Nya gäster vid matbordet

Även om det inte alls behövs så här års kan vi ändå inte låta bli att mata våra småfåglar. Det är så rogivande, spännande och underhållande att sitta och titta på dem, alla olika sorter, när de utan några större kontroverser samsas med ekorrar och hackspettar kring maten. Som att se på en film. Och så plötsligt, utan att man förstår varför och utan synbar anledning, lyfter alla hundratalet bofinkar, grönfinkar, grönsiskor, domherrar, talgoxar och blåmesar samtidig, himlen blir svart och får en osökt att tänka på Hitchcocks rysare Fåglarna. Mindre än en halv minut senare är ordningen återställd: alla är tillbaka igen och fortsätter att äta som inget har hänt.

Just nu kryllar marken av alla fågelungar. Nästan som råttor pilar de runt på backen bland skalen från solrosfröna. Alla har lärt sig flyga vid det här laget, även om en del fortfarande är litet instabila i luftrummet och emellanåt krockar med verandaräcket, husgaveln och fönstret. Två hjärnskakningar som krävde en kvarts återhämtning på ”akuten”, i övrigt inga allvarligare olyckor.

Då och då händer det att det dyker upp några nya, mer oväntade gäster vid matbordet. Som de här två duvorna (ber om ursäkt för den något oskarpa bildkvaliteten, men ibland får man ta vad som ges, det vill säga plåta genom fönstret för att få några bilder alls).

Duvor

Och inte bara duvorna. Även den listige Mickel Räv verkade intresserad av vad som bjöds på buffén. Fast kanske inte så mycket av fröna och nötterna som av möjligheten att få sig ett par möra duvbröst till middag.

Men tji fick han. Fru Duva, som värnade om sina bröst, satte sig snabbt i säkerhet på taket till Makens kamouflerade fotogömsle. Här uppe kan han inte nå mig, verkade hon tänka.

Duva på tälttak

I veckan upptäckte jag plötsligt en gräsandshona som gick omkring och mumsade i sig av solrosfröna. Då var hon ensam, men när hon återkom dagen därpå hade hon sina tre nästan fullvuxna ungar (åtminstone storleksmässigt) i släptåg. Att gräsänder knaprar solrosfrön var något nytt för mig.

Talltitan är en annan besökare som vi inte brukar se så ofta. Tror att detta också är en unge eftersom den var ganska så orädd när jag gick förbi.

Grönsiskorna, de är fler än många just nu, både ungar och vuxna.

Och så favoriten, den sötaste av dem alla – lille Kalle Rödhake. Solitären, som håller sig för sig litet för sig själv.

Rödhakeunge

 

Hur många blåbär finns det i Sverige?

Lugnet har sänkt sig över stugan här i Paradiset. Barn och barnbarn har lämnat oss för den här sommaren och Maken har börja jobba igen och tar bussen hem på söndagarna och sedan tillbaka upp igen på onsdagarna. Och hur fördriver jag då mina dagar i ensamhet? Med min älsklingssyssla naturligtvis, den att plocka bär.

Hjortronsäsongen är över sedan ett par veckor, nu är det blåbärens och skogshallonens tur. Just nu är det hallon som gäller eftersom de har kortare ”livslängd” än blåbär.

Landet Sverige svämmar över av blåbär enligt media och det sägs vara det bästa blåbärsåret på tretton år. Och allra mest lär det finnas här i södra Norrland.

Man räknar med ett det produceras cirka 600 miljoner kg bär i våra skogar och av dessa ruttnar 95 procent bara bort (till ett värde av 15 miljarder kronor!). Mest för att vi svenskar är för fina, för lata och för bekväma för att ta jobb som bärplockare och ta till vara dessa goda nyttigheter.  Vi verkar inte ens vi intresserade av att plocka för eget behov. Hellre köper vi matbutikernas smaklösa, amerikanska jätteblåbär.

Istället importeras arbetskraft från Östeuropa som kommer hit och skräpar ner i våra skogar. När man hittar juiceförpackningar och flaskor med etiketter med ett överskott av bokstäverna c, z, och y på, så vet man att här har polackerna hunnit före.

Annat är det med thailändarna, försynta, alltid leende och idogt plockande, och utan att lämna en massa sopor efter sig – åtminstone inga som jag sett, är det bäst att tillägga. Däremot har de ofta en liten bandspelare med sig som spelar thailändsk musik på hög volym, förmodligen för att hålla björnen på avstånd.

Det mesta av bären som plockas går på export och förvandlas till naturläkemedel, som sedan importeras tillbaka och säljs i hälsokostaffärerna som undermedel för allehanda krämpor till dyra pengar.

Blåbär

 

I söndags var jag med min granne på det kalhygge, där vi varje år brukar plocka hallon. Nu möttes vi av en vägg av björksly som helt verkade ha tagit över hygget.

Björksly

Det kändes som att våra hallonbuskar måste ha kvävts till döds av detta lövverk, men efter en stunds letande hittade vi dem, kraftfulla och med lika stora och fina bär som alltid.

Hallonbuske

Hallon

Hallon i hink

Efter ett par timmars plockande och cirka tre liter hallon var kände vi oss nöjda för den här gången.

Jag brukar alltid köra ganska sakta, när jag åker på de här skogsbilvägarna. Jag vill hinna skanna av skogen på båda sidor vägen i förhoppningen att jag ska få se någon älg, eller ännu hellre en björn. Plötslig upptäckte jag i backspegeln en Volvo som låg och nosade mig i baken. Eftersom vägen var så smal var det omöjligt för honom att köra om, så jag gasade på. Efter ungefär en kilometer i den hisnande hastigheten av 40 km/tim bredsladdade plötsligt en björn(unge) ut ur skogen, tvärs över vägen mitt framför bilen och in bland buskagen på andra sidan. Där var det nära att jag hade kunnat bjuda Maken på björnstek till middag.

Allt gick så fort, och några bilder hann det naturligtvis inte bli. Min teori är att det fanns en Mamma Björn någonstans i närheten och antagligen var hon och Baby Björn (som dock verkade mer gänglig tonåring än baby) på var sin sida om vägen. När mamman hörde bilen, ropade hon till sig ungen och det var då den kom ut ur skogen som skjuten ur en kanon.

Jag är glad och tacksam att björnen inte kom till skada och att Volvon lyckades undvika att braka in i mig när jag tvärbromsade. Och litet spännande var det…..

PS Idag har jag hittat årets första trattkantareller. Det är tidigt men inget unikt för just det här kantarellstället. Här brukar de alltid titta upp den 10 augusti, men med tanke på storlek och mängd har de nog stått där en vecka redan. Så nytt rekord kanske.

Trattkantareller

 

Höga Kusten Swimrun 2016 – en åskådares upplevelser

En lördag i juli i Örnsköldsvik. Förmodligen en helt vanlig lördag för de flesta som bor i den lilla ångermanländska Foppa-staden, men för några, så där ett par, trehundra varav de flesta utsocknes ifrån, är det däremot en alldeles speciell dag. Dagen då Höga Kusten Swimrun ska avgöras. En tävling där deltagarna simmar och springer mellan och över öarna i kustbandet utanför stan, knappt 7 km simning och cirka 30 km löpning. Inte landets längsta swimrun-tävling, men enligt många den mest krävande och utmanande med slitsamma simningar i djuphavsvågor och tuffa klättringar, ibland uppför i stort sett lodräta bergssidor.

Örnsköldsviksfjärden utanför Gullviks bad- och campingplats ligger lugn den här förmiddagen och solen glittrar i de små krusningar som drar över ytan. Perfekta tävlingsförhållanden med andra ord.

Det återstår ännu tjugo minuter till start och inne i omklädningstältet råder febril aktivitet. En sista genomgång av utrustningen. Säkerhetslina – check. Badmössa – check. Simglasögonen? Var är simglasögonen?

Några har ännu inte fått på sig sina dräkter och tuben med vaselin går från hand till hand för att smörja in där dräktens kanter eventuellt kan orsaka skavsår. Vid ett bord en bit bort ringlar en kö av svarta våtdräkter. Framför den, vid varsin symaskin, sitter två tjejer och syr in sidorna på nummerlappsvästarna så nål och tråd glöder. Ingen vill ju bli sinkad i vattnet eller spåret och tappa energi och fart på grund av fladdrande tygstycken.

Höga kusten förberedelser 1

 

Sonen, som tillsammans med sin kompis utgör ett av lagen, har den senaste veckan levt i en egen bubbla, när det gäller förberedelserna. Tester har gjorts och kvalfyllda beslut tagits. Som valet av skor till exempel; ska man ha litet tyngre löparskor som är bättre i spåret, eller tunna barfotaskor / tåskor som är lätta att simma med, men som kan bli ett problem under de längre löpsträckorna.

Och så är det det där med dolmen, ett flythjälpmedel i skumgummi som placeras mellan benen under simningen så att ben och underkropp inte sjunker ner för djupt i vattnet.

Simträningen mellan vår brygga och grannens fyr har filmats otaliga gånger den här veckan. Framifrån, bakifrån och från sidan och med alla tänkbara kombinationer av dolme / utan dolme och barfotaskor kontra löparskor. Filmerna har sedan noggrant analyserats ruta för ruta. Ligger rumpan tillräckligt högt i vattnet? Och hur ser det ut med ben och fötter, håller de sig flytande eller sjunker de ner, och så fall hur mycket?

Ja, det finns mycket att brottas med där, när det gäller hydrodynamik och simning, och det handlar hela tiden om att väga fördelar mot nackdelar. Till slut har han ändå bestämt sig. Dolme och tåskor, trots att dolmen måste bäras med även under löpningarna, antingen fästad på ena låret eller bak i ryggslutet. Och så en reservplan där mamma ingår. Hon förväntas nämligen ta sig till lämpligt ställe där de sista långa löpsträckorna tar vid och stå beredd med de vanliga löparskorna ifall han behöver byta.

Höga kusten, tåskor 2
Tävlingen består av 29 delsträckor. Då kan det vara bra att kulspetstatuera in dem så att man vet var i tävlingen man befinner sig när tröttheten smyger sig på och man börjar fundera på hur långt det är kvar.

Höga kusten, anteckningar3

 

En sista titt på klockan samtidigt som tävlingsledningen ger sina instruktioner inför starten.

Höga kusten, dags för start
Inte långt kvar nu och man märker att tävlingsnerverna börjar göra sig gällande hos en del. Jag hör hur en åskådare vänder sig mot en kvinnlig deltagare i gul badmössa (gult betyder att hon ingår i ett mixat lag, i övrigt är det genuskorrekt blått som gäller för herrlagen och rosa för damerna) och önskar lycka till.

Det kommer säkert att gå jättebra, och ni har ju verkligen tur med sol och vackert väder, säger hon glatt och vänligt.

Jag avskyr vackert väder, fräser den Gula badmössan i aggressiv ton. Jag vill ha regn och blåst.

Den vänliga åskådaren ser litet ställd ut men får ändå ur sig något om att ”naturen är ju i alla fall vacker”.

Jag skiter väl i naturen, jag vill bara få det här överstökat. Fattar du?

Badmössan blänger ilsket på åskådaren.

– Du ska veta att det var precis så jag just tänkte tyst för mig själv, och nu har jag sagt det högt. JAG VILL BARA FÅ DET HÄR ÖVERSTÖKAT.

Åskådaren mumlar något ohörbart och backar undan från Badmössan. Själv undrar jag om detta är Badmössans sätt att tagga till och få adrenalinet att börja spruta i kroppen, eller är hon och lagkamraten oense om vem som skulle dra vem på vilka sträckor. Kanske är det till och med så illa att hennes lagkamrat har gjort slut, dumpat henne, precis före start. Det får vi aldrig veta.

 

Höga kusten start 1

 

Så höjer speakern handen och börjar nedräkningen. Fem, fyra, tre… . På ETT väller så de tävlande fram i en samfälld våg över sanden ner mot vattnet och förenar sig med havet.

Startskottet går

 

En kort simning rakt ut, runda bägge konerna och sedan snabbt tillbaka. Uppför stranden och så ut på den första löprundan, 3,5 km genom ”den vackra naturen”.

 

Den här typen av tävlingar drar sällan någon större publik. Den som har tillgång till båt kan naturligtvis sitta på första parkett vid de olika simsträckorna, men i övrigt är det besvärligt och omständligt att ta sig till något lämpligt ställe i skogen för att få en skymt av löparna när de svischar förbi.

Klockan är nu strax efter tolv och vi, det vill säga jag, Maken, sonhustrun och de två barnbarnen, åker tillbaka in till Ö-vik för att slå ihjäl några timmar och få litet mat. Efter att ha studerat kartan över bansträckningen bestämmer vi att jag och Maken försöker ta oss till Balestjärnen, en liten skogstjärn som de tävlande ska simma över innan de sista löpsträckorna börjar. Här skulle ett eventuellt skobyte kunna ske och kanske kan vi också få några fina simbilder. Svärdottern och barnbarnen lovar att bilda mottagningskommitté vid målet ifall vi inte hinner tillbaka i tid.

På parkeringen vid Sandlågan får vi veta att det tar ungefär fyrtiofem minuter till tjärnen. Vi börjar gå och inser ganska snabbt att vi hamnat i ordentligt krävande terräng, som efter ett tag börjar känns bekant. Det visar sig att sträckan är en av etapperna på Höga Kusten-leden där vi gjorde vår bröllopsresa till fots för 13 år sedan, vilket väcker både roliga och strapatsrika minnen till liv.

Det är rejäla stigningar med mycket sten och rötter omväxlande med hällmark, tallskog och branta utförslöpor. Här kan det lätt hända en olycka om man springer för fort, så andra skor måste det nog bli, tänker jag.

Efter en dryg timme dyker en liten stuga upp. Det bör vara raststugan vi sett på kartan och i så fall betyder det att vi har nästan lika långt kvar innan vi når fram till tjärnen. Vi bestämmer oss för att stanna här, om vi ska ha en chans att hinna tillbaka och se målgången.

Ett stilla regn börjar falla och det blir en lång väntan tillsammans med mygg och några andra föräldrar och barnbarn, som tagit båtarna över från sina sommarstugor på andra sidan viken.

Jag hör hur de andra börjar diskutera privat drickalagning och att det inte är tillåtet. Dryck får bara delas ut på i förväg bestämda stationer för att inte orsaka orättvisa. Försiktigt smyger jag in påsen med skorna innanför jackan och tänker förskräckt att om det nu är otillåtet att dela ut litet vatten till deltagande släkt och vänner, vilket brott vore det då inte att medverka till ett skobyte mitt ute i skogen. Tänk om någon ser och rapporterar lag 143 för olagligt byte av skor och de blir diskade. Och att det i så fall är mitt fel. Hemska tanke.

Plötsligt börjar de andra föräldrarna röra på sig. Någon har skymtat något blått och strax sveper det första elitlaget förbi. Vi hejar, applåderar och gör vågen och de ropar tack och är sedan borta. En minut senare kommer nästa lag, men sedan tar det stopp i en hel kvart.

Efter ytterligare tre kvart ser jag något limegrönt röra sig mellan träden. Äntligen. De ser glada ut och har ett bra klipp i steget. Sonen skakar på huvudet när jag diskret pekar på hans fötter och springer vidare. Puh, en sten faller från hjärtat på hon som skulle ha kunnat sluta dagen som en fuskare.

Vi ses vid målet, ropar jag och får en vinkning tillbaka.

Löpning

 

Maken och jag skyndar oss tillbaka mot parkeringen. Mitt i brantaste nerförsbacken hör vi hur någon skriker till. Plötsligt har det hänt, det som vi nästan väntat på. Bakom oss kommer ett damlag, där den ena tjejen har trampat snett och stukat foten eller vridit till knät. Hon stannar mitt i steget och verkar ha ordentligt ont och vi frågar om vi kan hjälpa till att stötta henne ner genom branten. Hon avböjer, stigen är så smal att det är lättare för henne att hopp-linka sig ner genom att ta stöd mot träden som kantar backen.

Vi är osäkra på hur lång tid killarna behöver på sig till mål, så Maken trycker gasen i botten så det tjuter om däcken i de smala hårnålskurvorna. Ja, nästan i alla fall. Tillbaka vid Gullviks havsbad upptäcker vi sonhustrun och barnbarnen på långt håll nere vid stranden, spejande ut mot de två konerna som ska rundas även den här gången. Gula, blå och rosa badmössor avlöser varandra allt eftersom lagen tar sig i land, vissa mer stapplande än andra.

Plötsligt ser vi de limegröna armarna som med synkade simtag forsar fram genom vattnet, trots att både rumpor och fötter vid det här laget har sjunkit ner en bit i djupet.

Crawl_redigerad-1

Våra hjältar, vilken bedrift! En sextonde plats av 48 lag, inte så illa det heller.

Mot mål

Först fram att gratulera lag 143 är en stolt tioåring och dotter. För de tävlande väntar nu grillfest på stranden, medan vi andra åker till Coop och handlar rostbiff och potatissallad till vår egen festmåltid hemma på vandrarhemmet Vindarnas Hus (Roger Pontares gamla plejs).

Målgång

Ett par timmar senare är två trötta, men fortfarande uppvarvade swimrunners tillbaka på vandrarhemmet. Naturligtvis får de gå igenom tävlingen ännu en gång, vi vill ju vet allt. Vad var värst? Hur var det att simma 1700 meter i havsvågor? Funkade skorna? Vilken sträcka var svårast? Var det så hemskt  ”att aldrig mer”, som vi hörde flera av lagen i skogen säga? Tydligen inte. Svaren vi får handlare mer om ‘häftigt’, ‘igen’, ‘så dj-a kul’. Och båda är ense om att den här tävlingen var en större utmaning än både Utö Swimrun och Ö till Ö.

Men i morgon är en annan dag och kanske har eftertankens kranka blekhet kommit ikapp dem då, eller så är de redan mitt uppe i planeringen av ett nytt race.

Grattis alla Margaretor !

Namnsdagstårta 2

Grattis alla fruntimmer och pärlor som precis som jag heter MARGARETA (av grekiskt ursprung och bildat av det persiska ordet för pärla) och firar namnsdag idag.

Det verkar som veckans samtliga damer skippat tårarna i år och istället skiner ikapp med solen. Åtminstone gör jag det.

Idag behandlas jag som en drottning av resten av familjen, Make, barn och barnbarn, och är beordrad att inta solstolsläge, eller åtminstone förbjuden att göra ett enda handtag för någon annan än mig själv. Ett slags hylandsk frufridag skulle man kunna säga, för er som minns så långt tillbaka. Kan bli en angenäm dag. Solen ska gå upp i morgon också säger SMHI, men då är det vardag igen.🙂

PS. Tårtbilden är en repris från förra året, årets upplaga är inte riktigt klar än.

Abborrfiske och hjortronsylt

Dottern och barnbarnet lämnade oss i helgen efter en härlig vecka tillsammans. Med dem försvann tyvärr också det vackra vädret och det har nu varit några eländiga dagar med regn och kalla nordliga vindar. Och inte bara eländigt väder, dessutom har Maken fått sig en släng av bältros. Ja, faktiskt en ganska rejäl sådan och tar sig nu igenom dagarna kvalfullt lidande. Men han är tapper och klagar inte. Dessutom finns det inget att göra åt det hela, eftersom de 72 timmarna, inom vilka man kan sätta in antiviral behandling, passerat med råge.

”Rosen” slog ut redan på midsommardagen, men då misstog vi utslagen för myggbett, eftersom myggen också slog ut i full blom lagom till den helgen. Först mycket regn, sedan värmande sol, till lycka för myggen och olycka för oss.

Fisketur

Sexåringen hade längtat efter den här veckan ända sedan besöket förra sommaren. Att dagarna i ända få fiska abborre med sin älskade morfar.

Så fort frukosten var avslutad gav de sig iväg ut med båten, sexåringen och morfar bredvid varandra på aktertoften. Tillbaka hem för att äta lunch och stoppa förmiddagens fångst i sumpen. Fylla på maskburken och sedan iväg ut igen.

Abborrfiskaren

Till middag blev det självklart nyrökt abborre med färskpotatis och hemlagad remouladsås. Och som han åt, sexåringen. Jag hade räknat med att åtta fiskar skulle räcka mer än väl till tre och en halv personer, men ungen satte i sig tre stycken och ropade ändå efter mer. Rökt abborre hade plötsligt blivit den nya favoriträtten. Maken / morfar hade svårt att hinna med att få något i sig för egen del, eftersom han hela tiden måste hänga med i sexåringens tempo och rensa nya portioner.

Det är lycka varje gång något av barnbarnen äter det som serveras utan att knorra, rynka på näsan eller uttala sig vanvördigt om maten i termer som äckligt och liknande. Och fisk brukar ju inte vara det som hör till favoriterna, möjligen lax då. Kanske är det både roligare att äta och smakar bättre när man själv dragit upp fisken.

 

När vi vinkat adjö till våra gäster för den här gången och pustat ut några timmar, tog vi bilen och for upp till vår hjortronmyr för att kolla läget. Premiären var i antågande, liksom hjortronplockargänget.

Myren lyste lovande rödprickig och det skulle bli gott om det gula guldet.

Hjortron 1

Några bär var redan mogna och vi lyckades få ihop ett par deciliter, som hamnade i kastrullen så fort vi kom hem och blev till gudomlig sylt. Hjortronsylt 3

Precis lagom mycket för att räcka till två portioner glass, en till Maken och en till mig. Det är som att årets första smakprov alltid är det som smakar bäst, litet som med kräftorna och surströmmingen. Nyhetens behag, antar jag.

Hjortronsylt 2

Besök på Runde – del 2

Vatten, jorden är full av vatten… , för att travestera den fantastiske Karl Robert Oskar Broberg.

Visst är det något magiskt med vatten, något lugnande och meditativt, oavsett om det handlar om det sövande i vågornas mjuka kluckande mot stranden i takt med hjärtats slag. Eller när man står på klipporna i havsbandet och låter sig sprejas av rytande vågor som piskas upp av vinden.

Jorden består ju faktiskt till 70 % av vatten – oceaner, hav, sjöar, tjärnar, floder, älvar, åar, bäckar, pölar och gölar. Och även vi människor består till lika stor del av vatten. Så varför prästerna står och predikar att ”av jord är du kommen…”, när man vet att allt liv uppstår ur vattnet, förstår jag egentligen inte. Alla har vi ju börjat vår resa mot just jorden med att vaggas runt av livmodern, som små jollar, på fostervattnets hav.

Att få vakna till den här utsikten var mäktigt och efter frukost blev det en promenad tvärs över vägen för att ta en närmare titt på livet vid kanten av Atlanten.

Havsutsikt

 

Vi kände på vattnet som såg så förrädiskt inbjudande ut, men ack så kallt (trots golfströmmen), njöt av de vackra strandskatorna som struttade runt på berghällarna, de ödesmättade toppskarvarna som torkade sina vingar och tångruskorna som i sakta mak rullade fram och tillbaka mot den karga stranden. Det luktade hav, precis som hav ska lukta. Salt och tång.

I hamnen väntade kapten Björn i sin vackra träbåt, redo att ta oss med på en guidad tur och visa Fågelberget från vattnet.

Båttur Runde

Björn berättade att byn på södra sidan av Runde också heter just Runde, medan den på norra delen heter Goksöyr. Av befolkningen på ön är de flesta mer eller mindre släkt med varandra och de som bor i byn Runde bär ofta efternamnet Runde och de som bor  i Goksöyr heter följaktligen – ja, just det – Goksöyr.

Runde från sjön

Att i en gungande båt försöka plåta fåglar, simmande/dykande eller i flykt, var ingen lek, speciellt inte när man dessutom har en digitalkamera med fördröjning. Så bilderna blev litet därefter, men jag visar några ändå.

Här samsas sillgrisslor och tordmular.

Sillgrisslor och tobisgrisslor

 

Skarvberget, alldeles vitt av fågelspillning. Björn pekade på havstruten, som sakta smög sig uppför berget tills den befann sig i centrum av grupppen skarvar.
Nu väntar den bara på att någon av skarvarna ska kräkas upp sin mat, så att den kan sno åt sig några godbitar, berättade han.

Skarvberget Runde

 

Ett par tobisgrisslor sprang ikapp över vattnet för att få luft under vingarna och kunna ta sig tillbaka upp till sina bon.

Tobisgrisslor Runde

 

Sillgrisslor är de allihopa, allihopa… . Varför några har ”glasögon”, det vill säg en vit ring runt ögat och ett streck snett bakåt, vet man inte. Det är inte något tecken som skiljer ut dem som är honor eller hanar, det bara är så tydligen. De glasögonprydda kallas även ringvior.

Sillgrisslor

 

Det här är inte the ”White Cliffs of Dover”, bara the ”White Cliffs of Bird droppings”. Här på klipphyllorna huserar havssulorna,

ständigt vaksamma när havsörnarna slår sina lovar runt berget och sprider oro. Kanske finns det något ägg eller liten försvarslös unge som de i ett obevakat ögonblick kan sno åt sig.

 

Till slut lyckades jag ändå få en bild på Fågelbergs dragplåster framför andra, den märkliga lunnefågeln, havets egen lilla papegoja.

Lunnefågel Runde

 

 

Nyplockade smultron till en femåring

Well, it’s just another day in Paradise, men ändå inte vilken dag som helst. Idag slår Pensionat Paradiset upp portarna för sommarens första gäster.

Först ut är Makens dotter och sexårige dotterson som kommit på besök. För sexåringen handlar det mest om att under några dagar äntligen få fiska från morgon till kväll med sin älskade morfar.

Men just idag firar också min blogg Just Another Day in Paradise sin femårsdag. När jag läser tillbaka i mina inlägg är det många minnen som väcks till liv igen, men inser också att det är mycket som upprepar sig genom åren. Bloggen har blivit som ett slags dagbok som jag ibland använder som mitt personliga uppslagsverk över händelser som jag känner mig osäker om.

Så det här, de första gästerna och en nybliven femåring, firar vi med en skål fylld med årets första smultron, solvarma och nyplockade längs dikesrenar på gamla skogsbilvägar, en gång tillkomna för att underlätta skogsavverkning, och sedan bortglömda och igenvuxna. Inga bilar som kör här längre, inget vägdamm eller avgaser som förstör bären.

Smultron 2