Le chicouté nouveau vs le beaujolais nouveau

Nu är så årets premiär avklarad! Premiär? Ja, hjortronpremiären, när den långa väntan äntligen är slut och man kan plocka de där första mogna bären på en myr som fortfarande mest lyser rödprickig av hårda kart.

Det där med premiär är mitt alldeles egna lilla påfund och gäller bara för just ”våra” myrar. Det visade sig att vi under några somrar alltid plockade de första bären just den 12 juli, så numera har det datumet blivit vår officiella hjortronpremiär. I år ställde dock det kyliga vädret till det och premiären blev en vecka sen.

Från det att de första vita hjortronblommorna slagit ut håller vi myrarna under kontinuerlig uppsikt. Det finns nämligen mycket att oroa sig för under vägen fram till mogna bär. Fördelningen av han- och honblommor måste vara den rätta, och en vitprickig myr betyder inte alltid god skörd. Vill det sig illa kan den bara innehålla den ena sortens blommor – och då blir inga bär gjorda. Sedan är det det där med frosten, slagregn och tillgången på insekter som också kan sätta käppar i hjulet.

Den här väntan på att bären ska mogna är lite som en långdragen graviditet fram till det ögonblick när det är dags för förlossning. I det här fallet då foderbladen, som skyddat bäret under mognadsprocessen, öppnar sig och viker ner sig och visar upp ett alldeles underbart saftigt orangerött hjortron. Och när det sker vill vi ju vara på plats, vara först och helst ensamma.

Ungefär som då på 80- 0ch 90-talet när stora delar av den vindrickande befolkningen formligen hängde på låset till systembolaget den tredje torsdagen i november för att försäkra sig om en flaska av årets Beaujolais nouveau. Kanske inte så mycket för smaken, som för att visa att man hängde med. Fortfarande är släppet av vinet, som finns på flaska redan två, tre månader efter skörd, en folkfest i Frankrike men här hemma verkar den trenden nu ha svalnat.

Till skillnad mot det unga vinet, som på den tiden ärligt talat var ganska tunt och med en viss jästsmak, är det de första unga hjortronen som i mitt tycke ger den godast och vackraste sylten.

”Le Beaujolais nouveau est arrivé”, som fransosen säger – själv kontrar jag med ”le chicouté nouveau est arrivé”.

Den första skörden, knappt mer än ett par deciliter, förvandlas omgående till sylt när vi kommer hem. Det brukar bli precis så mycket att det räcker till ett par matskedar som under andäktig tystnad avnjutes varm till glass eller var sin bit friterad camembert. Efter att lyriskt ha smackat, ummmmat och himlat med ögonen kan vi konstatera att årets skörd håller mycket god kvalitet med stora, vackra och smakrika bär.

 

Nu när premiären är överstånden är plockningssäsongen i full gång. Som tur är mognar inte alla bären samtidigt, så varannan dag, om bara vädret tillåter, är ett lagom plockintervall. Hittills har vi alltid varit ensamma på myren, mycket tack vare bybornas rädsla för björn. Så plötsligt igår tycktes den skräcken vara som bortblåst när en ”hel armé” av plockare klafsade fram över den vattensjuka myren med 10-litershinkar i händerna.

Jag delar gärna med mig av mygg, knott och småsve, men av hjortronen… . Nej, inte lika generöst, framför allt inte när jag vet att hinkmänniskorna måste bli tvungna att plocka mer omoget än moget om de tänkt sig att fylla alla sina hinkar.

Dessutom har jag mina leveranser att tänka på. Kajsa, Vivi, svärdottern och svärdotterns mamma, Kerstin, Barbro och säkert några till som utlovats en eller ett par ”guldtackor” i mån av tillgång. Och sina löften vill man ju försöka hålla.

Den spanande tornfalken

Tornfalkens karaktäristiska läte har hörts av och till hela sommaren, så vi vet att den häckar någonstans i de närmaste omgivningarna, men har inte riktigt lyckats lista ut var. Den senaste veckan har ungarna blivit flygga och ses nu då och då ryttla över tomten. Tre stycken har vi räknat till samtidigt.

 

I morse tyckte jag mig se något falkliknande flyga in i en gran på grannens tomt så där en hundra, hundrafemtiometer bort. Det tog en stund innan jag lyckades lokalisera fågeln, där den satt på en gren invid stammen, och få bekräftat att det faktiskt var en tornfalksunge.

Maken kom med sin tubkikare och det var en häftig upplevelse att zooma in tornfalken och få en knivskarp bild av den där den satt och spanade. Huvudet som rörde sig från sida till sida medan den skannade av omgivningen, och hur den emellanåt lutade sig framåt som för att se bättre.

Tyvärr var avståndet för långt för att det skulle bli bra och skarpa bilder med mitt lilla zoomobjektiv, så förlåt den dåliga bildkvaliteten, men jag vill ändå visa hur söt ungen är där den sitter och spanar efter något lämpligt byte.

 

 

Wife carrying World Championship 2017

Har ni tänkt på så många märkliga aktiviteter det finns, som plötsligt upphöjs till sportgrenar? Några blir bara en dagslända, medan andra utvecklas och uppnår såväl nationellt som EM- och VM-status. Och många av de här så kallade sporterna tycks ha sitt ursprung i Finland, som till exempel VM i luftgitarr, stövelkastning och bastusittning. Den senare är dock numera nerlagd, sedan en ryss för några år sedan dog av överhettning i den 110-gradiga bastuvärmen.

För tjugoandra året i rad avgjordes härom helgen världsmästerskapen i ännu en av alla dessa inofficiella finska nationalsporter, nämligen Kärringkånken i Sonkajärvi. Ett drygt femtiotal par från fjorton olika nationer deltog i tävlingen, som går ut på att mannen på valfritt sätt transporterar sin kvinna längs en cirka 250 meter lång bana. Under vägen till mål ska två hinder passeras liksom en dryg meterdjup vattenbassäng, där det gäller att inte ramla när man hoppar i eller ska ta sig upp igen.

Tävlingsreglerna som gäller är att kvinnan måste vara minst 17 år och väga 49 kg eller mer.

När sonhustrun fyllde fyrtio fick hon en halvmara (ett halvt maratonlopp alltså) i present av sin man, ett lopp som dessutom skulle gå av stapeln redan klockan tio på födelsedagsmorgonen. Så kanske började hon undra vem hon egentligen hade gift sig med, när hon på den tioåriga bröllopsdagen ett år senare fick en ny, lite bisarr överraskning av samme man: att hon sommaren därpå skulle få åka husbil till Finland för att delta i kärringkånken. Husbilen redan bokad och anmälan till tävlingen ifylld och klar att skickas in!

Barnen lämnar vi hos farmor. JAG kör husbilen. JAG bär dig och JAG springer. Allt du behöver göra är att hålla i dig och hänga kvar, och stänga igen munnen så du inte drunknar när jag hoppar i bassängen.

– Hm… OK då. Men bara om du ser till att vi vinner. Och bara så att du vet, jag kommer ALDRIG att ställa upp i bastu-VM, där går gränsen!

Vi som inte kunde vara på plats i Sonkajärvi fick i alla fall en stilstudie i hur det skulle kunna se ut, innan de drog iväg i husbilen.

 

Ljuvliga dofter från alla grillar, myggors surr, dragspelsmusik och välfyllda läktare med glad och förväntansfull publik. Dags att låta startskottet gå.

 

Förra året blev det braskande rubriker i stil med ”SKRÄLL” och ”SENSATIONELL SEGER” när jurydomaren i Let’s dance, Ann Wilson, tog hem världsmästartiteln i seniorklassen (40 år och äldre) tillsammans med Pierre Leander. Samme Leander som året dessförinnan, då något mindre framgångsrikt, tävlade med Lena Ph. Och rubriker på löpet blev det naturligtvis den gången också.

Öronbedövande tyst har det däremot varit i år. Inte den minsta notis har jag sett om att det faktiskt blev svensk seger även den här gången, och att det var sonen och sonhustrun som ordnade en andra inteckning i vandringspokalen och nu kan titulera sig världsmästare i Kärringkånk 2017. Dessutom på en betydligt snabbare tid än Wilson & Co (muttrar den stolta modern något surt).

Vad vinner man då? Ja, förutom äran, medaljen och den traditionella blomsterkvasten även kvinnans vikt i finskt öl.

Glada världsmästare vid sitt prisbord. Och precis som rosor alltid är rosor, om än i ett sprucket krus, är en världsmästartitel alltid en världsmästartitel även om den tagits i en lite udda gren.

You are simply the best, better than all the rest…..

PS. De tre sista bilderna från tävlingsarenan är tagna med sonhustruns mobil av okänd funktionär.

 

Point of no return

Vi har nu passerat ‘point of no return’ och är, vare sig vi vill det eller inte, så sakta på väg mot mörkret igen.

Midsommar, denna mytomspunna och magiska helg ligger redan två veckor bakom oss. Så efterlängtad och med så många förhoppningar och förväntningar knutna till sig, som dessvärre ofta kommer på skam tack vare onådiga vädergudar, och så vips, utan att vi vet ordet av är allt över.

Tiden går fort när man har roligt sägs det, och roligt har vi haft under de här två veckorna med barn, barnbarn och katt på besök. Samtidigt är det en utmaning att härbärgera tio personer på fyrtio kvadratmeter. Mat tre, fyra gånger om dagen, där en tror sig vara ‘lätt’ glutenintolerant, en annan laktosintolerant och en tredje bara äter makaroner och Salami Milano. Kanske inte så konstigt då om man själv blir lite intolerant emellanåt. Och så disken på det, men där har sönerna och Maken varit mina fantastiska ‘diskmaskiner’. Och kanske har de under tiden vid diskbaljan hunnit blivit lite mindre stressade och fått ett bättre immunförsvar. Läst nämligen att det är just det som händer när man skippar diskmaskinen och istället diskar för hand. Hur som helst, en stor eloge till mina tre hjältar.

Det här med sängplatser är inte heller alldeles enkelt. Något år har det tältats, ibland har Maken och jag hyrt in oss på ett par sängar hos en granne. Den här gången löste det sig enkelt, eftersom yngste sonen kom med stor och rymlig husbil. Men det är väl det här som är lite av tjusningen med att vara på landet, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända och hur det ska sluta, men någonstans längs vägen brukar det mesta ändå lösa sig.

Midsommarafton inleddes i strålande sol, vilket var tvärt emot vad alla väderprofeter förutspått, men vad gör det när det är fel åt rätt håll så att säga.

Men säg den lycka som varar beständigt. Barnbarnen hann precis fixa en majstång i miniformat, innan det började blåsa upp och mulna på. Vinden låg på rakt in mot verandan, regnet hängde i luften och termometern visade blygsamma 10 grader. Drömmen om den skira, blommiga sommarklänningen fick raskt ersättas med en bylsig vinterjacka och istället för blomsterkransar i håret blev det mössor på.

Men äta utomhus skulle vi. Det SKA man göra på midsommarafton, oavsett vädergudens åsikt om detta. Ett par svenska flaggor som legat overksamma, sedan en mindre tromb några midsomrar tidigare dragit in över sjön och knäckt vår flaggstång på mitten, fick nu träda i tjänst igen och tjäna som vindskydd. Sedan var det bara att hugga in. Även om vi inte kunde säga att ”vi hade i alla fall tur med vädret” tycktes alla vara ense om att ”mat och dryck var det  i alla fall inget fel på”.

Kusinerna har alltid roligt när de träffas. Det har skrattats och lekts, byggts hinderbanor runt tomten och spelats spel om kvällarna där även vi vuxna varit med. Och blev det någon gång långtråkigt hade de ju alltid sina telefoner med någon ny Youtube-film eller spel att samlas runt!

Men mest har det badats. Och badats. Och badats. Ofta har vi åkt till den närbelägna campingen, där en enkel variant av rutschkana brukar vara det som lockar. Och när det var sängdags och barnen gick ut för att borsta tänderna, hittade man dem istället alltid nere vid stranden för ännu ett sista dopp. Spelade ingen roll att det var 11 grader i luften och fjorton i vattnet och att regnet vräkte ner. Blött som blött.

De sista dagarna var vi ensamma med två av barnbarnen som då fick testa på att fiska på riktigt. Maken, som nog hade tänkt sig att fiska han också, hade istället fullt sjå att ta av fisken och maska på krokarna efter varje nytt napp. När de kom tillbaka till bryggan hade de tio fina matabborrar med sig, alla mindre fiskar hade fått gå tillbaka ner i sjön. Den dagen blev det rökt abborre till lunch och allt som var kvar efter den måltiden var bara skinn och ben.

Vår minsta båt har länge legat på land i väntan på att barnbarnen skulle visa intresse av att vilja lära sig ro. Och nu var det dags. Båten sattes i sjön och barnen turades om att ta sina första trevande årtag, medan Maken höll sig i närheten med sin båt, om utifall att… De kom snabbt underfund med tekniken, både att ro framåt och att hamna, det vill säga backa med båten, och hur man fick den att svänga genom att ro med ena åran samtidigt som man backade med den andra. Så fort de hade knäckt roddkoden var det svårt att få dem att vilja göra något annat än att ro.

Naturligtvis måste även Miss Molly få vara med på ett hörn i detta inlägg. Förortskatten som för första gången fick uppleva livet på landet och nästan blev schizofren på kuppen. Alla skogsmöss som prasslade över allt och domherrarna och ekorrarna som satt utom räckhåll i träden och skrattade åt henne. Men skrattar bäst som skrattar sist, och det dröjde inte länge innan en av domherrarna fick plikta med sitt liv. Då insåg Maken att det nog var bäst att plocka ner fågelmatarna så länge Molly var kvar.

Även om det ligger i kattens natur att jaga gav det inte några pluspoäng att ge sig på våra fåglar. Däremot blev hon snabbt en hejare på att ta möss och för det jobbet har hon fått många guldstjärnor. Kvarlevorna efter 12 möss ligger nu ceremoniellt begravda enligt konstens alla regler i resterna av den överblivna planteringsjorden.

 

Nu har alla rest hem, fågelmatarna är tillbaka på sina platser, lugnet har lagt sig över Aspviken och allt är som vanligt igen. Det vill säga det blåser och mellan vindbyarna ömsom sol och ömsom regn.

Sorgeliga saker hända….

Söndagen den 21 maj fick Maken och jag vara med om något som, efter vad vi förstått, var unikt och väldig väldigt få förunnat, nämligen att vara på plats i just den sekund som en fågel värper sitt ägg. Och känslan och storheten i detta magiska ögonblick, när ett nytt liv är på väg att ta sin början, är svår att beskriva.

Dagen därpå, på måndagen, var vi tillbaka för att kontrollera att allt var okej. Orrarna var på plats och spelade den här kvällen också, smålomshannen hade återvänt och simmade sakta runt grästuvan där honan låg och ruvade. Och vi kunde andas ut.

Vid ett snabbt besök på onsdagen kunde vi däremot konstatera att det vi oroat oss för nu hade hänt ännu en gång. Boet var tomt, häckningen hade misslyckats och lommarna var borta.

Vad som egentligen hade hänt kunde vi bara spekulera kring, men vi var ändå tvungna att åka upp till tjärnen även på torsdagen för att förvissa oss om ifall lommarna bara hade varit iväg och fiskat eller om de nu hade lämnat tjärnen för gott. Kvällen var tyst och stilla, vattnet spegelblankt och färgat av det intensivt grönskande strandgräset och där och då insåg vi att steget mellan pastoral idyll och naturens grymhet kan vara väldigt kort. Ändå tändes ett litet hopp, när vi fick se smålomsparet ligga och vila en bit ut i vattnet. Kanske finns det fortfarande tid för en omhäckning.

 

På fredagsmorgonen upptäckte vi dessa två tranor som gick och åt på täkten i närheten av vår stuga. Och utan att ha något riktigt belägg för tanken den här gången, kunde jag ändå inte hjälpa att ordet SMÅLOMSMÖRDARE – och just det, med versaler – for genom huvudet.

Orrspel och äggläggning

Det var med både spänning och ett visst mått av nervositet som vi gick den stig, vi själva trampat upp under två somrar, ner mot den lilla skogstjärnen. Skulle vårt smålomspar ha återvänt för familjebildning ännu en sommar?

Mellan träden skymtade vi grästuvan en bit ut i vattnet där honan och hannen brukade turas om att ruva, men redan där på håll kunde vi konstatera att den var tom.

Efter en stund upptäckte vi en ensam smålom som låg och sov i mitten av sjön. Vi blev både förbryllade och oroliga. Vad hade hänt? Varför var den ensam? Och varför låg den inte på ägg?

 

Medan vi funderade på alternativa svar till våra frågor flög ett gluttsnäppepar över tjärnen och slog sig ner en bit bort på myren, där de nästan omgående ställde sig att sova, de också.

 

Vid strandkanten mitt emot utbröt plötsligt ett rejält tumult. Tunga vingslag i luften innan fem stora orrtuppar landade på myren, fällde upp stjärtfjädrarna och visade upp den vita gumpen. Det flaxades med vingarna, hoppades och gjordes utfall, allt till ackompanjemang av ett intensivt kuttrande. Orrspel i slutet av maj hade vi aldrig varit med om tidigare.

Vet inte om de plötsligt blev medvetna om vår närvaro och kände sig störda, men rätt som det var upphörde spelandet abrupt och alla fem tupparna flög upp och satte sig i varsin tall- eller grantopp. Där satt de länge och avtecknade sig mot himlen som svarta siluettbilder.

 

Under tiden som orrspelet pågick vaknade vår smålomshona till liv. Att det var just honan skulle snart visa sig. Hon började simma bort mot grästuvan, sedan runt den och tillbaka mot mitten av tjärnen igen. Efter en stund gav hon till ett par höga skrik och satte på nytt kurs mot tuvan. Först på andra försöket lyckades hon komma upp och ålade sig in mot mitten och sjönk ner i gräset. Smålommens ben sitter så långt bak på kroppen att de har svårt att gå och får på land mest ta sig fram via ålning medelst hasning.

Efter en stund lyfte hon litet på baken och i kikaren kunde vi se att hon började göra några krystliknande rörelser innan hon lade sig ner igen. Strax därpå reste hon på sig, vände sig åt andra hållet och upprepade proceduren med krystningarna innan hon på nytt lade sig ner. Och den här gången blev hon liggande kvar.

Vi var övertygade om att vi just fått bevittna en äggläggning. Men upplevelsernas tid var inte förbi än. Nu hade även gluttsnäppeparet vaknat till liv och vi skulle strax även få uppleva ett ägg (eller kanske fyra, som är det vanliga bland gluttsnäpporna) bli till. Av respekt för privatlivets helgd stängdes dock kamerorna av här.

Att under en dryg timme på nära håll ha fått uppleva tre av naturens alla under känns som en oerhörd ynnest och rikedom. Nu håller vi bara tummarna för att hannen snart kommer att återvända med mat till den blivande modern. Vi antog nämligen att han var iväg och fiskade i någon närbelägen sjö, eftersom det sällan finns fisk i häckningstjärnarna. Och att den elaka tranan, som förra sommaren satte P för familjelyckan genom att äta upp smålommens ägg, nu håller sig borta.

Bland gulärlor och grönbenor

Tidig morgon vid Angarnssjöängen i slutet av förra veckan. Kyligt men soligt. Ett femtiotal brushanar hade rapporterats här de senaste dagarna och det var vår förhoppning att få se dem spela.

Över hela sjöängen låg en ljudmatta av kackel i olika tonarter och hundratals grågäss promenerade fram och tillbaka över gärdena med sina avkommor, allt från nykläckta dunbollar till sådana som redan tycktes ha hunnit bli mer som kaxiga och orädda tonåringar.

Någon uppvisning av spelande brushanar fick vi aldrig se den här morgonen. Endast fyra stycken var på plats men lyfte när vi närmade oss och flög iväg bort mot Lundbydiket. Det var först när jag kom hem och gick igenom mina bilder, som jag upptäckte att ett svart ”bylte”, längst ut i högerkanten på bilden av en grågåsfamilj, vid uppförstoring visade sig vara en ensam brushane.

 

Gulärlan hittar man ofta sittande på någon stör eller stängselstolpe i beteshagarna. Och just Angarnssjöängen lär vara ett av de gulärlerikaste områdena i länet. Kanske den här gulärlan kände sig litet extra skyddad och trygg på just den här stolpen.

En något mindre iögonfallande fågel var stenskvättan, som just här nästan blev ett med stenen den satt på.

 

Eftersom det inte blev något spel av brushanarna och Makens mobil plingade i ett med rapporter om en häckande pungmes i Hjälstaviken, bestämde vi oss att istället göra en utflykt dit.

Hjälstaviken är en sjö och våtmark ett par mil utanför Enköping och vi var många som var på jakt efter pungmesen den där dagen. På smala spänger trängdes vi med såväl rejält välhängda skådare, åtminstone vad gällde ryggsäckar, tubkikare och värstingkameror, som stavgående damer. Vid varje möte gällde det att dra in både rumpa och mage och be en stilla bön att staketet inte var murket och skulle ge vika när man tryckte sig mot det.

Hade aldrig hört talas om pungmesen tidigare och jag vet inte riktigt hur jag föreställde mig att den egentligen såg ut. Men nu vet jag att den har fått sitt namn av att boet liknar en pung. Tyvärr visade det sig att just det här boet i Hjälstaviken hade blåst sönder och att fågeln troligen redan gett sig av.

Spängerna ledde oss genom ett gigantiskt hav av vass. Där inne syntes inte några fåglar, men det hördes desto fler. Rördromen, som blåste i sin flaska, ja, den låter så. Nära, nära. Den syns inte, men finns ändå skulle man kunna nynna för att travestera Olle Adolphson. Sävsångaren sjöng så vackert och långt där inne bland vassrören körde vassångaren sin symaskin. Som en enda lång raksöm som aldrig blev klar. I ett träd på andra sidan vassväggen satt en sävsparv lugnt och spanade på oss.

 

Vår del av spången slutade vid ett väl tilltaget gömsle. Vattnet utanför var fullt av skäggdoppingar, gräsänder och grågässfamiljer och på gungflyn närmare stranden promenerade grönbenorna omkring. Ovanför cirklade skränande fisktärnor runt och gjorde störtdykningar ned mot vattenytan i jakt på fisk, medan några hade tagit en paus på gömslets mossbelupna tak.