På spaning efter rördrom

Det var sen eftermiddag en av dessa fantastiska vinterdagar som vi belönades med under ett par veckor i februari. Många minusgrader och vit fluffig snö på åkrarna och sjön. Då kom plötsligt larmet. Rördrom, vattenrall och rörhöna hade setts i vassruggarna längs åmynningen till vår sjö.

Rördrom, det måste väl snudd på kunna betraktas som en raritet att få se en sådan i Stockholmstrakten mitt i smällkalla vintern. Ja, faktiskt vilken som av de tre, eftersom de alla normalt flyttar söderut under hösten. Några inte längre än södra Sverige, andra fortsätter ner i Europa. Kanske det är det milda vädret, ingen snö, isfria vattendrag och gott om föda som lurat många fåglar att bli kvar över vintern.

Rördrommen uppehåller sig inne i täta vassbestånd där den spräckliga fjäderdräkten i gult, brunt och svart är det perfekta kamouflaget för att kunna smälta samman och bli ett med vassen.

…många syns inte men finns ändå, som Olle Adolphson sjunger i visan om okända djur, passar väl in på rördrommen. Det enda som avslöjar att den finns där inne någonstans är dess märkliga läte som påminner om ljudet när man blåser i en tom glasflaska.

Under fyra dagar, och i närmare 20 minusgrader, smög vi, Maken och jag, hukande längs åkanten och spejade efter en likaledes hukande rördrom där inne bakom väggen av vasstrån.

Och medan vi förblev resultatlösa i vår jakt, började sociala medier fyllas med mer eller mindre fantastiska bilder av denna märkliga, nästan urtidsliknande fågel. Rördrom som flyger, rördrom som fiskar, rördrom som kalasar på abborre och rördrom som springer med sjumila kliv över isen.

Det började till slut kännas som att vi skulle få nöja oss med att se rördrommen via andras kameror och mobiltelefoner, och istället bara vara glad åt att vi i alla fall hade lyckats få ett årskryss på både rörhöna och vattenrall.

Klicka på bilderna för att förstora dem

Men så plötsligt, på eftermiddagen den fjärde dagen hände det.

Utan kikare och på långt avstånd tog det en bra stund innan vi kunde avgöra att det faktiskt var en rördrom vi såg, som halvsatt och tryckte i snön, och inte bara en gammal skräphög av vass och torrt gräs.

Vi tog oss över ån till motsatt sida och närmade oss försiktigt en öppning i vassen varifrån vi hade bättre sikt. Rördrommen upptäckte oss snabbt och visade det tydliga tecknet på att vi kommit för nära genom att stå helt orörlig med indragen hals och näbben pekande rakt upp i skyn, som en påle. Vi drog oss åt sidan och efter en liten stund slappnade den av. Insåg väl att vi inte utgjorde någon fara och återgick till att fortsätta att stirra ner i det lilla hålet med öppet vatten i hopp om att middagen snart skulle dyka upp. 

Rördrommen (Botaurus stellaris) tillhör familjen hägrar. Det är en stor fågel, mellan 70-80 cm lång och med ett vingspann på 100-130 cm, som i huvudsak lever på småfisk, kräftdjur, små däggdjur och insekter.

Med den nedgående eftermiddagssolen i ryggen kunde vi vandra hemåt med vetskapen om att vi i våra kameror åtminstone skulle ha någon form av bevis på att även vi nu hade sett, och inte bara hört, en rördrom IRL.

Advertisement

Gråhägrar vid Råstasjön

Fem, tio minuters promenad från Friends Arena och skrytbygget Mall of Scandinavia, ligger Råstasjön, en av länets finaste fågellokaler som erbjuder fina naturupplevelser i stadsnära område.

På gångvägarna runt sjön joggas och promeneras det. Här rastar man sina hundar, dagisbarnen matar änderna och fotograferande fågelentusiaster tar spektakulära bilder ur alla möjliga vinklar på flaxande sjöfåglar.

Den stora attraktionen så här års är det femtiotalet gråhägrar som hukar i kylan som vresiga, huttrande gamla gubbar. De står på isen vid kanten till det öppna vattnet, de sitter uppflugna i träden, på lyktstolpar eller ser ut som de sökt skydd under trädet på gräsmattan. Eller så vill de vara först i kön när fiskbilen kommer.

En annan liten  fågel som lockar många besökare är vattenrallen, som orädd kilar mellan benen på besökarna, från diket på ena sidan gångstigen till vassruggen på den andra. Förmodligen Europas mest fotograferade vattenrall. Att den inte tycks särskilt rädd för människor kan vi nog tacka de två äldre damer som brukar utfordrar den med leverpastej. Den som tror sig kunna muta den med en bit av skinkamackan göre sig ej besvär, leverpastej ska det vara.

Tyvärr blev det inte några bilder på vattenrallen den här morgonen, den var litet för snabb in i det snåriga buskaget vid vattnet. Men det fanns ju andra av släktet rallar(e) som inte hade något emot att visa upp sig, som till exempel rörhönan. Trots att den saknar simhud mellan de gigantiska klorna tycks den simma lika bra som övriga sjöfåglar i sjön.

 

Kommunpolitikernas beslut att bygga bostäder längs norra och östra delen av sjön, och dessutom inom strandskyddat område, har vilat som ett tungt ok över sjön och protesterna har varit många och högljudda, allt från boende i området till naturvänner, nätverket Rädda Råstasjön och auktoriteter som naturskyddsföreningar och Världsnaturfonden.

Till allas glädje kom dock häromdagen Mark- och miljööverdomstolens dom, som säger nej till Solna stads planerade bostäder vid Råstasjöns strand. Säkert kommer domen att överklagas, men tills vidare kan alla Råstasjöns vänner andas ut och Solna- och Sundbybergsbor kan fortsätta ett tag till att njuta av det andningshål och lunga som sjön och dess omgivningar utgör.

 

 

Tur och retur Köpenhamn

Sedan några år tillbaka har Maken gjort det till tradition att bjuda mig på födelsedagsmiddag i någon av Europas huvudstäder. Och i år skulle middagen intagas i Köpenhamn.

Senast vi besökte Köpenhamn var för 14 år sedan, då i samband med ett fotbollsläger för det pojklag som Maken tränade. Men långt tidigare, under studietiden i Lund, blev det många resor över sundet till denne dejlige by för att handla billig oxfilé och danskt körsbärsvin. Det var viktigt att det var den där kurviga flaskan som hade ett litet vinglas ingjutet i själva flaskglaset.

Det här var innan bron fanns och man fortfarande kunde ta båten över från Malmö och fördriva timmen som resan tog med att hver gang dricka en Tuborg tillsammans med ett danskt smörrebröd och ovanpå det en kaffe och wienerbröd med ”chokoläääde”. När man sedan steg av båten var det viktigt att då och då se sig om över axeln medan man tog sig fram genom Nyhavn. Det här var ju litet “skumma kvarter med dåligt rykte”. Allt sånt är nu bortstädat och längs de färgglatt putsade husfasaderna står uteserveringarna som spön i backen.

Jag tror aldrig att jag någonstans har sett så många cyklar och cyklister som i Köpenhamn. Och de styrande i staden har verkligen sett till att sätta cyklisten i centrum.  Väl tilltagna cykelbanor, avskilda från gångbanorna, löper längs båda sidor av vägbanorna. Alla tar sig fram lugnt och sansat på cyklar som påminner  om sådana vi hade i Sverige för ett antal årtionden sedan. Präktiga herr- och damcyklar utan en massa spejsat bjäfs. Det enda man kunde ha allvarliga synpunkter på var att i stort sett ingen använde cykelhjälm.

Cyklar, cyklar, överallt cyklar. Som här, utanför järnvägsstationen…

vid universitetsbiblioteket…

och tunnelbanestationen. Ja, det finns faktiskt en tunnelbana i Köpenhamn, en liten kort en mellan ett par stationer.

Varje gång vi besökt Paris om våren har jag alltid drömt om lite romantiskt hångel med bröd, ost, vin och jordgubbar under kastanjerna i någon park, men vi har aldrig haft vädergudarna med oss. Antingen har regnet öst ner eller det har blåst isiga vindar från norr. Men nu äntligen skulle det ske. I Köpenhamn, i strålande sol, tjugo grader varmt och med de inhandlade godsakerna i en kasse från IRMA. Här fanns visserligen inte några blommande kastanjeträd, men en ledig bänk intill en näckrosdamm, som förde tankarna till Monet, fick stå för det franska och dög lika gott.

Den romantiska idyllen bröts plötslig när en skärrad rörhöna sökte skydd i vassen framför oss efter att ha jagats av en ettrig sothöna. När hon lugnat sig något lät hon sig väl smaka av både våra brödsmulor och jordgubbar.

Mitt i maten var det plötsligt något annat som tilldrog sig hennes intresse och hon stolpade iväg med långa kliv uppför grässlänten. Där fanns ett gäng skator som snabbt blev de nya lekkamraterna.

Lägg märke till de kraftiga klorna utan simhud mellan. Trots detta är rörhönan en simmande fågel.

Vid sidan av fågellivet var det också gott om sköldpaddor i dammen, som även de verkade uppskatta solen och värmen.

Är det nu “fylledag” så är det, och på väg tillbaka till hotellet hann det bli både en Irish coffee och ett glas hembryggt, grumligt veteöl.

När det gällde själva anledningen till besöket i Köpenhamn, nämligen födelsedagsmiddagen, insåg vi båda att vi egentligen visste väldigt lite om Danmark som matland.  De röda korvarna, smörrebröden och att Noma anses vara en av världens bästa restauranger kände vi till, men det skulle vara spännande att se vad det äkta danska köket hade att bjuda på. Efter rekommendation från personalen på vårt hotellet bestämde vi oss för att testa Frk. Bjarnes Kælder, som skulle vara just en genuint dansk restaurang och som dessutom låg precis runt hörnet.

Restaurangen med sina rödrutiga dukar förde tankarna till en fransk kvarterskrog samtidigt som de bruna träpanelerna på väggarna och stadiga träbord påminde litet om en tysk ölkällare. Menyn visade också på en del influenser från Tyskland, men många rätter var ungefär desamma som serveras här hemma. Olika sorters inlagd sill, toast Skagen, lax, torsk, rödspätta, wienerschnitzel och kalvlever. Inga överraskningar, men gott och vällagat.

Innan det var dags att ta tåget tillbaka till Stockholm igen hann vi med ett besök i Christiania, denna mytomspunna, färgglada och kontroversiella fristad, som förmodligen de flesta av oss mest förknippar med försäljningen av hasch.

Stadsdelen tillkom 1971 när ett antal hippies ockuperade ett övergivet militärområde med tillhörande byggnader. Ockupationen godkändes till en början som ett socialt experiment, men senare har besluten om stängning av fristaden avlöst varandra, dock utan att något hänt.

Här bor en brokig samling av människor, som valt en alternativ livsstil och skapat sina egna lagar. Hippies, konstnärer, miljöaktivister och fritänkare. Överallt syns spåren av en aldrig sinande kreativitet: fantastiska väggmålningar, färgglad graffiti, och märklig utomhuskonst.

Efter att ha vandrat runt bland lustiga “arkitektritade” hus, utan någon egentlig arkitekt bakom, pipor, haschkakor och stickade och virkade plagg i rastafärger lämnade vi Christiania och återvände till EU.

Där ute hade svarta moln hopat sig på himlen och snart föll de första dropparna. Vi sökte skydd i Vår Frelsers Kirke som låg alldeles i närheten. En mörk och dyster tegelbyggnad med ett överraskande ljust inre tack vare stora, rena (det vill säga inga blyinfattningar eller andra dekorationer) fönster.

Utan några religiösa referenser tände vi som vanligt vid kyrkobesök utomlands några ljus för våra nära och kära,

och så ett alldeles särskilt ljust för en mycket speciell vän som behöver många, varma tankar just nu.