Le chicouté nouveau vs le beaujolais nouveau

Nu är så årets premiär avklarad! Premiär? Ja, hjortronpremiären, när den långa väntan äntligen är slut och man kan plocka de där första mogna bären på en myr som fortfarande mest lyser rödprickig av hårda kart.

Det där med premiär är mitt alldeles egna lilla påfund och gäller bara för just ”våra” myrar. Det visade sig att vi under några somrar alltid plockade de första bären just den 12 juli, så numera har det datumet blivit vår officiella hjortronpremiär. I år ställde dock det kyliga vädret till det och premiären blev en vecka sen.

Från det att de första vita hjortronblommorna slagit ut håller vi myrarna under kontinuerlig uppsikt. Det finns nämligen mycket att oroa sig för under vägen fram till mogna bär. Fördelningen av han- och honblommor måste vara den rätta, och en vitprickig myr betyder inte alltid god skörd. Vill det sig illa kan den bara innehålla den ena sortens blommor – och då blir inga bär gjorda. Sedan är det det där med frosten, slagregn och tillgången på insekter som också kan sätta käppar i hjulet.

Den här väntan på att bären ska mogna är lite som en långdragen graviditet fram till det ögonblick när det är dags för förlossning. I det här fallet då foderbladen, som skyddat bäret under mognadsprocessen, öppnar sig och viker ner sig och visar upp ett alldeles underbart saftigt orangerött hjortron. Och när det sker vill vi ju vara på plats, vara först och helst ensamma.

Ungefär som då på 80- 0ch 90-talet när stora delar av den vindrickande befolkningen formligen hängde på låset till systembolaget den tredje torsdagen i november för att försäkra sig om en flaska av årets Beaujolais nouveau. Kanske inte så mycket för smaken, som för att visa att man hängde med. Fortfarande är släppet av vinet, som finns på flaska redan två, tre månader efter skörd, en folkfest i Frankrike men här hemma verkar den trenden nu ha svalnat.

Till skillnad mot det unga vinet, som på den tiden ärligt talat var ganska tunt och med en viss jästsmak, är det de första unga hjortronen som i mitt tycke ger den godast och vackraste sylten.

”Le Beaujolais nouveau est arrivé”, som fransosen säger – själv kontrar jag med ”le chicouté nouveau est arrivé”.

Den första skörden, knappt mer än ett par deciliter, förvandlas omgående till sylt när vi kommer hem. Det brukar bli precis så mycket att det räcker till ett par matskedar som under andäktig tystnad avnjutes varm till glass eller var sin bit friterad camembert. Efter att lyriskt ha smackat, ummmmat och himlat med ögonen kan vi konstatera att årets skörd håller mycket god kvalitet med stora, vackra och smakrika bär.

 

Nu när premiären är överstånden är plockningssäsongen i full gång. Som tur är mognar inte alla bären samtidigt, så varannan dag, om bara vädret tillåter, är ett lagom plockintervall. Hittills har vi alltid varit ensamma på myren, mycket tack vare bybornas rädsla för björn. Så plötsligt igår tycktes den skräcken vara som bortblåst när en ”hel armé” av plockare klafsade fram över den vattensjuka myren med 10-litershinkar i händerna.

Jag delar gärna med mig av mygg, knott och småsve, men av hjortronen… . Nej, inte lika generöst, framför allt inte när jag vet att hinkmänniskorna måste bli tvungna att plocka mer omoget än moget om de tänkt sig att fylla alla sina hinkar.

Dessutom har jag mina leveranser att tänka på. Kajsa, Vivi, svärdottern och svärdotterns mamma, Kerstin, Barbro och säkert några till som utlovats en eller ett par ”guldtackor” i mån av tillgång. Och sina löften vill man ju försöka hålla.

En bofink blev årets första patient

Tomt och märkligt tyst på fåglar i skogen runt stugan när vi kom upp till påsk. Men det tog inte lång tid efter att Maken fyllt på fågelmatarna med allehanda påskgodis förrän det var fullt av oräkneliga bofinkar, grönfinkar och -siskor, domherrar, tofsmesar och nötväckor plus de alltid närvarande talgoxarna och blåmesarna.

Tyvärr dröjde det inte länge innan även sparvhöken infann sig, åtminstone tror vi att det var den som gjorde att alla matgästerna plötsligt lyfte exakt samtidigt. Luftutrymmet utanför fönstret blev bokstavligt talat alldeles svart och mitt i all tumult flög en bofink rakt in i rutan med en ordentligt smäll och damp platt till marken, där den blev liggande och flämtade med utbredda vingar.

Hederskirurg Andersson greppade snabbt akutväskan och ryckte ut till undsättning. Lyfte försiktigt upp den lilla fågeln och konstaterade att inget verkade brutet, men kanske att den fått sig en liten hjärnskakning.

Efter att ha legat insvept i en handduk i Makens knä cirka en kvart började den försiktigt röra på sig. Vi öppnade upp handduken så att den enkelt skulle kunna ge sig av när den var redo.


Satte sig upp och vred prövande på huvudet några gånger.


Reste sig sedan och testade att benen höll. Stod kvar så ytterligare några minuter innan den ogenerat bajsade och sedan på snabba vingar försvann ut i friheten.

Slutet gott, allting gott hoppas vi.

Vem har häckat i holken?

Strax innan vi flyttade hem från landet tidigare i höst hade vi en inventering och städdag av Makens alla fågelholkar som är uppsatta på tomten och i skogarna runt om. Resultatet var tyvärr inte särskilt lyckosamt. Flera av holkarna hade inte haft någon inflyttning alls. Varför vet vi inte, kanske berodde det på att många av dem var alldeles nytillverkade.

I en av holkarna hade dock en svartvit flugsnapparfamilj bott. Redet var ovanligt stort och högt och när Maken lyfte på det översta lagret låg där nio okläckta talgoxeägg. Den rackarns flugsnapparen hade helt enkelt kört ut talgoxeparet och annekterat bostaden för egen del. Tydligen inte ett alldeles ovanligt beteende.

agg-2

agg-3

 

Och nu var det dags igen. Dags att infria ett sedan tidigt i våras avgivet löfte om att hjälpa till och rensa holkarna hemma hos Makens kusin. Så där ett 25-tal hade det sagts oss.

Hösten låg som en fuktig grå filt över hela länet den här dagen och ett lätt regn tvingade vindrutetorkarna till ett konstant arbete, medan vi körde 73:an söderut i riktning mot Nynäshamn. Ungefär halvvägs svängde vi av mot Söderby brygga och det vackra Hästhagen där Kusinen med fru bor.

Hästhagen är en förunderlig plats, ett ställe ”där själen kan få ro” för att citera Makens favoritpoet. Så fort man öppnar grinden och stiger in på trädgårdsgången är det som att tiden tar paus en stund och man fylls av ett inre lugn. Jag blir lika lycklig varje gång jag kommer hit.

Själva huset, omgivet av en vacker naturtomt, var ursprungligen ett gammalt torp, som blev till sommarstuga, som blev ett permanentboende efter varsam renovering och tillbyggnad. Inomhus råder värme och trivsel och en ständigt närvarande känsla av ett slags lantligt Provence, inte minst i form av dofter och den fantastiska mat som alltid bjuds.hasthagen

 

Men åter till dagens projekt. I samlad tropp tågade vi ut i trädgården med stegar i olika längd, såg och diverse verktyg. Och samtliga verktyg kom till användning. Alla holkar var nämligen byggda med mer eller mindre sinnrika lösningar för hur de ska öppnas, smarta såväl som inte så smarta.

klattring-pa-stege

Vissa träd var också lättare att ta sig upp i än andra, där det ibland krävdes både handräckning och en stöttande hand.

assistans

grenverk

 

Men vad gör ni, tycktes blåmesen i rönnen intill ängsligt undra, när han plötsligt såg hur hela bohaget lyftes ut ur holken.

blames

Ja, här har det bott en mes, blåmes eller talgoxe, konstaterade Maken efter att ha inspekterat det lilla boet.

I ett av träden satt en holk med ett mycket mindre ingångshål än i övriga holkar och där inne låg ett bo som verkligen fick oss fundera och börja bläddra i fågelböckerna. Vad kunde det vara för liten fågel med nästan rovfågelsmönstrade fjädrar som hade häckat här? Kanske en sparvuggla? Knappast, även om den är liten och nätt skulle den nog inte kunna trycka sig in genom den här lilla  öppningen.

holk-med-litet-hal

 

När vi nästan gått tomten runt och rensat 18 holkar, kunde vi konstatera att det tycktes ha varit en fin sommar för familjebildning. Bosättningar i samtliga utom en. Två med starar och tre med svartvit flugsnappare, i övrigt mest mesar. I en holk hittade vi sorgligt nog tre döda talgoxeungar, kanske hade en eller båda föräldrarna råkat ut för någon rovfågel och ungarna på så vis blivit utan mat. Helt enkelt svultit ihjäl.

Nu återstod endast två uggleholkar, innan uppdraget var fullbordat. I den första fanns rejält med bomaterial, så vi tolkade det som en lyckad häckning av kattuggla.

Hur det hade gått i den andra fick vi aldrig veta. Just som Maken skulle resa stegen mot tallstammen, tittade plötslig en liten ekorre ut, nyfiken på vilka det var som kom på oväntat besök. Den var så söt att vi kapitulerade och beslöt att inte göra den hemlös, nu när vintern närmar sig.

ekorre

 

PS. När vi kom hem skickade Maken bilder på det märkliga ”fjäderboet” till Naturhistoriska riksmuséet och till en känd expert på fågelfjädrar. Nu har vi fått svar och båda experterna menar att det inte är ovanligt att småfåglar bygger sina bon av hemsläpat dun och fjädrar från tamhöns och sjöfåglar (både höns och hav finns i närheten).

Ett besök på Runde – del 1

Låga moln sveper sina tunna grå filtar runt de grafitfärgade branterna och här och var kastar sig smältvattnet som brudslöjor nerför bergssidorna och slukas upp av de brusande vattendragen som löper längs vägen. I fjärran fjällen, fortfarande vitfläckiga av snö som vägrar att ge sig. Det är ett dramatiskt och mäktigt landskap vi reser igenom den här söndagsmorgonen.

 

Plötsligt blir det svart och vi försvinner in i ännu en tunnel och sedan upp och ner för ytterligare en berg- och dalbaneliknande bro. Det kittlar till i magen och vi tappar snart räkningen på både tunnlar och broar. Till slut har vi passerat den sista och kommit till vägs ände och målet för vår resa, som också är min födelsedagspresent till Maken. Han har nämligen länge närt en dröm om ett besök just här. Och HÄR, det är Runde, fågelön i yttre havsbandet på den norska västkusten.

På ön, som mäter cirka 3 x 6 kilometer, finns ett åttiotal fast boende, de flesta pensionärer, jämfört med ett par hundratusen häckande par av olika havsfåglar, där kanske den lustiga lunnefågeln är det största dragplåstret.

Runde 1

 

Eftersom vår lägenhet (med en fantastisk havsutsikt skulle det visa sig) inte är färdigstädad när vi checkar in på Runde Miljöcenter, ger vi oss istället iväg för att kolla in omgivningarna.

Runde Miljöcenter_redigerad-1

Leden upp till den första platån startar mellan ett par privata hus inte långt från husvagnscampingen, asfalterad i början och hiskeligt mjöksyreframkallande brant. Bitvis får man nästan dra sig upp med hjälp av räcket.

Runde backen upp

 

Väl uppe breder ett böljande hedlandskap ut sig, vitprickigt av blommande ängsull. Tittar man noga ser man fågelhuvuden som här och var rör sig i gräset. Det är ruvande storlabbshonor som nogsamt håller koll på skådare, fotografer och vanliga turister som stövlar fram genom landskapet. Ofta finns också en vakande hanne i närheten av boet.

Storlabb 1

Skyn är full av labbar som cirklar ovanför våra huvuden. Det stämmer det vi hört, att det är relativt lätt att komma nära fåglarna, men kommer man för nära deras bon tvekar de inte att göra utfall.

Storlabbar Runde

 

Storlabb 2 Runde

 

Storlabb 3 Runde

 

Plötsligt kommer en lågt flygande storlabb mot oss och slår sig ner precis bakom Makens fötter. Den är dunigare än de andra vi sett och helt orädd, troligen en årsgammal unge.

Storlabb 4 Runde

 

Storlabb 5 Runde

 

Jaha, och vilken av fotograferna är det tänkt att jag ska titta på egentligen?

 

Det är svårt att slita sig från den söta labben, men till slut vandrar vi vidare upp mot fågelberget. Den vita träcken längs bergssidan vittnar om de tusentals havssulor som har sina bon här.

Fågelberget Runde 1

 

Märkliga bergsformationer och en hänförande utsikt åt vilket håll man än tittar

Fågelberget Runde 2

 

Stup Runde

 

utsikt från Fågelberget

 

Fortsättning följer….

Blommande kastanjer och doftande syren och liljekonvalj

Blommande kastanjer och doftande syren och liljekonvalj

Är hemma en sväng från landet för att hämta mer ”flyttgods” och uträtta några ärenden. I lördags var det barnbarnen som skulle tas om hand medan föräldrarna tillsammans med cirka 20.000 andra skulle springa Stockholm Marathon i det skitväder som då rådde. Sex grader och konstant regn och rejäl blåst. Hjältar säger jag bara, alla 20.000, både de som tog sig runt och de som kanske bara kom halvvägs men ändå gjort ett tappert försök.

Utanför vardagsrumsfönstret får den ståtliga kastanjen uppleva ännu en vår. Den lever på övertid och har sedan fyra år hotet om nedsågning hängande över sig. Den sägs stå i vägen för en renovering av centrumets torg. Hellre kastanj än renovering om jag finge bestämma.

Kastanjeträd

Kastanjeblomma 2

I trädgården på baksidan av våra hus har nu både de vita och lila syrenerna slagit ut och det doftar ljuvligt varje gång man går förbi buskarna. Och snart, när vi är tillbaka i Paradiset igen, är det dags för vår egen syrenbuske utanför knuten att slå ut.

Syrener

I veckan har jag också varit på ”slutbesiktning” av mina ögon efter gråstarrsoperationerna som jag gjorde i slutet av april. Allt såg bra ut och det var skönt att få klartecken att nu skaffa nya glasögon. Jag klarar mig visserligen bra utan, men har svårt att läsa tidningen eller sitta någon längre stund framför datorn.

Maken har i veckan varit ute i skogen och kontrollerat fem stycken nya holkar som Angarngruppen satt upp och som ingår i ett större holkprojekt för göktytans bevarande. Göktytan tillhör hackspettarna men har en alltför svag näbb för att kunna hacka ut sina egna bohål. Den har också stadigt minskat i antal sedan 80-talet och holkprojektet är ett sätt att försöka hjälpa till med boplats för häckningen. I fyra av holkarna hade dock mesar hunnit före, som den här lilla talgoxefamiljen nedan, men i den femte fanns redan tre stycken göktyteägg. Några till kommer det förmodligen att bli innan det är dags att börja ruva.

Talgoxe med mat 1

När Maken kom hem förärade han mig denna söta bukett av de första liljekonvaljerna. Tyvärr går allt regnande illa åt de delikata små klockorna, som inte tål vatten särskilt bra utan blir missfärgade.

Liljekonvaljer

 

Våta hjältar på trötta ben!

Marathon