Den glupska nötskrikan

Nu är jag genomfrusen och ger upp för idag. I över en timme har jag suttit framför det öppna fönstret med kameran beredd och väntat på sparvhöken, som de senaste veckorna dagligen slagit sina lovar runt matningsplatsen för våra småfåglar. Och då är det är det inte solrosfrön och nötter som lockar, utan buffén av läckra sparvar och mesar. För det mesta blir den utan såväl frukost som lunch eller middag på den här restaurangen – som tur är – men vid två tillfällen har jag ändå sett den flyga iväg med ett byte i klorna eller näbben.

I väntan på bilden med stort B (den på sparvhöken, alltså) får ni tills vidare hålla tillgodo med den glupska och skräniga men ändå vackra nötskrikan.

De är tre stycken, kanske en familj, men en av dem är mer dominant och kör oftast bort de andra två.

För att slippa flyga fram och tillbaka i onödan till det egna skafferiet  i skogen fyller nötskrikan varje gång krävan med så mycket nötter och solrosfrön som möjligt. Ibland så mycket att den ser rejält framtung ut och man undrar om den över huvud taget ska orka lyfta med sin last.

notskrika-1

Hm, undrar vad det finns för godsaker här nere då….

notskrika-2

Åh, hasselnötter! Jag ÄLSKAR hasselnötter!

notskrika-3

Ojojoj, nu har jag nog bunkrat för mycket igen…

notskrika-4

Hösten står för dörren

I mitten av augusti kändes det som att hösten redan var här och gläntade på dörren. Morgondimman, som fick sjön att likna en pennteckning och som sedan övergick i sjörök när solen började värma upp luften.

grontuva-i-morgondis

sjorok

Dagarna blev svalare och naturen klädde sig allt mer i brunt och gult. Det höga gräset vajade torrt och visset, blåbärsriset tappade sina blad och de enda färgklickarna tycktes utgöras av de klart lysande rönnbären och skogens lingonröda tuvor.

Men sommaren gav sig inte så lätt. Den stretade emot, drog igen dörren framför näsan på hösten och bjöd på några härliga sensommarveckor i september.

ronnbarstrad

Det är gott om rönnbär i år och ska man tro Bondepraktikan tyder en stor rönnbärsskörd på en sträng vinter. Men huruvida det stämmer, därom tvistar de lärde numera.

ronnbarsklase

Det är också ett gott lingonår, åtminstone där vi håller till. Häromveckan gick också årets lingonrally av stapeln tillsammans med våra vänner. Dock bara två av dem den här gången, då ett par var upptagna av ett hejdundrande födelsedagskalas och dessutom höll på att förbereda inför premiären av hummerfisket på västkusten och det andra paret trampade sig genom Frankrike i sitt anletes svett (över +30 grader mest varje dag enligt rapporterna) på sina ”motherfucking bikes”.

lingonroda-tuvor

Fördelat på fyra personer får man väl ändå säga att vi åstadkom ett gott dagsverke, när vi tillsammans fick ihop drygt nittio liter av det röda guldet.

lingonrensning

Lika roligt som det är att plocka, lika tradigt är det att rensa, men med litet samtidig vinprovning av tre vita viner gick rensningen som en dans.

lingonskord

Även om sommaren nu verkar sjunga på sista versen är det inte höst än, åtminstone inte enligt den meteorologiska definitionen där dygnsmedeltemperaturen inte får överstiga tio grader under fem dygn.

 

Bye, bye smålommar

Det blev inte några ungar i år för vårt smålomspar i den lilla skogstjärnen. En taskig trana orsakade den tragedin efter att ha ätit upp eller på annat sätt förstört ägget/äggen. Och det blev aldrig någon andra häckning heller, vilket ibland händer när den första misslyckas.

När tiden för att hinna föda upp en ny kull hade passerat, trodde vi att paret skulle ge sig av. Men inte. De blev kvar hela sommaren och vi fortsatte att åka upp och titta till dem minst en gång i veckan. Och varje gång var det med övertygelsen att NU, nu skulle de ha gett sig av, nu skulle vi inte få se dem mer.

Oftast låg båda lommarna på plats och simmade lugnt omkring i sjön. Andra gånger var bara en av dem där, ofta sovandes, medan den andre var iväg och fiskade i någon större närbelägen sjö, kanske vår egen.

Smålomspar2

Smålomspar

Sovande smålom

Fot

Det hände också att tjärnen var tom, och då var vi tvungna att återvända på kvällen för att förvissa oss om att de kommit tillbaka.

Kväll vid tjärnen

 

Så fortskred sommaren och halvvägs igenom den började tjärnen täckas av näckrosblad och snart blommade de gula näckrosorna.

Näckros

När eftermiddagssolen låg på kunde vi ibland få leta länge innan vi upptäckte lommarna bland alla blad och reflexer.

Näckrosblad

 

En eftermiddag hörde vi redan på långt håll ett hjärtskärande skrik från sjön, där en ensam lom låg och skrek ut sin klagan. Vi kände igen ropen från förra sommaren, då den halvvuxna unge lämnades ensam kvar medan föräldrarna flög iväg för att hämta föda. I minst fem minuter brukade den ligga och förgäves ropa efter ”mamma och pappa” (vår tolkning).

Skriket 2

Vi gissade nu att den ena lommen precis hade gett sig iväg. Vid ett par tillfällen trodde vi att den kvarvarande också gjorde sig redo för att ge sig av, men förmodligen vädrade den bara sina vingar.

Flygförsök

Det här var sista gången vi såg någon av dem, den 17 augusti. Vi har varit tillbaka vid tjärnen flera gånger med en vag förhoppning att de ändå skulle ha kommit tillbaka. Till slut var det bara att inse att de förmodligen dragit sig ut mot kusten för att förbereda sin flytt.

När jag för ett par dagar sedan passerade tjärnen på väg ut i blåbärsskogen var den inte tom längre. Nu gled istället ett sångsvanspar majestätiskt omkring i vattnet. Här hade de hittat en lugn och ganska skyddad plats, där de kunde vila ut en stund inför den fortsatt resan söderut.

Svanpar

Sångsvanar

 

 

 

 

Blå bolltistel

De vackra blå bolltistlarna som Maken köpte och planterade förra sommaren har blivit en verklig favorit hos humlorna.

Humlor i blå bolltistel

Vet inte om vissa bollar är mer tilldragande än andra, eftersom det ofta sitter tre, fyra humlor på samma blomma, eller så är de andra kanske redan tömda på sin nektar.

Humlor i blå bolltistel 2

 

Humla

 

Tretåig hackspett på Järvsö klack

Under sommaren har vi dagligen underhållits av en hackspettsfamilj bestående av pappa, mamma och en unge. De stackars föräldrarna har slitit med matningen och medan de blivit allt magrare och tanigare har ungen alltmer antagit formen av en boll.

Nu klarar sig ungen själv, men hela familjen fortsätter att komma till våra fröautomater och det är ofta fajt om vem som ska få första tjing på nötterna.

Hackspettsunge

Hackspettsmamma med unge

 

Under en klättring uppför Järvsö klack tidigare i sommar hörde vi plötsligt trumvirvlarna från en tretåig hackspett. Med hjälp av ljudet kunde vi till slut också lokalisera den, där den satt och borrade i en gammal gran. Även om den inte är någon riktig raritet är den betydligt mindre vanlig än både den större och mindre hackspetten.

Den tretåiga spetten uppehåller sig framför allt i brandskadad eller gammal barrskog med gott om döda träd, företrädesvis gran. Den saknar också den röda färgen i sin fjäderdräkt.

Tretåig hackspett 1

Tretåig hackspett 2

Tretåig hackspett 3

 

Vacker utsikt och en tretåig hackspett kändes som en bra belöning för den ganska tuffa vandringen upp till toppen av klacken.

Vy från Järvsö klack

Vy från Järvsö klack 2

 

Nya gäster vid matbordet

Även om det inte alls behövs så här års kan vi ändå inte låta bli att mata våra småfåglar. Det är så rogivande, spännande och underhållande att sitta och titta på dem, alla olika sorter, när de utan några större kontroverser samsas med ekorrar och hackspettar kring maten. Som att se på en film. Och så plötsligt, utan att man förstår varför och utan synbar anledning, lyfter alla hundratalet bofinkar, grönfinkar, grönsiskor, domherrar, talgoxar och blåmesar samtidig, himlen blir svart och får en osökt att tänka på Hitchcocks rysare Fåglarna. Mindre än en halv minut senare är ordningen återställd: alla är tillbaka igen och fortsätter att äta som inget har hänt.

Just nu kryllar marken av alla fågelungar. Nästan som råttor pilar de runt på backen bland skalen från solrosfröna. Alla har lärt sig flyga vid det här laget, även om en del fortfarande är litet instabila i luftrummet och emellanåt krockar med verandaräcket, husgaveln och fönstret. Två hjärnskakningar som krävde en kvarts återhämtning på ”akuten”, i övrigt inga allvarligare olyckor.

Då och då händer det att det dyker upp några nya, mer oväntade gäster vid matbordet. Som de här två duvorna (ber om ursäkt för den något oskarpa bildkvaliteten, men ibland får man ta vad som ges, det vill säga plåta genom fönstret för att få några bilder alls).

Duvor

Och inte bara duvorna. Även den listige Mickel Räv verkade intresserad av vad som bjöds på buffén. Fast kanske inte så mycket av fröna och nötterna som av möjligheten att få sig ett par möra duvbröst till middag.

Men tji fick han. Fru Duva, som värnade om sina bröst, satte sig snabbt i säkerhet på taket till Makens kamouflerade fotogömsle. Här uppe kan han inte nå mig, verkade hon tänka.

Duva på tälttak

I veckan upptäckte jag plötsligt en gräsandshona som gick omkring och mumsade i sig av solrosfröna. Då var hon ensam, men när hon återkom dagen därpå hade hon sina tre nästan fullvuxna ungar (åtminstone storleksmässigt) i släptåg. Att gräsänder knaprar solrosfrön var något nytt för mig.

Talltitan är en annan besökare som vi inte brukar se så ofta. Tror att detta också är en unge eftersom den var ganska så orädd när jag gick förbi.

Grönsiskorna, de är fler än många just nu, både ungar och vuxna.

Och så favoriten, den sötaste av dem alla – lille Kalle Rödhake. Solitären, som håller sig för sig litet för sig själv.

Rödhakeunge

 

Hur många blåbär finns det i Sverige?

Lugnet har sänkt sig över stugan här i Paradiset. Barn och barnbarn har lämnat oss för den här sommaren och Maken har börja jobba igen och tar bussen hem på söndagarna och sedan tillbaka upp igen på onsdagarna. Och hur fördriver jag då mina dagar i ensamhet? Med min älsklingssyssla naturligtvis, den att plocka bär.

Hjortronsäsongen är över sedan ett par veckor, nu är det blåbärens och skogshallonens tur. Just nu är det hallon som gäller eftersom de har kortare ”livslängd” än blåbär.

Landet Sverige svämmar över av blåbär enligt media och det sägs vara det bästa blåbärsåret på tretton år. Och allra mest lär det finnas här i södra Norrland.

Man räknar med ett det produceras cirka 600 miljoner kg bär i våra skogar och av dessa ruttnar 95 procent bara bort (till ett värde av 15 miljarder kronor!). Mest för att vi svenskar är för fina, för lata och för bekväma för att ta jobb som bärplockare och ta till vara dessa goda nyttigheter.  Vi verkar inte ens vi intresserade av att plocka för eget behov. Hellre köper vi matbutikernas smaklösa, amerikanska jätteblåbär.

Istället importeras arbetskraft från Östeuropa som kommer hit och skräpar ner i våra skogar. När man hittar juiceförpackningar och flaskor med etiketter med ett överskott av bokstäverna c, z, och y på, så vet man att här har polackerna hunnit före.

Annat är det med thailändarna, försynta, alltid leende och idogt plockande, och utan att lämna en massa sopor efter sig – åtminstone inga som jag sett, är det bäst att tillägga. Däremot har de ofta en liten bandspelare med sig som spelar thailändsk musik på hög volym, förmodligen för att hålla björnen på avstånd.

Det mesta av bären som plockas går på export och förvandlas till naturläkemedel, som sedan importeras tillbaka och säljs i hälsokostaffärerna som undermedel för allehanda krämpor till dyra pengar.

Blåbär

 

I söndags var jag med min granne på det kalhygge, där vi varje år brukar plocka hallon. Nu möttes vi av en vägg av björksly som helt verkade ha tagit över hygget.

Björksly

Det kändes som att våra hallonbuskar måste ha kvävts till döds av detta lövverk, men efter en stunds letande hittade vi dem, kraftfulla och med lika stora och fina bär som alltid.

Hallonbuske

Hallon

Hallon i hink

Efter ett par timmars plockande och cirka tre liter hallon var kände vi oss nöjda för den här gången.

Jag brukar alltid köra ganska sakta, när jag åker på de här skogsbilvägarna. Jag vill hinna skanna av skogen på båda sidor vägen i förhoppningen att jag ska få se någon älg, eller ännu hellre en björn. Plötslig upptäckte jag i backspegeln en Volvo som låg och nosade mig i baken. Eftersom vägen var så smal var det omöjligt för honom att köra om, så jag gasade på. Efter ungefär en kilometer i den hisnande hastigheten av 40 km/tim bredsladdade plötsligt en björn(unge) ut ur skogen, tvärs över vägen mitt framför bilen och in bland buskagen på andra sidan. Där var det nära att jag hade kunnat bjuda Maken på björnstek till middag.

Allt gick så fort, och några bilder hann det naturligtvis inte bli. Min teori är att det fanns en Mamma Björn någonstans i närheten och antagligen var hon och Baby Björn (som dock verkade mer gänglig tonåring än baby) på var sin sida om vägen. När mamman hörde bilen, ropade hon till sig ungen och det var då den kom ut ur skogen som skjuten ur en kanon.

Jag är glad och tacksam att björnen inte kom till skada och att Volvon lyckades undvika att braka in i mig när jag tvärbromsade. Och litet spännande var det…..

PS Idag har jag hittat årets första trattkantareller. Det är tidigt men inget unikt för just det här kantarellstället. Här brukar de alltid titta upp den 10 augusti, men med tanke på storlek och mängd har de nog stått där en vecka redan. Så nytt rekord kanske.

Trattkantareller