Orrspel och äggläggning

Det var med både spänning och ett visst mått av nervositet som vi gick den stig, vi själva trampat upp under två somrar, ner mot den lilla skogstjärnen. Skulle vårt smålomspar ha återvänt för familjebildning ännu en sommar?

Mellan träden skymtade vi grästuvan en bit ut i vattnet där honan och hannen brukade turas om att ruva, men redan där på håll kunde vi konstatera att den var tom.

Efter en stund upptäckte vi en ensam smålom som låg och sov i mitten av sjön. Vi blev både förbryllade och oroliga. Vad hade hänt? Varför var den ensam? Och varför låg den inte på ägg?

 

Medan vi funderade på alternativa svar till våra frågor flög ett gluttsnäppepar över tjärnen och slog sig ner en bit bort på myren, där de nästan omgående ställde sig att sova, de också.

 

Vid strandkanten mitt emot utbröt plötsligt ett rejält tumult. Tunga vingslag i luften innan fem stora orrtuppar landade på myren, fällde upp stjärtfjädrarna och visade upp den vita gumpen. Det flaxades med vingarna, hoppades och gjordes utfall, allt till ackompanjemang av ett intensivt kuttrande. Orrspel i slutet av maj hade vi aldrig varit med om tidigare.

Vet inte om de plötsligt blev medvetna om vår närvaro och kände sig störda, men rätt som det var upphörde spelandet abrupt och alla fem tupparna flög upp och satte sig i varsin tall- eller grantopp. Där satt de länge och avtecknade sig mot himlen som svarta siluettbilder.

 

Under tiden som orrspelet pågick vaknade vår smålomshona till liv. Att det var just honan skulle snart visa sig. Hon började simma bort mot grästuvan, sedan runt den och tillbaka mot mitten av tjärnen igen. Efter en stund gav hon till ett par höga skrik och satte på nytt kurs mot tuvan. Först på andra försöket lyckades hon komma upp och ålade sig in mot mitten och sjönk ner i gräset. Smålommens ben sitter så långt bak på kroppen att de har svårt att gå och får på land mest ta sig fram via ålning medelst hasning.

Efter en stund lyfte hon litet på baken och i kikaren kunde vi se att hon började göra några krystliknande rörelser innan hon lade sig ner igen. Strax därpå reste hon på sig, vände sig åt andra hållet och upprepade proceduren med krystningarna innan hon på nytt lade sig ner. Och den här gången blev hon liggande kvar.

Vi var övertygade om att vi just fått bevittna en äggläggning. Men upplevelsernas tid var inte förbi än. Nu hade även gluttsnäppeparet vaknat till liv och vi skulle strax även få uppleva ett ägg (eller kanske fyra, som är det vanliga bland gluttsnäpporna) bli till. Av respekt för privatlivets helgd stängdes dock kamerorna av här.

Att under en dryg timme på nära håll ha fått uppleva tre av naturens alla under känns som en oerhörd ynnest och rikedom. Nu håller vi bara tummarna för att hannen snart kommer att återvända med mat till den blivande modern. Vi antog nämligen att han var iväg och fiskade i någon närbelägen sjö, eftersom det sällan finns fisk i häckningstjärnarna. Och att den elaka tranan, som förra sommaren satte P för familjelyckan genom att äta upp smålommens ägg, nu håller sig borta.

Bland gulärlor och grönbenor

Tidig morgon vid Angarnssjöängen i slutet av förra veckan. Kyligt men soligt. Ett femtiotal brushanar hade rapporterats här de senaste dagarna och det var vår förhoppning att få se dem spela.

Över hela sjöängen låg en ljudmatta av kackel i olika tonarter och hundratals grågäss promenerade fram och tillbaka över gärdena med sina avkommor, allt från nykläckta dunbollar till sådana som redan tycktes ha hunnit bli mer som kaxiga och orädda tonåringar.

Någon uppvisning av spelande brushanar fick vi aldrig se den här morgonen. Endast fyra stycken var på plats men lyfte när vi närmade oss och flög iväg bort mot Lundbydiket. Det var först när jag kom hem och gick igenom mina bilder, som jag upptäckte att ett svart ”bylte”, längst ut i högerkanten på bilden av en grågåsfamilj, vid uppförstoring visade sig vara en ensam brushane.

 

Gulärlan hittar man ofta sittande på någon stör eller stängselstolpe i beteshagarna. Och just Angarnssjöängen lär vara ett av de gulärlerikaste områdena i länet. Kanske den här gulärlan kände sig litet extra skyddad och trygg på just den här stolpen.

En något mindre iögonfallande fågel var stenskvättan, som just här nästan blev ett med stenen den satt på.

 

Eftersom det inte blev något spel av brushanarna och Makens mobil plingade i ett med rapporter om en häckande pungmes i Hjälstaviken, bestämde vi oss att istället göra en utflykt dit.

Hjälstaviken är en sjö och våtmark ett par mil utanför Enköping och vi var många som var på jakt efter pungmesen den där dagen. På smala spänger trängdes vi med såväl rejält välhängda skådare, åtminstone vad gällde ryggsäckar, tubkikare och värstingkameror, som stavgående damer. Vid varje möte gällde det att dra in både rumpa och mage och be en stilla bön att staketet inte var murket och skulle ge vika när man tryckte sig mot det.

Hade aldrig hört talas om pungmesen tidigare och jag vet inte riktigt hur jag föreställde mig att den egentligen såg ut. Men nu vet jag att den har fått sitt namn av att boet liknar en pung. Tyvärr visade det sig att just det här boet i Hjälstaviken hade blåst sönder och att fågeln troligen redan gett sig av.

Spängerna ledde oss genom ett gigantiskt hav av vass. Där inne syntes inte några fåglar, men det hördes desto fler. Rördromen, som blåste i sin flaska, ja, den låter så. Nära, nära. Den syns inte, men finns ändå skulle man kunna nynna för att travestera Olle Adolphson. Sävsångaren sjöng så vackert och långt där inne bland vassrören körde vassångaren sin symaskin. Som en enda lång raksöm som aldrig blev klar. I ett träd på andra sidan vassväggen satt en sävsparv lugnt och spanade på oss.

 

Vår del av spången slutade vid ett väl tilltaget gömsle. Vattnet utanför var fullt av skäggdoppingar, gräsänder och grågässfamiljer och på gungflyn närmare stranden promenerade grönbenorna omkring. Ovanför cirklade skränande fisktärnor runt och gjorde störtdykningar ned mot vattenytan i jakt på fisk, medan några hade tagit en paus på gömslets mossbelupna tak.

 

 

Backsippor och måsinvasion

Maken, som har ett genuint fågelintresse, går nästan dagligen sina turer med tubkikaren och kameran. Mitt eget engagemang däremot är väl av det mer ordinära slaget och inskränker sig mest till att det är trevligt och rogivande, och ibland litet spännande, att sitta vid fönstret och titta på hur fåglarna beter sig vid matstationerna. Men det händer ändå att jag då och då följer med honom på hans utflykter, framför allt vår och sommar när det också finns så mycket annat att förundras över i naturen. Varje gång lär jag mig alltid något nytt, och ju mer man kan, desto roligare blir det.

Ibland har naturupplevelserna till och med resulterat i något som nästan gränsar till besatthet. Som tornfalksparet till exempel, som en påsk för några år sedan slog sig ner i en av tallarna på tomten och som vi kunde följa från deras kärleksakt i en grantopp till ungarnas flygövningar över tomten, innan det var dags för dem att dra vidare till nya jaktmarker. Eller smålomsparet i den lilla skogstjärnen, där vi från första parkett vid strandkanten kunde dokumentera familjelivet från häckning till flygfärdiga ungar.

De upplevelserna kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan, och bland det första vi numera gör när vi kommer upp till landet i maj är att lyssna av skogen runt stugan efter tornfalkens karaktäristiska läte och besöka den lilla skogstjärnen för att se om smålommen återvänt ännu en gång.

Nu har jag blivit ”besatt”, igen. Ja, så har det känts ända sedan jag för några dagar sedan helt på egen hand lyckades leta upp och ta några bilder på den där ringtrasten, som gästat kommunen under mer än en veckas tid. Och nu har även den fått en plats i mitt hjärta. Varför den plötsligt känns så speciell kan jag inte riktigt förklara, men Maken har sin egen teori. Han tror att jag gjort ett slags tävling av att det är just JAG, och inte han, som lyckats ta bilderna av vad som ändå verkar vara något av en raritet i våra trakter. Och kanske har han litet rätt. Jag gillar att tävla och tävlar nästan jämt. Det är bara det att dem jag tävlar mot, sällan vet om att det är tävling som gäller.

Efter de första mötena med ringtrasten har jag fortsatt att flera gånger om dagen vandra runt på kyrkogården och de omgivande ängarna i hopp om att få syn på den ännu en gång. Att plötsligt upptäcka en vit haklapp på någon av alla de vanliga svarta koltrastarna, som sprätter omkring och drar upp mask ur gräsmattan. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar, i solsken och hagelstormar, vardag som helgdag har jag varit på plats och spejat och spanat. Svurit över stojande skolbarn och deras lärare som förlagt klassutflykten till helt fel plats de här dagarna. För att inte tala om hundägare, som trots häckningstider låter sina hundar springa lösa, och förmodligen, precis som barnen, skrämt iväg den lilla fågeln.

Även om jag till slut tvingats inse att ringtrasten nu har fortsatt sin resa norrut mot häckningsplatserna i fjällkedjan har det funnits mycket annat att glädjas åt i naturen under dessa spaningsrundor.

Som Vallentunas vackra – och fridlysta! – backsippor. Just den här tidiga morgonen ser de mest ut som blöta tröttmössor efter nattens regn, men så fort solens strålar tinat upp dem, piggnar de till och öppnar upp sig mot omvärlden igen.

 

Och så den där allra första vackra, skira grönskan som förstärks, när solljuset letar sig ner genom skogens grenverk.

 

På håll hörs då och då locklätet från kyrkans egen fasantupp, ett skrällande och metalliskt läte. Låter litet som om den ropar i en plåtburk. Jag ser den inte, men vet precis vart jag ska gå för att få mina bilder. I en björk bakom kyrkogårdsförvaltningens hus hänger en fågelmatare med solrosfrön  och där går den ståtliga tuppen och pickar i sig av det som småfåglarna tappat på marken. Inget ska förfaras tycks den tänka.

 

Under veckan har tusentals måsfåglar av olika slag legat och skränat ute i sjön, och bara väntat verkar det som. Väntat på ljudet av traktorn, när bonden äntligen ska ge sig ut på åkern för att plöja. Och vips är luften vit av måsar i bästa Hitchcockstil.

Varje gång traktorn passerar lyfter alla fåglar samtidigt för att i nästa stund landa på rad i den nyplöjda fåran. Det är en lustig syn som får mig att associera till utplacerade sättpotatisar, som bara väntar på att myllas ner i jorden.

 

Och precis som i vår egen värld tycks vissa kunna sitta orubbade på sina positioner, oavsett hur mycket det blåser runt omkring, medan andra får kämpa hårt för att hålla sig kvar i toppen.

Celebert besök på kyrkogården

När en raritet dyker upp i naturen får man ibland ge avkall på kvaliteten i sina bilder. Då gäller det bara att kunna visa att man faktiskt varit på plats och fått uppleva det där speciella ögonblicket, som i det här fallet var att få se och kunna kryssa en ringtrast.

Ringtrasten är normalt en ganska ovanlig syn i vår del av landet, men det här exemplaret har observerats runt kyrkan och de omgivande ängarna i Vallentuna under en dryg vecka nu och lockat skådare med tubkikare och värstingteleskop från både när och fjärran. Makens teori är att det kanske är det plötsliga omslaget till kyligare väder som gjort att den stannat till litet längre för att äta upp sig ordentligt inför sin långa resa norrut.

 

Ringtrasten ser litet lustig ut, precis som koltrast och björktrast, när den spatserar omkring med huvudet på sned och lyssnar efter var det finns maskar i jorden.

 

 

En bofink blev årets första patient

Tomt och märkligt tyst på fåglar i skogen runt stugan när vi kom upp till påsk. Men det tog inte lång tid efter att Maken fyllt på fågelmatarna med allehanda påskgodis förrän det var fullt av oräkneliga bofinkar, grönfinkar och -siskor, domherrar, tofsmesar och nötväckor plus de alltid närvarande talgoxarna och blåmesarna.

Tyvärr dröjde det inte länge innan även sparvhöken infann sig, åtminstone tror vi att det var den som gjorde att alla matgästerna plötsligt lyfte exakt samtidigt. Luftutrymmet utanför fönstret blev bokstavligt talat alldeles svart och mitt i all tumult flög en bofink rakt in i rutan med en ordentligt smäll och damp platt till marken, där den blev liggande och flämtade med utbredda vingar.

Hederskirurg Andersson greppade snabbt akutväskan och ryckte ut till undsättning. Lyfte försiktigt upp den lilla fågeln och konstaterade att inget verkade brutet, men kanske att den fått sig en liten hjärnskakning.

Efter att ha legat insvept i en handduk i Makens knä cirka en kvart började den försiktigt röra på sig. Vi öppnade upp handduken så att den enkelt skulle kunna ge sig av när den var redo.


Satte sig upp och vred prövande på huvudet några gånger.


Reste sig sedan och testade att benen höll. Stod kvar så ytterligare några minuter innan den ogenerat bajsade och sedan på snabba vingar försvann ut i friheten.

Slutet gott, allting gott hoppas vi.

Ugglespaning i Tivoliparken

Vet inte riktigt om man törs lita på att våren är här för att stanna än. Det sägs ju att första lärkan har sju yrväder i stjärten eller att lärkan ska ha snöat tre gånger innan det är vår. Verkar dock vara en viss diskrepans där, sju eller tre… Inte heller vet jag när den första lärkan kom, eller hur många gånger snön har yrt.

Men oavsett vilket, för några dagar sedan trodde jag ändå att nu var den här, VÅREN, och tvekade inte när Maken lockade med mig på spaning efter kattugglefamiljen i Tivoliparken med sina tre ungar, som det kommit så många rapporter om. Och kanske skulle vi hitta vårens första blåsippor.

Men kort är den lycka som varar beständigt. Den där stora gula lampan högt uppe i det blå, som lyste så förföriskt värmande medan vi satt i bilen, fick snabbt erkänna sig besegrad av den isande nordan när vi steg ur.

Tivoliparken ligger i Bergshamra, Solna och är ett litet naturområde inklämt mellan E4 i väster och E18 och röda linjens tunnelbana i öster och med en skyliner i betong bakom ryggen. I söder möter den Brunnsvikens blåa vatten, den här dagen fortfarande till större delen i form av is. Men där isen släppt från land fanns redan gott om snattrande och tjattrande sjöfågel – vigg, sothönor, knipor, massor av gräsänder och några storskrakepar.

Den ohyfsade nordanvinden ställde till kaos i fru Storskrakes frisyr – men vad bryr sig en vind om frisyrer.

 

Under promenaden såg vi inte skymten av vare sig kattuggleungar eller vårblommor. Inte en endaste liten vårlök, tussilago eller blåsippa syntes till. Däremot lystes skogen på sina ställen upp av färgsprakande, och ganska häftig, graffitikonst. En gammal husgrund och en mur fungerade som utställningsväggar.

Vi tog oss upp till områdets högsta punkt och slog oss ner i lä på en kullfallen trädstam. Det medhavda kaffet och äggmackorna smakade gott medan vi njöt av fågellivet runt omkring. Några trädkrypare tycktes leka tafatt runt ett träd, men var alltför snabba för att kameran skulle hinna fånga dem, medan en nötvecka höll på att flytta in i sin nya lya i en diskret liten hålighet i en ask. Och på marken prasslade koltrastarna omkring bland de torra fjolårslöven.

Precis där vi satt fick jag plötsligt syn på bladrosetterna till de första gullvivorna. Ja, det är nog ändå vår i alla fall!

 

PS. Dagen därpå hade temperaturen sjunkit under noll igen och stora snöflingor yrde runt i luften. Håller tummarna för att det var sjunde, eller åtminstone tredje gången gillt!!!

 

 

 

Örnen som inte ville landa

Det är fortfarande svart som natten, trots att natten väl bör anses ha övergått i dag när klockan är 06.30. Några har säkert redan börjat dagens kneg, medan andra som bäst håller på att förbereda sig för frukost och sedan avfärd till arbete och skola. Själva halkar Maken och jag fram med all vår packning och försiktiga steg på en isig skogsstig mot en liten friggebod i kanten av en stelfrusen myr.

Ljuset från våra pannlampor reflekteras i snön och får snökristallerna att glittra som små diamanter. Fulla av förväntan är vi på väg mot en dag i ett örngömsle, där vi hoppas få studera och fotografera fåglarna på nära håll. Chanserna känns stora om man ska tro rapporterna från de som suttit här dagarna före oss. Ena dagen hade man sett 14 stycken, nästa slutade man att räkna efter 23.

Det är en dryg minusgrad ute och inte mycket varmare inne i stugan. Guiden, som visat vägen, tänder gasolkaminen och informerar om hur den fungerar. Han berättar att alla fönster har spegelglas, så vi behöver inte oroa oss för att fåglarna kommer att se oss, när vi rör oss därinne eller har ficklamporna tända.

Medan det fortfarande är mörkt ute passar Maken på att rigga upp sina kameror på stativen och trä in objektiven i de svarta tygpåsarna som sitter fästade runt fotogluggarna. Min utrustning spelar i en betydligt lägre division än hans och inte heller har jag något långt objektiv, så jag övar istället på att smidigt, och med minsta möjliga rörelse, försöka smyga in min lilla kamera i den svarta påsen utan att tyget ska hamna framför linsen eller eventuella fåglar skrämmas iväg.

 

Lagom till att himlen sakta börjar ljusna bortom granskogen känner vi oss redo. Nu kan örnen landa!

myren

 

Den som hyr ett gömsle ska ju också kunna vara något så när säker på att få se det som utlovats, i vårt fall alltså havsörn. Och för att locka dit dem har man dukat upp ett rejält bord med mat bestående av djupfryst lax.

Nu kommer den, ropar jag till Maken när plötsligt något stort, svart kommer flygande och landar på marken. Jag noterar klockslaget 08.10 samtidigt som Maken påpekar att den känns ovanligt liten för att vara en havsörn.

Och visst, det är ”bara” en duvhök, men även en sådan måste förevigas. Utan att lyssna till Maken, som tycker att vi ska vänta och ta det litet lugnt tills den har börjat äta ordentligt, sätter jag genast igång med att försöka få min kamera på plats i den svara påsen – det gick ju så bra när jag övade. Naturligtvis upptäcker den vad som är på gång, och vips är ögonblicket förbi.

duvhok

 

En och en halv timme och några koppar varm choklad och ett par av julens överblivna saffransbullar senare kommer den tillbaka och slår sig ner i en torraka. Den här gången tar jag det lugnt och väntar ut rätt tillfälle – och då är det inte duvhöken som strular till det, utan jag själv. Någonstans har upphetsningen i kombination med mörkret gjort att jag pillat på fel inställningsknappar. En lång serie bilder ser plötsligt ut som en samling negativ. Men efter att ha jobbat med den här bilden i Photoshop tycker jag ändå att den blev ganska ”cool”.

duvhok-pa-gren

 

Det förblir tyst och dött där ute på myren. Vi hör korparna kraxa på håll och ser sammanlagt fyra havsörnar svepa över himlen, men ingen tycks sugen på lax till middag.

Stelfrusna efter sju och en halv timma i det ganska kalla och dragiga gömslet kan vi bara konstatera att våra våta drömmar om tjugotalet havsörnar slutar i ett praktfullt antiklimax. Lite som att ‘det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall‘.

En duvhök och korp blir alltså dagens skörd.
(Den något oskarpa bilden på korpen och laxarna är tagen genom spegelglaset.)

korp

 

Tur då att vi dagen innan ändå hade fått glädjas åt några strömstarar som orädda kastade sig ut i Nedre Dalälvens virvlande vatten.

stromstare-1

stromstare-2

stromstare-3