Litet bo vi sätta vill…

Vårtecknen står som spön i backen just nu. På FB och bloggar sprider sig tussilago och nyutslagna blåsippor sakta upp genom landet, och snart kommer vitsipporna efter. Och härom natten gick isen på Vallentunasjön upp. Allt som var kvar på morgonen var drivor av iskärvor, tunna som glas, som vinden föst framför sig in mot stranden. Nu cirklar måsarna högt där uppe, skränande av lycka över fritt och öppet vatten. Ett säkert vårtecken det också.

I naturen är det bråda tider. Holkar rensas på gammalt skräp av nya hyresgäster; kvistar, löv och mossa singlar i en jämn ström till marken. En koltrast stretar fram jämsides med mig en stund med ett rejält risknippe i näbben innan den viker av och försvinner in under ett buskage. Pilfinkar, blåmesar, talgoxar och en ensam entita pilar ut och in i grenverken och upp och ner för trädstammarna. Inte stilla en sekund. Ingen som tar sig tid att stanna upp och lyssna till den ståtliga bofinken som bröstar upp sig i toppen på en kal björk och drillar arior som den värsta Caruso.

Det är då jag plötsligt får syn på dem, de söta, vita snöbollarna med sina långa stjärtar. Stjärtmesarna.

Idogt jobbar de med bygget av sitt bo i klykan mellan stammen på en gammal ask och en gren som gått av. Med blixtens hastighet gör de utflykter till omgivande träd, pickar bort torra små flagor av grå lav på grenarna och sedan lika snabbt tillbaka till boet igen. 



Stadigt växer sig väggarna allt högre, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur de ska få plats där inne, bägge två samtidigt. Och hur gör de med de långa stjärtarna?

När stjärtmesen sticker upp sitt lilla huvud ur boet får den mig att tänka på en liten hermelin. Så bedårande söt.

Ingen rast och ingen ro, än är vi inte klara, tycks den säga när den ger sig iväg på jakt efter mer bomaterial.

Advertisements

Salmonella bland katter

Det här inlägget handlar om Miss Molly Malone, dock inte om den vackra Molly Malone som i balladen rullar sin skottkärra med “cockles and mussels” genom Dublins gator utan om barnbarnens katt, väldigt söt hon också.

I fredags morse hade Eko-nyheterna ett inslag om att ovanligt många katter just nu verkar drabbas av salmonella, sannolikt smittade av småfåglar som de fångat och tuggat i sig. Och som ett slags bekräftelse på att detta inte var fake news fick jag lite senare på dagen ett sms från sonen som meddelade att Molly skulle få komma hem från sjukhuset samma kväll.

Vad då sjukhuset? Var Molly sjuk, vad hade hänt och varför hade jag inte fått veta något? Ja, den sista frågan ställde jag aldrig högt, men det visade sig att katten på fredagen en vecka tidigare kommit in genom kattluckan och stolt visat upp ännu en av sina troféer, en liten död talgoxe. Senare under helgen började hon bete sig annorlunda, ville inte gå ut, inte äta eller dricka och upplevdes som allt mer apatisk.

Måndag morgon blev det ilfart till djursjukhuset i Albano, och med 42 graders feber blev det genast inläggning på infektionsavdelningen för provtagning och utredning.  Personalen ställde snabbt diagnosen salmonella, även om provsvaren i skrivande stund ännu inte är klara, och Molly vätskades upp och fick näringsdropp .

Fågelburen salmonella förekommer oftast på vintern eftersom bakterierna då lättare kan spridas mellan fåglar som samlas vid de olika fågelmatningar som finns runt om i villaträdgårdar och parker. Även vi människor kan smittas, t ex när vi hanterar våra sjuka husdjur eller matar våra småfåglar.

Efter nästan fem dygn kunde alltså familjen på fredagskvällen hämta hem sin dyrgrip igen och fick också med sig en lista med hygienföreskrifter att tänka på.

Förutom det självklara att tvätta händerna när man har hållit på med katten eller gjort rent kattlådan (liksom när man utfordrat sina fåglar och hanterat fröhållare och fågelbord) är det bland annat viktigt att se till:

  • att katten hålls borta från matbord, diskbänk och andra ytor där man hanterar livsmedel
  • att kattens mat- och vattenskålar diskas med en separat diskborste som inte används till den övriga familjens husgeråd
  • att barn, som kan ha svårt att följa hygienråd, inte bör gosa alltför intensivt med katten och inte heller ha den smittade katten i sängen när de sover
  • att hålla katten inomhus den närmaste tiden efter att den tillfrisknat för att hindra att en katt med redan nedsatt immunförsvar jagar och äter ytterligare salmonellasjuka fåglar

Miss Molly har nu piggat på sig, men är sur för att hon fått utegångsförbud ett tag framöver. Sämre gick det då för hennes irländska namne, som sägs ha dött i feber under ett av många kolerautbrott i Dublin under 1700-talet.

The eagle has landed

Kvart över fem på morgonen ringde klockan. Time to rise and shine och göra oss i ordning för dagens äventyr. Beckmörkt ute och termometern visade -14 grader när vi lämnade Mattöns B & B i Gysinge, Gästrikland och med bilen körde efter mannen som skulle visa vägen ut till myren och gömslet, där vi bokat in oss för en dag.

Kanske det här var dagen det äntligen skulle ske, vårt möte med havsörnarna. Tredje gången gillt i så fall.

När vi steg ur bilen hade temperaturen fallit ytterligare, nu -17 grader och det var fortfarande mörkt. Rimfrostkristallerna på grässtrån och buskar glittrade som diamanter i ficklampornas sken när vi med kameraryggsäckar och väskor halkade fram längs den upptrampade stigen. Gamla fotspår som avsatts i snömodd hade under natten frusit till is och blivit farligt knöliga.

Vår vägvisare tände gasolkaminen i det lilla skjulet och visade hur den fungerade. Önskade sedan lycka till och gav sig iväg. Vi installerade oss, kontrollerade inställningarna på våra kameror och såg till att ISO-talet var tillräckligt högt innan vi trädde in objektiven i de svarta tygstrutarna. Drog åt dragskon så att inte ljuset inifrån skulle sippra ut och avslöja oss, och skruvade till sist fast kameror och stativhuvuden på de vridbara metallarmarna. Nu var vi beredda.

Ute var det vitt och stilla, det enda som bröt tystnaden var några korpar som ropade på långt håll. Att stint stirra ut genom de smala fönstergluggarna försatte oss i ett nästan meditativt tillstånd, som endast bröts när vi emellanåt måste torka bort imman på de tonade plexiglasskivorna. Eller titta i sökaren och provta en bild bara för att testa att kamerorna fortfarande fungerade.

Där ute i det vita havet hände absolut ingenting, det enda var att vi börja frysa om tårna, och att fötter och ben blev allt stelare av kylan som svepte in genom golvet och springorna i väggen. Det var svårt att tro på termometern på väggen som faktiskt visade +20, men den satt å andra sidan högt och nära kaminen.

Men så till slut, på en gammal torr gren på perfekt fotoavstånd från gömslet, slog sig två korpar ner.  Kanske var det signalen för att fler nu skulle våga sig fram.

Plötsligt var det ett kraxande och flaxande utan dess like både i luften och på backen, där en hel del tjuvnyp delades ut av hårda näbbar.

Det kändes mäktigt att kunna betrakta korpen på så nära håll. En fågel, som det vilade något ödesmättat och olycksbådande över i allt det svarta och som förde tankarna till en annan stor svart fågel, skarven.

I flykt, med sina fransiga vingar mot den vita snön, fick den mig att tänka på de där svarta siluettbilderna som förr ofta prydde väggarna i äldre hem.


Utanför stugknuten dök tre rådjur upp. Med de spetsiga nosarna djupt nere i snön på jakt efter något ätbart plöjde de sig lugnt och metodiskt fram över myren.

Havsörnarna lyste fortfarande med sin frånvaro och en lätt otålighet började sprida sig inne i gömslet. Klockan var i alla fall halv elva, så var höll de hus? Då puttade Maken på mig och pekade bort mot granskogen på andra sidan myren. Och där i en av grantopparna satt två stycken, visserligen på alldeles för långt fotoavstånd för våra kameror, men nu hade vi i alla fall med egna ögon sett att de fanns, och att de var på plats.

Efter en stund dök ytterligare två upp, och där satt de sedan som fyra orörliga väktare som höll uppsikt över sina domäner medan timmarna gick. Tur att vi åtminstone hade korparna att titta på.

En bra bit ut på myren låg ett stort “buffébord” av fryst slaktavfall uppdukat, så kallad åtel. Lite fusk kan kanske tyckas, men det är vad turistnäringen gör för att tillfredsställa såväl hungriga fåglar och djur som fågelskådare och fotografer som är villiga att betala en slant för häftiga upplevelser.

När vi efter drygt fem timmar började inse att bilder av något suddigt i en grantopp förmodligen var allt vi skulle få med oss hem, såg vi plötsligt hur en av örnarna i trädtoppen började röra på vingarna, lyfte och strax efter tog mark i myrkanten.

Finally, the eagle has landed!

Sedan dröjde det inte länge innan de övriga tre följde efter.

Det är inte alltid man vet vad man fångar på bild när kameramotorn får rulla på. Den här bilden såg jag aldrig komma – en havsörn med fripassagerare på ryggen – den upptäckte jag först när vi var hemma igen.

Här har en av örnarna lagt beslag på en lös klump av fruset kött, samtidigt som en korp ser ut som den försöker rycka en av örnens stjärtfjädrar.

” Det här är min mat, bara så du vet! Och förresten ska du låta bli att nypa mig i rumpan”, tycks örnen säga.

Även örnarna verkade uppskatta den så kallade sittpinnen, och först upp var den ståtliga gammelörnen. Det är den vita stjärten som visar att det är en äldre/gammal fågel. Men det dröjde inte länge innan den både bokstavligt och brutalt blev bortknuffad av en yngre förmåga. Gammal är tydligen inte alltid äldst. 

Visst, korparna hackade lite på varandra, men mellan korp och örn tycktes det råda enighet och samförstånd. Inget kurr där vad vi kunde se.

Vi hade i förväg sagt att vi skulle lämna gömslet senast klockan tre, men när det vid tvåtiden började yra lätt av snö i luften bestämde vi oss för att avsluta. Vi kände oss rikt belönade, hade fått de bilder vi ville ha och var mer än nöjda med vår dag. Vi visste också att det hade utfärdats en varning för snöoväder under eftermiddagen och ville gärna hinna hem innan ett eventuellt trafikkaos utbröt.

Så vi släckt kaminen, packade ihop, stängde bakom efter oss och vandrade den knaggliga stigen mot bilen. Betydligt lättare nu när man såg var man satte fötterna.

Tre nya livskryss

Veckan före jul plingade det ovanligt mycket i Makens telefon. Några sms var julhälsningar, men mest handlade det om larm om fåglar som normalt sett inte är så vanliga att träffa på i vårt land, åtminstone inte den här tiden på året.

Först ut var en härfågel som höll till i Gottröra i Norrtälje kommun. En märklig och exotisk fågel som kan skrämma slag på vem som helst när den reser upp plymen på huvudet och fräser till.

Eftersom jag var tvungen att stanna hemma för att grava laxen och förbereda saffranspannkakan som beställts till julaftonens knytkalas hos yngste sonen, gav sig Maken iväg ensam för att kunna kryssa av ännu en fågel på sin lista.

Ungefär samtidigt kom larmet om en rostsparv som navigerat helt fel på sin resa mot Afrika och istället landat vid fågelmatningen i en villaträdgård i Skutskär. En verklig raritet eftersom den endast setts två gånger tidigare i Sverige, vilket orsakade ett verklig halabaloo bland alla fågelentusiaster och -skådare som kom farande från hela landet för att invadera trädgården. Och den generösa familjen röjde ut möblerna ur köket, satte på kaffepannan och bjöd in alla som ville att titta och fotografera i lugna och ro genom köksfönstret. Vilken julklapp! Under nyårshelgen har familjen nu stängt sitt hus, men om fågeln är kvar nästa vecka sägs man vara välkommen igen.

För vår del blev det ingen resa till Skutskär. Vi har bestämt oss att försöka att inte slita på vare sig klimatet eller den gamla bilen i onödan och åker nu bara till platser dit SL-kortet tar oss. Som till exempel till en soptipp ute på Lidingö. Den här gången var det en berglärka som rapporterats spankulera omkring högst uppe på toppen av Trolldalstippen.

Som tur var såg vi varken till eller kände lukten av några sopor, istället verkade det vara en tipp för sten- och schaktmassor med många höga och branta kullar. Och överst på en av topparna tronade en liten skara entusiaster, alla med blicken riktad åt samma håll samtidigt som de ropade ut vartåt vi skulle titta.

Vi försökte hänga med i anvisningarna så gott det gick men det var inte lätt. Den lilla berglärkan var i ständig och snabb rörelse, ömsom kamouflerad i gruset, ömsom uppflugen på en sten eller nedanför, eller försvunnen bakom någon buske. Men till slut visade den ändå upp sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder.

Med sin speciella teckning i svart och gult på huvudet skiljer berglärkan ut sig bland de övriga lärkorna. Den kan väl inte sägas vara någon riktig raritet, den häckar norrut och flyttar sedan söderut under vintern till södra Sverige, Danmark och sydöstra Storbritannien. Därför är det ovanligt att få se den här den här tiden på året.

Kanske den här gynnaren hade kommit ifrån sin flock och sedan tappat både kartan och kompassen.


När vi kom hem igen och jag gick igenom mina bilder upptäckte jag att en av gråsiskorna jag plåtat inte var någon gråsiska, utan en snösiska.

Så med berglärka, snösiska och en trädlärka, som också flög runt där uppe på toppen, blev det tre nya livskryss för min del. Det kändes som att resan med tåg, två byten på tunnelbanan och som avslutning buss betalat sig väl.


Nu önskar jag alla bloggvänner som brukar titta in här ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!

Hallongrottor med twist by accident

Det var torsdag eftermiddag drygt två veckor efter valet och vi var ute på en av våra viltspaningsturer runt om i de hälsingska skogarna. Mina ögon rörde sig oavbrutet fram och tillbaka mellan kalhygget på höger sida om vägen och den långsträckta myren på den vänstra i förhoppning om att någon av alla rotvältor plötsligt skulle börja röra på sig och materialisera sig i form av en älg eller björn. I bakgrunden stod bilradion på, där det rapporterades från talmannens enskilda samtal som pågått med samtliga partiledare sedan tidig förmiddag.

Hallongrottor, ropade jag plötsligt rakt ut, och kanske något för högt eftersom Maken ryckte till och ofrivilligt vred på ratten så att bilen slirade ut i det lösa gruset i vägkanten.

Va?!

Hallongrottor, upprepade jag och pekade på radion. Dom rapporterar just nu från talmansrundan, men den stora snackisen verkar inte vara vad man kommit fram till utan istället vilka kakor som talmannen bjudit på till kaffet. Och mitt tips är hallongrottor.

Detta med kakorna var tydligen en så viktigt fråga att man känt sig tvungen att bjuda in en kakexpert, Birgitta Rasmusson, bland annat domare i “Hela Sverige bakar”, som nu skulle uttala sig om vilken sorts kaka hon tyckte borde ligga på talmannens kakfat.

Det borde vara något med choklad, till exempel chokladsnittar gjorda på mörk, härlig kakao, svarade fru Rasmusson.

Jaha, men vad tror du om drömmar då i det här sammanhanget, undrade programledaren.

Drömmar skulle sitta som en smäck, de är väldigt trendiga just nu, särskilt de som fått en ny twist med tesmak eller kardemumma.

Stefan Löfvén tycker om finska pinnar och det visar att han är en man med god småkakssmak, fick vi lära oss av Birgitta Rasmusson. Vidare att småkakor ska ätas med finess och vara så pass stor att den räcker till minst tre bett. Vad hon tyckte om hallongrottor framgick dock inte, däremot kände hon en viss ängslan för kladdiga chokladfingrar, när hon fick veta att talmannen valt att bjuda på chokladbiskvier.

Själv oroade jag mig mer för hur talmannen skulle må efter att ha konsumerat åtta chokladbiskvier och lika många koppar kaffe under sex timmar. Kaffedarr och sockerkoma?

Det här med drömmar (kakor alltså) som plötsligt blivit trendiga genom att de tillförts nya smaker fick mig att tänka på mina egna hallongrottor jag bakade för ett tag sedan. De kanske också kan kallas trendiga nu. Trendiga by accident. Uppdaterade. Updated.

Så här var det. Maken skulle gå ut och spika upp de sista nya spjälorna till verandaräcket och undrade om jag kunde koka lite kaffe tills han var klar om cirka en timme?

Visst kunde jag det. Om en timme, då hinner jag ju faktiskt baka något gott också som tack för allt det jobb han lagt ner på att ge verandan en makeover.

Hallongrottor går snabbt att göra och i kylen stod nykokt hallonsylt klar. Sagt och gjort. Receptet hade jag i huvudet.

Jag plockade fram ingredienserna och började mäta upp i matberedaren.
125 g smör – check, 3/4 dl socker – check, 2 1/4 dl mjöl – check, 1/2 dl Ekströms marsanpulver – check och 1 tsk bakpulver – check.

Plötsligt insåg jag att något var fel. Varför låg marsanpulvret som en orangefärgad matta ovanpå mjölet? Hade det blivit gammalt? Jag vände och vred på paketet för att hitta bäst före-datum. Men what the h…, det här var ju inte Ekströms marsanpulver, det var Ekströms NYPONSOPPSPULVER! Två paket som står bredvid varandra i köksskåpet.

Vad gör jag nu, låtsas som det regnar? Ja, det var ingen idé att försöka skopa upp nyponpulvret, istället hällde jag i ett par matskedar marsanpulver som brukar vara den hemliga ingrediensen i mina uppskattade hallongrottor. Eller ska jag kanske döpa om dem till NYLLONGROTTOR från och med nu?

Men hur smakade de då, kanske ni undrar? Lika gott som vanligt men nu med en liten pikant, syrlig twist.

Om någon mot förmodan skulle vilja testa receptet är mitt råd att bara ta en halv deciliter socker, eftersom nyponpulvret också innehåller socker.

Receptet räcker till 20-22 kakor och gräddas 12-15 min i 200 grader.

Lagom tills Maken var klar med sitt fick vi besök av en god vän och för en gångs skull var det roligt att kunna få bjuda på något annat än bara en slät kopp kaffe.

Kristersson är nu framme vid det berömda kaklet och det är dags för en ny talmansrunda. Måhända är det hallongrottor som ligger på kakfatet den här gången och i så fall kanske det ser ut så här på bordet när den siste partiledaren lämnar talmannens rum. Åtminstone brukar det göra det hos oss.

September och kampen mellan Sommaren och Hösten

“Red sky in morning, sailor’s warning
Red sky at night, sailor’s delight”

Det här engelska ordspråket får symbolisera en del av det svängiga väder som rått på vårt sommarställe under september. Fantastiska soluppgångar och rödfärgade kvällsmoln har varvats med häftiga regn, ofta åtföljda av magiska regnbågar. Hårda vindar som ibland snuddat vid stormstyrka och däremellan vackra, varma solskensdagar. September har också känts som en enda lång maktkamp mellan Sommar och Höst där ingen velat ge sig. Hur den striden kommer att sluta vet vi, men inte när. Lite som den politiska kampen om statsministerposten. Ingen tycks vara beredd att ge sig här heller, även om Löfvén fått respass, åtminstone tills vidare.

Den meteorologiska hösten hade per definition ännu inte infunnit sig, i alla fall inte på vår tomt eftersom vi har vattnet så nära inpå. Vi hade ännu inte haft de där fem dygnen på raken som krävs med en dygnstemperatur som är lägre än +10 men över 0 grader.

Och än hade inte insekterna heller gett upp helt. I rabatten surrade en ensam humla runt och försökte suga ut det sista ur en slokande rysk martorn. Kanske skulle den ha fått ut mer om den sökt sig till dikesrenarna som fortfarande lystes upp av ‘late bloomers’. En bukett med rödklöver, prästkragar, rölleka, renfana och midsommarblomster, sommarens sista, fick pryda bordet när det var dags för eftermiddagskaffet på verandan. Fast midsommarblomster när vi nästan var inne i oktober? Ja, det kändes både overkligt och lite galet. Sista veckan i september och flytten hem stod för dörren. Plötsligt var det bråda dagar för att hinna med allt som måste fixas innan men som fått stå tillbaka för alla eftermiddagar då vi istället valt att åka runt på skumpiga, sönderkörda skogsvägar i hopp om att få uppleva ett björnmöte även i år. Men tyvärr, för första gången på sex år lyckades vi inte få se någon nalle, bara dess lingon- och blåbärsstinna lämningar som låg lite här och var på vägarna.

Det var gräset som skulle klippas, inte för kort men heller inte lämnas kvar för långt. Sånt var viktigt har vi lärt oss. Båten tas upp, vattnet stängas av och vattenpumpen tas med hem så att den inte fryser sönder – IGEN.

I växthuset skulle det sista skördas och sedan städas ur. Det hade vuxit bra i sommar och jag har aldrig tidigare fått så mycket goda tomater, gurka, chili, basilika och mynta. Sämre resultat då i pallkragarna utomhus, där ingenting förutom vitlök och några morötter kom upp. Inte ens ringblommorna blev det något av. Det är tredje sommaren nu som det inte gror och jag vet inte vad jag gör för fel.

Måndagen den 1 oktober, dagen för flytten hem, vaknade vi upp till den första frosten. Det frusna gräset frasade under fötterna och tunna slöjor av sjörök drog över vattnet. Som en signal om att det nu kanske var dags, både för oss och Sommaren, att släppa taget, dra oss tillbaka och gå ner i vintervila. Skogen brann av höstens alla färger, lommarna hade redan tidigare i veckan samlat ihop sig för avfärd och stora flockar av sångsvanar har passerat över sjön de senaste dagarna. Några har gått ner för landning och några timmars vila medan andra under ljudligt trumpetande plogat vidare högt där uppe i skyn. Vid lunchtid denna första oktoberdag var vi klara. Då släppte vi taget, låste stugdörren och packade in oss i den (som alltid) till bristningsgränsen fyllda bilen och lämnade Paradiset bakom oss. Och Sommaren då? Ja, hon verkade inte ha bestämt sig utan fortsätter att vela fram och tillbaka. Should I stay or should I go?

Och för mig får hon gärna stanna ett tag till. Kan aldrig bli för mycket sommar i mitt tycke och det finns så många kalla, regniga och blåsiga somrar att kompensera för.

 

Finkexpressen, avgång 14.23

Ska man verkligen hålla på och mata sina småfåglar på sommaren, när det ändå finns gott om mat i naturen? Nej, det kanske man inte ska, men vi gör det i alla fall, för det är så himla trevligt att ha dem nära inpå knuten.

Här samsas – nåja, för det mesta i alla fall – stora skaror av grönfinkar och bofinkar med fyra busiga ekorrar och tre skränande nötskrikor (sex, när maten tagit slut vid grannens matning) nötväckor, en hackspett samt några talltitor och svartmesar. En och annan talgoxe har dykt upp ibland, annars har de av någon anledning mest lyst med sin frånvaro. Kanske har de inte tyckt att det varit mödan värd att behöva sitta i kö i väntan på en ledig sittplats vid något av rören med solrosfrön. Och har de någon gång väl kommit till, ja, då har maten oftast varit slut. Det är som att det inte finns någon botten i de små liven och det känns som att de bildligt talat äter oss ur huset. Men det är det värt.

Jag har min datorplats framför fönstret som vetter ut mot matningen, och att emellanåt lyfta blicken från datorskärmen och följa ekorrarna som jagar varandra i en ringdans upp och ner längs tallstammarna eller se hur de bulliga fågelungarna, som är dubbelt så stora som sina utmärglade föräldrar och både kan flyga och äta själva, ändå envisas med att bli matade, är som att gå in och ut ur en never ending naturfilm.

 

I början av september brukar det vara dags för nästa stora grupp att ansluta, men när första tåget norrifrån anlände i år var det bara en passagerare som steg av vid Aspviken södra. En ensamkommande bergfink, som de första dagarna mest höll sig i bakgrunden och nöjde sig med smulorna som hamnade på backen.

Lite avvaktande satt den i sin gran och betraktade de kaxiga grönfinkarna, som verkligen uppträdde som om de ägde stället. De skuffades och kivades om maten så den skvätte vida kring och hoppade och flaxade med vingarna i olika positioner, vissa något mer elegant än andra, ungefär som om de vore en skock elever från Balettakademin på turné för att visa upp alla piruetter de lärt sig.

Och för en ensam bergfink var det inte helt lätt att försöka slå sig in i gemenskapen kring matbordet.


Ett par dagar senare anlände så resten av bergfinkskompisarna. Och plötsligt de var många, väldigt många, och en utmaning för grönfinkarna att ta sig an. Efter lite sedvanligt gruff hade de stora gängen ändå delat upp territoriet mellan sig; grönfinkarna höll sig mestadels till rören med fröerna i, bergfinkarna tog hand om det som låg på backen och bofinkarna flög tur och retur där emellan.

 

Så en dag i förra veckan var matningen plötsligt helt tom. Utrymd. Inte en endaste fågel eller ekorre så långt ögat nådde.

– Jag undrar om sparvhöken har varit på besök, sa jag när Maken en stund senare kom in. Alla fåglar är borta, ekorrarna likaså. Bara så där. Gone, weg, partis, helt utan förvarning.

– Tyckte jag såg dom borta vid Aspviken södra nyss. Tror dom väntade på Finkexpressen, som skulle avgå 14.23 för vidare färd söderut.

– Klart dom var tvungna att ta tåget. Så mycket som dom har ätit den här sommaren var dom väl alldeles för baktunga för att kunna flyga själva, muttrade jag lite surt. Men dom kunde väl ändå ha sagt tack och hej och inte bara dra så där. Dom har ju faktiskt ätit gratis på den här restaurangen i fyra månader nu.

Nästa gång jag tittade ut genom fönstret var alla sittplatser i restaurangen upptagna igen. Det var talgoxarna som nu äntligen såg sin chans. Och på backen nedanför struttade två akterseglade bergfinkar omkring.