Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Advertisements

Akutinsats i Roslagen

Nedanstående historia utspelade sig under en av dessa fantastiska, varma majveckor som vi tillbringade hos vänner i deras stuga i Roslagen.

– Det sitter en liten fågel på altantrappen, ropade Kajsa lätt upphetsad när hon som ett yrväder plötsligt störtade in genom dörren.

– Jaha???

– Ja, den rör sig inte när jag går förbi.

– Nähä???

– Kan den ha fått solsting i värmen, undrade hon och tittade uppfordrande på Maken (min alltså). Kan fåglar få solsting, eller tror du att den bara är törstig? Jag går och gör i ordning lite vatten åt den.

Maken (återigen min) muttrade något ohörbart medan han tillsammans med den andre maken, det vill säga Kajsas, försökte få ännu ett av de nya köksskåpen från IKEA på plats i köket, som skulle få sig en total make over.

Jag följde med ut på altanen för att se vad det var för fågel Kajsa pratade om och vad som kunde ha hänt. Där på trappen låg en liten bofinkshona platt på magen, alldeles stilla men andades och med ena benet i en konstig vinkel. Var det brutet, eller hade den kanske kraschat in i något av fönstren, som fåglar ibland behagar göra när skogen speglar sig i rutan.

Jag gick in igen och formade händerna till en megafon mot munnen.

– DOKTOR ANDERSSON TILL AKUTEN! Vi har en patient med eventuell hjärnskakning och/eller brutet ben!

Den här gången reagerade Maken direkt och distinkt, precis som en akutläkare ska.

– Jag släpper skåpet nu, är du beredd, sa han till make nummer två. Jag fick just ett larm om en patient och det är tydligen brådskande, fortsatte han och försvann ut på altanen.

– Jaha, och hur det står till med lilla fru Bofink då, undrade dr Andersson, nu med sin nya, mjuka och lugnande ‘lita på mig’-doktorsröst, och slog sig ner på trappsteget bredvid sin patient.

Han inspekterade benet och konstaterade att det inte verkade vara av. Även vingarna såg hela ut. Försiktigt tog han upp fågeln i handen och strök den lätt över huvudet och ryggen utan att den reagerade eller visade någon tendens till oro eller att den ville flyga.

– Hon uppvisar inte några synliga skador, så det är svårt att säga vad som hänt. Kanske har fru Bofink flugit in i fönstret och bara är lite chockad och yr. Jag föreslår utsättning på enskild gren på Syrenavdelningen, där hon kan vila upp sig i lugn och ro. Så får vi avvakta kvällen och kanske natten. Och syster Kajsa, var snäll och se till att alla fåglarna får tillgång till vatten och införskaffa gärna ett fågelbad inför sommaren.

Och med denna avslutande uppmaning bytte dr Andersson läkarrocken mot snickarbältet och återvände till köket för att avlasta den andre maken, som vid det här laget såg ut att ha fått rejäl kramp i armarna (trots all träning på Senior circuit) av att ensam hålla det tunga hörnskåpet på plats.

Efter ett par timmar på Syrenavdelningen hade fru Bofink ställt sig upp på båda benen, även om hon såg lite trött ut. Men det var väl efterverkningarna av chocken.

Morgonen därpå hade hon i alla fall lämnat avdelningen och inga fjädrar och dun på backen tydde på att hon under natten blivit någon annans mat. Så slutet gott, allting gott. Hoppas vi.

Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.

 

 

Torö stenstrand

Det var en helt vanlig lördagsmorgon. Kanske den första, där man kunde ana att våren nu ändå var på väg. Tallbarrsdoften från de krumma martallarna blandade sig med doften av hav och tång när Maken och jag gick stigen ner till stranden. Torö stenstrand.

Det är märkligt hur vissa doftminnen tycks sitta som gjutna för alltid i hjärnan – eller är det kanske i näsan? – för att aktiveras på mindre än en nanosekund.

Bilder och minnen från uppväxten i den lilla staden vid havet ett par mil norr om Torö började virvlade upp om vart annat och plötsligt kände jag att jag var hemma igen. Ett annat vatten men samma hav och en annan skog men med lika knotiga och förkrympta träd, kuvade av ständigt hårda vindar och stormar.

Hur vi cyklade till badklipporna längs Ringvägen eller dök från 10:ans badberg i Hamnvik.

Helgturerna ut i skärgården med båten, som doftade så gott av tjära. En ganska rejäl roddbåt med en liten aktersnurra, där man lindade startsnöret runt svänghjulet och sedan fick göra en sju, åtta ryck innan motorn motvilligt puttrade igång. Samma procedur varje gång.

Och pappa, som tidigt lärde mig ro “som en hel karl”, så att jag skulle kunna hjälpa till att hålla båten på rätt kurs om det blåste upp när han skulle ta upp långreven eller sina, kanske inte helt lagligt lagda, flundernät. Det senare måste väl ändå vara preskriberat vid det här laget?

Torö stenstrand är ett av landets bästa surfställen och vid lågtryck och hårda vindar är vattnet här fullt av vind-, våg-, kite- och kajaksurfare. Stranden lockar också många fågelintresserade, särskilt vår och höst när fågelsträcken drar förbi.

Men idag var stranden öde, så när som på mig och Maken, och havet låg lugnt. Endast ett svagt kluckande hördes när de lätta krusningarna rullade in. Ett lätt dis färgade himlen blekblå och hindrade solen från att bryta igenom helt. Och långt där borta i fjärran kunde vi ana konturerna av Öja och Landsorts fyr.

Själva stranden är ett enda stort klapperstensfält så långt ögat når och inte särskilt bekväm att gå på.

 

Den här morgonen var havet vitt- och svartprickigt av ejder och alfågel, säkert tusentals. Av och till lyfte de i svärmar och cirklade runt några varv innan de landade i vattnet igen. Så drog några vidare, medan nya anslöt.

 Jag antar att det är någonting sånt här de menar, de som pratar om att “vara ett med naturen”. Att sitta där i stillheten på en hästryggsformad martallsgren och titta ut över ett hav, som just den här förmiddagen höll sina mäktiga krafter i schack, och lyssna till gudingarnas (ejderhannarnas) mjuka åmande. Vet inte om det heter så, men det var ungefär så det lät – aåååm, aååm – och som upprepades om och om igen som ett yogamantra. Stort och mäktigt. Nästan hypnotiserande.

Slagugglan på Reimersholme

Rapporterna om att en slaguggla uppehöll sig på Reimersholme hade duggat tätt de senaste dagarna, så i söndags morse tog Maken Roslagsbanan in till huvudstaden och sedan T-banan till Hornstull på Södermalm. Själv valde jag att stanna hemma och genomföra ett träningspass under ledning av yngste sonen, som jobbar hårt med att få sin mamma i form.

När Maken kom hem och berättade om sin upplevelse och visade sina bilder blev jag faktiskt lite avundsjuk, när jag insåg vad jag missat. Så med lite lock och pock lyckades jag övertala honom att dagen därpå följa med mig till Reimers och hjälpa till att leta efter den.

Enligt rapporter på artportalen samma morgon skulle slagugglan sitta i poppeln till höger om hotellet. Visste inte ens att det fanns ett hotell på Reimersholme. Men hotellet fanns, och i poppeln till höger satt ugglan, nu tre timmar senare, fortfarande kvar. Och försökte sova, åtminstone med ett öga som det såg ut.

Uppmaningen på artportalen var “följ trastarna så hittar ni den”. Nu hittade vi den ändå, men trastar, skator och en hysterisk nötskrika som oavbrutet skrek i falsett gjorde sitt bästa för att jaga iväg den och, när det inte lyckades, åtminstone störa dess sömn.

Efter en häftig upplevelse och ett nytt kryss på artlistan kunde vi nöjda ta tunnelbanan och tåget tillbaka hem till norra förorten igen.

Tack min käre Make för att du följde med och visade vägen, så jag kunde få ta mina egna bilder och inte behövde låna dina!

Celebert besök

Idag fick vi finfrämmande vid fågelmatningen – en vacker gröngöling.

Även om gröngölingen svischat förbi vid några tillfällen när vi varit ute i skogen är det första gången vi har sett den på tomten.

Och den här gröngölingen tycktes finna ekorrarnas matlådor högst intressanta, så det blev några underhållande minuter medan den på olika sätt försökte klura ut hur den skulle komma åt innehållet i dem.

Hm, undrar hur det är tänkt att man ska få tag i dom där läckra nötterna?

Kanske ska man ta sig in underifrån? 

Nähä, det gick inte heller. Jag tror jag testar den andra lådan istället….

Nä, nu ger jag upp. Kanske finns det istället lite go’saker i den där gamla granstammen där borta. Den verkar ju dessutom redan avbarkad och klar att hugga in i. Börjar bli hungrig nu, så så får det bli.

Ingen sommar utan björn

Nu är den meteorologiska hösten här, det var väderrapportörens statement på radion härom morgonen. När dygnsmedeltemperaturen är över noll men under tio grader. Mitt väderkänsliga och -kräsna jag skulle snarare säga att hösten (eller åtminstone ett förstadium till densamma) faktiskt avlöste midsommaren. Inte en enda högtrycksdag har vi haft här i Paradiset, temperaturen har mest pendlat mellan 13 – 17 grader med regn var och varannan dag. Och de gånger solen visat sig har det istället ofta blåst halv storm. Så låt er inte förledas att tro att jag överdriver när ni ser den här bilden av en vacker höstmorgon. Vid lunchtid kom regnet. IGEN.

Eftersom vi bor sjönära är vår sjö också vårt badkar. Vänner som kommer på besök brukar ibland litet försynt fråga hur vi fixar det där med dusch och tvätt när vi bor här nästan halvårsvis. Tvättar gör vi på den närbelägna campingen där det finns tillgång till tvättmaskin och vad gäller duschen brukar jag svara med professor Elias Bengtssons käpphäst.

Professor Bengtsson var chef för det numera nedlagda Roslagstulls infektionssjukhus och han hävdade alltid med en dåres envishet att vi duschar alldeles för mycket. Att duscha varje dag, ja, kanske till och med flera gånger om dagen, är vansinne eftersom vi då tvättar bort kroppens naturliga försvar mot sjukdomar och infektioner. En, två gånger i veckan är fullt tillräckligt för dem som inte har väldigt smutsiga jobb, däremellan räcker det att tvätta av sig under armarna och mellan benen. Allt enligt sagda profet alltså.

Den här sommaren har det 15-gradiga vattnet dock inte lockat till att ligga några längre stunder i sjön och löga sig. Det har mest handlat om att få hela tvättproceduren överstökad så fort som möjligt. Snabbt ut i vattnet tills det når knäna, blaska av sig och sedan ännu snabbare doppa sig för att skölja av tvålen. Och de dagar solen behagar visa sig kan man faktiskt duscha varmt genom att lägga ut trädgårdsslangen på gräsmattan under några timmar.

När termometern visade fem grader i luften och nio, tio i vattnet insåg vi att det nu var slutbadat i sjön för i år. Istället blev det en tur till badhuset i Färila. Vilken lyx att kunna stå “hur länge som helst” i den varma duschen och sedan avsluta med en bastu klockan elva en förmiddag i ett tomt badhus.

I bilen hem frågade jag Maken om vi, istället för att köra raka vägen hem, kunde ta en liten extra viltspaningstur upp mot våra hjortronmyrar. Vi åker ofta runt på skogs- och grusvägarna i våra sjumilaskogar på jakt efter den ultimata upplevelsen. BJÖRNEN. Hittills i år har resultatet varit magert. Ett par älgtjurar i början på sommaren, ganska ofta orrar och tjädertuppar och så några harpaltar. C’est tout.

Men nu började det bli ont om tid. Ingen björn än, och om ett par veckor går flyttlasset hem till norra förorten igen. Vi har visserligen haft turen, eller förmånen ska jag kanske säga, att träffa på björn varje sommar de senaste fem åren, men det är alltid lika spännande. Och mycket vill ha mer som bekant.

Under sommaren har olika skogsbolag avverkat på flera ställen längs den nio kilometer långa vägen upp till våra myrar. Nu ligger timret prydligt travat längs vägrenarna i väntan på transport till närmaste timmerterminal. Den skövlade naturen är inte någon vacker syn, men om några år har förhoppningsvis såren läkt och då kan vi kanske istället njuta av härliga söta vildhallon här.

Regnet hängde i luften under turen upp till myren och skogen verkade helt död på allt liv. Inte ens den minsta fågel syntes till. Och framför allt inte någon älg eller björn. Vid jaktlagets slaktstuga vände vi och körde sakta samma väg tillbaka, ivrigt spanande in bland granar och ut över kalhyggen.

Och så plötsligt, bakom nästa krök, lufsade den obekymrat vägen fram. Björnen vi väntat på hela sommaren.

När den hörde bilen vände den sig om samtidigt som den vek av ner i diket och försvann bakom ett buskage. Maken stannade och stängde av motorn och efter en stund tittade björnen nyfiket fram igen. Utan att hinna fokusera ordentligt tryckte jag bara av några bilder för att ha som bevis på detta mäktiga ögonblick.

Men när Maken försiktigt öppnade dörren började signalen, som påminde om att nyckeln fortfarande satt kvar i tändningslåset, att tjuta. Och då var det kört …..

Björnen sprang bort, nu var titten förbi.
– Å, varför skrämde du undan min vän?
Rolf lille, be honom komma igen.

Vi fortsatt upp mot ett närbeläget kalhygge i hopp om att kunna genskjuta den där, men icke. Istället fick vi nöja oss med en ståtlig tjädertupp som kryssade fram längs vägen. Från den ena vägkanten till den andra innan den med mäktiga vingslag till slut lyfte och flög iväg.