På jakt efter en tallbit

– Vill du följa med mig ut i skogen i morgon och leta efter en tallbit, frågade Maken när vi precis avslutat söndagsmiddagen bestående av kokt köttkorv, potatismos och  rårivna morötter.

?????

Frågorna jag dock aldrig ställde var varför han skulle ut och leta efter en tallbit när hela verkstan är full av avsågade bitar av furuplank i varierande storlekar. Eller var det barkbitar han var ute efter? Kanske tänkte han tälja små trevliga barkbåtar som julklappar till den manliga delen av barnbarnsskaran. Fast vilka killar leker med barkbåtar nu för tiden?

Jag nöjde mig bara med att nicka jakande till svar. Klart jag ville följa med.

I morse tog vi bilen och rattade i lätt duggregn norrut längs gamla E4:an mot Uppsala. Jag hade i och för sig trott att vi bara skulle gå ut i vår egen närbelägna skog, men här var det tydligen exklusivt virke som gällde.

I höjd med Sunnersta några kilometer före Uppsala stannade vi vid något som såg ut som ett friluftsområde och vi hann inte ta många steg innan jag insåg att en tallbit kan vara så mycket mer än bitarna av ett gammalt träd. Den kan också vara en alldeles fantastisk liten roströdfärgad fågel, som tydligen älskar att smaska i sig av de sura rönnbären så att saften skvätter vida kring.

Att vi båda fick ett nytt livskryss måste naturligtvis firas, så det blev lunch med gravad lax, senapssås och potatis på IKEA. Det är inte många, om ens någon, som kan tävla med den lunchen om man även tar i beaktande själva priset, 55 kr för en rejäl portion. Självklart blev det en runda genom varuhuset också och några nya vardagsglas och -kaffekoppar innan vi styrde hemåt igen efter en fin och givande dagsutflykt.

Advertisements

Slagugglan på Reimersholme

Rapporterna om att en slaguggla uppehöll sig på Reimersholme hade duggat tätt de senaste dagarna, så i söndags morse tog Maken Roslagsbanan in till huvudstaden och sedan T-banan till Hornstull på Södermalm. Själv valde jag att stanna hemma och genomföra ett träningspass under ledning av yngste sonen, som jobbar hårt med att få sin mamma i form.

När Maken kom hem och berättade om sin upplevelse och visade sina bilder var det inte utan att jag blev lite avundsjuk, när jag insåg vad jag missat. Så med lite lock och pock lyckades jag övertala honom att dagen därpå följa med mig till Reimers och hjälpa till att leta efter den.

Enligt rapporter på artportalen samma morgon skulle slagugglan sitta i poppeln till höger om hotellet. Visste inte ens att det fanns ett hotell på Reimersholme. Men hotellet fanns, och i poppeln till höger satt ugglan fortfarande kvar, nu tre timmar senare. Och försökte sova, åtminstone med ett öga som det såg ut.

I rapporten på artportalen fanns anvisningen “följ trastarna så hittar ni den”. Nu hittade vi den ändå, men trastar, skator och en hysterisk nötskrika som oavbrutet skrek i falsett gjorde sitt bästa för att jaga iväg den och, när det inte lyckades, åtminstone störa dess sömn.

Efter en häftig upplevelse och ett nytt kryss på artlistan kunde vi nöjda ta tunnelbanan och tåget tillbaka hem till norra förorten igen.

Tack min kära Make för att du följde med och visade vägen, så jag kunde få ta mina egna bilder och inte behövde låna dina!

Kryss på bronsibis

Sedan en dryg vecka är vi tillbaka hemma i norra förorten. En vecka som mest bestått av tvätt och att försöka acklimatisera oss till storstadens larm och brus igen.

I måndags rullade vi i alla fall söderut i morgonrusningen mot Nynäshamn med flera uppdrag som skulle hinnas med under dagen. Först ett stopp vid våtmarken vid Berga ängar på vägen mot Sorunda. Makens mobil hade stup i kvarten de senaste dagarna larmat om en bronsibis som uppehöll sig där, och någon sådan hade vi ju aldrig sett tidigare. Den senaste observationen rapporterades strax efter åtta samma morgon, så vi höll tummarna att den skulle vara kvar när vi kom fram ett par timmar senare.

Raden av bilar som stod parkerade längs kanten av den leriga grusvägen vittnade om att vi var flera som var ute i samma ärende. En bit bort, bakom skogsdungen vid ängskanten, dök de upp. Fågelskådarna, alla män med tubkikare och kameror i högsta beredskap. En av dem berättade att bronsibisen senast setts för en timme sedan, men han trodde att den kunde ha skrämts iväg av alla havsörnar som satt på rad vid kanten till vattenspegeln. Det långa avståndet ner till vattnet gjorde att örnarna mest såg ut som små svarta prickar, men i kikaren var de mäktiga att titta på. Då och då lyfte en eller ett par och gjorde några mer eller mindre lyckade attacker mot gräsänderna.

 

Men någon ibisfågel syntes inte till och vi började tänka på att ge oss av, men det stannade vid en tanke. Plötsligt hördes ett rop bortifrån skådarledet och någon pekade åt ett håll som vi inte alls hade haft uppsikt över.

– Där, över skogen! Och nu passerar den längs den röda ladan, och nu förbi dom vita höbalarna!

Och långt där borta en mörk fågel bland alla andra mörka fåglar som svävade över ängen. Så en sväng över sjön, innan den landade i motvind i vassen. Så här på håll påminde den en del om en storspov. Mitt lilla tele räckte inte på långa vägar för det här avståndet, dessutom skymdes den långa och vackert böjda näbben av ett vasstrå, men för min egen skull ville jag ändå ha ett bevis på att vi faktiskt nu hade sett en BRONSIBIS. Kändes fint, som att den satte litet extra bronskant på vår dag.

 

Vi fortsatte färden ner till Nynäs och parkerade vid Hembygdsgården för lunch. Nedanför låg dansbanan, våt efter nattens regn och på andra sidan Änggatan, åtminstone hette den så förr, fanns det lilla huset med sina gula eternitplattor kvar, sådana som var så populära under en period på femtio- och sextiotalet. Där bodde de tre bröderna Ahlqvist, och i det röda huset bredvid, min gamla klasskamrat Bosse.

Som alltid, vid mina besök i barndomsstaden, är det många minnen som flimrar förbi. Av stenarna där barn jag lekt finns inte mycket kvar, det mesta är förändrat, fördärvat och skändat för att citera Anna-Lena Löfgrens gamla klassiker. Av stadskärnans vackra hus finns inte många kvar, det byggs helt enkelt inte sådana hus längre. Och det är inget som är unikt för just den här stan.

Även om det säkert har kliat länge i stadsplanerarnas fingrar har i alla fall Ringvägen (eller Strandvägen som den officiellt heter) hittills fått vara i fred. Just idag ligger havet alldeles stilla och ett smalt silverband markerar mötet mellan himmel och hav.

Vi passerade husen där mina lekkamrater bodde och snart också det gamla barndomshemmet som tronar tryggt där uppe på berget. Men har de inte bytt gardiner sen senast i det som en gång var mitt rum? Nog ser det så ut i  alla fall.

 

Efter en snabb sväng förbi kyrkogården för lite förtida allhelgonapynt av familjegraven återstår nu bara en punkt på dagens göra-lista, den att hjälpa Makens kusin i Hästhagen vid Söderby brygga med den årliga rensningen av hans fågelholkar.

Den svala sommaren har förmodligen bidragit till att det varit ont om insekter, vilket i sin tur nu visade sig i att flera av de 24 holkarna var tomma. Ingen hade häckat där. Och där det ändå har varit bosättningar hittade vi flera ägg som aldrig hade kläckts, eller döda ungar. Så sorgligt.

Holk nummer 22 är en uggleholk. Där har en kattuggla bott med sin familj och de måste ha haft det extra mjukt och varmt. Hela holken visade sig nämligen vara fodrad med fårull, förmodligen hämtad från de får som betade utanför tomten.

 

PS Måndagen var sista gången bronsibisen visade sig vid Berga ängar, dagen därpå var den försvunnen. Sedan i fredags har den sällsynta fågeln istället synts så långt norrut som i omgivningarna av Söderhamn i Hälsingland. Men om det är samma bronsibis som vi såg låter jag dock vara osagt.

 

Kan man dö av brustet hjärta?

Jag satt och slötittade på Fråga Doktorn i väntan på Rapport när mobilen ringde och jag svarade.

-Hej, det är Kajsa. Ringer jag olämpligt, eller har du tid att prata?

-Hej, va kul! Klart jag har tid. Men varför låter hon som om hon sitter i en garderob och viskar? Är hon rädd att någon ska höra?  Vad konstig du låter. Har det hänt något?

-Jaa, Meggan, jag har drabbats av brustet hjärta.

– Va? Vad menar du? Har Ronaldo lämnat henne? Inte har väl Ronaldo lämnat dig, undrade jag samtidigt som jag gav ifrån mig ett litet nervöst skratt över denna absurda tanke.

-Neeej, jag har BRUSTET HJÄRTA. Man kan dö av det, så nu ligger jag på hjärtintensiven på Danderyd.

– Va!? Vad menar du? Jag kände plötsligt hur jag började låta som en grammofonskiva som hakat upp sig. Härliga, underbara och roliga Kajsa Kavat som redan sagt åt Döden på skarpen ett par gånger att han faktiskt måste respektera att hon inte har tid med honom just nu. Kajsa, som vandrat uppför Mt Everest och cyklat till Barcelona. Och hade det inte varit för en saltomortal på cykeln som slutade i en kollision med en mur, och, Gott sei dank, en nitisk Oberartz på ett Krankenhaus någonstans i Tyskland, som mycket bestämt höjde rösten och sa att “Jetzt ist es mit dem Radfahren fertig(Nu är det färdigcyklat), så hade hon nog lyckats trampa sig ända fram till målet i Venedig också.

Skulle hon dö nu? Jag förstod ingenting.

– Vad då brustet hjärta? Det är väl sånt man får av hjärtesorg, om man blir lämnad, eller någon närstående dör eller liknande. Och då hamnar man väl möjligen på psykakuten och inte på hjärtintensiven, eller….?

– Nej, det här är som en hjärtinfarkt, men ändå inte. Jag tror det kallas toka subot, eller om det var tabot sabo. Ja, någonting sånt. Det har blivit som en påse som hänger på hjärtat och som man använder att fånga bläckfisk med.

Jag insåg att jag alltmer började likna en fågelholk, och när detta något förvirrade samtal var slut gick jag genast ut på nätet. Jag började söka på de termer som Kajsa nämnt, men utan att hitta någon vettig förklaring. Det var först när jag googlade brustet hjärta som det framgick att detta inte alls handlade om något vanligt kärlekstrassel, som visserligen kan vara nog så sorgligt, men där ‘tiden läker alla sår’. Nej, här handlade det om serious stuff, ett mycket allvarligt sjukdomstillstånd som man, ja, faktiskt kan dö av, om man under den akuta fasen inte får rätt behandling.

*****

Efter att ha surfat runt bland en massa information om sjukdomen, kan den litet förenklat sammanfattas som följer:

*    På fackspråk kallas brustet hjärta för takotsubo kardiomyopati och beskrevs av japanska forskare så sent som början av 90-talet. Vid insjuknandet antar hjärtats vänstra kammare (i alla fall oftast den vänstra) en ballongliknande form, som påminner om ett kärl som används för att fånga bläckfisk. En så kallad bläckfiskfälla, takotsubo på japanska. Tänk er en syltkruka i lergods med rundad botten – där har ni bläckfiskfällan.

*    Symtomen liknar de vid hjärtinfarkt med bröstsmärtor, andfåddhet och förändringar av EKG. Skillnaden är att de riktiga infarktpatienterna oftast uppvisar proppar eller förträngningar av kranskärlen, medan det hos de med brustet hjärta är själva pumpfunktionen som är nedsatt till följd av hjärtats förändrade form. Kranskärlen är däremot helt normala.

*    Cirka två procent med symtom på hjärtinfarkt får diagnosen brustet hjärta. Av dessa är mer än 80 procent kvinnor, varav merparten har passerat klimakteriet.

*    Man vet fortfarande inte vad som orsakar brustet hjärta, men forskningen har ändå kunnat konstatera att det finns ett starkt samband mellan sjukdomen och svår fysisk och/eller psykisk stress, akut sorg och trauma. En sjukdom alltså, som verkligen visar att kropp och själ hör ihop.

*    När diagnosen fastställts behandlas patienten med läkemedel och hjärtat återfår vanligtvis sin normala form relativt snart och patienten kan oftast skickas hem efter några dygn.

*****

Så hur gick det då för Kajsa? Hjärtat återfick snabbt sin forna form och efter ett batteri av prover och undersökningar var hon hemma igen efter fyra dygn. Nu är hon en pinne i statistiken över brustna hjärtan och kommer att ingå en forskningsgrupp kring sjukdomen.

Och som en av läkarna på alla informationssidor jag gått igenom påpekade: Takotsubo är en relativt nyupptäckt sjukdom, som hittills drabbat ganska få, och det är inte alldeles självklart att alla läkare har stött på den. Han menade att det är viktigt att var en påläst och medveten patient, som vid en osäker diagnos faktiskt ställer frågan “Har ni funderat på om det här kan vara ett brustet hjärta eller takotsubo?”.

Fast det kan ju inte vara alldeles lätt att veta vilka sjukdomar man ska plugga på, innan man ens vet vad man kan komma att drabbas av.

Jag är bara så glad och lycklig att Kajsa är back on track igen och att vi har återupptagit vår mila-vandring en gång i veckan. Vi tänker att fysisk aktivitet och motion är stressdämpande!

 

Same same, but different

– Varför tror jag fortfarande att det är sparvhöken som kommer varje gång svärmen av småfåglar lyfter från matningen? Jag vet ju att den är död och att det bara är nötskrikorna som skrämmer iväg dem när de sveper förbi som attackplan ute på viktigt uppdrag. Visst är det konstigt!?

Vi satt  vid frukostbordet och Maken, som höll på att googla dagens väderrapport i mobilen, hummade något som eventuellt kunde tolkas som ett instämmande.

– Jag har verkligen mixed feelings kring det där med hökens vara eller icke vara. Även om det är tur för de andra fåglarna känns det ändå litet sorgligt, fortsatte jag och reste mig och gick fram till fönstret.

-Men what the h….! Den är ju tillbaka igen, nästan skrek jag och trodde knappt mina ögon.

Ni som även brukar besöka Makens blogg känner kanske redan till historien om vad som hände sparvhöken. För er andra kommer här en kortversion.

*****

Under tre, fyra veckor hade vi alltså en sparvhök som insett att vår fågelmatning var den perfekta restaurangen även för honom/henne. Flera gånger om dagen slog den sina lovar runt matbordet och naturligtvis kändes det stort och mäktigt att kunna sitta där med våra kameror och betrakta den på ibland inte mer än någon meters avstånd med bara en glasruta emellan. I början var vi väldigt försiktiga och vågade knappt prata eller röra oss av rädsla att skrämma iväg den så att vi inte skulle hinna få några bilder.

Efter ett tag insåg vi att den inte alls verkade bry sig om att vi väsnades och rörde oss inne i stugan. Den bara satt lugnt på sin gren i rönnen eller på någon av pinnarna, där frömatarna hängde, och tittade. Nästan som hypnotiserad.

Och fåglarna, som skrämdes iväg vid dess ankomst, återvände allt snabbare för varje nytt besök. Som invaggade i något slags falsk tilltro till att den där höken nog inte var så farlig som den såg ut. Och höken själv bara fortsatte att titta på alla gobitarna som pickade runt på backen och påminde mest om någon som desperat står i baren strax före stängningsdags och smygkollar brudarna.

När jag så en dag tyckte att småfåglarna ändå levde lite väl farligt, öppnade jag fönstret för att schasa iväg höken. Men hur jag än skrek och hötte med näven, reagerade den inte. Det var först när en motorbåt körde förbi längs stranden som motorljudet tycktes väcka den ut dess koma och den flög iväg.

Det var någonting i fågelns beteende som inte kändes rätt. En rovfågel blir på kort tid inte så här orädd. Det var till och med så att jag började fantisera om att kunna tämja den och bli en falkenerare. Jag såg för mitt inre hur den snällt skulle sitta där på min kragbehanskade arm, ståtlig och med en sådan där liten hjälm på det högburna huvudet, spejandes ut över nejden efter lämpligt byte.

Men tillbaka till verkligheten. Det skulle snart visa sig att intuitionen, att något inte stod rätt till, var riktig. Redan morgonen därpå hittade Maken sparvhöken död på gräsmattan nedanför verandan. Det fanns inga tecken på yttre skada, så antingen var den sjuk eller så dog den av ålder.

*****

Under fem dagar hade allt varit lugnt utan några rovfågelsattacker. Och gästerna vid fågelbordet var fler än någonsin, bland annat beroende på ett stort gäng bergfinkar som anslutit. De brukar alltid stanna till så här års för att äta upp sig innan de fortsätter resan söderut.

Men nu satt  alltså höken där igen på sitt vanliga ställe och en massa lösryckta fragment började plötsligt virvla runt i huvudet. Det är en liten egenhet jag har, att vissa händelser och skeenden ofta får mig att associera till en replik ur en film eller en versrad i en sång eller dikt. Alltid sådant som är välkänt för de flesta, ibland rakt av, ibland lätt förklätt som nu.

….död på gräsmattan och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på femte dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppflugen till fågelmataren,
sittande på dess högra sida för att därifrån ha utsikt över småfåglar och ekorrar att döda….

Utan att häda är det kanske så att rovfåglar har sin alldeles egna lilla trosbekännelse anpassad till just deras roll här på jorden. Eller så fick de en nu.

Eller vi ska kanske istället utropa Sparvhöken är död, leve Sparvhöken. Kungen är död, nu har arvtagaren anlänt för att inleda en ny era på den gamles jaktmarker.

Same same, but different.

Hur som helst, den nye sparvhöken tog sin uppgift på fullaste allvar. Småfåglarna insåg att den här nye härskaren inte var att leka med och satte sig snabbt i säkerhet, medan ekorrarna intet ont anande fortsatte att äta och jaga varandra.

Eftersom ekorrarna nu var det enda tillgängliga bytet gick höken till anfall direkt, och nu blev det annat ljud i skällan. En sprang snabbt upp i närmaste tall och satte sig på en liten gren, tätt tryck mot stammen, och började gråta av rädsla. Ja, det lät i alla fall så, ett svagt men litet gnälligt, inande ljud. En annan tog sin tillflykt till en av matlådorna, kröp ner och stängde locket om sig. Först efter en lång stund vågade den kika ut för att se om kusten var klar. Och med sparvhöken hack i häl började den tredje ekorren en ringdans runt en annan tall. Höken försökte hänga med i svängarna, men vingarna fick inte något flaxutrymme i det täta grenverket, så den tröttnade snabbt och försvann till mer lättjagade marker. I alla fall har vi inte sett den sedan dess, och det är både vi och våra vänner ekorrarna och småfåglarna bara glada för.

 

 

 

Celebert besök

Idag fick vi finfrämmande vid fågelmatningen – en vacker gröngöling.

Även om gröngölingen svischat förbi vid några tillfällen när vi varit ute i skogen är det första gången vi har sett den på tomten.

Och den här gröngölingen tycktes finna ekorrarnas matlådor högst intressanta, så det blev några underhållande minuter medan den på olika sätt försökte klura ut hur den skulle komma åt innehållet i dem.

Hm, undrar hur det är tänkt att man ska få tag i dom där läckra nötterna?

Kanske ska man ta sig in underifrån? 

Nähä, det gick inte heller. Jag tror jag testar den andra lådan istället….

Nä, nu ger jag upp. Kanske finns det istället lite go’saker i den där gamla granstammen där borta. Den verkar ju dessutom redan avbarkad och klar att hugga in i. Börjar bli hungrig nu, så så får det bli.

Ingen sommar utan björn

Nu är den meteorologiska hösten här, det var väderrapportörens statement på radion härom morgonen. När dygnsmedeltemperaturen är över noll men under tio grader. Mitt väderkänsliga och -kräsna jag skulle snarare säga att hösten (eller åtminstone ett förstadium till densamma) faktiskt avlöste midsommaren. Inte en enda högtrycksdag har vi haft här i Paradiset, temperaturen har mest pendlat mellan 13 – 17 grader med regn var och varannan dag. Och de gånger solen visat sig har det istället ofta blåst halv storm. Så låt er inte förledas att tro att jag överdriver när ni ser den här bilden av en vacker höstmorgon. Vid lunchtid kom regnet. IGEN.

Eftersom vi bor sjönära är vår sjö också vårt badkar. Vänner som kommer på besök brukar ibland litet försynt fråga hur vi fixar det där med dusch och tvätt när vi bor här nästan halvårsvis. Tvättar gör vi på den närbelägna campingen där det finns tillgång till tvättmaskin och vad gäller duschen brukar jag svara med professor Elias Bengtssons käpphäst.

Professor Bengtsson var chef för det numera nedlagda Roslagstulls infektionssjukhus och han hävdade alltid med en dåres envishet att vi duschar alldeles för mycket. Att duscha varje dag, ja, kanske till och med flera gånger om dagen, är vansinne eftersom vi då tvättar bort kroppens naturliga försvar mot sjukdomar och infektioner. En, två gånger i veckan är fullt tillräckligt för dem som inte har väldigt smutsiga jobb, däremellan räcker det att tvätta av sig under armarna och mellan benen. Allt enligt sagda profet alltså.

Den här sommaren har det 15-gradiga vattnet dock inte lockat till att ligga några längre stunder i sjön och löga sig. Det har mest handlat om att få hela tvättproceduren överstökad så fort som möjligt. Snabbt ut i vattnet tills det når knäna, blaska av sig och sedan ännu snabbare doppa sig för att skölja av tvålen. Och de dagar solen behagar visa sig kan man faktiskt duscha varmt genom att lägga ut trädgårdsslangen på gräsmattan några timmar innan.

När termometern visade fem grader i luften och nio, tio i vattnet insåg vi att det nu var slutbadat i sjön för i år. Istället blev det en tur till badhuset i Färila. Vilken lyx att kunna stå “hur länge som helst” i den varma duschen och sedan avsluta med en bastu klockan elva en förmiddag i ett tomt badhus.

I bilen hem frågade jag Maken om vi, istället för att köra raka vägen hem, kunde ta en liten extra viltspaningstur upp mot våra hjortronmyrar. Vi åker ofta runt på skogs- och grusvägarna i våra sjumilaskogar på jakt efter den ultimata upplevelsen. BJÖRNEN. Hittills i år har resultatet varit magert. Ett par älgtjurar i början på sommaren, ganska ofta orrar och tjädertuppar och så några harpaltar. C’est tout.

Men nu började det bli ont om tid. Ingen björn än, och om ett par veckor går flyttlasset hem till norra förorten igen. Vi har visserligen haft turen, eller förmånen ska jag kanske säga, att träffa på björn varje sommar de senaste fem åren, men det är alltid lika spännande. Och mycket vill ha mer som bekant.

Under sommaren har olika skogsbolag avverkat på flera ställen längs den nio kilometer långa vägen upp till våra myrar. Nu ligger timret prydligt travat längs vägrenarna i väntan på transport till närmaste timmerterminal. Den skövlade naturen är inte någon vacker syn, men om några år har förhoppningsvis såren läkt och då kan vi kanske istället njuta av härliga söta vildhallon här.

Regnet hängde i luften under turen upp till myren och skogen verkade helt död på allt liv. Inte ens den minsta fågel syntes till. Och framför allt inte någon älg eller björn. Vid jaktlagets slaktstuga vände vi och körde sakta samma väg tillbaka, ivrigt spanande in bland granar och ut över kalhyggen.

Och så plötsligt, bakom nästa krök, lufsade den obekymrat vägen fram. Björnen vi väntat på hela sommaren.

När den hörde bilen vände den sig om samtidigt som den vek av ner i diket och försvann bakom ett buskage. Maken stannade och stängde av motorn och efter en stund tittade björnen nyfiket fram igen. Utan att hinna fokusera ordentligt tryckte jag bara av några bilder för att ha som bevis på detta mäktiga ögonblick.

Men när Maken försiktigt öppnade dörren började signalen, som påminner om att nyckeln fortfarande sitter kvar i tändningslåset, att tjuta. Och då var det kört …..

Björnen sprang bort, nu var titten förbi.
– Å, varför skrämde du undan min vän?
Rolf lille, be honom komma igen.

Vi fortsatt upp mot ett närbeläget kalhygge i hopp om att kunna genskjuta den där, men icke. Istället fick vi nöja oss med en ståtlig tjädertupp som kryssade fram längs vägen. Från den ena vägkanten till den andra innan den med mäktiga vingslag till slut lyfte och flög iväg.