Det sjuder av liv i naturens barnkammare just nu och det finns hur mycket som helst att titta på, roas av och förundras över för den som tar sig tiden att stanna upp och sitta ner en stund.
Stararnas ungar har just lärt sig flyga och svärmar runt oss i stora svart sjok, det är nästan så att man känner vinddraget från vingslagen när de pilar förbi. In och ut i de omgivande enbuskarna, skränar och skriker efter mer mat. Näbbarna ständigt vidöppna.
Högt över våra huvuden hörs tofsvipornas varningsläte när vi vandrar ner genom kohagen. Vi gissar att reden med ägg eller ungar gömmer sig där någonstans bland grästuvorna, så vi viker av från området de cirklar över och ser oss noga för inför varje nytt steg.
Vi slår oss ner på varsin sten och riktar kikarna mot det som är målet för vårt besök, tornfalksholken som sitter uppsatt i hagen intill.
Den oblyga kärleksakten mellan två tornfalkar överst på en elstolpe, som vi kunde bevittna i påskas, har burit frukt och vi hoppas nu få en skymt av de små trollen. Men avståndet är långt och inte ens med kikare lyckas vi se så värst mycket. Det är mörkt i holken men tycker oss se stjärtfjädrarna som sticker ut över kanten och anar konturen av en vuxen fågel som står upp. Kan det vara så att det börjar bli trångt där inne i boet?
Det är först när vi kommer hem och kan förstora och ljusa upp bilderna som vi ser att vårt antagande var rätt. Några ungar syns visserligen inte till, men säkert vilar de i tryggt förvar där nere i holken.
Honan lägger vanligtvis 3-6 ägg och är också den som sköter ruvningen, vilken tar mellan 27-31 dagar. Därefter dröjer det ytterligare cirka 30 dagar innan ungarna är flygfärdiga.
Hannen, som vi nyss såg ryttla över ängen, landar plötsligt på holktaket med något mörkt i klorna. Troligen en mus eller sork. Det är hans uppgift att förse honan och ungarna med mat, oftast möss och sorkar, men födan kan också bestå av grodor, ödlor och reptiler.
Bytet lämnar han över till honan, som i början styckar upp och portionerar ut maten till ungarna.
Så ser vi plötsligt hur några ljusa ulltussar vaknar till liv och sticker upp sina små bollar till huvuden när de förstår att det är mat på gång. Men är de bara två?
Nej, nu ser man ju tydligt att de är tre stycken.
Men har man sett, så är de plötsligt fyra! Finns det möjligen en femte unge också? Ja, det lär tiden få utvisa.
Med minst fyra näbbar att mätta krävs det nu att båda föräldrarna bidrar i jakten på mat om alla ungarna ska överleva. Bara under den stund vi sitter och betraktar det pågående livet i holken har minst sex möss/sorkar fått sätta livet till.
På väg tillbaka till bilen passerar vi en törnskata som poserar så vackert i toppen av en enbuske. Törnskatan har jag bara sett en gång tidigare och då på så långt håll att det knappt borde fått räknas som ett livskryss. Men nu får krysset så kvar, nu har jag ju bevis.
Den översta bilden i inlägget är från ett besök några dagar tidigare, vilket den observante kanske redan noterat. På den bilden har holken en ren och prydlig framsida, på de andra kan man tydligt se att ungarna nu lärt sig att “sitta på pottan”, men att de fortfarande är så små att rumpan inte når tillräckligt långt ut och det mesta därför hamnar på holkens front.
JUST ANOTHER DAY IN PARADISE 
Tack, vilka vackra foton och fin beskrivning av fågellivet. Spännande att följa fam. Tornfalk! Igår lyfte jag ut en liten rödstjärt som försökt att flyga rakt genom min vinterträdgård.
Jag tror det var en ungfågel, så lite och rädd.
Tack Agneta för dina vänliga ord! Det är en fin tid nu, den bästa kanske, men tufft emellanåt för alla fågelungarna som nu som bäst börjar testa sina vingar och flygträna. Då brukar det bli ett antal kraschlandningar, men turligt nog brukar det ändå gå bra för de flesta och får de bara vila en kvart, tjugo minuter är de snart i luften igen. Antar att det är träden som speglar sig i fönstren som lurar dem att tro att där bara är att flyga rakt igenom skogen. 🙂
Tack Agneta! Tornfalksungarna växer så det knakar och vi har nu med säkerhet kunnat räkna till fem stycken. 🙂
Hoppas din lilla rödstjärt klarade sig. Det är den tiden nu när alla dessa nya ungar ska upp och pröva sina vingar och tror att grönskan och trädstammarna, som speglar sig i fönstren, är en skog som de kan flyga in och söka skydd i.
Under årens lopp har jag räddat många fåglar och låtit dom ligga med sin huvudvärk, eller vad de kan lida av, tills de vacklande ställt sig upp och flugit sin kos. Då känns det fint – en stund i alla fall.
En ynnest att få uppleva ett häckande par tornfalk inpå knuten, få förunnat. Har bara fått förmånen en gång själv, vid en likadan holk som din. Föräldrarna var lite avvaktande i början, men höll man sig stilla i skuggan under ett träd så vande de sig snabbt. Fyra ungar är ett tufft jobb, men med den hyfsade sorktillgången i år så kanske de klarar sig allihop. Vi får hoppas!
Ja, det är alltid lika spännande när man kan sitta på första parkett och ta del av det som händer och sker i naturen. Vi har nu konstaterat det är minst fem ungar i boet och alla har hittills överlevt. Men de växer snabbt och det börjar bli trångt där inne, så vad som händer om de inte får plats vet jag inte.
Så intressant att läsa om era fågeliakttagelser! 🥰👏
Tack Anna, precis som det är att följa dina cykelturer runt om på Gotland och resten av landet. 🙂
Tack för ditt vackra inlägg Meggie, med så fina bilder och information till dessa. Törnskatan brukar jag se här, men den vill aldrig låta sig fotograferas 😉
Tack Annica! Ja, ibland har man tur, som med törnskatan och jag är så glad att den poserade så villigt. 🙂
Oj, oj vad de äter, tornfalkarna! Och att föräldrarna kan hitta möss i tillräcklig utsträckning! Vilket jobb! Så vackra bilder – som vanligt!👏👏👏
Tack Kajsa! Ja, tänk så många möss det måste finnas. I samma område häckar ytterligare ett tornfalkspar som också ska mätta sina ungar. 🙂
Det tog alldeles för lång tid innan jag tog mig tid att läsa detta inlägg, men det var värt väntan.
Vilken cool upplevelse! Vilken bildsvit! Vilken historia! Nu sitter man och hoppas på att det ska gå väl för fyrbarnsfamiljen. Och inser att det finns väldigt gott om små gnagare….
Tack för att du delade med dig!
Själv myser jag under björkholken hemma och väntar på att blåmesungarna ska kika ut. Steglitsernas ungar har redan lämnat, för de satt och tjatade på fågelmatstolpen imorse. Man kan tycka att de borde klara att ta frön själva, men icke…. 🙂 Tonåringar redan, typ.
Visst är det märkligt med småfågelungarna. Till synes välnärda och runda som talgbollar och med frön mitt framför näbben sitter de ändå bara och väntar på att de slitna och utmärglade föräldrarna ska fortsätta att mata dem. Bortskämda, säger jag! 🙂
Vid besök hos tornfalkarna igår kunde vi nu räkna till minst FEM stycken. Vuxit har de också gjort, frågan är hur länge alla får plats där inne.
Semester snart? För oss dröjer det ytterligare några veckor, har just opererat ryggen för spinal stenos och vill vara säker på att det inte blir några komplikationer i form av infektioner.
Hej. Jag vet att du inte bloggar om mat, men du kanske vill vara med ändå…
Vi är några matbloggare som vill slå ett slag för roligare vardagsmat. Därför har vi startat en bloggutmaning. Vill du vara med så skriver du ett inlägg och länkar antingen till Vin, mat, Alsace (https://vinmatalsace.wordpress.com/2020/06/13/roligare-vardagsmat-en-bloggutmaning/) eller till Min lilla Kokvrå (http://minlillakokvra.blogspot.com/2020/06/rolig-vardagsmat-en-utmaning.html). Skriv också en kommentar så vi vet att du är med.
Sedan publiceras de de olika inläggen på våra bloggar – och kanske, kanske hittar fler människor fram till en roligare vardagsmat.
Här sitter jag och njuter av både det skrivna och bilderna, så otroligt mysigt att få se dunbollarna och Du, sista bilden med ungarna i boet och den vuxna fågeln som flyger ut är helt makalöst fin. 💛🧡💛
Amazing, Meggie. I hope most of the young kestrels made it. Did you get the chance to return to look for them again later?
Yes, we got to see all six of the young ones learn to fly and leave the nest, but were still fed by the parents. Later, after moving to the cottage, we learned from birder friends that the young kestrels seemed to have stayed in the area all summer and managed to feed themselves. A happy ending, so far! 🙂
That’s wonderful news, Meggie, thank you for letting me know! 🙂