Backsippor och måsinvasion

Maken, som har ett genuint fågelintresse, går nästan dagligen sina turer med tubkikaren och kameran. Mitt eget engagemang däremot är väl av det mer ordinära slaget och inskränker sig mest till att det är trevligt och rogivande, och ibland litet spännande, att sitta vid fönstret och titta på hur fåglarna beter sig vid matstationerna. Men det händer ändå att jag då och då följer med honom på hans utflykter, framför allt vår och sommar när det också finns så mycket annat att förundras över i naturen. Varje gång lär jag mig alltid något nytt, och ju mer man kan, desto roligare blir det.

Ibland har naturupplevelserna till och med resulterat i något som nästan gränsar till besatthet. Som tornfalksparet till exempel, som en påsk för några år sedan slog sig ner i en av tallarna på tomten och som vi kunde följa från deras kärleksakt i en grantopp till ungarnas flygövningar över tomten, innan det var dags för dem att dra vidare till nya jaktmarker. Eller smålomsparet i den lilla skogstjärnen, där vi från första parkett vid strandkanten kunde dokumentera familjelivet från häckning till flygfärdiga ungar.

De upplevelserna kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan, och bland det första vi numera gör när vi kommer upp till landet i maj är att lyssna av skogen runt stugan efter tornfalkens karaktäristiska läte och besöka den lilla skogstjärnen för att se om smålommen återvänt ännu en gång.

Nu har jag blivit ”besatt”, igen. Ja, så har det känts ända sedan jag för några dagar sedan helt på egen hand lyckades leta upp och ta några bilder på den där ringtrasten, som gästat kommunen under mer än en veckas tid. Och nu har även den fått en plats i mitt hjärta. Varför den plötsligt känns så speciell kan jag inte riktigt förklara, men Maken har sin egen teori. Han tror att jag gjort ett slags tävling av att det är just JAG, och inte han, som lyckats ta bilderna av vad som ändå verkar vara något av en raritet i våra trakter. Och kanske har han litet rätt. Jag gillar att tävla och tävlar nästan jämt. Det är bara det att dem jag tävlar mot, sällan vet om att det är tävling som gäller.

Efter de första mötena med ringtrasten har jag fortsatt att flera gånger om dagen vandra runt på kyrkogården och de omgivande ängarna i hopp om att få syn på den ännu en gång. Att plötsligt upptäcka en vit haklapp på någon av alla de vanliga svarta koltrastarna, som sprätter omkring och drar upp mask ur gräsmattan. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar, i solsken och hagelstormar, vardag som helgdag har jag varit på plats och spejat och spanat. Svurit över stojande skolbarn och deras lärare som förlagt klassutflykten till helt fel plats de här dagarna. För att inte tala om hundägare, som trots häckningstider låter sina hundar springa lösa, och förmodligen, precis som barnen, skrämt iväg den lilla fågeln.

Även om jag till slut tvingats inse att ringtrasten nu har fortsatt sin resa norrut mot häckningsplatserna i fjällkedjan har det funnits mycket annat att glädjas åt i naturen under dessa spaningsrundor.

Som Vallentunas vackra – och fridlysta! – backsippor. Just den här tidiga morgonen ser de mest ut som blöta tröttmössor efter nattens regn, men så fort solens strålar tinat upp dem, piggnar de till och öppnar upp sig mot omvärlden igen.

 

Och så den där allra första vackra, skira grönskan som förstärks, när solljuset letar sig ner genom skogens grenverk.

 

På håll hörs då och då locklätet från kyrkans egen fasantupp, ett skrällande och metalliskt läte. Låter litet som om den ropar i en plåtburk. Jag ser den inte, men vet precis vart jag ska gå för att få mina bilder. I en björk bakom kyrkogårdsförvaltningens hus hänger en fågelmatare med solrosfrön  och där går den ståtliga tuppen och pickar i sig av det som småfåglarna tappat på marken. Inget ska förfaras tycks den tänka.

 

Under veckan har tusentals måsfåglar av olika slag legat och skränat ute i sjön, och bara väntat verkar det som. Väntat på ljudet av traktorn, när bonden äntligen ska ge sig ut på åkern för att plöja. Och vips är luften vit av måsar i bästa Hitchcockstil.

Varje gång traktorn passerar lyfter alla fåglar samtidigt för att i nästa stund landa på rad i den nyplöjda fåran. Det är en lustig syn som får mig att associera till utplacerade sättpotatisar, som bara väntar på att myllas ner i jorden.

 

Och precis som i vår egen värld tycks vissa kunna sitta orubbade på sina positioner, oavsett hur mycket det blåser runt omkring, medan andra får kämpa hårt för att hålla sig kvar i toppen.

Celebert besök på kyrkogården

När en raritet dyker upp i naturen får man ibland ge avkall på kvaliteten i sina bilder. Då gäller det bara att kunna visa att man faktiskt varit på plats och fått uppleva det där speciella ögonblicket, som i det här fallet var att få se och kunna kryssa en ringtrast.

Ringtrasten är normalt en ganska ovanlig syn i vår del av landet, men det här exemplaret har observerats runt kyrkan och de omgivande ängarna i Vallentuna under en dryg vecka nu och lockat skådare med tubkikare och värstingteleskop från både när och fjärran. Makens teori är att det kanske är det plötsliga omslaget till kyligare väder som gjort att den stannat till litet längre för att äta upp sig ordentligt inför sin långa resa norrut.

 

Ringtrasten ser litet lustig ut, precis som koltrast och björktrast, när den spatserar omkring med huvudet på sned och lyssnar efter var det finns maskar i jorden.

 

 

En bofink blev årets första patient

Tomt och märkligt tyst på fåglar i skogen runt stugan när vi kom upp till påsk. Men det tog inte lång tid efter att Maken fyllt på fågelmatarna med allehanda påskgodis förrän det var fullt av oräkneliga bofinkar, grönfinkar och -siskor, domherrar, tofsmesar och nötväckor plus de alltid närvarande talgoxarna och blåmesarna.

Tyvärr dröjde det inte länge innan även sparvhöken infann sig, åtminstone tror vi att det var den som gjorde att alla matgästerna plötsligt lyfte exakt samtidigt. Luftutrymmet utanför fönstret blev bokstavligt talat alldeles svart och mitt i all tumult flög en bofink rakt in i rutan med en ordentligt smäll och damp platt till marken, där den blev liggande och flämtade med utbredda vingar.

Hederskirurg Andersson greppade snabbt akutväskan och ryckte ut till undsättning. Lyfte försiktigt upp den lilla fågeln och konstaterade att inget verkade brutet, men kanske att den fått sig en liten hjärnskakning.

Efter att ha legat insvept i en handduk i Makens knä cirka en kvart började den försiktigt röra på sig. Vi öppnade upp handduken så att den enkelt skulle kunna ge sig av när den var redo.


Satte sig upp och vred prövande på huvudet några gånger.


Reste sig sedan och testade att benen höll. Stod kvar så ytterligare några minuter innan den ogenerat bajsade och sedan på snabba vingar försvann ut i friheten.

Slutet gott, allting gott hoppas vi.

Ugglespaning i Tivoliparken

Vet inte riktigt om man törs lita på att våren är här för att stanna än. Det sägs ju att första lärkan har sju yrväder i stjärten eller att lärkan ska ha snöat tre gånger innan det är vår. Verkar dock vara en viss diskrepans där, sju eller tre… Inte heller vet jag när den första lärkan kom, eller hur många gånger snön har yrt.

Men oavsett vilket, för några dagar sedan trodde jag ändå att nu var den här, VÅREN, och tvekade inte när Maken lockade med mig på spaning efter kattugglefamiljen i Tivoliparken med sina tre ungar, som det kommit så många rapporter om. Och kanske skulle vi hitta vårens första blåsippor.

Men kort är den lycka som varar beständigt. Den där stora gula lampan högt uppe i det blå, som lyste så förföriskt värmande medan vi satt i bilen, fick snabbt erkänna sig besegrad av den isande nordan när vi steg ur.

Tivoliparken ligger i Bergshamra, Solna och är ett litet naturområde inklämt mellan E4 i väster och E18 och röda linjens tunnelbana i öster och med en skyliner i betong bakom ryggen. I söder möter den Brunnsvikens blåa vatten, den här dagen fortfarande till större delen i form av is. Men där isen släppt från land fanns redan gott om snattrande och tjattrande sjöfågel – vigg, sothönor, knipor, massor av gräsänder och några storskrakepar.

Den ohyfsade nordanvinden ställde till kaos i fru Storskrakes frisyr – men vad bryr sig en vind om frisyrer.

 

Under promenaden såg vi inte skymten av vare sig kattuggleungar eller vårblommor. Inte en endaste liten vårlök, tussilago eller blåsippa syntes till. Däremot lystes skogen på sina ställen upp av färgsprakande, och ganska häftig, graffitikonst. En gammal husgrund och en mur fungerade som utställningsväggar.

Vi tog oss upp till områdets högsta punkt och slog oss ner i lä på en kullfallen trädstam. Det medhavda kaffet och äggmackorna smakade gott medan vi njöt av fågellivet runt omkring. Några trädkrypare tycktes leka tafatt runt ett träd, men var alltför snabba för att kameran skulle hinna fånga dem, medan en nötvecka höll på att flytta in i sin nya lya i en diskret liten hålighet i en ask. Och på marken prasslade koltrastarna omkring bland de torra fjolårslöven.

Precis där vi satt fick jag plötsligt syn på bladrosetterna till de första gullvivorna. Ja, det är nog ändå vår i alla fall!

 

PS. Dagen därpå hade temperaturen sjunkit under noll igen och stora snöflingor yrde runt i luften. Håller tummarna för att det var sjunde, eller åtminstone tredje gången gillt!!!

 

 

 

Methotrexate – ett grekiskt drama, eller bara några gula små piller?

Ja, det var ett tag sedan jag gjorde mitt senaste inlägg nu. Tiden rinner på så fort, men inte bara det, ibland sinar även idéer och lusten att skriva. Men den egentliga orsaken till uppehållet just nu är snarare det som ligger bakom den fråga jag fick för ett par månader sedan.

Har du hört talas om Methotrexate?

Methotrexate? Mina associationsbanor gick igång direkt. Methotrexate. Menade hon som ställde frågan något av de där antika grekiska dramerna, typ Lysistrate och Antigone, skrivna av någon gammal filosof för så där en femhundra år före Kristi födelse. Det lät i alla fall som ett sådant, M e t h o t r e x a t e, och för min inre syn såg jag kvinnor, klädda i svart eller vitt, som sprang runt på en scen och teatraliskt skrek ut sin ångest eller vrede alternativt giftmördade sina män och söner.

Fast nu var det inte någon teaterregissör eller annan kulturpersonlighet som ställde frågan, utan min reumatolog som funderade över hon bäst skulle kunna behandla mitt reumatiska skov som blossat upp.

Jag diagnostiserades med reumatiska besvär redan för 15 år sedan och har under den tiden lyckligtvis bara behövt behandling vid två tillfällen. Först med Salazopyrin, som dock fick avbrytas redan efter ett par månader på grund av biverkningar på levern. Men trots den korta kuren hade medicinen ändå hunnit ha effekt och jag var därefter i stort sett besvärs- och framför allt medicinfri i sex år. Då började problemen ge sig till känna på nytt och den här gången fick jag istället testa en malariamedicin, Plaquenil. Efter ett år avbröt jag behandlingen på eget bevåg, eftersom jag tyckte att den påverkade mitt humör så mycket och fick mig att känna mig väldigt låg. Men lederna kändes bra igen och sjukdomen har sedan dess hållit sig lugn fram till förra sommaren, då det var dags för ett nytt skov. Den här gången väldigt lokalt i höger hand. Ingen värk i vila, men all rörelse som innebär den minsta vridning eller tryck är smärtsam. Saker som att vrida om nyckeln i dörren, hyvla ost, skära upp bröd eller hacka lök, borsta tänderna och inte minst att skriva på datorn blir väldigt handikappande. Det tär på humöret och det är inte mycket som känns roligt just nu.

Methotrexate är en potent cancermedicin som bland annat ges vid leukemi, men som också i betydligt svagare dos visat sig ha bra effekt vid reumatisk artrit eller psoriasisartrit.

Och nu hade jag alltså ställts inför frågan om jag var intresserad av att testa en behandling med just Methotrexate.

Efter att ha tagit del av informationen om detta ”grekiska drama” får jag nog tillstå att behandlingen känns väl så dramatisk, och tanken på att man kanske faktiskt kommer att bli förgiftad ligger nära till hands, åtminstone om man studerar biverkningarna enligt bipacksedeln. Och litet antik känns den också, den har ju faktiskt varit i bruk ända sedan förra århundradet, närmare bestämt 40-talet.

Så efter att ha funderat under en vecka och vägt för- och nackdelar mot varandra, bestämde jag mig till sist för att ge behandlingen en chans. Jag vill ju så gärna kunna göra allt det där jag tycker är roligt, som att laga mat, träna, plocka bär, vandra, cykla och paddla – och blogga.

Jag är nu inne på min nionde vecka med en dos om åtta små gula tabletter varje tisdag, men än så länge har jag inte märkt av någon effekt, dess bättre inte heller några biverkningar. Informationsbroschyren säger 6 – 8 veckor, doktorn 2 – 4 månader, så jag kämpar väl på ett par månader till.

 

 

Vinterfåglar inpå knuten

blamesar

Så är det dags igen för den årliga räkningen av vinterfåglar inpå knuten och förmodligen är det många runt om i landet som den här helgen sitter vid sina köksfönster och stirrar ut på rören med solrosfrön, nötter och talgbollar,  upphängda i äppelträd eller fiffiga ställningar, och räknar blåmesar, talgoxar och pilfinkar för glatta livet.

Än är det inte för sent att haka på, räkningen pågår till och med måndag den 30 januari. Mer information om hur det hela går till finns på birdlife.se.

Även jag och maken har nu för tredje året i rad i omgångar suttit vid köksbordet hos våra vänner i Roslagen och blindstirrat på matstationen utanför. Det är knappt man vågat blinka av rädsla för att tappa räkningen när fåglarna flyger och far mellan maten och de skyddande buskagen i närheten.

I omgångar betyder att vi räknat vid några olika tillfällen i hopp om att ‘förbättra’ resultatet. (Fågelbilderna är tagna genom fönstret och därför inte helt skarpa).

Mellan timmarna med räkning blev det också en hel det kroppsarbete ute på tomten. Några granar skulle tas ner och en stor ask, som rasat i en tidigare storm, skulle sågas upp i lämpliga delar att klyva till ved. Alltså, det sågades, släpades, travades och eldades.

Vad blev då resultatet av räkningen av våra vänner vid fågelbordet?

Antalet fåglar hade nästan fördubblats jämfört med de två föregående åren, 48 stycken fördelade på 12 arter (korpen oräknad). Jämt skägg mellan de blåmesar och pilfinkar som var på plats samtidigt, 13 respektive 12 stycken. På tredje plats kom talgoxarna, 8 stycken. Övriga arter var aldrig fler än två samtidigt.

Sammantaget har det varit en härlig helg där nytta förenats med nöje. Och på det en massa god mat, där Kajsas fantastiska crab cakes var en ny bekantskap som gav mersmak.

Tack för att vi fick vara med!

Örnen som inte ville landa

Det är fortfarande svart som natten, trots att natten väl bör anses ha övergått i dag när klockan är 06.30. Några har säkert redan börjat dagens kneg, medan andra som bäst håller på att förbereda sig för frukost och sedan avfärd till arbete och skola. Själva halkar Maken och jag fram med all vår packning och försiktiga steg på en isig skogsstig mot en liten friggebod i kanten av en stelfrusen myr.

Ljuset från våra pannlampor reflekteras i snön och får snökristallerna att glittra som små diamanter. Fulla av förväntan är vi på väg mot en dag i ett örngömsle, där vi hoppas få studera och fotografera fåglarna på nära håll. Chanserna känns stora om man ska tro rapporterna från de som suttit här dagarna före oss. Ena dagen hade man sett 14 stycken, nästa slutade man att räkna efter 23.

Det är en dryg minusgrad ute och inte mycket varmare inne i stugan. Guiden, som visat vägen, tänder gasolkaminen och informerar om hur den fungerar. Han berättar att alla fönster har spegelglas, så vi behöver inte oroa oss för att fåglarna kommer att se oss, när vi rör oss därinne eller har ficklamporna tända.

Medan det fortfarande är mörkt ute passar Maken på att rigga upp sina kameror på stativen och trä in objektiven i de svarta tygpåsarna som sitter fästade runt fotogluggarna. Min utrustning spelar i en betydligt lägre division än hans och inte heller har jag något långt objektiv, så jag övar istället på att smidigt, och med minsta möjliga rörelse, försöka smyga in min lilla kamera i den svarta påsen utan att tyget ska hamna framför linsen eller eventuella fåglar skrämmas iväg.

 

Lagom till att himlen sakta börjar ljusna bortom granskogen känner vi oss redo. Nu kan örnen landa!

myren

 

Den som hyr ett gömsle ska ju också kunna vara något så när säker på att få se det som utlovats, i vårt fall alltså havsörn. Och för att locka dit dem har man dukat upp ett rejält bord med mat bestående av djupfryst lax.

Nu kommer den, ropar jag till Maken när plötsligt något stort, svart kommer flygande och landar på marken. Jag noterar klockslaget 08.10 samtidigt som Maken påpekar att den känns ovanligt liten för att vara en havsörn.

Och visst, det är ”bara” en duvhök, men även en sådan måste förevigas. Utan att lyssna till Maken, som tycker att vi ska vänta och ta det litet lugnt tills den har börjat äta ordentligt, sätter jag genast igång med att försöka få min kamera på plats i den svara påsen – det gick ju så bra när jag övade. Naturligtvis upptäcker den vad som är på gång, och vips är ögonblicket förbi.

duvhok

 

En och en halv timme och några koppar varm choklad och ett par av julens överblivna saffransbullar senare kommer den tillbaka och slår sig ner i en torraka. Den här gången tar jag det lugnt och väntar ut rätt tillfälle – och då är det inte duvhöken som strular till det, utan jag själv. Någonstans har upphetsningen i kombination med mörkret gjort att jag pillat på fel inställningsknappar. En lång serie bilder ser plötsligt ut som en samling negativ. Men efter att ha jobbat med den här bilden i Photoshop tycker jag ändå att den blev ganska ”cool”.

duvhok-pa-gren

 

Det förblir tyst och dött där ute på myren. Vi hör korparna kraxa på håll och ser sammanlagt fyra havsörnar svepa över himlen, men ingen tycks sugen på lax till middag.

Stelfrusna efter sju och en halv timma i det ganska kalla och dragiga gömslet kan vi bara konstatera att våra våta drömmar om tjugotalet havsörnar slutar i ett praktfullt antiklimax. Lite som att ‘det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall‘.

En duvhök och korp blir alltså dagens skörd.
(Den något oskarpa bilden på korpen och laxarna är tagen genom spegelglaset.)

korp

 

Tur då att vi dagen innan ändå hade fått glädjas åt några strömstarar som orädda kastade sig ut i Nedre Dalälvens virvlande vatten.

stromstare-1

stromstare-2

stromstare-3