Influensa, OS och en doktor i telefonen

“Jag har känt mig lite krasslig de senaste dagarna. I vanliga fall hade jag uppsökt vårdcentralen för att utreda orsaken, men nu har jag blivit modern och laddat ner den nya Kry-appen i mobiltelefonen. Ni vet den där appen som gör att man kan konsultera en läkare via telefonen och få en diagnos. Jag har aldrig använt den tidigare, men nu var det dags.

Tog fram telefonen och tryckte nyfiket på appen. Efter en kort stund dök det upp en läkare i klassisk vit rock på skärmen.

-Hejsan, Göran Sadelgren heter jag och är din läkare i appen. Först vill jag be dig sätta på högtalarfunktionen på din telefon. Det underlättar kommunikationen.

Läkaren lät glad och hurtig på rösten och jag slog på högtalaren.

-Blir det bra så, frågade jag.

-Utmärkt! Då vill jag börja med dina personuppgifter och sedan beskriver du hur du känner dig.

Jag lämnade dessa och en kort beskrivning av mina symptom och såg läkaren fundersamt stryka sig om hakan.

-Hmm….ja, vi börjar med en vanlig hälsoundersökning då, fortsatt han.

-Eeeh…ursäkta, det här är första gången jag använder appen. Hur går det till?

-Ni använder mobiltelefonen hela tiden som ett instrument och gör precis som jag säger.

-Okej…..

-Då så, då börjar vi. Först vill jag kolla ert hjärta. Stoppa in telefonen under tröjan och lägg den mot huden strax under vänster bröst.

-Okej…..

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Mobilen kändes kall mot skinnet.

-Utmärkt, hördes doktor Görans röst mullra under tröjan. Nu flyttar ni ned telefonen några centimeter och tar ett djupt andetag.

Jag gjorde så.

-Perfekt. Flytta över telefonen till höger sida och gör om proceduren.

Jag fortsatt att följa läkarens instruktioner.

-Utmärkt. Nu tar ni ut telefonen igen och sätter den på en selfiepinne.

-En selfie vadå???……

-Har ni ingen selfipinne, undrade läkaren förvånat.

-Näää…..

-Hmm, det var mindre bra. Jag behöver nämligen lyssna på era lungor från ryggen och dit når ni inte med era armar……

Nu är det så att uppfinningsrikedom är mitt andra namn. Snabbt tejpade jag fast mobilen på en stekspade.

-Så där ja. Problemet är löst, sa jag till läkaren i luren.

-Vad bra. Då lägger ni telefonen mot huden strax under skulderbladet på vänster sida och hostar. Sedan byter ni till höger sida och gör om proceduren.

Jag gjorde så.

-Bra, ekade läkarens röst. Det låter okej. Nu vill jag titta er i halsen.

-Hur då, frågade jag nyfiket.

-Med mobilen så klart. Alltid mobilen! Gapa stort och för in telefonen.

Herregud så omständigt, men jag gjorde som läkaren bad.

-Lite längre in om jag får be, hördes läkarens dämpade röst i min munhåla.

-Nggnufff…..goooopff….var det enda jag fick fram.

-STOPP DÄR, ropade läkaren mot gomseglet. Utmärkt! Ta ett foto!

Jag gjorde så och tog ut telefonen. Skärmen hade blivit blöt, så jag tog ett papper och torkade av den.

-Vad gör ni, undrade läkaren förbryllat. Bilden flimrar!

-Ursäkta, ni fick saliv i håret. Jag torkar bara av skärmen! Så där. Klart.

-Bra! Har ni tagit tempen idag?

-Nej!

-Gör det!

En kort stund senare hördes läkarens dämpade röst:

-Hallå…. är ni kvar? Skärmen blev alldeles svart nu!

Har ni en blekaste aning om hur j**la stor en Iphone 7-telefon är?

Ambulanspersonalen, som en halvtimma senare hämtade mig, bet sig frenetiskt i underläppen för att inte bryta ihop av skratt. Akutläkaren höll sedan på i en timme för att få ut mobilen ur rumpan. Därför står jag just nu upp och dricker mitt kaffe. Och Kry-appen, den har jag tagit bort. Tacka vet jag live-doktorn!”

Ja, det där kunde mycket väl ha handlat om mig, med tanke på hur Maken och jag febriga, hostiga och med värkande kroppar de senaste veckorna mödosamt alternerat mellan sängen och TV-soffan. Men nej, det är inte jag som är den drabbade. Har bara kopierat inlägget från en god vän, som i sin tur delat det på Facebook. Tyckte det var kul och tänkte att fler kunde få skratta åt en historia som kanske snart kan bli “på riktigt”. Och jag måst erkänna att jag gick på den ända till det där med stekspaden!!

När man nu ändå drabbas av influensa (light, får jag väl säga, eftersom vi ändå vaccinerat oss och det säkert kunde varit bra mycket värre) får vi väl vara tacksamma att det ändå sker samtidigt som OS-tävlingar rullar på TVn dygnet runt. Kanske dags att börja försäkra oss om inkvartering i Östersund under skidskytte-VM nästa vinter med tanke på hur de svenska skidskyttarna levererat. 🙂

 

Advertisements

Räkning av vinterfåglar inpå knuten

Precis som så många andra den gångna helgen har även vi suttit och räknat vinterfåglar inpå knuten.

Eftersom vi bor i lägenhet och det är förbjudet att mata fåglar på balkongen, har det blivit tradition att vi åker upp till våra vänners sommarställe i Vämlinge i Roslagen. Där brukar vi sedan bli sittande framför fönstret under en timmes tid medan vi blåstirrar ut och försöker hålla koll på alla olika rör och små hus med frön, nötter och talgbollar, samtidigt som vi gör vårt bästa för att hinna med att räkna alla fåglar som flaxar fram och tillbaka mellan maten och de skyddande buskagen i närheten.

Väderförhållandena var verkligen inte optimala när vi under söndagen slog oss ner för att ta oss an denna räkneuppgift. Grisigt, grått och duggregn och den enda fågel som inte verkade bry sig om vädret var en trädkrypare som klättrade uppför tallen bredvid gäststugan.

När en halvtimme gått och de enda besökarna var två blåmesar avbröt vi räkningen och ägnade oss istället åt att komma med “goda råd och dåd” inför den stundande renoveringen av vännernas kök.

Efter en god lunch slog vi oss på nytt ner vid fönstret. Även om aktiviteten kring fågelmatningen nu ökat något, insåg vi tidigt att vi inte skulle komma att slå något rekord i år, vare sig vad gällde antal eller arter. När en timme hade gått var det blåmesen som avgått med segern. Nio stycken hade varit på plats samtidigt. Andraplatsen delades mellan stjärtmes och pilfink. Stjärtmesen, denna söta lilla vita boll, var en ny bekantskap (och kryss) för mig.

Resultat VIK 2018

9 Blåmes
4 Pilfink
4 Stjärtmes
3 Domherre
3 Koltrast
3 Svartmes
3 Talgoxe
2 Nötväcka
2 Tofsmes
1 Trädkrypare (den fortsatte att av och till besöka samma tall under eftermiddagen)

Totalt 34 fåglar (48 st 2017) fördelade på 10 arter (12 2017).

Sparvhöken har landat

Det är ännu en i raden av alla dessa regniga dagar den här sommaren. Sitter vid datorn framför fönstret och stirrar dystert ut på fågelmatningen utanför. Sånär som på våra matglada ekorrar och ett par regnvåta grönfinkar verkar inte ens fåglarna tycka att det är mödan värt att ge sig ut idag. Jag funderar på om det finns något upplyftande att skriva om vädret, men jag har svårt att se något som helst komiskt i detta eviga strilande.

Plötsligt pangar det till i fönsterrutan och jag hinner se en fågel falla mot marken, medan ekorrarna rusar iväg åt olika håll. Samtidigt drar en mörk skugga förbi och landar på stubben precis nedanför fönstret. SPARVHÖKEN.

Jag grabbar tag i kameran som ligger beredd bredvid datorn – jag har nämligen väntat på det här ögonblicket ända sedan förra sommaren – och försöker göra mig osynlig genom att försiktigt huka mig ner och med diskreta gester och viskningar göra Maken uppmärksam på att sparvhöken sitter på stubben. Hoppas ni verkligen kan höra hur jag väser fram detta ‘sparvhöken sitter på stubben’.

Maken manar till lugn, tar sin kamera och vi smyger båda närmare fönstret och ser att höken sitter kvar. Och den förblir sittande, tillsynes helt oberörd eller ovetandes om oss där bakom rutan, trots att jag blir tvungen att flytta en blomkruka för att få fri sikt medan Makens kamera smattrar på som en mindre kulspruta.

Sparvhöken ger oss fem adrenalinhöjande minuter att ta våra bilder innan den plötsligt gör ett utfall mot en av ekorrarna på backen. Försöket misslyckas och den landar istället på en sten en bit bort. Ekorren låter sig dock inte skrämmas så lätt utan går till motattack, rusar upp på stenen och får sparvhöken att direkt dra iväg. Tufft gjort av ekorren, det hade vi inte trott.

Eftersom sparvhöken var så orädd, och efter att ha konsulterat fågelboken, tror vi att det i det här fallet rör sig om en unge.

 

Le chicouté nouveau vs le beaujolais nouveau

Nu är så årets premiär avklarad! Premiär? Ja, hjortronpremiären, när den långa väntan äntligen är slut och man kan plocka de där första mogna bären på en myr som fortfarande mest lyser rödprickig av hårda kart.

Det där med premiär är mitt alldeles egna lilla påfund och gäller bara för just “våra” myrar. Det visade sig att vi under några somrar alltid plockade de första bären just den 12 juli, så numera har det datumet blivit vår officiella hjortronpremiär. I år ställde dock det kyliga vädret till det och premiären blev en vecka sen.

Från det att de första vita hjortronblommorna slagit ut håller vi myrarna under kontinuerlig uppsikt. Det finns nämligen mycket att oroa sig för under vägen fram till mogna bär. Fördelningen av han- och honblommor måste vara den rätta, och en vitprickig myr betyder inte alltid god skörd. Vill det sig illa kan den bara innehålla den ena sortens blommor – och då blir inga bär gjorda. Sedan är det det där med frosten, slagregn och tillgången på insekter som också kan sätta käppar i hjulet.

Den här väntan på att bären ska mogna är lite som en långdragen graviditet fram till det ögonblick när det är dags för förlossning. I det här fallet då foderbladen, som skyddat bäret under mognadsprocessen, öppnar sig och viker ner sig och visar upp ett alldeles underbart saftigt orangerött hjortron. Och när det sker vill vi ju vara på plats, vara först och helst ensamma.

Ungefär som då på 80- 0ch 90-talet när stora delar av den vindrickande befolkningen formligen hängde på låset till systembolaget den tredje torsdagen i november för att försäkra sig om en flaska av årets Beaujolais nouveau. Kanske inte så mycket för smaken, som för att visa att man hängde med. Fortfarande är släppet av vinet, som finns på flaska redan två, tre månader efter skörd, en folkfest i Frankrike men här hemma verkar den trenden nu ha svalnat.

Till skillnad mot det unga vinet, som på den tiden ärligt talat var ganska tunt och med en viss jästsmak, är det de första unga hjortronen som i mitt tycke ger den godast och vackraste sylten.

“Le Beaujolais nouveau est arrivé”, som fransosen säger – själv kontrar jag med “le chicouté nouveau est arrivé”.

Den första skörden, knappt mer än ett par deciliter, förvandlas omgående till sylt när vi kommer hem. Det brukar bli precis så mycket att det räcker till ett par matskedar som under andäktig tystnad avnjutes varm till glass eller var sin bit friterad camembert. Efter att lyriskt ha smackat, ummmmat och himlat med ögonen kan vi konstatera att årets skörd håller mycket god kvalitet med stora, vackra och smakrika bär.

 

Nu när premiären är överstånden är plockningssäsongen i full gång. Som tur är mognar inte alla bären samtidigt, så varannan dag, om bara vädret tillåter, är ett lagom plockintervall. Hittills har vi alltid varit ensamma på myren, mycket tack vare bybornas rädsla för björn. Så plötsligt igår tycktes den skräcken vara som bortblåst när en “hel armé” av plockare klafsade fram över den vattensjuka myren med 10-litershinkar i händerna.

Jag delar gärna med mig av mygg, knott och småsve, men av hjortronen… . Nej, inte lika generöst, framför allt inte när jag vet att hinkmänniskorna måste bli tvungna att plocka mer omoget än moget om de tänkt sig att fylla alla sina hinkar.

Dessutom har jag mina leveranser att tänka på. Kajsa, Vivi, svärdottern och svärdotterns mamma, Kerstin, Barbro och säkert några till som utlovats en eller ett par “guldtackor” i mån av tillgång. Och sina löften vill man ju försöka hålla.

En bofink blev årets första patient

Tomt och märkligt tyst på fåglar i skogen runt stugan när vi kom upp till påsk. Men det tog inte lång tid efter att Maken fyllt på fågelmatarna med allehanda påskgodis förrän det var fullt av oräkneliga bofinkar, grönfinkar och -siskor, domherrar, tofsmesar och nötväckor plus de alltid närvarande talgoxarna och blåmesarna.

Tyvärr dröjde det inte länge innan även sparvhöken infann sig, åtminstone tror vi att det var den som gjorde att alla matgästerna plötsligt lyfte exakt samtidigt. Luftutrymmet utanför fönstret blev bokstavligt talat alldeles svart och mitt i all tumult flög en bofink rakt in i rutan med en ordentligt smäll och damp platt till marken, där den blev liggande och flämtade med utbredda vingar.

Hederskirurg Andersson greppade snabbt akutväskan och ryckte ut till undsättning. Lyfte försiktigt upp den lilla fågeln och konstaterade att inget verkade brutet, men kanske att den fått sig en liten hjärnskakning.

Efter att ha legat insvept i en handduk i Makens knä cirka en kvart började den försiktigt röra på sig. Vi öppnade upp handduken så att den enkelt skulle kunna ge sig av när den var redo.


Satte sig upp och vred prövande på huvudet några gånger.


Reste sig sedan och testade att benen höll. Stod kvar så ytterligare några minuter innan den ogenerat bajsade och sedan på snabba vingar försvann ut i friheten.

Slutet gott, allting gott hoppas vi.

Vem har häckat i holken?

Strax innan vi flyttade hem från landet tidigare i höst hade vi en inventering och städdag av Makens alla fågelholkar som är uppsatta på tomten och i skogarna runt om. Resultatet var tyvärr inte särskilt lyckosamt. Flera av holkarna hade inte haft någon inflyttning alls. Varför vet vi inte, kanske berodde det på att många av dem var alldeles nytillverkade.

I en av holkarna hade dock en svartvit flugsnapparfamilj bott. Redet var ovanligt stort och högt och när Maken lyfte på det översta lagret låg där nio okläckta talgoxeägg. Den rackarns flugsnapparen hade helt enkelt kört ut talgoxeparet och annekterat bostaden för egen del. Tydligen inte ett alldeles ovanligt beteende.

agg-2

agg-3

 

Och nu var det dags igen. Dags att infria ett sedan tidigt i våras avgivet löfte om att hjälpa till och rensa holkarna hemma hos Makens kusin. Så där ett 25-tal hade det sagts oss.

Hösten låg som en fuktig grå filt över hela länet den här dagen och ett lätt regn tvingade vindrutetorkarna till ett konstant arbete, medan vi körde 73:an söderut i riktning mot Nynäshamn. Ungefär halvvägs svängde vi av mot Söderby brygga och det vackra Hästhagen där Kusinen med fru bor.

Hästhagen är en förunderlig plats, ett ställe “där själen kan få ro” för att citera Makens favoritpoet. Så fort man öppnar grinden och stiger in på trädgårdsgången är det som att tiden tar paus en stund och man fylls av ett inre lugn. Jag blir lika lycklig varje gång jag kommer hit.

Själva huset, omgivet av en vacker naturtomt, var ursprungligen ett gammalt torp, som blev till sommarstuga, som blev ett permanentboende efter varsam renovering och tillbyggnad. Inomhus råder värme och trivsel och en ständigt närvarande känsla av ett slags lantligt Provence, inte minst i form av dofter och den fantastiska mat som alltid bjuds.hasthagen

 

Men åter till dagens projekt. I samlad tropp tågade vi ut i trädgården med stegar i olika längd, såg och diverse verktyg. Och samtliga verktyg kom till användning. Alla holkar var nämligen byggda med mer eller mindre sinnrika lösningar för hur de ska öppnas, smarta såväl som inte så smarta.

klattring-pa-stege

Vissa träd var också lättare att ta sig upp i än andra, där det ibland krävdes både handräckning och en stöttande hand.

assistans

grenverk

 

Men vad gör ni, tycktes blåmesen i rönnen intill ängsligt undra, när han plötsligt såg hur hela bohaget lyftes ut ur holken.

blames

Ja, här har det bott en mes, blåmes eller talgoxe, konstaterade Maken efter att ha inspekterat det lilla boet.

I ett av träden satt en holk med ett mycket mindre ingångshål än i övriga holkar och där inne låg ett bo som verkligen fick oss fundera och börja bläddra i fågelböckerna. Vad kunde det vara för liten fågel med nästan rovfågelsmönstrade fjädrar som hade häckat här? Kanske en sparvuggla? Knappast, även om den är liten och nätt skulle den nog inte kunna trycka sig in genom den här lilla  öppningen.

holk-med-litet-hal

 

När vi nästan gått tomten runt och rensat 18 holkar, kunde vi konstatera att det tycktes ha varit en fin sommar för familjebildning. Bosättningar i samtliga utom en. Två med starar och tre med svartvit flugsnappare, i övrigt mest mesar. I en holk hittade vi sorgligt nog tre döda talgoxeungar, kanske hade en eller båda föräldrarna råkat ut för någon rovfågel och ungarna på så vis blivit utan mat. Helt enkelt svultit ihjäl.

Nu återstod endast två uggleholkar, innan uppdraget var fullbordat. I den första fanns rejält med bomaterial, så vi tolkade det som en lyckad häckning av kattuggla.

Hur det hade gått i den andra fick vi aldrig veta. Just som Maken skulle resa stegen mot tallstammen, tittade plötslig en liten ekorre ut, nyfiken på vilka det var som kom på oväntat besök. Den var så söt att vi kapitulerade och beslöt att inte göra den hemlös, nu när vintern närmar sig.

ekorre

 

PS. När vi kom hem skickade Maken bilder på det märkliga “fjäderboet” till Naturhistoriska riksmuséet och till en känd expert på fågelfjädrar. Nu har vi fått svar och båda experterna menar att det inte är ovanligt att småfåglar bygger sina bon av hemsläpat dun och fjädrar från tamhöns och sjöfåglar (både höns och hav finns i närheten).

Ett besök på Runde – del 1

Låga moln sveper sina tunna grå filtar runt de grafitfärgade branterna och här och var kastar sig smältvattnet som brudslöjor nerför bergssidorna och slukas upp av de brusande vattendragen som löper längs vägen. I fjärran fjällen, fortfarande vitfläckiga av snö som vägrar att ge sig. Det är ett dramatiskt och mäktigt landskap vi reser igenom den här söndagsmorgonen.

 

Plötsligt blir det svart och vi försvinner in i ännu en tunnel och sedan upp och ner för ytterligare en berg- och dalbaneliknande bro. Det kittlar till i magen och vi tappar snart räkningen på både tunnlar och broar. Till slut har vi passerat den sista och kommit till vägs ände och målet för vår resa, som också är min födelsedagspresent till Maken. Han har nämligen länge närt en dröm om ett besök just här. Och HÄR, det är Runde, fågelön i yttre havsbandet på den norska västkusten.

På ön, som mäter cirka 3 x 6 kilometer, finns ett åttiotal fast boende, de flesta pensionärer, jämfört med ett par hundratusen häckande par av olika havsfåglar, där kanske den lustiga lunnefågeln är det största dragplåstret.

Runde 1

 

Eftersom vår lägenhet (med en fantastisk havsutsikt skulle det visa sig) inte är färdigstädad när vi checkar in på Runde Miljöcenter, ger vi oss istället iväg för att kolla in omgivningarna.

Runde Miljöcenter_redigerad-1

Leden upp till den första platån startar mellan ett par privata hus inte långt från husvagnscampingen, asfalterad i början och hiskeligt mjöksyreframkallande brant. Bitvis får man nästan dra sig upp med hjälp av räcket.

Runde backen upp

 

Väl uppe breder ett böljande hedlandskap ut sig, vitprickigt av blommande ängsull. Tittar man noga ser man fågelhuvuden som här och var rör sig i gräset. Det är ruvande storlabbshonor som nogsamt håller koll på skådare, fotografer och vanliga turister som stövlar fram genom landskapet. Ofta finns också en vakande hanne i närheten av boet.

Storlabb 1

Skyn är full av labbar som cirklar ovanför våra huvuden. Det stämmer det vi hört, att det är relativt lätt att komma nära fåglarna, men kommer man för nära deras bon tvekar de inte att göra utfall.

Storlabbar Runde

 

Storlabb 2 Runde

 

Storlabb 3 Runde

 

Plötsligt kommer en lågt flygande storlabb mot oss och slår sig ner precis bakom Makens fötter. Den är dunigare än de andra vi sett och helt orädd, troligen en årsgammal unge.

Storlabb 4 Runde

 

Storlabb 5 Runde

 

Jaha, och vilken av fotograferna är det tänkt att jag ska titta på egentligen?

 

Det är svårt att slita sig från den söta labben, men till slut vandrar vi vidare upp mot fågelberget. Den vita träcken längs bergssidan vittnar om de tusentals havssulor som har sina bon här.

Fågelberget Runde 1

 

Märkliga bergsformationer och en hänförande utsikt åt vilket håll man än tittar

Fågelberget Runde 2

 

Stup Runde

 

utsikt från Fågelberget

 

Fortsättning följer….