Litet bo vi sätta vill…

Vårtecknen står som spön i backen just nu. På FB och bloggar sprider sig tussilago och nyutslagna blåsippor sakta upp genom landet, och snart kommer vitsipporna efter. Och härom natten gick isen på Vallentunasjön upp. Allt som var kvar på morgonen var drivor av iskärvor, tunna som glas, som vinden föst framför sig in mot stranden. Nu cirklar måsarna högt där uppe, skränande av lycka över fritt och öppet vatten. Ett säkert vårtecken det också.

I naturen är det bråda tider. Holkar rensas på gammalt skräp av nya hyresgäster; kvistar, löv och mossa singlar i en jämn ström till marken. En koltrast stretar fram jämsides med mig en stund med ett rejält risknippe i näbben innan den viker av och försvinner in under ett buskage. Pilfinkar, blåmesar, talgoxar och en ensam entita pilar ut och in i grenverken och upp och ner för trädstammarna. Inte stilla en sekund. Ingen som tar sig tid att stanna upp och lyssna till den ståtliga bofinken som bröstar upp sig i toppen på en kal björk och drillar arior som den värsta Caruso.

Det är då jag plötsligt får syn på dem, de söta, vita snöbollarna med sina långa stjärtar. Stjärtmesarna.

Idogt jobbar de med bygget av sitt bo i klykan mellan stammen på en gammal ask och en gren som gått av. Med blixtens hastighet gör de utflykter till omgivande träd, pickar bort torra små flagor av grå lav på grenarna och sedan lika snabbt tillbaka till boet igen. 



Stadigt växer sig väggarna allt högre, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur de ska få plats där inne, bägge två samtidigt. Och hur gör de med de långa stjärtarna?

När stjärtmesen sticker upp sitt lilla huvud ur boet får den mig att tänka på en liten hermelin. Så bedårande söt.

Ingen rast och ingen ro, än är vi inte klara, tycks den säga när den ger sig iväg på jakt efter mer bomaterial.

Advertisements

The eagle has landed

Kvart över fem på morgonen ringde klockan. Time to rise and shine och göra oss i ordning för dagens äventyr. Beckmörkt ute och termometern visade -14 grader när vi lämnade Mattöns B & B i Gysinge, Gästrikland och med bilen körde efter mannen som skulle visa vägen ut till myren och gömslet, där vi bokat in oss för en dag.

Kanske det här var dagen det äntligen skulle ske, vårt möte med havsörnarna. Tredje gången gillt i så fall.

När vi steg ur bilen hade temperaturen fallit ytterligare, nu -17 grader och det var fortfarande mörkt. Rimfrostkristallerna på grässtrån och buskar glittrade som diamanter i ficklampornas sken när vi med kameraryggsäckar och väskor halkade fram längs den upptrampade stigen. Gamla fotspår som avsatts i snömodd hade under natten frusit till is och blivit farligt knöliga.

Vår vägvisare tände gasolkaminen i det lilla skjulet och visade hur den fungerade. Önskade sedan lycka till och gav sig iväg. Vi installerade oss, kontrollerade inställningarna på våra kameror och såg till att ISO-talet var tillräckligt högt innan vi trädde in objektiven i de svarta tygstrutarna. Drog åt dragskon så att inte ljuset inifrån skulle sippra ut och avslöja oss, och skruvade till sist fast kameror och stativhuvuden på de vridbara metallarmarna. Nu var vi beredda.

Ute var det vitt och stilla, det enda som bröt tystnaden var några korpar som ropade på långt håll. Att stint stirra ut genom de smala fönstergluggarna försatte oss i ett nästan meditativt tillstånd, som endast bröts när vi emellanåt måste torka bort imman på de tonade plexiglasskivorna. Eller titta i sökaren och provta en bild bara för att testa att kamerorna fortfarande fungerade.

Där ute i det vita havet hände absolut ingenting, det enda var att vi börja frysa om tårna, och att fötter och ben blev allt stelare av kylan som svepte in genom golvet och springorna i väggen. Det var svårt att tro på termometern på väggen som faktiskt visade +20, men den satt å andra sidan högt och nära kaminen.

Men så till slut, på en gammal torr gren på perfekt fotoavstånd från gömslet, slog sig två korpar ner.  Kanske var det signalen för att fler nu skulle våga sig fram.

Plötsligt var det ett kraxande och flaxande utan dess like både i luften och på backen, där en hel del tjuvnyp delades ut av hårda näbbar.

Det kändes mäktigt att kunna betrakta korpen på så nära håll. En fågel, som det vilade något ödesmättat och olycksbådande över i allt det svarta och som förde tankarna till en annan stor svart fågel, skarven.

I flykt, med sina fransiga vingar mot den vita snön, fick den mig att tänka på de där svarta siluettbilderna som förr ofta prydde väggarna i äldre hem.


Utanför stugknuten dök tre rådjur upp. Med de spetsiga nosarna djupt nere i snön på jakt efter något ätbart plöjde de sig lugnt och metodiskt fram över myren.

Havsörnarna lyste fortfarande med sin frånvaro och en lätt otålighet började sprida sig inne i gömslet. Klockan var i alla fall halv elva, så var höll de hus? Då puttade Maken på mig och pekade bort mot granskogen på andra sidan myren. Och där i en av grantopparna satt två stycken, visserligen på alldeles för långt fotoavstånd för våra kameror, men nu hade vi i alla fall med egna ögon sett att de fanns, och att de var på plats.

Efter en stund dök ytterligare två upp, och där satt de sedan som fyra orörliga väktare som höll uppsikt över sina domäner medan timmarna gick. Tur att vi åtminstone hade korparna att titta på.

En bra bit ut på myren låg ett stort “buffébord” av fryst slaktavfall uppdukat, så kallad åtel. Lite fusk kan kanske tyckas, men det är vad turistnäringen gör för att tillfredsställa såväl hungriga fåglar och djur som fågelskådare och fotografer som är villiga att betala en slant för häftiga upplevelser.

När vi efter drygt fem timmar började inse att bilder av något suddigt i en grantopp förmodligen var allt vi skulle få med oss hem, såg vi plötsligt hur en av örnarna i trädtoppen började röra på vingarna, lyfte och strax efter tog mark i myrkanten.

Finally, the eagle has landed!

Sedan dröjde det inte länge innan de övriga tre följde efter.

Det är inte alltid man vet vad man fångar på bild när kameramotorn får rulla på. Den här bilden såg jag aldrig komma – en havsörn med fripassagerare på ryggen – den upptäckte jag först när vi var hemma igen.

Här har en av örnarna lagt beslag på en lös klump av fruset kött, samtidigt som en korp ser ut som den försöker rycka en av örnens stjärtfjädrar.

” Det här är min mat, bara så du vet! Och förresten ska du låta bli att nypa mig i rumpan”, tycks örnen säga.

Även örnarna verkade uppskatta den så kallade sittpinnen, och först upp var den ståtliga gammelörnen. Det är den vita stjärten som visar att det är en äldre/gammal fågel. Men det dröjde inte länge innan den både bokstavligt och brutalt blev bortknuffad av en yngre förmåga. Gammal är tydligen inte alltid äldst. 

Visst, korparna hackade lite på varandra, men mellan korp och örn tycktes det råda enighet och samförstånd. Inget kurr där vad vi kunde se.

Vi hade i förväg sagt att vi skulle lämna gömslet senast klockan tre, men när det vid tvåtiden började yra lätt av snö i luften bestämde vi oss för att avsluta. Vi kände oss rikt belönade, hade fått de bilder vi ville ha och var mer än nöjda med vår dag. Vi visste också att det hade utfärdats en varning för snöoväder under eftermiddagen och ville gärna hinna hem innan ett eventuellt trafikkaos utbröt.

Så vi släckt kaminen, packade ihop, stängde bakom efter oss och vandrade den knaggliga stigen mot bilen. Betydligt lättare nu när man såg var man satte fötterna.

Tre nya livskryss

Veckan före jul plingade det ovanligt mycket i Makens telefon. Några sms var julhälsningar, men mest handlade det om larm om fåglar som normalt sett inte är så vanliga att träffa på i vårt land, åtminstone inte den här tiden på året.

Först ut var en härfågel som höll till i Gottröra i Norrtälje kommun. En märklig och exotisk fågel som kan skrämma slag på vem som helst när den reser upp plymen på huvudet och fräser till.

Eftersom jag var tvungen att stanna hemma för att grava laxen och förbereda saffranspannkakan som beställts till julaftonens knytkalas hos yngste sonen, gav sig Maken iväg ensam för att kunna kryssa av ännu en fågel på sin lista.

Ungefär samtidigt kom larmet om en rostsparv som navigerat helt fel på sin resa mot Afrika och istället landat vid fågelmatningen i en villaträdgård i Skutskär. En verklig raritet eftersom den endast setts två gånger tidigare i Sverige, vilket orsakade ett verklig halabaloo bland alla fågelentusiaster och -skådare som kom farande från hela landet för att invadera trädgården. Och den generösa familjen röjde ut möblerna ur köket, satte på kaffepannan och bjöd in alla som ville att titta och fotografera i lugna och ro genom köksfönstret. Vilken julklapp! Under nyårshelgen har familjen nu stängt sitt hus, men om fågeln är kvar nästa vecka sägs man vara välkommen igen.

För vår del blev det ingen resa till Skutskär. Vi har bestämt oss att försöka att inte slita på vare sig klimatet eller den gamla bilen i onödan och åker nu bara till platser dit SL-kortet tar oss. Som till exempel till en soptipp ute på Lidingö. Den här gången var det en berglärka som rapporterats spankulera omkring högst uppe på toppen av Trolldalstippen.

Som tur var såg vi varken till eller kände lukten av några sopor, istället verkade det vara en tipp för sten- och schaktmassor med många höga och branta kullar. Och överst på en av topparna tronade en liten skara entusiaster, alla med blicken riktad åt samma håll samtidigt som de ropade ut vartåt vi skulle titta.

Vi försökte hänga med i anvisningarna så gott det gick men det var inte lätt. Den lilla berglärkan var i ständig och snabb rörelse, ömsom kamouflerad i gruset, ömsom uppflugen på en sten eller nedanför, eller försvunnen bakom någon buske. Men till slut visade den ändå upp sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder.

Med sin speciella teckning i svart och gult på huvudet skiljer berglärkan ut sig bland de övriga lärkorna. Den kan väl inte sägas vara någon riktig raritet, den häckar norrut och flyttar sedan söderut under vintern till södra Sverige, Danmark och sydöstra Storbritannien. Därför är det ovanligt att få se den här den här tiden på året.

Kanske den här gynnaren hade kommit ifrån sin flock och sedan tappat både kartan och kompassen.


När vi kom hem igen och jag gick igenom mina bilder upptäckte jag att en av gråsiskorna jag plåtat inte var någon gråsiska, utan en snösiska.

Så med berglärka, snösiska och en trädlärka, som också flög runt där uppe på toppen, blev det tre nya livskryss för min del. Det kändes som att resan med tåg, två byten på tunnelbanan och som avslutning buss betalat sig väl.


Nu önskar jag alla bloggvänner som brukar titta in här ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!

 

Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.

 

 

Influensa, OS och en doktor i telefonen

“Jag har känt mig lite krasslig de senaste dagarna. I vanliga fall hade jag uppsökt vårdcentralen för att utreda orsaken, men nu har jag blivit modern och laddat ner den nya Kry-appen i mobiltelefonen. Ni vet den där appen som gör att man kan konsultera en läkare via telefonen och få en diagnos. Jag har aldrig använt den tidigare, men nu var det dags.

Tog fram telefonen och tryckte nyfiket på appen. Efter en kort stund dök det upp en läkare i klassisk vit rock på skärmen.

-Hejsan, Göran Sadelgren heter jag och är din läkare i appen. Först vill jag be dig sätta på högtalarfunktionen på din telefon. Det underlättar kommunikationen.

Läkaren lät glad och hurtig på rösten och jag slog på högtalaren.

-Blir det bra så, frågade jag.

-Utmärkt! Då vill jag börja med dina personuppgifter och sedan beskriver du hur du känner dig.

Jag lämnade dessa och en kort beskrivning av mina symptom och såg läkaren fundersamt stryka sig om hakan.

-Hmm….ja, vi börjar med en vanlig hälsoundersökning då, fortsatt han.

-Eeeh…ursäkta, det här är första gången jag använder appen. Hur går det till?

-Ni använder mobiltelefonen hela tiden som ett instrument och gör precis som jag säger.

-Okej…..

-Då så, då börjar vi. Först vill jag kolla ert hjärta. Stoppa in telefonen under tröjan och lägg den mot huden strax under vänster bröst.

-Okej…..

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Mobilen kändes kall mot skinnet.

-Utmärkt, hördes doktor Görans röst mullra under tröjan. Nu flyttar ni ned telefonen några centimeter och tar ett djupt andetag.

Jag gjorde så.

-Perfekt. Flytta över telefonen till höger sida och gör om proceduren.

Jag fortsatt att följa läkarens instruktioner.

-Utmärkt. Nu tar ni ut telefonen igen och sätter den på en selfiepinne.

-En selfie vadå???……

-Har ni ingen selfipinne, undrade läkaren förvånat.

-Näää…..

-Hmm, det var mindre bra. Jag behöver nämligen lyssna på era lungor från ryggen och dit når ni inte med era armar……

Nu är det så att uppfinningsrikedom är mitt andra namn. Snabbt tejpade jag fast mobilen på en stekspade.

-Så där ja. Problemet är löst, sa jag till läkaren i luren.

-Vad bra. Då lägger ni telefonen mot huden strax under skulderbladet på vänster sida och hostar. Sedan byter ni till höger sida och gör om proceduren.

Jag gjorde så.

-Bra, ekade läkarens röst. Det låter okej. Nu vill jag titta er i halsen.

-Hur då, frågade jag nyfiket.

-Med mobilen så klart. Alltid mobilen! Gapa stort och för in telefonen.

Herregud så omständigt, men jag gjorde som läkaren bad.

-Lite längre in om jag får be, hördes läkarens dämpade röst i min munhåla.

-Nggnufff…..goooopff….var det enda jag fick fram.

-STOPP DÄR, ropade läkaren mot gomseglet. Utmärkt! Ta ett foto!

Jag gjorde så och tog ut telefonen. Skärmen hade blivit blöt, så jag tog ett papper och torkade av den.

-Vad gör ni, undrade läkaren förbryllat. Bilden flimrar!

-Ursäkta, ni fick saliv i håret. Jag torkar bara av skärmen! Så där. Klart.

-Bra! Har ni tagit tempen idag?

-Nej!

-Gör det!

En kort stund senare hördes läkarens dämpade röst:

-Hallå…. är ni kvar? Skärmen blev alldeles svart nu!

Har ni en blekaste aning om hur j**la stor en Iphone 7-telefon är?

Ambulanspersonalen, som en halvtimma senare hämtade mig, bet sig frenetiskt i underläppen för att inte bryta ihop av skratt. Akutläkaren höll sedan på i en timme för att få ut mobilen ur rumpan. Därför står jag just nu upp och dricker mitt kaffe. Och Kry-appen, den har jag tagit bort. Tacka vet jag live-doktorn!”

Ja, det där kunde mycket väl ha handlat om mig, med tanke på hur Maken och jag febriga, hostiga och med värkande kroppar de senaste veckorna mödosamt alternerat mellan sängen och TV-soffan. Men nej, det är inte jag som är den drabbade. Har bara kopierat inlägget från en god vän, som i sin tur delat det på Facebook. Tyckte det var kul och tänkte att fler kunde få skratta åt en historia som kanske snart kan bli “på riktigt”. Och jag måst erkänna att jag gick på den ända till det där med stekspaden!!

När man nu ändå drabbas av influensa (light, får jag väl säga, eftersom vi ändå vaccinerat oss och det säkert kunde varit bra mycket värre) får vi väl vara tacksamma att det ändå sker samtidigt som OS-tävlingar rullar på TVn dygnet runt. Kanske dags att börja försäkra oss om inkvartering i Östersund under skidskytte-VM nästa vinter med tanke på hur de svenska skidskyttarna levererat. 🙂

 

Räkning av vinterfåglar inpå knuten

Precis som så många andra den gångna helgen har även vi suttit och räknat vinterfåglar inpå knuten.

Eftersom vi bor i lägenhet och det är förbjudet att mata fåglar på balkongen, har det blivit tradition att vi åker upp till våra vänners sommarställe i Vämlinge i Roslagen. Där brukar vi sedan bli sittande framför fönstret under en timmes tid medan vi blåstirrar ut och försöker hålla koll på alla olika rör och små hus med frön, nötter och talgbollar, samtidigt som vi gör vårt bästa för att hinna med att räkna alla fåglar som flaxar fram och tillbaka mellan maten och de skyddande buskagen i närheten.

Väderförhållandena var verkligen inte optimala när vi under söndagen slog oss ner för att ta oss an denna räkneuppgift. Grisigt, grått och duggregn och den enda fågel som inte verkade bry sig om vädret var en trädkrypare som klättrade uppför tallen bredvid gäststugan.

När en halvtimme gått och de enda besökarna var två blåmesar avbröt vi räkningen och ägnade oss istället åt att komma med “goda råd och dåd” inför den stundande renoveringen av vännernas kök.

Efter en god lunch slog vi oss på nytt ner vid fönstret. Även om aktiviteten kring fågelmatningen nu ökat något, insåg vi tidigt att vi inte skulle komma att slå något rekord i år, vare sig vad gällde antal eller arter. När en timme hade gått var det blåmesen som avgått med segern. Nio stycken hade varit på plats samtidigt. Andraplatsen delades mellan stjärtmes och pilfink. Stjärtmesen, denna söta lilla vita boll, var en ny bekantskap (och kryss) för mig.

Resultat VIK 2018

9 Blåmes
4 Pilfink
4 Stjärtmes
3 Domherre
3 Koltrast
3 Svartmes
3 Talgoxe
2 Nötväcka
2 Tofsmes
1 Trädkrypare (den fortsatte att av och till besöka samma tall under eftermiddagen)

Totalt 34 fåglar (48 st 2017) fördelade på 10 arter (12 2017).