Kan man dö av brustet hjärta?

Jag satt och slötittade på Fråga Doktorn i väntan på Rapport när mobilen ringde och jag svarade.

-Hej, det är Kajsa. Ringer jag olämpligt, eller har du tid att prata?

-Hej, va kul! Klart jag har tid. Men varför låter hon som om hon sitter i en garderob och viskar? Är hon rädd att någon ska höra?  Vad konstig du låter. Har det hänt något?

-Jaa, Meggan, jag har drabbats av brustet hjärta.

– Va? Vad menar du? Har Ronaldo lämnat henne? Inte har väl Ronaldo lämnat dig, undrade jag samtidigt som jag gav ifrån mig ett litet nervöst skratt över denna absurda tanke.

-Neeej, jag har BRUSTET HJÄRTA. Man kan dö av det, så nu ligger jag på hjärtintensiven på Danderyd.

– Va!? Vad menar du? Jag kände plötsligt hur jag började låta som en grammofonskiva som hakat upp sig. Härliga, underbara och roliga Kajsa Kavat som redan sagt åt Döden på skarpen ett par gånger att han faktiskt måste respektera att hon inte har tid med honom just nu. Kajsa, som vandrat uppför Mt Everest och cyklat till Barcelona. Och hade det inte varit för en saltomortal på cykeln som slutade i en kollision med en mur, och, Gott sei dank, en nitisk Oberartz på ett Krankenhaus någonstans i Tyskland, som mycket bestämt höjde rösten och sa att ”Jetzt ist es mit dem Radfahren fertig”, så hade hon nog lyckats trampat sig ända fram till målet i Venedig också.

Skulle hon dö nu? Jag förstod ingenting.

– Vad då brustet hjärta? Det är väl sånt man får av hjärtesorg, om man blir lämnad, eller någon närstående dör eller liknande. Och då hamnar man väl möjligen på psykakuten och inte på hjärtintensiven, eller….?

– Nej, det här är som en hjärtinfarkt, men ändå inte. Jag tror det kallas toka subot, eller om det var tabot sabo. Ja, någonting sånt. Det har blivit som en påse som hänger på hjärtat och som man använder att fånga bläckfisk med.

Jag insåg att jag alltmer började likna en fågelholk, och när detta något förvirrade samtal var slut gick jag genast ut på nätet. Jag började söka på de termer som Kajsa nämnt, men utan att hitta någon vettig förklaring. Det var först när jag googlade brustet hjärta som det framgick att detta inte alls handlade om något vanligt kärlekstrassel, som visserligen kan vara nog så sorgligt men där ‘tiden läker alla sår’. Nej, här handlade det om serious stuff, ett mycket allvarligt sjukdomstillstånd som man, ja, faktiskt kan dö av, om man under den akuta fasen inte får rätt behandling.

*****

Efter att ha surfat runt bland en massa information om sjukdomen, kan den litet förenklat sammanfattas som följer:

*    På fackspråk kallas brustet hjärta för takotsubo kardiomyopati och beskrevs av japanska forskare så sent som början av 90-talet. Vid insjuknandet antar hjärtats vänstra kammare (i alla fall oftast den vänstra) en ballongliknande form, som påminner om ett kärl som används för att fånga bläckfisk. En så kallad bläckfiskfälla, takotsubo på japanska. Tänk er en syltkruka i lergods med rundad botten – där har ni bläckfiskfällan.

*    Symtomen liknar de vid hjärtinfarkt med bröstsmärtor, andfåddhet och förändringar av EKG. Skillnaden är att de riktiga infarktpatienterna oftast uppvisar proppar eller förträngningar av kranskärlen, medan det hos de med brustet hjärta är själva pumpfunktionen som är nedsatt till följd av hjärtats förändrade form. Kranskärlen är däremot helt normala.

*    Cirka två procent med symtom på hjärtinfarkt får diagnosen brustet hjärta. Av dessa är mer än 80 procent kvinnor, varav merparten har passerat klimakteriet.

*    Man vet fortfarande inte vad som orsakar brustet hjärta, men forskningen har ändå kunnat konstatera att det finns ett starkt samband mellan sjukdomen och svår fysisk och/eller psykisk stress, akut sorg och trauma. Det här är en sjukdom som verkligen visar att kropp och själ hör ihop.

*    När diagnosen fastställts behandlas patienten med läkemedel och hjärtat återfår vanligtvis sin normala form relativt snart och patienten kan oftast skickas hem efter några dygn.

*****

Så hur gick det då för Kajsa? Hjärtat återfick snabbt sin forna form och efter ett batteri av prover och undersökningar var hon hemma igen efter fyra dygn. Nu är hon en pinne i statistiken över brustna hjärtan och kommer nu att ingå en forskningsgrupp kring sjukdomen.

Och som en av läkarna på alla informationssidor jag gått igenom påpekade: Takotsubo är en relativt nyupptäckt sjukdom, som hittills drabbat ganska få, och det är inte alldeles självklart att alla läkare har stött på den. Han menade att det är viktigt att var en påläst och medveten patient som vid en osäker diagnos faktiskt  ställer frågan ”Har ni funderat på om det här kan vara ett brustet hjärta eller takotsubo?”.

Fast det kan ju inte vara alldeles lätt att veta vilka sjukdomar man ska plugga på om, innan man ens vet vad man kommer att drabbas av.

Jag är bara så glad och lycklig att Kajsa är back on track igen och att vi har återupptagit vår mila-vandring en gång i veckan. Vi tänker att fysisk aktivitet och motion är stressdämpande!

 

Annonser

Point of no return

Vi har nu passerat ‘point of no return’ och är, vare sig vi vill det eller inte, så sakta på väg mot mörkret igen.

Midsommar, denna mytomspunna och magiska helg ligger redan två veckor bakom oss. Så efterlängtad och med så många förhoppningar och förväntningar knutna till sig, som dessvärre ofta kommer på skam tack vare onådiga vädergudar, och så vips, utan att vi vet ordet av är allt över.

Tiden går fort när man har roligt sägs det, och roligt har vi haft under de här två veckorna med barn, barnbarn och katt på besök. Samtidigt är det en utmaning att härbärgera tio personer på fyrtio kvadratmeter. Mat tre, fyra gånger om dagen, där en tror sig vara ‘lätt’ glutenintolerant, en annan laktosintolerant och en tredje bara äter makaroner och Salami Milano. Kanske inte så konstigt då om man själv blir lite intolerant emellanåt. Och så disken på det, men där har sönerna och Maken varit mina fantastiska ‘diskmaskiner’. Och kanske har de under tiden vid diskbaljan hunnit blivit lite mindre stressade och fått ett bättre immunförsvar. Läst nämligen att det är just det som händer när man skippar diskmaskinen och istället diskar för hand. Hur som helst, en stor eloge till mina tre hjältar.

Det här med sängplatser är inte heller alldeles enkelt. Något år har det tältats, ibland har Maken och jag hyrt in oss på ett par sängar hos en granne. Den här gången löste det sig enkelt, eftersom yngste sonen kom med stor och rymlig husbil. Men det är väl det här som är lite av tjusningen med att vara på landet, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända och hur det ska sluta, men någonstans längs vägen brukar det mesta ändå lösa sig.

Midsommarafton inleddes i strålande sol, vilket var tvärt emot vad alla väderprofeter förutspått, men vad gör det när det är fel åt rätt håll så att säga.

Men säg den lycka som varar beständigt. Barnbarnen hann precis fixa en majstång i miniformat, innan det började blåsa upp och mulna på. Vinden låg på rakt in mot verandan, regnet hängde i luften och termometern visade blygsamma 10 grader. Drömmen om den skira, blommiga sommarklänningen fick raskt ersättas med en bylsig vinterjacka och istället för blomsterkransar i håret blev det mössor på.

Men äta utomhus skulle vi. Det SKA man göra på midsommarafton, oavsett vädergudens åsikt om detta. Ett par svenska flaggor som legat overksamma, sedan en mindre tromb några midsomrar tidigare dragit in över sjön och knäckt vår flaggstång på mitten, fick nu träda i tjänst igen och tjäna som vindskydd. Sedan var det bara att hugga in. Även om vi inte kunde säga att ”vi hade i alla fall tur med vädret” tycktes alla vara ense om att ”mat och dryck var det  i alla fall inget fel på”.

Kusinerna har alltid roligt när de träffas. Det har skrattats och lekts, byggts hinderbanor runt tomten och spelats spel om kvällarna där även vi vuxna varit med. Och blev det någon gång långtråkigt hade de ju alltid sina telefoner med någon ny Youtube-film eller spel att samlas runt!

Men mest har det badats. Och badats. Och badats. Ofta har vi åkt till den närbelägna campingen, där en enkel variant av rutschkana brukar vara det som lockar. Och när det var sängdags och barnen gick ut för att borsta tänderna, hittade man dem istället alltid nere vid stranden för ännu ett sista dopp. Spelade ingen roll att det var 11 grader i luften och fjorton i vattnet och att regnet vräkte ner. Blött som blött.

De sista dagarna var vi ensamma med två av barnbarnen som då fick testa på att fiska på riktigt. Maken, som nog hade tänkt sig att fiska han också, hade istället fullt sjå att ta av fisken och maska på krokarna efter varje nytt napp. När de kom tillbaka till bryggan hade de tio fina matabborrar med sig, alla mindre fiskar hade fått gå tillbaka ner i sjön. Den dagen blev det rökt abborre till lunch och allt som var kvar efter den måltiden var bara skinn och ben.

Vår minsta båt har länge legat på land i väntan på att barnbarnen skulle visa intresse av att vilja lära sig ro. Och nu var det dags. Båten sattes i sjön och barnen turades om att ta sina första trevande årtag, medan Maken höll sig i närheten med sin båt, om utifall att… De kom snabbt underfund med tekniken, både att ro framåt och att hamna, det vill säga backa med båten, och hur man fick den att svänga genom att ro med ena åran samtidigt som man backade med den andra. Så fort de hade knäckt roddkoden var det svårt att få dem att vilja göra något annat än att ro.

Naturligtvis måste även Miss Molly få vara med på ett hörn i detta inlägg. Förortskatten som för första gången fick uppleva livet på landet och nästan blev schizofren på kuppen. Alla skogsmöss som prasslade över allt och domherrarna och ekorrarna som satt utom räckhåll i träden och skrattade åt henne. Men skrattar bäst som skrattar sist, och det dröjde inte länge innan en av domherrarna fick plikta med sitt liv. Då insåg Maken att det nog var bäst att plocka ner fågelmatarna så länge Molly var kvar.

Även om det ligger i kattens natur att jaga gav det inte några pluspoäng att ge sig på våra fåglar. Däremot blev hon snabbt en hejare på att ta möss och för det jobbet har hon fått många guldstjärnor. Kvarlevorna efter 12 möss ligger nu ceremoniellt begravda enligt konstens alla regler i resterna av den överblivna planteringsjorden.

 

Nu har alla rest hem, fågelmatarna är tillbaka på sina platser, lugnet har lagt sig över Aspviken och allt är som vanligt igen. Det vill säga det blåser och mellan vindbyarna ömsom sol och ömsom regn.

Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

Orrspel och äggläggning

Det var med både spänning och ett visst mått av nervositet som vi gick den stig, vi själva trampat upp under två somrar, ner mot den lilla skogstjärnen. Skulle vårt smålomspar ha återvänt för familjebildning ännu en sommar?

Mellan träden skymtade vi grästuvan en bit ut i vattnet där honan och hannen brukade turas om att ruva, men redan där på håll kunde vi konstatera att den var tom.

Efter en stund upptäckte vi en ensam smålom som låg och sov i mitten av sjön. Vi blev både förbryllade och oroliga. Vad hade hänt? Varför var den ensam? Och varför låg den inte på ägg?

 

Medan vi funderade på alternativa svar till våra frågor flög ett gluttsnäppepar över tjärnen och slog sig ner en bit bort på myren, där de nästan omgående ställde sig att sova, de också.

 

Vid strandkanten mitt emot utbröt plötsligt ett rejält tumult. Tunga vingslag i luften innan fem stora orrtuppar landade på myren, fällde upp stjärtfjädrarna och visade upp den vita gumpen. Det flaxades med vingarna, hoppades och gjordes utfall, allt till ackompanjemang av ett intensivt kuttrande. Orrspel i slutet av maj hade vi aldrig varit med om tidigare.

Vet inte om de plötsligt blev medvetna om vår närvaro och kände sig störda, men rätt som det var upphörde spelandet abrupt och alla fem tupparna flög upp och satte sig i varsin tall- eller grantopp. Där satt de länge och avtecknade sig mot himlen som svarta siluettbilder.

 

Under tiden som orrspelet pågick vaknade vår smålomshona till liv. Att det var just honan skulle snart visa sig. Hon började simma bort mot grästuvan, sedan runt den och tillbaka mot mitten av tjärnen igen. Efter en stund gav hon till ett par höga skrik och satte på nytt kurs mot tuvan. Först på andra försöket lyckades hon komma upp och ålade sig in mot mitten och sjönk ner i gräset. Smålommens ben sitter så långt bak på kroppen att de har svårt att gå och får på land mest ta sig fram via ålning medelst hasning.

Efter en stund lyfte hon litet på baken och i kikaren kunde vi se att hon började göra några krystliknande rörelser innan hon lade sig ner igen. Strax därpå reste hon på sig, vände sig åt andra hållet och upprepade proceduren med krystningarna innan hon på nytt lade sig ner. Och den här gången blev hon liggande kvar.

Vi var övertygade om att vi just fått bevittna en äggläggning. Men upplevelsernas tid var inte förbi än. Nu hade även gluttsnäppeparet vaknat till liv och vi skulle strax även få uppleva ett ägg (eller kanske fyra, som är det vanliga bland gluttsnäpporna) bli till. Av respekt för privatlivets helgd stängdes dock kamerorna av här.

Att under en dryg timme på nära håll ha fått uppleva tre av naturens alla under känns som en oerhörd ynnest och rikedom. Nu håller vi bara tummarna för att hannen snart kommer att återvända med mat till den blivande modern. Vi antog nämligen att han var iväg och fiskade i någon närbelägen sjö, eftersom det sällan finns fisk i häckningstjärnarna. Och att den elaka tranan, som förra sommaren satte P för familjelyckan genom att äta upp smålommens ägg, nu håller sig borta.

Backsippor och måsinvasion

Maken, som har ett genuint fågelintresse, går nästan dagligen sina turer med tubkikaren och kameran. Mitt eget engagemang däremot är väl av det mer ordinära slaget och inskränker sig mest till att det är trevligt och rogivande, och ibland litet spännande, att sitta vid fönstret och titta på hur fåglarna beter sig vid matstationerna. Men det händer ändå att jag då och då följer med honom på hans utflykter, framför allt vår och sommar när det också finns så mycket annat att förundras över i naturen. Varje gång lär jag mig alltid något nytt, och ju mer man kan, desto roligare blir det.

Ibland har naturupplevelserna till och med resulterat i något som nästan gränsar till besatthet. Som tornfalksparet till exempel, som en påsk för några år sedan slog sig ner i en av tallarna på tomten och som vi kunde följa från deras kärleksakt i en grantopp till ungarnas flygövningar över tomten, innan det var dags för dem att dra vidare till nya jaktmarker. Eller smålomsparet i den lilla skogstjärnen, där vi från första parkett vid strandkanten kunde dokumentera familjelivet från häckning till flygfärdiga ungar.

De upplevelserna kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan, och bland det första vi numera gör när vi kommer upp till landet i maj är att lyssna av skogen runt stugan efter tornfalkens karaktäristiska läte och besöka den lilla skogstjärnen för att se om smålommen återvänt ännu en gång.

Nu har jag blivit ”besatt”, igen. Ja, så har det känts ända sedan jag för några dagar sedan helt på egen hand lyckades leta upp och ta några bilder på den där ringtrasten, som gästat kommunen under mer än en veckas tid. Och nu har även den fått en plats i mitt hjärta. Varför den plötsligt känns så speciell kan jag inte riktigt förklara, men Maken har sin egen teori. Han tror att jag gjort ett slags tävling av att det är just JAG, och inte han, som lyckats ta bilderna av vad som ändå verkar vara något av en raritet i våra trakter. Och kanske har han litet rätt. Jag gillar att tävla och tävlar nästan jämt. Det är bara det att dem jag tävlar mot, sällan vet om att det är tävling som gäller.

Efter de första mötena med ringtrasten har jag fortsatt att flera gånger om dagen vandra runt på kyrkogården och de omgivande ängarna i hopp om att få syn på den ännu en gång. Att plötsligt upptäcka en vit haklapp på någon av alla de vanliga svarta koltrastarna, som sprätter omkring och drar upp mask ur gräsmattan. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar, i solsken och hagelstormar, vardag som helgdag har jag varit på plats och spejat och spanat. Svurit över stojande skolbarn och deras lärare som förlagt klassutflykten till helt fel plats de här dagarna. För att inte tala om hundägare, som trots häckningstider låter sina hundar springa lösa, och förmodligen, precis som barnen, skrämt iväg den lilla fågeln.

Även om jag till slut tvingats inse att ringtrasten nu har fortsatt sin resa norrut mot häckningsplatserna i fjällkedjan har det funnits mycket annat att glädjas åt i naturen under dessa spaningsrundor.

Som Vallentunas vackra – och fridlysta! – backsippor. Just den här tidiga morgonen ser de mest ut som blöta tröttmössor efter nattens regn, men så fort solens strålar tinat upp dem, piggnar de till och öppnar upp sig mot omvärlden igen.

 

Och så den där allra första vackra, skira grönskan som förstärks, när solljuset letar sig ner genom skogens grenverk.

 

På håll hörs då och då locklätet från kyrkans egen fasantupp, ett skrällande och metalliskt läte. Låter litet som om den ropar i en plåtburk. Jag ser den inte, men vet precis vart jag ska gå för att få mina bilder. I en björk bakom kyrkogårdsförvaltningens hus hänger en fågelmatare med solrosfrön  och där går den ståtliga tuppen och pickar i sig av det som småfåglarna tappat på marken. Inget ska förfaras tycks den tänka.

 

Under veckan har tusentals måsfåglar av olika slag legat och skränat ute i sjön, och bara väntat verkar det som. Väntat på ljudet av traktorn, när bonden äntligen ska ge sig ut på åkern för att plöja. Och vips är luften vit av måsar i bästa Hitchcockstil.

Varje gång traktorn passerar lyfter alla fåglar samtidigt för att i nästa stund landa på rad i den nyplöjda fåran. Det är en lustig syn som får mig att associera till utplacerade sättpotatisar, som bara väntar på att myllas ner i jorden.

 

Och precis som i vår egen värld tycks vissa kunna sitta orubbade på sina positioner, oavsett hur mycket det blåser runt omkring, medan andra får kämpa hårt för att hålla sig kvar i toppen.

Methotrexate – ett grekiskt drama, eller bara några gula små piller?

Ja, det var ett tag sedan jag gjorde mitt senaste inlägg nu. Tiden rinner på så fort, men inte bara det, ibland sinar även idéer och lusten att skriva. Men den egentliga orsaken till uppehållet just nu är snarare det som ligger bakom den fråga jag fick för ett par månader sedan.

Har du hört talas om Methotrexate?

Methotrexate? Mina associationsbanor gick igång direkt. Methotrexate. Menade hon som ställde frågan något av de där antika grekiska dramerna, typ Lysistrate och Antigone, skrivna av någon gammal filosof för så där en femhundra år före Kristi födelse. Det lät i alla fall som ett sådant, M e t h o t r e x a t e, och för min inre syn såg jag kvinnor, klädda i svart eller vitt, som sprang runt på en scen och teatraliskt skrek ut sin ångest eller vrede alternativt giftmördade sina män och söner.

Fast nu var det inte någon teaterregissör eller annan kulturpersonlighet som ställde frågan, utan min reumatolog som funderade över hon bäst skulle kunna behandla mitt reumatiska skov som blossat upp.

Jag diagnostiserades med reumatiska besvär redan för 15 år sedan och har under den tiden lyckligtvis bara behövt behandling vid två tillfällen. Först med Salazopyrin, som dock fick avbrytas redan efter ett par månader på grund av biverkningar på levern. Men trots den korta kuren hade medicinen ändå hunnit ha effekt och jag var därefter i stort sett besvärs- och framför allt medicinfri i sex år. Då började problemen ge sig till känna på nytt och den här gången fick jag istället testa en malariamedicin, Plaquenil. Efter ett år avbröt jag behandlingen på eget bevåg, eftersom jag tyckte att den påverkade mitt humör så mycket och fick mig att känna mig väldigt låg. Men lederna kändes bra igen och sjukdomen har sedan dess hållit sig lugn fram till förra sommaren, då det var dags för ett nytt skov. Den här gången väldigt lokalt i höger hand. Ingen värk i vila, men all rörelse som innebär den minsta vridning eller tryck är smärtsam. Saker som att vrida om nyckeln i dörren, hyvla ost, skära upp bröd eller hacka lök, borsta tänderna och inte minst att skriva på datorn blir väldigt handikappande. Det tär på humöret och det är inte mycket som känns roligt just nu.

Methotrexate är en potent cancermedicin som bland annat ges vid leukemi, men som också i betydligt svagare dos visat sig ha bra effekt vid reumatisk artrit eller psoriasisartrit.

Och nu hade jag alltså ställts inför frågan om jag var intresserad av att testa en behandling med just Methotrexate.

Efter att ha tagit del av informationen om detta ”grekiska drama” får jag nog tillstå att behandlingen känns väl så dramatisk, och tanken på att man kanske faktiskt kommer att bli förgiftad ligger nära till hands, åtminstone om man studerar biverkningarna enligt bipacksedeln. Och litet antik känns den också, den har ju faktiskt varit i bruk ända sedan förra århundradet, närmare bestämt 40-talet.

Så efter att ha funderat under en vecka och vägt för- och nackdelar mot varandra, bestämde jag mig till sist för att ge behandlingen en chans. Jag vill ju så gärna kunna göra allt det där jag tycker är roligt, som att laga mat, träna, plocka bär, vandra, cykla och paddla – och blogga.

Jag är nu inne på min nionde vecka med en dos om åtta små gula tabletter varje tisdag, men än så länge har jag inte märkt av någon effekt, dess bättre inte heller några biverkningar. Informationsbroschyren säger 6 – 8 veckor, doktorn 2 – 4 månader, så jag kämpar väl på ett par månader till.

 

 

2016 års version av julgäddan

Long time no bloggin’, men vi har varit litet krassliga,  jag och min dator. Inget allvarligt för egen del, bara en vanlig förkylning. Men den kan vara nog så jobbig när näsan bara rinner. Värre då för datorn, som plötsligt började uppträda förvirrat och emellanåt helt slutade att svara på tilltal. Klart jag blev orolig.

Så det blev en färd till akuten på kommunens Computer Center, där den genast blev inlagd på isoleringsavdelning på grund av misstanke om elakt virus. Ett dygn senare avskrevs virusmisstankarna och doktorn trodde mer på ålderssvaghet och dåligt minne i kombination med stress och hög arbetsbelastning. Efter några injektioner och en elkonvertering samt med order om vila och att ta det litet lugnt kunde vi sedan åka hem igen.

Nu har vi båda piggat på oss  och är back on track igen.

Julen passerade som eko av tidigare jular. Alltför mycket mat, alltför många julklappar och barn som tröttnade mitt i tomtens julklappsutdelningen.

Lugnare, trivsammare och godare var det då på annandagen. Först en spännande eftermiddag på Zinken med annandagsbandy mellan Tellus och Hammarby innan det var dags att, som traditionen numera bjuder, avnjuta julgäddan tillsammans med våra gäddälskande vänner. Varje år ett nytt recept, och den här gången blev det en medelhavsinspirerad variant. Vad sägs om en brochet à la provençale.

Någon mer där ute som uppskattar denna fantastiska fisk? I så fall, var så god, här kommer receptet.

Gädda provençale 

julgadda-5

Ingredienser 4 pers

  • 1,5 – 2 kg gädda, urtagen och fjällad, blir ganska lagom för fyra personer.
  • 8 tomater
  • 2-3 dl vitt vin alt vatten
  • 1 fisk- eller grönsaksbuljongtärning
  • 1 burk kalamataoliver utan kärnor
  • 1/2 dl olivolja
  • 50 – 75 gr smör
  • 1 burk ansjovisfiléer (50 gr)
  • 1 hel vitlök
  • 1 gul lök
  • 1 lagerblad
  • 1 kruka basilika
  • 1 kruka timjan
  • 2 msk kapris
  • pepparrot

Gör så här

  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Skala vitlöksklyftorna, men behåll dem hela.
  3. Finhacka lök, basilika och timjan.
  4. Salta och peppra gäddan invändigt, fördela litet av de hackade örterna tillsammans med lagerbladet och ett par skivade vitlöksklyftor i buken och lägg fisken i en smord ugnsform.

    julgadda-1

  5. Skär tre, fyra skåror över ryggen ända ner till ryggbenet och salta och peppra i dem.
  6. Dela ansjovisfiléerna i mindre bitar och fördela tillsammans med lök, vitlöksklyftor och oliver runt fisken.
  7. Klicka över smöret, slå på olivoljan och strö över resten av örterna.
  8. Tillsätt vinet och smulad buljongtärning.
  9. Tillaga i ugnen i cirka 15 min. Ös fisken några gånger emellanåt.
  10. Under tiden skålla och skala tomaterna. Skär i mindre klyftor och ta bort kärnorna.
  11. Fördela tomatklyftor och kapris runt gäddan, ös igen och låt stå i ugnen ytterligare en kvart.
  12. Kolla att köttet lossnar från benet, annars låt den stå kvar en stund till.

    julgadda-2

Serveras med kokt potatis och toppad med rejält med riven pepparrot.

Bon appetit!

julgadda-6

Eftersom detta var allt som blev kvar, tolkar jag det som att middagen uppskattades. Slutet gott alltså!

julgadda-4

Till alla mina läsare och följare där ute i cyberrymden önskar jag ett riktigt

GOTT NYTT ÅR