En andra vår

En andra vår

Sköna Maj välkommen… Så sjöngs det runt om i landet på Valborgsmässoafton, och trots att den sköna haft en hel månad på sig verkar hon fortfarande tveka. Termometern orkar knappt över tiogradersstrecket och vindarna är isande kalla, även när de blåser från syd. Ur led är tiden – och klimatet!

Det första flyttlasset till sommarvistet har nu gått med cyklar, verktyg och alla plantor. De sistnämnda, tomater, gurka, chili, paprika och basilika, är omplanterade och på plats i växthuset, där en värmefläkt ser till att hålla nattfrosten borta. Men trots en veckas acklimatisering ser de allt hängigare ut, så kanske är det ändå för kallt för dem.

Det finns naturligtvis både för- och nackdelar med att ha sitt sommarboende längre norrut, men en av sakerna som jag särskilt uppskattar just nu är att man får njuta av vårens ankomst två gånger. Det mesta ligger ett par veckor efter här uppe jämfört med hemma i Stockholm. Vitsippsmattorna som fortfarande breder ut sig medan björkarna på vissa ställen knappt börjat skimra i grönt än utan mer ser ut som grå blyertsteckningar. Och än dröjer det ytterligare några veckor innan syrenerna slår ut.

Vitsippor 2

Vitsippor 1

Björkskog

Längs diken och porlande små rännilar breder gula kabbelekor ut sig…

…. och vid vägkanterna irrar förvirrade fjolårskalvar, bortstötta av sina mammor som just förbereder sig att ta emot ännu en generation älgkalvar. Det gäller att vara observant när man är ute och kör, så att det inte händer en olycka. Det här är två av fyra övergivna ettåringar som Maken träffade på när han for runt på skogsvägarna härom kvällen.

I öster hoar göken och ovanför våra huvuden cirklar två tornfalkar. Kanske är det paret som boade i en av våra tallar och som vi kunde följa förra sommaren som återvänt, eller deras ungar. Vi håller tummarna för att de väljer något av våra träd att sätta bo i även i år.

I övrigt är det gott om småfågel runt stugan. Så här års finns det visserligen massor av föda i naturen åt dem, men vi kan ändå inte låta bli fylla upp fågelmatarna med solrosfrön bara för nöjet att kunna studera dem på nära håll. Bofinkar, domherrar, grönfinkar och grönsiskor dominerar, men där finns också blåmesar, talgoxar, svartmesar, koltrastar och så hackspetten. Oftast samsas de fint, men rätt som det är utbryter det kris och kaos utan att man egentligen förstår varför. En grönfink tar sig ton mot bofinken och några små grönsiskor mopsar upp sig mot den pompöse domherren. Och så kommer hackspetten och visar vem som egentligen är herre på täppan och som på en given signal lyfter alla fåglar och himlen blir mörk som i Hitchcocks ”Fåglarna”.

 

 

Tur och retur Köpenhamn

Tur och retur Köpenhamn

Ännu ett år har passerat och den här gången hade Maken valt att förlägga min numera nästan traditionsenliga födelsedagsmiddag till Köpenhamn. Senast vi var här var för 14 år sedan, men dess för innan, under studietiden i Lund, blev det en del resor över sundet till denne dejlige by för att handla billig oxfilé och danskt körsbärsvin. Det var viktigt att det var den där kurviga flaskan som hade ett litet vinglas ingjutet i själva flaskglaset. Det här var innan bron fanns och man fortfarande kunde ta båten över från Malmö och fördriva timmen som resan tog med att hver gang dricka en Tuborg tillsammans med ett danskt smörrebröd och ovanpå det en kaffe och wienerbröd med ”chokoläääde”. När man sedan steg av båten var det viktigt att man då och då såg sig om över axeln medan man tog sig fram genom Nyhavn. Det här var ju litet ”skumma kvarter med dåligt rykte”. Allt sånt är nu bortstädat och längs de färglatt putsade husfasaderna står uteserveringarna som spön i backen.

Nyhavn

 

Jag tror aldrig att jag någonstans har sett så många cyklar och cyklister som i Köpenhamn. Och de styrande i staden har verkligen sett till att sätta cyklisten i centrum.  Väl tilltagna cykelbanor, avskilda från gångbanorna, löper längs båda sidorna av vägbanan. Alla tar sig fram lugnt och sansat på cyklar som påminner  om sådana vi hade i Sverige för ett antal årtionden sedan. Präktiga herr- och damcyklar utan en massa spejsat bjäfs. Det enda man kunde ha allvarliga synpunkter på var att i stort sett ingen använde cykelhjälm.

Varje gång vi besökt Paris om våren har jag alltid drömt om en romantisk liten picknick med vin, ost, bröd och jordgubbar under kastanjerna i någon park, men vi har aldrig haft vädergudarna med oss. Antingen har det regnat eller blåst isiga vindar från norr. Men nu äntligen skulle det ske. Strålande sol, tjugo grader varmt och med de inhandlade godsakerna i en kasse från IRMA. Det fanns visserligen inte några blommande kastanjeträd, men en ledig bänk intill en näckrosdamm, som förde tankarna till Monet, dög lika gott.

Den romantiska idyllen bröts plötslig när en skärrad rörhöna sökte skydd i vassen framför oss efter att ha jagats av en ettrig sothöna. När hon lugnat sig något lät hon sig väl smaka av både våra brödsmulor och jordgubbar.

Mitt i maten var det plötsligt något annat som tilldrog sig hennes intresse och hon stolpade iväg med långa kliv uppför grässlänten. Där fanns ett gäng skator som snabbt blev de nya lekkamraterna.

Vid sidan av fågellivet var det också gott om sköldpaddor i dammen som även de verkade uppskatta solen och värmen.

 

Är det nu ”fylledag” så är det och på väg tillbaka till hotellet hann det bli både en Irish coffee och ett glas hembryggd, grumlig veteöl.

 

När det gällde själva anledningen till besöket i Köpenhamn, nämligen födelsedagsmiddagen, var vi båda överens om att vi egentligen visste väldigt lite om Danmark som matland.  De röda korvarna, smörrebröden och att Noma anses vara en av världens bästa restauranger kände vi till, men det skulle vara spännande att se vad det danska köket hade att bjuda på. Efter rekommendation från personalen på vårt hotellet bestämde vi oss för att testa Frk. Bjarnes Kælder, som är just en genuin dansk restaurang och som dessutom låg precis runt hörnet.

Restaurangen med sina rödrutiga dukar förde tankarna till en fransk kvarterskrog samtidigt som de bruna träpanelerna på väggarna och stadiga träbord påminde litet om en tysk ölkällare. Menyn visade också på en del influenser från Tyskland, men många rätter var ungefär desamma som serveras här hemma. Olika sorters inlagd sill, toast Skagen, lax, torsk, rödspätta, wienerschnitzel och kalvlever. Inga överraskningar, bara väldigt gott och vällagat.

Innan det var dags att ta tåget tillbaka till Stockholm igen hann vi med ett besök i Christiania, denna mytomspunna, färgglada och kontroversiella fristad, som förmodligen de flesta av oss mest förknippar med försäljningen av hasch.

Stadsdelen tillkom 1971 när ett antal hippies ockuperade ett övergivet militärområde med tillhörande byggnader. Ockupationen godkändes till en början som ett socialt experiment, men senare har besluten om stängning av fristaden avlöst varandra, dock utan att något hänt.

Här bor en brokig samling av människor, som valt en alternativ livsstil och skapat sina egna lagar. Hippies, konstnärer, miljöaktivister och fritänkare. Överallt syns spåren av en aldrig sinande kreativitet; fantastiska väggmålningar, färgglad graffiti, och märklig utomhuskonst.

Efter att ha vandrat runt bland lustiga ”arkitektritade” hus utan någon egentlig arkitekt bakom, pipor, haschkakor och stickade och virkade plagg i rastafärger lämnade vi Christiania.

Christiania vs EU

 

Där ute i EU hade svarta moln hopat sig på himlen och snart föll de första dropparna. Vi sökte skydd i Vår Frelsers Kirke som låg alldeles i närheten. En mörk och dyster tegelbyggnad med ett överraskande ljust inre tack vare stora, rena (det vill säga inga blyinfattningar eller andra dekorationer) fönster.

Som vanligt tände vi några ljus för våra nära och kära,

och så ett alldeles särskilt ljust för en mycket speciell vän som behöver många, varma tankar just nu.

Tänd ett ljus

 

 

Täby Extreme Challenge

Kyligt men vackert när Maken och jag vid halv tiotiden i morse minglade på parkering vid Ensta krog i Täby tillsammans med drygt femtiotalet långdistanslöpare som väntade på den andra starten i Täby Extreme Challenge (TEC). Maken, som jobbar som frilansfotograf åt en lokaltidning, skulle bevaka starten och även försöka få litet bilder på de som redan hållit på och sprungit i ett dygn.

Den första starten i tävlingen gick redan klockan tio på fredag förmiddag, när tolv löpare, elva män och en kvinna, i lätt regn gav sig iväg på det första varvet av cirka 27 för att avverka en sträcka på totalt 32 mil (200 miles). Dagens start gällde ett par något kortare distanser, 16 resp 8 mil (100 eller 50 miles).

Extremsporter av olika slag verkar verkligen vara i ropet just nu. Ju större utmaningar, desto häftigare. I jämförelse med till exempel ultralopp genom fjällvärlden under flera dygn, Ironman eller Järnmannen, där man simmar 4 km, cyklar 18 mil och avslutar med ett marathonlopp allt under en dag eller swim-run tävlingen Ö till Ö, där man simmar och springer mellan och över öarna i Stockholms skärgård från Sandhamn till Utö är väl ett vanligt maratonlopp snart att betrakta som ”a walk in the park”.

Jag undrar alltid vad det är som driver vissa att utsätta sig för dessa utmaningar som ibland verkar direkt farliga eller skadliga. De här människorna som nu gick och väntade på startskottet såg dock ganska vanliga ut, inte extrema på något sätt. Alla åldrar och kroppsformer, män och kvinnor.

TEC i väntan på start

Att vila sig i form är kanske rätt taktik inför det som väntar.

TEC - vila

Äldst bland de startande var Jorma, 75 år från Västerås. Han var full av tillförsikt inför de åtta mil som väntade.

Det ska vara ”riktiga” lopp, menade han. Inte något armbågshångel som på maraton.

TEC - Jorma

Så gick äntligen starskottet. De som låg i framkant kom snabbt och lätt iväg, men för dem strax bakom blev det plötsligt tvärstopp i branta backen. Men vem behövde ha bråttom, de hade ju åtta eller sexton mil att vinka på.

Torbjörn Gyllebring, tävlande för Team Nordic Trail, i ledning i 32-milaloppet efter så där en 25 timmars löpning

TEC 32-milalöpare

tillsammans med Linda Bengtsson från Klåveröd skidklubb i damklassen, hon som kommer att bli både först och sist i sin klass om hon håller hela vägen.

TEC 32-milalöpare dam

Snabb påfyllning av vätska och sedan iväg igen för ytterligare ett varv. Fast jag tycker det ska vara besvärligt att springa med jackan knuten runt midjan.

TEC Linda Bengtsson 2

Och har de inte gått i mål än, så springer de väl fortfarande. Repet dras först efter 54 timmar för de som springer 32 mil och efter 30 timmar för övriga sträckor. Och klockan 00.00 går den tredje starten, den för nattlöpare som ska springa 16 mil i mörker! Ännu en utmaning.

Idag är det också körsbärblommans dag, åtminstone här i Stockholm. Kungsträdgården skiftar i rosa. En hel del blommor har slagit ut men fortfarande mycket knoppar.

Gammal är äldst, eller….?

Gammal, äldre, äldst. Ja, så böjs ju adjektivet gammal. Samtidigt undrar jag vad som egentligen är äldst av gammal och äldre. För mig låter äldre yngre jämfört med gammal. Själv skulle jag nog hellre säga att jag är (litet) äldre, lite ”+” sådär, men långt ifrån gammal. Så kanske stämmer det gamla talesättet ”gammal är äldst”.

Hur som helst, det är ingen lek att bli vare sig äldre eller gammal. För att travestera en Per Gessle-låt skulle man kunna säga att ”här kommer alla krämporna på en och samma gång”. Jag märker det både hos mig själv och bland vänner och bekanta runt omkring. En åker i skytteltrafik mellan hemmet och sjukhuset för hjärtflimmer, en annan har magproblem och äter medicin som ger ännu mer problem och en tredje har svårt att sova då vågskvalpet i lungorna stör sömnen. Som sagt, det är ingen lek.

För egen del har de reumatiska besvären, som tacksamt nog hållit sig lugna i flera år nu, börjat ge sig till känna igen med värk i handleder och axlar och senare i april väntar två gråstarrsoperationer. Det känns inte så roligt, snarare oroligt, även om alla jag pratat med säger att det är ”a piece of cake” och åtgärdat på en kafferast.

Det var också med chock och sorg jag i veckan kunde ta del av anhörigas tillkännagivande på FB att en väninna sedan många år plötsligt avlidit under en rundresa i England och Skottland. I flera veckor har jag följt reseberättelserna på FB från hennes och väninnans långa road trip som var tänkt att pågå under några månader. Så plötsligt en morgon small det. En massiv hjärnblödning och samtidig hjärtinfark. Bara så där, out of the blue. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat ta in det ofattbara som skett. Vi fann varandra när våra söner som sex, sjuåringar började spela fotboll tillsammans och vi mammor stod där vid sidan av planen och hejade i ur och skur under träningar och matcher. Senast vi sågs var på en fest för att fira att hon hade gått i pension. Det var nu ”livet” skulle börja på nytt.

Maken, som ofta säger kloka saker, brukar påminna oss om att vi ska uppkatta och glädjas över det vi har här och nu och inte vara bittra över sådant vi inte har eller kan få.

Även om livet känns litet svart just nu finns det en läkande och helande kraft i naturen. Maken och jag har börjat en ny morgonrutin, att promenera varje dag en timme före frukost. Det är en lisa för själen att se hur marken vaknar till liv och att dra in doften av fuktig jord, se den spirande grönskan på buskar och fält, njuta av fåglarnas kvillrande, flöjtande och drillande i alldeles egna vårkonserter och se hur nya blommor slår ut allt eftersom.

Det känns som att det är tidigt, men vid fågelmatningen är marken redan täckt av de fridlysta backsipporna och vid kyrkomuren  för vinden med sig doften från mattan av luktvioler som breder ut sig nedanför.

Luktviol

Sjön är full av sjöfåglar, mest gräsänder, knipor och knölsvan. I luften skränar måsar och tärnor.

Soldyrkare

Längre ut från sjön hörs ett kraxande läte, som från en kråka men jag ser ingen. Det är ett skäggdoppingpar som uppvaktar varandra. Skäggdoppingen har ett karaktäristiskt kråkliknande läte och kallas därför ibland även för sjökråka.

Skäggdopping

Gräsandshanen bevakar noga sin utvalda eftersom det finns ytterligare en aspirant i närheten som nog gärna vill vara med och leka.

Gräsänder

Den här tiden på året verkar de flesta fåglar vara helt upptagna av varandra och tycks inte alls bry sig särskilt mycket om oss människor. Det gör det lättare komma dem litet närmare, som den här orädda kajan. Fast kanske just kajan är av den orädda sorten mest hela tiden.

Kaja

Påsk med vårtecken

Så är vi hemma igen efter påskfirande i vårt Paradis. Vädret har varit soligt och vackert, men nordan har svept runt knuten så fort man tittat ut. De stora snöhögarna har smält och blivit litet mindre för var dag och isen börjar mörkna (och murkna) men är fortfarande tjock nog för skotrar och fyrhjulingar att sladda runt på.

En vacker rödräv med tjock yvig svans kom raskandes över isen i fullmånens sken på långfredagen. Tyvärr hade jag bara mobilen till hands och innan jag fått upp den ur fickan hade räven hunnit försvinna bakom buskarna. Mobilen är också orsaken till detta märkliga, men litet häftiga tycker jag, blåa kvällsljus. Månsken

 

Luften har varit full av trumpetande sångsvanar som förflyttat sig fram och tillbaka mellan öppna vattendrag och åkrarnas mat.Lappsundet

 

I Lappsundet fanns svanparet kvar som vi såg redan för ett par veckor sedan.
Storsjön Svanpar

Nu  hade de fått sällskap av ytterligare ett par svanar, litet mot sin vilja som det verkade emellanåt.

Fyra svanar_redigerad-1

 

Fyra svanar 2

 

Att det finns bäver i området vittnar flera tämligen nyfällda träd om. fällning av bäver

Och det dröjde heller inte länge innan vi också upptäckte bäverhyddan, den lätt kamouflerade rishögen. Tyvärr var det nog för tidigt på dagen för att vi skulle få se några djur. Bävrarna är kvällsdjur och brukar inte visa sig förrän det börjar skymma. Hydda, bäver

 

Det verkar vara gott om vatten i sjöarna och det forsade och porlade friskt i både större och mindre vattendrag.

Gråströmmen

Fors

 

Även hemma på tomten var det full fart på fågellivet. En blåmes hade stort bestyr med att städa efter några tidigare holkhyresgäster och kring fågelmatarna samsades grönfinkar, grönsiskor, domherrar och talgoxar med nötveckor, koltrastar och ett hackspettspar och åt under mycket fredliga former. Domherre Bofink

Den lutande björken i Aspviken

Det blev en snabbvisit till Paradiset i helgen för att göra något åt det som varit ett mindre irritationsmoment under ett par år. Den lutande björken i Aspviken. Vi hade också hoppats på att få uppleva norrskenet, som verkade ha lyst upp hela landet under veckan, men den turen hade vi tyvärr inte. Däremot kändes det litet magiskt att spana in solförmörkelsen.

Solförmörkelse_redigerad-1

Någon bild på själva förmörkelsen gick inte att få, inte ens för Maken, som syns i nederkanten. Men riktigt skumt blev det under cirka en kvart och alla fåglar tystnade som på en given signal.

 

Egentligen är det inte något fel på den lutande björken i sig. Den grönskar så vackert under sommaren och ger viss skydd mot insyn. Men den lutar sig också ut över sjön, missfärgar vattnet, och gör det oaptitligt att bada i, med sitt gula frömjöl på försommaren och täcker sjöbotten med nerblåsta grenar och löv när höststormarna drar in från norr. Dessutom stjäl den näring från de intilliggande hallonsnåren. Så, inte utan en viss vånda, hade vi nu ändå bestämt oss, björken skulle väck.

Björken_redigerad-1

 

Yngste sonen, som ständigt letar nya fysiska utmaningar, kontrakterades för uppdraget att såga ner trädet, kvista och såga upp stammen i bitar lämpliga att klyva till ved, allt under en och samma dag.

Under alla vårar som vi varit här uppe har vi aldrig upplevt att isen varit fri från snö och samtidigt tillräckligt hård och blank för att både åka skridskor och spark.

På hal is

Far och dotter på hal is.

Vet inte om det går att skylla på klimatförändringarna, men isen har betett sig mycket märkligt den här vintern. Den har vallat upp mot stranden, vridit sönder delar av vår brygga och flyttat runt på stora stenar inklusive stenkistan som bryggan vilar på.  Även grannens båthus ligger risigt till sedan stenkistorna som det står på har tippats över ända. Svårt att inse vilka urkrafter som bor i is.

Dagen därpå for son och sondotter hem igen och Maken och jag tog en tur längs skogsvägarna upp till några sjöar med delvis öppet vatten, för att se om det kommit några sjöfåglar. Ett par knipor simmade runt bland isflaken i Storsjön tillsammans med en ensam sångsvan som trumpetade övergivet. I Alsjön på andra sidan vägen hittade vi en pigg liten strömstare som dök och simmade (men hjälp av vingarna förklarade Maken, som känner till sånt) i det virvlande vattnet.

Storsjön

Svanen

Strömstaren

Knattefotboll och slottsfika

Ännu en vacker och solig helg har passerat. Men det är något som inte stämmer, jag känner mig lurad. Eller så stämmer det väldigt väl, eftersom det känns som om fenomenet upprepar sig år från år.  Solen lyser förrädiskt och lockande, termometern i köksfönstret visar +18 grader, men när man glad i hågen går ut, iförd vårjackan som plockats fram ut malpåsen, är det nästan så att man kastas omkull av den hårda, iskalla nordan. Jag verkligen AVSKYR dom där ishavsvindarna. Fast ‘malpåse’ förresten, är det någon som använder sådana nu för tiden. Min mamma gjorde det, men nu kanske dom där malarna som käkade upp yllekappor, pälsar och liknande är utrotade. Nu är det istället silverfiskar, pälsängrar, kackerlackor och vägglöss vi behöver oroas över.

Ett säkert vårtecken vid sidan av allt som slår ut i naturen nu är fotbollarna som kommit fram. Allsvenskan drar igång om tre veckor och fram till dess spelas träningsmatcher för fullt på alla nivåer. Trots dom kalla vindarna i lördags blev vi ändå varma i hjärtat av att titta på barnbarnet och hans lag som spelade match borta i Vällingby. Ett gäng härliga åttaåringar som vill så mycket även om koordinationen inte alltid funkar. Målgesterna sitter dock som en smäck.

Coach Eleveca

Coach Eleveca and the Herminator. Och nej, tränaren säger inte ”Du ser han där borta, bara rätt in med dobbarna före”. Nej, inte så, men kanske ”Titta där borta, farmor Maggelita. Spring och ge henne en kram.”

 

På hemvägen svängde Maken in till Ulriksdals slott för en lunchfika på slottscaféet. Många trotsade kylan och satt utomhus med händerna hårt knäppta runt sina koppar med hett kaffe eller choklad.

Ulriksdals slottscafé uteservering

 

Själva sökte vi oss in i slottsvärmen. Jag letade upp ett bord vid fönstret där solen låg på medan Maken gick och beställde.

Ulriksdals slottscafé

 

– Det är Kajsa som bjuder, sa han när servitören kom och placerade  kaffe och två tallrikar på bordet.

Ulriksdals slottscafé 3

Och Kajsa, det blev precis som du föreslog i brevet, ”…..något läckert till Hustrun”. Getost, honung och valnötter på rostat surdegsbröd. Mycket läckert. Så TACK för en god lunch, Kajsa!

Innan vi lämnade Ulriksdal blev det en kort vandring i slottsparken. Slottet, som från början hette Jacobsdal, uppfördes vid Edsvikens strand av Jacob de la Gardie och stod färdigt i mitten av 1600-talet. Änkedrottning Hedvig Eleonora köpte slottet 1669 och gav det 1684 i faddergåva till sitt barnbarn prins Ulrik (bror till Karl XII). I samband därmed bytte slottet namn till Ulriksdal. Den lille prinsen dog sorgligt nog redan ett år senare och fick aldrig någon glädje av sitt slott, som återgick till änkedrottningen.

Ulriksdals slott

Under Karl XIV Johans tid användes slottet som invalidinrättning för krigsveteraner från bland annat finska kriget och på slottsområdet finns också en invalidkyrkogård där ett par hundra soldater ligger begravda.

På varsin sida om bron över den lilla bäcken, som rinner genom slottsparken, står två morianer som med hjälp av nät försöker fånga fisken som simmar i bäcken.

Ulriksdals slott staty

På andra sidan slottet och tvärs över Edsviken ligger det som under många år var min arbetsplats, Danderyds sjukhus.

Med viss nostalgi minns jag hur vi under varma sommardagar tog med lunchen ner till bryggan och avslutade med ett svalkande dopp, och hur vi på vintern, när isen låg, ibland tog en lunchtur på långfärdsskridskor längs den plogade slingan.

Under flera år brukade också vår chef bjuda avdelningen på vårpicknick här på Ulriksdal, då vi satt med den traditionella picknicklunchen, grillad kyckling och potatissallad från Hemköp i Mörby Centrum, och tittade bort mot dem som fortfarande var kvar och arbetade.

Sedan kom ännu en i raden av många omorganisationer och vi förflyttades in till den något mindre miljövänliga huvudstaden. Men de glada minnena finns kvar.

Danderyds sjukhus