Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

Sorgeliga saker hända….

Söndagen den 21 maj fick Maken och jag vara med om något som, efter vad vi förstått, var unikt och väldig väldigt få förunnat, nämligen att vara på plats i just den sekund som en fågel värper sitt ägg. Och känslan och storheten i detta magiska ögonblick, när ett nytt liv är på väg att ta sin början, är svår att beskriva.

Dagen därpå, på måndagen, var vi tillbaka för att kontrollera att allt var okej. Orrarna var på plats och spelade den här kvällen också, smålomshannen hade återvänt och simmade sakta runt grästuvan där honan låg och ruvade. Och vi kunde andas ut.

Vid ett snabbt besök på onsdagen kunde vi däremot konstatera att det vi oroat oss för nu hade hänt ännu en gång. Boet var tomt, häckningen hade misslyckats och lommarna var borta.

Vad som egentligen hade hänt kunde vi bara spekulera kring, men vi var ändå tvungna att åka upp till tjärnen även på torsdagen för att förvissa oss om ifall lommarna bara hade varit iväg och fiskat eller om de nu hade lämnat tjärnen för gott. Kvällen var tyst och stilla, vattnet spegelblankt och färgat av det intensivt grönskande strandgräset och där och då insåg vi att steget mellan pastoral idyll och naturens grymhet kan vara väldigt kort. Ändå tändes ett litet hopp, när vi fick se smålomsparet ligga och vila en bit ut i vattnet. Kanske finns det fortfarande tid för en omhäckning.

 

På fredagsmorgonen upptäckte vi dessa två tranor som gick och åt på täkten i närheten av vår stuga. Och utan att ha något riktigt belägg för tanken den här gången, kunde jag ändå inte hjälpa att ordet SMÅLOMSMÖRDARE – och just det, med versaler – for genom huvudet.

En bofink blev årets första patient

Tomt och märkligt tyst på fåglar i skogen runt stugan när vi kom upp till påsk. Men det tog inte lång tid efter att Maken fyllt på fågelmatarna med allehanda påskgodis förrän det var fullt av oräkneliga bofinkar, grönfinkar och -siskor, domherrar, tofsmesar och nötväckor plus de alltid närvarande talgoxarna och blåmesarna.

Tyvärr dröjde det inte länge innan även sparvhöken infann sig, åtminstone tror vi att det var den som gjorde att alla matgästerna plötsligt lyfte exakt samtidigt. Luftutrymmet utanför fönstret blev bokstavligt talat alldeles svart och mitt i all tumult flög en bofink rakt in i rutan med en ordentligt smäll och damp platt till marken, där den blev liggande och flämtade med utbredda vingar.

Hederskirurg Andersson greppade snabbt akutväskan och ryckte ut till undsättning. Lyfte försiktigt upp den lilla fågeln och konstaterade att inget verkade brutet, men kanske att den fått sig en liten hjärnskakning.

Efter att ha legat insvept i en handduk i Makens knä cirka en kvart började den försiktigt röra på sig. Vi öppnade upp handduken så att den enkelt skulle kunna ge sig av när den var redo.


Satte sig upp och vred prövande på huvudet några gånger.


Reste sig sedan och testade att benen höll. Stod kvar så ytterligare några minuter innan den ogenerat bajsade och sedan på snabba vingar försvann ut i friheten.

Slutet gott, allting gott hoppas vi.

Hösten står för dörren

I mitten av augusti kändes det som att hösten redan var här och gläntade på dörren. Morgondimman, som fick sjön att likna en pennteckning och som sedan övergick i sjörök när solen började värma upp luften.

grontuva-i-morgondis

sjorok

Dagarna blev svalare och naturen klädde sig allt mer i brunt och gult. Det höga gräset vajade torrt och visset, blåbärsriset tappade sina blad och de enda färgklickarna tycktes utgöras av de klart lysande rönnbären och skogens lingonröda tuvor.

Men sommaren gav sig inte så lätt. Den stretade emot, drog igen dörren framför näsan på hösten och bjöd på några härliga sensommarveckor i september.

ronnbarstrad

Det är gott om rönnbär i år och ska man tro Bondepraktikan tyder en stor rönnbärsskörd på en sträng vinter. Men huruvida det stämmer, därom tvistar de lärde numera.

ronnbarsklase

Det är också ett gott lingonår, åtminstone där vi håller till. Häromveckan gick också årets lingonrally av stapeln tillsammans med våra vänner. Dock bara två av dem den här gången, då ett par var upptagna av ett hejdundrande födelsedagskalas och dessutom höll på att förbereda inför premiären av hummerfisket på västkusten och det andra paret trampade sig genom Frankrike i sitt anletes svett (över +30 grader mest varje dag enligt rapporterna) på sina ”motherfucking bikes”.

lingonroda-tuvor

Fördelat på fyra personer får man väl ändå säga att vi åstadkom ett gott dagsverke, när vi tillsammans fick ihop drygt nittio liter av det röda guldet.

lingonrensning

Lika roligt som det är att plocka, lika tradigt är det att rensa, men med litet samtidig vinprovning av tre vita viner gick rensningen som en dans.

lingonskord

Även om sommaren nu verkar sjunga på sista versen är det inte höst än, åtminstone inte enligt den meteorologiska definitionen där dygnsmedeltemperaturen inte får överstiga tio grader under fem dygn.

 

Grattis alla Margaretor !

Namnsdagstårta 2

Grattis alla fruntimmer och pärlor som precis som jag heter MARGARETA (av grekiskt ursprung och bildat av det persiska ordet för pärla) och firar namnsdag idag.

Det verkar som veckans samtliga damer skippat tårarna i år och istället skiner ikapp med solen. Åtminstone gör jag det.

Idag behandlas jag som en drottning av resten av familjen, Make, barn och barnbarn, och är beordrad att inta solstolsläge, eller åtminstone förbjuden att göra ett enda handtag för någon annan än mig själv. Ett slags hylandsk frufridag skulle man kunna säga, för er som minns så långt tillbaka. Kan bli en angenäm dag. Solen ska gå upp i morgon också säger SMHI, men då är det vardag igen. 🙂

PS. Tårtbilden är en repris från förra året, årets upplaga är inte riktigt klar än.

Abborrfiske och hjortronsylt

Dottern och barnbarnet lämnade oss i helgen efter en härlig vecka tillsammans. Med dem försvann tyvärr också det vackra vädret och det har nu varit några eländiga dagar med regn och kalla nordliga vindar. Och inte bara eländigt väder, dessutom har Maken fått sig en släng av bältros. Ja, faktiskt en ganska rejäl sådan och tar sig nu igenom dagarna kvalfullt lidande. Men han är tapper och klagar inte. Dessutom finns det inget att göra åt det hela, eftersom de 72 timmarna, inom vilka man kan sätta in antiviral behandling, passerat med råge.

”Rosen” slog ut redan på midsommardagen, men då misstog vi utslagen för myggbett, eftersom myggen också slog ut i full blom lagom till den helgen. Först mycket regn, sedan värmande sol, till lycka för myggen och olycka för oss.

Fisketur

Sexåringen hade längtat efter den här veckan ända sedan besöket förra sommaren. Att dagarna i ända få fiska abborre med sin älskade morfar.

Så fort frukosten var avslutad gav de sig iväg ut med båten, sexåringen och morfar bredvid varandra på aktertoften. Tillbaka hem för att äta lunch och stoppa förmiddagens fångst i sumpen. Fylla på maskburken och sedan iväg ut igen.

Abborrfiskaren

Till middag blev det självklart nyrökt abborre med färskpotatis och hemlagad remouladsås. Och som han åt, sexåringen. Jag hade räknat med att åtta fiskar skulle räcka mer än väl till tre och en halv personer, men ungen satte i sig tre stycken och ropade ändå efter mer. Rökt abborre hade plötsligt blivit den nya favoriträtten. Maken / morfar hade svårt att hinna med att få något i sig för egen del, eftersom han hela tiden måste hänga med i sexåringens tempo och rensa nya portioner.

Det är lycka varje gång något av barnbarnen äter det som serveras utan att knorra, rynka på näsan eller uttala sig vanvördigt om maten i termer som äckligt och liknande. Och fisk brukar ju inte vara det som hör till favoriterna, möjligen lax då. Kanske är det både roligare att äta och smakar bättre när man själv dragit upp fisken.

 

När vi vinkat adjö till våra gäster för den här gången och pustat ut några timmar, tog vi bilen och for upp till vår hjortronmyr för att kolla läget. Premiären var i antågande, liksom hjortronplockargänget.

Myren lyste lovande rödprickig och det skulle bli gott om det gula guldet.

Hjortron 1

Några bär var redan mogna och vi lyckades få ihop ett par deciliter, som hamnade i kastrullen så fort vi kom hem och blev till gudomlig sylt. Hjortronsylt 3

Precis lagom mycket för att räcka till två portioner glass, en till Maken och en till mig. Det är som att årets första smakprov alltid är det som smakar bäst, litet som med kräftorna och surströmmingen. Nyhetens behag, antar jag.

Hjortronsylt 2

I väntans tider, eller…?

Smålom närbild

Det är ungefär tre veckor sedan vi konstaterade att smålomsparet, som vi hade förmånen att få följa på nära håll förra sommaren – från ruvning till flygfärdiga ungar – var tillbaka i den lilla skogstjärnen. Smolket i bägaren var dock en trana som slagit sig ner på den grästuva som förra gången var lommarnas bo. Var skadan redan skedd genom att tranan förstört äggen, eller hade de inte hunnit lägga några?

När vi för en knapp vecka sedan var tillbaka vid tjärnen hoppades vi ju att få se smålomshonan ligga och ruva på den lilla grästuvan. Men tyvärr var den tom och öde och vi kunde bara upptäcka EN fågel i vattnet. Vi sökte av sjön med kikarna utan att hitta den andra lommen. Plötsligt såg jag något mörkt i gräset på en helt annan tuva och med kikarens hjälp kunde vi konstatera att det var honan. Yes, en ruvande hona.

Lyckokänslan var stor när vi lämnade tjärnen. Då blir det kanske ungar även i år.

Men som sagt, kort är den lycka som varar beständigt. När vi var tillbaka ett par dagar senare låg båda smålommarna stilla mitt i sjön. Vad hade hänt? Hade de blivit störda på nytt, eller var det bara så att en av fåglarna tagit sig upp på gungflyet för att vila en stund?

Även om tiden höll på att rinna ut för vårt smålomspar, hade vi ändå svårt att ge upp tanken om ett par dunbollar den här sommaren också.

Två kvällar senare var lommarna fortfarande kvar. Honan låg och sov medan hannen simmade runt henne och ”pratade” högt och bestämt. Verkade trött på att honan bara sov och tycktes säga åt henne att ta sig samman och ”hoppa upp och simma och umgås litet”.

Smålomsparet

Till slut kvicknade hon till, men trots hannens fortsatta tjat lyckades han inte att få henne att hänga med på hans dykövningar.

Smålomsparet 1

Efter ett tag simmade de tillsammans bort mot det gamla boet och för ett ögonblick kändes det som att det nu var dags. Nu skulle hon klättra upp på tuvan och lägga sina ägg.

Smålomsparet vid grästuva

Men så blev det inte. Istället låg hon kvar invid strandkanten,. medan hannen fortsatte att i högt tonläge tjata på henne mellan sina dyk. Hon, däremot, lät mest som en mjuk liten katt när hon svarade.

Smålomshona

Deras beteende kändes bekant på något vis och påminde om det mellan mamman och ungen (Morsgrisen) förra sommaren, när hon försökte få den ointresserade sonen/dottern att lära sig dyka och flyga.

Plötsligt satte hannen högsta fart bort mot ena änden av tjärnen och lämnade en rand av ”svallvågor” efter sig.

”Det känns som att han tänker ge sig av”, sa jag till Maken, samtidigt som lommen vände upp mot vinden och började springa på vattnet.

Han lågsniffade några varv över sjön och landade sedan, alltjämt skrikande till honan.

Smålom 1

Detta upprepades några gånger och för varje gång steg han allt högre. Så cirklade han ett sista varv över sjön och försvann kacklande över grantopparna. Kvar låg honan, som nu vaknat till liv, och började skrika ut sin klagan.

 

Vi har funderat mycket på varför paret stannar kvar i den lilla tjärnen om nu häckningen misslyckats. Där finns ju ingen mat. Någon som vet?