En röst har tystnat

En radioprofil och hans röst har tystnat. Din röst, Kjell Alinge, den som målade radiohimlen i regnbågens alla färger och som roade mig under flera decennier och emellanåt fick mig att skratta så hysteriskt, att tårarna sprutade.

Jag minns hur jag varje vecka under några år på 70-talet såg fram emot tisdagskvällen och högtidsstunden, när jag skulle få sitta där på sängkanten Hemma hos… (och dagens namnsdagsbarn) och tillsammans med dig och Janne Forsell vaka in den sista timmen fram till midnatt.

Att lyssna till er och era absurda och ibland helt galna och obegripliga sketcher var underhållning av högsta klass och något nytt i dåtidens radio.

Föräldragenerationen hördes muttra om ”gaphalsar, och skulle det där klink-klonkandet mellan pratet föreställa musik?”. Vi, som fortfarande hade större delen av livet framför oss, satt som klistrade intill transistorn och älskade era improvisationer. Hur ni lekte med era röster och knåpade ihop egna dialekter, tänjde och vred på orden tills bokstäverna började kvida och be om nåd, innan ni var säkra på att ni tömt dem på varje uns av sånt som kunde locka till skratt. Ni var anarkisterna som drev med politiken och samhället och gav snytningar åt både vänster och höger. Och delade den lilla nationen Sverige i två läger, de som var för, och de som var emot programmet.

När ni efter några år gick skilda vägar fick du så småningom ett eget program att basa över, ett eget Eldorado. Tempot blev lugnare nu, litet mer eftertänksamt, men leken med ord och de surrealistiska betraktelserna över vardagens bedrövelser och glädjeämnen var desamma. Mellan de filosofiska utläggningarna tog du oss med långt ner i musikarkivets labyrinter och visade oss på musik, som vi inte ens visste fanns och som aldrig varit i närheten av en Billboardlista eller Tio i Top.

Jag insåg att vi tycktes gilla samma musik och ibland låtsades jag att det bara var för just mig du spelade. Jag erkänner att jag hade litet svårt för den ”elektroniska” Laurie Anderson, men så fort du presenterat mig för Bill LaBounty var jag såld, precis som du.

Jag kan inte säga att vi direkt kände varandra, Kjell, men vi var ändå skolkamrater i gymnasiet. Du gick året över mig och jag minns dig som en lång slashas med mörkt lockigt hår och ofta klädd i islandströja och litet för korta brallor. Vi sa hej när vi möttes på skolgården eller i sprang förbi varandra i korridoren, men mer än så var det inte.

Några år senare, när vi båda hade lämnat den där trista skolgården i Häggvik, Sollentuna bakom oss, stötte vi ihop igen en kväll när det var dans på Kåren, Stockholmsstudenternas Kårhus på Holländargatan.

Med en randig, stickad halsduk virad några varv runt halsen och med håret mer vildvuxet än jag kom ihåg  hade bohemen nu släppts ut ur garderoben och du var inte helt olik en blekare variant av Jimi Hendrix.

Du slog dig ner vid mitt bord med din öl och vi började prata, först litet trevande, om det enda vi hade gemensamt, gamla skol- och klasskamrater och mer eller mindre knepiga lärare. Minnena av vår gemensamma svensklärare, hon med glasögon i svart bakelit och gröntonade glas, tjocka som flaskbottnar, lockade till skratt. Hon som favoriserade alla killar och som alltid, även i vår klass, viftade med dina uppsatser som ett föredöme för oss alla och som ofta for på ”lunchutflykter” med vår latinlärare (och racerförare på fritiden) i hans röda MG.

Själv påminde jag om hur du och några av dina klasskamrater i sista ring plötsligt en dag började kalla er ”The best generation” och, förmodligen av någon sorts behov av att bli sedda och sticka ut, kom till skolan iklädda frack, doktorsväskor och rollen som poeter. Ett slags ”döda poeters sällskap” långt innan filmen med samma namn ens var påtänkt.

Dikterna ni skrev sattes upp på skolans anslagstavla och så småningom spred sig ryktet om era poetiska ambitioner även utanför skolan. Ni började medverka i olika tidskrifter, dit man kunde skriva och beställa en nyskriven dikt. Jag tror poesiprojektet fick läggas ner när DN fick nys om att en stackars flicka tagit illa vid sig av dikten hon fått, eftersom den var skriven på ett språk som inte var helt rumsrent, något som förmodligen ingen skulle ha lyft på ögonbrynen för idag.

Kanske var The best generation embryot till det du senare skulle komma att ägna ditt liv åt.

När du hade druckit upp din öl, reste du dig och sa att du skulle gå ett varv och spana in tjejerna. Jag var inte en av dem.

Om jag hade vetat då, när du gick över dansgolvet fram mot scenen med siktet inställt på en söt tjej i grön klänning och med långt blont hår, att jag just tagit en öl med en framtida känd radioman, hade jag kunnat säga ”När jag mötte Lassie”. Men där och då var det uttrycket ännu inte myntat.

Många år senare såg jag dig några gånger när du kom cyklande på en skruttig gammal blå cykel längs Valhallavägen. Håret hade grånat och tunnats ut, lockarna var borta och nu var det ingen av oss som längre ropade hej.

Tack Kjell för alla härliga och tokiga radiominnen med kulturfunk från de befriade områdena (ert motto för Hemma hos…) och de guidade turerna genom nattens nöjen till ackompanjemang av stjärnornas musik (underrubriken till Eldorado).

Hoppas du nu sitter bekvämt tillbakalutad i din fåtölj i ditt nya Eldorado, omgiven av dina skivor och kanske några av de musikaliska storheter som gått före dig. Här ger jag er Bill LaBounty och Slow fade att lyssna till, medan ni väntar på dem som ska komma efter.

Slow fade – ja, minnena bleknar sakta bort. Kanske var det inte alls tisdagskvällar som Hemma hos… sändes, kanske var inte den stickade halsduken randig eller din cykel blå. Med det här är mina minnen, som jag minns dem.

En sista undran bara – hur gick det med blondinen i den gröna klänningen (eller var den blå…)?

 

 

 

 

 

 

 

En vandring i solen – del 3

En vandring i solen – del 3

En varm och härlig vecka led mot sitt slut. Allt som nu återstod var om den sista dagen skulle bli en dag på stranden eller ännu en vandring i solen. En koll på vädret visade att det blåste ordentligt från havet och längs hela stranden smattrade röda varningsflaggor i vinden, så valet var lätt.

Vandring fick det bli, vilket innebar en ny tur med den blå bussen längs de krokiga vägarna upp i bergen, samma väg som vi åkte till Bandama-kratern. Den här gången steg vi av halvvägs i Tafira Alta, en till synes välbärgad förort med vackra villor, terrasser och prunkande trädgårdar. Kändes litet som Las Palmas Beverly Hills.

Efter ett par hundra meters promenad hittade vi ingången till det som var målet för vår vandring – den botaniska trädgården.

Vandring i en botanisk trädgård, tänker kanske någon, låter snarare som något där man strosar runt bland vackert färgsprakande och ljuvligt doftande blomsterrabatter. Nej, nej, nej. Det här var verkligen inte frågan om någon ”walk int the park”, även om det var just det. Det här var allvar, det här var Jardín Canario ”Viera y Clavijo”, ett 27 hektar stort inhängnat område längs kanten av ravinen Guiniguada.

Trädgården började anläggas 1952 av en småländsk botanist i förskingringen, Eric Sventenius, och öppnades för allmänheten 1959. Området är ordnat i terrasser, där varje växt har en växtplats i sin egen naturliga miljö och här finns 500 olika endemiska växter samlade, det vill säga sådana som bara förekommer på de kanariska öarna.

Vi gick in genom den övre entrén och ner till det lilla torget. Härifrån kunde vi blicka ut över de skogsklädda sluttningarna och ner i ravinen som delar området. Allt vi såg var ett oändligt grönt hav av skog och det var svårt att förstå vad det egentligen kunde finnas att titta på i denna till synes ogenomträngliga terräng, förutom en massa träd.

Ravinen

 

Sakta och försiktigt tog vi oss ner för de smala trappor och stenlagda gångar, som skulle föra oss ner till botten av ravinen. Hiskligt brant på sina ställen och utan räcken mot ravinsidan och ibland även vått och slipprigt efter morgonens vattning.

Vi passerade genom skogen med de majestätiska och märkliga drakblodsträden med tusenåriga anor och vars röda sav använts som medicin mot diverse olika åkommor långt in på 1900-talet.

Det finns gott om håligheter längs bergväggarna, som små grottor. Hur något kan växa i den hårda lavan är ofattbart, men där grönskade och blommade det för fullt, bland annat pelargoner (!).

Överallt i buskagen hördes ett intensivt kvittrande och drillande utan att vi kunde lokalisera några fåglar. Det tog mig nästan hela dagen innan jag äntligen lyckades få en skymt, och även en bild, av upphovsmannen (-kvinnan) till den vackra sången. Det visade sig vara en kanarisk gransångare.

Ofta när gångvägen delade sig i två, och vi stod inför valet att välja, dök varningskyltar upp som talade om vilka hemskheter som skulle kunna drabba oss beroende på vilken väg vi valde. Stenar i huvudet eller rutschkana ner i ravinen. Ungefär som ”I som här inträden låten hoppet fara, hoppas ni har en ordentlig olycksfallsförsäkring, för vi betalar inga skadestånd”. Och sånt är ju utmanade…! Vad skulle hända?

Långt nere i dalen kunde vi se det gula forskningscentret för växtförädling och med den för framtiden viktiga artbanken och i fjärran de små bergsbyarna som klättrade längs sluttningarna.

Vy

 

Så småningom kom vi ner i tallskogen. Solljuset, som letade sig ner genom tallkronorna, fick de högväxande kaktusarna, som bildade fondvägg där skogen tog slut, att likna både istappar och annat.

Kaktusvägg

 

Vi var nu nere i den nedre delen av trädgården. En liten bro ledde över ravinen till andra sidan  och vi fortsatte vidare mot forskningscentret och den omgivande trädgården med kaktusar och suckulenter.

Här fanns mycket vackert att titta på och vi tog god tid på oss innan vi vandrade vidare förbi de klokas fontän, lagerskogen och ner till dammarna med rörhönor, myskankor och sköldpaddor. Bortom dammen reser sig den antika viadukten som utgör trädgårdens bortre gräns.

Akvedukt 2

 

Den sista trädgården att besöka var öarnas trädgård, där olika blommande växter planterats i grupper bland stora stenar. En grupp för varje kanarisk ö.

Öträdgården ligger alldeles innanför den nedre entrén och enligt guideboken skulle det finnas flera bra matställen på gata utanför. ”Flera” visade sig vara lika med ”en restaurang” – Restaurante Flor Canaria – som mer påminde om en lunchbar. Men det dög gott, det var ju lunch vi ville ha. I väntan på våra tortillafyllda baguetter, smakade det gott med en kall cerveza espanola.

Kall öl

Tvärs över gatan ligger hållplatsen för bussen ner till Las Palmas. Det visade sig att den endast går en gång om dagen, kl 15. Så vi hade tur. Med en timme till godo kunde vi i lugn och ro äta vår tortillamacka och ta en kaffe på maten.
Hemma på vår egen strand var de röda flaggorna fortfarande hissade, så för vår del blev det tyvärr inte några fler bad. Desto gladare tycktes de entusiastiska surfarna vara.

Surfare 2

 

Adiós Las Palmas y gracias por una semana llena de acontecimientos!

En vandring i solen – del 2

Efter att ha låtit benen vila under en dag hoppade vi på nytt på den blå lokalbussen, som den här gången tog oss söderut till Maspalomas. Vårt trevligaste minnet från besöket här för fem år sedan var den fantastiska getostsallad som vi serverades tillsammans med ett glas väl kylt vitt vin. Det var förresten enda gången som vi åt en anständig måltid, i övrigt erbjöd (och gör så fortfarande) alla menyer samma sak, det vill säga nästan genomgående friterad skräpmat, som inte ens ser aptitlig ut på bild.

Nu ville vi se om ”getostrestaurangen” fortfarande fanns kvar och skyndade ner till strandpromenaden och den lilla souvenirgatan med affärer på ena sidan och uteserveringar på den andra. Ja, restaurangen fanns kvar, men i ny regi och istället för getost serverade man nu en laxsallad, god den också.

Vi hade bestämt att dagens vandring skulle bli en strandvandring från Maspalomas till Bahia Feliz, en sträcka på cirka 12, 13 km.

Lagom stora, mjuka vågor rullade in från havet och ingen trängsel på stranden.  Varmt och skönt med 25 grader i luften och 23, 24 i vattnet. När vi närmade oss sanddynorna som bildar Maspalomsöknen bestämde vi oss för att stanna och ta ett dopp. Det blev till att turas om, eftersom en av oss hela tiden måste stanna på land och hålla ett vakande öga på kläder och värdesaker.

Maken badar

Vi fortsatte sedan vandringen längs vattenbrynet i riktning mot Playa del Inglés. Tidvattnet var på väg in och  med blicken riktad ner i sanden kunde vi följa hur varje ny våg sakta åt sig allt längre upp på stranden.

Strandvandring

 

När vi rundade en av sanddynerna och plötsligt lyfte blicken var vi helt oförberedda på synen som mötte oss. Vi hade helt missat skylten som talade om att vi nu trädde in i Nakenland, det vill säga naturisternas del av stranden. Plötsligt var vi omringade av nakna människor, mest solbrända, medelålders män med läderartad hud och så några, troligen engelsmän, blankpolerade av sololja och lätt rosafärgade som nyputsad koppar. Det spelades nakenbeachvolleyboll, något slags nakenpaddeltennis och det nakenpromenerades med dingelingerna svängandes från PTH till PTV och tillbaka igen. Vi fick vara glada att de förmodligen aldrig hört talas om nudistpolkan.

Jag har inga problem med nakna kroppar i sig och kastar själv ofta kläderna både i skärgården och när jag badar i vår egen sjö, men här blev det bara för mycket av det goda. Jag kände mig helt enkelt väldigt obekväm och det fanns liksom ingenstans att fästa blicken annat än rakt ner på de egna fötterna.

Då, som en räddande ängel out of the blue, dök plötsligt Chuck Berry upp med sin dingeling och började leda marschen ut ur nudistöknen. Nej, det är klart att han inte dök upp på stranden, men däremot i mitt huvud, där hans ding-a-ling song började kling-a-linga så att vi fick fart påkarna.

Sanddyner 2

Det kändes ungefär som vi varit med om uttåget ur Egypten när vi äntligen lämnade öknen bakom oss och kom fram till det mer påklädda Playa del Inglés.

Så här långt hade vi avverkat ungefär halva sträckan och stranden började nu ändra karaktär. På flera ställen ersattes sanden av vulkaniskt berg som var mer eller mindre omöjligt att ta sig förbi. Istället fick vi här och var klättra upp för trapporna till den anlagda strandpromenaden ovanför och följa den tills stranden tog vid igen och vi kunde ta trapporna tillbaka ner.

Strandpromenad PdI_redigerad-1

På flera ställen utefter stranden arbetade skickliga konstnärer med att skapa de mest fantastiska skulpturer av sand.

Efter fyra timmars vandring var vi till slut framme vid busshållplatsen i Bahia Feliz, där bussen tillbaka till Las Palmas snart kom och plockade upp oss.

När vi steg av vid Santa Catalina busstation var det redan ordentligt mörk och vi var hungriga. Efter litet velande hit och dit om var vi skulle försöka hitta en lämplig restaurang bestämde vi oss till slut för vår egen strand, Canteras beach, nedanför hotellet vi bodde på, där vi visste att det var tätt mellan matställena. Och den här kvällen fick jag äntligen smaka en äkta spansk, och fantastiskt god, paella.

Paella

 

Det hade varit en lång och intensiv dag med mycket sol, blankslitna fotsulor och många upplevelser och intryck. Det var svårt att komma till ro, när vi äntligen kom i säng och Chuck och hans ding-a-ling fortsatte att hålla mig sällskap en bra stund innan jag äntligen somnade.

En vandring i solen – del I

När jag sitter och funderar kring det här inlägget, som ska handla om vår resa till Gran Canaria strax före jul, kommer jag plötsligt att tänka på Slas-filmen En vandring i solen som handlar om ett gäng charterresenärer någonstans i Grekland. En scen ur filmen som etsat sig fast på näthinnan är den där tre äldre, icke simkunniga, damer varje dag går ner till stranden för att bada. Det vill säga de går ut några meter och niger för varje våg som rullar in.

Gran Canaria, ja. Vit sand och skummande, höga vågor där solljuset bryter mot vattnet och får en att associera till Vic’s Blå.

Vicks blå

Samma scen som den i Slas-filmen ovan utspelas fortfarande dagligen runt om på stränderna här. Medelålders tanter med gropiga lår, som iförda mer eller mindre täckande baddräkter i diverse kulörer och mönster trippar ut i vattnet för att möta de inrullande vågorna. Små tjut av skräckblandad förtjusning hörs varje gång vattnet slår upp över de dallrande magarna. Ibland händer det att någon slås omkull av en extra kraftig våg och får gratis surf intill stranden, där hon lyckas kravla sig iland med halva sandbottnen innanför baddräkten. En ganska charmig underhållning för åskådarna på stranden, faktiskt.

Jag är ingen van charterresenär, både jag och Maken föredrar att resa på egen hand, och jag har bara varit på GC en gång tidigare, för fem år sedan. En resa som jag då inte hade någon längtan efter och ganska motvilligt följde med på, men där jag redan andra dagen var tvungen att krypa till korset och medge att det var helt underbart. Sol, salta bad och ledvärken som bara försvann.

Stränder GC

 

Den gången bodde vi i södra delen, nu hade vi valt Las Palmas som bas.

– Hur kan ni välja Las Palmas, där regnar det ju mest och är mycket kallare, ojade sig vänner och bekanta.

Nu var inte vårt mål att i första hand ligga på beachen och pressa för snyggaste brännan medan vi sippade färglada paraplydrinkar, utan att ta oss upp i bergen och vandra. Och då kan det ju vara skönt om det inte är alltför varmt.

Vännernas profetior kom på skam  och just den här veckan var vädret på topp. Strålande soligt och varmt i sju dagar, vissa dagar till och med bättre än där nere i södern.

Vår första utflykt blev med lokalbussen upp till Bandama och Caldera-kratern. En vacker men samtidigt riktigt otäck färd på rysligt smala och slingriga vägar, där vägräcken ofta saknades på den sida som stupade brant ner mot dalen. När chauffören dessutom mest satt vänd bakåt mot en kvinnlig passagerare och pratade, eller snarare tjattrade, för det är så det låter när spanjorer pratar – högt, hårt och snabbt – då var det bara att blunda och hålla hårt i Maken.

Caldera, som betyder kittel på spanska, är en kraterliknande formation som skapas då en vulkan kollapsar och kallas ibland felaktigt för just krater. När magmakammaren under en vulkan töms kan ’taket’ sjunka in och skapa en stor rund struktur som liknar en kittel, eller krater (Wikipedia).

Caldera de Bandama är cirka 200 meter djup och har en diameter på 1000 meter.

Caldera

Nedstigningen sker på en smal, delvis ganska brant stig, stenlagd i början innan den övergår i löst grus. Ordentligt på fötterna förordas, gärna stavar att stötta sig på och en välfylld vattenflaska.

Nedstigning i Caldera_redigerad-2
Sluttningarna är numera täckta av olika kaktusväxter, vilda olivträd och agavebuskar.

Caldera krater

Här och var ligger det vulkaniska berget i dagen och påminner med sina grottliknande håligheter mest om en schweizerost. Märkligt att det ens kan växa något i den stelnade lavan.

Vulkaniskt berg

Att följa stigen ner till botten av kratern och upp igen tar en dryg timme. Den som sedan vill kan också välja att gå runt den 4 km långa leden på kraterns ovansida.

Vandring på kraterkanten

 

Några förlägger till och med sina motionsrundor hit. En tuff utmaning att springandes ta sig upp och ner för branterna där lutningen ligger på 18 %.

Motionsrunda_redigerad-1

 

Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna när man går längs bergskammen, så att man inte tar ett snedsteg och rutschar utför.

Sluttning

 

Två timmar tog det för oss att gå runt och svettiga och hungriga sjönk vi ner vid närmaste lediga bord på bodegan som låg strategiskt placerad vid vandringens slut. En härligt tonfisksallad och en kopp gott kaffe (för en gångs skull) på maten gjorde susen och vi var redo för en ny skräckfärd med buss tillbaka ner till Las Palmas.

Fortsättning följer…..

Julgädda – traditionen lever vidare

Det var knappt jag trodde mina öron när Maken i morse meddelade att termometern visade -11 grader. Från +11 till -11 på bara ett par dagar, unbelievable! När vi nu ändå inte fick någon vit jul, då kan det lika gärna vara. Istället hoppas vi på fin skridskois.

Det är inte bara grisarna som lever farligt när julen närmar sig. Detsamma kan gälla gäddorna, åtminstone de i vår sjö.

Det är långt till jul, tänkte de säkert, när de i september lugnt simmade runt i vassar och vikar och kalasade på mört och småabborre. Och visst, alla utom en kan lugnt simma vidare, eftersom det inte är någon annan än vi runt stranden som fiskar dem. Ogräsfisk, säger grannarna och rynkar på näsan. En delikatess, säger nollåttorna (ja, det är så vi kallas där uppe i Hälsingland, med viss respekt dock) i korus med fransmännen, vi som förstår oss på – les connaisseurs.

– Vem vill bli årets JULGÄDDA, ropade Maken samtidigt som han lät sitt mest sofistikerad gäddrag i de svart-gula AIK-färgerna med ett plums landa i den dimhöljda vassruggen.

Gensvaret var dåligt. Några nappade visserligen, men ångrade sig i sista sekunden och hoppade av kroken någon halvmeter ovanför vattenytan. Till slut var det ändå en slank gäddyngling på så där 1,4 kg som tydligen insåg vilken ära det faktiskt var att få koras till titeln Årets Julgädda och därigenom bidra med gastronomisk njutning och hålla fyra gäddälskande vänners middagstraditon vid liv.

Julgädda 2

 

Antar att gäddans oförtjänt dåliga rykte till stor del beror på dess ben, de y-formade, nålvassa sakerna, men de är lätt identifierade tycker jag. Är man ändå orolig och tveksam till mitt påstående, ska man se till att snabbt kasta sig över och förse sig av den benfria stjärtdelen.

Julgädda

 

Tillagningen av julgäddan är mitt ansvar och sker varje år efter nytt recept. I år blev det en så kalla crossover mellan svenskt och franskt: gädda fylld med timjan, persilja, lagerblad och 15 (!) feta vitlöksklyftor plus fem delade på längden och nertryckta i små ‘förborrade’ hål i ryggen och serverad med en välkryddad ratatouille alternativt vitvinssås och potatis, eller varför inte både och.

Om jag får säga det själv, så var årets version en höjdare. Å andra sidan brukar vi säga det varje år, ett betyg så gott som något.

Julgädda med ratatouille

 

Även desserten är densamma år från år, Vivis fantastiska saffranspannkaka med drottningssylt och grädde, och här är det absolut förbjudet att trixa och ändra på ett vinnande recept, som i så fall bara kan bli till det sämre.

 

 

Flexitariskt – det nya 5:2

Jag älskar deckare, men jag har också en alldeles särskild dragning till kokböcker. Kanske inte alltid så hälsosam med tanke på att innehållet i många av dem inte alltid heller är så hälsosamt – men ack så gott.

För några veckor sedan inhandlades de senaste tillskotten i mitt samlande för att uppnå 300 stycken. Litet som Maken i sin jakt på trehundra fågelarter för att få vara med i Club 300. Vet inte om fågelskådareliten börjar tycka att det blivit litet trångt i deras finrum, för nu har de visst höjt ribban till 400 arter. Tveksamt om jag kan göra detsamma, det är trångt nog redan som det är i bokhyllan.

Hur som helst, de nya kokböckerna är 60+ – mat och motion för mogna, skriven av min gamla klasskamrat Louise Hamilton samt Veckans Veggo av Sara Begner, till vardags chef för Coops provkök och redaktör för Coop-tidningen Mersmak.

Kokböcker

Både böckerna innehåller härliga recept på fräsch, ren och inte särskilt komplicerad mat, den ena dock, som namnet antyder, med enbart vegetariska rätter, som dessutom utlovas att aldrig ta mer än 30 minuter att tillaga.

Trender kommer och går, nya ord uppstår. Det senaste i den vägen, både vad gäller trend och ord tycks vara att äta flexitariskt, kanske ett slags 5:2 applicerat på förhållandet ”vanlig mat” med kött och fisk kontra vegetarisk.

Men hallå, är vi inte alla flexitarianer emellanåt, utan att vi för den skull sätter etiketter på vårt sätt att äta? Vem äter inte ärtsoppa (utan fläsk då förstås) och pannkakor någon torsdag emellanåt, pasta med en god ostsås eller kanske en broccolipaj utan att ens tänka på att det är just vegetariskt? Däremot är jag övertygad om att det skulle vara positivt både för hälsan och miljön om vi åt litet mer vegetariskt och litet mindre socker och rött kött. Men det är väl som med det mesta – lagom är bäst. Man behöver ju inte bli fanatisk, bara för att man vill må bra.

Och Maken och jag, som gör så gott vi kan för att vara både klimatsmarta och hälsosamma, inledde den här veckan med en tortellinigratäng från just Veckans Veggo. Den blev genast en favorit och kommer definitivt att köras i repris. Säkert en rätt som också kommer att gå hem hos barnbarnen, som kan vara litet kinkiga ibland när det gäller mat.

Tortellinigratäng (4 pers)

Tortellinigratäng

Eftersom jag missat att köpa basilika, tänkte jag att det nog gick lika bra med timjan. Dock  gjorde jag misstaget att slänga på den innan gräddningen, vilket gör att det mest ser ut som en massa skräp som hamnat ovanpå gratängen.

Just det här recepten tar längre tid än de utlovade trettio minutrarna, eftersom man också ska göra egen tomatsås. Då såsen ingår i flera av bokens recept kan det vara idé att laga en större sats på en gång och frysa in.

Tomatsås

Ingredienser

  • 1/2 dl olivolja
  • 1 hackad gul lök
  • 2 skivade vitlöksklyftor
  • 1/2 skivad röd chili
  • 1 förpackning krossade tomater, 400 gr
  • 1 msk socker (kan naturligtvis uteslutas av den renlärige)
  • salt och svartpeppar
  • ev 1 tsk vardera av torkad basilika, timjan och/eller oregano
  1. Hetta upp oljan i en kastrull och stek lök, vitlök och chili 2-3 min utan att de tar färg.
  2. Tillsätt tomater och socker och koka upp. Låt sjuda under lock ca 20 min.
  3. Smaka av med salt, svartpeppar och ev örter och mixa såsen slät med stavmixer.

Gratäng

Ingredienser

  • 4 dl färdig tomatsås
  • 2 dl crème fraiche (15 %)
  • 2 dl vatten
  • 500 gr färsk tortellini (jag valde spenat- och ricottafyllning)
  • 2 dl riven parmesanost (ca 100 gr)
  • färsk basilika

Gör så här

  1. Sätt ugnen på 200 grader.
  2. Blanda tomatsås, crème fraiche, vatten och okokt tortellini i en ugnsäker form.
  3. Strö över parmesanost och gratinera högt upp i ugnen ca 20-25 min.
  4. Toppa med färska basilikablad och servera med en sallad på t ex lättkokt broccoli, färsk spenat och cocktailtomater.

Tortellinigratäng 1

 

Receptet hämtat ur Veckans Veggo, Norstedts.

 

 

 

Ett riktigt hundliv

Milla i Angarn

Vi har blivit med hund! Eller nej…, fast jo, det kan man väl ändå säga, även om det bara är tillfälligt. Det vill säga, vi tar hand om våra vänners hund i tre veckor, medan de själva är på resa i Vietnam. En sju månaders valp av sorten dansk-svensk gårdshund, som lystrar till namnet Milla. En högst bedårande liten hundfröken som kärleksfullt kastar sig över alla hon möter, vare sig det uppskattas eller inte, så där gäller det att vara litet bestämd. Det är viktigt att inse att inte alla gillar hundar.

Vi har nu haft Milla i en vecka och hon har funnit sig väl till rätta. När det gäller nattsömnen känns det dock som att vi har fått en liten bebis och plötsligt är småbarnsföräldrar på nytt.

Hon somnar oftast i sin egen korg, men precis när vi själva somnat väcks vi av små klor som klapprar fram över golvet. Först till min sida av sängen och när jag låtsas sova trampar hon vidare till Maken. Därefter följer några turer, när vi utan större framgång bär tillbaka henne till korgen. Till slut ger jag efter och låter henne komma upp i min säng. Kvickt slinker hon in under täcket och ålar sig ner till fotändan, varefter vi båda somnar igen. Ett par timmar senare vaknar jag med ett ryck, känner hunden mellan fötterna, men som inte rör sig när jag buffar på henne. Inser att hon måste ha dött av syrebrist, sätter mig upp och drar sedan en suck av lättnad när jag upptäcker att hon lyckligtvis stuckit nosen utanför täcket. Om det nu berodde på bristen på luft eller eventuell odör från mina fötter låter jag däremot vara osagt.

I går morse inträffade dock något som vi var helt oförberedda på. När jag skulle bädda upptäckte jag små röda fläckar längst ner på lakanet och oroligt började jag undersöka min visserligen läkta, men ändå ganska nyopererade fot. Hade Milla kommit åt och lyckats riva upp ärret i sömnen? Nej, det såg fortsatt helt och fint ut.

Efter en stund insåg både Maken och jag att vår lilla valp över en natt förvandlats från bebis till hormonstinn tonåring, som just fått sin första ”mens”, det vill säga börjat löpa. Hjälp, hur gör vi nu? Är det Libress eller Always Ultra, med eller utan vingar, som gäller?

Det blev en tur till den närbelägna djuraffären, där vi fick råd och hjälp och en svart liten tygblöja för inomhusbruk inhandlades.

Nu gäller det bara att hålla hårt i kopplet på promenaderna och så långt bort som möjligt från alla kärlekskranka hanhundar, så att husse och matte inte råkar ut för någon liten överraskning om ett par månader.

Milla i Angarn 2

Cute as cute can be!