Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!

 

Advertisements

Akutinsats i Roslagen

Nedanstående historia utspelade sig under en av dessa fantastiska, varma majveckor som vi tillbringade hos vänner i deras stuga i Roslagen.

– Det sitter en liten fågel på altantrappen, ropade Kajsa lätt upphetsad när hon som ett yrväder plötsligt störtade in genom dörren.

– Jaha???

– Ja, den rör sig inte när jag går förbi.

– Nähä???

– Kan den ha fått solsting i värmen, undrade hon och tittade uppfordrande på Maken (min alltså). Kan fåglar få solsting, eller tror du att den bara är törstig? Jag går och gör i ordning lite vatten åt den.

Maken (återigen min) muttrade något ohörbart medan han tillsammans med den andre maken, det vill säga Kajsas, försökte få ännu ett av de nya köksskåpen från IKEA på plats i köket, som skulle få sig en total make over.

Jag följde med ut på altanen för att se vad det var för fågel Kajsa pratade om och vad som kunde ha hänt. Där på trappen låg en liten bofinkshona platt på magen, alldeles stilla men andades och med ena benet i en konstig vinkel. Var det brutet, eller hade den kanske kraschat in i något av fönstren, som fåglar ibland behagar göra när skogen speglar sig i rutan.

Jag gick in igen och formade händerna till en megafon mot munnen.

– DOKTOR ANDERSSON TILL AKUTEN! Vi har en patient med eventuell hjärnskakning och/eller brutet ben!

Den här gången reagerade Maken direkt och distinkt, precis som en akutläkare ska.

– Jag släpper skåpet nu, är du beredd, sa han till make nummer två. Jag fick just ett larm om en patient och det är tydligen brådskande, fortsatte han och försvann ut på altanen.

– Jaha, och hur det står till med lilla fru Bofink då, undrade dr Andersson, nu med sin nya, mjuka och lugnande ‘lita på mig’-doktorsröst, och slog sig ner på trappsteget bredvid sin patient.

Han inspekterade benet och konstaterade att det inte verkade vara av. Även vingarna såg hela ut. Försiktigt tog han upp fågeln i handen och strök den lätt över huvudet och ryggen utan att den reagerade eller visade någon tendens till oro eller att den ville flyga.

– Hon uppvisar inte några synliga skador, så det är svårt att säga vad som hänt. Kanske har fru Bofink flugit in i fönstret och bara är lite chockad och yr. Jag föreslår utsättning på enskild gren på Syrenavdelningen, där hon kan vila upp sig i lugn och ro. Så får vi avvakta kvällen och kanske natten. Och syster Kajsa, var snäll och se till att alla fåglarna får tillgång till vatten och införskaffa gärna ett fågelbad inför sommaren.

Och med denna avslutande uppmaning bytte dr Andersson läkarrocken mot snickarbältet och återvände till köket för att avlasta den andre maken, som vid det här laget såg ut att ha fått rejäl kramp i armarna (trots all träning på Senior circuit) av att ensam hålla det tunga hörnskåpet på plats.

Efter ett par timmar på Syrenavdelningen hade fru Bofink ställt sig upp på båda benen, även om hon såg lite trött ut. Men det var väl efterverkningarna av chocken.

Morgonen därpå hade hon i alla fall lämnat avdelningen och inga fjädrar och dun på backen tydde på att hon under natten blivit någon annans mat. Så slutet gott, allting gott. Hoppas vi.

Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.

 

 

Historien om hasselmusen

Den som söker, den skall finna, sägs det. Men inte sjutton har jag funnit det jag sökt, trots att jag letat i drygt två veckor nu. Flera gånger om dagen har jag vandrat runt i kyrkans omgivningar i hopp om att få syn på kärleken från i fjol. Han i den svarta dräkten med den vita kragen eller haklappen.

Nej, jag pratar inte om prästen eller om någon förklädd gud, utan om den söta lilla ringtrasten som jag träffade förra våren, när vi båda besökte den muslimska delen av kyrkogården. Jag blev störtförälskad direkt, och vi träffades faktiskt flera gånger, innan den var tvungen att flyga vidare norrut. Men tyvärr var nog inte kärleken ömsesidig, eftersom den inte verkar ha lagt ner någon större energi på att försöka leta rätt på MIG.

Under en av dessa vandringar hittade jag dock något annat, som gjorde mig nog så upphetsad. På hemväg upp för trapporna från Minneslunden hörde jag hur det prasslade inne i buskaget vid sidan av trappen och jag såg hur något rörde sig bland löven. Jag stirrade stint in i dunklet under buskarna. Inte hade den väl äntligen kommit, min älskling – ringtrasten?

Till slut upptäckte jag den lilla varelsen, väl kamouflerad bland de torra löven. En hasselmus! Var inte det väldigt ovanligt, en riktig raritet, eller….?

Försiktigt lirkade jag fram kameran och hann få några bilder, innan den skrämdes iväg av en koltrast som landade i buskarna.

Medan jag snabbt sprintade hemåt för att delge Maken min upptäckt, såg jag plötsligt en havsörn cirkla över område. Jag hoppades att hans spejande örnögon inte skulle upptäcka den lilla hasselmusen, för jag antog att örnar inte känner till att hasselmusen faktiskt är fridlyst.

Hemma i lägenheten var det tomt, och i väntan på att Maken skulle dyka upp granskade jag mina nytagna bilder i datorn. Därefter googlade jag på bilder av hasselmus och tyckte nog att den såg ut precis som musen jag fotograferat.

Insåg snabbt att det var högst ovanligt, ja, faktiskt snudd på omöjligt, att hitta en hasselmus i Norra förorten, eftersom den endast förekommer i Närke (och är utsedd till dess landskapsdjur) samt på vissa platser i Götaland. Dessutom stod det att det var väldigt få förunnat att faktiskt få se den. Och nu var alltså jag en av dessa få förunnade!

Till slut kom Maken äntligen hem. Efter att jag berättat om min upplevelse bad jag honom hjälpa mig att bli medlem på artportalen.se, så att jag kunde rapportera mitt unika fynd till gagn för flera.

Det tog mindre än tre minuter efter publiceringen innan det landade en kommentar, som påpekade att min hasselmus inte alls var någon hasselmus, utan bara en helt vanlig skogsmus.

Jäkla besserwisser! Jag tyckte jag alldeles tydligt hörde hur någon sa just så, men det var inte jag. Jag skulle ALDRIG uttrycka mig så.

Så tillbaka till hasselmusen på Google. Nu läste jag litet noggrannare och jämförde på nytt min bild med den på nätet. Tyckte fortfarande att de var väldigt lika, men nu upptäckte jag ändå en liten skillnad mellan de bägge mössen. Min mus hade den för skogsmusen typiskt kala, det vill säga hårlösa svansen, medan hasselmusens var snudd på långhårig.

Tänk att det ska hänga på en mussvans! Aldrig får man vara riktigt glad!!!!!

 

Torö stenstrand

Det var en helt vanlig lördagsmorgon. Kanske den första, där man kunde ana att våren nu ändå var på väg. Tallbarrsdoften från de krumma martallarna blandade sig med doften av hav och tång när Maken och jag gick stigen ner till stranden. Torö stenstrand.

Det är märkligt hur vissa doftminnen tycks sitta som gjutna för alltid i hjärnan – eller är det kanske i näsan? – för att aktiveras på mindre än en nanosekund.

Bilder och minnen från uppväxten i den lilla staden vid havet ett par mil norr om Torö började virvlade upp om vart annat och plötsligt kände jag att jag var hemma igen. Ett annat vatten men samma hav och en annan skog men med lika knotiga och förkrympta träd, kuvade av ständigt hårda vindar och stormar.

Hur vi cyklade till badklipporna längs Ringvägen eller dök från 10:ans badberg i Hamnvik.

Helgturerna ut i skärgården med båten, som doftade så gott av tjära. En ganska rejäl roddbåt med en liten aktersnurra, där man lindade startsnöret runt svänghjulet och sedan fick göra en sju, åtta ryck innan motorn motvilligt puttrade igång. Samma procedur varje gång.

Och pappa, som tidigt lärde mig ro “som en hel karl”, så att jag skulle kunna hjälpa till att hålla båten på rätt kurs om det blåste upp när han skulle ta upp långreven eller sina, kanske inte helt lagligt lagda, flundernät. Det senare måste väl ändå vara preskriberat vid det här laget?

Torö stenstrand är ett av landets bästa surfställen och vid lågtryck och hårda vindar är vattnet här fullt av vind-, våg-, kite- och kajaksurfare. Stranden lockar också många fågelintresserade, särskilt vår och höst när fågelsträcken drar förbi.

Men idag var stranden öde, så när som på mig och Maken, och havet låg lugnt. Endast ett svagt kluckande hördes när de lätta krusningarna rullade in. Ett lätt dis färgade himlen blekblå och hindrade solen från att bryta igenom helt. Och långt där borta i fjärran kunde vi ana konturerna av Öja och Landsorts fyr.

Själva stranden är ett enda stort klapperstensfält så långt ögat når och inte särskilt bekväm att gå på.

 

Den här morgonen var havet vitt- och svartprickigt av ejder och alfågel, säkert tusentals. Av och till lyfte de i svärmar och cirklade runt några varv innan de landade i vattnet igen. Så drog några vidare, medan nya anslöt.

 Jag antar att det är någonting sånt här de menar, de som pratar om att “vara ett med naturen”. Att sitta där i stillheten på en hästryggsformad martallsgren och titta ut över ett hav, som just den här förmiddagen höll sina mäktiga krafter i schack, och lyssna till gudingarnas (ejderhannarnas) mjuka åmande. Vet inte om det heter så, men det var ungefär så det lät – aåååm, aååm – och som upprepades om och om igen som ett yogamantra. Stort och mäktigt. Nästan hypnotiserande.

Naturmorgon i Angarn

Det blev en fin och upplevelserik morgon och förmiddag vid Angarnssjöängen idag.

En sävsparv satt elegant och tålmodigt i över tre timmar på ett vasstrå och försökte göra sin vackra stämma hörd genom ljudkulissen av grågässens, måsarnas och sothönornas kackel och skrän.

 

På andra sidan vattnet gjorde kråkor och måsar sitt bästa för att köra iväg den bruna kärrhöken som cirklade över ängen.

Attraktionen för dagen var annars den lilla svarthakedoppingen som låg och fiskade nedanför Byksberget. Tyvärr på alltför långt avstånd för min kamera.

Förutom svarthakedoppingen och den bruna kärrhöken kunde jag också bocka av järnsparv och fiskgjuse som nya årskryss.

På hemvägen blev det en extra sväng via Åkersberga. I november förra året såg vi en kattuggla sitta i ett hål i en gammal ek invid Åkersberga kanal. Under vintern har det fortsatt att komma rapporter om den och nu ville vi se om den fortfarande var kvar.

Tyvärr var hålet där ugglan suttit nu tomt. Istället hade ett par nyförälskade, men bostadslösa kajor tydligen upptäckt att det fanns en ledig lägenhet i den gamla eken och höll nu på att flytta in med sitt pick och pack. De flög ut och in i hålet och efter varje ny vända återkom de med näbbarna fulla av “täcken och madrasser” och vad som nu kan tänkas behövas för ett skönt och ombonat hem.

Vi önskar lycka till i det nya hemmet och antar att de kommer att ha huset fullt av ungar om/när vi återkommer senare i vår.

 

Praktiskt med en TV-kock när fantasin tryter

Under veckorna med OS blev det många timmar framför TVn. Men eftersom det var reklamfinansierade Discovery som ansvarade för sändningarna, innebar det också ideliga och irriterande avbrott för tröttsam reklam. Till slut funkade det inte längre att i varje paus springa på toaletten och kissa omväxlande med att gå ut i köket och koka kaffe, även om kaffe i sig är urindrivande.

Så under många av dessa avbrott fördrev jag istället tiden med att zappa runt bland övriga kanaler i hopp om att hitta något roligare och mer matnyttigt att sätta tänderna i, vilket jag bokstavligt talat också gjorde, när jag plötsligt hamnade hemma i köket hos den engelske kocken Jamie Oliver som höll på att laga middag på under 30 minuter (visas för närvarande vardagar 15.20 i kanal 8). Just vid det här tillfället stod det lax med korv(!) och färgglad tomatsallad på menyn och det såg så gott ut, att jag genast bestämde mig för att testa receptet.

Lax med rökt chorizo och tomatsallad

Ingredienser
(2 pers)

  • 2 laxfiléer
  • 300 gr körsbärstomater, blandade färger
  • 5 kvistar basilika
  • 10 urkärnade kalamataoliver
  • ca 100 gr rökt chorizo
  • 1 msk rödvinsvinäger
  • olivolja
  • 1 dl vatten
  • salt och peppar

Gör så här

  • Börja med det självklara – att tvätta händerna – för här handlar det om matlagning med många fingrar i maten.
  • Koka upp en skvätt vatten, ca 1 dl och hacka under tiden oliverna fint.
  • Blanda olivhacket med ett par matskedar hett vatten och 1-2 tsk olivolja. Ställ åt sidan.
  • Skölj tomaterna och dela dem på olika sätt. Halvera några, klyfta och skiva andra.
  • Lägg allt i en skål, tillsätt rödvinsvinägern och riv ner basilikablad i mindre bitar men spara några till garnering. Smaksätt med salt och peppar och blanda samman allt med händerna.

  • Skiva chorizon tunt.
  • Krydda laxfiléerna efter egen smak (t ex salt, peppar, citronpeppar, chiliflakes eller vilka kryddor du nu föredrar) och lägg med köttsidan ner i kall, non-stick panna på medelvärme. Om du inte har en stekpanna med non-stick yta använd då lite oliv- eller rapsolja så att fisken inte fastnar.
  • Vänd filéerna är det börjar fräsa i pannan (efter ca tre minuter) och stek i ytterligare fem minuter. Tänk på att fisken inte behöver vara helt genomstekt. Den fortsätter att eftersteka när du tar upp den ut pannan och håller den varm under aluminiumfolie.

  • Lägg upp chorizo- och tomatsalladen på varma tallrikar, lägg en laxfilé ovanpå och toppa med olivhacket och några basilikablad.

Lätt som en plätt, dessutom godare än vilken plätt som helst, och framför allt betydligt hälsosammare. För Mr Oliver tog det 11 minuter att tillaga detta, för mig så där en kvart. Jag var inte riktigt lika välorganiserad i mitt kök.