Familjen Smålom – del 2

Vi fortsätter att följa den lilla smålomsfamiljen som jag skrivit om tidigare. För mig var det tredje besöket, när vi häromdagen återvände till den lilla tjärnen.

Medan Maken satte upp utrustningen för sin fotosession närmade jag mig försiktigt vattnet via myrens gungfly samtidigt som jag spanade ut över tjärnen efter fågelfamiljen. Jag kunde inte upptäcka dem någonstans, men så plötsligt kom mamman och de två ungarna glidande runt en tuva vid myrkanten.

Makens förberedelser

Ungarna är fortfarande små, men är inte längre några dunbollar utan har fått en mer uttalad kontur av vuxen fågel.

Mamma med ungar

Smålommen sägs ofta häcka vid små tjärnar och vattengölar där det sällan eller aldrig finns någon fisk. De måste därför flyga långa sträckor för att få tag på föda, särskilt medan ungarna fortfarande måste matas.

Vid vårt förra besök fanns inte hannen på plats och vi antog att han var iväg och letade mat. Efter cirka tre kvart kom han så inflygande från nordost med utfällda ”landningsställ” och något silverglänsande i näbben. Antingen en strömming, vilket måste innebära att han varit och fiskat ända borta i Hudiksvall, eller så var det en siklöja, kanske fångad i vår egen sjö.

Tydligen är den lilla tjärnen inte helt tom på fisk ändå, för den här dagen var pappan rejält aktiv under vattnet och kom gång på gång upp med något gulgröntskimrande i näbben som starkt påminde om en liten abborre.

Lom med fisk

Efter varje fångst ropade han på ungarna som snabbt simmade honom till mötes.

Matning

Vi uppfattade det som att maten fördelades rättvist och att ungarna fick äta varannan gång.

Matning 2

Varje gång hannen gav sig ner under vattnet var det svårt att förutse var han skulle dyka upp igen. Och så plötsligt kom han upp mitt framför mina fötter och jag tror att jag blev mest överraskad. Fantastiskt att få se denna vackra fågel på så nära håll utan att behöva använda kikaren. Själv gled han förbi, sakta, sakta  i trygg förvissning om att ungarna var i säkert förvar nära mamman mitt ute på tjärnen.

To be continued….

Nytt avtal och nya glasögon

Dagen före midsommarafton fick jag ett sms från Smarteyes-butiken i Sundsvall att mina nya glasögon hade kommit. Tänk att äntligen kunna betrakta världen med nya ögon!

Midsommarafton firades som vanligt med knytis på vår veranda tillsammans med grannar och ett par gamla arbetskamrater som kommit på besök och annandag midsommar (säger man så om söndagen?) stannade grannar hemifrån stan till på lunch på hemväg från sitt midsommarfirande i Östersund. Tiden däremellan gick Maken och jag mest omkring som osaliga andar och blängde misstänksamt på varandra. Vår bröllopsdagen närmade sig och det var dags för ”omförhandling” av det äktenskapliga avtalet och frågan, som ingen riktigt vågade ställa, var om det inkommit några nya, och bättre, anbud till någon av oss.

Hur som helst, bröllopsdagen kom och glasögonen måste hämtas och eftersom det är cirka 18 alternativt 11 mil till Sundsvall, beroende på vilken väg man tar, bestämde vi att årets ”bröllopsresa” över dagen fick gå just dit. För vem reser annars till Sundsvall? Och förhandlingarna kunde vi förhoppningsvis klara av i bilen.

Maken, som nyligen införskaffat en ny gps, föreslog att vi skulle ta den kortare vägen, det vill säga den över skogen, så att han kunde få testa sin nya leksak. Sagt och gjort, gpsen ombads välja kortaste väg till Storgatan 23 i Sundsvall och därefter rullade vi iväg. Vi har kört den här vägen över skogen flera gånger tidigare, så det var ju inte så att vi inte hittade. Vi var mest nyfikna att se hur apparaten funkade.

Efter tre kilometer uppmanade en kultiverad kvinnoröst oss att svänga höger där vi normalt brukade ta till vänster. Uppmaningarna fortsatte; om hundra meter håll höger. Sväng vänster och sedan tvärt vänster igen. Svag högerkurva, sedan sväng vänster. Vi följde nogsamt, om än något förvirrade, damens alla direktiv medan namn som Cykelstigen och Karusellvägen flimrade förbi på displayen och vi for fram på vägar vi aldrig tidigare åkt. Kanske är det som med Rom; alla vägar bär till Sundsvall. Men det är alltid spännande att se nya saker, även om det här mest handlade om att se nya granskogar och nya kalhyggen och de brukar se ganska lika ut. Litet viltspaning hann vi ändå med. Som rådjuret på äng bland midsommarblomstren,

Rådjur

och älgtjuren på kalhygget med sina nya horn som var på gång. De tappar sina hornkronor i januari, februari och redan någon månad senare börjar nya växa ut.

Älg

Mer än en gång frågade vi oss vart vi egentligen var på väg, framför allt när den redan smala grusvägen därute i ingenstans blev ännu smalare och grässträngen i mitten allt bredare. Vi var dock glada så länge vi inte behövde bekymra oss om mötande trafik.

Skogsväg

Ända tills den här timmerbilen plötsligt spärrade vår väg. I det här fallet var det avverkat timmer som dragits fram till vägkanten och som skulle lastas på och då var det bara att vackert vänta tills det jobbet var klart.

Timmerbil

 

I Franshammar, strax före Hassela, tyckte vi båda att det var dags för litet förmiddagskaffe och vi stannade till vid den gamla nedlagda kraftstationen som numera är omgjord till sommarcafé.

Café 1_redigerad-1

Café 2

Och över en kopp kaffe och en bit lingonpaj med vaniljsås kunde vi i lugn och ro reda ut hur det nu förhöll sig med nya anbud. Det visade sig att inga anbud hade inkommit till någon av oss (i år heller!), och vi kunde båda dra en suck av lättnad. Så avtalet förlängdes ytterligare ett år och vi har nu lagt oron för eventuella anbud till handlingarna för åtminstone de närmaste elva månaderna.

Resten av resan till Sundsvall gick som en dans och med de nya glasögonen på näsan gjorde vi en snabb tur till IKEA, bara för att test dem och ”titta”, innan vi tog E4an tillbaka mot Hudiksvall och den väntande bröllopsmiddagen.

 

2015 års bröllopsbild

Bröllopsbild 2

 Den älskade Maken och hans lika älskade Maka

 

 

Möt familjen Smålom

I vår egen sjö här i Paradiset kan vi varje sommar njuta av den vackra storlommen. En mäktig och majestätisk fågel med vacker teckning och ett stundtals, framför allt kvällstid, ganska olycksbådande läte.

Storlom

Storlommen har också en något mindre släkting, smålommen, som man däremot bara hittar i större eller mindre tjärnar.

Under flera somrar har Maken kört omkring i de hälsingska skogarna och inspekterat alla tjärnar inom åtminstone tio mils radie i hopp om att få se en smålom. Och så i vår har det hänt, och då mer av en tillfällighet.

Han hade åkt iväg till en tjärn som vi besökt tidigare men aldrig sett något, varken fågel eller djur. Han monterade upp tubkikaren och förberedde sina kameror ifall något spännande ändå skulle dyka upp. När han tittade i kikaren upptäckte han att den var riktad rakt mot en ruvande smålom i ett rede på en större grästuva en bit ut i vattnet. I närheten simmade hannen lugnt omkring.

Tjärnen

När vi efter en vecka hemma i stan var tillbaka i stugan, var en av de första sakerna vi gjorde att åka upp till tjärnen för att se om något hänt medan vi varit borta. Hade det kläckts några ungar och var paret kvar i tjärnen?

Efter att ha trasslat oss förbi stora stenblock och kullblåsta träd och försökt undvika att trampa ned i dolda håligheter i marken kom vi ner till vattnet och såg till vår glädje en hel liten familj på fyra – mamma, pappa och två dunbollar – som simmade en bit bort.

Ungarna höll sig för det mesta nära mamman, men vi blev litet fulla i skratt när vi såg hur ungarna försökte härma föräldrarnas beteende. Hur de försökte dyka under vattnet och flaxa med vingarna

Mamma med ungar i viken 2

Flaxande vingar

Titta pappa, jag kan också!

Jag kan också

Under simturen såg vi hur mamman hela tiden tycktes titta bakåt för att försäkra sig om att ungarna var med och inte gav sig ut på några egna utflykter. Vid en titt i kikaren visade det sig dock att hon helt enkelt tagit sig en tupplur. Och vi som har barn minns väl alla hur tröttande livet som småbarnsföräldrar kunde vara ibland.

Sovande smålom 2

Även pappor kan säkert behöva litet vila.

Smålom på land

Lom på land_redigerad-1

Va’, har det kommit en inkräktare i tjärnen? En ny släkting, den dubbelhövdade lommen, eller…. ?

Tvåhövdad lom

Det ska bli spännande att följa familjen och ungarnas utveckling.

Blommande kastanjer och doftande syren och liljekonvalj

Blommande kastanjer och doftande syren och liljekonvalj

Är hemma en sväng från landet för att hämta mer ”flyttgods” och uträtta några ärenden. I lördags var det barnbarnen som skulle tas om hand medan föräldrarna tillsammans med cirka 20.000 andra skulle springa Stockholm Marathon i det skitväder som då rådde. Sex grader och konstant regn och rejäl blåst. Hjältar säger jag bara, alla 20.000, både de som tog sig runt och de som kanske bara kom halvvägs men ändå gjort ett tappert försök.

Utanför vardagsrumsfönstret får den ståtliga kastanjen uppleva ännu en vår. Den lever på övertid och har sedan fyra år hotet om nedsågning hängande över sig. Den sägs stå i vägen för en renovering av centrumets torg. Hellre kastanj än renovering om jag finge bestämma.

Kastanjeträd

Kastanjeblomma 2

I trädgården på baksidan av våra hus har nu både de vita och lila syrenerna slagit ut och det doftar ljuvligt varje gång man går förbi buskarna. Och snart, när vi är tillbaka i Paradiset igen, är det dags för vår egen syrenbuske utanför knuten att slå ut.

Syrener

I veckan har jag också varit på ”slutbesiktning” av mina ögon efter gråstarrsoperationerna som jag gjorde i slutet av april. Allt såg bra ut och det var skönt att få klartecken att nu skaffa nya glasögon. Jag klarar mig visserligen bra utan, men har svårt att läsa tidningen eller sitta någon längre stund framför datorn.

Maken har i veckan varit ute i skogen och kontrollerat fem stycken nya holkar som Angarngruppen satt upp och som ingår i ett större holkprojekt för göktytans bevarande. Göktytan tillhör hackspettarna men har en alltför svag näbb för att kunna hacka ut sina egna bohål. Den har också stadigt minskat i antal sedan 80-talet och holkprojektet är ett sätt att försöka hjälpa till med boplats för häckningen. I fyra av holkarna hade dock mesar hunnit före, som den här lilla talgoxefamiljen nedan, men i den femte fanns redan tre stycken göktyteägg. Några till kommer det förmodligen att bli innan det är dags att börja ruva.

Talgoxe med mat 1

När Maken kom hem förärade han mig denna söta bukett av de första liljekonvaljerna. Tyvärr går allt regnande illa åt de delikata små klockorna, som inte tål vatten särskilt bra utan blir missfärgade.

Liljekonvaljer

 

Våta hjältar på trötta ben!

Marathon

 

 

En andra vår

En andra vår

Sköna Maj välkommen… Så sjöngs det runt om i landet på Valborgsmässoafton, och trots att den sköna haft en hel månad på sig verkar hon fortfarande tveka. Termometern orkar knappt över tiogradersstrecket och vindarna är isande kalla, även när de blåser från syd. Ur led är tiden – och klimatet!

Det första flyttlasset till sommarvistet har nu gått med cyklar, verktyg och alla plantor. De sistnämnda, tomater, gurka, chili, paprika och basilika, är omplanterade och på plats i växthuset, där en värmefläkt ser till att hålla nattfrosten borta. Men trots en veckas acklimatisering ser de allt hängigare ut, så kanske är det ändå för kallt för dem.

Det finns naturligtvis både för- och nackdelar med att ha sitt sommarboende längre norrut, men en av sakerna som jag särskilt uppskattar just nu är att man får njuta av vårens ankomst två gånger. Det mesta ligger ett par veckor efter här uppe jämfört med hemma i Stockholm. Vitsippsmattorna som fortfarande breder ut sig medan björkarna på vissa ställen knappt börjat skimra i grönt än utan mer ser ut som grå blyertsteckningar. Och än dröjer det ytterligare några veckor innan syrenerna slår ut.

Vitsippor 2

Vitsippor 1

Björkskog

Längs diken och porlande små rännilar breder gula kabbelekor ut sig…

…. och vid vägkanterna irrar förvirrade fjolårskalvar, bortstötta av sina mammor som just förbereder sig att ta emot ännu en generation älgkalvar. Det gäller att vara observant när man är ute och kör, så att det inte händer en olycka. Det här är två av fyra övergivna ettåringar som Maken träffade på när han for runt på skogsvägarna härom kvällen.

I öster hoar göken och ovanför våra huvuden cirklar två tornfalkar. Kanske är det paret som boade i en av våra tallar och som vi kunde följa förra sommaren som återvänt, eller deras ungar. Vi håller tummarna för att de väljer något av våra träd att sätta bo i även i år.

I övrigt är det gott om småfågel runt stugan. Så här års finns det visserligen massor av föda i naturen åt dem, men vi kan ändå inte låta bli fylla upp fågelmatarna med solrosfrön bara för nöjet att kunna studera dem på nära håll. Bofinkar, domherrar, grönfinkar och grönsiskor dominerar, men där finns också blåmesar, talgoxar, svartmesar, koltrastar och så hackspetten. Oftast samsas de fint, men rätt som det är utbryter det kris och kaos utan att man egentligen förstår varför. En grönfink tar sig ton mot bofinken och några små grönsiskor mopsar upp sig mot den pompöse domherren. Och så kommer hackspetten och visar vem som egentligen är herre på täppan och som på en given signal lyfter alla fåglar och himlen blir mörk som i Hitchcocks ”Fåglarna”.

 

 

Tur och retur Köpenhamn

Tur och retur Köpenhamn

Ännu ett år har passerat och den här gången hade Maken valt att förlägga min numera nästan traditionsenliga födelsedagsmiddag till Köpenhamn. Senast vi var här var för 14 år sedan, men dess för innan, under studietiden i Lund, blev det en del resor över sundet till denne dejlige by för att handla billig oxfilé och danskt körsbärsvin. Det var viktigt att det var den där kurviga flaskan som hade ett litet vinglas ingjutet i själva flaskglaset. Det här var innan bron fanns och man fortfarande kunde ta båten över från Malmö och fördriva timmen som resan tog med att hver gang dricka en Tuborg tillsammans med ett danskt smörrebröd och ovanpå det en kaffe och wienerbröd med ”chokoläääde”. När man sedan steg av båten var det viktigt att man då och då såg sig om över axeln medan man tog sig fram genom Nyhavn. Det här var ju litet ”skumma kvarter med dåligt rykte”. Allt sånt är nu bortstädat och längs de färglatt putsade husfasaderna står uteserveringarna som spön i backen.

Nyhavn

 

Jag tror aldrig att jag någonstans har sett så många cyklar och cyklister som i Köpenhamn. Och de styrande i staden har verkligen sett till att sätta cyklisten i centrum.  Väl tilltagna cykelbanor, avskilda från gångbanorna, löper längs båda sidorna av vägbanan. Alla tar sig fram lugnt och sansat på cyklar som påminner  om sådana vi hade i Sverige för ett antal årtionden sedan. Präktiga herr- och damcyklar utan en massa spejsat bjäfs. Det enda man kunde ha allvarliga synpunkter på var att i stort sett ingen använde cykelhjälm.

Varje gång vi besökt Paris om våren har jag alltid drömt om en romantisk liten picknick med vin, ost, bröd och jordgubbar under kastanjerna i någon park, men vi har aldrig haft vädergudarna med oss. Antingen har det regnat eller blåst isiga vindar från norr. Men nu äntligen skulle det ske. Strålande sol, tjugo grader varmt och med de inhandlade godsakerna i en kasse från IRMA. Det fanns visserligen inte några blommande kastanjeträd, men en ledig bänk intill en näckrosdamm, som förde tankarna till Monet, dög lika gott.

Den romantiska idyllen bröts plötslig när en skärrad rörhöna sökte skydd i vassen framför oss efter att ha jagats av en ettrig sothöna. När hon lugnat sig något lät hon sig väl smaka av både våra brödsmulor och jordgubbar.

Mitt i maten var det plötsligt något annat som tilldrog sig hennes intresse och hon stolpade iväg med långa kliv uppför grässlänten. Där fanns ett gäng skator som snabbt blev de nya lekkamraterna.

Vid sidan av fågellivet var det också gott om sköldpaddor i dammen som även de verkade uppskatta solen och värmen.

 

Är det nu ”fylledag” så är det och på väg tillbaka till hotellet hann det bli både en Irish coffee och ett glas hembryggd, grumlig veteöl.

 

När det gällde själva anledningen till besöket i Köpenhamn, nämligen födelsedagsmiddagen, var vi båda överens om att vi egentligen visste väldigt lite om Danmark som matland.  De röda korvarna, smörrebröden och att Noma anses vara en av världens bästa restauranger kände vi till, men det skulle vara spännande att se vad det danska köket hade att bjuda på. Efter rekommendation från personalen på vårt hotellet bestämde vi oss för att testa Frk. Bjarnes Kælder, som är just en genuin dansk restaurang och som dessutom låg precis runt hörnet.

Restaurangen med sina rödrutiga dukar förde tankarna till en fransk kvarterskrog samtidigt som de bruna träpanelerna på väggarna och stadiga träbord påminde litet om en tysk ölkällare. Menyn visade också på en del influenser från Tyskland, men många rätter var ungefär desamma som serveras här hemma. Olika sorters inlagd sill, toast Skagen, lax, torsk, rödspätta, wienerschnitzel och kalvlever. Inga överraskningar, bara väldigt gott och vällagat.

Innan det var dags att ta tåget tillbaka till Stockholm igen hann vi med ett besök i Christiania, denna mytomspunna, färgglada och kontroversiella fristad, som förmodligen de flesta av oss mest förknippar med försäljningen av hasch.

Stadsdelen tillkom 1971 när ett antal hippies ockuperade ett övergivet militärområde med tillhörande byggnader. Ockupationen godkändes till en början som ett socialt experiment, men senare har besluten om stängning av fristaden avlöst varandra, dock utan att något hänt.

Här bor en brokig samling av människor, som valt en alternativ livsstil och skapat sina egna lagar. Hippies, konstnärer, miljöaktivister och fritänkare. Överallt syns spåren av en aldrig sinande kreativitet; fantastiska väggmålningar, färgglad graffiti, och märklig utomhuskonst.

Efter att ha vandrat runt bland lustiga ”arkitektritade” hus utan någon egentlig arkitekt bakom, pipor, haschkakor och stickade och virkade plagg i rastafärger lämnade vi Christiania.

Christiania vs EU

 

Där ute i EU hade svarta moln hopat sig på himlen och snart föll de första dropparna. Vi sökte skydd i Vår Frelsers Kirke som låg alldeles i närheten. En mörk och dyster tegelbyggnad med ett överraskande ljust inre tack vare stora, rena (det vill säga inga blyinfattningar eller andra dekorationer) fönster.

Som vanligt tände vi några ljus för våra nära och kära,

och så ett alldeles särskilt ljust för en mycket speciell vän som behöver många, varma tankar just nu.

Tänd ett ljus

 

 

Täby Extreme Challenge

Kyligt men vackert när Maken och jag vid halv tiotiden i morse minglade på parkering vid Ensta krog i Täby tillsammans med drygt femtiotalet långdistanslöpare som väntade på den andra starten i Täby Extreme Challenge (TEC). Maken, som jobbar som frilansfotograf åt en lokaltidning, skulle bevaka starten och även försöka få litet bilder på de som redan hållit på och sprungit i ett dygn.

Den första starten i tävlingen gick redan klockan tio på fredag förmiddag, när tolv löpare, elva män och en kvinna, i lätt regn gav sig iväg på det första varvet av cirka 27 för att avverka en sträcka på totalt 32 mil (200 miles). Dagens start gällde ett par något kortare distanser, 16 resp 8 mil (100 eller 50 miles).

Extremsporter av olika slag verkar verkligen vara i ropet just nu. Ju större utmaningar, desto häftigare. I jämförelse med till exempel ultralopp genom fjällvärlden under flera dygn, Ironman eller Järnmannen, där man simmar 4 km, cyklar 18 mil och avslutar med ett marathonlopp allt under en dag eller swim-run tävlingen Ö till Ö, där man simmar och springer mellan och över öarna i Stockholms skärgård från Sandhamn till Utö är väl ett vanligt maratonlopp snart att betrakta som ”a walk in the park”.

Jag undrar alltid vad det är som driver vissa att utsätta sig för dessa utmaningar som ibland verkar direkt farliga eller skadliga. De här människorna som nu gick och väntade på startskottet såg dock ganska vanliga ut, inte extrema på något sätt. Alla åldrar och kroppsformer, män och kvinnor.

TEC i väntan på start

Att vila sig i form är kanske rätt taktik inför det som väntar.

TEC - vila

Äldst bland de startande var Jorma, 75 år från Västerås. Han var full av tillförsikt inför de åtta mil som väntade.

Det ska vara ”riktiga” lopp, menade han. Inte något armbågshångel som på maraton.

TEC - Jorma

Så gick äntligen starskottet. De som låg i framkant kom snabbt och lätt iväg, men för dem strax bakom blev det plötsligt tvärstopp i branta backen. Men vem behövde ha bråttom, de hade ju åtta eller sexton mil att vinka på.

Torbjörn Gyllebring, tävlande för Team Nordic Trail, i ledning i 32-milaloppet efter så där en 25 timmars löpning

TEC 32-milalöpare

tillsammans med Linda Bengtsson från Klåveröd skidklubb i damklassen, hon som kommer att bli både först och sist i sin klass om hon håller hela vägen.

TEC 32-milalöpare dam

Snabb påfyllning av vätska och sedan iväg igen för ytterligare ett varv. Fast jag tycker det ska vara besvärligt att springa med jackan knuten runt midjan.

TEC Linda Bengtsson 2

Och har de inte gått i mål än, så springer de väl fortfarande. Repet dras först efter 54 timmar för de som springer 32 mil och efter 30 timmar för övriga sträckor. Och klockan 00.00 går den tredje starten, den för nattlöpare som ska springa 16 mil i mörker! Ännu en utmaning.

Idag är det också körsbärblommans dag, åtminstone här i Stockholm. Kungsträdgården skiftar i rosa. En hel del blommor har slagit ut men fortfarande mycket knoppar.