Grattis alla Margaretor !

Namnsdagstårta 2

Grattis alla fruntimmer och pärlor som precis som jag heter MARGARETA (av grekiskt ursprung och bildat av det persiska ordet för pärla) och firar namnsdag idag.

Det verkar som veckans samtliga damer skippat tårarna i år och istället skiner ikapp med solen. Åtminstone gör jag det.

Idag behandlas jag som en drottning av resten av familjen, Make, barn och barnbarn, och är beordrad att inta solstolsläge, eller åtminstone förbjuden att göra ett enda handtag för någon annan än mig själv. Ett slags hylandsk frufridag skulle man kunna säga, för er som minns så långt tillbaka. Kan bli en angenäm dag. Solen ska gå upp i morgon också säger SMHI, men då är det vardag igen.:-)

PS. Tårtbilden är en repris från förra året, årets upplaga är inte riktigt klar än.

Abborrfiske och hjortronsylt

Dottern och barnbarnet lämnade oss i helgen efter en härlig vecka tillsammans. Med dem försvann tyvärr också det vackra vädret och det har nu varit några eländiga dagar med regn och kalla nordliga vindar. Och inte bara eländigt väder, dessutom har Maken fått sig en släng av bältros. Ja, faktiskt en ganska rejäl sådan och tar sig nu igenom dagarna kvalfullt lidande. Men han är tapper och klagar inte. Dessutom finns det inget att göra åt det hela, eftersom de 72 timmarna, inom vilka man kan sätta in antiviral behandling, passerat med råge.

”Rosen” slog ut redan på midsommardagen, men då misstog vi utslagen för myggbett, eftersom myggen också slog ut i full blom lagom till den helgen. Först mycket regn, sedan värmande sol, till lycka för myggen och olycka för oss.

Fisketur

Sexåringen hade längtat efter den här veckan ända sedan besöket förra sommaren. Att dagarna i ända få fiska abborre med sin älskade morfar.

Så fort frukosten var avslutad gav de sig iväg ut med båten, sexåringen och morfar bredvid varandra på aktertoften. Tillbaka hem för att äta lunch och stoppa förmiddagens fångst i sumpen. Fylla på maskburken och sedan iväg ut igen.

Abborrfiskaren

Till middag blev det självklart nyrökt abborre med färskpotatis och hemlagad remouladsås. Och som han åt, sexåringen. Jag hade räknat med att åtta fiskar skulle räcka mer än väl till tre och en halv personer, men ungen satte i sig tre stycken och ropade ändå efter mer. Rökt abborre hade plötsligt blivit den nya favoriträtten. Maken / morfar hade svårt att hinna med att få något i sig för egen del, eftersom han hela tiden måste hänga med i sexåringens tempo och rensa nya portioner.

Det är lycka varje gång något av barnbarnen äter det som serveras utan att knorra, rynka på näsan eller uttala sig vanvördigt om maten i termer som äckligt och liknande. Och fisk brukar ju inte vara det som hör till favoriterna, möjligen lax då. Kanske är det både roligare att äta och smakar bättre när man själv dragit upp fisken.

 

När vi vinkat adjö till våra gäster för den här gången och pustat ut några timmar, tog vi bilen och for upp till vår hjortronmyr för att kolla läget. Premiären var i antågande, liksom hjortronplockargänget.

Myren lyste lovande rödprickig och det skulle bli gott om det gula guldet.

Hjortron 1

Några bär var redan mogna och vi lyckades få ihop ett par deciliter, som hamnade i kastrullen så fort vi kom hem och blev till gudomlig sylt. Hjortronsylt 3

Precis lagom mycket för att räcka till två portioner glass, en till Maken och en till mig. Det är som att årets första smakprov alltid är det som smakar bäst, litet som med kräftorna och surströmmingen. Nyhetens behag, antar jag.

Hjortronsylt 2

Besök på Runde – del 2

Vatten, jorden är full av vatten… , för att travestera den fantastiske Karl Robert Oskar Broberg.

Visst är det något magiskt med vatten, något lugnande och meditativt, oavsett om det handlar om det sövande i vågornas mjuka kluckande mot stranden i takt med hjärtats slag. Eller när man står på klipporna i havsbandet och låter sig sprejas av rytande vågor som piskas upp av vinden.

Jorden består ju faktiskt till 70 % av vatten – oceaner, hav, sjöar, tjärnar, floder, älvar, åar, bäckar, pölar och gölar. Och även vi människor består till lika stor del av vatten. Så varför prästerna står och predikar att ”av jord är du kommen…”, när man vet att allt liv uppstår ur vattnet, förstår jag egentligen inte. Alla har vi ju börjat vår resa mot just jorden med att vaggas runt av livmodern, som små jollar, på fostervattnets hav.

Att få vakna till den här utsikten var mäktigt och efter frukost blev det en promenad tvärs över vägen för att ta en närmare titt på livet vid kanten av Atlanten.

Havsutsikt

 

Vi kände på vattnet som såg så förrädiskt inbjudande ut, men ack så kallt (trots golfströmmen), njöt av de vackra strandskatorna som struttade runt på berghällarna, de ödesmättade toppskarvarna som torkade sina vingar och tångruskorna som i sakta mak rullade fram och tillbaka mot den karga stranden. Det luktade hav, precis som hav ska lukta. Salt och tång.

I hamnen väntade kapten Björn i sin vackra träbåt, redo att ta oss med på en guidad tur och visa Fågelberget från vattnet.

Båttur Runde

Björn berättade att byn på södra sidan av Runde också heter just Runde, medan den på norra delen heter Goksöyr. Av befolkningen på ön är de flesta mer eller mindre släkt med varandra och de som bor i byn Runde bär ofta efternamnet Runde och de som bor  i Goksöyr heter följaktligen – ja, just det – Goksöyr.

Runde från sjön

Att i en gungande båt försöka plåta fåglar, simmande/dykande eller i flykt, var ingen lek, speciellt inte när man dessutom har en digitalkamera med fördröjning. Så bilderna blev litet därefter, men jag visar några ändå.

Här samsas sillgrisslor och tordmular.

Sillgrisslor och tobisgrisslor

 

Skarvberget, alldeles vitt av fågelspillning. Björn pekade på havstruten, som sakta smög sig uppför berget tills den befann sig i centrum av grupppen skarvar.
Nu väntar den bara på att någon av skarvarna ska kräkas upp sin mat, så att den kan sno åt sig några godbitar, berättade han.

Skarvberget Runde

 

Ett par tobisgrisslor sprang ikapp över vattnet för att få luft under vingarna och kunna ta sig tillbaka upp till sina bon.

Tobisgrisslor Runde

 

Sillgrisslor är de allihopa, allihopa… . Varför några har ”glasögon”, det vill säg en vit ring runt ögat och ett streck snett bakåt, vet man inte. Det är inte något tecken som skiljer ut dem som är honor eller hanar, det bara är så tydligen. De glasögonprydda kallas även ringvior.

Sillgrisslor

 

Det här är inte the ”White Cliffs of Dover”, bara the ”White Cliffs of Bird droppings”. Här på klipphyllorna huserar havssulorna,

ständigt vaksamma när havsörnarna slår sina lovar runt berget och sprider oro. Kanske finns det något ägg eller liten försvarslös unge som de i ett obevakat ögonblick kan sno åt sig.

 

Till slut lyckades jag ändå få en bild på Fågelbergs dragplåster framför andra, den märkliga lunnefågeln, havets egen lilla papegoja.

Lunnefågel Runde

 

 

Nyplockade smultron till en femåring

Well, it’s just another day in Paradise, men ändå inte vilken dag som helst. Idag slår Pensionat Paradiset upp portarna för sommarens första gäster.

Först ut är Makens dotter och sexårige dotterson som kommit på besök. För sexåringen handlar det mest om att under några dagar äntligen få fiska från morgon till kväll med sin älskade morfar.

Men just idag firar också min blogg Just Another Day in Paradise sin femårsdag. När jag läser tillbaka i mina inlägg är det många minnen som väcks till liv igen, men inser också att det är mycket som upprepar sig genom åren. Bloggen har blivit som ett slags dagbok som jag ibland använder som mitt personliga uppslagsverk över händelser som jag känner mig osäker om.

Så det här, de första gästerna och en nybliven femåring, firar vi med en skål fylld med årets första smultron, solvarma och nyplockade längs dikesrenar på gamla skogsbilvägar, en gång tillkomna för att underlätta skogsavverkning, och sedan bortglömda och igenvuxna. Inga bilar som kör här längre, inget vägdamm eller avgaser som förstör bären.

Smultron 2

Ett besök på Runde – del 1

Låga moln sveper sina tunna grå filtar runt de grafitfärgade branterna och här och var kastar sig smältvattnet som brudslöjor nerför bergssidorna och slukas upp av de brusande vattendragen som löper längs vägen. I fjärran fjällen, fortfarande vitfläckiga av snö som vägrar att ge sig. Det är ett dramatiskt och mäktigt landskap vi reser igenom den här söndagsmorgonen.

 

Plötsligt blir det svart och vi försvinner in i ännu en tunnel och sedan upp och ner för ytterligare en berg- och dalbaneliknande bro. Det kittlar till i magen och vi tappar snart räkningen på både tunnlar och broar. Till slut har vi passerat den sista och kommit till vägs ände och målet för vår resa, som också är min födelsedagspresent till Maken. Han har nämligen länge närt en dröm om ett besök just här. Och HÄR, det är Runde, fågelön i yttre havsbandet på den norska västkusten.

På ön, som mäter cirka 3 x 6 kilometer, finns ett åttiotal fast boende, de flesta pensionärer, jämfört med ett par hundratusen häckande par av olika havsfåglar, där kanske den lustiga lunnefågeln är det största dragplåstret.

Runde 1

 

Eftersom vår lägenhet (med en fantastisk havsutsikt skulle det visa sig) inte är färdigstädad när vi checkar in på Runde Miljöcenter, ger vi oss istället iväg för att kolla in omgivningarna.

Runde Miljöcenter_redigerad-1

Leden upp till den första platån startar mellan ett par privata hus inte långt från husvagnscampingen, asfalterad i början och hiskeligt mjöksyreframkallande brant. Bitvis får man nästan dra sig upp med hjälp av räcket.

Runde backen upp

 

Väl uppe breder ett böljande hedlandskap ut sig, vitprickigt av blommande ängsull. Tittar man noga ser man fågelhuvuden som här och var rör sig i gräset. Det är ruvande storlabbshonor som nogsamt håller koll på skådare, fotografer och vanliga turister som stövlar fram genom landskapet. Ofta finns också en vakande hanne i närheten av boet.

Storlabb 1

Skyn är full av labbar som cirklar ovanför våra huvuden. Det stämmer det vi hört, att det är relativt lätt att komma nära fåglarna, men kommer man för nära deras bon tvekar de inte att göra utfall.

Storlabbar Runde

 

Storlabb 2 Runde

 

Storlabb 3 Runde

 

Plötsligt kommer en lågt flygande storlabb mot oss och slår sig ner precis bakom Makens fötter. Den är dunigare än de andra vi sett och helt orädd, troligen en årsgammal unge.

Storlabb 4 Runde

 

Storlabb 5 Runde

 

Jaha, och vilken av fotograferna är det tänkt att jag ska titta på egentligen?

 

Det är svårt att slita sig från den söta labben, men till slut vandrar vi vidare upp mot fågelberget. Den vita träcken längs bergssidan vittnar om de tusentals havssulor som har sina bon här.

Fågelberget Runde 1

 

Märkliga bergsformationer och en hänförande utsikt åt vilket håll man än tittar

Fågelberget Runde 2

 

Stup Runde

 

utsikt från Fågelberget

 

Fortsättning följer….

I väntans tider, eller…?

Smålom närbild

Det är ungefär tre veckor sedan vi konstaterade att smålomsparet, som vi hade förmånen att få följa på nära håll förra sommaren – från ruvning till flygfärdiga ungar – var tillbaka i den lilla skogstjärnen. Smolket i bägaren var dock en trana som slagit sig ner på den grästuva som förra gången var lommarnas bo. Var skadan redan skedd genom att tranan förstört äggen, eller hade de inte hunnit lägga några?

När vi för en knapp vecka sedan var tillbaka vid tjärnen hoppades vi ju att få se smålomshonan ligga och ruva på den lilla grästuvan. Men tyvärr var den tom och öde och vi kunde bara upptäcka EN fågel i vattnet. Vi sökte av sjön med kikarna utan att hitta den andra lommen. Plötsligt såg jag något mörkt i gräset på en helt annan tuva och med kikarens hjälp kunde vi konstatera att det var honan. Yes, en ruvande hona.

Lyckokänslan var stor när vi lämnade tjärnen. Då blir det kanske ungar även i år.

Men som sagt, kort är den lycka som varar beständigt. När vi var tillbaka ett par dagar senare låg båda smålommarna stilla mitt i sjön. Vad hade hänt? Hade de blivit störda på nytt, eller var det bara så att en av fåglarna tagit sig upp på gungflyet för att vila en stund?

Även om tiden höll på att rinna ut för vårt smålomspar, hade vi ändå svårt att ge upp tanken om ett par dunbollar den här sommaren också.

Två kvällar senare var lommarna fortfarande kvar. Honan låg och sov medan hannen simmade runt henne och ”pratade” högt och bestämt. Verkade trött på att honan bara sov och tycktes säga åt henne att ta sig samman och ”hoppa upp och simma och umgås litet”.

Smålomsparet

Till slut kvicknade hon till, men trots hannens fortsatta tjat lyckades han inte att få henne att hänga med på hans dykövningar.

Smålomsparet 1

Efter ett tag simmade de tillsammans bort mot det gamla boet och för ett ögonblick kändes det som att det nu var dags. Nu skulle hon klättra upp på tuvan och lägga sina ägg.

Smålomsparet vid grästuva

Men så blev det inte. Istället låg hon kvar invid strandkanten,. medan hannen fortsatte att i högt tonläge tjata på henne mellan sina dyk. Hon, däremot, lät mest som en mjuk liten katt när hon svarade.

Smålomshona

Deras beteende kändes bekant på något vis och påminde om det mellan mamman och ungen (Morsgrisen) förra sommaren, när hon försökte få den ointresserade sonen/dottern att lära sig dyka och flyga.

Plötsligt satte hannen högsta fart bort mot ena änden av tjärnen och lämnade en rand av ”svallvågor” efter sig.

”Det känns som att han tänker ge sig av”, sa jag till Maken, samtidigt som lommen vände upp mot vinden och började springa på vattnet.

Han lågsniffade några varv över sjön och landade sedan, alltjämt skrikande till honan.

Smålom 1

Detta upprepades några gånger och för varje gång steg han allt högre. Så cirklade han ett sista varv över sjön och försvann kacklande över grantopparna. Kvar låg honan, som nu vaknat till liv, och började skrika ut sin klagan.

 

Vi har funderat mycket på varför paret stannar kvar i den lilla tjärnen om nu häckningen misslyckats. Där finns ju ingen mat. Någon som vet?

 

 

Genom eld och vatten i TOUGH VIKING

Står i tvättstugan och sorterar veckans tvätt. Får plötsligt tag i Makens leriga jeans och påminns om ett inlägg jag påbörjat men aldrig avslutat. Ett som handlar om TOUGH VIKING, det största och brutalaste hinderbaneloppet i Norden, åtminstone enligt arrangörerna själva, och designat av specialister inom Kustjägarnas elitförband samt Röjdykarna. En tävling där deltagarna ska avverka en åtta kilometer lång terrängbana genom eld, is och vatten och ta sig förbi ett 25-tal krävande och utmanade hinder av varierande slag.

Det här loppet ägde rum på pingstaftonen 2016, den helg som vanligtvis brukar förknippas med hägg och syren och lust och fägring stor. Men den här dagen lyste allt sånt med sin frånvaro. Fem plusgrader, och trots att det var dunjackor och vantar på huttrade vi lätt i det gråkalla och mer höst- än vårlika vädret, barnbarnet och jag, där vi stod i Lilljansskogen på Djurgården, strax utanför Stockholms stadion. Om tio minuter skulle startskottet gå för den startgrupp där son och sonhustru, tillika pappa och mamma, tillsammans med sina sex lagkamrater i Täby MUD Fighters skulle ta sig an TOUGH VIKING.

Galenpannor, tänkte jag, men aktade mig noga att säga det högt.

Vad är det egentligen som driver vanliga, hyggliga, intelligenta människor till att springa genom brinnande eldar, simma ut en bit i Värtans sjugradiga vatten, välta tunga traktordäck, gå armgång och kräla i lera? Är det den fysiska utmaningen som lockar, att testa sina gränser, eller är det att få bekräftelsebehovet tillfredsställt? Eller är det bara roligt att träna och få uppleva den där kicken när man till slut lyckas genomföra det man kanske haft som mål med träningen. Jag har frågat, men aldrig fått något riktigt svar.

Självplågare, det är vad de är, hörde jag plötsligt en äldre herre i snygg sportig Gant-jacka muttra bakom oss.

De tävlande täckte in hela paletten. Här fanns elitlöparna, motionärerna strax under eliten, vardagsmotionärerna, män och kvinnor i alla åldrar och fasoner, och så några gubbar med klar hjärtinfarktvarning. De flesta såg faktiskt riktigt glada och förväntansfulla ut.

Det första hindret – Smärta – uppenbarade sig direkt när startern släppt iväg fältet. Sex amerikanska fotbollsspelare som med sina mitsar, ett slags fyrkantiga slagkuddar, skulle försöka blocka och hindra löparnas framfart. Kändes inte som något större problem. De lyckades heller inte särskilt väl med uppgiften, så här blev det direkt 1 – 0 till de tävlande. Trots hjälmar och alla skydd kändes fotbollsspelare helt klart ganska klena.

Första hindret

 

Plötsligt var det som om alla slussar öppnats, när löparna tagit sig förbi ”smärtan” och forsade fram som en vårflod i regnbågens alla färger mot det första riktiga hindret, The ice tank. Vattnet stänkte på oss som stod intill med våra kameror, beredda att föreviga ögonblicket när det skulle plumsas ner bland isbitarna i den vattenfyllda tanken. Några litet mer försiktiga och tveksamma än andra.

Isvak

Först i, upp och ut på andra sidan var sonen tätt följd av sina orangea lagkamrater.

 

Eftersom vi inte visste hur lång tid det skulle ta att genomföra tävlingen, en, en och en halv eller två timmar, vågade vi inte ge oss iväg alltför långt bort från Stadion och kanske missa målgången.

Barnbarnet och jag bestämde oss för en promenad i den närmaste omgivningen i förhoppning att ändå hitta något annat näraliggande hinder att titta på. Slog in på upptrampade skogsstigar, följde ljudet från tävlande som ökade i styrka och trasslade oss igenom taggiga buskage och lerpölar. En kvinna i blått gick med bestämda kliv upp mot en bergknalle och vi utgick från att hon var ute i samma ärende som vi och hakade på. Passerade en märklig betongbyggnad som genom det skira lövverket med sina pelare påminde om något slags antikt tempel där det låg på sin parnass.

Det är ett vattentorn, Uggleviksreservoaren, sa den blåklädda damen som tydligen hört våra funderingar.

Rösterna hördes allt högre och plötsligt hade vi hindret rakt framför oss – Balansgången. Måste ha varit ett av de lättare.

Balansgång

Ingen verkade ha några problem med balansen och eftersom klockan tickade på vände vi tillbaka mot Stadion.

Vid ett av de sista hindren – Fire fighters – utanför stadionområdet hittade vi Maken, stående i lervällingen under hindret, beredd med kameran för att få bästa vinkeln när mudfightarna dök upp. Här skulle deltagarna klättra uppför ett slags gummibandsnät, vidare kräla över taket och ner på andra sidan, samtidigt som ”brandsoldaterna” sprutade vatten på dem.  Svärdottern i täten med lagkamraterna tätt efter.

Inne på stadion väntade Väggen. Här gällde det att springande ta sig så långt upp att man kunde få tag i den korta repstumpen och med hjälp av den dra sig upp över kanten. Man hjälptes åt med att hiva upp varandra och den som inte lyckas ta sig upp bestraffas med trettio armhävningar.

Rampen 1

 

Uppe

 

Sista hindret före målgång var åter igen ett gummibandsnät som deltagarna skulle ta sig upp och ner för. Inget som verkade orsaka några problem för TMF, som tog sig över i samlad tropp.

Sista hindret

 

Yes! We did it!

Målgång

 

Litet senare, i samlad tropp på väg till Roslagsbanan och deltagarna fortfarande rusiga av det kroppsegna knarket som cirkulerade runt i blodbanorna hörde jag plötsligt hur en av lagkamraterna frågar om någon är intresserad att ställa upp i Tough Viking på Djurgården senare i sommar.

15 kilometer den här gången, litet mer utmaning. Vad säger ni?

Galenpannor, tänker jag igen, samtidigt som jag är oerhört imponerad av dessa fyrtioåringars fysik och uthållighet – och litet stolt trots allt över son och sonhustru. Förhoppningsvis en investering i hälsan inför framtiden, eller så är det den myckna träningen som kommer att ge den här generationen förslitningsskador, inte hårt monotont arbete.