Gotcha there, darling!

Men älskling, vad hände? Snavade du? Och hur gick det, har du gjort dig illa?

– Kom, så ska jag hjälpa dig upp. Nähä, inte det, du kan själv. OK då.

Så här långt kan man ju undra om det här är ett inlägg om konsten att falla rätt, eller vad som händer om man ramlar fel. En fallstudie i fall helt enkelt.

Nej, det handlar bara om hur det kan se ut ibland, när vi är ute i skog och mark och Maken utan förvarning plötsligt kastar sig ner i mossan, på stigen eller mitt i vägen. Då har han oftast fått ögonen på något pyttelitet kryp, kanske en fjäril, någon märklig stekel eller larv som funnit nåd inför hans macro-objektiv.

Den här gången kom jag på honom med en larv som befann sig i mellanstadiet av mindre påfågelspinnare och som under lupp mer påminde om en vass rotborste och som det var svårt att tänka sig att den en dag skulle förvandlas till en vacker fjäril.

Men den hade ju de rätta färgerna. Svart och gult som i AIK! Gotcha there, baby!

Advertisements

Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!

 

Celebert besök

Idag fick vi finfrämmande vid fågelmatningen – en vacker gröngöling.

Även om gröngölingen svischat förbi vid några tillfällen när vi varit ute i skogen är det första gången vi har sett den på tomten.

Och den här gröngölingen tycktes finna ekorrarnas matlådor högst intressanta, så det blev några underhållande minuter medan den på olika sätt försökte klura ut hur den skulle komma åt innehållet i dem.

Hm, undrar hur det är tänkt att man ska få tag i dom där läckra nötterna?

Kanske ska man ta sig in underifrån? 

Nähä, det gick inte heller. Jag tror jag testar den andra lådan istället….

Nä, nu ger jag upp. Kanske finns det istället lite go’saker i den där gamla granstammen där borta. Den verkar ju dessutom redan avbarkad och klar att hugga in i. Börjar bli hungrig nu, så så får det bli.

Ingen sommar utan björn

Nu är den meteorologiska hösten här, det var väderrapportörens statement på radion härom morgonen. När dygnsmedeltemperaturen är över noll men under tio grader. Mitt väderkänsliga och -kräsna jag skulle snarare säga att hösten (eller åtminstone ett förstadium till densamma) faktiskt avlöste midsommaren. Inte en enda högtrycksdag har vi haft här i Paradiset, temperaturen har mest pendlat mellan 13 – 17 grader med regn var och varannan dag. Och de gånger solen visat sig har det istället ofta blåst halv storm. Så låt er inte förledas att tro att jag överdriver när ni ser den här bilden av en vacker höstmorgon. Vid lunchtid kom regnet. IGEN.

Eftersom vi bor sjönära är vår sjö också vårt badkar. Vänner som kommer på besök brukar ibland litet försynt fråga hur vi fixar det där med dusch och tvätt när vi bor här nästan halvårsvis. Tvättar gör vi på den närbelägna campingen där det finns tillgång till tvättmaskin och vad gäller duschen brukar jag svara med professor Elias Bengtssons käpphäst.

Professor Bengtsson var chef för det numera nedlagda Roslagstulls infektionssjukhus och han hävdade alltid med en dåres envishet att vi duschar alldeles för mycket. Att duscha varje dag, ja, kanske till och med flera gånger om dagen, är vansinne eftersom vi då tvättar bort kroppens naturliga försvar mot sjukdomar och infektioner. En, två gånger i veckan är fullt tillräckligt för dem som inte har väldigt smutsiga jobb, däremellan räcker det att tvätta av sig under armarna och mellan benen. Allt enligt sagda profet alltså.

Den här sommaren har det 15-gradiga vattnet dock inte lockat till att ligga några längre stunder i sjön och löga sig. Det har mest handlat om att få hela tvättproceduren överstökad så fort som möjligt. Snabbt ut i vattnet tills det når knäna, blaska av sig och sedan ännu snabbare doppa sig för att skölja av tvålen. Och de dagar solen behagar visa sig kan man faktiskt duscha varmt genom att lägga ut trädgårdsslangen på gräsmattan under några timmar.

När termometern visade fem grader i luften och nio, tio i vattnet insåg vi att det nu var slutbadat i sjön för i år. Istället blev det en tur till badhuset i Färila. Vilken lyx att kunna stå “hur länge som helst” i den varma duschen och sedan avsluta med en bastu klockan elva en förmiddag i ett tomt badhus.

I bilen hem frågade jag Maken om vi, istället för att köra raka vägen hem, kunde ta en liten extra viltspaningstur upp mot våra hjortronmyrar. Vi åker ofta runt på skogs- och grusvägarna i våra sjumilaskogar på jakt efter den ultimata upplevelsen. BJÖRNEN. Hittills i år har resultatet varit magert. Ett par älgtjurar i början på sommaren, ganska ofta orrar och tjädertuppar och så några harpaltar. C’est tout.

Men nu började det bli ont om tid. Ingen björn än, och om ett par veckor går flyttlasset hem till norra förorten igen. Vi har visserligen haft turen, eller förmånen ska jag kanske säga, att träffa på björn varje sommar de senaste fem åren, men det är alltid lika spännande. Och mycket vill ha mer som bekant.

Under sommaren har olika skogsbolag avverkat på flera ställen längs den nio kilometer långa vägen upp till våra myrar. Nu ligger timret prydligt travat längs vägrenarna i väntan på transport till närmaste timmerterminal. Den skövlade naturen är inte någon vacker syn, men om några år har förhoppningsvis såren läkt och då kan vi kanske istället njuta av härliga söta vildhallon här.

Regnet hängde i luften under turen upp till myren och skogen verkade helt död på allt liv. Inte ens den minsta fågel syntes till. Och framför allt inte någon älg eller björn. Vid jaktlagets slaktstuga vände vi och körde sakta samma väg tillbaka, ivrigt spanande in bland granar och ut över kalhyggen.

Och så plötsligt, bakom nästa krök, lufsade den obekymrat vägen fram. Björnen vi väntat på hela sommaren.

När den hörde bilen vände den sig om samtidigt som den vek av ner i diket och försvann bakom ett buskage. Maken stannade och stängde av motorn och efter en stund tittade björnen nyfiket fram igen. Utan att hinna fokusera ordentligt tryckte jag bara av några bilder för att ha som bevis på detta mäktiga ögonblick.

Men när Maken försiktigt öppnade dörren började signalen, som påminde om att nyckeln fortfarande satt kvar i tändningslåset, att tjuta. Och då var det kört …..

Björnen sprang bort, nu var titten förbi.
– Å, varför skrämde du undan min vän?
Rolf lille, be honom komma igen.

Vi fortsatt upp mot ett närbeläget kalhygge i hopp om att kunna genskjuta den där, men icke. Istället fick vi nöja oss med en ståtlig tjädertupp som kryssade fram längs vägen. Från den ena vägkanten till den andra innan den med mäktiga vingslag till slut lyfte och flög iväg.

Sparvhöken har landat

Det är ännu en i raden av alla dessa regniga dagar den här sommaren. Sitter vid datorn framför fönstret och stirrar dystert ut på fågelmatningen utanför. Sånär som på våra matglada ekorrar och ett par regnvåta grönfinkar verkar inte ens fåglarna tycka att det är mödan värt att ge sig ut idag. Jag funderar på om det finns något upplyftande att skriva om vädret, men jag har svårt att se något som helst komiskt i detta eviga strilande.

Plötsligt pangar det till i fönsterrutan och jag hinner se en fågel falla mot marken, medan ekorrarna rusar iväg åt olika håll. Samtidigt drar en mörk skugga förbi och landar på stubben precis nedanför fönstret. SPARVHÖKEN.

Jag grabbar tag i kameran som ligger beredd bredvid datorn – jag har nämligen väntat på det här ögonblicket ända sedan förra sommaren – och försöker göra mig osynlig genom att försiktigt huka mig ner och med diskreta gester och viskningar göra Maken uppmärksam på att sparvhöken sitter på stubben. Hoppas ni verkligen kan höra hur jag väser fram detta ‘sparvhöken sitter på stubben’.

Maken manar till lugn, tar sin kamera och vi smyger båda närmare fönstret och ser att höken sitter kvar. Och den förblir sittande, tillsynes helt oberörd eller ovetandes om oss där bakom rutan, trots att jag blir tvungen att flytta en blomkruka för att få fri sikt medan Makens kamera smattrar på som en mindre kulspruta.

Sparvhöken ger oss fem adrenalinhöjande minuter att ta våra bilder innan den plötsligt gör ett utfall mot en av ekorrarna på backen. Försöket misslyckas och den landar istället på en sten en bit bort. Ekorren låter sig dock inte skrämmas så lätt utan går till motattack, rusar upp på stenen och får sparvhöken att direkt dra iväg. Tufft gjort av ekorren, det hade vi inte trott.

Eftersom sparvhöken var så orädd, och efter att ha konsulterat fågelboken, tror vi att det i det här fallet rör sig om en unge.

 

Konstinstallation längs Tidernas väg

Ibland behövs det inte särskilt mycket för att locka fram ett leende. Som den här lilla diskreta konstinstallationen i naturen längs ett avsnitt av Tidernas väg (här väg 83). Vem den lekfulla, kreativa personen bakom konstverken är vet jag inte, men hon/han made us smile all the way to Ramsjö.

PS Såg idag att konstnären tydligen fått bygglov för ännu en liten stuga där på stenen… 🙂