Stubbmarodören

Vi satt på verandan och åt en sen middag i den behagliga värmen som dröjde sig kvar efter en av årets varmaste dagar, åtminstone här i vårt lilla hörn av norra Hälsingland. Nedanför vilade sjön blank och stilla och allt som hördes var insekternas surr i midsommarbuketten på bordet tillsammans det lätta ljudet när besticken mötte porslinet. Plötsligt vred Maken på huvudet.

– Oj, jag tror vi har en spillkråka på besök, sa han och pekade bort mot blåbärsriset.

Jag tittade åt det håll han pekade och såg något rött som guppade upp och ner, men att det var en spillkråka hade jag inte kunnat säga. Så flög fågeln plötsligt upp och satte sig på en av stubbarna i närheten (vi har gott om dem på tomten, både efter stormfällning och egen trädfällning) och började frenetiskt attackera den med näbben. Men tålamodet tycktes kort och efter en stund flyttade han till nästa stubbe, och så till nästa.

När han slutligen landade på den största av stubbarna satt han länge stilla med huvudet på sned, som om han funderade över hur han bäst skulle gå till väga för att få fatt i godsakerna som förhoppningsvis fanns bakom barken.

Hm, om jag använder näbben som spett borde jag väl få loss barken.

Å hej å hå, nu är det nära… Snart lossnar den.

Men va’ fasiken, här är ju tomt, inte minsta kryp eller ägg som man kan käka!!

Nä, här kan man inte stanna, jag tar och drar till grannen. Han lär ju ha tagit ner alla träd på sin tomt, så där finns säkert gott om mer välfyllda stubbar.

Sköna maj välkommen….

Även om vi nu gått in i maj månad är jag inte säker på att april bara så där tänker släppa taget om oss, inte riktigt än i alla fall. Och inte jag om april.

Namnet april kommer av latinets aprilis, av aperire (aprire på italienska) som betyder öppna. Det är nu naturen vaknar till liv och öppnar upp sig. Flyttfåglarna återvänder, växtligheten sätter fart och naturen förvandlas snart till en enda stor barnkammare.

Denna vädermässigt opålitliga och ombytliga månad har på sant aprilvis även i år levt upp till sitt rykte och varvat plusgrader med minusgrader, medan solen kämpat men inte riktigt lyckats bjuda den isande nordanvinden motstånd under några längre stunder. Regn, hagel och snöbyar har avlöst varandra och däremellan har vi bjudits på enstaka solglimtar av varierande längd.

Men i naturen fortskrider livet som vanligt utan att påverkas särskilt mycket av den rådande väderleken. Nu råder bråda tider för djur och fåglar för att på bästa sätt sörja för den egna artens fortlevnad.

Det är en dag i april och vi är ute på en promenad, Maken och jag. Vi genar över den närbelägna kyrkogården och ser hur en björktrast stretar fram över gräset mellan några gravstenar med näbben full av torra kvistar och mossa. Jag hinner aldrig fundera klart över hur den ska lyckas lyfta med sitt stora risknippet förrän den gör just det. Lyfter och flyger iväg bort mot den närliggande träddungen med sin last. Vi upptäcker snart boet som är under uppbyggnad i en grenklyka, och strax därpå återvänder björktrasten med ännu ett lass med bomaterial. Några grenar högre upp sitter den andra halvan av paret och håller utkik. Det är ingen skillnad mellan könen – åtminstone inte utseendemässigt – så det är svårt att avgöra vem som är vem.

Några dagar senare meddelar Maken den sorgliga nyheten att boet nu tycks tomt och övergivet. Kanske är det alla kråkor och skator som håller till i närheten som stört familjebildningen och tvingat björktrastparet att söka sig ett nytt boende på ett lugnare ställe.

En annan dag i april, när den kalla nordan efter en synnerligen arbetsam och blåsig vecka verkar unna sig en vilodag, promenerar vi längs den bryggliknande strandpromenaden utmed Ullnasjön i Täby. Högt över våra huvuden skränar måsar och tärnor och inne i vassen slår och plaskar det som om självaste storgäddan är i farten, men det är bara sothönsen som slåss.

Ullnasjön ligger blank och stilla den här dagen och de små krusningar som ändå bryter vattenytan åstadkoms av ett stort antal sjöfåglar, bland annat ett fyrtiotal skäggdoppingar, som simmar runt i sjön; singlar som spanar efter en partner blandat med sådana som redan hittat sin moatjé. Att “love is in the air” är tydligt och klart. Det kurtiseras, ges inviter och klappras med näbbar som vore de snatterpinnar. Några krumbuktar sig med hela kroppen, andra gör ruscher över vattnet och några fiskar för att imponera på damerna. Jag antar att det sällsamma skådespel vi just bevittnar är skäggdoppingarnas motsvarighet till t ex tjäder- och orrspel.

På spaning efter rördrom

Det var sen eftermiddag en av dessa fantastiska vinterdagar som vi belönades med under ett par veckor i februari. Många minusgrader och vit fluffig snö på åkrarna och sjön. Då kom plötsligt larmet. Rördrom, vattenrall och rörhöna hade setts i vassruggarna längs åmynningen till vår sjö.

Rördrom, det måste väl snudd på kunna betraktas som en raritet att få se en sådan i Stockholmstrakten mitt i smällkalla vintern. Ja, faktiskt vilken som av de tre, eftersom de alla normalt flyttar söderut under hösten. Några inte längre än södra Sverige, andra fortsätter ner i Europa. Kanske det är det milda vädret, ingen snö, isfria vattendrag och gott om föda som lurat många fåglar att bli kvar över vintern.

Rördrommen uppehåller sig inne i täta vassbestånd där den spräckliga fjäderdräkten i gult, brunt och svart är det perfekta kamouflaget för att kunna smälta samman och bli ett med vassen.

…många syns inte men finns ändå, som Olle Adolphson sjunger i visan om okända djur, passar väl in på rördrommen. Det enda som avslöjar att den finns där inne någonstans är dess märkliga läte som påminner om ljudet när man blåser i en tom glasflaska.

Under fyra dagar, och i närmare 20 minusgrader, smög vi, Maken och jag, hukande längs åkanten och spejade efter en likaledes hukande rördrom där inne bakom väggen av vasstrån.

Och medan vi förblev resultatlösa i vår jakt, började sociala medier fyllas med mer eller mindre fantastiska bilder av denna märkliga, nästan urtidsliknande fågel. Rördrom som flyger, rördrom som fiskar, rördrom som kalasar på abborre och rördrom som springer med sjumila kliv över isen.

Det började till slut kännas som att vi skulle få nöja oss med att se rördrommen via andras kameror och mobiltelefoner, och istället bara vara glad åt att vi i alla fall hade lyckats få ett årskryss på både rörhöna och vattenrall.

Klicka på bilderna för att förstora dem

Men så plötsligt, på eftermiddagen den fjärde dagen hände det.

Utan kikare och på långt avstånd tog det en bra stund innan vi kunde avgöra att det faktiskt var en rördrom vi såg, som halvsatt och tryckte i snön, och inte bara en gammal skräphög av vass och torrt gräs.

Vi tog oss över ån till motsatt sida och närmade oss försiktigt en öppning i vassen varifrån vi hade bättre sikt. Rördrommen upptäckte oss snabbt och visade det tydliga tecknet på att vi kommit för nära genom att stå helt orörlig med indragen hals och näbben pekande rakt upp i skyn, som en påle. Vi drog oss åt sidan och efter en liten stund slappnade den av. Insåg väl att vi inte utgjorde någon fara och återgick till att fortsätta att stirra ner i det lilla hålet med öppet vatten i hopp om att middagen snart skulle dyka upp. 

Rördrommen (Botaurus stellaris) tillhör familjen hägrar. Det är en stor fågel, mellan 70-80 cm lång och med ett vingspann på 100-130 cm, som i huvudsak lever på småfisk, kräftdjur, små däggdjur och insekter.

Med den nedgående eftermiddagssolen i ryggen kunde vi vandra hemåt med vetskapen om att vi i våra kameror åtminstone skulle ha någon form av bevis på att även vi nu hade sett, och inte bara hört, en rördrom IRL.

Räkning av fåglar in på knuten 2021

I helgen var det så dags igen för den årliga räkningen av småfåglarna vid fågelmatningarna runt om i landet. Eftersom vi vintertid bor i lägenhet kan vi inte ha någon egen matning på balkongen. Istället drog vi som vanligt iväg med kameror, kikare, anteckningsblock samt en nygräddad kaka till förmiddagsfikat till våra vänner, som i snart ett år hållit sig undan i sin stuga i Roslagen.

Det brukar vara lite av the same procedure as last year över de här fågelräkningarna, det enda som egentligen skiljer dem åt är vädret, arterna och antalet fåglar som dyker upp. Och så kakan till kaffet då. Förra året blev det en äppeltosca, i år en morotskaka. Om någon eventuellt har planerat att fira morotskakans dag nu på onsdag (alltid den 3/2) hittar ni receptet på “världens godaste” här på bloggen “En smaksak“.

Förra året grönskade trädgårdarna i sommarstugeområdet, i gullvivornas bladrosetter tittade redan små knoppar opp och det gick vita gäss på sjön Erken. Nu var det minus 10 grader, snö överallt och isen hade lagt sig på sjön.

Efter kaffet blev det en promenad längs Erkens strand och genom stormfälld skog innan det var dags att återvända till stugvärmen.

Frörören på ställningarna och i buskarna utanför fönstret var fyllda till bredden med något för alla smaker och på backen låg mer frön och nötter tillsammans med små bitar av fettkakor. Trafiken mellan rören och de omgivande skyddande buskarna var intensiv, så nu var det bara att börja räkna.

Här är några av gästerna som dök upp vid matbordet, där de fem söta stjärtmesarna nog blev den gladaste överraskning.

Hur blev då resultatet? Jo, det blev ett något sämre resultat jämfört med förra året, 44 stycken fördelade på 9 arter mot 56 fördelade på 11 arter 2020.

Årets bubblare verkar vara koltrasten, och så blev det även hos oss. Förra året var det grönsiskan som invaderade matningarna, men i år var inte en enda på plats. Konstigt hur det kan svänga.Vämlinge Topp 10 2021

      1. Talgoxe 12
      2. Blåmes 10
      3. Koltrast 7
      4. Stjärtmes 5
      5. Nötvecka 3
      6. 2 vardera av svartmes, pilfink och större hackspett
      7. Entita 1

 

Kung Bore och strömstaren

Härom veckan anlände så äntligen Kung Bore med hela sitt entourage av vitklädda granar i släptåg och det låg en andäktig tystnad över den orörda del av Roslagsleden, som vi just då pulsade fram och bana väg på i – ja, just det – Roslagen. Stora flingor fortsatte att dala genom luften och fyllde på det redan decimetertjocka täcket av fluffig snö. Allting vitt vitt vitt – och tyst. Inte ett endast pip hördes från de fåglar som ändå måste ha suttit och kurat där inne i trädens täta grenverk.

De annars så vita björkstammarna såg plötsligt smutsiga ut mot snön men fick oss ändå att tänka på konstnären Lars Lerins tavlor.

Ledmarkeringarna var översnöade och vi fick allt svårare att orientera oss i den orörda snön. Efter en paus i ett vindskydd vid sjön Viren för att inta den alltid medföljande matsäcken bestämde vi oss för att avbryta vandringen och följa våra egna spår tillbaka till parkeringen vid Wira bruk.

Wira bruk ligger två mil norr om Åkersberga och ungefär en timmes resa med bil från Stockholm. Med sina små röda stugor utspridda längs båda sidor av ån som ringlar genom byn, känns det som att stiga in i någon av Astrid Lindgrens alla berättelser. Blommande äppelträd och prunkande grönska vår och sommar, nu insvept i rött och vitt som det julkort som aldrig kom fram i tid.

Vira klingebruk, som det hette från början, grundades redan på 1630-talet av riksrådet och amiralen Claes Fleming. Med tillgång till vatten och två vattenfall som kunde ge kraft åt hammare och blåsbälgar var detta en gynnsam plats att anlägga vad som kom att bli landets främsta vapensmedja under stormaktstiden. Fram till 1775 hade bruket kungliga privilegier i form av skattelättnader och periodvis även ensamrätt på leveranserna av värjor, sablar och bajonetter till den svenska armén.

När privilegierna upphörde fortsatte visserligen klingsmidet en bit in på 1800-talet fast nu i konkurrens med andra bruk, men redan i slutet av 1700-talet började bruket successivt ställa om till en mer fredlig produktion i form av lieblad, yxor, sågblad och knivar.

Arbetet i smedjan var hårt och slet på kroppen. De ständiga växlingarna i temperaturen mellan värme och kyla gav upphov till reumatism och det oavbrutna slamret och kontrasten mellan ljus och mörker orsakade både hörselskador och blindhet.

Genom århundradena har smedjor rasat ihop eller brunnit ner och nya byggts upp. Här, i anslutning till Viraåns nedre fall, ligger de tre smedjor som fortfarande finns kvar: Stora smedjan, Lilla smedjan och den moderna Nya smedjan som byggdes 1979.

Verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948 när den siste smeden, John Dahlgren, dog. 1965 restaurerades den gamla bruksmiljön varsamt med hjälp av statliga medel och idag arbetar tre smeder med konstsmide i Nya smedjan.

Sedan 1985 har man veckan efter midsommar också kunnat roas och röras av Wiraspelen, ett musikskådespel för hela familjen som spelas runt amfiteatern på Isaks äng.

Här berättar hundratalet amatörskådespelare plus ett tiotal professionella tillsammans med dansare, sångare, musiker, galopperande hästar, getter och höns om livet vid bruket under mitten av 1700-talet. Framför allt är det en historia om kärlek – den stora kärleken – och om hur det är att förlora den man älskar.

Om pandemin släpper sitt grepp till sommaren och det åter blir tillåtet att genomföra spelen, är de väl värda ett besök. Och ta gärna med en picknick- eller kaffekorg!

Till sist – det/den som var det egentliga målet för vår utflykt den här dagen – STRÖMSTAREN! Och precis som vi hoppats satt den där på sina vanliga gren mitt ute i ån, lite för långt bort dock för en skarp bild utan tele.

OBS! De vita fläckarna i fjäderdräkten beror inte på något genetiskt färgfel (leucism) utan bara på att det snöade.

Källa: Wikipedia

Födda: Fyra tornfalksungar

Det sjuder av liv i naturens barnkammare just nu och det finns hur mycket som helst att titta på, roas av och förundras över för den som tar sig tiden att stanna upp och sitta ner en stund.

Stararnas ungar har just lärt sig flyga och svärmar runt oss i stora svart sjok, det är nästan så att man känner vinddraget från vingslagen när de pilar förbi. In och ut i de omgivande enbuskarna, skränar och skriker efter mer mat. Näbbarna ständigt vidöppna.

Högt över våra huvuden hörs tofsvipornas varningsläte när vi vandrar ner genom kohagen. Vi gissar att reden med ägg eller ungar gömmer sig där någonstans bland grästuvorna, så vi viker av från området de cirklar över och ser oss noga för inför varje nytt steg.

Vi slår oss ner på varsin sten och riktar kikarna mot det som är målet för vårt besök, tornfalksholken som sitter uppsatt i hagen intill.

Den oblyga kärleksakten mellan två tornfalkar överst på en elstolpe, som vi kunde bevittna i påskas, har burit frukt och vi hoppas nu få en skymt av de små trollen. Men avståndet är långt och inte ens med kikare lyckas vi se så värst mycket. Det är mörkt i holken men tycker oss se stjärtfjädrarna som sticker ut över kanten och anar konturen av en vuxen fågel som står upp. Kan det vara så att det börjar bli trångt där inne i boet?

Det är först när vi kommer hem och kan förstora och ljusa upp bilderna som vi ser att vårt antagande var rätt. Några ungar syns visserligen inte till, men säkert vilar de i tryggt förvar där nere i holken.

Honan lägger vanligtvis 3-6 ägg och är också den som sköter ruvningen, vilken tar mellan 27-31 dagar. Därefter dröjer det ytterligare cirka 30 dagar innan ungarna är flygfärdiga.

Hannen, som vi nyss såg ryttla över ängen, landar plötsligt på holktaket med något mörkt i klorna. Troligen en mus eller sork. Det är hans uppgift att förse honan och ungarna med mat, oftast möss och sorkar, men födan kan också bestå av grodor, ödlor och reptiler.

Bytet lämnar han över till honan, som i början styckar upp och portionerar ut maten till ungarna.

Så ser vi plötsligt hur några ljusa ulltussar vaknar till liv och sticker upp sina små bollar till huvuden när de förstår att det är mat på gång. Men är de bara två?

Nej, nu ser man ju tydligt att de är tre stycken.

Men har man sett, så är de plötsligt fyra! Finns det möjligen en femte unge också? Ja, det lär tiden få utvisa.

Med minst fyra näbbar att mätta krävs det nu att båda föräldrarna bidrar i jakten på mat om alla ungarna ska överleva. Bara under den stund vi sitter och betraktar det pågående livet i holken har minst sex möss/sorkar fått sätta livet till.

På väg tillbaka till bilen passerar vi en törnskata som poserar så vackert i toppen av en enbuske. Törnskatan har jag bara sett en gång tidigare och då på så långt håll att det knappt borde fått räknas som ett livskryss. Men nu får krysset så kvar, nu har jag ju bevis.

Den översta bilden i inlägget är från ett besök några dagar tidigare, vilket den observante kanske redan noterat. På den bilden har holken en ren och prydlig framsida, på de andra kan man tydligt se att ungarna nu lärt sig att “sitta på pottan”,  men att de fortfarande är så små att rumpan inte når tillräckligt långt ut och det mesta därför hamnar på holkens front.

Karantänveckor med tjäderspel

För några dagar sedan råkade jag av misstag publicera ett något förvirrat och ofärdigt utkast till detta inlägg genom att trycka på “publicera” istället för “förhandsvisning”. Jag lyckades snabbt avpublicera det, men till er som ändå hann läsa det vill jag bara säga att här kommer slutprodukten och TACK för att ni inte skrivit några tråkiga kommentarer. Och TACK för de vänliga!

Våren är annorlunda i år. En tyst och stilla vår. Någon har tryckt på pausknappen och det känns som världen är satt på vänt. Om ungefär en månad var det tänkt att portarna till landets alla gymnasieskolor skulle slås upp och årets studenter, glada och förväntansfulla i sina nya fina kläder och med den vita mössan på huvudet, skulle springa ut för att tas emot av föräldrar och vänner på skolgården medan “Sjung om studentens lyckliga dag” går på repeat i olika tonarter.

Men någon har tryckt på STOPP och många av de festligheter som hör till just den här dagen har nu i olika grad ställts in. Inga utspring, inga lövade lastbilsflak, inga “öppet hus”-mottagningar där kamratgängen väller in och ut och i euforiskt (champagne)rus kastar sig om halsen på både gammal och ung. Och inga studentbaler.

Förväntningarna och glädjen inför den här dagen liksom det nya liv som nu väntar, “den ljusnande framtid” som sägs vara deras, har för många hastigt förbytts i besvikelse och krossade drömmar. Det inställda högskoleprovet, som kanske skulle ha fixat antagningen till drömutbildningen. Löften om sommarjobb som plötsligt dragits tillbaka. Den emotsedda utlandsresan som nu kanske inte kan bli av. Eller kommer allt att hinna ordna sig under maj månad? Kommer det trots allt att bli som det var tänkt? Ingen som vet. Right now, it’s all about the virus…

Ja, det känns som det är mycket coronavirus som tumlar runt i luften nu. Inte bara virvlar runt, det tar sig också in överallt, både i massmedia och sociala medier samtidigt som det obarmhärtigt och utan urskiljning smittar både människor och världsekonomin. Plötsligt är det tyst om båtflyktingar och kaoset i syriska flyktingläger, och på tidningarnas insändarsidor hörs inte längre upprörda röster om våra invandrare, skottlossningar och gängkriminalitet. It’s all ’bout that virus!

Dess framfart världen över anges i siffror, staplar och diagram som uppdateras timme för timme, dag efter dag och land för land. Antalet smittade, insjuknade, de som vårdas på intensiven samt avlidna blir en pinne i statistiken, men kvar finns oron, smärtan, sorgen och ångesten hos alla de som på olika sätt har drabbats.

Kanske skulle lite av den värsta rädslan för viruset dämpas något om den dagliga presskonferensen kunde avslutas på samma sätt som den började, fast tvärt om. Nu med lite hoppingivande information om hur många som faktiskt tillfrisknat det senaste dygnet, hur många som fått lämna intensivvårdsavdelningarna och hur många intensivvårdsplatser/respiratorer som blivit lediga (för alla som oroar sig för att det inte ska finnas hjälp att få om de själva skulle bli allvarligt sjuka).

Det är också märkligt hur vissa ord för evigt tycks bli förknippade med särskilt omvälvande händelser, kriser och katastrofer. I samband med Estonias förlisning en stormig natt i september 1994 fick vi dyrt erfara vad ett trasigt bogvisir i kombination med hårt väder kan orsaka.

Och allvarligt, hur många hade ens hört ordet tsunami innan en jättevåg till följd av en jordbävning rullade in över delar av Sydostasien julen 2004. Inte många gissar jag, åtminstone inte bland de som inte redan jobbade med någon form av geovetenskap.

I spåren av den nu pågående pandemin har vi de senaste veckorna kunnat berika vårt ordförråd med ytterligare ett. Ett ord som i början fick många reportrar och nyhetsuppläsare att snubbla och ta om både två och tre gånger innan alla sju vokalerna hamnade på rätt plats när det varit dags att presentera eller hänvisa till Anders Tegnell. STATSEPIDEMIOLOG Anders Tegnell. Mannen på Folkhälsomyndigheten som både aktas och slaktas efter varje presskonferens, och med en titel som nog få hört talas om innan “corona” var på allas våra läppar.

Själva har Maken och jag valt att inta ett slags halvisoleringsläge. Till synes friska, åtminstone utan några som helst symtom, spritar och tvättar vi våra händer så att huden håller på att flagna av, håller påbjuden social distans på minst två meter och smyger som brottslingar i skydd av mörkret ut en gång i veckan strax före stängningsdags för att göra våra matinköp. I övrigt är det naturen som för tillfället fått axla rollen som ställföreträdare för mycket av det vi just nu varken bör eller kan göra.

I NATUREN finns det gott om schyssta “matställen” där man inte behöver trängas eller stå i kö för att få ett bord. Det är bara att slå sig ner där det passar. Här finns inte heller några skyltar om förbud att äta medhavd matsäck.

I NATUREN behöver vi inte betala dyrt för att lyssna på dagliga konserter, och här finns något för de flesta musiksmaker. Melodiska improvisationer som när koltrastens ljusa flöjtande blandas med bofinkens och rödhakens mörkare, kraftfulla sång; eller aggressivt och öronbedövande när tranor, sångsvanar och gäss, naturens egna hårdrockare, jammar loss. Smeksam och bombastisk passion i skön blandning. Saven stiger och livet leker, här syns ingen oro för ett litet virus som avbildat mest påminner om en mina från andra världskriget och som just därför borde signalera fara på långt mindre än två meters avstånd.

I NATUREN och vid havet kan själen få ro.

Angarns naturreservat i Vallentuna är vår hemmaplan där vi spenderat mycket tid de senaste veckorna. Men vi har också upptäckt helt nya ställen och återvänt till platser där vi varit tidigare.

Här är några av de upplevelser och vårtecken vi kunnat njuta av under våra karantänveckor.
Klicka på bilderna för att se dem i större format.

En tidig, frostnupen morgon i mitten av mars och sjön är på sina ställen täckt av nattgammal is. Grågässen har anlänt, det är trångt i luftrummet och vi bjuds på spektakulära flyguppvisningar.

Love is in the air… Skäggdoppingarna sköter sitt kärleksliv diskret bakom ett glest draperi av vass, medan det kärlekskranka tornfalksparet tycks helt utan blygsel.

Och vad gäller de sistnämnda ruvas det nu för fullt i denna något annorlunda holk som sitter uppspikad på en elstolpe. Med lite tur kan vi kanske i slutet av maj få se några små tornfalksungar titta ut genom gluggen.

Stora skaror av migranter har vällt in i över våra gränser den senaste månaden, och mycket efterlängtade tar vi emot dem med öppna hjärtan och armar. Många av dem är vadare av olika slag som strandpipare, snäppor, grönbenor och brushanar.

Mindre strandpipare – Little ringed plover

Skogssnäppa – Green sandpiper

Svartsnäppa – Spotted redshank

Grönbena – Wood sandpiper

Brushanarna är fåglar där ingen är den andra lik. När de spelar blåser de upp sig till komisk oigenkännlighet, vilket får mig att tänka på någon av Molières teaterfigurer med plymer, krås och spetsbyxor. Lite svårt att föreställa sig kanske, när man som här ser normalversionen av dem. Honorna heter förresten brushonor.

Fortfarande breder mattor av blåsippor, vitsippor och backsippor ut sig i skogsbackar och hagar. Men snart har de blommat över och då står gullvivor, liljekonvaljer, hägg och syren beredda att ta över.

Just nu kläcks grågässens ungar på löpande band och de växer i en rasande fart. Nästan som att de fördubblar sin storlek från en dag till en annan.

Här kunde det ha slutat illa när pappa Grågås höll på att kraschlanda rakt in i sin lilla familj.

Under en promenad längs Roslagsleden i helgen inträffade en lätt pulshöjande upplevelse. Plötsligt stod han bara där, högt uppe på bergskammen, med de solfjäderformade stjärtfjädrarna uppfällda – den lätt spelgalne tjädertuppen som så många skrivit om och delat bilder på i olika sociala medier de senaste dagarna – nu avslöjad genom sitt kluckande spelläte. Som en modell på catwalken spatserade han stolt med högburet huvud fram och tillbaka över berget.

Kanske var det ljudet från våra kameror som skrämde honom för plötsligt var han försvunnen. Men bara för att några sekunder senare ljudlöst dyka upp precis framför oss med bara en liten gran, modell mindre julgran, som skydd emellan. Det var då pulsen steg och det blev drag under galoscherna. Bättre fly än illa fäkta!

Fågelräkning 2020

Alla som har ett fågelbord, antingen i den egna trädgården eller någonstans ute i naturen, har den gångna helgen (fredag till måndag) uppmanats att räkna sina matgäster.

För mig och Maken betydde den här helgen som vanligt ett besök hos vännerna i Roslagen. Solen lyste förföriskt över byn Vemlinge vid sjön Erkens strand, men en kall och hård nordanvind drev upp vita gäss över vattnet, som så här års vanligtvis brukar ligga stilla och fruset under ett täcke av snö.

Inne i stugan var det varmt och skönt och doften av doften av nykokt kaffe slog emot oss när vi kånkade in med kikare, kameraryggsäckar och en nybakad toscakaka i bagaget för att genomföra den årliga räkningen av vinterfåglar inpå knuten.

Utanför nästan varje fönster vajade välfyllda rör med jordnötter, solroskärnor och hampfrön tillsammans med hållare fulla av talgbollar. Här fanns något för alla smaker. Gott om mat, men mindre gott om fåglar kändes det som. Kanske är det den milda vintern som gjort att de inte behövt söka sig till matningarna i samma utsträckning som när det är minusgrader och djup snö.

Räkningen går till så att man räknar antalet fåglar av en viss art som vid ett givet tillfälle uppehåller sig samtidigt vid fågelborden.

Efter att ha gått igenom resultaten från tidigare års räkningar riggade vi upp kameror och kikare och slog oss ner framför det stora vardagsrumsfönstret med utsikt över tre olika matstationer. Med pennorna vässade och fågelboken nära tillhands för den händelse några rariteter skulle dyka upp var vi så redo.

En domherre hade noterats redan innan vi kom. I övrigt var det glest på fågelfronten så när som på fyra koltrastherrar som sprätte runt och kråmade sig för en koltrastdam. Hon verkade dock inte särskilt imponerad över uppvaktningen, eller så spelade hon bara svårflörtad.

När vi efter en dryg halvtimme bara kunnat anteckna en domherre och fem koltrastar började det äntligen röra sig i buskagen runt matningarna. Pilfinkar, blåmesar och talgoxar. Och plötsligt kryllade marken nedanför frörören av “pyttesmå gröna saker” som kilade runt, runt och pickade i sig av sånt som andra matgäster tappat ner på backen.

De pyttesmå gröna sakerna var grönsiskor, som också skulle visa sig bli den överlägsne vinnaren i vår räkning.

Vad blev då resultatet? Jo, 56 fåglar fördelade på 11 arter under vår drygt timslånga spaning. Något sämre än förra året, men det näst bästa resultatet under de sex år som vi hållit på och räknat.

Vemlinge Tio i topp 2020

  1. Grönsiskan (16)
  2.  Blåmes (8) / Pilfink (8)
  3.  Talgoxe (6)
  4.  Koltrast (5)
  5.  Större hackspett (4)
  6. Grönfink (3)
  7. Nötvecka (2) / Entita (2)
  8. Domherre (1) / Steglits (1)

Vandringssäsongen är i gång

Sedan snart elva år är vi ett kompisgäng på tio personer och en hund, som varje vecka under vinterhalvåret träffas för att vandra. Alla kan inte alltid ställa upp, jobb och småkrämpor sätter ibland käppar i hjulet, men de som kan, de går. Oftast blir det runt en mil i skog och natur, men som omväxling händer det ibland att vi istället gör en stadsvandring, som till exempel Kungsholmen eller Södermalm runt.

Härom veckan möttes vi upp på Järntorget i Gamla stan för det här årets första vandring.

Letandet efter julkalenderns luckor var sedan länge avslutat, nu var det sökandet efter andra luckor som gällde. Vi hade bestämt att ta oss an DNs årliga promenadtävling i Gamla stan, där uppgiften var att med hjälp av lagom kluriga ledtrådar försöka hitta tretton olika luckor i gatumiljön. Luckor som nästan alla satt i knähöjd eller lägre.

Det blev ett pulshöjande flängande längs kullerstensgator och runt torg och in och ut i gränderna, ledda av ledtrådar som “någon av de längsta gatorna” eller “något av stadsdelens torg“.

Och vilka är då de längsta gatorna? Västerlånggatan och Österlånggatan, javisst, men finns det fler av ungefär samma längd? Och hur många torg kan det egentligen finnas utöver Stortorget, Järntorget och Mynttorget? Faktiskt ganska många skulle det visa sig, varav flera vi aldrig ens hört talas om.

Mobilerna kom väl till pass och vi googlade frenetiskt. På gator och gränder med djurnamn. På gator, där storleken faktiskt spelade roll. Och på kartor som vi hoppades skulle vägleda oss rätt.

Samtidigt förbannade vi Barbros värkande fot. Barbro är vår expert på Gamla stan, där hon också bor. Men den här dagen tvingade en fotskada henne kvar hemma i lägenheten på Svartmangatan, där hon satt och höll kaffepannan varm i väntan på att vi skulle bli klara med vår uppgift.

Det återstod bara en sista lucka att hitta, när vi vek om hörnet till Baggensgatan. Den enda gata vi kunde komma på med ett namn hämtat från djurriket efter ha uteslutit Ferkens (spädgrisens) gränd liksom Lejonstedts gränd.

En bit in på gatan uppstod en något bisarr situation. På håll såg vi en man i solglasögon och svart luva på promenad med sin hund.

Kan någon plocka upp efter hunden, den har bajsat och grinden till parken är stängd, hör vi honom plötsligt ropa.

Vi tittade frågande på varandra. Vad menade han? Varför skulle VI ta upp efter HANS hund?

Jag har påse, så ni behöver inte ta med händerna, fortsatte han och tillade “Jag är blind“.

Då såg vi att hunden, som stått lite skymd bakom mannen, hade den vita selen med högt handtag som är utmärkande för ledarhundar åt synskadade.

Naturligtvis fick mannen hjälp. Han tackade, varpå han och hunden fortsatte Baggensgatan fram och svängde in på Köpmangatan.

Strax därpå hittade vi den sista luckan och gick i mål med både promenad och tävling. En koll på mobilens stegräknare visade att vi gått mellan åtta och nio kilometer, vilket var fullt godkänt.

På tunnelbanan hem från Gamla stan kastade Kajsa plötsligt med stor entusiasm, men kanske något mindre eftertanke, fram idén att vi skulle ge oss på att gå alla landets “Hälsans Stig”.

Men Kajsa, hur tänkte du nu, undrade jag. Det finns omkring 130 Hälsans Stig (HS) i hela landet, och vet du hur långt det till exempel är från Stockholm till Kiruna, eller till Ystad? Tåg Stockholm – Kiruna tar i runda slängar 16 timmar x 2.

Här viftade jag med mobilen för att visa alla relevanta fakta som jag snabbt googlat fram.

– Många av stigarna är dessutom ganska korta, så det låter lite väl tidskrävande och dyrt för en promenad på tre fyra kilometer. Räcker det inte med de 35 som finns i Stockholms län?

När vi började fundera kring alla vandringar vi gjort genom åren, visade det sig att vi faktiskt direkt kunde bocka av flera av dem som HS-vandringar, utan att vi tänkt på det när vi gick dem. HS på Lidingö, HS Brunnsviken runt (flera gånger dessutom), Södermalm  och Kungsholmen runt och Djurgårdsbrunnsviken.

Idén med Hälsans Stig kommer ursprungligen från Irland, där den första stigen anlades av irländska hjärtfonden 1995. Idag finns Hälsans Stig i drygt tio länder i Europa och Nordamerika.

I Sverige ägs konceptet av Riksförbundet för HjärtLung, men det är kommunerna som skapar och sköter om Hälsans Stig. Syftet är att främja motion i alla åldrar och underlätta för alla att nå folkhälsomålet att röra sig minst 30 minuter om dagen och därigenom förebygga och minska riskerna för hjärt-kärlsjukdom.

Gemensamt för stigarna är att de är lätta att ta sig fram på och går i en slinga som oftast är mellan tre och sex kilometer.

Den gångna veckan har vi nu kunnat lägga ännu en HS till listan, nämligen den i Åkersberga. Stigen består av två slingor varav vi valde att följa den som gick norrut längs västra stranden av Åkers kanal, vidare tillbaka genom villabebyggelse och ner till det nya Åkersberga centrum och järnvägsstationen.

Åkers kanal förbinder Trälhavet med sjön Garnsviken och utgör också en del av den historiska Långhundraleden, som var en viktig vattenled under vikingatiden från Östersjön upp till det som idag är Gamla Uppsala. Delar av leden är fortfarande farbara, även om de numera mest lämpar sig för kanotpaddling genom ett landskap rikt på fornlämningar och gamla gravfält.

I höjd med den gamla slussen gjorde vi en avstickare från stigen och gick över den smala slussbron och vidare upp mot Ekbacken.

Namnet har platsen fått efter de månghundraåriga gamla knotiga ekar som växer här. Med lite tur hoppades Maken och jag att kunna visa upp en av alla de som sedan länge har sin bostad i ett av träden.

Och visst, där satt den i sitt hål, kattugglan i Ekbacken, och tittade ner på oss. Men den tycktes tröttna ganska snart, så pass att den verkade somna. Någonting sa oss att vi inte var lika intressanta för ugglan, som den för oss.

 

Dagens tur blev en lättgången, cirka sex kilometer lång asfaltspromenad utan backar och tog mindre än två timmar att genomföra inklusive uggleskådning och kaffepaus. 6 down, 29 to go!

PS I dagens nummer av DN presenterades lösningen på promenadtävlingen tillika vinnarna. Och tro’t eller ej, våra namn fanns inte med!

 

Jakten på dumsnutarna

Vad tittar dom på, gubbarna med sina tubkikare, och vad är det de försöker fånga på bild med sina teleobjektiv och mobilkameror? Och vilka är det som är dumsnutarna? De som står på backen och glor upp mot trädet, eller de som sitter i trädet och låter sig betittas av dem som står nedanför?

Ja, i det här fallet handlar det om den rönnbärsfärgade tallbiten (pinicola enucleator), en fågel av ungefär samma storlek som en taltrast.

Normalt sett håller tallbiten till i norra delen av vårt land liksom i norra Finland, Ryssland och ända långt bort i Sibirien.

I folkmun kallas den ofta för “dumsnut” beroende på att den är orädd och sällan låter sig störas av en massa stirrande människor som tränger sig på runt “matbordet”. De har väl inte träffat på så många av vår sort där uppe i norr, och än färre borta i Sibirien.

Att få se dem här nere i Mellansverige är alltså ganska ovanligt, nästan så att de, när så sker, kan betraktas som lite av en raritet. Men så kan de plötsligt vissa år dyka upp i stora mängder, och just i år tycks det vara ett sådant år. Kanske beror det på dålig tillgång på föda norr över eller så har de nåtts av ryktet om de dignande rönnbärsträden längre söderut.

Oavsett vilket har stora flockar av tallbitar de senaste tre veckorna uppehållit sig i omgivningarna kring Kvarnbadet, kommunens utomhusbad, till stor glädje för många fågelskådare och fotografer.

Ofta hittar man dem i någon av de många rönnarna, kalasande på bären. Saften skvätter hej vilt omkring när de försöker få i sig de attraktiva fröna medan skalen ratas och faller till marken där de bildar stora röda mattor under träden.

Som så ofta i fågelvärlden är det hannarna som ståtar i de färgrikaste och mest lysande dräkterna medan honorna oftast är mer diskret dressade.

Där honan sitter i talltoppen med den klarblå himlen som bakgrund lyser hon som självaste solen, men annars är hennes dräkt mer smutsbrungul/grön till färgen.