Från sjö till bord

Vår dagliga middag. Ja, så kan man nästan kalla det med tanke på all fisk som maken (ibland med viss hjälp av barnbarnet) dragit upp de senaste veckorna.  Många fiskmiddagar har det blivit, flera i veckan faktiskt. Stekta gäddfiléer, friterade abborrfiléer med kapris, trattkantareller (torkade från förra året) och brynt dillsmör, och så det godaste av allt, rökta abborrar.

Maken rensar och röker, jag kokar potatisen och försöker fixa till något som ska likna en remouladsås av vad som finns hemma (inte alltid så lätt att spontanlaga efter recept när det är 3 mil till närmaste affär). Till det en sallad av sådant som äntligen börjat spira i växthuset och pallkragarna.

Rökt abborre betyder alltid en festmåltid, även på en vardag, och eftersom jag just den här dagen också plockat årets första smultron kunde middagen för ovanlighetens skull också avslutas med en liten efterrätt. Smultron, varvade med råkräm och kaksmulor.

Advertisements

Den långa flytten från Afrika

En morgon för några veckor sedan hörde jag på nyheterna hur Öland formligen invaderats av tistelfjärilar. Några timmar senare satt jag och Maken på förstutrappen och drack vårt förmiddagskaffe, när jag plötsligt kände ett svagt vinddrag mot min kind, som en lätt smekning. Något som fladdrade till, och så igen, och igen.

Jag tittade upp och såg att syrenen vid stugknuten var full av orange-brunmönstrade fjärilar som tycktes få hela busken att vibrera. De flög runt, runt bland blomklasarna, aldrig stilla många sekunder. Bytte plats med varandra innan några flög vidare till rönnen, som också stod i blom, medan nya anslöt.

Ser man på, sa Maken, invasion av tistelfjärilar även här uppe, åtminstone i vår syrenbuske. Det måste jag genast rapportera in. Var på han reste sig upp, tog kaffekoppen och gick in och började knappra på datorn.

Nu har både syren och rönnen blommat över sedan ett bra tag, och av tistelfjärilarna finns knappt någon kvar.


När jag hämtade posten häromdagen låg där ett brev med Lunds universitets emblem på, mitt Alma mater. Oj, vad är detta, vad kan de vilja mig? En inbjudan till något tjusigt jubileum, eller kanske en återträff hann jag tänka, medan jag börja riva upp den självhäftande fliken på kuvertets baksida. Halvvägs såg jag plötsligt att det stod Biologiska institutionen som avsändare, ett ställe jag aldrig satt min fot på, och att brevet inte alls var adresserat till mig utan till Maken.

Tur med självhäftande kuvert, då går de att återförsluta igen, åtminstone så pass att man alltid kan skylla på posten eller brevbäraren om någon skulle bli misstänksam och börja undra vem som försökt tjuvkika på innehållet.

Brevet innehöll ett informationsblad från Svensk Dagfjärilsövervakning och handlade om just tistelfjärilen och dess fantastiska flytt från så långt söderut som Afrika söder om Sahara.

Det flyttar alltid tistelfjärilar och amiraler norrut på våren, men det är inte så ofta som några större mängder når vårt land. I år fanns det dock redan i slutet av april och början av maj tecken på att vi kanske rent av skulle kunna få en invasion av dem. Vilket vi alltså fick!

De flesta tistelfjärilar genomför flytten successivt norrut, en generation i taget, men ny forskning tyder på att enstaka fjärilar faktiskt klarar att flyga hela sträckan upp till Sverige.

Kanske är denna fjäril med sina fransiga och slitna vingar en av dem som lyckats med bedriften att ta sig ända hit i ett svept.

 

Nu under juni och juli kommer tistelfjärilarna att dö efter hand och en ny generation kläcks fram. Om inget oväntat sker räknar man med ett stort antal tistelfjärilar när den nya generationen blir flygfärdig fram emot juli, och kanske kommer man att kunna se många av dem på sydsträck i Falsterbo i slutet av juli månad.

 

Den som tycker om och är intresserad av fjärilar och skulle vilja vara med och räkna dem, t ex hemma på tomten eller i närområdet, kan läsa mer om hur det går till på http://www.dagfjarilar.lu.se

 

Utsikt från ett fönster

Sedan ett några veckor är vi nu på plats i vårt sommarviste och paradis, och det tog inte lång tid för ryktet om vår ankomst att nå såväl våra bevingade som fyrfotade vänner.

Redan på förmiddagen den andra dagen dök domherren upp vid de tomma frörören. Han såg ju inte direkt mager ut där han satt med den röda västen som smet åt över buken, ändå stirrade han anklagande på oss. Var är maten, tycktes han undra.

Maken hade inte tänkt öppna “fågelrestaurangen” förrän Miss Molly Malone, barnbarnens katt, har gjort sitt årliga besök senare i juli. Men när så även grönsiskor, grönfinkar, talgoxar, hackspettar och de bägge ekorrarna anslöt och alla unisont åstadkom en ljudkuliss som inte kunde tolkas som något annat än ett “hur länge ska vi sitta här med tomma fat, tomma fat…“, ja, då var det bara för Maken att ge efter och duka fram solrosfrön och jordnötter.

De första veckorna här uppe följer alltid sin alldeles egna tidsordning enligt mottot the same procedure as last year. Det vill säga hela huset ska städas, ut med spåren efter vinterns påhälsning av möss liksom alla döda flugor och spindelväv som samlats i hörnen.

Utomhus ska gräset klippas för första gången i år, vilket alltid kräver minst tre omgångar med gräsklipparen innan gräset når normal höjd. Vattenslangen ska kopplas in och läggas ut i sjön så att jag kan få rinnande vatten i kökskranen, och växthus och planteringspallar förberedas och sås för kommande skördar. Och efter flera års missväxt ser det faktiskt ut som att vi i år kommer att få njuta av egna grönsaker. Alla frön verkar ha grott, ruccolan tittade upp redan efter tre dagar och rädisorna och spenaten är på god frammarsch.

Nu när alla måsten är avprickade finns det tid att luta sig tillbaka och ta in allt som naturen runt omkring bjuder.

Mellan de båda flugsnappsfamiljerna som bor grannar är det emellanåt lite si och så med grannsämjan. Så pass att de efter ett tag valde att flytta ifrån varandra och till nya holkar i varsin ände av tomten.

Fru Koltrast, som får mig att le när hon stolt visar upp sitt nya tandgarnityr. Eller har hon bara näbben full av ungarnas favoritmat?

Och den ståtliga storlommen, som ganska ofta kommer simmande längs stranden om morgnarna.

Nu är också tiden inne när fågelungarna börjar pröva sina vingar. Här är det grönfinkens avkommor, intensivt flaxande för att hålla sig kvar i luften medan de förflyttar sig från gren till gren ner genom trädet. Sedan den djärvare resan, från ett träd till ett annat. Och med lite tur och några stopp på vägen når de till slut fram till frömataren där föräldrarna redan sitter och mumsar i sig.

Plötsligt kommer ett gäng grönsiskor och slår sig ner på mataren. På en pinne strax bredvid sitter en vuxen grönfink och nu händer något märkligt. En av grönsiskorna lutar sig ner mot grönfinken som gapar och sträcker sig upp mot mataren. Båda försöker göra sig så långa som möjligt och grönsiskan, som har näbben full med solroskärnor, når nästan ner till grönfinkens öppna gap. Men bara nästan. Sedan tappar han balansen. Varför försöker grönsiskan mata grönfinken?

Nu är det bara en knapp timme kvar till midsommarafton och jag önskar er alla en härlig helg. Hoppas att solguden är med oss, så ett vi slipper bära sillen, snapsen och jordgubbstårtan fram och tillbaka mellan skurarna.

Litet bo vi sätta vill…

Vårtecknen står som spön i backen just nu. På FB och bloggar sprider sig tussilago och nyutslagna blåsippor sakta upp genom landet, och snart kommer vitsipporna efter. Och härom natten gick isen på Vallentunasjön upp. Allt som var kvar på morgonen var drivor av iskärvor, tunna som glas, som vinden föst framför sig in mot stranden. Nu cirklar måsarna högt där uppe, skränande av lycka över fritt och öppet vatten. Ett säkert vårtecken det också.

I naturen är det bråda tider. Holkar rensas på gammalt skräp av nya hyresgäster; kvistar, löv och mossa singlar i en jämn ström till marken. En koltrast stretar fram jämsides med mig en stund med ett rejält risknippe i näbben innan den viker av och försvinner in under ett buskage. Pilfinkar, blåmesar, talgoxar och en ensam entita pilar ut och in i grenverken och upp och ner för trädstammarna. Inte stilla en sekund. Ingen som tar sig tid att stanna upp och lyssna till den ståtliga bofinken som bröstar upp sig i toppen på en kal björk och drillar arior som den värsta Caruso.

Det är då jag plötsligt får syn på dem, de söta, vita snöbollarna med sina långa stjärtar. Stjärtmesarna.

Idogt jobbar de med bygget av sitt bo i klykan mellan stammen på en gammal ask och en gren som gått av. Med blixtens hastighet gör de utflykter till omgivande träd, pickar bort torra små flagor av grå lav på grenarna och sedan lika snabbt tillbaka till boet igen. 



Stadigt växer sig väggarna allt högre, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur de ska få plats där inne, bägge två samtidigt. Och hur gör de med de långa stjärtarna?

När stjärtmesen sticker upp sitt lilla huvud ur boet får den mig att tänka på en liten hermelin. Så bedårande söt.

Ingen rast och ingen ro, än är vi inte klara, tycks den säga när den ger sig iväg på jakt efter mer bomaterial.

The eagle has landed

Kvart över fem på morgonen ringde klockan. Time to rise and shine och göra oss i ordning för dagens äventyr. Beckmörkt ute och termometern visade -14 grader när vi lämnade Mattöns B & B i Gysinge, Gästrikland och med bilen körde efter mannen som skulle visa vägen ut till myren och gömslet, där vi bokat in oss för en dag.

Kanske det här var dagen det äntligen skulle ske, vårt möte med havsörnarna. Tredje gången gillt i så fall.

När vi steg ur bilen hade temperaturen fallit ytterligare, nu -17 grader och det var fortfarande mörkt. Rimfrostkristallerna på grässtrån och buskar glittrade som diamanter i ficklampornas sken när vi med kameraryggsäckar och väskor halkade fram längs den upptrampade stigen. Gamla fotspår som avsatts i snömodd hade under natten frusit till is och blivit farligt knöliga.

Vår vägvisare tände gasolkaminen i det lilla skjulet och visade hur den fungerade. Önskade sedan lycka till och gav sig iväg. Vi installerade oss, kontrollerade inställningarna på våra kameror och såg till att ISO-talet var tillräckligt högt innan vi trädde in objektiven i de svarta tygstrutarna. Drog åt dragskon så att inte ljuset inifrån skulle sippra ut och avslöja oss, och skruvade till sist fast kameror och stativhuvuden på de vridbara metallarmarna. Nu var vi beredda.

Ute var det vitt och stilla, det enda som bröt tystnaden var några korpar som ropade på långt håll. Att stint stirra ut genom de smala fönstergluggarna försatte oss i ett nästan meditativt tillstånd, som endast bröts när vi emellanåt måste torka bort imman på de tonade plexiglasskivorna. Eller titta i sökaren och provta en bild bara för att testa att kamerorna fortfarande fungerade.

Där ute i det vita havet hände absolut ingenting, det enda var att vi börja frysa om tårna, och att fötter och ben blev allt stelare av kylan som svepte in genom golvet och springorna i väggen. Det var svårt att tro på termometern på väggen som faktiskt visade +20, men den satt å andra sidan högt och nära kaminen.

Men så till slut, på en gammal torr gren på perfekt fotoavstånd från gömslet, slog sig två korpar ner.  Kanske var det signalen för att fler nu skulle våga sig fram.

Plötsligt var det ett kraxande och flaxande utan dess like både i luften och på backen, där en hel del tjuvnyp delades ut av hårda näbbar.

Det kändes mäktigt att kunna betrakta korpen på så nära håll. En fågel, som det vilade något ödesmättat och olycksbådande över i allt det svarta och som förde tankarna till en annan stor svart fågel, skarven.

I flykt, med sina fransiga vingar mot den vita snön, fick den mig att tänka på de där svarta siluettbilderna som förr ofta prydde väggarna i äldre hem.


Utanför stugknuten dök tre rådjur upp. Med de spetsiga nosarna djupt nere i snön på jakt efter något ätbart plöjde de sig lugnt och metodiskt fram över myren.

Havsörnarna lyste fortfarande med sin frånvaro och en lätt otålighet började sprida sig inne i gömslet. Klockan var i alla fall halv elva, så var höll de hus? Då puttade Maken på mig och pekade bort mot granskogen på andra sidan myren. Och där i en av grantopparna satt två stycken, visserligen på alldeles för långt fotoavstånd för våra kameror, men nu hade vi i alla fall med egna ögon sett att de fanns, och att de var på plats.

Efter en stund dök ytterligare två upp, och där satt de sedan som fyra orörliga väktare som höll uppsikt över sina domäner medan timmarna gick. Tur att vi åtminstone hade korparna att titta på.

En bra bit ut på myren låg ett stort “buffébord” av fryst slaktavfall uppdukat, så kallad åtel. Lite fusk kan kanske tyckas, men det är vad turistnäringen gör för att tillfredsställa såväl hungriga fåglar och djur som fågelskådare och fotografer som är villiga att betala en slant för häftiga upplevelser.

När vi efter drygt fem timmar började inse att bilder av något suddigt i en grantopp förmodligen var allt vi skulle få med oss hem, såg vi plötsligt hur en av örnarna i trädtoppen började röra på vingarna, lyfte och strax efter tog mark i myrkanten.

Finally, the eagle has landed!

Sedan dröjde det inte länge innan de övriga tre följde efter.

Det är inte alltid man vet vad man fångar på bild när kameramotorn får rulla på. Den här bilden såg jag aldrig komma – en havsörn med fripassagerare på ryggen – den upptäckte jag först när vi var hemma igen.

Här har en av örnarna lagt beslag på en lös klump av fruset kött, samtidigt som en korp ser ut som den försöker rycka en av örnens stjärtfjädrar.

” Det här är min mat, bara så du vet! Och förresten ska du låta bli att nypa mig i rumpan”, tycks örnen säga.

Även örnarna verkade uppskatta den så kallade sittpinnen, och först upp var den ståtliga gammelörnen. Det är den vita stjärten som visar att det är en äldre/gammal fågel. Men det dröjde inte länge innan den både bokstavligt och brutalt blev bortknuffad av en yngre förmåga. Gammal är tydligen inte alltid äldst. 

Visst, korparna hackade lite på varandra, men mellan korp och örn tycktes det råda enighet och samförstånd. Inget kurr där vad vi kunde se.

Vi hade i förväg sagt att vi skulle lämna gömslet senast klockan tre, men när det vid tvåtiden började yra lätt av snö i luften bestämde vi oss för att avsluta. Vi kände oss rikt belönade, hade fått de bilder vi ville ha och var mer än nöjda med vår dag. Vi visste också att det hade utfärdats en varning för snöoväder under eftermiddagen och ville gärna hinna hem innan ett eventuellt trafikkaos utbröt.

Så vi släckt kaminen, packade ihop, stängde bakom efter oss och vandrade den knaggliga stigen mot bilen. Betydligt lättare nu när man såg var man satte fötterna.

Tre nya livskryss

Veckan före jul plingade det ovanligt mycket i Makens telefon. Några sms var julhälsningar, men mest handlade det om larm om fåglar som normalt sett inte är så vanliga att träffa på i vårt land, åtminstone inte den här tiden på året.

Först ut var en härfågel som höll till i Gottröra i Norrtälje kommun. En märklig och exotisk fågel som kan skrämma slag på vem som helst när den reser upp plymen på huvudet och fräser till.

Eftersom jag var tvungen att stanna hemma för att grava laxen och förbereda saffranspannkakan som beställts till julaftonens knytkalas hos yngste sonen, gav sig Maken iväg ensam för att kunna kryssa av ännu en fågel på sin lista.

Ungefär samtidigt kom larmet om en rostsparv som navigerat helt fel på sin resa mot Afrika och istället landat vid fågelmatningen i en villaträdgård i Skutskär. En verklig raritet eftersom den endast setts två gånger tidigare i Sverige, vilket orsakade ett verklig halabaloo bland alla fågelentusiaster och -skådare som kom farande från hela landet för att invadera trädgården. Och den generösa familjen röjde ut möblerna ur köket, satte på kaffepannan och bjöd in alla som ville att titta och fotografera i lugna och ro genom köksfönstret. Vilken julklapp! Under nyårshelgen har familjen nu stängt sitt hus, men om fågeln är kvar nästa vecka sägs man vara välkommen igen.

För vår del blev det ingen resa till Skutskär. Vi har bestämt oss att försöka att inte slita på vare sig klimatet eller den gamla bilen i onödan och åker nu bara till platser dit SL-kortet tar oss. Som till exempel till en soptipp ute på Lidingö. Den här gången var det en berglärka som rapporterats spankulera omkring högst uppe på toppen av Trolldalstippen.

Som tur var såg vi varken till eller kände lukten av några sopor, istället verkade det vara en tipp för sten- och schaktmassor med många höga och branta kullar. Och överst på en av topparna tronade en liten skara entusiaster, alla med blicken riktad åt samma håll samtidigt som de ropade ut vartåt vi skulle titta.

Vi försökte hänga med i anvisningarna så gott det gick men det var inte lätt. Den lilla berglärkan var i ständig och snabb rörelse, ömsom kamouflerad i gruset, ömsom uppflugen på en sten eller nedanför, eller försvunnen bakom någon buske. Men till slut visade den ändå upp sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder.

Med sin speciella teckning i svart och gult på huvudet skiljer berglärkan ut sig bland de övriga lärkorna. Den kan väl inte sägas vara någon riktig raritet, den häckar norrut och flyttar sedan söderut under vintern till södra Sverige, Danmark och sydöstra Storbritannien. Därför är det ovanligt att få se den här den här tiden på året.

Kanske den här gynnaren hade kommit ifrån sin flock och sedan tappat både kartan och kompassen.


När vi kom hem igen och jag gick igenom mina bilder upptäckte jag att en av gråsiskorna jag plåtat inte var någon gråsiska, utan en snösiska.

Så med berglärka, snösiska och en trädlärka, som också flög runt där uppe på toppen, blev det tre nya livskryss för min del. Det kändes som att resan med tåg, två byten på tunnelbanan och som avslutning buss betalat sig väl.


Nu önskar jag alla bloggvänner som brukar titta in här ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!