Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Advertisements

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!

 

Akutinsats i Roslagen

Nedanstående historia utspelade sig under en av dessa fantastiska, varma majveckor som vi tillbringade hos vänner i deras stuga i Roslagen.

– Det sitter en liten fågel på altantrappen, ropade Kajsa lätt upphetsad när hon som ett yrväder plötsligt störtade in genom dörren.

– Jaha???

– Ja, den rör sig inte när jag går förbi.

– Nähä???

– Kan den ha fått solsting i värmen, undrade hon och tittade uppfordrande på Maken (min alltså). Kan fåglar få solsting, eller tror du att den bara är törstig? Jag går och gör i ordning lite vatten åt den.

Maken (återigen min) muttrade något ohörbart medan han tillsammans med den andre maken, det vill säga Kajsas, försökte få ännu ett av de nya köksskåpen från IKEA på plats i köket, som skulle få sig en total make over.

Jag följde med ut på altanen för att se vad det var för fågel Kajsa pratade om och vad som kunde ha hänt. Där på trappen låg en liten bofinkshona platt på magen, alldeles stilla men andades och med ena benet i en konstig vinkel. Var det brutet, eller hade den kanske kraschat in i något av fönstren, som fåglar ibland behagar göra när skogen speglar sig i rutan.

Jag gick in igen och formade händerna till en megafon mot munnen.

– DOKTOR ANDERSSON TILL AKUTEN! Vi har en patient med eventuell hjärnskakning och/eller brutet ben!

Den här gången reagerade Maken direkt och distinkt, precis som en akutläkare ska.

– Jag släpper skåpet nu, är du beredd, sa han till make nummer två. Jag fick just ett larm om en patient och det är tydligen brådskande, fortsatte han och försvann ut på altanen.

– Jaha, och hur det står till med lilla fru Bofink då, undrade dr Andersson, nu med sin nya, mjuka och lugnande ‘lita på mig’-doktorsröst, och slog sig ner på trappsteget bredvid sin patient.

Han inspekterade benet och konstaterade att det inte verkade vara av. Även vingarna såg hela ut. Försiktigt tog han upp fågeln i handen och strök den lätt över huvudet och ryggen utan att den reagerade eller visade någon tendens till oro eller att den ville flyga.

– Hon uppvisar inte några synliga skador, så det är svårt att säga vad som hänt. Kanske har fru Bofink flugit in i fönstret och bara är lite chockad och yr. Jag föreslår utsättning på enskild gren på Syrenavdelningen, där hon kan vila upp sig i lugn och ro. Så får vi avvakta kvällen och kanske natten. Och syster Kajsa, var snäll och se till att alla fåglarna får tillgång till vatten och införskaffa gärna ett fågelbad inför sommaren.

Och med denna avslutande uppmaning bytte dr Andersson läkarrocken mot snickarbältet och återvände till köket för att avlasta den andre maken, som vid det här laget såg ut att ha fått rejäl kramp i armarna (trots all träning på Senior circuit) av att ensam hålla det tunga hörnskåpet på plats.

Efter ett par timmar på Syrenavdelningen hade fru Bofink ställt sig upp på båda benen, även om hon såg lite trött ut. Men det var väl efterverkningarna av chocken.

Morgonen därpå hade hon i alla fall lämnat avdelningen och inga fjädrar och dun på backen tydde på att hon under natten blivit någon annans mat. Så slutet gott, allting gott. Hoppas vi.

Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.

 

 

Naturmorgon i Angarn

Det blev en fin och upplevelserik morgon och förmiddag vid Angarnssjöängen idag.

En sävsparv satt elegant och tålmodigt i över tre timmar på ett vasstrå och försökte göra sin vackra stämma hörd genom ljudkulissen av grågässens, måsarnas och sothönornas kackel och skrän.

 

På andra sidan vattnet gjorde kråkor och måsar sitt bästa för att köra iväg den bruna kärrhöken som cirklade över ängen.

Attraktionen för dagen var annars den lilla svarthakedoppingen som låg och fiskade nedanför Byksberget. Tyvärr på alltför långt avstånd för min kamera.

Förutom svarthakedoppingen och den bruna kärrhöken kunde jag också bocka av järnsparv och fiskgjuse som nya årskryss.

På hemvägen blev det en extra sväng via Åkersberga. I november förra året såg vi en kattuggla sitta i ett hål i en gammal ek invid Åkersberga kanal. Under vintern har det fortsatt att komma rapporter om den och nu ville vi se om den fortfarande var kvar.

Tyvärr var hålet där ugglan suttit nu tomt. Istället hade ett par nyförälskade, men bostadslösa kajor tydligen upptäckt att det fanns en ledig lägenhet i den gamla eken och höll nu på att flytta in med sitt pick och pack. De flög ut och in i hålet och efter varje ny vända återkom de med näbbarna fulla av “täcken och madrasser” och vad som nu kan tänkas behövas för ett skönt och ombonat hem.

Vi önskar lycka till i det nya hemmet och antar att de kommer att ha huset fullt av ungar om/när vi återkommer senare i vår.

 

Influensa, OS och en doktor i telefonen

“Jag har känt mig lite krasslig de senaste dagarna. I vanliga fall hade jag uppsökt vårdcentralen för att utreda orsaken, men nu har jag blivit modern och laddat ner den nya Kry-appen i mobiltelefonen. Ni vet den där appen som gör att man kan konsultera en läkare via telefonen och få en diagnos. Jag har aldrig använt den tidigare, men nu var det dags.

Tog fram telefonen och tryckte nyfiket på appen. Efter en kort stund dök det upp en läkare i klassisk vit rock på skärmen.

-Hejsan, Göran Sadelgren heter jag och är din läkare i appen. Först vill jag be dig sätta på högtalarfunktionen på din telefon. Det underlättar kommunikationen.

Läkaren lät glad och hurtig på rösten och jag slog på högtalaren.

-Blir det bra så, frågade jag.

-Utmärkt! Då vill jag börja med dina personuppgifter och sedan beskriver du hur du känner dig.

Jag lämnade dessa och en kort beskrivning av mina symptom och såg läkaren fundersamt stryka sig om hakan.

-Hmm….ja, vi börjar med en vanlig hälsoundersökning då, fortsatt han.

-Eeeh…ursäkta, det här är första gången jag använder appen. Hur går det till?

-Ni använder mobiltelefonen hela tiden som ett instrument och gör precis som jag säger.

-Okej…..

-Då så, då börjar vi. Först vill jag kolla ert hjärta. Stoppa in telefonen under tröjan och lägg den mot huden strax under vänster bröst.

-Okej…..

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Mobilen kändes kall mot skinnet.

-Utmärkt, hördes doktor Görans röst mullra under tröjan. Nu flyttar ni ned telefonen några centimeter och tar ett djupt andetag.

Jag gjorde så.

-Perfekt. Flytta över telefonen till höger sida och gör om proceduren.

Jag fortsatt att följa läkarens instruktioner.

-Utmärkt. Nu tar ni ut telefonen igen och sätter den på en selfiepinne.

-En selfie vadå???……

-Har ni ingen selfipinne, undrade läkaren förvånat.

-Näää…..

-Hmm, det var mindre bra. Jag behöver nämligen lyssna på era lungor från ryggen och dit når ni inte med era armar……

Nu är det så att uppfinningsrikedom är mitt andra namn. Snabbt tejpade jag fast mobilen på en stekspade.

-Så där ja. Problemet är löst, sa jag till läkaren i luren.

-Vad bra. Då lägger ni telefonen mot huden strax under skulderbladet på vänster sida och hostar. Sedan byter ni till höger sida och gör om proceduren.

Jag gjorde så.

-Bra, ekade läkarens röst. Det låter okej. Nu vill jag titta er i halsen.

-Hur då, frågade jag nyfiket.

-Med mobilen så klart. Alltid mobilen! Gapa stort och för in telefonen.

Herregud så omständigt, men jag gjorde som läkaren bad.

-Lite längre in om jag får be, hördes läkarens dämpade röst i min munhåla.

-Nggnufff…..goooopff….var det enda jag fick fram.

-STOPP DÄR, ropade läkaren mot gomseglet. Utmärkt! Ta ett foto!

Jag gjorde så och tog ut telefonen. Skärmen hade blivit blöt, så jag tog ett papper och torkade av den.

-Vad gör ni, undrade läkaren förbryllat. Bilden flimrar!

-Ursäkta, ni fick saliv i håret. Jag torkar bara av skärmen! Så där. Klart.

-Bra! Har ni tagit tempen idag?

-Nej!

-Gör det!

En kort stund senare hördes läkarens dämpade röst:

-Hallå…. är ni kvar? Skärmen blev alldeles svart nu!

Har ni en blekaste aning om hur j**la stor en Iphone 7-telefon är?

Ambulanspersonalen, som en halvtimma senare hämtade mig, bet sig frenetiskt i underläppen för att inte bryta ihop av skratt. Akutläkaren höll sedan på i en timme för att få ut mobilen ur rumpan. Därför står jag just nu upp och dricker mitt kaffe. Och Kry-appen, den har jag tagit bort. Tacka vet jag live-doktorn!”

Ja, det där kunde mycket väl ha handlat om mig, med tanke på hur Maken och jag febriga, hostiga och med värkande kroppar de senaste veckorna mödosamt alternerat mellan sängen och TV-soffan. Men nej, det är inte jag som är den drabbade. Har bara kopierat inlägget från en god vän, som i sin tur delat det på Facebook. Tyckte det var kul och tänkte att fler kunde få skratta åt en historia som kanske snart kan bli “på riktigt”. Och jag måst erkänna att jag gick på den ända till det där med stekspaden!!

När man nu ändå drabbas av influensa (light, får jag väl säga, eftersom vi ändå vaccinerat oss och det säkert kunde varit bra mycket värre) får vi väl vara tacksamma att det ändå sker samtidigt som OS-tävlingar rullar på TVn dygnet runt. Kanske dags att börja försäkra oss om inkvartering i Östersund under skidskytte-VM nästa vinter med tanke på hur de svenska skidskyttarna levererat. 🙂

 

Kan man dö av brustet hjärta?

Jag satt och slötittade på Fråga Doktorn i väntan på Rapport när mobilen ringde och jag svarade.

-Hej, det är Kajsa. Ringer jag olämpligt, eller har du tid att prata?

-Hej, va kul! Klart jag har tid. Men varför låter hon som om hon sitter i en garderob och viskar? Är hon rädd att någon ska höra?  Vad konstig du låter. Har det hänt något?

-Jaa, Meggan, jag har drabbats av brustet hjärta.

– Va? Vad menar du? Har Ronaldo lämnat henne? Inte har väl Ronaldo lämnat dig, undrade jag samtidigt som jag gav ifrån mig ett litet nervöst skratt över denna absurda tanke.

-Neeej, jag har BRUSTET HJÄRTA. Man kan dö av det, så nu ligger jag på hjärtintensiven på Danderyd.

– Va!? Vad menar du? Jag kände plötsligt hur jag började låta som en grammofonskiva som hakat upp sig. Härliga, underbara och roliga Kajsa Kavat som redan sagt åt Döden på skarpen ett par gånger att han faktiskt måste respektera att hon inte har tid med honom just nu. Kajsa, som vandrat uppför Mt Everest och cyklat till Barcelona. Och hade det inte varit för en saltomortal på cykeln som slutade i en kollision med en mur, och, Gott sei dank, en nitisk Oberartz på ett Krankenhaus någonstans i Tyskland, som mycket bestämt höjde rösten och sa att “Jetzt ist es mit dem Radfahren fertig(Nu är det färdigcyklat), så hade hon nog lyckats trampa sig ända fram till målet i Venedig också.

Skulle hon dö nu? Jag förstod ingenting.

– Vad då brustet hjärta? Det är väl sånt man får av hjärtesorg, om man blir lämnad, eller någon närstående dör eller liknande. Och då hamnar man väl möjligen på psykakuten och inte på hjärtintensiven, eller….?

– Nej, det här är som en hjärtinfarkt, men ändå inte. Jag tror det kallas toka subot, eller om det var tabot sabo. Ja, någonting sånt. Det har blivit som en påse som hänger på hjärtat och som man använder att fånga bläckfisk med.

Jag insåg att jag alltmer började likna en fågelholk, och när detta något förvirrade samtal var slut gick jag genast ut på nätet. Jag började söka på de termer som Kajsa nämnt, men utan att hitta någon vettig förklaring. Det var först när jag googlade brustet hjärta som det framgick att detta inte alls handlade om något vanligt kärlekstrassel, som visserligen kan vara nog så sorgligt, men där ‘tiden läker alla sår’. Nej, här handlade det om serious stuff, ett mycket allvarligt sjukdomstillstånd som man, ja, faktiskt kan dö av, om man under den akuta fasen inte får rätt behandling.

*****

Efter att ha surfat runt bland en massa information om sjukdomen, kan den litet förenklat sammanfattas som följer:

*    På fackspråk kallas brustet hjärta för takotsubo kardiomyopati och beskrevs av japanska forskare så sent som början av 90-talet. Vid insjuknandet antar hjärtats vänstra kammare (i alla fall oftast den vänstra) en ballongliknande form, som påminner om ett kärl som används för att fånga bläckfisk. En så kallad bläckfiskfälla, takotsubo på japanska. Tänk er en syltkruka i lergods med rundad botten – där har ni bläckfiskfällan.

*    Symtomen liknar de vid hjärtinfarkt med bröstsmärtor, andfåddhet och förändringar av EKG. Skillnaden är att de riktiga infarktpatienterna oftast uppvisar proppar eller förträngningar av kranskärlen, medan det hos de med brustet hjärta är själva pumpfunktionen som är nedsatt till följd av hjärtats förändrade form. Kranskärlen är däremot helt normala.

*    Cirka två procent med symtom på hjärtinfarkt får diagnosen brustet hjärta. Av dessa är mer än 80 procent kvinnor, varav merparten har passerat klimakteriet.

*    Man vet fortfarande inte vad som orsakar brustet hjärta, men forskningen har ändå kunnat konstatera att det finns ett starkt samband mellan sjukdomen och svår fysisk och/eller psykisk stress, akut sorg och trauma. En sjukdom alltså, som verkligen visar att kropp och själ hör ihop.

*    När diagnosen fastställts behandlas patienten med läkemedel och hjärtat återfår vanligtvis sin normala form relativt snart och patienten kan oftast skickas hem efter några dygn.

*****

Så hur gick det då för Kajsa? Hjärtat återfick snabbt sin forna form och efter ett batteri av prover och undersökningar var hon hemma igen efter fyra dygn. Nu är hon en pinne i statistiken över brustna hjärtan och kommer att ingå en forskningsgrupp kring sjukdomen.

Och som en av läkarna på alla informationssidor jag gått igenom påpekade: Takotsubo är en relativt nyupptäckt sjukdom, som hittills drabbat ganska få, och det är inte alldeles självklart att alla läkare har stött på den. Han menade att det är viktigt att var en påläst och medveten patient, som vid en osäker diagnos faktiskt ställer frågan “Har ni funderat på om det här kan vara ett brustet hjärta eller takotsubo?”.

Fast det kan ju inte vara alldeles lätt att veta vilka sjukdomar man ska plugga på, innan man ens vet vad man kan komma att drabbas av.

Jag är bara så glad och lycklig att Kajsa är back on track igen och att vi har återupptagit vår mila-vandring en gång i veckan. Vi tänker att fysisk aktivitet och motion är stressdämpande!