Hjortronpremiär

Nu känns det som att den efterlängtade bärsäsongen äntligen är igång. Hjortronpremiären klarades av igår, två veckor senare än vanligt, och med tanke på hur karten växt till sig sedan senaste besöket på myren är jag nu optimistisk om att det kan bli ett gott hjortronår.

Hjortron på g_redigerad-1

Myren var alldeles rödprickig och det mesta fortfarande omoget. För att hitta de mogna bären fick man  verkligen hoppa runt bland tuvorna och plocka ett här och ett annat där.

Hjortronpremiär

Det var vattensjukt efter allt regnande och efter en timme kändes det i benen. Skönt med en fikapaus i älgtornet. På tillbakavägen hittade vi ytterligare några mogna bär och kunde nöjda konstatera att vi faktiskt skrapat ihop en hel liter. Får kanske bli pannkaka med hjortronsylt till söndagmiddag.

Fikapaus 2_redigerad-1

 

Även smultronen, som vi normalt brukar kunna plocka strax efter midsommar, börjar nu mogna. På den dagliga morgonpromenaden plockade jag dessa på strå i kärlek till Maken, medan han spanade efter den lärkfalk som vi upptäckt håller till på hygget.

Smultron på strå

Jag har plockat alla smultronen som nu ska ges, till den finaste mannen som på jord kan ses (för att travestera den underbare – och så saknade – ordekvilibristen Robban)

Till frukost kan man säga att det blev ”sommar” i en skål.

Sommar i en skål

Sommar i en skål 2

 

Vi väntar fortfarande på att det upphaussade ovädret ska komma med storm och översvämning. Visserligen regnar det, men inte mer än vanligt och sjön ligger lugn. Det är sällan vi eldar i öppna spisen på sommaren, men det är vått och urrigt, så idag fick det bli en brasa i alla fall.

Brasa

 

Avslutar med några oskarpa bilder på lärkfalken (zoomen räcker inte ända upp i topparna), som utstöter sitt varningsläge samtidigt som den flyger från trädtopp till trädtopp för att hålla koll på våra steg och vart de för oss under våra morgonpromenader.

Lärkfalk 3

Lärkfalk 1

Lärkfalk 2

 

 

Familjen Smålom – del 3

Maken har under sommaren gjort flera turer på egen hand till den lilla tjärnen för att titta till smålomsfamiljen medan jag varit hemma och underhållit mig med barn och barnbarn. Nu är vi ensamma i stugan igen och jag kunde äntligen följa med och med egna ögon se hur utvecklingen av de små dunbollarna fortskridit under sommaren.

Klockan 04.00 ringde klockan. Smörgåsarna hade bretts redan kvällen innan och kaffebryggaren var laddad, så det var bara att trycka på knappen. När både kaffet och vi var klara, gav vi oss iväg. Först blev det dock en liten rundtur på skogsvägarna i hopp om att få se några vilda bestar som var ute i gryningen. Men nej, ingenting varken syntes eller hördes.

Klockan 04.50 parkerade vi vid dikesrenen och smög försiktigt ner till vårt lilla gömsle.

 

Gömslet

Någonstans bakom de jämngrå och regntunga molnen hade solen ändå gått upp och det var en sällsam känsla att sitta på första parkett, äta frukost och  uppleva att man nästan var ett med naturen. Lommarna verkade ha vant sig vid tältet och märkte kanske inte ens att vi var där. Ungarna har vuxit. De är snart lika stora som föräldrarna och har nu också fått deras teckning på fjäderdräkten. Det är bara den röda haklappen som saknas.

Det dröjde inte länge förrän den ena ungen kom simmande rakt emot oss och sedan uppehöll sig en stund precis framför vårt fönster.

Unge 2

 

Unge 3

Strax därefter var det en av föräldrarnas tur att visa upp sig.

Förälder 1

 

Förälder 2

 

Honan börjar ruva så fort första ägget är lagt, vilket gör att ungarna inte kläcks riktigt samtidigt. Vi har hela tiden tyckt att den ena ungen ser litet mindre ut, det var framför allt märkbart när de var mindre, och den tyr sig mer till mamman än den andra. Låter sällan honan vara ifred och pockar hela tiden på hennes uppmärksamhet genom att buffa, picka med näbben och klänga på henne, precis som småbarn.

Mamma och unge

Inte underligt att honan blir trött emellanåt och till slut verkar även ungen fatta att det kanske är dags att sova en stund.

Sovdags

 

Ett lätt regn började falla vid sjutiden och det kändes lagom att packa ihop.

Regn över tjärnen

Bara några bilder till,

Plåtning från gömsle

sedan backen ner, ner för backen ner och hem.

Hemvägen

 

Nature strikes back

12 grader mitt på dagen. In mid-July! Någonting måste vara väldigt fel. Kanske är det allt elände vi människor har orsakat moder jord som gör att hon nu slår tillbaka mot oss.

Den 12 juli, på Herman-dagen, brukar det vara hjortronpremiär för oss, men så inte i år. Det myckna regnandet har gjort det omöjligt att ta sig ut på myrarna.

Alla hjortronblommor i början av sommaren skulle kunna tyda på ett gott hjortronår, men hur det sedan blir vet man aldrig. Igår var det ändå dags att kolla läget. Och läget ser bekymmersamt ut. Visserligen var det riktigt gott om kart, men de ser så små, frusna och eländiga ut att det är tveksamt om de ska orka mogna. Det kommer att behövas ett långt och stabilt högtryck nu, om det ska bli något ”guld”, men kanske inte ens det hjälper.

Hjortron 2015

Hjortron 2 2015

Den ena röd, den andra vit

När sommarvärmen äntligen anlände förra helgen, den som varade i tre hela dagar – värmen alltså – var det som att inte bara jag och Maken utan hela naturen vaknade till liv. För första gången sedan vi kom hit i år kunde vi sitta ute på verandan och äta både frukost, lunch och middag, omgivna av det somrigt sövande surret från insekter och de ljuvliga dofterna från den röda och den vita rosenbusken.

Stolen rose

I nästan varenda blomma sitter humlor, bin, märkliga skalbaggar eller andra insekter och suger nektar.

Röd ros

Vit ros med insekt

Jag vet inte vad rosenbuskarna heter, men den vita har jag givit namnet The stolen rose, eftersom jag tillskansat mig den genom egenmäktigt förfarande. Vid det här laget bör det dock vara preskriberat. När detta hände fanns i byn där vi bor en ödetomt med ett gult litet ruckel till stuga på. Ägarskapet av tomten och stugan delades av några bröder som inte verkade bry sig och heller aldrig var där. Tomten hade vuxit igen och stugan höll knappt ihop längre med hål i taket och trasiga fönsterrutor. Sönerna, som då var små, kallade stället för Villa Villerkulla på grund av husets gula färg och tyckte det var jättespännande att smyga omkring i det höga gräset och ”jaga tjuvar” och skjuta på varandra med sina vattenpistoler.

Mitt i allt det vildvuxna hittade jag en dag två oerhört taggbeströdda spetor som förmodligen en gång varit en sådan där gammaldags vacker rosenbuske. Den var värd ett bättre öde tyckte jag, än att behöva dö kvävningsdöden bland sly, tistlar och annat ogräs. Så jag gick hem efter en spade och grävde helt sonika upp de två pinnarna, som dessvärre inte såg ut att innehålla särskilt mycket liv och grävde ner dem i ena hörnet av verandan som ersättning för en syrenbuske som dött.

Det tog några år innan rosen fann sig till rätta, men efter tre, fyra år hade den tagit sig så pass att de första knopparna började komma. Sedan har den fortsatt att växa sig allt större och kraftigare med riklig blomning. Tyvärr är allt över efter en dryg vecka och sedan är det bara att vänta ytterligare ett år till nästa gång. Och i år gick det fortare än så. Efter fyra dagar hade regnet gjort sitt och gräsmattan var översållad av vita kronblad och de återstående blommorna var bruna och vissna. Samma öde drabbade den röda rosenbusken. Känns litet sorgligt med så kort njutning.

Vissna rosor 2

vISSNA ROSOR

Idag har en av bröderna tagit sitt ansvar för Villa Villerkulla och renoverat den lilla stugan både ut- och invändigt. Nu är den svenskt röd med vita knutar och detaljer och tomten grön och välskött, men av de gamla kulturväxterna finns tyvärr ingenting kvar.

Det svala vädret har gjort att plantorna i växthuset krävt minimalt med tillsyn och vattning. Allt växer så det knakar, frodigt och grönt, och till och med basilikan verkar obekymrad av de låga kvälls- och nattemperaturerna. Två fina gurkor har redan skördats och i morse upptäckte jag tolv små gröna tomater, black cherry, som är på gång.

Gurka

Växthus

Tomater

 

 

 

Sommaren när regnet regerar

Känns som att det är få samtalsämnen som engagerar folk så mycket som just vädret. Det kan diskuteras och analyseras ur alla möjliga synvinklar. Det är för varmt, för kallt. För vått, för torrt. För mycket snö, för litet, för halt eller för slaskigt.  Och mitt i alltihop en sommar värd namnet som varar i tre dagar.

Tredagarssommar. Smaka på ordet, det låter nästan som ännu en diagnos att lägga till raden av övriga barnsjukdomar. Tredagarsfeber, tredagarssommar. Tre dagar med trettiogradig värme som säkert på sina håll orsakat både utslag och feber.

Tre hela dagar. Är det de’ här som kallas sommar? Eller för att citera Tomas Ledin, ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort”. Den här veckan, liksom veckorna innan ‘tredagarsfebern’ och veckorna som kommer, är det utan överdrift regnet som regerar.

Regn över sjön 2

Det känns som en grå, våt filt har lagt sig över både kropp och själ och sakta håller på att kväva mig. Jag kräver inte någon trettiogradig värme, bara en normal, anständig sommar där sol och regn samsas med varandra på ett väl avvägt sätt. Där solmogna jordgubbar inte torkar bort eller blir till blötgubbar och där insekterna inte fryser utan vågar sig ut och pollinera mina hjortron. Är det för mycket begärt?

I söndags slog Pensionat Paradiset upp sina dörrar. De första gästerna att dyka upp var äldste sonen med en nioåring och en sjuåring och i dag anländer ännu en son med sina två i samma ålder. Kul för kusinerna att träffas, men att det är nio grader mitt i sommaren och att regnet bara öser ner, det blir inte kul för dem.

De enda som inte verkar bry sig om vädret är fåglarna och ekorrarna utan för fönstret. De äter oförtrutet oavsett sol eller regn. De flesta fåglarna har fått ut sina ungarna nu och dessa tycks ha gjort tomten till sitt eget övningsflygfält.  Man får huka sig när de som dödsföraktande kamikazepiloter genar över verandan och det gäller att inte ha dåligt hjärta när någon snedseglare dänger rakt in i fönsterrutan framför mig där jag sitter och skriver. Kvar blir bara en liten våt fläck på glaset av duniga fjädrar. Senast var för några timmar sedan, när Maken fick ta hand om en avtuppad liten grönsiskeunge. Efter litet omsorger och värme kvicknade den till och kastade sig iväg på nya övningar.

Skadad grönsiska 2

Skadad grönsiska 3

 

Stor underhållning bidrar de tre ekorrarna Göran, Jörgen och Tussen med. De har en egen grön liten matlåda med nötter, där de elegant öppnar locket och dyker ner och plockar åt sig så många de kan ta åt gången. Sedan springer de iväg och gräver ner dem på olika ställen i marken, kanske för att ha när det blir sämre tider.

Detta är allt för idag, nu måste jag ge mig ut. Härtill är jag nödd och tvungen, trots att raindrops keep falling on my head. And I won’t be singin’ in the rain!

Lupinerna lever farligt

Just nu flammar vägrenarna i blått och lila, på vissa ställen i sådana mängder att det osökt för tankarna till lavendelfälten i Provence. Fast här handlar det inte om lavendel utan lupiner. Ståtliga och vackra blommor, vilkas vara eller icke vara just nu diskuteras livligt, åtminstone i Dalarna och här i Hälsingland.

Såg nyligen ett inslag på de lokala TV-nyheterna att lupinerna inte hör hemma i vår fauna. De tillhör invasiva främmande arter, det vill säga arter som avsiktligt eller oavsiktligt förts in i vårt land och som skapar problem för både natur och människa.

I Dalarna har länstyrelsen redan börjat bekämpningen av lupiner i skyddade områden och kommunerna väntas nu följa efter.

Beskedet att lupinerna ska bekämpas välkomnades av många i inslaget, bland andra en man som menade att problemet med blommorna är att de sprider sig explosionsartat och tar över och  tränger undan våra egna arter. Tar man inte tag i problemet nu, innan de blir alltför många, hamnar vi i ett läge när vi inte längre klarar av det.

Men hallå, det är något som skorrar obehagligt välbekant i argumentationen här. Jag är alldeles för okunnig för att ge mig in i vare sig en biologisk eller politisk debatt, men jag tycker det låter förvillande likt något som ofta brukar framföras av företrädare för ett visst parti.  Och ja, det kan säkert uppstå problem med vissa ”invasiva arter”, oavsett om det handlar om blommor, fåglar, fiskar eller människor, men problem är ju till för att lösas och kan man landa på månen och placera robotar på Mars så…….

Och snart väntas EU i vanlig ordning komma med ett lagförslag, om lupiners vara eller icke vara alltså. Själv tycker jag det ”mångkulturella” är vackert, såväl lupiner som människor.

Lupiner längs väg

För några dagar sedan var vi vid smålomstjärnen och satte upp ett kamouflagegömsle. Ett kamouflagefärgat och -mönstrat litet tält, där man kan sitta gömd sen kväll eller tidig morgon och spana på både lommen och eventuellt annat vilt som passerar. Tanken är att tältet ska stå där någon vecka, så fåglar och djur vänjer sig vid det innan det är dags för oss att krypa in där och spana och fotografera.

Kamouflagegömsle

Maken kom hem sent från jobbet igår kväll, men det var det fortfarande varmt och ljust och vi bestämde oss att ta en tur till tjärnen för att kolla att tältet hade fått vara ifred och stod kvar.

En fantastisk kväll med spegelblankt vatten, den nedgående solen som färgade skogen nästan gul och den lilla familjen som låg alldeles stilla mitt i tjärnen. Ungarna växer så det knakar och börjar allt mer likna sina föräldrar.

Kvällssol över smålomstjärnen

Kvällssim

Tältet stod orört där vi ställt det och precis framför hade en ny stig trampats upp av älgklövar. Kan bli spännande. Det blev dock ett kort besök på grund av alla mygg. Invasionen har ökat dramatiskt de senaste dagarna i och med värmen och alla ägg kläckts.

Innan vi åkte hem blev det litet björnspaning längs skogsvägarna, men utan att se något. Hemma igen kunde vi njuta av månsken över sjön innan det var dags att krypa till kojs.

Månsken

Det blev en jobbig natt med litet sömn och mycket mygg, eftersom vi missat att stänga spjället efter sotarens besök tidigare på dagen. Men sånt är snabbt glömt när man vaknar till en varm och stilla morgon.

Spegelblank sjö

Familjen Smålom – del 2

Vi fortsätter att följa den lilla smålomsfamiljen som jag skrivit om tidigare. För mig var det tredje besöket, när vi häromdagen återvände till den lilla tjärnen.

Medan Maken satte upp utrustningen för sin fotosession närmade jag mig försiktigt vattnet via myrens gungfly samtidigt som jag spanade ut över tjärnen efter fågelfamiljen. Jag kunde inte upptäcka dem någonstans, men så plötsligt kom mamman och de två ungarna glidande runt en tuva vid myrkanten.

Makens förberedelser

Ungarna är fortfarande små, men är inte längre några dunbollar utan har fått en mer uttalad kontur av vuxen fågel.

Mamma med ungar

Smålommen sägs ofta häcka vid små tjärnar och vattengölar där det sällan eller aldrig finns någon fisk. De måste därför flyga långa sträckor för att få tag på föda, särskilt medan ungarna fortfarande måste matas.

Vid vårt förra besök fanns inte hannen på plats och vi antog att han var iväg och letade mat. Efter cirka tre kvart kom han så inflygande från nordost med utfällda ”landningsställ” och något silverglänsande i näbben. Antingen en strömming, vilket måste innebära att han varit och fiskat ända borta i Hudiksvall, eller så var det en siklöja, kanske fångad i vår egen sjö.

Tydligen är den lilla tjärnen inte helt tom på fisk ändå, för den här dagen var pappan rejält aktiv under vattnet och kom gång på gång upp med något gulgröntskimrande i näbben som starkt påminde om en liten abborre.

Lom med fisk

Efter varje fångst ropade han på ungarna som snabbt simmade honom till mötes.

Matning

Vi uppfattade det som att maten fördelades rättvist och att ungarna fick äta varannan gång.

Matning 2

Varje gång hannen gav sig ner under vattnet var det svårt att förutse var han skulle dyka upp igen. Och så plötsligt kom han upp mitt framför mina fötter och jag tror att jag blev mest överraskad. Fantastiskt att få se denna vackra fågel på så nära håll utan att behöva använda kikaren. Själv gled han förbi, sakta, sakta  i trygg förvissning om att ungarna var i säkert förvar nära mamman mitt ute på tjärnen.

To be continued….