Akutinsats i Roslagen

Nedanstående historia utspelade sig under en av dessa fantastiska, varma majveckor som vi tillbringade hos vänner i deras stuga i Roslagen.

– Det sitter en liten fågel på altantrappen, ropade Kajsa lätt upphetsad när hon som ett yrväder plötsligt störtade in genom dörren.

– Jaha???

– Ja, den rör sig inte när jag går förbi.

– Nähä???

– Kan den ha fått solsting i värmen, undrade hon och tittade uppfordrande på Maken (min alltså). Kan fåglar få solsting, eller tror du att den bara är törstig? Jag går och gör i ordning lite vatten åt den.

Maken (återigen min) muttrade något ohörbart medan han tillsammans med den andre maken, det vill säga Kajsas, försökte få ännu ett av de nya köksskåpen från IKEA på plats i köket, som skulle få sig en total make over.

Jag följde med ut på altanen för att se vad det var för fågel Kajsa pratade om och vad som kunde ha hänt. Där på trappen låg en liten bofinkshona platt på magen, alldeles stilla men andades och med ena benet i en konstig vinkel. Var det brutet, eller hade den kanske kraschat in i något av fönstren, som fåglar ibland behagar göra när skogen speglar sig i rutan.

Jag gick in igen och formade händerna till en megafon mot munnen.

– DOKTOR ANDERSSON TILL AKUTEN! Vi har en patient med eventuell hjärnskakning och/eller brutet ben!

Den här gången reagerade Maken direkt och distinkt, precis som en akutläkare ska.

– Jag släpper skåpet nu, är du beredd, sa han till make nummer två. Jag fick just ett larm om en patient och det är tydligen brådskande, fortsatte han och försvann ut på altanen.

– Jaha, och hur det står till med lilla fru Bofink då, undrade dr Andersson, nu med sin nya, mjuka och lugnande ‘lita på mig’-doktorsröst, och slog sig ner på trappsteget bredvid sin patient.

Han inspekterade benet och konstaterade att det inte verkade vara av. Även vingarna såg hela ut. Försiktigt tog han upp fågeln i handen och strök den lätt över huvudet och ryggen utan att den reagerade eller visade någon tendens till oro eller att den ville flyga.

– Hon uppvisar inte några synliga skador, så det är svårt att säga vad som hänt. Kanske har fru Bofink flugit in i fönstret och bara är lite chockad och yr. Jag föreslår utsättning på enskild gren på Syrenavdelningen, där hon kan vila upp sig i lugn och ro. Så får vi avvakta kvällen och kanske natten. Och syster Kajsa, var snäll och se till att alla fåglarna får tillgång till vatten och införskaffa gärna ett fågelbad inför sommaren.

Och med denna avslutande uppmaning bytte dr Andersson läkarrocken mot snickarbältet och återvände till köket för att avlasta den andre maken, som vid det här laget såg ut att ha fått rejäl kramp i armarna (trots all träning på Senior circuit) av att ensam hålla det tunga hörnskåpet på plats.

Efter ett par timmar på Syrenavdelningen hade fru Bofink ställt sig upp på båda benen, även om hon såg lite trött ut. Men det var väl efterverkningarna av chocken.

Morgonen därpå hade hon i alla fall lämnat avdelningen och inga fjädrar och dun på backen tydde på att hon under natten blivit någon annans mat. Så slutet gott, allting gott. Hoppas vi.

Advertisements

Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.

 

 

Historien om hasselmusen

Den som söker, den skall finna, sägs det. Men inte sjutton har jag funnit det jag sökt, trots att jag letat i drygt två veckor nu. Flera gånger om dagen har jag vandrat runt i kyrkans omgivningar i hopp om att få syn på kärleken från i fjol. Han i den svarta dräkten med den vita kragen eller haklappen.

Nej, jag pratar inte om prästen eller om någon förklädd gud, utan om den söta lilla ringtrasten som jag träffade förra våren, när vi båda besökte den muslimska delen av kyrkogården. Jag blev störtförälskad direkt, och vi träffades faktiskt flera gånger, innan den var tvungen att flyga vidare norrut. Men tyvärr var nog inte kärleken ömsesidig, eftersom den inte verkar ha lagt ner någon större energi på att försöka leta rätt på MIG.

Under en av dessa vandringar hittade jag dock något annat, som gjorde mig nog så upphetsad. På hemväg upp för trapporna från Minneslunden hörde jag hur det prasslade inne i buskaget vid sidan av trappen och jag såg hur något rörde sig bland löven. Jag stirrade stint in i dunklet under buskarna. Inte hade den väl äntligen kommit, min älskling – ringtrasten?

Till slut upptäckte jag den lilla varelsen, väl kamouflerad bland de torra löven. En hasselmus! Var inte det väldigt ovanligt, en riktig raritet, eller….?

Försiktigt lirkade jag fram kameran och hann få några bilder, innan den skrämdes iväg av en koltrast som landade i buskarna.

Medan jag snabbt sprintade hemåt för att delge Maken min upptäckt, såg jag plötsligt en havsörn cirkla över område. Jag hoppades att hans spejande örnögon inte skulle upptäcka den lilla hasselmusen, för jag antog att örnar inte känner till att hasselmusen faktiskt är fridlyst.

Hemma i lägenheten var det tomt, och i väntan på att Maken skulle dyka upp granskade jag mina nytagna bilder i datorn. Därefter googlade jag på bilder av hasselmus och tyckte nog att den såg ut precis som musen jag fotograferat.

Insåg snabbt att det var högst ovanligt, ja, faktiskt snudd på omöjligt, att hitta en hasselmus i Norra förorten, eftersom den endast förekommer i Närke (och är utsedd till dess landskapsdjur) samt på vissa platser i Götaland. Dessutom stod det att det var väldigt få förunnat att faktiskt få se den. Och nu var alltså jag en av dessa få förunnade!

Till slut kom Maken äntligen hem. Efter att jag berättat om min upplevelse bad jag honom hjälpa mig att bli medlem på artportalen.se, så att jag kunde rapportera mitt unika fynd till gagn för flera.

Det tog mindre än tre minuter efter publiceringen innan det landade en kommentar, som påpekade att min hasselmus inte alls var någon hasselmus, utan bara en helt vanlig skogsmus.

Jäkla besserwisser! Jag tyckte jag alldeles tydligt hörde hur någon sa just så, men det var inte jag. Jag skulle ALDRIG uttrycka mig så.

Så tillbaka till hasselmusen på Google. Nu läste jag litet noggrannare och jämförde på nytt min bild med den på nätet. Tyckte fortfarande att de var väldigt lika, men nu upptäckte jag ändå en liten skillnad mellan de bägge mössen. Min mus hade den för skogsmusen typiskt kala, det vill säga hårlösa svansen, medan hasselmusens var snudd på långhårig.

Tänk att det ska hänga på en mussvans! Aldrig får man vara riktigt glad!!!!!

 

Torö stenstrand

Det var en helt vanlig lördagsmorgon. Kanske den första, där man kunde ana att våren nu ändå var på väg. Tallbarrsdoften från de krumma martallarna blandade sig med doften av hav och tång när Maken och jag gick stigen ner till stranden. Torö stenstrand.

Det är märkligt hur vissa doftminnen tycks sitta som gjutna för alltid i hjärnan – eller är det kanske i näsan? – för att aktiveras på mindre än en nanosekund.

Bilder och minnen från uppväxten i den lilla staden vid havet ett par mil norr om Torö började virvlade upp om vart annat och plötsligt kände jag att jag var hemma igen. Ett annat vatten men samma hav och en annan skog men med lika knotiga och förkrympta träd, kuvade av ständigt hårda vindar och stormar.

Hur vi cyklade till badklipporna längs Ringvägen eller dök från 10:ans badberg i Hamnvik.

Helgturerna ut i skärgården med båten, som doftade så gott av tjära. En ganska rejäl roddbåt med en liten aktersnurra, där man lindade startsnöret runt svänghjulet och sedan fick göra en sju, åtta ryck innan motorn motvilligt puttrade igång. Samma procedur varje gång.

Och pappa, som tidigt lärde mig ro “som en hel karl”, så att jag skulle kunna hjälpa till att hålla båten på rätt kurs om det blåste upp när han skulle ta upp långreven eller sina, kanske inte helt lagligt lagda, flundernät. Det senare måste väl ändå vara preskriberat vid det här laget?

Torö stenstrand är ett av landets bästa surfställen och vid lågtryck och hårda vindar är vattnet här fullt av vind-, våg-, kite- och kajaksurfare. Stranden lockar också många fågelintresserade, särskilt vår och höst när fågelsträcken drar förbi.

Men idag var stranden öde, så när som på mig och Maken, och havet låg lugnt. Endast ett svagt kluckande hördes när de lätta krusningarna rullade in. Ett lätt dis färgade himlen blekblå och hindrade solen från att bryta igenom helt. Och långt där borta i fjärran kunde vi ana konturerna av Öja och Landsorts fyr.

Själva stranden är ett enda stort klapperstensfält så långt ögat når och inte särskilt bekväm att gå på.

 

Den här morgonen var havet vitt- och svartprickigt av ejder och alfågel, säkert tusentals. Av och till lyfte de i svärmar och cirklade runt några varv innan de landade i vattnet igen. Så drog några vidare, medan nya anslöt.

 Jag antar att det är någonting sånt här de menar, de som pratar om att “vara ett med naturen”. Att sitta där i stillheten på en hästryggsformad martallsgren och titta ut över ett hav, som just den här förmiddagen höll sina mäktiga krafter i schack, och lyssna till gudingarnas (ejderhannarnas) mjuka åmande. Vet inte om det heter så, men det var ungefär så det lät – aåååm, aååm – och som upprepades om och om igen som ett yogamantra. Stort och mäktigt. Nästan hypnotiserande.

Räkning av vinterfåglar inpå knuten

Precis som så många andra den gångna helgen har även vi suttit och räknat vinterfåglar inpå knuten.

Eftersom vi bor i lägenhet och det är förbjudet att mata fåglar på balkongen, har det blivit tradition att vi åker upp till våra vänners sommarställe i Vämlinge i Roslagen. Där brukar vi sedan bli sittande framför fönstret under en timmes tid medan vi blåstirrar ut och försöker hålla koll på alla olika rör och små hus med frön, nötter och talgbollar, samtidigt som vi gör vårt bästa för att hinna med att räkna alla fåglar som flaxar fram och tillbaka mellan maten och de skyddande buskagen i närheten.

Väderförhållandena var verkligen inte optimala när vi under söndagen slog oss ner för att ta oss an denna räkneuppgift. Grisigt, grått och duggregn och den enda fågel som inte verkade bry sig om vädret var en trädkrypare som klättrade uppför tallen bredvid gäststugan.

När en halvtimme gått och de enda besökarna var två blåmesar avbröt vi räkningen och ägnade oss istället åt att komma med “goda råd och dåd” inför den stundande renoveringen av vännernas kök.

Efter en god lunch slog vi oss på nytt ner vid fönstret. Även om aktiviteten kring fågelmatningen nu ökat något, insåg vi tidigt att vi inte skulle komma att slå något rekord i år, vare sig vad gällde antal eller arter. När en timme hade gått var det blåmesen som avgått med segern. Nio stycken hade varit på plats samtidigt. Andraplatsen delades mellan stjärtmes och pilfink. Stjärtmesen, denna söta lilla vita boll, var en ny bekantskap (och kryss) för mig.

Resultat VIK 2018

9 Blåmes
4 Pilfink
4 Stjärtmes
3 Domherre
3 Koltrast
3 Svartmes
3 Talgoxe
2 Nötväcka
2 Tofsmes
1 Trädkrypare (den fortsatte att av och till besöka samma tall under eftermiddagen)

Totalt 34 fåglar (48 st 2017) fördelade på 10 arter (12 2017).

Spanarna på Folkskolegatan 2

– Det sitter en berguv på Karolinska Institutet, ropade Maken inifrån sitt arbetsrum häromdagen.

– Jaha. Tänker du åka dit?

– Nää.

– Nähä. End of conversation.

Idag hade samme make bestämt att litet senare på eftermiddagen stråla samman med några gamla arbetskamrater på en pub någonstans vid Odenplan.

– Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska åka in redan nu och gå på stan och plåta lite, sa han med en viss beslutsångest i rösten, medan han travade runt några varv i hallen. Jomen, så gör jag. Nu har jag bestämt mig, jag åker in, ska bara kolla när tågen går.

– 13.23, sa jag efter att ha kastat en blick på klockan, men det hinner du inte med. Nästa går 13.38, då har du 18 minuter på dig eller så kan du åka 13.53 eller 14.08.

– Åååh, är det lilla fröken SL jag pratar med? Här kunde jag tydligt höra hur imponerad han var över mitt rappa och precisa svar.

– Ja, det man inte har i mobilen får man ha i huvudet, svarade hon som oftast lämnar hemmet utan att komma ihåg att ta med telefonen.

Maken försvann in i arbetsrummet men var snart tillbaka i hallen med kamerautrustningen och började snöra på sig skorna.

– Såg just att berguven har flyttat från KI till Folkskolegatan 2, så jag åker dit nu och ser om jag kan få några bilder.

– Va, ska du åka och spana på berguven? Jamen, jag då?

Utan att avluta svaret till barnbarnet på hans sms slog jag igen telefonen (och kom faktiskt ihåg att stoppa ner den i fickan!). Ett snabbesök på toaletten, kamera och bok ner i ryggsäcken och kappa på, sedan var även jag med i matchen. Det var först när vi stod på perrongen och väntade på tåget, som jag ändå ställde frågan om det var OK att jag hängde på. Och det var det!

Från det att vi steg på Roslagsbanan tills vi hade korsat Långholmsgatan på Södermalm och börjat vandringen uppför Folkskolegatans backe hade det förflutit ganska exakt 48 minuter. Vi rundade Högalidskolan, där Maken gått som barn, och fortsatta Folkskolegatan ända bort till slutet. Eller rättare sagt dess början, eftersom vi kom från fel håll.

Ett tjugotal spanare och nästan lika många teleobjektiv, riktade mot hustaket på andra sidan gatan, gjorde det omöjligt att missa var föremålet för allas blickar satt.

Där, till synes sovande, satt berguven på något slags takventil utanför en av vindskuporna.

 

Emellanåt vred den litet lojt på huvudet när de skränande kråkorna, som cirklade runt den, blev alltför närgångna.

Sedan återgick den till sin slummer.

Söders höjder tyckes vara inne bland ugglor just nu. Kanske är det extra gott om råttor just här. Undrar just vad de boende inne i vindskupan tyckte och tänkte när de tittade ut och fick se denna mäktiga fågel på nära håll. Här kan man verkligen tala om ” fåglar in på knuten”.

På jakt efter en tallbit

– Vill du följa med mig ut i skogen i morgon och leta efter en tallbit, frågade Maken när vi precis avslutat söndagsmiddagen bestående av kokt köttkorv, potatismos och  rårivna morötter.

?????

Frågorna jag dock aldrig ställde var varför han skulle ut och leta efter en tallbit när hela verkstan är full av avsågade bitar av furuplank i varierande storlekar. Eller var det barkbitar han var ute efter? Kanske tänkte han tälja små barkbåtar som julklappar till den manliga delen av barnbarnsskaran. Fast finns det pojkar som leker med barkbåtar nu för tiden?

Jag nöjde mig bara med att nicka jakande till svar. Klart jag ville följa med.

I morse tog vi bilen och rattade i lätt duggregn norrut längs gamla E4:an mot Uppsala. Jag hade i och för sig trott att vi bara skulle gå ut i vår egen närbelägna skog, men här var det tydligen exklusivt virke som gällde.

I höjd med Sunnersta några kilometer före Uppsala stannade vi vid något som såg ut som ett friluftsområde och vi hann inte ta många steg innan jag insåg att en tallbit kan vara så mycket mer än bitarna av ett gammalt träd. Den kan också vara en alldeles fantastisk liten roströdfärgad fågel, som tydligen älskar att smaska i sig av de sura rönnbären så att saften skvätter vida kring.

Att vi båda fick ett nytt livskryss måste naturligtvis firas, så det blev lunch med gravad lax, senapssås och potatis på IKEA i Uppsala. Det är inte många, om ens någon, som kan tävla med den lunchen om man även tar i beaktande själva priset, 55 kr för en rejäl portion. Självklart blev det en runda genom varuhuset också och några nya vardagsglas och -kaffekoppar innan vi styrde hemåt igen efter en upplevelserik och givande dagsutflykt.