Fotbollsläger och rökt abborre

De senaste tio dagarna har mest handlat om att förflytta sig mellan olika aktiviteter, fotboll, fiske och bärplockning.

Först ut var äldste sonen och det nioåriga barnbarnet, som var tillbaka här i Paradiset för en förlängd helg. Sonen tränar ett av Brommapojkarnas pojklag och hade förlagt sommarens träningsläger till vår närbelägna campingplats. Den här gången behövde inte jag tänka på att serva och laga mat utan kunde bara luta mig tillbaka i den lilla bärbara solstolen vid sidan av planen och njuta och titta på när den kommande generationen fotbollsspelare övade passningsspel, att dribbla och skjuta straffar och däremellan under glada skratt susade ner för vattenrutschkanan eller spelade minigolf. Markservicen med frukost, lunch och middag sköttes galant av den serviceinriktade campingpersonalen.

Höjdpunkten för killarna var nog den avslutande träningsmatchen mot det lokala pojklaget på A-laget gräsplan och med 110 åskådare på läktaren. En mycket jämn, spännande och målrik match som slutade med vinst för BP, 8-5, och där barnbarnet svarade för fem av målen. Stolt farmor? Klart som sjutton att jag är stolt och det får man vara, bara man kommer ihåg att det är laget som gör mål.

Herman och Simon 2

Här får äkta glädje ett ansikte.

Några dagar senare var det dags för nästa gäng, Makens dotter Lisa med man och femårig son som anlände för den årliga fiskeveckan. Fiske på hög nivå. Femåringen hann knappt svälja sista tuggan av frukostmackan innan han tog täten ner till bryggan och båten och en heldag bland abborrar och gäddor. Och medan de hade ansvaret att fixa mat till lunch eller middag föll det på min lott, eftersom jag inte fick plats i båten, att se till att ordna något gott till efterrätt. Med cykeln tog jag mig lätt till ett hallonhygge i närheten och blåbär växer det gott om runt husknuten.

Och under veckan hann det serveras både drottningkräm med bryta (norrländskt för att bryta ner hårt bröd i kräm med mjölk), blåbärskaka och blåbärssylt toppad med vaniljkräm och snöägg.

Storfiskare nummer ett efter första dagen visade sig  femåringen vara, som med bara pyttelite hjälp av mamma hade dragit upp den största abborren. Sju hekto visade vågen.

Abborrar i håv

När Maken hade rensat den fisk som skulle rökas till lunch dagen därpå lät han renset ligga kvar på bryggan som middag till räven, som brukar smyga runt huset och titta snett på småfåglarnas matstationer. Men den här gången var det en annan gynnare som hann före. En liten mink, så söt att man bara smälter, trots att man vet vad det betyder för fisk och fåglar/ungar att ha en sådan i sjön. På nolltid hade den förflyttat tre kilo fiskrens ner i stenkistan under bryggan, där den sedan kunde sitta och smaska i lugn och ro.

Själva fick vi så småningom njuta av Makens nyrökta abborrar med våra egna grönsaker och litet hemgjord remouladsås. Och ett bättre betyg för den måltiden tror jag inte Maken/morfar kunde få än femåringens ihärdiga upprepande om och om igen att detta var det godaste han någonsin ätit.

SM i friidrott 2015

Igår blev det en heldagsutflykt till Söderhamn med friidrott för hela slanten. En perfekt dag för både publik och atleter med sol och värme och där de tävlande inte behövde riskera vare sig muskelbristningar eller ljumskbesvär, åtminstone inte på grund av kylslaget väder.

Friidrotts-SM 2015

Det är alltid något visst med att sitta på plats och titta, även om man kanske ser själva tävlingarna bättre hemma i TV-soffan. Men där missar man istället allt det andra som sker runt omkring. Oset från grillkorvar och hamburgare, doften av kaffe som stiger upp när bänkgrannarna runt omkring nästan samtidigt öppnar sina termosar och plockar fram de medhavda smörgåsarna där ostskivorna börjat svettas innan de ens hunnit exponeras för solens strålar. Och så det där suset av förvåning, när någon lyckas prestera något helt oväntat och som sedan övergår i ett högt, utdraget jubel, när man inser att det man just tror sig ha sett faktiskt har skett.

Vi fick se många spännande tävlingar, där flera av deltagarna överträffade sig själva med personliga rekord och årsbästaresultat, men dagens höjdpunkt var ändå stavhoppstävlingen. Angelica Bengtsson mötte tufft motstånd i kampen om mästerskapstiteln från Michaela Meijer, ända in på mållinjen, eller vinnarhöjden ska man kanske säga. Meijer tog varje höjd i första hoppet med mycket luft mellan sig och ribban, medan Bengtsson rev sitt första försök på varje ny höjd.

Angelica Bengtsson är väl inte min förstahandsfavorit bland de svenska friidrottarna, lite mycket snack och lite leverans emellanåt, vilket hon visserligen inte är ensam om. Men jag är den första att lyfta på hatten när hon till slut tog hem guldet på nytt mästerskapsrekord, 4.52. När hon en stund senare begärde upp ribban på nya svenska rekordhöjden 4.61 och tog den i första försöket stavas det verkligen RESPEKT.

Stavhopp Angelica Bengtsson

Stavhopp Angelica Bengtsson 2_redigerad-1

 

Nytt för årets SM-tävlingar var att man även hade parallella mästerskap för personer med funktionsnedsättning. Nedan är en bild från prisutdelningen i parasport R1-R2 100 m.

Prisutdelning parasport 100 m

 

Under eftermiddagen anordnades också en liten improviserad modevisning där några av de tävlande visade upp de nya kläder som landslaget kommer att tävla i under friidrotts-VM i Peking. De har designats av det svenska klädföretaget Craft, som kommer att vara officiell klädleverantör och samarbetspartner till Svensk Friidrott under de kommande fem åren. Utan att tveka gör jag tummen upp för den här garderoben. Snygg och ren design med ett tydligt budskap om vem bäraren är.

Nya landslagsdräkterna

Ser nu fram emot Peking-VM som börjar 22 augusti, då återfinns jag i soffan, och därefter Finnkampen i september, som i år går i Stockholm och då vi för en gångs skull kommer att vara hemma.

 

Familjen Smålom – fjärde och sista delen

Allting har ett slut, så också samvaron med familjen Smålom. Nu är den över och våra vägar har skilts åt, vilket känns litet ledsamt. Det har varit en fantastisk förmån att ha kunnat sitta på första parkett i vårt lilla tältgömsle och följa familjen och utvecklingen hos deras ungar.

Det har blivit många magiska timmar där vid strandkanten. Vi har också hunnit uppleva hjortronen mogna på myren runt om, sett de gula och vita näckrosorna i tjärnen slå ut och ”guldfiskarna”, troligen sarv, som hoppat och vakat i skymningen. Vi har värmt oss i den nedgående kvällssolen och inte givit upp när regn och blåst legat på rakt in genom fönstergluggarna.

Den senaste veckan har mycket hänt, både sånt som varit roligt, och oroligt, och ibland har vi besökt tjärnen flera gånger om dagen av rädsla för att missa något.

Vi märkte ganska tidigt att den ena lomungen var mycket mer självständig jämfört med den andra. Den dök, fiskade  och övade att flyga på egen hand. Morsgrisen, ett som vi tyckte passande namn, höll sig däremot hela tiden i närheten av mamman (vi antar i alla fall att det var mamman), klängde och gnällde och visade inget intresse för att vare sig fiska eller flyga.

Så en eftermiddag när vi kom simmade Morsgrisen ensam runt i tjärnen, resten av familjen var borta. Vi stannade kvar i två timmar i hopp om att någon av föräldrarna skulle komma tillbaka med mat, men Morsgrisen förblev ensam.

Litet senare på kvällen var vi tillbaka igen, oroliga för att Morsgrisen skulle ha blivit övergiven för att den inte lärt sig flyga som syskonet, men redan när vi klev ur bilen hörde vi det välbekanta gnyendet och gnällandet och kunde andas ut. Mamman var på plats igen.

Smålomsmamma och Morsgrisen

 

Mönstret upprepades. Morsgrisen var ensam under dagarna tills mamman dök upp runt halv femtiden på eftermiddagen med middagen. Efter maten tilläts Morsgrisen klänga och nypas ett tag innan mamman, utan större framgång, försökte intressera den för fiske- och flyglektioner.

De här stunderna brukade vara ett par timmar, innan mamman kacklande flög iväg och lämnade ungen åt sitt öde.

”Hej då! Jag måste ge mig iväg nu. Var rädd om dig, så ses vi i morgon igen”, hörde vi tydlig hur hon ropade medan Morsgrisen låg kvar i vattnet och grät.

Till slut hade mamman ändå bestämt sig att det var dags för Morsgrisen att börja flygträna på allvar. Resolut simmade hon bort till ena änden av tjärnen och, bortsett från avskedskacklet när hon lämnade ungen på kvällarna, fick vi nu för första gången höra henne ”prata på riktigt” när hon instruerade Morsgrisen hur den skulle göra.

”Man startar alltid i motvind. Du börjar med att springa på vattnet, sedan flaxar du med vingarna och vips så flyger du. Titta på mig och gör likadant, så kommer det att gå bra. Nu kör vi.”

Och Morsgrisen gjorde precis som sin mamma, kom upp i luften och tog sig hela vägen över tjärnen innan den damp ner i vattnet.

Flygövning smålomsunge 2

Mamman fortsatte att cirkla över sjön samtidigt som den manade på Morsgrisen att försöka igen, men den var alltför trött för att orka och till slut gav hon upp, kacklade ”hej då” och drog iväg.

Smålomsmamma flyger

 

Kvällen därpå upprepades samma övning. När vi förstod vad som var på gång gick vi ut ur tältet och ställde oss på den vattensjuka myren så nära kanten vi vågade för att försöka få den där ultimata bilden. Ja, inte så mycket jag som maken. Vi spelar liksom inte riktigt i samma division.

De sprang igång exakt samtidigt, sida vid sida och den här gången lyckades Morsgrisen ta sig tre varv runt tjärnen innan den var tvungen att nödlanda. Vi applåderade och gjorde tummen upp, ungefär som charterturister när semesterplanet landar på Kanarieöarna eller någon annan solig plats, och kände oss lätt euforiska. Yes! Äntligen!

Flygövning smålomsunge

 

Mamman verkade ändå inte riktigt nöjd, utan tyckte att de skulle göra ett nytt försök och simmade bort till startplatsen igen. Den första flygturen hade tagit hårt på Morsgrisens krafter och nu orkade den bara ta sig från ena änden av sjön till den andra. Mamman fortsatt att cirkla runt där uppe i det blå och ropa glada tillrop, men till slut insåg hon att ungen inte tänkte göra något nytt försök och gav sig av.

Efter en stunds vila försökte sig Morsgrisen ändå på ett flygförsök på egen hand, men orkade aldrig  riktigt lyfta.

Flygförsök

 

Bäst att vila en stund.

Morsgrisen sover

 

Vi insåg att detta kanske var det sista vi skulle se av Morsgrisen och mycket riktigt, morgonen därpå låg tjärnen öde och tyst.

Vi satt länge stilla och tysta i tältet och försökte skanna av de omgivande stränderna i hopp om att Morsgrisen trots allt skulle dyka upp bakom någon tuva eller komma utsimmande från någon av alla småvikar.

Det låter naturligtvis tokigt, men efter de senaste dagarnas intensiva engagemang i Morsgrisen kändes det så tomt och sorgligt, nästan litet samma känsla som när ungarna flyttade hemifrån.  Till slut var jag tvungen att gå ut och ta mig runt hela tjärnen innan jag kunde acceptera att Morsgrisen faktiskt var borta. Hade gett sig av. Gone!
Smålomstjärnen

Tältet får stå kvar ett tag till och vi har återvänt ytterligare några gånger. Tänkt att familjen kanske kommer tillbaka för att sova i tjärnen. Har också läst att det händer att föräldrarna återvänder till häckningsplatsen när ungarna lämnat boet för att spela för varandra.

 

 

 

 

 

Rödfibblan, ett vackert ogräs

Rödfibblan, ett ogräs säger kanske någon, men ett vackert sådant som med sina små rödgula solar blandar sig med prästkragar och vitmåra och lyser upp våra dikesrenar. Själv har jag utnämnt den till Hälsinglands motsvarighet till kornvallmon, som sommartid färglägger åkrar och vägkanter med sina intensiva orangeröda blommor i Provence och på Öland, ja, i hela södra Sverige för den delen.

Rödfibbla och prästkrage_redigerad-2

Rödfibbla längs mur_redigerad-1

Rödfibbla

Hjortronpremiär

Nu känns det som att den efterlängtade bärsäsongen äntligen är igång. Hjortronpremiären klarades av igår, två veckor senare än vanligt, och med tanke på hur karten växt till sig sedan senaste besöket på myren är jag nu optimistisk om att det kan bli ett gott hjortronår.

Hjortron på g_redigerad-1

Myren var alldeles rödprickig och det mesta fortfarande omoget. För att hitta de mogna bären fick man  verkligen hoppa runt bland tuvorna och plocka ett här och ett annat där.

Hjortronpremiär

Det var vattensjukt efter allt regnande och efter en timme kändes det i benen. Skönt med en fikapaus i älgtornet. På tillbakavägen hittade vi ytterligare några mogna bär och kunde nöjda konstatera att vi faktiskt skrapat ihop en hel liter. Får kanske bli pannkaka med hjortronsylt till söndagmiddag.

Fikapaus 2_redigerad-1

 

Även smultronen, som vi normalt brukar kunna plocka strax efter midsommar, börjar nu mogna. På den dagliga morgonpromenaden plockade jag dessa på strå i kärlek till Maken, medan han spanade efter den lärkfalk som vi upptäckt håller till på hygget.

Smultron på strå

Jag har plockat alla smultronen som nu ska ges, till den finaste mannen som på jord kan ses (för att travestera den underbare – och så saknade – ordekvilibristen Robban)

Till frukost kan man säga att det blev ”sommar” i en skål.

Sommar i en skål

Sommar i en skål 2

 

Vi väntar fortfarande på att det upphaussade ovädret ska komma med storm och översvämning. Visserligen regnar det, men inte mer än vanligt och sjön ligger lugn. Det är sällan vi eldar i öppna spisen på sommaren, men det är vått och urrigt, så idag fick det bli en brasa i alla fall.

Brasa

 

Avslutar med några oskarpa bilder på lärkfalken (zoomen räcker inte ända upp i topparna), som utstöter sitt varningsläge samtidigt som den flyger från trädtopp till trädtopp för att hålla koll på våra steg och vart de för oss under våra morgonpromenader.

Lärkfalk 3

Lärkfalk 1

Lärkfalk 2

 

 

Familjen Smålom – del 3

Maken har under sommaren gjort flera turer på egen hand till den lilla tjärnen för att titta till smålomsfamiljen medan jag varit hemma och underhållit mig med barn och barnbarn. Nu är vi ensamma i stugan igen och jag kunde äntligen följa med och med egna ögon se hur utvecklingen av de små dunbollarna fortskridit under sommaren.

Klockan 04.00 ringde klockan. Smörgåsarna hade bretts redan kvällen innan och kaffebryggaren var laddad, så det var bara att trycka på knappen. När både kaffet och vi var klara, gav vi oss iväg. Först blev det dock en liten rundtur på skogsvägarna i hopp om att få se några vilda bestar som var ute i gryningen. Men nej, ingenting varken syntes eller hördes.

Klockan 04.50 parkerade vi vid dikesrenen och smög försiktigt ner till vårt lilla gömsle.

 

Gömslet

Någonstans bakom de jämngrå och regntunga molnen hade solen ändå gått upp och det var en sällsam känsla att sitta på första parkett, äta frukost och  uppleva att man nästan var ett med naturen. Lommarna verkade ha vant sig vid tältet och märkte kanske inte ens att vi var där. Ungarna har vuxit. De är snart lika stora som föräldrarna och har nu också fått deras teckning på fjäderdräkten. Det är bara den röda haklappen som saknas.

Det dröjde inte länge förrän den ena ungen kom simmande rakt emot oss och sedan uppehöll sig en stund precis framför vårt fönster.

Unge 2

 

Unge 3

Strax därefter var det en av föräldrarnas tur att visa upp sig.

Förälder 1

 

Förälder 2

 

Honan börjar ruva så fort första ägget är lagt, vilket gör att ungarna inte kläcks riktigt samtidigt. Vi har hela tiden tyckt att den ena ungen ser litet mindre ut, det var framför allt märkbart när de var mindre, och den tyr sig mer till mamman än den andra. Låter sällan honan vara ifred och pockar hela tiden på hennes uppmärksamhet genom att buffa, picka med näbben och klänga på henne, precis som småbarn.

Mamma och unge

Inte underligt att honan blir trött emellanåt och till slut verkar även ungen fatta att det kanske är dags att sova en stund.

Sovdags

 

Ett lätt regn började falla vid sjutiden och det kändes lagom att packa ihop.

Regn över tjärnen

Bara några bilder till,

Plåtning från gömsle

sedan backen ner, ner för backen ner och hem.

Hemvägen

 

Nature strikes back

12 grader mitt på dagen. In mid-July! Någonting måste vara väldigt fel. Kanske är det allt elände vi människor har orsakat moder jord som gör att hon nu slår tillbaka mot oss.

Den 12 juli, på Herman-dagen, brukar det vara hjortronpremiär för oss, men så inte i år. Det myckna regnandet har gjort det omöjligt att ta sig ut på myrarna.

Alla hjortronblommor i början av sommaren skulle kunna tyda på ett gott hjortronår, men hur det sedan blir vet man aldrig. Igår var det ändå dags att kolla läget. Och läget ser bekymmersamt ut. Visserligen var det riktigt gott om kart, men de ser så små, frusna och eländiga ut att det är tveksamt om de ska orka mogna. Det kommer att behövas ett långt och stabilt högtryck nu, om det ska bli något ”guld”, men kanske inte ens det hjälper.

Hjortron 2015

Hjortron 2 2015