Den spanande tornfalken

Tornfalkens karaktäristiska läte har hörts av och till hela sommaren, så vi vet att den häckar någonstans i de närmaste omgivningarna, men har inte riktigt lyckats lista ut var. Den senaste veckan har ungarna blivit flygga och ses nu då och då ryttla över tomten. Tre stycken har vi räknat till samtidigt.

 

I morse tyckte jag mig se något falkliknande flyga in i en gran på grannens tomt så där en hundra, hundrafemtiometer bort. Det tog en stund innan jag lyckades lokalisera fågeln, där den satt på en gren invid stammen, och få bekräftat att det faktiskt var en tornfalksunge.

Maken kom med sin tubkikare och det var en häftig upplevelse att zooma in tornfalken och få en knivskarp bild av den där den satt och spanade. Huvudet som rörde sig från sida till sida medan den skannade av omgivningen, och hur den emellanåt lutade sig framåt som för att se bättre.

Tyvärr var avståndet för långt för att det skulle bli bra och skarpa bilder med mitt lilla zoomobjektiv, så förlåt den dåliga bildkvaliteten, men jag vill ändå visa hur söt ungen är där den sitter och spanar efter något lämpligt byte.

 

 

Wife carrying World Championship 2017

Har ni tänkt på så många märkliga aktiviteter det finns, som plötsligt upphöjs till sportgrenar? Några blir bara en dagslända, medan andra utvecklas och uppnår såväl nationellt som EM- och VM-status. Och många av de här så kallade sporterna tycks ha sitt ursprung i Finland, som till exempel VM i luftgitarr, stövelkastning och bastusittning. Den senare är dock numera nerlagd, sedan en ryss för några år sedan dog av överhettning i den 110-gradiga bastuvärmen.

För tjugoandra året i rad avgjordes härom helgen världsmästerskapen i ännu en av alla dessa inofficiella finska nationalsporter, nämligen Kärringkånken i Sonkajärvi. Ett drygt femtiotal par från fjorton olika nationer deltog i tävlingen, som går ut på att mannen på valfritt sätt transporterar sin kvinna längs en cirka 250 meter lång bana. Under vägen till mål ska två hinder passeras liksom en dryg meterdjup vattenbassäng, där det gäller att inte ramla när man hoppar i eller ska ta sig upp igen.

Tävlingsreglerna som gäller är att kvinnan måste vara minst 17 år och väga 49 kg eller mer.

När sonhustrun fyllde fyrtio fick hon en halvmara (ett halvt maratonlopp alltså) i present av sin man, ett lopp som dessutom skulle gå av stapeln redan klockan tio på födelsedagsmorgonen. Så kanske började hon undra vem hon egentligen hade gift sig med, när hon på den tioåriga bröllopsdagen ett år senare fick en ny, lite bisarr överraskning av samme man: att hon sommaren därpå skulle få åka husbil till Finland för att delta i kärringkånken. Husbilen redan bokad och anmälan till tävlingen ifylld och klar att skickas in!

Barnen lämnar vi hos farmor. JAG kör husbilen. JAG bär dig och JAG springer. Allt du behöver göra är att hålla i dig och hänga kvar, och stänga igen munnen så du inte drunknar när jag hoppar i bassängen.

– Hm… OK då. Men bara om du ser till att vi vinner. Och bara så att du vet, jag kommer ALDRIG att ställa upp i bastu-VM, där går gränsen!

Vi som inte kunde vara på plats i Sonkajärvi fick i alla fall en stilstudie i hur det skulle kunna se ut, innan de drog iväg i husbilen.

 

Ljuvliga dofter från alla grillar, myggors surr, dragspelsmusik och välfyllda läktare med glad och förväntansfull publik. Dags att låta startskottet gå.

 

Förra året blev det braskande rubriker i stil med ”SKRÄLL” och ”SENSATIONELL SEGER” när jurydomaren i Let’s dance, Ann Wilson, tog hem världsmästartiteln i seniorklassen (40 år och äldre) tillsammans med Pierre Leander. Samme Leander som året dessförinnan, då något mindre framgångsrikt, tävlade med Lena Ph. Och rubriker på löpet blev det naturligtvis den gången också.

Öronbedövande tyst har det däremot varit i år. Inte den minsta notis har jag sett om att det faktiskt blev svensk seger även den här gången, och att det var sonen och sonhustrun som ordnade en andra inteckning i vandringspokalen och nu kan titulera sig världsmästare i Kärringkånk 2017. Dessutom på en betydligt snabbare tid än Wilson & Co (muttrar den stolta modern något surt).

Vad vinner man då? Ja, förutom äran, medaljen och den traditionella blomsterkvasten även kvinnans vikt i finskt öl.

Glada världsmästare vid sitt prisbord. Och precis som rosor alltid är rosor, om än i ett sprucket krus, är en världsmästartitel alltid en världsmästartitel även om den tagits i en lite udda gren.

You are simply the best, better than all the rest…..

PS. De tre sista bilderna från tävlingsarenan är tagna med sonhustruns mobil av okänd funktionär.

 

Point of no return

Vi har nu passerat ‘point of no return’ och är, vare sig vi vill det eller inte, så sakta på väg mot mörkret igen.

Midsommar, denna mytomspunna och magiska helg ligger redan två veckor bakom oss. Så efterlängtad och med så många förhoppningar och förväntningar knutna till sig, som dessvärre ofta kommer på skam tack vare onådiga vädergudar, och så vips, utan att vi vet ordet av är allt över.

Tiden går fort när man har roligt sägs det, och roligt har vi haft under de här två veckorna med barn, barnbarn och katt på besök. Samtidigt är det en utmaning att härbärgera tio personer på fyrtio kvadratmeter. Mat tre, fyra gånger om dagen, där en tror sig vara ‘lätt’ glutenintolerant, en annan laktosintolerant och en tredje bara äter makaroner och Salami Milano. Kanske inte så konstigt då om man själv blir lite intolerant emellanåt. Och så disken på det, men där har sönerna och Maken varit mina fantastiska ‘diskmaskiner’. Och kanske har de under tiden vid diskbaljan hunnit blivit lite mindre stressade och fått ett bättre immunförsvar. Läst nämligen att det är just det som händer när man skippar diskmaskinen och istället diskar för hand. Hur som helst, en stor eloge till mina tre hjältar.

Det här med sängplatser är inte heller alldeles enkelt. Något år har det tältats, ibland har Maken och jag hyrt in oss på ett par sängar hos en granne. Den här gången löste det sig enkelt, eftersom yngste sonen kom med stor och rymlig husbil. Men det är väl det här som är lite av tjusningen med att vara på landet, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända och hur det ska sluta, men någonstans längs vägen brukar det mesta ändå lösa sig.

Midsommarafton inleddes i strålande sol, vilket var tvärt emot vad alla väderprofeter förutspått, men vad gör det när det är fel åt rätt håll så att säga.

Men säg den lycka som varar beständigt. Barnbarnen hann precis fixa en majstång i miniformat, innan det började blåsa upp och mulna på. Vinden låg på rakt in mot verandan, regnet hängde i luften och termometern visade blygsamma 10 grader. Drömmen om den skira, blommiga sommarklänningen fick raskt ersättas med en bylsig vinterjacka och istället för blomsterkransar i håret blev det mössor på.

Men äta utomhus skulle vi. Det SKA man göra på midsommarafton, oavsett vädergudens åsikt om detta. Ett par svenska flaggor som legat overksamma, sedan en mindre tromb några midsomrar tidigare dragit in över sjön och knäckt vår flaggstång på mitten, fick nu träda i tjänst igen och tjäna som vindskydd. Sedan var det bara att hugga in. Även om vi inte kunde säga att ”vi hade i alla fall tur med vädret” tycktes alla vara ense om att ”mat och dryck var det  i alla fall inget fel på”.

Kusinerna har alltid roligt när de träffas. Det har skrattats och lekts, byggts hinderbanor runt tomten och spelats spel om kvällarna där även vi vuxna varit med. Och blev det någon gång långtråkigt hade de ju alltid sina telefoner med någon ny Youtube-film eller spel att samlas runt!

Men mest har det badats. Och badats. Och badats. Ofta har vi åkt till den närbelägna campingen, där en enkel variant av rutschkana brukar vara det som lockar. Och när det var sängdags och barnen gick ut för att borsta tänderna, hittade man dem istället alltid nere vid stranden för ännu ett sista dopp. Spelade ingen roll att det var 11 grader i luften och fjorton i vattnet och att regnet vräkte ner. Blött som blött.

De sista dagarna var vi ensamma med två av barnbarnen som då fick testa på att fiska på riktigt. Maken, som nog hade tänkt sig att fiska han också, hade istället fullt sjå att ta av fisken och maska på krokarna efter varje nytt napp. När de kom tillbaka till bryggan hade de tio fina matabborrar med sig, alla mindre fiskar hade fått gå tillbaka ner i sjön. Den dagen blev det rökt abborre till lunch och allt som var kvar efter den måltiden var bara skinn och ben.

Vår minsta båt har länge legat på land i väntan på att barnbarnen skulle visa intresse av att vilja lära sig ro. Och nu var det dags. Båten sattes i sjön och barnen turades om att ta sina första trevande årtag, medan Maken höll sig i närheten med sin båt, om utifall att… De kom snabbt underfund med tekniken, både att ro framåt och att hamna, det vill säga backa med båten, och hur man fick den att svänga genom att ro med ena åran samtidigt som man backade med den andra. Så fort de hade knäckt roddkoden var det svårt att få dem att vilja göra något annat än att ro.

Naturligtvis måste även Miss Molly få vara med på ett hörn i detta inlägg. Förortskatten som för första gången fick uppleva livet på landet och nästan blev schizofren på kuppen. Alla skogsmöss som prasslade över allt och domherrarna och ekorrarna som satt utom räckhåll i träden och skrattade åt henne. Men skrattar bäst som skrattar sist, och det dröjde inte länge innan en av domherrarna fick plikta med sitt liv. Då insåg Maken att det nog var bäst att plocka ner fågelmatarna så länge Molly var kvar.

Även om det ligger i kattens natur att jaga gav det inte några pluspoäng att ge sig på våra fåglar. Däremot blev hon snabbt en hejare på att ta möss och för det jobbet har hon fått många guldstjärnor. Kvarlevorna efter 12 möss ligger nu ceremoniellt begravda enligt konstens alla regler i resterna av den överblivna planteringsjorden.

 

Nu har alla rest hem, fågelmatarna är tillbaka på sina platser, lugnet har lagt sig över Aspviken och allt är som vanligt igen. Det vill säga det blåser och mellan vindbyarna ömsom sol och ömsom regn.

Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

Backsippor och måsinvasion

Maken, som har ett genuint fågelintresse, går nästan dagligen sina turer med tubkikaren och kameran. Mitt eget engagemang däremot är väl av det mer ordinära slaget och inskränker sig mest till att det är trevligt och rogivande, och ibland litet spännande, att sitta vid fönstret och titta på hur fåglarna beter sig vid matstationerna. Men det händer ändå att jag då och då följer med honom på hans utflykter, framför allt vår och sommar när det också finns så mycket annat att förundras över i naturen. Varje gång lär jag mig alltid något nytt, och ju mer man kan, desto roligare blir det.

Ibland har naturupplevelserna till och med resulterat i något som nästan gränsar till besatthet. Som tornfalksparet till exempel, som en påsk för några år sedan slog sig ner i en av tallarna på tomten och som vi kunde följa från deras kärleksakt i en grantopp till ungarnas flygövningar över tomten, innan det var dags för dem att dra vidare till nya jaktmarker. Eller smålomsparet i den lilla skogstjärnen, där vi från första parkett vid strandkanten kunde dokumentera familjelivet från häckning till flygfärdiga ungar.

De upplevelserna kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan, och bland det första vi numera gör när vi kommer upp till landet i maj är att lyssna av skogen runt stugan efter tornfalkens karaktäristiska läte och besöka den lilla skogstjärnen för att se om smålommen återvänt ännu en gång.

Nu har jag blivit ”besatt”, igen. Ja, så har det känts ända sedan jag för några dagar sedan helt på egen hand lyckades leta upp och ta några bilder på den där ringtrasten, som gästat kommunen under mer än en veckas tid. Och nu har även den fått en plats i mitt hjärta. Varför den plötsligt känns så speciell kan jag inte riktigt förklara, men Maken har sin egen teori. Han tror att jag gjort ett slags tävling av att det är just JAG, och inte han, som lyckats ta bilderna av vad som ändå verkar vara något av en raritet i våra trakter. Och kanske har han litet rätt. Jag gillar att tävla och tävlar nästan jämt. Det är bara det att dem jag tävlar mot, sällan vet om att det är tävling som gäller.

Efter de första mötena med ringtrasten har jag fortsatt att flera gånger om dagen vandra runt på kyrkogården och de omgivande ängarna i hopp om att få syn på den ännu en gång. Att plötsligt upptäcka en vit haklapp på någon av alla de vanliga svarta koltrastarna, som sprätter omkring och drar upp mask ur gräsmattan. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar, i solsken och hagelstormar, vardag som helgdag har jag varit på plats och spejat och spanat. Svurit över stojande skolbarn och deras lärare som förlagt klassutflykten till helt fel plats de här dagarna. För att inte tala om hundägare, som trots häckningstider låter sina hundar springa lösa, och förmodligen, precis som barnen, skrämt iväg den lilla fågeln.

Även om jag till slut tvingats inse att ringtrasten nu har fortsatt sin resa norrut mot häckningsplatserna i fjällkedjan har det funnits mycket annat att glädjas åt i naturen under dessa spaningsrundor.

Som Vallentunas vackra – och fridlysta! – backsippor. Just den här tidiga morgonen ser de mest ut som blöta tröttmössor efter nattens regn, men så fort solens strålar tinat upp dem, piggnar de till och öppnar upp sig mot omvärlden igen.

 

Och så den där allra första vackra, skira grönskan som förstärks, när solljuset letar sig ner genom skogens grenverk.

 

På håll hörs då och då locklätet från kyrkans egen fasantupp, ett skrällande och metalliskt läte. Låter litet som om den ropar i en plåtburk. Jag ser den inte, men vet precis vart jag ska gå för att få mina bilder. I en björk bakom kyrkogårdsförvaltningens hus hänger en fågelmatare med solrosfrön  och där går den ståtliga tuppen och pickar i sig av det som småfåglarna tappat på marken. Inget ska förfaras tycks den tänka.

 

Under veckan har tusentals måsfåglar av olika slag legat och skränat ute i sjön, och bara väntat verkar det som. Väntat på ljudet av traktorn, när bonden äntligen ska ge sig ut på åkern för att plöja. Och vips är luften vit av måsar i bästa Hitchcockstil.

Varje gång traktorn passerar lyfter alla fåglar samtidigt för att i nästa stund landa på rad i den nyplöjda fåran. Det är en lustig syn som får mig att associera till utplacerade sättpotatisar, som bara väntar på att myllas ner i jorden.

 

Och precis som i vår egen värld tycks vissa kunna sitta orubbade på sina positioner, oavsett hur mycket det blåser runt omkring, medan andra får kämpa hårt för att hålla sig kvar i toppen.

Celebert besök på kyrkogården

När en raritet dyker upp i naturen får man ibland ge avkall på kvaliteten i sina bilder. Då gäller det bara att kunna visa att man faktiskt varit på plats och fått uppleva det där speciella ögonblicket, som i det här fallet var att få se och kunna kryssa en ringtrast.

Ringtrasten är normalt en ganska ovanlig syn i vår del av landet, men det här exemplaret har observerats runt kyrkan och de omgivande ängarna i Vallentuna under en dryg vecka nu och lockat skådare med tubkikare och värstingteleskop från både när och fjärran. Makens teori är att det kanske är det plötsliga omslaget till kyligare väder som gjort att den stannat till litet längre för att äta upp sig ordentligt inför sin långa resa norrut.

 

Ringtrasten ser litet lustig ut, precis som koltrast och björktrast, när den spatserar omkring med huvudet på sned och lyssnar efter var det finns maskar i jorden.

 

 

Methotrexate – ett grekiskt drama, eller bara några gula små piller?

Ja, det var ett tag sedan jag gjorde mitt senaste inlägg nu. Tiden rinner på så fort, men inte bara det, ibland sinar även idéer och lusten att skriva. Men den egentliga orsaken till uppehållet just nu är snarare det som ligger bakom den fråga jag fick för ett par månader sedan.

Har du hört talas om Methotrexate?

Methotrexate? Mina associationsbanor gick igång direkt. Methotrexate. Menade hon som ställde frågan något av de där antika grekiska dramerna, typ Lysistrate och Antigone, skrivna av någon gammal filosof för så där en femhundra år före Kristi födelse. Det lät i alla fall som ett sådant, M e t h o t r e x a t e, och för min inre syn såg jag kvinnor, klädda i svart eller vitt, som sprang runt på en scen och teatraliskt skrek ut sin ångest eller vrede alternativt giftmördade sina män och söner.

Fast nu var det inte någon teaterregissör eller annan kulturpersonlighet som ställde frågan, utan min reumatolog som funderade över hon bäst skulle kunna behandla mitt reumatiska skov som blossat upp.

Jag diagnostiserades med reumatiska besvär redan för 15 år sedan och har under den tiden lyckligtvis bara behövt behandling vid två tillfällen. Först med Salazopyrin, som dock fick avbrytas redan efter ett par månader på grund av biverkningar på levern. Men trots den korta kuren hade medicinen ändå hunnit ha effekt och jag var därefter i stort sett besvärs- och framför allt medicinfri i sex år. Då började problemen ge sig till känna på nytt och den här gången fick jag istället testa en malariamedicin, Plaquenil. Efter ett år avbröt jag behandlingen på eget bevåg, eftersom jag tyckte att den påverkade mitt humör så mycket och fick mig att känna mig väldigt låg. Men lederna kändes bra igen och sjukdomen har sedan dess hållit sig lugn fram till förra sommaren, då det var dags för ett nytt skov. Den här gången väldigt lokalt i höger hand. Ingen värk i vila, men all rörelse som innebär den minsta vridning eller tryck är smärtsam. Saker som att vrida om nyckeln i dörren, hyvla ost, skära upp bröd eller hacka lök, borsta tänderna och inte minst att skriva på datorn blir väldigt handikappande. Det tär på humöret och det är inte mycket som känns roligt just nu.

Methotrexate är en potent cancermedicin som bland annat ges vid leukemi, men som också i betydligt svagare dos visat sig ha bra effekt vid reumatisk artrit eller psoriasisartrit.

Och nu hade jag alltså ställts inför frågan om jag var intresserad av att testa en behandling med just Methotrexate.

Efter att ha tagit del av informationen om detta ”grekiska drama” får jag nog tillstå att behandlingen känns väl så dramatisk, och tanken på att man kanske faktiskt kommer att bli förgiftad ligger nära till hands, åtminstone om man studerar biverkningarna enligt bipacksedeln. Och litet antik känns den också, den har ju faktiskt varit i bruk ända sedan förra århundradet, närmare bestämt 40-talet.

Så efter att ha funderat under en vecka och vägt för- och nackdelar mot varandra, bestämde jag mig till sist för att ge behandlingen en chans. Jag vill ju så gärna kunna göra allt det där jag tycker är roligt, som att laga mat, träna, plocka bär, vandra, cykla och paddla – och blogga.

Jag är nu inne på min nionde vecka med en dos om åtta små gula tabletter varje tisdag, men än så länge har jag inte märkt av någon effekt, dess bättre inte heller några biverkningar. Informationsbroschyren säger 6 – 8 veckor, doktorn 2 – 4 månader, så jag kämpar väl på ett par månader till.