Nyanser av dimma

Dimmornas tid är nu, när kall luft sveper över det fortfarande uppvärmda vattnet, blandar sig med luften där och bildar dimrök över sjön.

Fenomenet, som kallas sjörök, gör vissa morgnar är mer trolska och magiska än andra. Det är lätt att förstå att människor förr tyckte sig se olika väsen i dimslöjorna som rörde sig över vattnet – och över ängar med för den delen, som när älvorna dansade.

Ibland är dimman så tät att man bara väntar sig att få höra en mistlur ljuda i det ogenomträngliga, andra gånger är man redo att ringa brandkåren, när man tycker sig se rök välla upp bakom grannens stugan tvärs över sjön.

Klicka på bilderna för att göra dem större

Hösten är här och snart kommer sjöröken att ersättas av snöröken!

****************

Det blev en märklig sommar det här året, och för vår del dessutom en försenad sommar, men där jag till slut ändå skulle få plocka mina efterlängtade bär.

Säkert var vi många som hoppats och trott att coronan skulle vara över när sommaren och semestrarna kom. Men nej, den fortsatte att hänga över axeln på oss som en stor osynlig fiende och skapa lidanden och stora påfrestningar för väldigt många. Samtidigt var det ironiskt nog just tack vare pandemin som jag snabbt kunde få tid för operation av min spinal stenos (förträngning av ryggmärgskanalen) som plågat mig under två år. Inte heller behövde jag ha dåligt samvete för att ha tagit någon annans plats. Många patienter valde själva att avboka sin inplanerade operationer och behandlingar av rädsla för att bli smittade med covid 19, och plötsligt stod kirurger och ortopeder utan patienter och med hål i sina operationsscheman.

– När vill du komma, frågade så ortopeden vid vårt första coronasäkrade samtal över telefon.

– Får jag välja skulle jag gärna vilja kunna gå och röra mig igen utan smärtor när det är dags för hjortronpremiären.

– Hjortronpremiären??? Hm…, jaha…, och när infaller den?

– Den 12 juli!

Lång tystnad.

– Äh, hmm, är inte det VÄLDIGT tidigt?

– Nej, på mina myrar är de första bären alltid klara att plocka på Herman-dagen den 12 juli.

Åter igen en lång tystnad bortsett från ljudet av någon som knappade på ett tangentbord.

– Kan du vara här kl 08.00 torsdagen den 11 juni? Då har du fyra veckor på dig att läka ihop, och det bör du klara. Men kom ihåg, minsta sår eller rispa i hudkostymen och du kommer att skickas hem direkt.

Hudkostymen var intakt, operationen gick bra och när jag vaknade upp igen var alla smärtor som bortblåsta. Helt otroligt. Och i början av juli kunde vi, en månad senare än vanligt, äntligen landa i vårt paradis, och i den knähöga blomsteräng av prästkragar, rödfibbla, gräs och ogräs som vår gräsmatta då hunnit förvandlas till.

Att se hur snabbt naturen tar tillbaka sin rättmätiga egendom, när vi inte sköter om det vi har till låns, borde få oss att tänka till. Extremväder, bränder, pandemier, och växtlighet och djur som flyttar fram eller drar tillbaka sina positioner i takt med att klimatförändringarna ändrar deras livsbetingelser är kanske naturens sätt att sätta ner foten och ryta till på skarpen: Skärp er, och sluta att exploatera mig för att tillfredsställa era egon och ert habegär! Tiden håller på att rinna ut, men lyssnar vi….?

****************

Så var den då äntligen här, söndagen den 12 juli och det var det dags att stiga in i den där bärbubblan som börjar med jakten på myrens gula guld, hjortronen (rubus chamaemorus) och slutar någon av de första veckorna i september med plockning och rensning av skogens röda guld, lingonen (vaccinium vitis-idaea).

Det är alltid lika spännande att en tidig morgon kliva ut på den vattensjuka myren och mötas av den omisskännliga myrdoften av våt vitmossa (som by the way inte alls är vit utan uppvisar alla färger från grönt till gult, rött och brunt) och torv, tillsammans med ett svagt stråk av sötma. Kanske från pors eller skvattram.

Vi sveper med ögonen över myren för att inte överraskas av någon björnhona med ungar eller en älg, men allt är tyst och stilla bortsett från vattnets gurglande läte när det fyller upp hålen som våra fotsteg lämnar efter sig. För varje steg tar mossan ett ordentligt tag om stövlarna och håller oss fast några sekunder innan den högst motvilligt släpper greppet.

Maken fortsätter bort mot älgpasset för att lägga ifrån sig sin kamerautrustning, medan jag viker av åt höger och följer en av alla de stigar som älgarna trampat upp kors och tvärs över myren.

Jag kan direkt konstatera att det åtminstone på den här myren kommer att bli en riklig skörd, men än så länge är det mesta rött och omoget. Jag är noga med var jag sätter mina fötter när jag försiktigt kryssar mellan de röda bären och plötsligt står de där framför mig, två hjortron, vackra och perfekta i färg, form och mognad.

Hjortron är inget man plockar med bärplockare, och så här i början handlar det verkligen om att ta ett bär här och ett där, med många steg emellan. Ett rejält rehabpass skulle man kunna säga.

Jag anser mig vara en ganska generös person och väl hemma igen med min skörd delar jag ofta och gärna med mig av den till vänner och bekanta. Men om någon klampar in på “min” myr innan jag fyllt mitt eget behov blir jag som en tigrinna, som skyddar sina ungar, fast i mitt fall gäller det alltså det gula guldet. I sådana ögonblick förtränger jag snabbt att det finns något som heter allemansrätten.

En timme in i plockandet så händer det. Jag hör en bil som kommer körande på den ensliga skogsvägen och så en dörr som slås igen. Jag rätar på ryggen och stirrar åt det håll där den eventuella inkräktaren bör dyka upp. Och plötsligt klafsar två äldre män in på myren med varsin stor korg i näven. Jag har tagit på mig min suraste min, men den kan dessvärre inte avskräcka dem eftersom avståndet mellan oss är alltför långt.

– Här var det inget moget än, bara kart, ropar den ene och lyfter artigt på kepsen när de till slut upptäcker mig.

– Nej, och det kommer nog att ta MINST två, tre veckor innan man kan plocka dom, hojtar jag tillbaka (och då ligger de redan i min frys, ska ni veta).

En stund senare ger männen upp och på väg tillbaka mot bilen stannar de till, ropar och pekar ner i mossan.

– Det finns några mogna här, men vi lämnar dom till dej.

Jag tackar och skäms ett kort ögonblick över mina förutfattade tankar om att de förmodligen skulle fylla sina korgar med hjortronkart nu när de inte hittade några mogna bär.  I min värld är det förbjudet att plocka omogna bär, eftersom hjortronplantan då dör. Ja, jag har inte några vetenskapliga belägg för detta, men det är vad jag har hört och läst, och då förhåller jag mig till det.

Tillsammans lyckades Maken och jag få ihop en knapp liter hjortron den här premiärdagen.

Och av den skörden kokades den vackraste konjaksfärgade sylt man kan tänk sig och som smakade himmelskt tillsammans med en bit ugnsbakad chèvreost.

Tänk att man bara kan ÄLSKA att gå böjd som en märla på en myr i två timmar och allt man kommer hem med är 772 hjortron. Ja, så är det, jag räknar dem. Varje gång. Förmodligen något slags defekt jag har.

****************

PS Vad gäller lingonplockningen brukar vi varje höst samla ett gäng vänner hos oss för att umgås, äta gott och plocka och rensa lingon. I år var det bara ett par som vågade besöka oss mot löfte om egen stuga. Och det var härligt att äntligen få umgås lite mer på riktigt, även inomhus trots avstånd Tillsammans hann vi även skrapa ihop och rensa cirka  65 liter bär. Inte så illa pinkat, som en av deltagarna försynt uttryckte det.

Advertisement

September och kampen mellan Sommaren och Hösten

“Red sky in morning, sailor’s warning
Red sky at night, sailor’s delight”

Det här engelska ordspråket får symbolisera en del av det svängiga väder som rått på vårt sommarställe under september. Fantastiska soluppgångar och rödfärgade kvällsmoln har varvats med häftiga regn, ofta åtföljda av magiska regnbågar. Hårda vindar som ibland snuddat vid stormstyrka och däremellan vackra, varma solskensdagar. September har också känts som en enda lång maktkamp mellan Sommar och Höst där ingen velat ge sig. Hur den striden kommer att sluta vet vi, men inte när. Lite som den politiska kampen om statsministerposten. Ingen tycks vara beredd att ge sig här heller, även om Löfvén fått respass, åtminstone tills vidare.

Den meteorologiska hösten hade per definition ännu inte infunnit sig, i alla fall inte på vår tomt eftersom vi har vattnet så nära inpå. Vi hade ännu inte haft de där fem dygnen på raken som krävs med en dygnstemperatur som är lägre än +10 men över 0 grader.

Och än hade inte insekterna heller gett upp helt. I rabatten surrade en ensam humla runt och försökte suga ut det sista ur en slokande rysk martorn. Kanske skulle den ha fått ut mer om den sökt sig till dikesrenarna som fortfarande lystes upp av ‘late bloomers’. En bukett med rödklöver, prästkragar, rölleka, renfana och midsommarblomster, sommarens sista, fick pryda bordet när det var dags för eftermiddagskaffet på verandan. Fast midsommarblomster när vi nästan var inne i oktober? Ja, det kändes både overkligt och lite galet. Sista veckan i september och flytten hem stod för dörren. Plötsligt var det bråda dagar för att hinna med allt som måste fixas innan men som fått stå tillbaka för alla eftermiddagar då vi istället valt att åka runt på skumpiga, sönderkörda skogsvägar i hopp om att få uppleva ett björnmöte även i år. Men tyvärr, för första gången på sex år lyckades vi inte få se någon nalle, bara dess lingon- och blåbärsstinna lämningar som låg lite här och var på vägarna.

Det var gräset som skulle klippas, inte för kort men heller inte lämnas kvar för långt. Sånt var viktigt har vi lärt oss. Båten tas upp, vattnet stängas av och vattenpumpen tas med hem så att den inte fryser sönder – IGEN.

I växthuset skulle det sista skördas och sedan städas ur. Det hade vuxit bra i sommar och jag har aldrig tidigare fått så mycket goda tomater, gurka, chili, basilika och mynta. Sämre resultat då i pallkragarna utomhus, där ingenting förutom vitlök och några morötter kom upp. Inte ens ringblommorna blev det något av. Det är tredje sommaren nu som det inte gror och jag vet inte vad jag gör för fel.

Måndagen den 1 oktober, dagen för flytten hem, vaknade vi upp till den första frosten. Det frusna gräset frasade under fötterna och tunna slöjor av sjörök drog över vattnet. Som en signal om att det nu kanske var dags, både för oss och Sommaren, att släppa taget, dra oss tillbaka och gå ner i vintervila. Skogen brann av höstens alla färger, lommarna hade redan tidigare i veckan samlat ihop sig för avfärd och stora flockar av sångsvanar har passerat över sjön de senaste dagarna. Några har gått ner för landning och några timmars vila medan andra under ljudligt trumpetande plogat vidare högt där uppe i skyn. Vid lunchtid denna första oktoberdag var vi klara. Då släppte vi taget, låste stugdörren och packade in oss i den (som alltid) till bristningsgränsen fyllda bilen och lämnade Paradiset bakom oss. Och Sommaren då? Ja, hon verkade inte ha bestämt sig utan fortsätter att vela fram och tillbaka. Should I stay or should I go?

Och för mig får hon gärna stanna ett tag till. Kan aldrig bli för mycket sommar i mitt tycke och det finns så många kalla, regniga och blåsiga somrar att kompensera för.

 

Finkexpressen, avgång 14.23

Ska man verkligen hålla på och mata sina småfåglar på sommaren, när det ändå finns gott om mat i naturen? Nej, det kanske man inte ska, men vi gör det i alla fall, för det är så himla trevligt att ha dem nära inpå knuten.

Här samsas – nåja, för det mesta i alla fall – stora skaror av grönfinkar och bofinkar med fyra busiga ekorrar och tre skränande nötskrikor (sex, när maten tagit slut vid grannens matning) nötväckor, en hackspett samt några talltitor och svartmesar. En och annan talgoxe har dykt upp ibland, annars har de av någon anledning mest lyst med sin frånvaro. Kanske har de inte tyckt att det varit mödan värd att behöva sitta i kö i väntan på en ledig sittplats vid något av rören med solrosfrön. Och har de någon gång väl kommit till, ja, då har maten oftast varit slut. Det är som att det inte finns någon botten i de små liven och det känns som att de bildligt talat äter oss ur huset. Men det är det värt.

Jag har min datorplats framför fönstret som vetter ut mot matningen, och att emellanåt lyfta blicken från datorskärmen och följa ekorrarna som jagar varandra i en ringdans upp och ner längs tallstammarna eller se hur de bulliga fågelungarna, som är dubbelt så stora som sina utmärglade föräldrar och både kan flyga och äta själva, ändå envisas med att bli matade, är som att gå in och ut ur en never ending naturfilm.

 

I början av september brukar det vara dags för nästa stora grupp att ansluta, men när första tåget norrifrån anlände i år var det bara en passagerare som steg av vid Aspviken södra. En ensamkommande bergfink, som de första dagarna mest höll sig i bakgrunden och nöjde sig med smulorna som hamnade på backen.

Lite avvaktande satt den i sin gran och betraktade de kaxiga grönfinkarna, som verkligen uppträdde som om de ägde stället. De skuffades och kivades om maten så den skvätte vida kring och hoppade och flaxade med vingarna i olika positioner, vissa något mer elegant än andra, ungefär som om de vore en skock elever från Balettakademin på turné för att visa upp alla piruetter de lärt sig.

Och för en ensam bergfink var det inte helt lätt att försöka slå sig in i gemenskapen kring matbordet.

Ett par dagar senare anlände så resten av bergfinkskompisarna. Och plötsligt de var många, väldigt många, och en utmaning för grönfinkarna att ta sig an. Efter lite sedvanligt gruff hade de stora gängen ändå delat upp territoriet mellan sig; grönfinkarna höll sig mestadels till rören med fröerna i, bergfinkarna tog hand om det som låg på backen och bofinkarna flög tur och retur där emellan.

 

Så en dag i förra veckan var matningen plötsligt helt tom. Utrymd. Inte en endaste fågel eller ekorre så långt ögat nådde.

– Jag undrar om sparvhöken har varit på besök, sa jag när Maken en stund senare kom in. Alla fåglar är borta, ekorrarna likaså. Bara så där. Gone, weg, partis, helt utan förvarning.

– Tyckte jag såg dom borta vid Aspviken södra nyss. Tror dom väntade på Finkexpressen, som skulle avgå 14.23 för vidare färd söderut.

– Klart dom var tvungna att ta tåget. Så mycket som dom har ätit den här sommaren var dom väl alldeles för baktunga för att kunna flyga själva, muttrade jag lite surt. Men dom kunde väl ändå ha sagt tack och hej och inte bara dra så där. Dom har ju faktiskt ätit gratis på den här restaurangen i fyra månader nu.

Nästa gång jag tittade ut genom fönstret var alla sittplatser i restaurangen upptagna igen. Det var talgoxarna som nu äntligen såg sin chans. Och på backen nedanför struttade två akterseglade bergfinkar omkring.

Stug-sista

Den gångna helgen känns det som att det var ordet “sista” som fick sista ordet.

Stugsista, ett påhittat ord som inte återfinns i Svenska Akademiens ordlista (SAOL), inte än i alla fall, men som för mig säger precis vad det handlar om. Sista dagen, sista kvällen eller sista helgen i sommarstugan. När man ställer undan trädgårdsmöblerna och grillen, städar i ordning i trädgården och tömmer kylen och skafferiet. Kanske lagar man något gott av de sista resterna eller bjuder in några grannar att sniffa på och njuta av strömmingarna i den där bulliga, lätt överjästa surströmmingsburken medan man tar ett gemensamt farväl av den gångna sommaren och börjar planera för nästa. Lite som sista natten med gänget, innan alla efter den sista skolavslutningen försvinner åt olika håll ut i livet som väntar. De flesta är medvetna om att man förmodligen aldrig kommer att ses igen men ändå funderar man redan på den kommande återföreningen.

Lyskväll eller ljusnatta är synonymer till stugsista, som ursprungligen är en finsk sedvänja som introducerades i Västerbotten i slutet av 60-talet. Då handlade det om just detta, att samla ihop sommarens skräp och elda upp det på stränderna samtidigt som man gjorde slut på den mat som fanns kvar innan stugorna bommades igen inför hösten. På den tiden var sommarstugorna ofta enkla, primitiva bostäder som bara användes under sommaren, till skillnad mot dagens ofta välutrustade och vinterbonade stugor, eller snarare hus än små stugor, som används året runt.

Här i Hälsingland har stugsista varit ett återkommande evenemang sista lördagen i augusti sedan 1990. Då lyser ljus, facklor och marschaller upp augustimörkret runt om på öarna i skärgården och längs stränderna utmed kust och sjöar.

I vår lilla by hade byalaget som vanligt ordnat en trevlig lyskväll vid Hennan Camping. Förutom en magisk solnedgång över Hennansjön bjöds vi även på underhållning med levande musik, gratis korv med bröd samt kaffe med bullar och flera sorters kakor. Det senare förmodligen sponsrat av någon av de två stora livsmedelskedjorna på centralorten.

Och medan vi mumsade och åt sänkte sig mörkret över campingen och de fladdrande lågorna från hundratals marschaller, som placerats ut längs stranden och de fyrahundra meter av väg 83 som löpte utmed sjön, avtecknade sig som prickade stigar på en karta.

 

********

 

– Det här var absolut sista morgondoppet för den här sommaren, frustade jag när jag i söndags morse klev upp ur sjön. Hade svårt att förlika mig med 15-gradigt badvatten när det dessutom bara var 7 grader i luften. Men så fel jag hade. Igår var det fortfarande 15 grader i vattnet och något varmare i luften, så det blev ett nytt dopp. Så än är kanske inte sista ordet i badfrågan sagt…

Senare på kvällen fick vi se hur det kan gå för den som blir full. Den fulla mångubben ramlade nämligen pladask ner i sjön. Kanske var det det kalla vattnet som fick honom att snabbt nyktra till, så att han kunde ta sig upp igen och fortsätta sin vandring över himlavalvet. Och det här var i alla fall sista gången som han var full den här månaden.

 

Och på fredag är det den sista augusti!

 

 

Gotcha there, darling!

– Men älskling, vad hände? Snavade du? Och hur gick det, har du gjort dig illa?

– Kom, så ska jag hjälpa dig upp. Nähä, inte det, du kan själv. OK då.

Så här långt kan man ju undra om det här är ett inlägg om konsten att falla rätt, eller vad som händer om man ramlar fel. En fallstudie i fall helt enkelt.

Nej, det handlar bara om hur det kan se ut ibland, när vi är ute i skog och mark och Maken utan förvarning plötsligt kastar sig ner i mossan, på stigen eller mitt i vägen. Då har han oftast fått ögonen på något pyttelitet kryp, kanske en fjäril, någon märklig stekel eller larv som funnit nåd inför hans macro-objektiv.

Den här gången kom jag på honom med en larv som befann sig i mellanstadiet av mindre påfågelspinnare och som under lupp mer påminde om en vass rotborste och som det var svårt att tänka sig att den en dag skulle förvandlas till en vacker fjäril.

Men den hade ju de rätta färgerna. Svart och gult som i AIK! Gotcha there, baby!

Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!

 

Celebert besök

Idag fick vi finfrämmande vid fågelmatningen – en vacker gröngöling.

Även om gröngölingen svischat förbi vid några tillfällen när vi varit ute i skogen är det första gången vi har sett den på tomten.

Och den här gröngölingen tycktes finna ekorrarnas matlådor högst intressanta, så det blev några underhållande minuter medan den på olika sätt försökte klura ut hur den skulle komma åt innehållet i dem.

Hm, undrar hur det är tänkt att man ska få tag i dom där läckra nötterna?

Kanske ska man ta sig in underifrån? 

Nähä, det gick inte heller. Jag tror jag testar den andra lådan istället….

Nä, nu ger jag upp. Kanske finns det istället lite go’saker i den där gamla granstammen där borta. Den verkar ju dessutom redan avbarkad och klar att hugga in i. Börjar bli hungrig nu, så så får det bli.

Ingen sommar utan björn

Nu är den meteorologiska hösten här, det var väderrapportörens statement på radion härom morgonen. När dygnsmedeltemperaturen är över noll men under tio grader. Mitt väderkänsliga och -kräsna jag skulle snarare säga att hösten (eller åtminstone ett förstadium till densamma) faktiskt avlöste midsommaren. Inte en enda högtrycksdag har vi haft här i Paradiset, temperaturen har mest pendlat mellan 13 – 17 grader med regn var och varannan dag. Och de gånger solen visat sig har det istället ofta blåst halv storm. Så låt er inte förledas att tro att jag överdriver när ni ser den här bilden av en vacker höstmorgon. Vid lunchtid kom regnet. IGEN.

Eftersom vi bor sjönära är vår sjö också vårt badkar. Vänner som kommer på besök brukar ibland litet försynt fråga hur vi fixar det där med dusch och tvätt när vi bor här nästan halvårsvis. Tvättar gör vi på den närbelägna campingen där det finns tillgång till tvättmaskin och vad gäller duschen brukar jag svara med professor Elias Bengtssons käpphäst.

Professor Bengtsson var chef för det numera nedlagda Roslagstulls infektionssjukhus och han hävdade alltid med en dåres envishet att vi duschar alldeles för mycket. Att duscha varje dag, ja, kanske till och med flera gånger om dagen, är vansinne eftersom vi då tvättar bort kroppens naturliga försvar mot sjukdomar och infektioner. En, två gånger i veckan är fullt tillräckligt för dem som inte har väldigt smutsiga jobb, däremellan räcker det att tvätta av sig under armarna och mellan benen. Allt enligt sagda profet alltså.

Den här sommaren har det 15-gradiga vattnet dock inte lockat till att ligga några längre stunder i sjön och löga sig. Det har mest handlat om att få hela tvättproceduren överstökad så fort som möjligt. Snabbt ut i vattnet tills det når knäna, blaska av sig och sedan ännu snabbare doppa sig för att skölja av tvålen. Och de dagar solen behagar visa sig kan man faktiskt duscha varmt genom att lägga ut trädgårdsslangen på gräsmattan under några timmar.

När termometern visade fem grader i luften och nio, tio i vattnet insåg vi att det nu var slutbadat i sjön för i år. Istället blev det en tur till badhuset i Färila. Vilken lyx att kunna stå “hur länge som helst” i den varma duschen och sedan avsluta med en bastu klockan elva en förmiddag i ett tomt badhus.

I bilen hem frågade jag Maken om vi, istället för att köra raka vägen hem, kunde ta en liten extra viltspaningstur upp mot våra hjortronmyrar. Vi åker ofta runt på skogs- och grusvägarna i våra sjumilaskogar på jakt efter den ultimata upplevelsen. BJÖRNEN. Hittills i år har resultatet varit magert. Ett par älgtjurar i början på sommaren, ganska ofta orrar och tjädertuppar och så några harpaltar. C’est tout.

Men nu började det bli ont om tid. Ingen björn än, och om ett par veckor går flyttlasset hem till norra förorten igen. Vi har visserligen haft turen, eller förmånen ska jag kanske säga, att träffa på björn varje sommar de senaste fem åren, men det är alltid lika spännande. Och mycket vill ha mer som bekant.

Under sommaren har olika skogsbolag avverkat på flera ställen längs den nio kilometer långa vägen upp till våra myrar. Nu ligger timret prydligt travat längs vägrenarna i väntan på transport till närmaste timmerterminal. Den skövlade naturen är inte någon vacker syn, men om några år har förhoppningsvis såren läkt och då kan vi kanske istället njuta av härliga söta vildhallon här.

Regnet hängde i luften under turen upp till myren och skogen verkade helt död på allt liv. Inte ens den minsta fågel syntes till. Och framför allt inte någon älg eller björn. Vid jaktlagets slaktstuga vände vi och körde sakta samma väg tillbaka, ivrigt spanande in bland granar och ut över kalhyggen.

Och så plötsligt, bakom nästa krök, lufsade den obekymrat vägen fram. Björnen vi väntat på hela sommaren.

När den hörde bilen vände den sig om samtidigt som den vek av ner i diket och försvann bakom ett buskage. Maken stannade och stängde av motorn och efter en stund tittade björnen nyfiket fram igen. Utan att hinna fokusera ordentligt tryckte jag bara av några bilder för att ha som bevis på detta mäktiga ögonblick.

Men när Maken försiktigt öppnade dörren började signalen, som påminde om att nyckeln fortfarande satt kvar i tändningslåset, att tjuta. Och då var det kört …..

Björnen sprang bort, nu var titten förbi.
– Å, varför skrämde du undan min vän?
Rolf lille, be honom komma igen.

Vi fortsatt upp mot ett närbeläget kalhygge i hopp om att kunna genskjuta den där, men icke. Istället fick vi nöja oss med en ståtlig tjädertupp som kryssade fram längs vägen. Från den ena vägkanten till den andra innan den med mäktiga vingslag till slut lyfte och flög iväg.

Sparvhöken har landat

Det är ännu en i raden av alla dessa regniga dagar den här sommaren. Sitter vid datorn framför fönstret och stirrar dystert ut på fågelmatningen utanför. Sånär som på våra matglada ekorrar och ett par regnvåta grönfinkar verkar inte ens fåglarna tycka att det är mödan värt att ge sig ut idag. Jag funderar på om det finns något upplyftande att skriva om vädret, men jag har svårt att se något som helst komiskt i detta eviga strilande.

Plötsligt pangar det till i fönsterrutan och jag hinner se en fågel falla mot marken, medan ekorrarna rusar iväg åt olika håll. Samtidigt drar en mörk skugga förbi och landar på stubben precis nedanför fönstret. SPARVHÖKEN.

Jag grabbar tag i kameran som ligger beredd bredvid datorn – jag har nämligen väntat på det här ögonblicket ända sedan förra sommaren – och försöker göra mig osynlig genom att försiktigt huka mig ner och med diskreta gester och viskningar göra Maken uppmärksam på att sparvhöken sitter på stubben. Hoppas ni verkligen kan höra hur jag väser fram detta ‘sparvhöken sitter på stubben’.

Maken manar till lugn, tar sin kamera och vi smyger båda närmare fönstret och ser att höken sitter kvar. Och den förblir sittande, tillsynes helt oberörd eller ovetandes om oss där bakom rutan, trots att jag blir tvungen att flytta en blomkruka för att få fri sikt medan Makens kamera smattrar på som en mindre kulspruta.

Sparvhöken ger oss fem adrenalinhöjande minuter att ta våra bilder innan den plötsligt gör ett utfall mot en av ekorrarna på backen. Försöket misslyckas och den landar istället på en sten en bit bort. Ekorren låter sig dock inte skrämmas så lätt utan går till motattack, rusar upp på stenen och får sparvhöken att direkt dra iväg. Tufft gjort av ekorren, det hade vi inte trott.

Eftersom sparvhöken var så orädd, och efter att ha konsulterat fågelboken, tror vi att det i det här fallet rör sig om en unge.