Stug-sista

Den gångna helgen känns det som att det var ordet “sista” som fick sista ordet.

Stugsista, ett påhittat ord som inte återfinns i Svenska Akademiens ordlista (SAOL), inte än i alla fall, men som för mig säger precis vad det handlar om. Sista dagen, sista kvällen eller sista helgen i sommarstugan. När man ställer undan trädgårdsmöblerna och grillen, städar i ordning i trädgården och tömmer kylen och skafferiet. Kanske lagar man något gott av de sista resterna eller bjuder in några grannar att sniffa på och njuta av strömmingarna i den där bulliga, lätt överjästa surströmmingsburken medan man tar ett gemensamt farväl av den gångna sommaren och börjar planera för nästa. Lite som sista natten med gänget, innan alla efter den sista skolavslutningen försvinner åt olika håll ut i livet som väntar. De flesta är medvetna om att man förmodligen aldrig kommer att ses igen men ändå funderar man redan på den kommande återföreningen.

Lyskväll eller ljusnatta är synonymer till stugsista, som ursprungligen är en finsk sedvänja som introducerades i Västerbotten i slutet av 60-talet. Då handlade det om just detta, att samla ihop sommarens skräp och elda upp det på stränderna samtidigt som man gjorde slut på den mat som fanns kvar innan stugorna bommades igen inför hösten. På den tiden var sommarstugorna ofta enkla, primitiva bostäder som bara användes under sommaren, till skillnad mot dagens ofta välutrustade och vinterbonade stugor, eller snarare hus än små stugor, som används året runt.

Här i Hälsingland har stugsista varit ett återkommande evenemang sista lördagen i augusti sedan 1990. Då lyser ljus, facklor och marschaller upp augustimörkret runt om på öarna i skärgården och längs stränderna utmed kust och sjöar.

I vår lilla by hade byalaget som vanligt ordnat en trevlig lyskväll vid Hennan Camping. Förutom en magisk solnedgång över Hennansjön bjöds vi även på underhållning med levande musik, gratis korv med bröd samt kaffe med bullar och flera sorters kakor. Det senare förmodligen sponsrat av någon av de två stora livsmedelskedjorna på centralorten.

Och medan vi mumsade och åt sänkte sig mörkret över campingen och de fladdrande lågorna från hundratals marschaller, som placerats ut längs stranden och de fyrahundra meter av väg 83 som löpte utmed sjön, avtecknade sig som prickade stigar på en karta.

 

********

 

– Det här var absolut sista morgondoppet för den här sommaren, frustade jag när jag i söndags morse klev upp ur sjön. Hade svårt att förlika mig med 15-gradigt badvatten när det dessutom bara var 7 grader i luften. Men så fel jag hade. Igår var det fortfarande 15 grader i vattnet och något varmare i luften, så det blev ett nytt dopp. Så än är kanske inte sista ordet i badfrågan sagt…

Senare på kvällen fick vi se hur det kan gå för den som blir full. Den fulla mångubben ramlade nämligen pladask ner i sjön. Kanske var det det kalla vattnet som fick honom att snabbt nyktra till, så att han kunde ta sig upp igen och fortsätta sin vandring över himlavalvet. Och det här var i alla fall sista gången som han var full den här månaden.

 

Och på fredag är det den sista augusti!

 

 

Advertisements

Sweden is on fire

Det har inte blivit många inlägg på den här bloggen under sommaren och orsaken skyller jag till stor del på Windows och deras uppdateringar. Utan att jag bett om det, och utan att fråga om det passade mig just då, gjorde Windows i början av juni en omfattande uppgradering på min dator och påstod att nu skulle allt bli SÅ mycket bättre, jag skulle få SÅ många fler finesser och allt skulle nu gå SÅ mycket snabbare. Pyttsan! Allt har blivit så mycket sämre, så mycket långsammare och en massa minne har försvunnit och slukats av uppgraderingen. Vissa program fungerar inte ens längre som de ska, bland annat Photoshop som jag använder för hanteringen av mina bilder.

Jag har frågat runt och letat svar på nätet, och uppmaningen har hela tiden blivit densamma: återgå till en tidigare version. Och när jag försökt göra just det, har jag insett att risken verkat stor att en massa program skulle kunna försvinna och behöva installeras på nytt. Och de programvarorna ligger i säkert förvar hemma i stan. Så tills vidare har jag fått hanka mig fram med att kunna låna Makens dator någon gång emellanåt.

***********

Nu till det som upptagit mycket av våra tankar de senaste veckorna – de extrema bränderna runt om i landet och framför allt skogsbränderna här i Ljusdal, Dalarna och Jämtland, som sammantaget är de största i modern tid. Sweden is on fire, Europa brinner, ja, världen tycks stå i brand lite varstans.

Nyhetsvärdet på en händelse sägs visserligen avta med kvadraten på avståndet till det inträffade, men för många som bor i Gävleborgs län, eller åtminstone i Ljusdals kommun, kommer säkert bränderna här att vara en sådan händelse, där man minns exakt vad man gjorde i det ögonblick man fick veta att det brann. Lite som när Kennedy och Palme mördades, eller när planen flög in World Trade Center.

Själva satt vi hos goda vänner för att titta på upplösningen av den här sommarens stora underhållning – VM-finalen i fotboll mellan Frankrike och Kroatien – när plötsligt ett VMA började rulla i överkanten av TVn.

Viktigt meddelande till allmänheten, mässade samtidigt en speaker med gravallvarlig röst. Det brinner i områdena kring Ängra och Enskogen i Ljusdals kommun i Gävleborgs län. Boende i områdena uppmanas att bege sig inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. 

Att Pogba några minuter senare gjorde Frankrikes tredje mål var något vi knappt noterade, upptagna som vi var med att försöka reda ut var detta Ängra och Enskogen låg i förhållande till var vi befann oss. Långt bort, eller nära? Borde vi bli oroliga? På tillräckligt avstånd, kom vi fram till, för att inte utgöra någon omedelbar fara för just oss.

När vi på kvällen tog båten hem var lukten av brandrök påtaglig och över de blånande bergen i väster tornade ett stort svampformat moln upp sig och förmörkade den ljusblå kvällshimlen på ett olycksbådande sätt med sin svarta rök. Att tänka ‘atombomb’ låg nära till hands. Det var en mycket märklig och skrämmande känsla att kunna sitta tryggt i båten och samtidigt se effekterna av en brand, som härjade flera mil bort och som vi då inte kunde ana proportionerna av.

 

Längtan efter regn har varit stor de här veckorna, men rädslan för åska och nya blixtnedslag har varit större. Men till slut kom det äntligen. Till ackompanjemang av blixtar och dunder dumpades sommarens samling av oförlöst regn i en enda våldsam skur. Som om någon av de brandbekämpande helikoptrarna tömt sin säck med 2000 liter vatten rakt över just oss, typ (ber om ursäkt för ‘typ’, påverkad av umgänget med barnbarnen i sommar).

Under en halvtimme satt vi, Maken och jag, på altanen och tittade på det mäktiga skådespel som utspelade sig över sjön. Regnet som ursinnigt piskade sönder vattenytan, åskan som mullrade dovt medan den rullade fram och tillbaka mellan bergen. Emellanåt lystes himlen upp av blixten som följdes av några rejäla skrällar. När ovädret plötsligt upphörde, lika snabbt som det börjat, visade regnmätaren att det fallit 45 mm på 35 minuter.

Äntligen, utbrast säkert också alla de som var involverade i släckningsarbetet av skogsbränderna. Räddningstjänsten och hitresta brandmän från när och fjärran som dygnet runt i tre veckor nu kämpat och slitit med att hålla bränderna stången. Dragit kilometervis av slang genom oländig och brinnande terräng. Röjt brandgator och anlagt moteld för att förhindra spridning utanför begränsningslinjerna. Och alla frivilliga inte att förglömma, som på olika sätt ställt upp för att hela det här släckningsmaskineriet skulle fungera så smidigt och bra som möjligt. Bybor som lagat mat, kokat kaffe och masserat ledbrutna brandmän. Bönder som utan att tveka, trots egna bekymmer hemmavid med torka,  uteblivna skördar och foder för vintern till sina djur, gett sig ut längs vägarna med sina gödselspridare för att bevattna vägkanter och dikesrenar.

                                                                    Foto: Per Ekdahl (brandman). Delat från FB.

De luftburna insatserna av helikoptrar med understöd av franskt och italienskt brandflyg, som vattenbombat de brinnande skogarna, har varit helt avgörande för att få bränderna under kontroll, och de gula flygplanen har dagligen i skytteltrafik mullrat förbi ovanför våra huvuden efter att ha tankat vatten i den närbelägna Hennansjön.

Film delad från FB.

Det har kommit ytterligare ett antal häftiga skyfall under veckan som gått och hittills har det fallit 125 mm. Och det verkar som att regnet har gjort nytta. Bränderna sägs nu vara under kontroll och man behöver inte längre lägga krut på att förhindra spridningen utan kan fokusera på släckningsarbetet. Men även efter att de släckts på ytan kommer det fortsätta att brinna djupt nere i marken. Först när den första snön har lagt sig och snösmältningen sedan tagit vid någon gång i mars/april sägs de vara över på riktigt.

För alla inblandade och berörda har det varit några plågsamma och traumatiskt känslomässiga veckor. Fritidshus har brunnit ner, byar har evakuerats och skogsägare har få se sitt kapital gå upp i rök utan att kunna göra något åt det.

De evakuerade byborna har nu börjat återvända till sina hem och vägarna är med vissa restriktioner åter farbara för allmänheten. För de berörda väntar nu istället en annan sorts ‘eftersläckning’, den att gå igenom sina försäkringspapper och ladda upp för kampen om ersättning från stat och försäkringsbolag. Och för att hela svedda själar hoppas jag kommunen nu ställer upp hundraprocentigt med sina resurser där så behövs.

Två saker i den här historien gnager fortfarande i mig. Den ena är att åtta av försvarets helikoptrar, som var möjliga att använda för vattenbombning, stod still på marken under brändernas första dagar. Samtidigt stod en av försvarets presstalespersoner i TV och hävdade att det inte var försvarets ansvar att släcka bränder.

Brandbekämpning är kommunens ansvar, inte vårt. Dessutom är det juli och vår personal har semester.

Må så vara vid mindre allvarliga bränder, men trots att detta var en extrem situation går tydligen semester före brandbekämpning när landet håller på att brinna upp. Det ska ändå sägas att försvaret till slut tycktes ta branden på allvar och gav sig in i släckningsarbetet.

Lite raljerande skulle man kunna säga att nu vet främmande makt, att ska man slå till mot Sverige då ska man göra det under juli månad när försvaret har semester.

Det andra som stör mig är att det totala eldnings- och grillningsförbudet i stora delar av landet tycks ha upprört – och kränkt – väldigt många något alldeles rysligt. På sociala medier har kommentarer om intrång i den personliga integriteten rasslat in i en rasande fart. Hur tänker folk egentligen? Dum fråga, de tänker naturligtvis inte alls. Och det blev en dyr middag för den man i Skåne som häromdagen bröt mot förbudet. 20.000 i böter, typ!

Brandflygplanen har sedan tidigare återvänt till sina hemländer för nya uppdrag och igår avtackades de sista internationella brandstyrkorna innan även de lämnar Ljusdal och Sverige.  Byar, tidigare okända för den stora allmänheten, har under de här veckorna fått sin kvart i rampljuset och namn som Ängarn, Kårböle, Lassekrog och Färila borde nu sitta som gjutna i svenska folkets medvetande.

Kårböle förresten, låter och uttalas nästan som den hälsingska nationalrätten ‘kôlbulle’ om man säger det lite snabbt.

PHOTO by MEGGIE OBS! Taget 2013.

 

 

 

 

Gotcha there, darling!

Men älskling, vad hände? Snavade du? Och hur gick det, har du gjort dig illa?

– Kom, så ska jag hjälpa dig upp. Nähä, inte det, du kan själv. OK då.

Så här långt kan man ju undra om det här är ett inlägg om konsten att falla rätt, eller vad som händer om man ramlar fel. En fallstudie i fall helt enkelt.

Nej, det handlar bara om hur det kan se ut ibland, när vi är ute i skog och mark och Maken utan förvarning plötsligt kastar sig ner i mossan, på stigen eller mitt i vägen. Då har han oftast fått ögonen på något pyttelitet kryp, kanske en fjäril, någon märklig stekel eller larv som funnit nåd inför hans macro-objektiv.

Den här gången kom jag på honom med en larv som befann sig i mellanstadiet av mindre påfågelspinnare och som under lupp mer påminde om en vass rotborste och som det var svårt att tänka sig att den en dag skulle förvandlas till en vacker fjäril.

Men den hade ju de rätta färgerna. Svart och gult som i AIK! Gotcha there, baby!

Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!

 

Akutinsats i Roslagen

Nedanstående historia utspelade sig under en av dessa fantastiska, varma majveckor som vi tillbringade hos vänner i deras stuga i Roslagen.

– Det sitter en liten fågel på altantrappen, ropade Kajsa lätt upphetsad när hon som ett yrväder plötsligt störtade in genom dörren.

– Jaha???

– Ja, den rör sig inte när jag går förbi.

– Nähä???

– Kan den ha fått solsting i värmen, undrade hon och tittade uppfordrande på Maken (min alltså). Kan fåglar få solsting, eller tror du att den bara är törstig? Jag går och gör i ordning lite vatten åt den.

Maken (återigen min) muttrade något ohörbart medan han tillsammans med den andre maken, det vill säga Kajsas, försökte få ännu ett av de nya köksskåpen från IKEA på plats i köket, som skulle få sig en total make over.

Jag följde med ut på altanen för att se vad det var för fågel Kajsa pratade om och vad som kunde ha hänt. Där på trappen låg en liten bofinkshona platt på magen, alldeles stilla men andades och med ena benet i en konstig vinkel. Var det brutet, eller hade den kanske kraschat in i något av fönstren, som fåglar ibland behagar göra när skogen speglar sig i rutan.

Jag gick in igen och formade händerna till en megafon mot munnen.

– DOKTOR ANDERSSON TILL AKUTEN! Vi har en patient med eventuell hjärnskakning och/eller brutet ben!

Den här gången reagerade Maken direkt och distinkt, precis som en akutläkare ska.

– Jag släpper skåpet nu, är du beredd, sa han till make nummer två. Jag fick just ett larm om en patient och det är tydligen brådskande, fortsatte han och försvann ut på altanen.

– Jaha, och hur det står till med lilla fru Bofink då, undrade dr Andersson, nu med sin nya, mjuka och lugnande ‘lita på mig’-doktorsröst, och slog sig ner på trappsteget bredvid sin patient.

Han inspekterade benet och konstaterade att det inte verkade vara av. Även vingarna såg hela ut. Försiktigt tog han upp fågeln i handen och strök den lätt över huvudet och ryggen utan att den reagerade eller visade någon tendens till oro eller att den ville flyga.

– Hon uppvisar inte några synliga skador, så det är svårt att säga vad som hänt. Kanske har fru Bofink flugit in i fönstret och bara är lite chockad och yr. Jag föreslår utsättning på enskild gren på Syrenavdelningen, där hon kan vila upp sig i lugn och ro. Så får vi avvakta kvällen och kanske natten. Och syster Kajsa, var snäll och se till att alla fåglarna får tillgång till vatten och införskaffa gärna ett fågelbad inför sommaren.

Och med denna avslutande uppmaning bytte dr Andersson läkarrocken mot snickarbältet och återvände till köket för att avlasta den andre maken, som vid det här laget såg ut att ha fått rejäl kramp i armarna (trots all träning på Senior circuit) av att ensam hålla det tunga hörnskåpet på plats.

Efter ett par timmar på Syrenavdelningen hade fru Bofink ställt sig upp på båda benen, även om hon såg lite trött ut. Men det var väl efterverkningarna av chocken.

Morgonen därpå hade hon i alla fall lämnat avdelningen och inga fjädrar och dun på backen tydde på att hon under natten blivit någon annans mat. Så slutet gott, allting gott. Hoppas vi.

Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.