Genom eld och vatten i TOUGH VIKING

Står i tvättstugan och sorterar veckans tvätt. Får plötsligt tag i Makens leriga jeans och påminns om ett inlägg jag påbörjat men aldrig avslutat. Ett som handlar om TOUGH VIKING, det största och brutalaste hinderbaneloppet i Norden, åtminstone enligt arrangörerna själva, och designat av specialister inom Kustjägarnas elitförband samt Röjdykarna. En tävling där deltagarna ska avverka en åtta kilometer lång terrängbana genom eld, is och vatten och ta sig förbi ett 25-tal krävande och utmanade hinder av varierande slag.

Det här loppet ägde rum på pingstaftonen 2016, den helg som vanligtvis brukar förknippas med hägg och syren och lust och fägring stor. Men den här dagen lyste allt sånt med sin frånvaro. Fem plusgrader, och trots att det var dunjackor och vantar på huttrade vi lätt i det gråkalla och mer höst- än vårlika vädret, barnbarnet och jag, där vi stod i Lilljansskogen på Djurgården, strax utanför Stockholms stadion. Om tio minuter skulle startskottet gå för den startgrupp där son och sonhustru, tillika pappa och mamma, tillsammans med sina sex lagkamrater i Täby MUD Fighters skulle ta sig an TOUGH VIKING.

Galenpannor, tänkte jag, men aktade mig noga att säga det högt.

Vad är det egentligen som driver vanliga, hyggliga, intelligenta människor till att springa genom brinnande eldar, simma ut en bit i Värtans sjugradiga vatten, välta tunga traktordäck, gå armgång och kräla i lera? Är det den fysiska utmaningen som lockar, att testa sina gränser, eller är det att få bekräftelsebehovet tillfredsställt? Eller är det bara roligt att träna och få uppleva den där kicken när man till slut lyckas genomföra det man kanske haft som mål med träningen. Jag har frågat, men aldrig fått något riktigt svar.

Självplågare, det är vad de är, hörde jag plötsligt en äldre herre i snygg sportig Gant-jacka muttra bakom oss.

De tävlande täckte in hela paletten. Här fanns elitlöparna, motionärerna strax under eliten, vardagsmotionärerna, män och kvinnor i alla åldrar och fasoner, och så några gubbar med klar hjärtinfarktvarning. De flesta såg faktiskt riktigt glada och förväntansfulla ut.

Det första hindret – Smärta – uppenbarade sig direkt när startern släppt iväg fältet. Sex amerikanska fotbollsspelare som med sina mitsar, ett slags fyrkantiga slagkuddar, skulle försöka blocka och hindra löparnas framfart. Kändes inte som något större problem. De lyckades heller inte särskilt väl med uppgiften, så här blev det direkt 1 – 0 till de tävlande. Trots hjälmar och alla skydd kändes fotbollsspelare helt klart ganska klena.

Första hindret

 

Plötsligt var det som om alla slussar öppnats, när löparna tagit sig förbi ”smärtan” och forsade fram som en vårflod i regnbågens alla färger mot det första riktiga hindret, The ice tank. Vattnet stänkte på oss som stod intill med våra kameror, beredda att föreviga ögonblicket när det skulle plumsas ner bland isbitarna i den vattenfyllda tanken. Några litet mer försiktiga och tveksamma än andra.

Isvak

Först i, upp och ut på andra sidan var sonen tätt följd av sina orangea lagkamrater.

 

Eftersom vi inte visste hur lång tid det skulle ta att genomföra tävlingen, en, en och en halv eller två timmar, vågade vi inte ge oss iväg alltför långt bort från Stadion och kanske missa målgången.

Barnbarnet och jag bestämde oss för en promenad i den närmaste omgivningen i förhoppning att ändå hitta något annat näraliggande hinder att titta på. Slog in på upptrampade skogsstigar, följde ljudet från tävlande som ökade i styrka och trasslade oss igenom taggiga buskage och lerpölar. En kvinna i blått gick med bestämda kliv upp mot en bergknalle och vi utgick från att hon var ute i samma ärende som vi och hakade på. Passerade en märklig betongbyggnad som genom det skira lövverket med sina pelare påminde om något slags antikt tempel där det låg på sin parnass.

Det är ett vattentorn, Uggleviksreservoaren, sa den blåklädda damen som tydligen hört våra funderingar.

Rösterna hördes allt högre och plötsligt hade vi hindret rakt framför oss – Balansgången. Måste ha varit ett av de lättare.

Balansgång

Ingen verkade ha några problem med balansen och eftersom klockan tickade på vände vi tillbaka mot Stadion.

Vid ett av de sista hindren – Fire fighters – utanför stadionområdet hittade vi Maken, stående i lervällingen under hindret, beredd med kameran för att få bästa vinkeln när mudfightarna dök upp. Här skulle deltagarna klättra uppför ett slags gummibandsnät, vidare kräla över taket och ner på andra sidan, samtidigt som ”brandsoldaterna” sprutade vatten på dem.  Svärdottern i täten med lagkamraterna tätt efter.

Inne på stadion väntade Väggen. Här gällde det att springande ta sig så långt upp att man kunde få tag i den korta repstumpen och med hjälp av den dra sig upp över kanten. Man hjälptes åt med att hiva upp varandra och den som inte lyckas ta sig upp bestraffas med trettio armhävningar.

Rampen 1

 

Uppe

 

Sista hindret före målgång var åter igen ett gummibandsnät som deltagarna skulle ta sig upp och ner för. Inget som verkade orsaka några problem för TMF, som tog sig över i samlad tropp.

Sista hindret

 

Yes! We did it!

Målgång

 

Litet senare, i samlad tropp på väg till Roslagsbanan och deltagarna fortfarande rusiga av det kroppsegna knarket som cirkulerade runt i blodbanorna hörde jag plötsligt hur en av lagkamraterna frågar om någon är intresserad att ställa upp i Tough Viking på Djurgården senare i sommar.

15 kilometer den här gången, litet mer utmaning. Vad säger ni?

Galenpannor, tänker jag igen, samtidigt som jag är oerhört imponerad av dessa fyrtioåringars fysik och uthållighet – och litet stolt trots allt över son och sonhustru. Förhoppningsvis en investering i hälsan inför framtiden, eller så är det den myckna träningen som kommer att ge den här generationen förslitningsskador, inte hårt monotont arbete.

Sjöorrar och smålom

Där låg de i vattnet strax utanför bryggan, som om de väntade på att vi skulle komma. Tre av våra många storlommar. Det karaktäristiska lockrop ljöd över sjön. Aoåååm, aoåååm. Vi pratade en stund, lommarna och jag, och hälsade varandra välkomna till ännu en sommar i Paradiset och dess vackra sjö, innan de försvann under vattnet för att en halvminut senare dyka upp igen hundra meter bort.

Trots att det var kallt, regnet strilade ner och tomten såg brun, vissen och orensad ut, var det ändå härligt att vara tillbaka i vårt Paradis, om än bara för några dagar den här gången och för att lasta av en del av all den packning som behövs för sommarens boende och projekt.

Lompar

 

Under tiden som vi höll på att packa ur bilen drog plötsligt något över himlen som ett stort mörkt moln, eller en svärm av jättebin. Efter några varv över sjön sänkte sig hela svärmen ner och lade sig till rätta på vattnet. Vad var det för fåglar som kom i sådan mängd?

När man nu har en egen fågelexperten i sin närhet måste man ju utnyttja detta. Så Maken fick omedelbart order att avbryta kånkandet av verktyg och väskor och istället montera upp storkikaren och se om han kunde säga vad det var som invaderat sjön.

Efter att ha studerat flocken några minuter var experten ganska så övertygad om att det rörde sig om sjöorrar, runt femtio, sextio stycken. För säkerhets skull hämtade han fågelboken och visade på de kännetecken som är karaktäristiska för sjöorren. Den gula fläcken på hannarnas näbb och honornas ljusa kinder och de ljusa yttre delarna på vingarna. Allt stämde med det vi såg i kikaren. Nog var det sjöorrar alltid!

Sjöorren är en havsfågel, visserligen inte helt ovanlig, men att få besök av så många samtidigt i vår sjö var nog ändå något av en sensation.

Sjöorrar i flykt

De hade slagit sig ner långt ut i sjön, på rad som ett långt pärlband, kanske för att vila en stund och äta innan de fortsatte vidare mot havet. Trots att min zoom inte är tillräckligt stark för att ge bra bilder på det här avståndet och att det inte gick att få med alla på samma bild vill jag ändå visa upp dem här.

Sjöorrar 2_redigerad-1

 

Det var vid den här tiden förra året som Maken av en slump upptäckte ett häckande smålomspar i en av våra många skogstjärnar och där vi sedan hade förmånen att på nära håll få följa den lilla familjen och ungarnas utveckling från små dunbollar till flygfärdiga ”tonåringar”.

Spänningen var nu stor när vi satt i bilen på väg upp till tjärnen. Skulle paret ha kommit tillbaka för en ny häckning och låg honan redan på ägg?

Stigen, som vi själva trampat upp, var kvar, men vi kände ändå inte riktigt igen oss. Allt var så kalt, brunt och visset, precis som hemma på tomten, och det var ännu ett tag kvar till lummig grönska. På håll hörde vi kurrande duvor och en korp flög över grantopparna. Kanske samma, som emellanåt höll oss sällskap förra sommaren.

Vi tittade bort mot grästuvan en bit ut i vatten vid motsatta stranden och såg något som vilade i det gamla redet. Men det var något som inte stämde. Färgen. Det som nu låg där var ljust grått, smålommen är betydligt mörkare. Och mitt i våra funderingar började det ljusgrå röra på sig, vecklade ut ett par stora vingar, lyfte och flög bort. En trana!

Tjärnen

I samma ögonblick fick vi syn vi dem, herr och fru Smålom. De var tillbaka. Alldeles stilla låg de i vattnet, en bit ifrån varandra. Endast den nästan andäktiga stillheten hindrade oss från att göra en high five, men det var ungefär så vi kände oss när vi upptäckte dem. Tranans närvaro kändes dock oroande och förtog något av glädjen. Tranor äter nämligen ägg.

Smålomspar_redigerad-1

 

Smålom

Plötsligt flög en gök över sjön, slog sig ner i skogen på andra sidan och började hoa. För mig var det den första för i år.

Duvorna hade återupptagit sitt kurrande och kuttrande och Maken och jag tittade plötsligt på varandra. Men det där är inte duvor, sa vi med en röst. Det måste vara orrar. Inte sjöorrar den här gången, utan helt vanliga landorrar. Maken plockade fram telefonen. Hur var det med täckningen, jo, en plupp. Tillräckligt för att kunna lyssna till riktigt orrspel, och som bekräftade våra aningar om det som pågick bortom skogsranden. Orrspel klockan halv tolv på dagen i slutet av maj. Det var ju sånt vi brukade ge oss ut i gryningen i mars, början av april för att få se och höra. Ur led är tiden.

Ur led tycks tiden också vara vad gäller hjortronblomningen. Den brukar vi börja vaka över som en hök så där några veckor in i juni, oroliga för att slagregn, kyla och försenade frostnätter ska sätta käppar i hjulen för myrens guld. Här var myren redan full av de vita blommorna.

Gott tecken eller dåligt omen?

Hjortronblom

 

Frukost och hänryckning i det gröna

Just när dagen vaknade och var som allra vackrast, och älvorna började dra sig hemåt på trötta fötter efter en natt i dansens virvlar så där en minut i sex, då åt vi vår frukost vid en liten stilla skogstjärn.

Gökotta

Frukost

Snudd på nollgradigt när vi kom, men solens strålar värmde snabb upp luften och kastade glitter i vattnet. Allt som bröt stillheten var en tärna i flykt och en simmande gräsand.

Sjörök

Lugnt vatten

För mig är det här den vackraste tiden, den skira grönskan och dofterna av fuktig jord, blommande hägg och snart syren och liljekonvalj, allt till ackompanjemang av de ljuvligaste flöjttoner i olika tonarter. Det är svårt att inte bli hänryckt.

Det är dessutom pingst, en numera näst intill bortglömd högtid känns det som, sedan man ”avhelgat” (eller ska man säga vanhelgat?) annandagen och gjort den till en vanlig arbetsdag till förmån för nationaldagen. Fel tycker jag, inte av religiösa skäl utan för att hårt arbetande människor behöver få tid till litet extra återhämtning i en månad med väldigt många måsten. Trädgården som ska göras i ordning eller städdag i samfällighetsföreningen, landet öppnas, båten fixas och sjösättas, barn som ska konfirmeras, ta studenten eller giftas bort, för att inte tala om alla brännbollsmatcher som ska hinna spelas innan det är dags för sommarlov. Samtidigt ska de vanliga vardagssysslorna och jobbet skötas. Klart att man behöver få hjälp av en litet längre sammanhängande återhämtning och ledighet för att både orka och hinna med att ta sig igenom månaden maj.

Hela skogen är inbäddade i en blåbärsrisgrön matta. Ni som var med på den tiden kommer kanske ihåg Bengt Grive, kommentator av konståkning i TV, och hans fantastiska bildspråk när det gällde att återge färgerna på de kvinnliga åkarnas klänningar. En av hans beskrivningar var att klänningen var just blåbärsrisgrön.

Blåbärsris

Av mängden blommor att döma ser det ut att bli ett fantastiskt blåbärsår.

Blåbärsblom

Naturen har plockat fram sina vackraste genombrutna spetsgardiner och kastat dem över de mossbelupna, taggiga gamla slånbärsbuskarna och vips ser de ut som vitklädda pingstbrudar.

Slån

 

Vår förhoppning denna morgon var att få se årets första lom, att den skulle lösgöra sig ur älvornas slöjor och sakta komma glidande mot oss i solgattet. Och det gjorde den, men först sedan vi förflyttat oss till en annan, närliggande tjärn. Där låg den tyst och majestätisk och lät sig mycket sakta föras framåt av krusningarna på vattnet.

Lom

 

 

 

Vandring i Riddersholms naturreservat

För andra gången på kort tid blev det härom helgen åter uppstigning klockan 04.00. Hade i ett svagt ögonblick lovat Maken att följa med honom och hans skådarvänner på en vandring runt Riddersholm i Roslagen, men när jag hörde hur dags klockan skulle ringa var det nära att jag hoppade av.

Varför klockan fyra?

– Vi ska gå långt, spana mycket, hinna fika två gånger och måste vara klara till klocka två.

– Klockan två? 

– Ja, då kommer regnet. Åtminstone har meteorologerna sagt det.

Haha! Ja, de vet ju vad de pratar om. Mer sannolikt att regnet kommer att ösa ner redan klockan sju.

Men bara färden ut till samlingsplatsen vid Kapellskärs hamn var väl värd den tidiga väckningen. Vi hann uppleva en fantastisk soluppgång, skuttande små harpaltar och en bortstött älgkalv som stod på ett gärde, likt en älgatrapp i papp. En sådan som män i kamouflagekläder tränar på inför provet för jägarexamen.

När alla var på plats, efter att bilarna parkerats regementsenligt för att senare slippa överraskningar i form av p-böter, började vi med en avstickare ner till den lilla hamnen strax intill för att spana efter ejder och alfågel.

Ejdern har minskat kraftigt i antal de senaste åren och står nu på naturvårdsverkets röda lista över hotade arter. Men den här morgonen var de många som låg och guppade en bit längre ut och det lät som de församlade skådarna andades en viss försiktig optimism.

Riddersholm, ejderspaning

 

På berget ovanför står ett enkelt träkors vänt ut mot havet. Ett minnesmärke över Estonia-katastrofen en stormig natt den 28 september 1994, då över 850 människor omkom. Korset är placerat på den plats på fastlandet som ligger närmast olycksplatsen.

Riddersholm, minnesmärke Estonia

 

Doktor Tryggve var guide för dagens vandring och han är inte bara en auktoritet på fåglar, blommor och kulturhistoria utan också specialist i öron-, näs- och halssjukdomar. Och det kändes tryggt att ha en läkare med, om nu någon händelsevis skulle stå på näsan eller öronen bland stenar och rötter.

Från hamnen förde han oss vidare in i Riddersholms naturreservat och ner över ängen mot en annan del av Ålands hav. På en brygga struttade några strandskator runt i sina röda strumpor och skor och rödmålade näbbar. Så vackra. Och längre ut låg ännu fler ejdrar, mest gudingar.

Riddersholm, strandskator

Riddersholm, spaning efter ejder

Tubkikarna, uppställda på rad, och kanske var någon av dem inzoomade på just den här lilla skrattmåsen.

Ridderhol, skrattmås 1

 

Medan skådarna skådade ut över havet eller upp mot skyn, vände jag blicken ner mot marken. Och plötsligt hände det. Det som jag drömt om så länge. Att hitta RAMSLÖK. Ingen, som sett ett matprogram på TV eller öppnat en mattidning, kan ha undgått att ramslök är bland det trendigaste som finns just nu bland kockeliten. Ramslökssmör till det grillade köttet, olivolja smaksatt med ramslök och ramslökssoppan, som passerat både sparrisen och nässelsoppan på tio i topplistan över vårens primörer.

Jag befann mig alltså stående mitt i ett fält av späda ramslöksblad, medan en mild doft av vitlök drog förbi som en smekning. Bladen påminner litet om liljekonvaljens, så en viss risk för förväxling kan finnas. Och eftersom liljekonvaljen är giftig får man helt enkelt använda näsan.

Jag tömde plastpåsen med äggmackorna med fransk senap som Maken gjort i ordning och packade den istället full med de gröna bladen, medan jag funderade över om de skulle hamna i smöret eller i soppan.

Riddersholm, ramslök

 

Vi lämnade strandlinjen för en stund och fortsatte in i skogen. Stundtals kändes det som jag slagit följe med ett gäng högkvalificerade agenter från MI6 eller någon annat hemlig spionorganisation. Personer vars uppdrag var att avkoda och dechiffrera för att hitta dolda budskap. Kanske som de som göms i kakafonin av drillar och kvitter som hörs i naturen.

Hörde ni, det där var ett varningsläte. Nötveckans. Och där, bofinken. Inte hans vanliga ‘snälla lilla mamma kan jag få gå på bio ikväll’- strof utan  en intensiv kärlekssång. Och lärkan drillar högt i skyn.

Som de experter de är, skalade de vant av lager efter lager av visslande cykelpumpar i form av blåmesar och talgoxar, koltrastens flöjttoner, tog sig förbi rödhakarnas lockläte och den lilla gärdsmygens kraftfulla sång, vidare ner genom bruset där till slut en ensam liten gransångare identifierades. Eller? Var det kanske inte en gransångare? De lärde tvistade en stund, men enades till slut. Visst var det en gransångare. ABSOLUT.

Jag lät mig imponeras samtidigt som jag upptäckte ett antal lilafärgade ”kottar” bland de torra löven i hasseldungen.

Vätteros, en saprofyt som lever på andra växter utan att ta näring från dem, upplyste Börje från Upplands Väsby innan jag ens hann fråga.

Och det där, fortsatte samme Börje och pekade på en annan lilafärgad växt strax intill, det är en nunneört.

Men än var det inte slut på lila växter. Mitt ute i skogen stod en ensam tibastbuske och blommade på bar kvist.

Dödligt giftig, sade Börje och ryste med hela kroppen.

 

Tror aldrig jag sett så mycket blåsippor på en och samma gång tidigare. De bredde ut sig som stora ljusblå mattor, ungefär som scilla. Alldeles fantastiskt vackert, även om blommorna denna tidiga timma ännu inte hade öppnat upp sig fullt ut.

Riddersholm, blåsippsmatta

Riddersholm, blåsippor

 

Vi fortsatte genom björkskog, på spänger över sankmark och genom vackra beteshagar, allt medan nya observationer ropades ut. Järnsparv, stjärtmesar, trädpiplärka och ännu fler rödhakar. I kikaren två gröngölingar som spatserade runt ett kullfallet träd och i en vassvik sjöd och bubblade vattnet av sothönornas och skäggdoppingarnas framfart.

Märkliga hål i marken gav huvudbry. Slukhål? Eller ett meteoritnedslag eller kanske ett svart hål? Nej bara ett grävlinggryt med åtta olika in- och utgångar. En bit bort från grytet hittade vi ett antal betydligt mindre gropar, som fungerade som den ordentlige grävlingens toalett.

Riddersholm, grävlingsgryt

 

Den tidigare nämnde Börje från Upplands Väsby var inte bara en hejare på växter, han hade också hökblick och örnkoll på rovor (rovfåglar alltså, inte klockor eller sådant som ansågs som fattigmansmat för allmogen längre tillbaka) och var först att rapportera ormvråk, havsörn och kärrhök. Det var också han som gav oss dagens högtidsstund, när han plötsligt pekade upp mot skyn.

Riddersholm, örnkoll_redigerad-1

Havsörn i sikte! Nej förresten, det är en kungsörn! Åh, nej, en till! De är två! Två kungsörnar!

Högt där uppe i det blå seglade två kurtiserande kungsörnar runt. Ibland försvann de bakom grantopparna för att sedan åter dyka upp. Någon tyckte sig se att hanne uppvaktade honan med någon form av gåva, kanske en harunge eller en sork, en annan påstod att kärleksakten redan var i full gång.

En fasan skrek i ängskanten och gav sig sedan ut på promenad över det öppna fältet. Med livet som insats skulle det visa sig, när en havsörn på låg höjd kom flygande från öster. Fasanen kröp ihop i gräset och havsörnen fortsatt bort.

Fasan

 

Det är vår, saven stiger och gör både människor och resten av naturen lätt kollriga av alla vårkänslor. Och ingen tycks ha någon skam i kroppen, inte jag heller, som storögt ser på när det kopuleras i skyn, i vattnet, i vassruggar och busksnår. Antar att det är sådant som kallas voyeurism.

Kl 13.50 föll den första regndroppen. Guldstjärna till meteorologerna som för en gångs skull träffade rätt i sin prognos. Och grattis till oss som fått vara med om en magisk kungsörnsupplevelse. Inte ens  de församlade auktoriteterna hade tidigare sett något liknande.

 

 

 

 

Tranornas tid är nu

Trandans8

Det var tredje gången på sex år som vi i helgen besökte Trandansen vid Hornborgarsjön, den här gången tillsammans med våra vänner Kajsa och Ronaldo.

Uppstigning redan klockan fyra på morgonen i Gökhemmet, ja den heter faktiskt så, den lilla parstugan som vi hyrt på Mössebergs camping i Falköping. Mulet och lätt duggregn, men meteorologerna, detta opålitliga släkte, hade ändå utlovat en ganska vacker dag. Den första frukosten intogs i stugan, den andra packades ner i ryggsäcken. Sedan tidigare visste vi att det brukar sitta fint med litet varmt kaffe och en macka så där fram emot niotiden.

Klockan 05.50 steg vi ur bilen på parkeringen vid Trandansen. Trots gott om husbilar var vi nästan de enda levande varelserna utomhus, bortsett då från alla fåglar. Fortfarande en knapp halvtimme kvar till soluppgång, som vi dock inte skulle få se något av på grund av alla moln, men redan flög tranorna in i en jämn ström till sin första frukost. Ljudkulissen var enorm och det kacklades i alla möjliga tonarter från tranor, sångsvanar, sothönor, måsar och olika sorters änder och gäss.

Trandans 05_redigerad-1

 

Kikare och kameror var på plats, här gällde det att försöka fånga de magiska ögonblicken i flykten.

Trandans spaning_redigerad-1

Trandans 1

Det hade nu ljusnat ordentligt, men regnet fortsatte att skvätta. Det var kallt att bara stå still, så vi började röra oss bort mot utkiksplatsen i den norra delen av Trandansen, där man också kommer fåglarna litet närmare.

Trandans9

 

Efter att ha värmt oss med vårt kaffe och ätit upp smörgåsarna kände vi oss färdiga med själva trandansen och åkte vidare till Naturum i andra änden av sjön.

 

Natur och kultur brukar gå hand i hand på våra utflykter och något som alltid hör till när vi är vid Hornborgasjön är ett besök på Löfvings Café och Atelje i Broddetorp. Göran Löfving är en otroligt duktig naturmålare och just nu pågick dessutom en utställning med hans egna tavlor. Helt fantastiskt måleri.

God konst och god mat funkar bra ihop och till lunchen fick Maken också njuta av sin Annicas Lätta, ett lokalt folköl från trakten.

Löfvings öl

 

På tillbakavägen till Mösseberg blev det även ett stopp vid Gudhems kyrka och ruinerna efter det nunnekloster som anslutet till cistercienserorden drevs här från 1100-talet fram till 1529.

Historia är spännande och triggar fantasin. Tänk om dessa medeltida stenmurar kunde tala och berätta om hur livet egentligen var för kvinnorna som levde här. Kan inte ha varit lätt. Krig och andra hemskheter och säkert mycket umbärande.

 

Resan ner till Hornborgasjön gick längs Vätterns västra strand och för att få se något nytt valde vi att köra längs den andra sidan hem. Det känns alltid som att man har mer bråttom när man är på väg hem än bort och nu blev det bara ett enda kort stopp för en kombinerad fika och lunch på fiket Fiket i Gränna. Ett charmigt ställe med en massa nostalgisk parafernalia på väggarna och soft musik med Elvis som surrade i bakgrunden. För att inte tala om den helt fantastiska surdegstoasten med ost och skinka. Den godaste jag ätit utanför Paris!

Omskolning – något för alla?

Så fort nyårsklockornas ding-dång tonat ut skickade jag högernäven, den som inte var upptagen med att hålla champagneglaset i ett fast grepp, rakt upp i luften och vrålade YES, ÄNTLIGEN, precis som jag gjort en stund tidigare, strax före tolvslaget, när vi tjejer vann över våra män i den årliga TP-matchen som alltid avslutar våra nyårsfester.

Nej, nu tog jag kanske i litet, men längre än över trettonhelgen kunde jag ändå inte hålla mig. Sedan var det ÄNTLIGEN dags! Dags att börja skära toppen av urdruckna mjölkpaket, diska ur och samla på hög. Dags att börja studera frökatalogerna och börja planera för och drömma om sommarens skördar och allt gott som så småningom ska ställas fram på matbordet.

Men drömmar kostar och varje år spenderas massor med pengar på fröer som det aldrig blir något av. Vissa, för att de över huvudtaget inte gror eller de yttre förutsättningarna är för dåliga. För tidig sådd eller för sen, för kallt, för varmt, för torrt. Andra kommer aldrig ens i jorden. Det finns helt enkelt inte någon plats kvar när det är deras tur.

Vår tomt är en skogstomt och består mest av pinnmo. Därför måste allt odlas i pallkragar och i det lilla växthuset. Pallkragarna är visserligen några till antalet, men fröna är fler och varje vår är det samma diskussion om vad som är viktigast, godast och roligast att odla.

Fröer

 

Det är också samma beslutsångest varje år. När ska man börja att förgro vissa plantor? Börjar man för tidigt är det risk att plantorna växer snabbt och mest blir långa och taniga, speciellt när man bor i lägenhet där det är svårt att reglera värmen och hitta svala och mörka utrymmen. Väntar man för länge, hinner kanske skörden inte mogna, framför allt inte när det man sått sedan ska transporteras och planteras om längre norrut i en kallare växtzon. Det är ett dilemma det där, att inte bo heltid på växtplatsen!

Jag för planteringsdagbok över mina sådder och skördar och när jag tittar tillbaka på tidigare år ser jag att jag oftast börjar förgro i mitten av februari. I år väntade jag ända till den 7 mars innan frön till tomater, chili, olika sorters basilika och tagetes trycktes ner i såjorden i små svarta plastkrukor. Redan två dagar senare hade tagetesplantorna kommit upp och efter ytterligare ett par dagar också basilika och tomater. Chilin tog litet längre tid på sig att gro, men är nu på gång även den.

Sådd

Häromdagen när jag gick min runda med blomspruta och vattenkanna kändes det som att vissa av plantorna tittade uppfordrande på mig, som om de försökte säga något.

Omskolning 1

 

Det börjar kännas visset att vi tre måste trängas med varandra i den här lilla kuben. Vi är faktiskt inte några små frön längre, som ska behöva dela rum med varandra. Vi vill ha egna rum, så att vi kan utvecklas, växa och bli något här i livet. Bli till nytta för andra. Ja, vi vill faktiskt omskola oss, hör du det!, gnällde de tre gula körsbärstomaterna.

Och de thailändska basilikafröknarna, påhejade av sina europeiska dito stämde genast in i klagokören. Så vad gör man inte för att de små liven ska trivas. Det är klart att de ska få omskolas, om det nu är det de vill. Frågan är bara till vad. Vill de gula körsbärstomaterna hellre bli randiga tigrellatomater?

Omskolning 2

 

Idag, nästan exakt en månad efter ovanstående sådd, har nu även gurkkärnorna åkt i jorden. För att slippa tjat om omskolning har jag gjort det lätt för mig den här gången med ett litet test. Har fyllt litet större ”krukor” med drygt två tredjedelar planteringsjord och den översta tredjedelen med såjord. Då får fröet slå rot i såjorden och när det har växt till sig så pass att det behöver mer näring har det förhoppningsvis rotat sig ner i lagret med planteringsjord. Ska bli spännande att se om det funkar. Och varför skulle det inte det?

Och vad passar bättre för ”duschmössorna” än att få stå på tillväxt i fuktig badrumsvärme.

Vita havet

Paradiset har verkligen skiftat färg den gångna veckan.

Skönt grönt när vi kom upp i fredags för årets första besök som varar intill påska. Snön på isen hade regnat bort och kalla nätter hade förvandlat sjön till ett blankt salsgolv. Att genast ta på sig långfärdsskridskorna och ta en provtur lockade, men det fick vänta så länge för viktigare göromål. Först skulle stugan värmas upp, packning och mat bäras in och Maken borra hål i isen så att vi kunde hinka upp vatten.

Vitt sh*t när vi vaknade nästa morgon. Ursäkta språket, men jag vill inte ha mer snö nu. Dessutom har ju meteorologerna officiellt förklarat våren kommen och då ska det väl vara det som gäller.

Vått grått när vi litet senare samma förmiddag kom till Alsjön för att titta på den pågående angeltävlingen. Trots det trista vädret var det ändå mycket folk i rörelse runt om på isen, som var indelad i ett herrans antal tävlingsrutor. Det eldades, grillades korv och stektes kolbullar så det stod härliga till, medan man otåligt väntade på att de spända angeldonen skulle sprätta till som ett tecken på napp. Tyvärr var det inte mycket till fiskelycka i någon av fiskerutorna och den som till slut stod som lycklig vinnare när ”tävlingen är över”-skottet ljöd klockan 12 hade fått två gäddor på tillsammans dryga tre kilo. På andra plats kom visst en fin matabborre på 7 hekto.

 

Söndag morgon och meteorologernas prognoser kom än en gång på skam, men åt rätt håll den här gången. Och då är det ju helt okej. Strålande sol, gnistrande vitt och i skogen snötyngda granar, som skulle platsa på vilket julkort som helst, istället för det utlovade snöblandade regnet.

”Vita havet” låg som ett oskrivet vitt ark framför oss när vi sparkade oss över till Hällorna. Det kändes nästan som vi vanhelgade jungfrulig mark med sparkarnas medar och våra grova kängor, som knivskar och lämnade stora sår efter sig i den orörda snön.

Spark

 

Vi hade stegen med oss för att Maken skulle kunna klättra upp och fylla på med litet sågspån i de holkar han satte upp i höstas för skrak och knipa. Någonstans hade han läst att de gillar holkar med sådan inredning.

Skrakholk_redigerad-1

Skrakholk 2

 

Fram emot eftermiddagen började mörka moln, som indikerade mer snö, dra in över sjön och de på sommaren så romantiskt blånande bergen i norr var nu mest tråkgrå.

Vy

 

Den sista holken som skulle få påfyllning satt på Gröntuva, en liten, liten ö som vi för några år sedan försökte förmå det stora skogsbolaget att sälja till oss.

I början på förra seklet var här ängsmark och hit brukade får fraktas över för sommarbete. Nu är den igenvuxen med gott om sly och kullblåsta träd.

Gröntuva

Det visade sig att skogsbolaget inte alls hade något emot att sälja ön till oss. De hade ingen användning av en liten pluttö mitt i en sjö, men vi var tvungna att prata med kommunen först och få deras samtycke.

Vaddå köpa Gröntuva. Det går intedär får ni inte bygglov, svarade den vresige tjänstemannen på andra våningen i det tegelröda kommunhuset när Maken ringde.

Men vi har inte tänkt bygga något.

– Vad ska ni då med en ö till?

– Vi tycker bara att det vore roligt att ha en egen ö.

– Förresten måste man ha bryggplats på landsidan om man har en ö.

– Vad bra, för vi har inte bara en bryggplats, utan en alldeles egen brygga. Vi bor tvärs över sjön.

– Jamen, vad ska ni DÅ med en ö till? 

– Jo, då kan vi ju ta vår båt som ligger vid vår brygga och åka över. Röja upp litet, göra i ordning en ordentlig grillplats och grilla. Och känna att det här är vår ö.

– Ni kan ju åka dit ändå hur mycket ni vill.

– Men då kan vi inte känna att det här är VÅR ö.

Ja, så fortsatte samtalet att bölja fram och tillbaka ytterligare ett tag och det kändes som de två männen kanske inte riktigt förstod varandra. Eller snarare att tjänstemannen i kommunhuset inte hade någon känsla för känslan att äga en ö. Så svaret blev ett prompt nej.

Sammanfattning: Man kan alltså inte köpa en ö där man inte får bygglov, även om man har en egen brygga. Men eftersom det här samtalet ägde rum för några år sedan, kan man ju alltid hoppas att den lätt vresige tjänstemannen på kommunen kanske har slutat och ersatts av en annan, med förhoppningsvis mer känsla för hur häftigt det vore att äga en liten, liten igenvuxen ö. Så kanske vi slår en ny pling till sommaren.