Sköna maj välkommen….

Även om vi nu gått in i maj månad är jag inte säker på att april bara så där tänker släppa taget om oss, inte riktigt än i alla fall. Och inte jag om april.

Namnet april kommer av latinets aprilis, av aperire (aprire på italienska) som betyder öppna. Det är nu naturen vaknar till liv och öppnar upp sig. Flyttfåglarna återvänder, växtligheten sätter fart och naturen förvandlas snart till en enda stor barnkammare.

Denna vädermässigt opålitliga och ombytliga månad har på sant aprilvis även i år levt upp till sitt rykte och varvat plusgrader med minusgrader, medan solen kämpat men inte riktigt lyckats bjuda den isande nordanvinden motstånd under några längre stunder. Regn, hagel och snöbyar har avlöst varandra och däremellan har vi bjudits på enstaka solglimtar av varierande längd.

Men i naturen fortskrider livet som vanligt utan att påverkas särskilt mycket av den rådande väderleken. Nu råder bråda tider för djur och fåglar för att på bästa sätt sörja för den egna artens fortlevnad.

Det är en dag i april och vi är ute på en promenad, Maken och jag. Vi genar över den närbelägna kyrkogården och ser hur en björktrast stretar fram över gräset mellan några gravstenar med näbben full av torra kvistar och mossa. Jag hinner aldrig fundera klart över hur den ska lyckas lyfta med sitt stora risknippet förrän den gör just det. Lyfter och flyger iväg bort mot den närliggande träddungen med sin last. Vi upptäcker snart boet som är under uppbyggnad i en grenklyka, och strax därpå återvänder björktrasten med ännu ett lass med bomaterial. Några grenar högre upp sitter den andra halvan av paret och håller utkik. Det är ingen skillnad mellan könen – åtminstone inte utseendemässigt – så det är svårt att avgöra vem som är vem.

Några dagar senare meddelar Maken den sorgliga nyheten att boet nu tycks tomt och övergivet. Kanske är det alla kråkor och skator som håller till i närheten som stört familjebildningen och tvingat björktrastparet att söka sig ett nytt boende på ett lugnare ställe.

En annan dag i april, när den kalla nordan efter en synnerligen arbetsam och blåsig vecka verkar unna sig en vilodag, promenerar vi längs den bryggliknande strandpromenaden utmed Ullnasjön i Täby. Högt över våra huvuden skränar måsar och tärnor och inne i vassen slår och plaskar det som om självaste storgäddan är i farten, men det är bara sothönsen som slåss.

Ullnasjön ligger blank och stilla den här dagen och de små krusningar som ändå bryter vattenytan åstadkoms av ett stort antal sjöfåglar, bland annat ett fyrtiotal skäggdoppingar, som simmar runt i sjön; singlar som spanar efter en partner blandat med sådana som redan hittat sin moatjé. Att “love is in the air” är tydligt och klart. Det kurtiseras, ges inviter och klappras med näbbar som vore de snatterpinnar. Några krumbuktar sig med hela kroppen, andra gör ruscher över vattnet och några fiskar för att imponera på damerna. Jag antar att det sällsamma skådespel vi just bevittnar är skäggdoppingarnas motsvarighet till t ex tjäder- och orrspel.

Räkning av fåglar in på knuten 2021

I helgen var det så dags igen för den årliga räkningen av småfåglarna vid fågelmatningarna runt om i landet. Eftersom vi vintertid bor i lägenhet kan vi inte ha någon egen matning på balkongen. Istället drog vi som vanligt iväg med kameror, kikare, anteckningsblock samt en nygräddad kaka till förmiddagsfikat till våra vänner, som i snart ett år hållit sig undan i sin stuga i Roslagen.

Det brukar vara lite av the same procedure as last year över de här fågelräkningarna, det enda som egentligen skiljer dem åt är vädret, arterna och antalet fåglar som dyker upp. Och så kakan till kaffet då. Förra året blev det en äppeltosca, i år en morotskaka. Om någon eventuellt har planerat att fira morotskakans dag nu på onsdag (alltid den 3/2) hittar ni receptet på “världens godaste” här på bloggen “En smaksak“.

Förra året grönskade trädgårdarna i sommarstugeområdet, i gullvivornas bladrosetter tittade redan små knoppar opp och det gick vita gäss på sjön Erken. Nu var det minus 10 grader, snö överallt och isen hade lagt sig på sjön.

Efter kaffet blev det en promenad längs Erkens strand och genom stormfälld skog innan det var dags att återvända till stugvärmen.

Frörören på ställningarna och i buskarna utanför fönstret var fyllda till bredden med något för alla smaker och på backen låg mer frön och nötter tillsammans med små bitar av fettkakor. Trafiken mellan rören och de omgivande skyddande buskarna var intensiv, så nu var det bara att börja räkna.

Här är några av gästerna som dök upp vid matbordet, där de fem söta stjärtmesarna nog blev den gladaste överraskning.

Hur blev då resultatet? Jo, det blev ett något sämre resultat jämfört med förra året, 44 stycken fördelade på 9 arter mot 56 fördelade på 11 arter 2020.

Årets bubblare verkar vara koltrasten, och så blev det även hos oss. Förra året var det grönsiskan som invaderade matningarna, men i år var inte en enda på plats. Konstigt hur det kan svänga.Vämlinge Topp 10 2021

      1. Talgoxe 12
      2. Blåmes 10
      3. Koltrast 7
      4. Stjärtmes 5
      5. Nötvecka 3
      6. 2 vardera av svartmes, pilfink och större hackspett
      7. Entita 1

 

Födda: Fyra tornfalksungar

Det sjuder av liv i naturens barnkammare just nu och det finns hur mycket som helst att titta på, roas av och förundras över för den som tar sig tiden att stanna upp och sitta ner en stund.

Stararnas ungar har just lärt sig flyga och svärmar runt oss i stora svart sjok, det är nästan så att man känner vinddraget från vingslagen när de pilar förbi. In och ut i de omgivande enbuskarna, skränar och skriker efter mer mat. Näbbarna ständigt vidöppna.

Högt över våra huvuden hörs tofsvipornas varningsläte när vi vandrar ner genom kohagen. Vi gissar att reden med ägg eller ungar gömmer sig där någonstans bland grästuvorna, så vi viker av från området de cirklar över och ser oss noga för inför varje nytt steg.

Vi slår oss ner på varsin sten och riktar kikarna mot det som är målet för vårt besök, tornfalksholken som sitter uppsatt i hagen intill.

Den oblyga kärleksakten mellan två tornfalkar överst på en elstolpe, som vi kunde bevittna i påskas, har burit frukt och vi hoppas nu få en skymt av de små trollen. Men avståndet är långt och inte ens med kikare lyckas vi se så värst mycket. Det är mörkt i holken men tycker oss se stjärtfjädrarna som sticker ut över kanten och anar konturen av en vuxen fågel som står upp. Kan det vara så att det börjar bli trångt där inne i boet?

Det är först när vi kommer hem och kan förstora och ljusa upp bilderna som vi ser att vårt antagande var rätt. Några ungar syns visserligen inte till, men säkert vilar de i tryggt förvar där nere i holken.

Honan lägger vanligtvis 3-6 ägg och är också den som sköter ruvningen, vilken tar mellan 27-31 dagar. Därefter dröjer det ytterligare cirka 30 dagar innan ungarna är flygfärdiga.

Hannen, som vi nyss såg ryttla över ängen, landar plötsligt på holktaket med något mörkt i klorna. Troligen en mus eller sork. Det är hans uppgift att förse honan och ungarna med mat, oftast möss och sorkar, men födan kan också bestå av grodor, ödlor och reptiler.

Bytet lämnar han över till honan, som i början styckar upp och portionerar ut maten till ungarna.

Så ser vi plötsligt hur några ljusa ulltussar vaknar till liv och sticker upp sina små bollar till huvuden när de förstår att det är mat på gång. Men är de bara två?

Nej, nu ser man ju tydligt att de är tre stycken.

Men har man sett, så är de plötsligt fyra! Finns det möjligen en femte unge också? Ja, det lär tiden få utvisa.

Med minst fyra näbbar att mätta krävs det nu att båda föräldrarna bidrar i jakten på mat om alla ungarna ska överleva. Bara under den stund vi sitter och betraktar det pågående livet i holken har minst sex möss/sorkar fått sätta livet till.

På väg tillbaka till bilen passerar vi en törnskata som poserar så vackert i toppen av en enbuske. Törnskatan har jag bara sett en gång tidigare och då på så långt håll att det knappt borde fått räknas som ett livskryss. Men nu får krysset så kvar, nu har jag ju bevis.

Den översta bilden i inlägget är från ett besök några dagar tidigare, vilket den observante kanske redan noterat. På den bilden har holken en ren och prydlig framsida, på de andra kan man tydligt se att ungarna nu lärt sig att “sitta på pottan”,  men att de fortfarande är så små att rumpan inte når tillräckligt långt ut och det mesta därför hamnar på holkens front.

Karantänveckor med tjäderspel

För några dagar sedan råkade jag av misstag publicera ett något förvirrat och ofärdigt utkast till detta inlägg genom att trycka på “publicera” istället för “förhandsvisning”. Jag lyckades snabbt avpublicera det, men till er som ändå hann läsa det vill jag bara säga att här kommer slutprodukten och TACK för att ni inte skrivit några tråkiga kommentarer. Och TACK för de vänliga!

Våren är annorlunda i år. En tyst och stilla vår. Någon har tryckt på pausknappen och det känns som världen är satt på vänt. Om ungefär en månad var det tänkt att portarna till landets alla gymnasieskolor skulle slås upp och årets studenter, glada och förväntansfulla i sina nya fina kläder och med den vita mössan på huvudet, skulle springa ut för att tas emot av föräldrar och vänner på skolgården medan “Sjung om studentens lyckliga dag” går på repeat i olika tonarter.

Men någon har tryckt på STOPP och många av de festligheter som hör till just den här dagen har nu i olika grad ställts in. Inga utspring, inga lövade lastbilsflak, inga “öppet hus”-mottagningar där kamratgängen väller in och ut och i euforiskt (champagne)rus kastar sig om halsen på både gammal och ung. Och inga studentbaler.

Förväntningarna och glädjen inför den här dagen liksom det nya liv som nu väntar, “den ljusnande framtid” som sägs vara deras, har för många hastigt förbytts i besvikelse och krossade drömmar. Det inställda högskoleprovet, som kanske skulle ha fixat antagningen till drömutbildningen. Löften om sommarjobb som plötsligt dragits tillbaka. Den emotsedda utlandsresan som nu kanske inte kan bli av. Eller kommer allt att hinna ordna sig under maj månad? Kommer det trots allt att bli som det var tänkt? Ingen som vet. Right now, it’s all about the virus…

Ja, det känns som det är mycket coronavirus som tumlar runt i luften nu. Inte bara virvlar runt, det tar sig också in överallt, både i massmedia och sociala medier samtidigt som det obarmhärtigt och utan urskiljning smittar både människor och världsekonomin. Plötsligt är det tyst om båtflyktingar och kaoset i syriska flyktingläger, och på tidningarnas insändarsidor hörs inte längre upprörda röster om våra invandrare, skottlossningar och gängkriminalitet. It’s all ’bout that virus!

Dess framfart världen över anges i siffror, staplar och diagram som uppdateras timme för timme, dag efter dag och land för land. Antalet smittade, insjuknade, de som vårdas på intensiven samt avlidna blir en pinne i statistiken, men kvar finns oron, smärtan, sorgen och ångesten hos alla de som på olika sätt har drabbats.

Kanske skulle lite av den värsta rädslan för viruset dämpas något om den dagliga presskonferensen kunde avslutas på samma sätt som den började, fast tvärt om. Nu med lite hoppingivande information om hur många som faktiskt tillfrisknat det senaste dygnet, hur många som fått lämna intensivvårdsavdelningarna och hur många intensivvårdsplatser/respiratorer som blivit lediga (för alla som oroar sig för att det inte ska finnas hjälp att få om de själva skulle bli allvarligt sjuka).

Det är också märkligt hur vissa ord för evigt tycks bli förknippade med särskilt omvälvande händelser, kriser och katastrofer. I samband med Estonias förlisning en stormig natt i september 1994 fick vi dyrt erfara vad ett trasigt bogvisir i kombination med hårt väder kan orsaka.

Och allvarligt, hur många hade ens hört ordet tsunami innan en jättevåg till följd av en jordbävning rullade in över delar av Sydostasien julen 2004. Inte många gissar jag, åtminstone inte bland de som inte redan jobbade med någon form av geovetenskap.

I spåren av den nu pågående pandemin har vi de senaste veckorna kunnat berika vårt ordförråd med ytterligare ett. Ett ord som i början fick många reportrar och nyhetsuppläsare att snubbla och ta om både två och tre gånger innan alla sju vokalerna hamnade på rätt plats när det varit dags att presentera eller hänvisa till Anders Tegnell. STATSEPIDEMIOLOG Anders Tegnell. Mannen på Folkhälsomyndigheten som både aktas och slaktas efter varje presskonferens, och med en titel som nog få hört talas om innan “corona” var på allas våra läppar.

Själva har Maken och jag valt att inta ett slags halvisoleringsläge. Till synes friska, åtminstone utan några som helst symtom, spritar och tvättar vi våra händer så att huden håller på att flagna av, håller påbjuden social distans på minst två meter och smyger som brottslingar i skydd av mörkret ut en gång i veckan strax före stängningsdags för att göra våra matinköp. I övrigt är det naturen som för tillfället fått axla rollen som ställföreträdare för mycket av det vi just nu varken bör eller kan göra.

I NATUREN finns det gott om schyssta “matställen” där man inte behöver trängas eller stå i kö för att få ett bord. Det är bara att slå sig ner där det passar. Här finns inte heller några skyltar om förbud att äta medhavd matsäck.

I NATUREN behöver vi inte betala dyrt för att lyssna på dagliga konserter, och här finns något för de flesta musiksmaker. Melodiska improvisationer som när koltrastens ljusa flöjtande blandas med bofinkens och rödhakens mörkare, kraftfulla sång; eller aggressivt och öronbedövande när tranor, sångsvanar och gäss, naturens egna hårdrockare, jammar loss. Smeksam och bombastisk passion i skön blandning. Saven stiger och livet leker, här syns ingen oro för ett litet virus som avbildat mest påminner om en mina från andra världskriget och som just därför borde signalera fara på långt mindre än två meters avstånd.

I NATUREN och vid havet kan själen få ro.

Angarns naturreservat i Vallentuna är vår hemmaplan där vi spenderat mycket tid de senaste veckorna. Men vi har också upptäckt helt nya ställen och återvänt till platser där vi varit tidigare.

Här är några av de upplevelser och vårtecken vi kunnat njuta av under våra karantänveckor.
Klicka på bilderna för att se dem i större format.

En tidig, frostnupen morgon i mitten av mars och sjön är på sina ställen täckt av nattgammal is. Grågässen har anlänt, det är trångt i luftrummet och vi bjuds på spektakulära flyguppvisningar.

Love is in the air… Skäggdoppingarna sköter sitt kärleksliv diskret bakom ett glest draperi av vass, medan det kärlekskranka tornfalksparet tycks helt utan blygsel.

Och vad gäller de sistnämnda ruvas det nu för fullt i denna något annorlunda holk som sitter uppspikad på en elstolpe. Med lite tur kan vi kanske i slutet av maj få se några små tornfalksungar titta ut genom gluggen.

Stora skaror av migranter har vällt in i över våra gränser den senaste månaden, och mycket efterlängtade tar vi emot dem med öppna hjärtan och armar. Många av dem är vadare av olika slag som strandpipare, snäppor, grönbenor och brushanar.

Mindre strandpipare – Little ringed plover

Skogssnäppa – Green sandpiper

Svartsnäppa – Spotted redshank

Grönbena – Wood sandpiper

Brushanarna är fåglar där ingen är den andra lik. När de spelar blåser de upp sig till komisk oigenkännlighet, vilket får mig att tänka på någon av Molières teaterfigurer med plymer, krås och spetsbyxor. Lite svårt att föreställa sig kanske, när man som här ser normalversionen av dem. Honorna heter förresten brushonor.

Fortfarande breder mattor av blåsippor, vitsippor och backsippor ut sig i skogsbackar och hagar. Men snart har de blommat över och då står gullvivor, liljekonvaljer, hägg och syren beredda att ta över.

Just nu kläcks grågässens ungar på löpande band och de växer i en rasande fart. Nästan som att de fördubblar sin storlek från en dag till en annan.

Här kunde det ha slutat illa när pappa Grågås höll på att kraschlanda rakt in i sin lilla familj.

Under en promenad längs Roslagsleden i helgen inträffade en lätt pulshöjande upplevelse. Plötsligt stod han bara där, högt uppe på bergskammen, med de solfjäderformade stjärtfjädrarna uppfällda – den lätt spelgalne tjädertuppen som så många skrivit om och delat bilder på i olika sociala medier de senaste dagarna – nu avslöjad genom sitt kluckande spelläte. Som en modell på catwalken spatserade han stolt med högburet huvud fram och tillbaka över berget.

Kanske var det ljudet från våra kameror som skrämde honom för plötsligt var han försvunnen. Men bara för att några sekunder senare ljudlöst dyka upp precis framför oss med bara en liten gran, modell mindre julgran, som skydd emellan. Det var då pulsen steg och det blev drag under galoscherna. Bättre fly än illa fäkta!

Vandringssäsongen är i gång

Sedan snart elva år är vi ett kompisgäng på tio personer och en hund, som varje vecka under vinterhalvåret träffas för att vandra. Alla kan inte alltid ställa upp, jobb och småkrämpor sätter ibland käppar i hjulet, men de som kan, de går. Oftast blir det runt en mil i skog och natur, men som omväxling händer det ibland att vi istället gör en stadsvandring, som till exempel Kungsholmen eller Södermalm runt.

Härom veckan möttes vi upp på Järntorget i Gamla stan för det här årets första vandring.

Letandet efter julkalenderns luckor var sedan länge avslutat, nu var det sökandet efter andra luckor som gällde. Vi hade bestämt att ta oss an DNs årliga promenadtävling i Gamla stan, där uppgiften var att med hjälp av lagom kluriga ledtrådar försöka hitta tretton olika luckor i gatumiljön. Luckor som nästan alla satt i knähöjd eller lägre.

Det blev ett pulshöjande flängande längs kullerstensgator och runt torg och in och ut i gränderna, ledda av ledtrådar som “någon av de längsta gatorna” eller “något av stadsdelens torg“.

Och vilka är då de längsta gatorna? Västerlånggatan och Österlånggatan, javisst, men finns det fler av ungefär samma längd? Och hur många torg kan det egentligen finnas utöver Stortorget, Järntorget och Mynttorget? Faktiskt ganska många skulle det visa sig, varav flera vi aldrig ens hört talas om.

Mobilerna kom väl till pass och vi googlade frenetiskt. På gator och gränder med djurnamn. På gator, där storleken faktiskt spelade roll. Och på kartor som vi hoppades skulle vägleda oss rätt.

Samtidigt förbannade vi Barbros värkande fot. Barbro är vår expert på Gamla stan, där hon också bor. Men den här dagen tvingade en fotskada henne kvar hemma i lägenheten på Svartmangatan, där hon satt och höll kaffepannan varm i väntan på att vi skulle bli klara med vår uppgift.

Det återstod bara en sista lucka att hitta, när vi vek om hörnet till Baggensgatan. Den enda gata vi kunde komma på med ett namn hämtat från djurriket efter ha uteslutit Ferkens (spädgrisens) gränd liksom Lejonstedts gränd.

En bit in på gatan uppstod en något bisarr situation. På håll såg vi en man i solglasögon och svart luva på promenad med sin hund.

Kan någon plocka upp efter hunden, den har bajsat och grinden till parken är stängd, hör vi honom plötsligt ropa.

Vi tittade frågande på varandra. Vad menade han? Varför skulle VI ta upp efter HANS hund?

Jag har påse, så ni behöver inte ta med händerna, fortsatte han och tillade “Jag är blind“.

Då såg vi att hunden, som stått lite skymd bakom mannen, hade den vita selen med högt handtag som är utmärkande för ledarhundar åt synskadade.

Naturligtvis fick mannen hjälp. Han tackade, varpå han och hunden fortsatte Baggensgatan fram och svängde in på Köpmangatan.

Strax därpå hittade vi den sista luckan och gick i mål med både promenad och tävling. En koll på mobilens stegräknare visade att vi gått mellan åtta och nio kilometer, vilket var fullt godkänt.

På tunnelbanan hem från Gamla stan kastade Kajsa plötsligt med stor entusiasm, men kanske något mindre eftertanke, fram idén att vi skulle ge oss på att gå alla landets “Hälsans Stig”.

Men Kajsa, hur tänkte du nu, undrade jag. Det finns omkring 130 Hälsans Stig (HS) i hela landet, och vet du hur långt det till exempel är från Stockholm till Kiruna, eller till Ystad? Tåg Stockholm – Kiruna tar i runda slängar 16 timmar x 2.

Här viftade jag med mobilen för att visa alla relevanta fakta som jag snabbt googlat fram.

– Många av stigarna är dessutom ganska korta, så det låter lite väl tidskrävande och dyrt för en promenad på tre fyra kilometer. Räcker det inte med de 35 som finns i Stockholms län?

När vi började fundera kring alla vandringar vi gjort genom åren, visade det sig att vi faktiskt direkt kunde bocka av flera av dem som HS-vandringar, utan att vi tänkt på det när vi gick dem. HS på Lidingö, HS Brunnsviken runt (flera gånger dessutom), Södermalm  och Kungsholmen runt och Djurgårdsbrunnsviken.

Idén med Hälsans Stig kommer ursprungligen från Irland, där den första stigen anlades av irländska hjärtfonden 1995. Idag finns Hälsans Stig i drygt tio länder i Europa och Nordamerika.

I Sverige ägs konceptet av Riksförbundet för HjärtLung, men det är kommunerna som skapar och sköter om Hälsans Stig. Syftet är att främja motion i alla åldrar och underlätta för alla att nå folkhälsomålet att röra sig minst 30 minuter om dagen och därigenom förebygga och minska riskerna för hjärt-kärlsjukdom.

Gemensamt för stigarna är att de är lätta att ta sig fram på och går i en slinga som oftast är mellan tre och sex kilometer.

Den gångna veckan har vi nu kunnat lägga ännu en HS till listan, nämligen den i Åkersberga. Stigen består av två slingor varav vi valde att följa den som gick norrut längs västra stranden av Åkers kanal, vidare tillbaka genom villabebyggelse och ner till det nya Åkersberga centrum och järnvägsstationen.

Åkers kanal förbinder Trälhavet med sjön Garnsviken och utgör också en del av den historiska Långhundraleden, som var en viktig vattenled under vikingatiden från Östersjön upp till det som idag är Gamla Uppsala. Delar av leden är fortfarande farbara, även om de numera mest lämpar sig för kanotpaddling genom ett landskap rikt på fornlämningar och gamla gravfält.

I höjd med den gamla slussen gjorde vi en avstickare från stigen och gick över den smala slussbron och vidare upp mot Ekbacken.

Namnet har platsen fått efter de månghundraåriga gamla knotiga ekar som växer här. Med lite tur hoppades Maken och jag att kunna visa upp en av alla de som sedan länge har sin bostad i ett av träden.

Och visst, där satt den i sitt hål, kattugglan i Ekbacken, och tittade ner på oss. Men den tycktes tröttna ganska snart, så pass att den verkade somna. Någonting sa oss att vi inte var lika intressanta för ugglan, som den för oss.

 

Dagens tur blev en lättgången, cirka sex kilometer lång asfaltspromenad utan backar och tog mindre än två timmar att genomföra inklusive uggleskådning och kaffepaus. 6 down, 29 to go!

PS I dagens nummer av DN presenterades lösningen på promenadtävlingen tillika vinnarna. Och tro’t eller ej, våra namn fanns inte med!

 

God Jul!

Hej alla mina glada och trevliga vänner och följare här på bloggen, på facebook och instagram!

Så är det då jul igen och som vanligt försöker vi hålla låg profil vad gäller pyntet, maten och klapparna. Inte ens 2019, utslitet och eländigt som det är så här på sluttampen, platsar längre att få hänga i granen. Men redan om några dagar dyker förhoppningsvis en nyare, fräschare och bättre modell av år upp. År 2020, inte bara ett nytt år utan också inledningen på ett helt nytt decennium. Ska bli spännande att få vara på plats och hänga med från början.

Så den enda julklapp ni får av mig i år kommer här, en liten tallbit. Håll till godo!

Önskar er alla en juligare jul och ett nyare och godare år!

 

Från sjö till bord

Vår dagliga middag. Ja, så kan man nästan kalla det med tanke på all fisk som maken (ibland med viss hjälp av barnbarnet) dragit upp de senaste veckorna.  Många fiskmiddagar har det blivit, flera i veckan faktiskt. Stekta gäddfiléer, friterade abborrfiléer med kapris, trattkantareller (torkade från förra året) och brynt dillsmör, och så det godaste av allt, rökta abborrar.

Maken rensar och röker, jag kokar potatisen och försöker fixa till något som ska likna en remouladsås av vad som finns hemma (inte alltid så lätt att spontanlaga efter recept när det är 3 mil till närmaste affär). Till det en sallad av sådant som äntligen börjat spira i växthuset och pallkragarna.

Rökt abborre betyder alltid en festmåltid, även på en vardag, och eftersom jag just den här dagen också plockat årets första smultron kunde middagen för ovanlighetens skull också avslutas med en liten efterrätt. Smultron, varvade med råkräm och kaksmulor.

Den långa flytten från Afrika

En morgon för några veckor sedan hörde jag på nyheterna hur Öland formligen invaderats av tistelfjärilar.

När Maken och jag några timmar senare satt på förstutrappen och drack vårt förmiddagskaffe kände jag plötsligt ett svagt vinddrag mot kinden, som en liten lätt smekning. Något som fladdrade till, och så igen, och igen. Jag tittade upp och såg att syrenen vid stugknuten var full av orange-brunmönstrade fjärilar som tycktes få hela busken att vibrera. De flög runt, runt bland blomklasarna, aldrig stilla många sekunder och bytte hela tiden plats med varandra innan några flög vidare till rönnen, som också stod i blom, medan nya anslöt.

Ser man på, sa Maken, invasion av tistelfjärilar även här uppe, åtminstone i vår syrenbuske. Det måste jag genast rapportera in. Var på han reste sig upp, tog kaffekoppen och gick in och började knappra på datorn.

Nu har både syren och rönn blommat över sedan ett bra tag, och av tistelfjärilarna finns bara de kvar som för evigt fastnat på bild.


När jag hämtade posten häromdagen låg där ett brev i lådan med Lunds universitets emblem på, mitt Alma mater.

Oj, vad är detta, vad kan de vilja mig? En inbjudan till något tjusigt jubileum, eller kanske en återträff hann jag tänka, medan jag börja riva upp den självhäftande fliken på kuvertets baksida. Halvvägs såg jag plötsligt att det stod Biologiska institutionen som avsändare, ett ställe jag aldrig satt min fot på, och att brevet inte alls var adresserat till mig utan till Maken.

Tur med självhäftande kuvert, då går de att återförsluta igen, åtminstone så pass att man alltid kan skylla på posten eller brevbäraren om någon skulle bli misstänksam och börja undra vem som försökt tjuvkika på innehållet.

Brevet innehöll ett informationsblad från Svensk Dagfjärilsövervakning och handlade om just tistelfjärilen och dess fantastiska flytt från så långt söderut som Afrika söder om Sahara.

Det flyttar alltid tistelfjärilar och amiraler norrut på våren, men det är inte så ofta som några större mängder når vårt land. I år fanns det dock redan i slutet av april och början av maj tecken på att vi kanske rent av skulle kunna få en invasion av dem. Vilket vi alltså fick!

De flesta tistelfjärilar genomför flytten successivt norrut, en generation i taget, men ny forskning tyder på att enstaka fjärilar faktiskt klarar att flyga hela sträckan upp till Sverige.

Kanske är denna fjäril med sina fransiga och slitna vingar en av dem som lyckats med bedriften att ta sig ända hit i ett svept.

Nu under juni och juli kommer tistelfjärilarna att dö efter hand och en ny generation kläcks fram. Om inget oväntat sker räknar man med ett stort antal tistelfjärilar när den nya generationen blir flygfärdig fram emot juli, och kanske kommer man då att kunna se många av dem på sydsträck i Falsterbo i slutet av juli månad.

Den som tycker om och är intresserad av fjärilar och skulle vilja vara med och räkna dem, t ex hemma på tomten eller i närområdet, kan läsa mer om hur det går till på http://www.dagfjarilar.lu.se

Utsikt från ett fönster

Sedan ett några veckor är vi nu på plats i vårt sommarviste och paradis, och det tog inte lång tid för ryktet om vår ankomst att nå såväl våra bevingade som fyrfotade vänner.

Redan på förmiddagen den andra dagen dök domherren upp vid de tomma frörören. Han såg ju inte direkt mager ut där han satt med den röda västen som smet åt över buken, ändå stirrade han anklagande på oss. Var är maten, tycktes han undra.

Maken hade inte tänkt öppna “fågelrestaurangen” förrän Miss Molly Malone, barnbarnens katt, har gjort sitt årliga besök senare i juli. Men när så även grönsiskor, grönfinkar, talgoxar, hackspettar och de bägge ekorrarna anslöt och alla unisont åstadkom en ljudkuliss som inte kunde tolkas som något annat än ett “hur länge ska vi sitta här med tomma fat, tomma fat…“, ja, då var det bara för Maken att ge efter och duka fram solrosfrön och jordnötter.

De första veckorna här uppe följer alltid sin alldeles egna tidsordning enligt mottot the same procedure as last year. Det vill säga hela huset ska städas, ut med spåren efter vinterns påhälsning av möss liksom alla döda flugor och spindelväv som samlats i hörnen.

Utomhus ska gräset klippas för första gången i år, vilket alltid kräver minst tre omgångar med gräsklipparen innan gräset når normal höjd. Vattenslangen ska kopplas in och läggas ut i sjön så att jag kan få rinnande vatten i kökskranen, och växthus och planteringspallar förberedas och sås för kommande skördar. Och efter flera års missväxt ser det faktiskt ut som att vi i år kommer att få njuta av egna grönsaker. Alla frön verkar ha grott, ruccolan tittade upp redan efter tre dagar och rädisorna och spenaten är på god frammarsch.

Nu när alla måsten är avprickade finns det tid att luta sig tillbaka och ta in allt som naturen runt omkring bjuder.

Mellan de båda flugsnappsfamiljerna som bor grannar är det emellanåt lite si och så med grannsämjan. Så pass att de efter ett tag valde att flytta ifrån varandra och till nya holkar i varsin ände av tomten.

Fru Koltrast, som får mig att le när hon stolt visar upp sitt nya tandgarnityr. Eller har hon bara näbben full av ungarnas favoritmat?

Och den ståtliga storlommen, som ganska ofta kommer simmande längs stranden om morgnarna.

Nu är också tiden inne när fågelungarna börjar pröva sina vingar. Här är det grönfinkens avkommor, intensivt flaxande för att hålla sig kvar i luften medan de förflyttar sig från gren till gren ner genom trädet. Sedan den djärvare resan, från ett träd till ett annat. Och med lite tur och några stopp på vägen når de till slut fram till frömataren där föräldrarna redan sitter och mumsar i sig.

Plötsligt kommer ett gäng grönsiskor och slår sig ner på mataren. På en pinne strax bredvid sitter en vuxen grönfink och nu händer något märkligt. En av grönsiskorna lutar sig ner mot grönfinken som gapar och sträcker sig upp mot mataren. Båda försöker göra sig så långa som möjligt och grönsiskan, som har näbben full med solroskärnor, når nästan ner till grönfinkens öppna gap. Men bara nästan. Sedan tappar han balansen. Varför försöker grönsiskan mata grönfinken?

Nu är det bara en knapp timme kvar till midsommarafton och jag önskar er alla en härlig helg. Hoppas att solguden är med oss, så ett vi slipper bära sillen, snapsen och jordgubbstårtan fram och tillbaka mellan skurarna.

Den bästa tiden är nu

Min (och skomakarens, om det nu finns någon riktig sådan längre) bästa tid är nu, den mellan hägg och syren. När grönskan fortfarande är så där oskuldsfullt ljus och skir, just innan liljekonvaljerna och studenterna har slagit ut. Sedan djupnar och mognar den bladgröna färgen (dock inte alltid de nybakade studenterna, åtminstone inte i samma takt), och strax därpå är det midsommar. Och sen är allt över, nja, inte riktigt, men fort går det, alldeles för fort och jag önskar att man kunde gripa tag i tiden, just där i brytningen mellan vår och försommar, och hålla kvar den bara ett litet, litet tag till. Men jag är lyckligt lottad eftersom jag får uppleva allt detta underbara på nytt när jag nu flyttar norrut till stugan, där våren ligger ett par veckor efter.

Naturen formligen svämma över av gullvivor just nu och jag tror aldrig att jag har sett sådana mängder av dem tidigare. Höga och ståtliga lyser de upp ängar och slänter med sina solgula blommor. Ja, till och med dikena, som normalt känns som tussilagons revir, är fulla av dem.

Och att det där vita dunet, som just nu flyger runt i luften innan det landar som dammråttor på gator och trottoarer, är frön från aspar är inte heller något jag hört talas om eller upplevt tidigare. Själv trodde jag det var maskrosens “fjäderpennor”, och den villfarelsen är jag säkert inte ensam om.

Jag kan inte låta bli att fundera på om de här små avvikelserna kan ha att göra med den extrema torka som naturen utsattes för förra sommaren. Kan torka, precis som skogsbränder, kanske förändra, föröka eller väcka saker i naturen till liv….?

Ett mossbelupet gammalt äppelträd på en sommarstugetomt blommar så vackert och kanske kommer det att bära frukt även i år tack vare en flitig humlas idoga arbete.

Stararna är många just nu som flyger ut och in i holkar och bohålor i gamla träd.

“Matkassar” levereras på löpande band och på utvägen tas soporna med och slängs, det vill säga de vita bajspåsarna.


Ibland verkar det som att även delar av bohaget slängs ut, kanske börjar det bli trångt där inne nu med “huset fullt av ungar”.

Att gå in i en hage full med kor kan ibland vara en skräckblandad upplevelse, särskilt när alla kvigorna på een och samma gång kommer rusande med sådan fart att de nästan sätter sig på rumpan när de tvärnitar en meter framför mig.

De här kvigorna är bara några av ett stort antal kor som “anställts” av länsstyrelsen, det vill säga bönderna som äger djuren får betalt för att de under sommarhalvåret ska hålla strandängarna runt Angarnssjön öppna.

Och kor är otroligt nyfikna. När jag lade ifrån mig kameraryggsäcken och gick iväg bort för att fotografera mina gullvivor dröjde det inte många sekunder innan hela skocken försiktigt närmade sig väskan. Ungefär som om de tillhörde nationella bombskyddet med uppdrag att undersöka (och eventuellt oskadliggöra) ett övergivet föremål på Angarnssjöängen.

För en kort stund låg också Makens kamera illa till. Här gällde det att inte lämna något åt slumpen, tycktes de tänka, utan noggrant undersöka allt som såg det minsta misstänkt ut. Det kunde ju kanske vara om en kamouflerad AK4 eller en kalashnikov.

Utanför fönstret hemma har den vackra kastanjen åter tänt alla sina ljus och låter oss nu för några månader slippa se kommunhusets trista gavel.