Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

Backsippor och måsinvasion

Maken, som har ett genuint fågelintresse, går nästan dagligen sina turer med tubkikaren och kameran. Mitt eget engagemang däremot är väl av det mer ordinära slaget och inskränker sig mest till att det är trevligt och rogivande, och ibland litet spännande, att sitta vid fönstret och titta på hur fåglarna beter sig vid matstationerna. Men det händer ändå att jag då och då följer med honom på hans utflykter, framför allt vår och sommar när det också finns så mycket annat att förundras över i naturen. Varje gång lär jag mig alltid något nytt, och ju mer man kan, desto roligare blir det.

Ibland har naturupplevelserna till och med resulterat i något som nästan gränsar till besatthet. Som tornfalksparet till exempel, som en påsk för några år sedan slog sig ner i en av tallarna på tomten och som vi kunde följa från deras kärleksakt i en grantopp till ungarnas flygövningar över tomten, innan det var dags för dem att dra vidare till nya jaktmarker. Eller smålomsparet i den lilla skogstjärnen, där vi från första parkett vid strandkanten kunde dokumentera familjelivet från häckning till flygfärdiga ungar.

De upplevelserna kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan, och bland det första vi numera gör när vi kommer upp till landet i maj är att lyssna av skogen runt stugan efter tornfalkens karaktäristiska läte och besöka den lilla skogstjärnen för att se om smålommen återvänt ännu en gång.

Nu har jag blivit ”besatt”, igen. Ja, så har det känts ända sedan jag för några dagar sedan helt på egen hand lyckades leta upp och ta några bilder på den där ringtrasten, som gästat kommunen under mer än en veckas tid. Och nu har även den fått en plats i mitt hjärta. Varför den plötsligt känns så speciell kan jag inte riktigt förklara, men Maken har sin egen teori. Han tror att jag gjort ett slags tävling av att det är just JAG, och inte han, som lyckats ta bilderna av vad som ändå verkar vara något av en raritet i våra trakter. Och kanske har han litet rätt. Jag gillar att tävla och tävlar nästan jämt. Det är bara det att dem jag tävlar mot, sällan vet om att det är tävling som gäller.

Efter de första mötena med ringtrasten har jag fortsatt att flera gånger om dagen vandra runt på kyrkogården och de omgivande ängarna i hopp om att få syn på den ännu en gång. Att plötsligt upptäcka en vit haklapp på någon av alla de vanliga svarta koltrastarna, som sprätter omkring och drar upp mask ur gräsmattan. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar, i solsken och hagelstormar, vardag som helgdag har jag varit på plats och spejat och spanat. Svurit över stojande skolbarn och deras lärare som förlagt klassutflykten till helt fel plats de här dagarna. För att inte tala om hundägare, som trots häckningstider låter sina hundar springa lösa, och förmodligen, precis som barnen, skrämt iväg den lilla fågeln.

Även om jag till slut tvingats inse att ringtrasten nu har fortsatt sin resa norrut mot häckningsplatserna i fjällkedjan har det funnits mycket annat att glädjas åt i naturen under dessa spaningsrundor.

Som Vallentunas vackra – och fridlysta! – backsippor. Just den här tidiga morgonen ser de mest ut som blöta tröttmössor efter nattens regn, men så fort solens strålar tinat upp dem, piggnar de till och öppnar upp sig mot omvärlden igen.

 

Och så den där allra första vackra, skira grönskan som förstärks, när solljuset letar sig ner genom skogens grenverk.

 

På håll hörs då och då locklätet från kyrkans egen fasantupp, ett skrällande och metalliskt läte. Låter litet som om den ropar i en plåtburk. Jag ser den inte, men vet precis vart jag ska gå för att få mina bilder. I en björk bakom kyrkogårdsförvaltningens hus hänger en fågelmatare med solrosfrön  och där går den ståtliga tuppen och pickar i sig av det som småfåglarna tappat på marken. Inget ska förfaras tycks den tänka.

 

Under veckan har tusentals måsfåglar av olika slag legat och skränat ute i sjön, och bara väntat verkar det som. Väntat på ljudet av traktorn, när bonden äntligen ska ge sig ut på åkern för att plöja. Och vips är luften vit av måsar i bästa Hitchcockstil.

Varje gång traktorn passerar lyfter alla fåglar samtidigt för att i nästa stund landa på rad i den nyplöjda fåran. Det är en lustig syn som får mig att associera till utplacerade sättpotatisar, som bara väntar på att myllas ner i jorden.

 

Och precis som i vår egen värld tycks vissa kunna sitta orubbade på sina positioner, oavsett hur mycket det blåser runt omkring, medan andra får kämpa hårt för att hålla sig kvar i toppen.

Celebert besök på kyrkogården

När en raritet dyker upp i naturen får man ibland ge avkall på kvaliteten i sina bilder. Då gäller det bara att kunna visa att man faktiskt varit på plats och fått uppleva det där speciella ögonblicket, som i det här fallet var att få se och kunna kryssa en ringtrast.

Ringtrasten är normalt en ganska ovanlig syn i vår del av landet, men det här exemplaret har observerats runt kyrkan och de omgivande ängarna i Vallentuna under en dryg vecka nu och lockat skådare med tubkikare och värstingteleskop från både när och fjärran. Makens teori är att det kanske är det plötsliga omslaget till kyligare väder som gjort att den stannat till litet längre för att äta upp sig ordentligt inför sin långa resa norrut.

 

Ringtrasten ser litet lustig ut, precis som koltrast och björktrast, när den spatserar omkring med huvudet på sned och lyssnar efter var det finns maskar i jorden.

 

 

Methotrexate – ett grekiskt drama, eller bara några gula små piller?

Ja, det var ett tag sedan jag gjorde mitt senaste inlägg nu. Tiden rinner på så fort, men inte bara det, ibland sinar även idéer och lusten att skriva. Men den egentliga orsaken till uppehållet just nu är snarare det som ligger bakom den fråga jag fick för ett par månader sedan.

Har du hört talas om Methotrexate?

Methotrexate? Mina associationsbanor gick igång direkt. Methotrexate. Menade hon som ställde frågan något av de där antika grekiska dramerna, typ Lysistrate och Antigone, skrivna av någon gammal filosof för så där en femhundra år före Kristi födelse. Det lät i alla fall som ett sådant, M e t h o t r e x a t e, och för min inre syn såg jag kvinnor, klädda i svart eller vitt, som sprang runt på en scen och teatraliskt skrek ut sin ångest eller vrede alternativt giftmördade sina män och söner.

Fast nu var det inte någon teaterregissör eller annan kulturpersonlighet som ställde frågan, utan min reumatolog som funderade över hon bäst skulle kunna behandla mitt reumatiska skov som blossat upp.

Jag diagnostiserades med reumatiska besvär redan för 15 år sedan och har under den tiden lyckligtvis bara behövt behandling vid två tillfällen. Först med Salazopyrin, som dock fick avbrytas redan efter ett par månader på grund av biverkningar på levern. Men trots den korta kuren hade medicinen ändå hunnit ha effekt och jag var därefter i stort sett besvärs- och framför allt medicinfri i sex år. Då började problemen ge sig till känna på nytt och den här gången fick jag istället testa en malariamedicin, Plaquenil. Efter ett år avbröt jag behandlingen på eget bevåg, eftersom jag tyckte att den påverkade mitt humör så mycket och fick mig att känna mig väldigt låg. Men lederna kändes bra igen och sjukdomen har sedan dess hållit sig lugn fram till förra sommaren, då det var dags för ett nytt skov. Den här gången väldigt lokalt i höger hand. Ingen värk i vila, men all rörelse som innebär den minsta vridning eller tryck är smärtsam. Saker som att vrida om nyckeln i dörren, hyvla ost, skära upp bröd eller hacka lök, borsta tänderna och inte minst att skriva på datorn blir väldigt handikappande. Det tär på humöret och det är inte mycket som känns roligt just nu.

Methotrexate är en potent cancermedicin som bland annat ges vid leukemi, men som också i betydligt svagare dos visat sig ha bra effekt vid reumatisk artrit eller psoriasisartrit.

Och nu hade jag alltså ställts inför frågan om jag var intresserad av att testa en behandling med just Methotrexate.

Efter att ha tagit del av informationen om detta ”grekiska drama” får jag nog tillstå att behandlingen känns väl så dramatisk, och tanken på att man kanske faktiskt kommer att bli förgiftad ligger nära till hands, åtminstone om man studerar biverkningarna enligt bipacksedeln. Och litet antik känns den också, den har ju faktiskt varit i bruk ända sedan förra århundradet, närmare bestämt 40-talet.

Så efter att ha funderat under en vecka och vägt för- och nackdelar mot varandra, bestämde jag mig till sist för att ge behandlingen en chans. Jag vill ju så gärna kunna göra allt det där jag tycker är roligt, som att laga mat, träna, plocka bär, vandra, cykla och paddla – och blogga.

Jag är nu inne på min nionde vecka med en dos om åtta små gula tabletter varje tisdag, men än så länge har jag inte märkt av någon effekt, dess bättre inte heller några biverkningar. Informationsbroschyren säger 6 – 8 veckor, doktorn 2 – 4 månader, så jag kämpar väl på ett par månader till.

 

 

Vinterfåglar inpå knuten

blamesar

Så är det dags igen för den årliga räkningen av vinterfåglar inpå knuten och förmodligen är det många runt om i landet som den här helgen sitter vid sina köksfönster och stirrar ut på rören med solrosfrön, nötter och talgbollar,  upphängda i äppelträd eller fiffiga ställningar, och räknar blåmesar, talgoxar och pilfinkar för glatta livet.

Än är det inte för sent att haka på, räkningen pågår till och med måndag den 30 januari. Mer information om hur det hela går till finns på birdlife.se.

Även jag och maken har nu för tredje året i rad i omgångar suttit vid köksbordet hos våra vänner i Roslagen och blindstirrat på matstationen utanför. Det är knappt man vågat blinka av rädsla för att tappa räkningen när fåglarna flyger och far mellan maten och de skyddande buskagen i närheten.

I omgångar betyder att vi räknat vid några olika tillfällen i hopp om att ‘förbättra’ resultatet. (Fågelbilderna är tagna genom fönstret och därför inte helt skarpa).

Mellan timmarna med räkning blev det också en hel det kroppsarbete ute på tomten. Några granar skulle tas ner och en stor ask, som rasat i en tidigare storm, skulle sågas upp i lämpliga delar att klyva till ved. Alltså, det sågades, släpades, travades och eldades.

Vad blev då resultatet av räkningen av våra vänner vid fågelbordet?

Antalet fåglar hade nästan fördubblats jämfört med de två föregående åren, 48 stycken fördelade på 12 arter (korpen oräknad). Jämt skägg mellan de blåmesar och pilfinkar som var på plats samtidigt, 13 respektive 12 stycken. På tredje plats kom talgoxarna, 8 stycken. Övriga arter var aldrig fler än två samtidigt.

Sammantaget har det varit en härlig helg där nytta förenats med nöje. Och på det en massa god mat, där Kajsas fantastiska crab cakes var en ny bekantskap som gav mersmak.

Tack för att vi fick vara med!

2016 års version av julgäddan

Long time no bloggin’, men vi har varit litet krassliga,  jag och min dator. Inget allvarligt för egen del, bara en vanlig förkylning. Men den kan vara nog så jobbig när näsan bara rinner. Värre då för datorn, som plötsligt började uppträda förvirrat och emellanåt helt slutade att svara på tilltal. Klart jag blev orolig.

Så det blev en färd till akuten på kommunens Computer Center, där den genast blev inlagd på isoleringsavdelning på grund av misstanke om elakt virus. Ett dygn senare avskrevs virusmisstankarna och doktorn trodde mer på ålderssvaghet och dåligt minne i kombination med stress och hög arbetsbelastning. Efter några injektioner och en elkonvertering samt med order om vila och att ta det litet lugnt kunde vi sedan åka hem igen.

Nu har vi båda piggat på oss  och är back on track igen.

Julen passerade som eko av tidigare jular. Alltför mycket mat, alltför många julklappar och barn som tröttnade mitt i tomtens julklappsutdelningen.

Lugnare, trivsammare och godare var det då på annandagen. Först en spännande eftermiddag på Zinken med annandagsbandy mellan Tellus och Hammarby innan det var dags att, som traditionen numera bjuder, avnjuta julgäddan tillsammans med våra gäddälskande vänner. Varje år ett nytt recept, och den här gången blev det en medelhavsinspirerad variant. Vad sägs om en brochet à la provençale.

Någon mer där ute som uppskattar denna fantastiska fisk? I så fall, var så god, här kommer receptet.

Gädda provençale 

julgadda-5

Ingredienser 4 pers

  • 1,5 – 2 kg gädda, urtagen och fjällad, blir ganska lagom för fyra personer.
  • 8 tomater
  • 2-3 dl vitt vin alt vatten
  • 1 fisk- eller grönsaksbuljongtärning
  • 1 burk kalamataoliver utan kärnor
  • 1/2 dl olivolja
  • 50 – 75 gr smör
  • 1 burk ansjovisfiléer (50 gr)
  • 1 hel vitlök
  • 1 gul lök
  • 1 lagerblad
  • 1 kruka basilika
  • 1 kruka timjan
  • 2 msk kapris
  • pepparrot

Gör så här

  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Skala vitlöksklyftorna, men behåll dem hela.
  3. Finhacka lök, basilika och timjan.
  4. Salta och peppra gäddan invändigt, fördela litet av de hackade örterna tillsammans med lagerbladet och ett par skivade vitlöksklyftor i buken och lägg fisken i en smord ugnsform.

    julgadda-1

  5. Skär tre, fyra skåror över ryggen ända ner till ryggbenet och salta och peppra i dem.
  6. Dela ansjovisfiléerna i mindre bitar och fördela tillsammans med lök, vitlöksklyftor och oliver runt fisken.
  7. Klicka över smöret, slå på olivoljan och strö över resten av örterna.
  8. Tillsätt vinet och smulad buljongtärning.
  9. Tillaga i ugnen i cirka 15 min. Ös fisken några gånger emellanåt.
  10. Under tiden skålla och skala tomaterna. Skär i mindre klyftor och ta bort kärnorna.
  11. Fördela tomatklyftor och kapris runt gäddan, ös igen och låt stå i ugnen ytterligare en kvart.
  12. Kolla att köttet lossnar från benet, annars låt den stå kvar en stund till.

    julgadda-2

Serveras med kokt potatis och toppad med rejält med riven pepparrot.

Bon appetit!

julgadda-6

Eftersom detta var allt som blev kvar, tolkar jag det som att middagen uppskattades. Slutet gott alltså!

julgadda-4

Till alla mina läsare och följare där ute i cyberrymden önskar jag ett riktigt

GOTT NYTT ÅR

Rapport från en utställning

Det har nu hunnit gå några dagar sedan utställningen med Makens fotografier och Lisas akvareller plockades ner efter en intensiv och omtumlande vecka på Galleri T. Som så ofta, när man befunnit sig i händelsernas centrum, om än aldrig så kort tid, och ”strålkastarna” plötsligt släcks, infinner sig en viss tomhet. Tomhet och trötthet. Men både Fotografen och Akvarellmålerskan kommer nog ändå att sväva på små moln ett tag till efter all cred, bekräftelse och uppskattning de har fått för sina bilder och tavlor under de här dagarna.

Galleri T är ett charmigt galleri beläget i Drakerska huset på Österlånggatan i Gamla stan. Det är en ganska liten lokal, där ett valv mitt i rummet på ett naturligt sätt delar upp det i två avdelningar, vilket blir perfekt om man till exempel är två utställare.

Hängning

Fredagen var den första utställningsdagen och vid halv niotiden på morgonen samlades de bägge konstnärerna med sina äkta hälfter för att börja planera och genomföra hängningen av de alster som skulle visas. Två och en halv timme hade vi på oss innan dörrarna skulle slås upp.

Tavlor och fotografier ställdes upp längs väggarna, betraktades och placerades om. Nya ögon och nya synpunkter – och nya omflyttningar.

vernissage-17

Tio minuter innan det var dags att öppna var alla äntligen överens om och nöjda med placeringen, men naturligtvis blev det ändå några sista minuten-justeringar.

På eftermiddagen tittade en tidigare ägare av galleriet in. Efter att ha gått runt en stund gav han oss beröm för en snygg och föredömlig hängning. Det kändes uppmuntrande inför lördagens vernissage och fick nog fjärilarna i magen på utställarna att fladdra litet mindre.

Klicka på kollagebilderna för att se dem i full storlek

Vernissage

På lördagen var vi på plats i galleriet i god tid före öppnandet. Allt såg fint ut och inga tavlor hade trillat ner under natten.

Akvarellmålerskan, som varit med förr, plockade fram några vaser ur en skrubb och fyllde med vatten. Det är alltid någon som har en blomsterkvast med sig, menade hon. De röda stallyktorna, som inhandlats under en snabbvisit på Clas Ohlsson kvällen innan, tändes och ställdes ut på trottoaren, skålar fylldes med chips, nötter och godis och vindunken, den alkoholfria cidern och champagneflaskorna stod på plats, redo att korkas upp.

Två minuter i elva såg vi oss omkring i lokalen och både Fotografen och Akvarellmålerskan konstaterade att de var redo att ta emot folkets gillande. Eller misshag…, och i så fall skulle de inte vara de första som fått schavottera i dessa historiska kvarter. Öppet-skylten sattes upp och dörren öppnades. Därefter var ingenting sig likt längre.

vernissage-galleri-t

vernissage12

Nåja, det var ju inte så att massorna formligen vällde in, men mellan elva och halv sex var det en konstant jämn ström av besökare, ibland så många att det nästan blev litet klaustrofobiskt trångt i den lilla lokalen. Det blev också några kära återseenden med vänner som vi tyvärr försummat eller förlorat kontakten med under alldeles för lång tid.

Här kommer den första blomman. Bra där, Lisa, att du var förutseende nog att fixa det där med vaserna!

Att förlägga utställningen och vernissagen till just sista helgen i november var visserligen ett högst medvetet val – första advent, lönehelg, julshopping och julmarknad på Stortorget – men inte ens i vår vildaste fantasi hade vi trott att det skulle komma över tvåhundra besökare på en och samma dag, besökare som dessutom spenderade på både fotografier och akvareller.

Sista halvtimmen före stängningsdags hade besöksströmmen sinat, liksom vinet. Och kanske hade vinet tagit slut även på de övriga vernissagerna längs Österlånggatan, för nu var det bara de sista desperata och redan lätt salongsberusade ”konstälskarna” som klev in genom dörren och styrde stegen direkt mot vindunken. Någon lyfte till och med upp den, kanske för att kolla om det var någon vidare kvalitet på vinet eller så bara för att förvissa sig om att det fanns något kvar, innan han tappade upp ett fullt glas åt sig. En något ostadig och sluddrande dam med lilafärgat hår undrade om det inte gick att få ett glas rött istället, hon mådde inte så bra av vitt vin. Kanske dagens understatement! Men ingen uppträdde störande eller otrevligt och de flesta gjorde ändå ett snabbt svep runt väggarna innan de steg ut i kvällsmörkret igen.

 

Eftersom reflexer och speglingar i glasen från alla spottarna i taket gjorde det svårt att plåta enskilda tavlor, väljer jag istället att visa några av Fotografens bilder som jag hämtat (utan glas och ram!) från hans dator.

 

skrattmas

Den enbenta måsen. Bilden är tagen en snöig vinterdag vid matningen vid Stockholms ström. Måsen har inte förlorat benet, håller bara upp det som fåglar gör ibland.

 

 

sangsvan

Den tjuvkikande sångsvanen, fotograferad vid sjön Tysslingen.

 

sothona

Stridande sothönor.

 

havsorn

Havsörn fotograferad mot bergväggen på Fågelberget på Runde, Norge.

 

ladusvalor

Ladusvalor. Matning på vår TV-antenn i Aspviken, Hälsingland.

 

trandans

Första position. Trandansen vid Hornborgasjön.

 

bjorn-ostra-finland_redigerad-1

Björn fotograferad i östra Finland.

 

Resten av veckan var lugn. Weekend-turisterna hade rest hem, några med en ny tavla i bagaget, och besöksfrekvensen sjönk till ett tjugotal per dag. Av oss som satt på pass i galleriet kunde den ena i lugn och ro läsa ut deckaren som var på snabblån från biblioteket och den andra sticka på kattkoftan, en julklapp till ett av barnbarnen.

Några tips

Oavsett om du fotograferar, målar tavlor, gör keramik eller håller på med annat hantverk och, precis som den fotograferande Maken, drömmer om att få visa upp dina färdigheter för allmänheten, kommer här några tips utifrån de erfarenheter och lärdomar som de inblandade i den här utställningen gjort.

Börja enkelt
Att ställa ut kostar pengar och är du inte redan etablerad inom ditt område kan det vara klokt att gå ut lugnt. Kanske är ortens bibliotek/kulturhus, vårdcentral, bank eller den lokala restaurangen/pizzerian intresserade att visa dina verk. Att ha en portfolio med prov på vad du gjort är bra och ger en bättre uppfattning om vad utställningen kan handla om än att visa bilder i mobilen eller på datorn.

Dela utställning
Om du är med i någon grupp som målar eller fotograferar eller har en kompis som håller på kan du fråga om någon är intresserad att ställa ut tillsammans med dig. Det kan också vara ett sätt att dela på eventuella kostnader. Att dela utställning med någon som jobbar med en annan konstart än din egen kan också locka fler besökare.

Tema
Välj gärna ett tema. Gå igenom dina bilder, vilka teman hittar du, vilka bilder är bäst, vad handlar de om och kan de engagera tittaren? Väljer du att ha flera teman, häng dem åtskilda.

Blanda inte
Se till att ha ordentligt med material att välja ur och blanda inte alltför många olika tekniker.

Jämför priser
Kolla runt i god tid innan utställningen och jämför priser på ramar, passpartouter, papper med hållbarhetsgaranti och utskrifter (om du inte har en egen bra skrivare). Håll ramarna enkla och enhetliga (tänk på att det finns många där passpartout ingår) så stjäl de inte uppmärksamhet från dina bilder eller målningar.

Framförhållning
Ska du ställa ut i ett galleri måste du ofta ha lång framförhållning, vilket kan ge dig tid att vid behov skapa nytt material.

Prata med andra utställare
Prata med galleristen. Finns kök, toalett, tillgång till vatten, vaser, skålar etc? Besök pågående utställningar i väntan på din egen tur, titta hur de har hängt och prata med utställaren om vad som fungerar bra/dåligt och vad man bör tänka på.

Hur länge
Hur länge ska utställningen pågå? Gallerier och utställningslokaler har säkert olika policies kring detta. På Galleri T hängde man under en vecka, vilket var en lagom tid, också för den som skulle sitta och passa utställningen. De flesta besökarna kommer ofta under helgen när de är lediga, resten av tiden kan lätt bli en lång väntan på stängningsdags.

Vernissagedagen
Brukligt är att man på vernissagedagen bjuder på något att dricka och litet tilltugg. Vin och/eller alkoholfri dryck, salta pinnar, chips och litet smågodis till eventuellt medföljande barn. Systembolaget återköper oöppnade flaskor och dunkar inom tre månader.

Försäljning
Så till den alltid närvarande frågan, men som man kanske inte pratar så högt om. Vad kommer jag att tjäna? Det här är inte rätt tillfälle att tänka på att tjäna storkovan, åtminstone inte om det är första gången och du är helt okänd. Det är istället ett ögonblick att njuta av, när du för första gången ser dina bilder/ tavlor på en vit vägg i ett offentligt rum, känner adrenalinet rusa i blodet samtidigt som det där läskiga pirret i magen får dig att för en sekund frukta att maginnehållet är på väg upp. Och så lättnaden när någon besökare stannar litet extra länge framför en bild, pekar på en detalj i motivet, kanske säger något till grannen bredvid och sedan vänder sig mot dig och nickar uppmuntrande eller kommer fram och börjar prata. Du och din konst har plötsligt blivit sedda och bekräftade och just då känns alla pengar i världen oviktiga. Men verklighet är en annan och naturligtvis vill du försöka får tillbaka så mycket som möjligt av dina kostnader.

Prissättning
Räkna ihop de utlägg du haft för material, dryck och lokalhyra och dela med antalet utställda bilder/tavlor. Känns det rimligt att någon kommer att vara beredd att betala den summan + ytterligare en eller ett par hundralappar för en bild eller tavla? Om inte får du kanske stå för förtäringen själv och minska något på vinsten. Har du ett företag som är kopplat till konstnärlig verksamhet kan du kolla med din revisor vilka avdrag du eventuellt kan göra. Glöm inte att spara dina kvitton!

Gör vykort
De flesta som går på utställningar gör det för att de är intresserade av konst, men kanske inte av att köpa. Säkert är många av besökarna dina vänner eller speciellt inbjudna och då är det lätt att hamna i en intressekonflikt. Man är egentligen inte intresserad av att köpa, eller har inte råd, men vill heller inte verka snål. En smart idé, som faktiskt kan ge en bra vinst i förhållande till kostnaden, kan vara att trycka upp typ vykort av några olika motiv från utställningen och sälja. För oss kostade femtio kort av ett motiv 3.20 kr/st och såldes för 15 kr/st (eller tio för 100). Både styckpriset eller 10/100 kändes överkomligt för många och gav känslan av en win-win situation.

vernissage-8

PR
Använd sociala medier för att sprida information om din utställning, t ex facebook, instagram, blogg. Även dagstidningar och lokaltidningar brukar ta in gratisnotiser om vad som är på gång inför veckosluten. Det är också trevlig med en personlig inbjudan till några särskilt utvalda.