Täby Extreme Challenge

Kyligt men vackert när Maken och jag vid halv tiotiden i morse minglade på parkering vid Ensta krog i Täby tillsammans med drygt femtiotalet långdistanslöpare som väntade på den andra starten i Täby Extreme Challenge (TEC). Maken, som jobbar som frilansfotograf åt en lokaltidning, skulle bevaka starten och även försöka få litet bilder på de som redan hållit på och sprungit i ett dygn.

Den första starten i tävlingen gick redan klockan tio på fredag förmiddag, när tolv löpare, elva män och en kvinna, i lätt regn gav sig iväg på det första varvet av cirka 27 för att avverka en sträcka på totalt 32 mil (200 miles). Dagens start gällde ett par något kortare distanser, 16 resp 8 mil (100 eller 50 miles).

Extremsporter av olika slag verkar verkligen vara i ropet just nu. Ju större utmaningar, desto häftigare. I jämförelse med till exempel ultralopp genom fjällvärlden under flera dygn, Ironman eller Järnmannen, där man simmar 4 km, cyklar 18 mil och avslutar med ett marathonlopp allt under en dag eller swim-run tävlingen Ö till Ö, där man simmar och springer mellan och över öarna i Stockholms skärgård från Sandhamn till Utö är väl ett vanligt maratonlopp snart att betrakta som ”a walk in the park”.

Jag undrar alltid vad det är som driver vissa att utsätta sig för dessa utmaningar som ibland verkar direkt farliga eller skadliga. De här människorna som nu gick och väntade på startskottet såg dock ganska vanliga ut, inte extrema på något sätt. Alla åldrar och kroppsformer, män och kvinnor.

TEC i väntan på start

Att vila sig i form är kanske rätt taktik inför det som väntar.

TEC - vila

Äldst bland de startande var Jorma, 75 år från Västerås. Han var full av tillförsikt inför de åtta mil som väntade.

Det ska vara ”riktiga” lopp, menade han. Inte något armbågshångel som på maraton.

TEC - Jorma

Så gick äntligen starskottet. De som låg i framkant kom snabbt och lätt iväg, men för dem strax bakom blev det plötsligt tvärstopp i branta backen. Men vem behövde ha bråttom, de hade ju åtta eller sexton mil att vinka på.

Torbjörn Gyllebring, tävlande för Team Nordic Trail, i ledning i 32-milaloppet efter så där en 25 timmars löpning

TEC 32-milalöpare

tillsammans med Linda Bengtsson från Klåveröd skidklubb i damklassen, hon som kommer att bli både först och sist i sin klass om hon håller hela vägen.

TEC 32-milalöpare dam

Snabb påfyllning av vätska och sedan iväg igen för ytterligare ett varv. Fast jag tycker det ska vara besvärligt att springa med jackan knuten runt midjan.

TEC Linda Bengtsson 2

Och har de inte gått i mål än, så springer de väl fortfarande. Repet dras först efter 54 timmar för de som springer 32 mil och efter 30 timmar för övriga sträckor. Och klockan 00.00 går den tredje starten, den för nattlöpare som ska springa 16 mil i mörker! Ännu en utmaning.

Idag är det också körsbärblommans dag, åtminstone här i Stockholm. Kungsträdgården skiftar i rosa. En hel del blommor har slagit ut men fortfarande mycket knoppar.

Gammal är äldst, eller….?

Gammal, äldre, äldst. Ja, så böjs ju adjektivet gammal. Samtidigt undrar jag vad som egentligen är äldst av gammal och äldre. För mig låter äldre yngre jämfört med gammal. Själv skulle jag nog hellre säga att jag är (litet) äldre, lite ”+” sådär, men långt ifrån gammal. Så kanske stämmer det gamla talesättet ”gammal är äldst”.

Hur som helst, det är ingen lek att bli vare sig äldre eller gammal. För att travestera en Per Gessle-låt skulle man kunna säga att ”här kommer alla krämporna på en och samma gång”. Jag märker det både hos mig själv och bland vänner och bekanta runt omkring. En åker i skytteltrafik mellan hemmet och sjukhuset för hjärtflimmer, en annan har magproblem och äter medicin som ger ännu mer problem och en tredje har svårt att sova då vågskvalpet i lungorna stör sömnen. Som sagt, det är ingen lek.

För egen del har de reumatiska besvären, som tacksamt nog hållit sig lugna i flera år nu, börjat ge sig till känna igen med värk i handleder och axlar och senare i april väntar två gråstarrsoperationer. Det känns inte så roligt, snarare oroligt, även om alla jag pratat med säger att det är ”a piece of cake” och åtgärdat på en kafferast.

Det var också med chock och sorg jag i veckan kunde ta del av anhörigas tillkännagivande på FB att en väninna sedan många år plötsligt avlidit under en rundresa i England och Skottland. I flera veckor har jag följt reseberättelserna på FB från hennes och väninnans långa road trip som var tänkt att pågå under några månader. Så plötsligt en morgon small det. En massiv hjärnblödning och samtidig hjärtinfark. Bara så där, out of the blue. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat ta in det ofattbara som skett. Vi fann varandra när våra söner som sex, sjuåringar började spela fotboll tillsammans och vi mammor stod där vid sidan av planen och hejade i ur och skur under träningar och matcher. Senast vi sågs var på en fest för att fira att hon hade gått i pension. Det var nu ”livet” skulle börja på nytt.

Maken, som ofta säger kloka saker, brukar påminna oss om att vi ska uppkatta och glädjas över det vi har här och nu och inte vara bittra över sådant vi inte har eller kan få.

Även om livet känns litet svart just nu finns det en läkande och helande kraft i naturen. Maken och jag har börjat en ny morgonrutin, att promenera varje dag en timme före frukost. Det är en lisa för själen att se hur marken vaknar till liv och att dra in doften av fuktig jord, se den spirande grönskan på buskar och fält, njuta av fåglarnas kvillrande, flöjtande och drillande i alldeles egna vårkonserter och se hur nya blommor slår ut allt eftersom.

Det känns som att det är tidigt, men vid fågelmatningen är marken redan täckt av de fridlysta backsipporna och vid kyrkomuren  för vinden med sig doften från mattan av luktvioler som breder ut sig nedanför.

Luktviol

Sjön är full av sjöfåglar, mest gräsänder, knipor och knölsvan. I luften skränar måsar och tärnor.

Soldyrkare

Längre ut från sjön hörs ett kraxande läte, som från en kråka men jag ser ingen. Det är ett skäggdoppingpar som uppvaktar varandra. Skäggdoppingen har ett karaktäristiskt kråkliknande läte och kallas därför ibland även för sjökråka.

Skäggdopping

Gräsandshanen bevakar noga sin utvalda eftersom det finns ytterligare en aspirant i närheten som nog gärna vill vara med och leka.

Gräsänder

Den här tiden på året verkar de flesta fåglar vara helt upptagna av varandra och tycks inte alls bry sig särskilt mycket om oss människor. Det gör det lättare komma dem litet närmare, som den här orädda kajan. Fast kanske just kajan är av den orädda sorten mest hela tiden.

Kaja

Påsk med vårtecken

Så är vi hemma igen efter påskfirande i vårt Paradis. Vädret har varit soligt och vackert, men nordan har svept runt knuten så fort man tittat ut. De stora snöhögarna har smält och blivit litet mindre för var dag och isen börjar mörkna (och murkna) men är fortfarande tjock nog för skotrar och fyrhjulingar att sladda runt på.

En vacker rödräv med tjock yvig svans kom raskandes över isen i fullmånens sken på långfredagen. Tyvärr hade jag bara mobilen till hands och innan jag fått upp den ur fickan hade räven hunnit försvinna bakom buskarna. Mobilen är också orsaken till detta märkliga, men litet häftiga tycker jag, blåa kvällsljus. Månsken

 

Luften har varit full av trumpetande sångsvanar som förflyttat sig fram och tillbaka mellan öppna vattendrag och åkrarnas mat.Lappsundet

 

I Lappsundet fanns svanparet kvar som vi såg redan för ett par veckor sedan.
Storsjön Svanpar

Nu  hade de fått sällskap av ytterligare ett par svanar, litet mot sin vilja som det verkade emellanåt.

Fyra svanar_redigerad-1

 

Fyra svanar 2

 

Att det finns bäver i området vittnar flera tämligen nyfällda träd om. fällning av bäver

Och det dröjde heller inte länge innan vi också upptäckte bäverhyddan, den lätt kamouflerade rishögen. Tyvärr var det nog för tidigt på dagen för att vi skulle få se några djur. Bävrarna är kvällsdjur och brukar inte visa sig förrän det börjar skymma. Hydda, bäver

 

Det verkar vara gott om vatten i sjöarna och det forsade och porlade friskt i både större och mindre vattendrag.

Gråströmmen

Fors

 

Även hemma på tomten var det full fart på fågellivet. En blåmes hade stort bestyr med att städa efter några tidigare holkhyresgäster och kring fågelmatarna samsades grönfinkar, grönsiskor, domherrar och talgoxar med nötveckor, koltrastar och ett hackspettspar och åt under mycket fredliga former. Domherre Bofink

Den lutande björken i Aspviken

Det blev en snabbvisit till Paradiset i helgen för att göra något åt det som varit ett mindre irritationsmoment under ett par år. Den lutande björken i Aspviken. Vi hade också hoppats på att få uppleva norrskenet, som verkade ha lyst upp hela landet under veckan, men den turen hade vi tyvärr inte. Däremot kändes det litet magiskt att spana in solförmörkelsen.

Solförmörkelse_redigerad-1

Någon bild på själva förmörkelsen gick inte att få, inte ens för Maken, som syns i nederkanten. Men riktigt skumt blev det under cirka en kvart och alla fåglar tystnade som på en given signal.

 

Egentligen är det inte något fel på den lutande björken i sig. Den grönskar så vackert under sommaren och ger viss skydd mot insyn. Men den lutar sig också ut över sjön, missfärgar vattnet, och gör det oaptitligt att bada i, med sitt gula frömjöl på försommaren och täcker sjöbotten med nerblåsta grenar och löv när höststormarna drar in från norr. Dessutom stjäl den näring från de intilliggande hallonsnåren. Så, inte utan en viss vånda, hade vi nu ändå bestämt oss, björken skulle väck.

Björken_redigerad-1

 

Yngste sonen, som ständigt letar nya fysiska utmaningar, kontrakterades för uppdraget att såga ner trädet, kvista och såga upp stammen i bitar lämpliga att klyva till ved, allt under en och samma dag.

Under alla vårar som vi varit här uppe har vi aldrig upplevt att isen varit fri från snö och samtidigt tillräckligt hård och blank för att både åka skridskor och spark.

På hal is

Far och dotter på hal is.

Vet inte om det går att skylla på klimatförändringarna, men isen har betett sig mycket märkligt den här vintern. Den har vallat upp mot stranden, vridit sönder delar av vår brygga och flyttat runt på stora stenar inklusive stenkistan som bryggan vilar på.  Även grannens båthus ligger risigt till sedan stenkistorna som det står på har tippats över ända. Svårt att inse vilka urkrafter som bor i is.

Dagen därpå for son och sondotter hem igen och Maken och jag tog en tur längs skogsvägarna upp till några sjöar med delvis öppet vatten, för att se om det kommit några sjöfåglar. Ett par knipor simmade runt bland isflaken i Storsjön tillsammans med en ensam sångsvan som trumpetade övergivet. I Alsjön på andra sidan vägen hittade vi en pigg liten strömstare som dök och simmade (men hjälp av vingarna förklarade Maken, som känner till sånt) i det virvlande vattnet.

Storsjön

Svanen

Strömstaren

Knattefotboll och slottsfika

Ännu en vacker och solig helg har passerat. Men det är något som inte stämmer, jag känner mig lurad. Eller så stämmer det väldigt väl, eftersom det känns som om fenomenet upprepar sig år från år.  Solen lyser förrädiskt och lockande, termometern i köksfönstret visar +18 grader, men när man glad i hågen går ut, iförd vårjackan som plockats fram ut malpåsen, är det nästan så att man kastas omkull av den hårda, iskalla nordan. Jag verkligen AVSKYR dom där ishavsvindarna. Fast ‘malpåse’ förresten, är det någon som använder sådana nu för tiden. Min mamma gjorde det, men nu kanske dom där malarna som käkade upp yllekappor, pälsar och liknande är utrotade. Nu är det istället silverfiskar, pälsängrar, kackerlackor och vägglöss vi behöver oroas över.

Ett säkert vårtecken vid sidan av allt som slår ut i naturen nu är fotbollarna som kommit fram. Allsvenskan drar igång om tre veckor och fram till dess spelas träningsmatcher för fullt på alla nivåer. Trots dom kalla vindarna i lördags blev vi ändå varma i hjärtat av att titta på barnbarnet och hans lag som spelade match borta i Vällingby. Ett gäng härliga åttaåringar som vill så mycket även om koordinationen inte alltid funkar. Målgesterna sitter dock som en smäck.

Coach Eleveca

Coach Eleveca and the Herminator. Och nej, tränaren säger inte ”Du ser han där borta, bara rätt in med dobbarna före”. Nej, inte så, men kanske ”Titta där borta, farmor Maggelita. Spring och ge henne en kram.”

 

På hemvägen svängde Maken in till Ulriksdals slott för en lunchfika på slottscaféet. Många trotsade kylan och satt utomhus med händerna hårt knäppta runt sina koppar med hett kaffe eller choklad.

Ulriksdals slottscafé uteservering

 

Själva sökte vi oss in i slottsvärmen. Jag letade upp ett bord vid fönstret där solen låg på medan Maken gick och beställde.

Ulriksdals slottscafé

 

– Det är Kajsa som bjuder, sa han när servitören kom och placerade  kaffe och två tallrikar på bordet.

Ulriksdals slottscafé 3

Och Kajsa, det blev precis som du föreslog i brevet, ”…..något läckert till Hustrun”. Getost, honung och valnötter på rostat surdegsbröd. Mycket läckert. Så TACK för en god lunch, Kajsa!

Innan vi lämnade Ulriksdal blev det en kort vandring i slottsparken. Slottet, som från början hette Jacobsdal, uppfördes vid Edsvikens strand av Jacob de la Gardie och stod färdigt i mitten av 1600-talet. Änkedrottning Hedvig Eleonora köpte slottet 1669 och gav det 1684 i faddergåva till sitt barnbarn prins Ulrik (bror till Karl XII). I samband därmed bytte slottet namn till Ulriksdal. Den lille prinsen dog sorgligt nog redan ett år senare och fick aldrig någon glädje av sitt slott, som återgick till änkedrottningen.

Ulriksdals slott

Under Karl XIV Johans tid användes slottet som invalidinrättning för krigsveteraner från bland annat finska kriget och på slottsområdet finns också en invalidkyrkogård där ett par hundra soldater ligger begravda.

På varsin sida om bron över den lilla bäcken, som rinner genom slottsparken, står två morianer som med hjälp av nät försöker fånga fisken som simmar i bäcken.

Ulriksdals slott staty

På andra sidan slottet och tvärs över Edsviken ligger det som under många år var min arbetsplats, Danderyds sjukhus.

Med viss nostalgi minns jag hur vi under varma sommardagar tog med lunchen ner till bryggan och avslutade med ett svalkande dopp, och hur vi på vintern, när isen låg, ibland tog en lunchtur på långfärdsskridskor längs den plogade slingan.

Under flera år brukade också vår chef bjuda avdelningen på vårpicknick här på Ulriksdal, då vi satt med den traditionella picknicklunchen, grillad kyckling och potatissallad från Hemköp i Mörby Centrum, och tittade bort mot dem som fortfarande var kvar och arbetade.

Sedan kom ännu en i raden av många omorganisationer och vi förflyttades in till den något mindre miljövänliga huvudstaden. Men de glada minnena finns kvar.

Danderyds sjukhus

 

Es ist unser in der Luft….

Vi är inte ens halvvägs igenom mars månad än och ändå känns det som att våren nu är här på riktigt. De första körsbärsblommorna har tydligen redan slagit ut i Kungsträdgården och rapporter om tussilago och blåsippor trillar in dagligen. Såg att jag i mars förra året hade ett inlägg här på bloggen, där jag plåtat en körsbärsblomma i Kungsan den 18 mars och dagen efter snöade det. Det lär det dock inte göra i morgon. TV-metereologen har just utlovat strålande sol åtminstone de närmaste fem dagarna.

Med litet hjälpa av de senaste dagarnas hårda vindar blev Vallentunasjön helt isfri från ena dagen till den andra, men i morse hade den kalla natten åter täckt sjön med en tunn ishinna.

Träsket 2

 

Det blev en skön promenad tillsammans med Maken bort till ”fågelrestaurangen” där vi kunde konstatera att det var en strid ström av hungriga lunchgäster som stod i kö till en ledig plats vid något av fågelborden; talgoxar, blåmesar, pilfinkar, gulsparv, grönfinkar och en ensam steglits.

 

Maken hade tubkikaren med och spanade en stund över fälten i hopp om att få syn på sparvhöken eller tornfalken som båda har rapporterats synlig där. Själv satt jag och njöt i solen och lyssnade till fågelkvittret som bara blir vackrare och högre för varje dag nu. Es ist unser in der Luft, som vi brukade säga i skolan…..

Is på sjön

Träsket

 

Men även solen har sina fläckar. När vi kom hem igen upptäckte vi att någon/några, troligen under gårdagskvällen/natten, hade klottersprejat på vår alldeles nyrenoverade husfasad. Man blir bara sååå trött, ledsen och förbannad! Och det handlar inte ens om något häftigt motiv som man mitt i all ilska ändå kan känna en viss beundran inför, utan bara dessa fula meningslösa tags. Någon som känner igen dem eller har några tips om vems signaturer det är? Hör gärna av er i så fall.

Klotter på gavel

Klotter konditoriet

 

Skid-VM i Falun 2015

Jag antar att ingen missat att Skid-VM i Falun är i full gång och att Charlotte Kalla äntligen fick vinna sin (och hela Sveriges) hett efterlängtade guldmedalj idag.

 

Blågula supportrar 1

Jag och Maken har varit i Falun under några härliga och soliga dagar med fantastiska tävlingar och en stämning som går utanpå det mesta, när cirka 45000 personer samtidigt ger allt för att heja fram just sina landsmän. Men med tanke på vädret idag var jag glad att i eftermiddags kunnat sitta hemma i värmen och följa Kallas guldlopp på TV.

Många norrmän är naturligtvis på plats i Falun och många bor och äter på den egna campen, Camp Norway i anslutning till stadionområdet.

Camp Norway

Camp Norway, frukost

 

Och norrmännen vinner inte bara mest i spåren (åtminstone hittills), deras flaggor är också mycket större och vajar högre än de svenska.

Norsk supporter 1

Norska flaggor 1

 

En som, utöver de tävlande och den fantastiska publiken, bidrar till att ytterligare förhöja stämningen är Faluns egen arenaspeaker Kjell-Erik Kristiansen. Ett språkgeni som i sitt refererande obehindrat och utan skyddsnät kastar sig mellan svenska, engelska, tyska, finska och norska och blandar hej vilt. Ibland blir det också några uppmuntrande ord på polska, franska och italienska när så behövs.

Ungefär så här lät det stundtals under damernas skiathlontävling i lördags.

Start Skiathlon

”Ja, där gick startskottet och en grupp på sju tar ledningen, fyra norskor, två svenskor och en finska / Norway, Sweden and Finland are in a group of seven that takes the lead, / viermal Norwegen, zweimal Schweden und einmal Finnland an der Spitze, / Suomen Kerttu Niskanen on yksi seitsemästä johtoasemalla.

……. Efter två varv kommer de nu in för skidbyte, Jacobsen är snabbast iväg tillsammans med Kalla, Johaug ett par sekunder efter / after two laps it’s time to change skis / nach zwei Runden erfolgt jetzt der Wechsel auf die Skating-Skier, Jacobsen ist am schnellsten, Kalla direkt hinter ihr und Johaug hat ein paar Sekunden verloren. …..

De kommer nu in i mördarbacken, Kalla gör ett ryck och bara Johaug och Jacobsen kan hänga med / coming up the ”Killing hill” Kalla raises the tempo, only Johaug and Jacobsen are strong enough  to follow.

….. Bleckur gör ett fantastiskt lopp, nu fyra / Bleckur is doing a great race and is now in fourth position / Sofia Bleckur ist auf dem vierten Platz und Björgen fällt hinter und ist jetzt nur auf dem sechsten Platz.

……och här kommer världsmästarinnan i skiathlon 2015, Therese Johaug / and here comes the skiathlon world champion of  2015, Therese Johaug /Johaug gewinnt die Goldmedaille och de sista hundra metrarna är en spurtstrid mellan Jacobsen och Kalla som Jacobsen vinner med tre tiondelar / die letzte hundert Meter ist ein Sprintduell zwischen Kalla und Jacobsen / there is a sprint battle over the last hundred meters between Jacobsen and Kalla and Jacobsen wins with three tens of a second / Finlands Kerttu Niskanen blir fyra före Sofia Bleckur / Suomen Kerttu Niskanen neljäs.“

Ja, nånting sånt……

 

Blågula supportrar 2_redigerad-1

Över 200 000 biljetter har sålts och det är klart att det blir trångt både på läktarna och ute i skogen när mer än 40 000 människor trängs om utrymmet. Även om vi var på plats ganska tidigt krävdes det nästan skohorn när vi trängde oss ner på läktaren mitt emot målgången. Det gällde också att man hade utrustat sig med en ordentlig matsäck. Det handlade ändå om att bli stående där rakt upp och ner i fem, sex timmar och hade man väl lyckats få en plats fanns det inte på kartan att man skulle ge upp den bara för att gå och köpa en korv och en kaffe.

Lunch 2

 

Lunch_redigerad-1

 

När tävlingarna var slut var det bara att falla in i gåsmarschen efter de norska fanbärarna, vars flaggor nu tycktes vaja ännu högre efter dagens medaljskörd, ett guld och ett silver. Ytterligare ett guld skulle det bli senare på kvällen när Rune Velta vann backhoppningen i normalbacken.

Norska flaggor 2

 

Själva gick vi på restaurang och firade det svenska bronset med en björnkorv, kantarellsås, friterad mandelpotatis och granskottssenap.

Björnkorv med grankottssenap_redigerad-1

 

Gisela, jag hoppas det har uppmärksammats där borta i väster vilka Charlotte Kalla fullständigt otippat fick dela podiet med idag. Silver och brons till USA, grattis i dubbel bemärkelse till dig!