag. Han gick iväg för att gymma och basta sig i form inför middagen (i den riktiga bastun), medan jag kopplade av med min Arne Dahl-thriller som jag hade svårt att lägga ifrån mig.

På slaget sju steg vi uppiffade in i matsalen och möttes av servitrisen Sissie, som stod redo med varsitt glas cava i väntan på maten. Sissie, en glad, varm och precis lagom pratsam kvinna med över fyrtio år i jobbet, månade om oss ungefär som om vi var barnen som kommit hem och hälsat på över helgen. Och när ungarna kommer, då brukar det ju bullas det upp.

Hon visade oss till våra platser vid ett vackert dukat bord nära den sprakande brasan. En kandelaber med tända ljus, en champagnefärgad ros i glasvas och stärkta linneservetter i servettringar av borstat stål, antagligen aciers rapide.

Så bar Sissie in den första rätten, en klassiskt löjromstoast på frasigt bröd och med smetana och rödlök som tillbehör. Top notch, som kockarna i TVs matprogram brukar säga.

Ingenting mindre än en fyrarätters var gott nog åt oss enligt Lilla C och hennes Mario-look a like, och rätterna avlöste nu varandra. När det var dags för fasanen höjde dock Sissie ett varningens finger. Den kunde eventuellt innehålla rester av hagel, tecknet på att den var ”lokalproducerad”, det vill säga skjuten av bonden nästgårds. Vi klarade oss med tänderna i behåll, men gästerna vid bordet bredvid hojtade plötsligt till litet extra glatt. Det är tydligen med hagel som med mandeln i risgrynsgröten på julen, den som får haglet får önska sig något.

Att utropet Oh, what a night morgonen därpå inte riktigt betydde det som antyddes i inledningen ovan berodde inte på att Maken inte varit tillräckligt kärleksfull, utan mer på dålig sömn på grund av att rummet fortfarande var som en bastu trots öppet fönster hela natten och minusgrader ute. Plus att frosseri alltid straffar sig och att jag aldrig lär mig. Frosseri räknas ju dessutom som en av dödssynderna, så jag ska väl faktiskt vara himla glad att vi fortfarande är i livet.

Efter en lätt frukost, det var inte så mycket som fick plats i magen efter excesserna dagen innan, tog vi en promenad runt bruket och den engelska parken vid Dalälvens strand innan det var dags att styra hemåt igen.

Solen sken från en klarblå himmel och vi bestämde oss för att på hemvägen göra ett nytt, men tyvärr lönlöst, försök att få en skymt av varfågeln i Knutby. Knutby, detta lilla samhälle som för lång tid framöver kommer att få leva med skuggan av tragedin, som hände en januaridag för 12 år sedan, hängande över sig. Ett kriminaldrama som innehöll alla de ingredienser som brukar få media att gå igång på alla cylindrar. Ond bråd död, religion, sex och maktmissbruk med en präst, en barnflicka och Kristi brud i huvudrollerna.

Lugn och stillhet präglade byn, inga människor tycktes vara ute den här vackra dagen och på Knutby krog, där vi stannade för att äta, för att slippa laga middag när vi kom hem, var vi de enda gästerna.

Rätterna på menyn var i huvudsak grekiska och vi bestämde oss för varsin souvlaki med tzatziki och grekisk sallad. Överraskande gott. Och glädjande nog dök det upp några nya gäster när vi var klara att gå.

Knutby krog

Kära Lilla C och Mario,
även om ni aldrig lämnar några spår efter er, har jag ändå förstått att ni ibland smyger in här och läser det jag skriver. Kanske sker det i skydd av mörkret eller när jag sover. Nästa gång ni tittar in, vill jag att ni ska kunna läsa att vi har haft ett alldeles underbart och härligt dygn på Söderfors herrgård, som varmt kan rekommenderas. Tänk bara på att det faktiskt räcker väl så bra med en trerätters också.

Stort och från hjärtat varmt tack för att ni så generöst lät mig var med och dela det här dygnet med Maken.

Kram
/Meggsan

Gråhägrar vid Råstasjön

Häger närbild

Fem, tio minuters promenad från Friends Arena och skrytbygget Mall of Scandinavia, ligger Råstasjön, en av länets finaste fågellokaler som erbjuder fina naturupplevelser i stadsnära område.

På gångvägarna runt sjön joggas och promeneras det. Här rastar man sina hundar, dagisbarnen matar änderna och fotograferande fågelentusiaster tar spektakulära bilder ur alla möjliga vinklar på flaxande sjöfåglar.

Kajsa på spaning

Den stora attraktionen så här års är det femtiotalet gråhägrar som hukar i kylan som vresiga, huttrande gamla gubbar. De står på isen vid kanten till det öppna vattnet, de sitter uppflugna i träden, på lyktstolpar eller ser ut som de sökt skydd under trädet på gräsmattan. Eller så vill de vara först i kön när fiskbilen kommer.

En annan liten  fågel som lockar många besökare är vattenrallen, som orädd kilar mellan benen på besökarna, från diket på ena sidan gångstigen till vassruggen på den andra. Förmodligen Europas mest fotograferade vattenrall. Att den inte tycks särskilt rädd för människor kan vi nog tacka de två äldre damer som brukar utfordrar den med leverpastej. Den som tror sig kunna muta den med en bit av skinkamackan göre sig ej besvär, leverpastej ska det vara.

Tyvärr blev det inte några bilder på vattenrallen den här morgonen, den var litet för snabb in i det snåriga buskaget vid vattnet. Men det fanns ju andra av släktet rallar(e) som inte hade något emot att visa upp sig, som till exempel rörhönan. Trots att den saknar simhud mellan de gigantiska klorna tycks den simma lika bra som övriga sjöfåglar i sjön.

Rörhöna

Rörhöna på land

 

Kommunpolitikernas beslut att bygga bostäder längs norra och östra delen av sjön, och dessutom inom strandskyddat område, har vilat som ett tungt ok över sjön och protesterna har varit många och högljudda, allt från boende i området till naturvänner, nätverket Rädda Råstasjön och auktoriteter som naturskyddsföreningar och Världsnaturfonden.

Till allas glädje kom dock häromdagen Mark- och miljööverdomstolens dom, som säger nej till Solna stads planerade bostäder vid Råstasjöns strand. Säkert kommer domen att överklagas, men tills vidare kan alla Råstasjöns vänner andas ut och Solna- och Sundbybergsbor kan fortsätta ett tag till att njuta av det andningshål och lunga som sjön och dess omgivningar utgör.