Kung Bore och strömstaren

Härom veckan anlände så äntligen Kung Bore med hela sitt entourage av vitklädda granar i släptåg och det låg en andäktig tystnad över den orörda del av Roslagsleden, som vi just då pulsade fram och bana väg på i – ja, just det – Roslagen. Stora flingor fortsatte att dala genom luften och fyllde på det redan decimetertjocka täcket av fluffig snö. Allting vitt vitt vitt – och tyst. Inte ett endast pip hördes från de fåglar som ändå måste ha suttit och kurat där inne i trädens täta grenverk.

De annars så vita björkstammarna såg plötsligt smutsiga ut mot snön men fick oss ändå att tänka på konstnären Lars Lerins tavlor.

Ledmarkeringarna var översnöade och vi fick allt svårare att orientera oss i den orörda snön. Efter en paus i ett vindskydd vid sjön Viren för att inta den alltid medföljande matsäcken bestämde vi oss för att avbryta vandringen och följa våra egna spår tillbaka till parkeringen vid Wira bruk.

Wira bruk ligger två mil norr om Åkersberga och ungefär en timmes resa med bil från Stockholm. Med sina små röda stugor utspridda längs båda sidor av ån som ringlar genom byn, känns det som att stiga in i någon av Astrid Lindgrens alla berättelser. Blommande äppelträd och prunkande grönska vår och sommar, nu insvept i rött och vitt som det julkort som aldrig kom fram i tid.

Vira klingebruk, som det hette från början, grundades redan på 1630-talet av riksrådet och amiralen Claes Fleming. Med tillgång till vatten och två vattenfall som kunde ge kraft åt hammare och blåsbälgar var detta en gynnsam plats att anlägga vad som kom att bli landets främsta vapensmedja under stormaktstiden. Fram till 1775 hade bruket kungliga privilegier i form av skattelättnader och periodvis även ensamrätt på leveranserna av värjor, sablar och bajonetter till den svenska armén.

När privilegierna upphörde fortsatte visserligen klingsmidet en bit in på 1800-talet fast nu i konkurrens med andra bruk, men redan i slutet av 1700-talet började bruket successivt ställa om till en mer fredlig produktion i form av lieblad, yxor, sågblad och knivar.

Arbetet i smedjan var hårt och slet på kroppen. De ständiga växlingarna i temperaturen mellan värme och kyla gav upphov till reumatism och det oavbrutna slamret och kontrasten mellan ljus och mörker orsakade både hörselskador och blindhet.

Genom århundradena har smedjor rasat ihop eller brunnit ner och nya byggts upp. Här, i anslutning till Viraåns nedre fall, ligger de tre smedjor som fortfarande finns kvar: Stora smedjan, Lilla smedjan och den moderna Nya smedjan som byggdes 1979.

Verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948 när den siste smeden, John Dahlgren, dog. 1965 restaurerades den gamla bruksmiljön varsamt med hjälp av statliga medel och idag arbetar tre smeder med konstsmide i Nya smedjan.

Sedan 1985 har man veckan efter midsommar också kunnat roas och röras av Wiraspelen, ett musikskådespel för hela familjen som spelas runt amfiteatern på Isaks äng.

Här berättar hundratalet amatörskådespelare plus ett tiotal professionella tillsammans med dansare, sångare, musiker, galopperande hästar, getter och höns om livet vid bruket under mitten av 1700-talet. Framför allt är det en historia om kärlek – den stora kärleken – och om hur det är att förlora den man älskar.

Om pandemin släpper sitt grepp till sommaren och det åter blir tillåtet att genomföra spelen, är de väl värda ett besök. Och ta gärna med en picknick- eller kaffekorg!

Till sist – det/den som var det egentliga målet för vår utflykt den här dagen – STRÖMSTAREN! Och precis som vi hoppats satt den där på sina vanliga gren mitt ute i ån, lite för långt bort dock för en skarp bild utan tele.

OBS! De vita fläckarna i fjäderdräkten beror inte på något genetiskt färgfel (leucism) utan bara på att det snöade.

Källa: Wikipedia

Örnen som inte ville landa

Det är fortfarande svart som natten, trots att natten väl bör anses ha övergått i dag när klockan är 06.30. Några har säkert redan börjat dagens kneg, medan andra som bäst håller på att förbereda sig för frukost och sedan avfärd till arbete och skola. Själva halkar Maken och jag fram med all vår packning och försiktiga steg på en isig skogsstig mot en liten friggebod i kanten av en stelfrusen myr.

Ljuset från våra pannlampor reflekteras i snön och får snökristallerna att glittra som små diamanter. Fulla av förväntan är vi på väg mot en dag i ett örngömsle, där vi hoppas få studera och fotografera fåglarna på nära håll. Chanserna känns stora om man ska tro rapporterna från de som suttit här dagarna före oss. Ena dagen hade man sett 14 stycken, nästa slutade man att räkna efter 23.

Det är en dryg minusgrad ute och inte mycket varmare inne i stugan. Guiden, som visat vägen, tänder gasolkaminen och informerar om hur den fungerar. Han berättar att alla fönster har spegelglas, så vi behöver inte oroa oss för att fåglarna kommer att se oss, när vi rör oss därinne eller har ficklamporna tända.

Medan det fortfarande är mörkt ute passar Maken på att rigga upp sina kameror på stativen och trä in objektiven i de svarta tygpåsarna som sitter fästade runt fotogluggarna. Min utrustning spelar i en betydligt lägre division än hans och inte heller har jag något långt objektiv, så jag övar istället på att smidigt, och med minsta möjliga rörelse, försöka smyga in min lilla kamera i den svarta påsen utan att tyget ska hamna framför linsen eller eventuella fåglar skrämmas iväg.

 

Lagom till att himlen sakta börjar ljusna bortom granskogen känner vi oss redo. Nu kan örnen landa!

myren

 

Den som hyr ett gömsle ska ju också kunna vara något så när säker på att få se det som utlovats, i vårt fall alltså havsörn. Och för att locka dit dem har man dukat upp ett rejält bord med mat bestående av djupfryst lax.

Nu kommer den, ropar jag till Maken när plötsligt något stort, svart kommer flygande och landar på marken. Jag noterar klockslaget 08.10 samtidigt som Maken påpekar att den känns ovanligt liten för att vara en havsörn.

Och visst, det är “bara” en duvhök, men även en sådan måste förevigas. Utan att lyssna till Maken, som tycker att vi ska vänta och ta det litet lugnt tills den har börjat äta ordentligt, sätter jag genast igång med att försöka få min kamera på plats i den svara påsen – det gick ju så bra när jag övade. Naturligtvis upptäcker den vad som är på gång, och vips är ögonblicket förbi.

duvhok

 

En och en halv timme och några koppar varm choklad och ett par av julens överblivna saffransbullar senare kommer den tillbaka och slår sig ner i en torraka. Den här gången tar jag det lugnt och väntar ut rätt tillfälle – och då är det inte duvhöken som strular till det, utan jag själv. Någonstans har upphetsningen i kombination med mörkret gjort att jag pillat på fel inställningsknappar. En lång serie bilder ser plötsligt ut som en samling negativ. Men efter att ha jobbat med den här bilden i Photoshop tycker jag ändå att den blev ganska “cool”.

duvhok-pa-gren

 

Det förblir tyst och dött där ute på myren. Vi hör korparna kraxa på håll och ser sammanlagt fyra havsörnar svepa över himlen, men ingen tycks sugen på lax till middag.

Stelfrusna efter sju och en halv timma i det ganska kalla och dragiga gömslet kan vi bara konstatera att våra våta drömmar om tjugotalet havsörnar slutar i ett praktfullt antiklimax. Lite som att ‘det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall‘.

En duvhök och korp blir alltså dagens skörd.
(Den något oskarpa bilden på korpen och laxarna är tagen genom spegelglaset.)

korp

 

Tur då att vi dagen innan ändå hade fått glädjas åt några strömstarar som orädda kastade sig ut i Nedre Dalälvens virvlande vatten.

stromstare-1

stromstare-2

stromstare-3

 

Paradiset på 24 timmar

Helgens besök i vårt paradis blev en verklig blixtvisit. Kom upp klockan ett på lördagen och åkte hem igen klockan ett på söndagen.

Projektet med att sätta upp Makens alla fågelholkar fortsatte under söndagsförmiddagen.Uppsättning av holkar 1_redigerad-1
Alla holkar har en öppningsbar front för enkel “städning av bostaden” när häckningen är över.

Uppsättning av holkar 2
Oländig terräng var inte något hinder när det gäller att ge en eventuell ugglefamilj en hänförande utsikt över såväl vatten som sork- och musmarker.

Vi hann också med ett besök vid Alsjön och kunde konstatera att den vackra lilla strömstaren var på plats, parkerad intill det strömmande vattnet.

Strömstare vid Alsjön
Good bye Paradise och tack för i år!

Den lutande björken i Aspviken

Det blev en snabbvisit till Paradiset i helgen för att göra något åt det som varit ett mindre irritationsmoment under ett par år. Den lutande björken i Aspviken. Vi hade också hoppats på att få uppleva norrskenet, som verkade ha lyst upp hela landet under veckan, men den turen hade vi tyvärr inte. Däremot kändes det litet magiskt att spana in solförmörkelsen.

Solförmörkelse_redigerad-1

Någon bild på själva förmörkelsen gick inte att få, inte ens för Maken, som syns i nederkanten. Men riktigt skumt blev det under cirka en kvart och alla fåglar tystnade som på en given signal.

 

Egentligen är det inte något fel på den lutande björken i sig. Den grönskar så vackert under sommaren och ger viss skydd mot insyn. Men den lutar sig också ut över sjön, missfärgar vattnet, och gör det oaptitligt att bada i, med sitt gula frömjöl på försommaren och täcker sjöbotten med nerblåsta grenar och löv när höststormarna drar in från norr. Dessutom stjäl den näring från de intilliggande hallonsnåren. Så, inte utan en viss vånda, hade vi nu ändå bestämt oss, björken skulle väck.

Björken_redigerad-1

 

Yngste sonen, som ständigt letar nya fysiska utmaningar, kontrakterades för uppdraget att såga ner trädet, kvista och såga upp stammen i bitar lämpliga att klyva till ved, allt under en och samma dag.

Under alla vårar som vi varit här uppe har vi aldrig upplevt att isen varit fri från snö och samtidigt tillräckligt hård och blank för att både åka skridskor och spark.

På hal is

Far och dotter på hal is.

Vet inte om det går att skylla på klimatförändringarna, men isen har betett sig mycket märkligt den här vintern. Den har vallat upp mot stranden, vridit sönder delar av vår brygga och flyttat runt på stora stenar inklusive stenkistan som bryggan vilar på.  Även grannens båthus ligger risigt till sedan stenkistorna som det står på har tippats över ända. Svårt att inse vilka urkrafter som bor i is.

Dagen därpå for son och sondotter hem igen och Maken och jag tog en tur längs skogsvägarna upp till några sjöar med delvis öppet vatten, för att se om det kommit några sjöfåglar. Ett par knipor simmade runt bland isflaken i Storsjön tillsammans med en ensam sångsvan som trumpetade övergivet. I Alsjön på andra sidan vägen hittade vi en pigg liten strömstare som dök och simmade (med hjälp av vingarna förklarade Maken, som oftast brukar veta vad han talar om) i det virvlande vattnet.

Storsjön

Svanen

Strömstaren