Karantänveckor med tjäderspel

För några dagar sedan råkade jag av misstag publicera ett något förvirrat och ofärdigt utkast till detta inlägg genom att trycka på “publicera” istället för “förhandsvisning”. Jag lyckades snabbt avpublicera det, men till er som ändå hann läsa det vill jag bara säga att här kommer slutprodukten och TACK för att ni inte skrivit några tråkiga kommentarer. Och TACK för de vänliga!

Våren är annorlunda i år. En tyst och stilla vår. Någon har tryckt på pausknappen och det känns som världen är satt på vänt. Om ungefär en månad var det tänkt att portarna till landets alla gymnasieskolor skulle slås upp och årets studenter, glada och förväntansfulla i sina nya fina kläder och med den vita mössan på huvudet, skulle springa ut för att tas emot av föräldrar och vänner på skolgården medan “Sjung om studentens lyckliga dag” går på repeat i olika tonarter.

Men någon har tryckt på STOPP och många av de festligheter som hör till just den här dagen har nu i olika grad ställts in. Inga utspring, inga lövade lastbilsflak, inga “öppet hus”-mottagningar där kamratgängen väller in och ut och i euforiskt (champagne)rus kastar sig om halsen på både gammal och ung. Och inga studentbaler.

Förväntningarna och glädjen inför den här dagen liksom det nya liv som nu väntar, “den ljusnande framtid” som sägs vara deras, har för många hastigt förbytts i besvikelse och krossade drömmar. Det inställda högskoleprovet, som kanske skulle ha fixat antagningen till drömutbildningen. Löften om sommarjobb som plötsligt dragits tillbaka. Den emotsedda utlandsresan som nu kanske inte kan bli av. Eller kommer allt att hinna ordna sig under maj månad? Kommer det trots allt att bli som det var tänkt? Ingen som vet. Right now, it’s all about the virus…

Ja, det känns som det är mycket coronavirus som tumlar runt i luften nu. Inte bara virvlar runt, det tar sig också in överallt, både i massmedia och sociala medier samtidigt som det obarmhärtigt och utan urskiljning smittar både människor och världsekonomin. Plötsligt är det tyst om båtflyktingar och kaoset i syriska flyktingläger, och på tidningarnas insändarsidor hörs inte längre upprörda röster om våra invandrare, skottlossningar och gängkriminalitet. It’s all ’bout that virus!

Dess framfart världen över anges i siffror, staplar och diagram som uppdateras timme för timme, dag efter dag och land för land. Antalet smittade, insjuknade, de som vårdas på intensiven samt avlidna blir en pinne i statistiken, men kvar finns oron, smärtan, sorgen och ångesten hos alla de som på olika sätt har drabbats.

Kanske skulle lite av den värsta rädslan för viruset dämpas något om den dagliga presskonferensen kunde avslutas på samma sätt som den började, fast tvärt om. Nu med lite hoppingivande information om hur många som faktiskt tillfrisknat det senaste dygnet, hur många som fått lämna intensivvårdsavdelningarna och hur många intensivvårdsplatser/respiratorer som blivit lediga (för alla som oroar sig för att det inte ska finnas hjälp att få om de själva skulle bli allvarligt sjuka).

Det är också märkligt hur vissa ord för evigt tycks bli förknippade med särskilt omvälvande händelser, kriser och katastrofer. I samband med Estonias förlisning en stormig natt i september 1994 fick vi dyrt erfara vad ett trasigt bogvisir i kombination med hårt väder kan orsaka.

Och allvarligt, hur många hade ens hört ordet tsunami innan en jättevåg till följd av en jordbävning rullade in över delar av Sydostasien julen 2004. Inte många gissar jag, åtminstone inte bland de som inte redan jobbade med någon form av geovetenskap.

I spåren av den nu pågående pandemin har vi de senaste veckorna kunnat berika vårt ordförråd med ytterligare ett. Ett ord som i början fick många reportrar och nyhetsuppläsare att snubbla och ta om både två och tre gånger innan alla sju vokalerna hamnade på rätt plats när det varit dags att presentera eller hänvisa till Anders Tegnell. STATSEPIDEMIOLOG Anders Tegnell. Mannen på Folkhälsomyndigheten som både aktas och slaktas efter varje presskonferens, och med en titel som nog få hört talas om innan “corona” var på allas våra läppar.

Själva har Maken och jag valt att inta ett slags halvisoleringsläge. Till synes friska, åtminstone utan några som helst symtom, spritar och tvättar vi våra händer så att huden håller på att flagna av, håller påbjuden social distans på minst två meter och smyger som brottslingar i skydd av mörkret ut en gång i veckan strax före stängningsdags för att göra våra matinköp. I övrigt är det naturen som för tillfället fått axla rollen som ställföreträdare för mycket av det vi just nu varken bör eller kan göra.

I NATUREN finns det gott om schyssta “matställen” där man inte behöver trängas eller stå i kö för att få ett bord. Det är bara att slå sig ner där det passar. Här finns inte heller några skyltar om förbud att äta medhavd matsäck.

I NATUREN behöver vi inte betala dyrt för att lyssna på dagliga konserter, och här finns något för de flesta musiksmaker. Melodiska improvisationer som när koltrastens ljusa flöjtande blandas med bofinkens och rödhakens mörkare, kraftfulla sång; eller aggressivt och öronbedövande när tranor, sångsvanar och gäss, naturens egna hårdrockare, jammar loss. Smeksam och bombastisk passion i skön blandning. Saven stiger och livet leker, här syns ingen oro för ett litet virus som avbildat mest påminner om en mina från andra världskriget och som just därför borde signalera fara på långt mer än två meters avstånd.

I NATUREN och vid havet kan själen få ro.

Angarns naturreservat i Vallentuna är vår hemmaplan där vi spenderat mycket tid de senaste veckorna. Men vi har också upptäckt helt nya ställen och återvänt till platser där vi varit tidigare.

Här är några av de upplevelser och vårtecken vi kunnat njuta av under våra karantänveckor.
Klicka på bilderna för att se dem i större format.

En tidig, frostnupen morgon i mitten av mars och sjön är på sina ställen täckt av nattgammal is. Grågässen har anlänt, det är trångt i luftrummet och vi bjuds på spektakulära flyguppvisningar.

Love is in the air… Skäggdoppingarna sköter sitt kärleksliv diskret bakom ett glest draperi av vass, medan det kärlekskranka tornfalksparet tycks helt utan blygsel.

Och vad gäller de sistnämnda ruvas det nu för fullt i denna något annorlunda holk som sitter uppspikad på en elstolpe. Med lite tur kan vi kanske i slutet av maj få se några små tornfalksungar titta ut genom gluggen.

Stora skaror av migranter har vällt in i över våra gränser den senaste månaden, och mycket efterlängtade tar vi emot dem med öppna hjärtan och armar. Många av dem är vadare av olika slag som strandpipare, snäppor, grönbenor och brushanar.

Mindre strandpipare – Little ringed plover

Skogssnäppa – Green sandpiper

Svartsnäppa – Spotted redshank

Grönbena – Wood sandpiper

Brushanarna är fåglar där ingen är den andra lik. När de spelar blåser de upp sig till komisk oigenkännlighet, vilket får mig att tänka på någon av Molières teaterfigurer med plymer, krås och spetsbyxor. Lite svårt att föreställa sig kanske, när man som här ser normalversionen av dem. Honorna heter förresten brushonor.

Fortfarande breder mattor av blåsippor, vitsippor och backsippor ut sig i skogsbackar och hagar. Men snart har de blommat över och då står gullvivor, liljekonvaljer, hägg och syren beredda att ta över.

Just nu kläcks grågässens ungar på löpande band och de växer i en rasande fart. Nästan som att de fördubblar sin storlek från en dag till en annan.

Här kunde det ha slutat illa när pappa Grågås höll på att kraschlanda rakt in i sin lilla familj.

Under en promenad längs Roslagsleden i helgen inträffade en lätt pulshöjande upplevelse. Plötsligt stod han bara där, högt uppe på bergskammen, med de solfjäderformade stjärtfjädrarna uppfällda – den lätt spelgalne tjädertuppen som så många skrivit om och delat bilder på i olika sociala medier de senaste dagarna – nu avslöjad genom sitt kluckande spelläte. Som en modell på catwalken spatserade han stolt med högburet huvud fram och tillbaka över berget.

Kanske var det ljudet från våra kameror som skrämde honom för plötsligt var han försvunnen. Men bara för att några sekunder senare ljudlöst dyka upp precis framför oss med bara en liten gran, modell mindre julgran, som skydd emellan. Det var då pulsen steg och det blev drag under galoscherna. Bättre fly än illa fäkta!

Jakten på dumsnutarna

Vad tittar dom på, gubbarna med sina tubkikare, och vad är det de försöker fånga på bild med sina teleobjektiv och mobilkameror? Och vilka är det som är dumsnutarna? De som står på backen och glor upp mot trädet, eller de som sitter i trädet och låter sig betittas av dem som står nedanför?

Ja, i det här fallet handlar det om den rönnbärsfärgade tallbiten (pinicola enucleator), en fågel av ungefär samma storlek som en taltrast.

Normalt sett håller tallbiten till i norra delen av vårt land liksom i norra Finland, Ryssland och ända långt bort i Sibirien.

I folkmun kallas den ofta för “dumsnut” beroende på att den är orädd och sällan låter sig störas av en massa stirrande människor som tränger sig på runt “matbordet”. De har väl inte träffat på så många av vår sort där uppe i norr, och än färre borta i Sibirien.

Att få se dem här nere i Mellansverige är alltså ganska ovanligt, nästan så att de, när så sker, kan betraktas som lite av en raritet. Men så kan de plötsligt vissa år dyka upp i stora mängder, och just i år tycks det vara ett sådant år. Kanske beror det på dålig tillgång på föda norr över eller så har de nåtts av ryktet om de dignande rönnbärsträden längre söderut.

Oavsett vilket har stora flockar av tallbitar de senaste tre veckorna uppehållit sig i omgivningarna kring Kvarnbadet, kommunens utomhusbad, till stor glädje för många fågelskådare och fotografer.

Ofta hittar man dem i någon av de många rönnarna, kalasande på bären. Saften skvätter hej vilt omkring när de försöker få i sig de attraktiva fröna medan skalen ratas och faller till marken där de bildar stora röda mattor under träden.

Som så ofta i fågelvärlden är det hannarna som ståtar i de färgrikaste och mest lysande dräkterna medan honorna oftast är mer diskret dressade.

Där honan sitter i talltoppen med den klarblå himlen som bakgrund lyser hon som självaste solen, men annars är hennes dräkt mer smutsbrungul/grön till färgen.

God Jul!

Hej alla mina glada och trevliga vänner och följare här på bloggen, på facebook och instagram!

Så är det då jul igen och som vanligt försöker vi hålla låg profil vad gäller pyntet, maten och klapparna. Inte ens 2019, utslitet och eländigt som det är så här på sluttampen, platsar längre att få hänga i granen. Men redan om några dagar dyker förhoppningsvis en nyare, fräschare och bättre modell av år upp. År 2020, inte bara ett nytt år utan också inledningen på ett helt nytt decennium. Ska bli spännande att få vara på plats och hänga med från början.

Så den enda julklapp ni får av mig i år kommer här, en liten tallbit. Håll till godo!

Önskar er alla en juligare jul och ett nyare och godare år!

 

Den långa flytten från Afrika

En morgon för några veckor sedan hörde jag på nyheterna hur Öland formligen invaderats av tistelfjärilar.

När Maken och jag några timmar senare satt på förstutrappen och drack vårt förmiddagskaffe kände jag plötsligt ett svagt vinddrag mot kinden, som en liten lätt smekning. Något som fladdrade till, och så igen, och igen. Jag tittade upp och såg att syrenen vid stugknuten var full av orange-brunmönstrade fjärilar som tycktes få hela busken att vibrera. De flög runt, runt bland blomklasarna, aldrig stilla många sekunder och bytte hela tiden plats med varandra innan några flög vidare till rönnen, som också stod i blom, medan nya anslöt.

Ser man på, sa Maken, invasion av tistelfjärilar även här uppe, åtminstone i vår syrenbuske. Det måste jag genast rapportera in. Var på han reste sig upp, tog kaffekoppen och gick in och började knappra på datorn.

Nu har både syren och rönn blommat över sedan ett bra tag, och av tistelfjärilarna finns bara de kvar som för evigt fastnat på bild.


När jag hämtade posten häromdagen låg där ett brev i lådan med Lunds universitets emblem på, mitt Alma mater.

Oj, vad är detta, vad kan de vilja mig? En inbjudan till något tjusigt jubileum, eller kanske en återträff hann jag tänka, medan jag börja riva upp den självhäftande fliken på kuvertets baksida. Halvvägs såg jag plötsligt att det stod Biologiska institutionen som avsändare, ett ställe jag aldrig satt min fot på, och att brevet inte alls var adresserat till mig utan till Maken.

Tur med självhäftande kuvert, då går de att återförsluta igen, åtminstone så pass att man alltid kan skylla på posten eller brevbäraren om någon skulle bli misstänksam och börja undra vem som försökt tjuvkika på innehållet.

Brevet innehöll ett informationsblad från Svensk Dagfjärilsövervakning och handlade om just tistelfjärilen och dess fantastiska flytt från så långt söderut som Afrika söder om Sahara.

Det flyttar alltid tistelfjärilar och amiraler norrut på våren, men det är inte så ofta som några större mängder når vårt land. I år fanns det dock redan i slutet av april och början av maj tecken på att vi kanske rent av skulle kunna få en invasion av dem. Vilket vi alltså fick!

De flesta tistelfjärilar genomför flytten successivt norrut, en generation i taget, men ny forskning tyder på att enstaka fjärilar faktiskt klarar att flyga hela sträckan upp till Sverige.

Kanske är denna fjäril med sina fransiga och slitna vingar en av dem som lyckats med bedriften att ta sig ända hit i ett svept.

Nu under juni och juli kommer tistelfjärilarna att dö efter hand och en ny generation kläcks fram. Om inget oväntat sker räknar man med ett stort antal tistelfjärilar när den nya generationen blir flygfärdig fram emot juli, och kanske kommer man då att kunna se många av dem på sydsträck i Falsterbo i slutet av juli månad.

Den som tycker om och är intresserad av fjärilar och skulle vilja vara med och räkna dem, t ex hemma på tomten eller i närområdet, kan läsa mer om hur det går till på http://www.dagfjarilar.lu.se

Den bästa tiden är nu

Min (och skomakarens, om det nu finns någon riktig sådan längre) bästa tid är nu, den mellan hägg och syren. När grönskan fortfarande är så där oskuldsfullt ljus och skir, just innan liljekonvaljerna och studenterna har slagit ut. Sedan djupnar och mognar den bladgröna färgen (dock inte alltid de nybakade studenterna, åtminstone inte i samma takt), och strax därpå är det midsommar. Och sen är allt över, nja, inte riktigt, men fort går det, alldeles för fort och jag önskar att man kunde gripa tag i tiden, just där i brytningen mellan vår och försommar, och hålla kvar den bara ett litet, litet tag till. Men jag är lyckligt lottad eftersom jag får uppleva allt detta underbara på nytt när jag nu flyttar norrut till stugan, där våren ligger ett par veckor efter.

Naturen formligen svämma över av gullvivor just nu och jag tror aldrig att jag har sett sådana mängder av dem tidigare. Höga och ståtliga lyser de upp ängar och slänter med sina solgula blommor. Ja, till och med dikena, som normalt känns som tussilagons revir, är fulla av dem.

Och att det där vita dunet, som just nu flyger runt i luften innan det landar som dammråttor på gator och trottoarer, är frön från aspar är inte heller något jag hört talas om eller upplevt tidigare. Själv trodde jag det var maskrosens “fjäderpennor”, och den villfarelsen är jag säkert inte ensam om.

Jag kan inte låta bli att fundera på om de här små avvikelserna kan ha att göra med den extrema torka som naturen utsattes för förra sommaren. Kan torka, precis som skogsbränder, kanske förändra, föröka eller väcka saker i naturen till liv….?

Ett mossbelupet gammalt äppelträd på en sommarstugetomt blommar så vackert och kanske kommer det att bära frukt även i år tack vare en flitig humlas idoga arbete.

Stararna är många just nu som flyger ut och in i holkar och bohålor i gamla träd.

“Matkassar” levereras på löpande band och på utvägen tas soporna med och slängs, det vill säga de vita bajspåsarna.


Ibland verkar det som att även delar av bohaget slängs ut, kanske börjar det bli trångt där inne nu med “huset fullt av ungar”.

Att gå in i en hage full med kor kan ibland vara en skräckblandad upplevelse, särskilt när alla kvigorna på een och samma gång kommer rusande med sådan fart att de nästan sätter sig på rumpan när de tvärnitar en meter framför mig.

De här kvigorna är bara några av ett stort antal kor som “anställts” av länsstyrelsen, det vill säga bönderna som äger djuren får betalt för att de under sommarhalvåret ska hålla strandängarna runt Angarnssjön öppna.

Och kor är otroligt nyfikna. När jag lade ifrån mig kameraryggsäcken och gick iväg bort för att fotografera mina gullvivor dröjde det inte många sekunder innan hela skocken försiktigt närmade sig väskan. Ungefär som om de tillhörde nationella bombskyddet med uppdrag att undersöka (och eventuellt oskadliggöra) ett övergivet föremål på Angarnssjöängen.

För en kort stund låg också Makens kamera illa till. Här gällde det att inte lämna något åt slumpen, tycktes de tänka, utan noggrant undersöka allt som såg det minsta misstänkt ut. Det kunde ju kanske vara om en kamouflerad AK4 eller en kalashnikov.

Utanför fönstret hemma har den vackra kastanjen åter tänt alla sina ljus och låter oss nu för några månader slippa se kommunhusets trista gavel.

 

Litet bo vi sätta vill…

Vårtecknen står som spön i backen just nu. På FB och bloggar sprider sig tussilago och nyutslagna blåsippor sakta upp genom landet, och snart kommer vitsipporna efter. Och härom natten gick isen på Vallentunasjön upp. Allt som var kvar på morgonen var drivor av iskärvor, tunna som glas, som vinden föst framför sig in mot stranden. Nu cirklar måsarna högt där uppe, skränande av lycka över fritt och öppet vatten. Ett säkert vårtecken det också.

I naturen är det bråda tider. Holkar rensas på gammalt skräp av nya hyresgäster; kvistar, löv och mossa singlar i en jämn ström till marken. En koltrast stretar fram jämsides med mig en stund med ett rejält risknippe i näbben innan den viker av och försvinner in under ett buskage. Pilfinkar, blåmesar, talgoxar och en ensam entita pilar ut och in i grenverken och upp och ner för trädstammarna. Inte stilla en sekund. Ingen som tar sig tid att stanna upp och lyssna till den ståtliga bofinken som bröstar upp sig i toppen på en kal björk och drillar arior som den värsta Caruso.

Det är då jag plötsligt får syn på dem, de söta, vita snöbollarna med sina långa stjärtar. Stjärtmesarna.

Idogt jobbar de med bygget av sitt bo i klykan mellan stammen på en gammal ask och en gren som gått av. Med blixtens hastighet gör de utflykter till omgivande träd, pickar bort torra små flagor av grå lav på grenarna och sedan lika snabbt tillbaka till boet igen. 



Stadigt växer sig väggarna allt högre, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur de ska få plats där inne, bägge två samtidigt. Och hur gör de med de långa stjärtarna?

När stjärtmesen sticker upp sitt lilla huvud ur boet får den mig att tänka på en liten hermelin. Så bedårande söt.

Ingen rast och ingen ro, än är vi inte klara, tycks den säga när den ger sig iväg på jakt efter mer bomaterial.

Tre nya livskryss

Veckan före jul plingade det ovanligt mycket i Makens telefon. Några sms var julhälsningar, men mest handlade det om larm om fåglar som normalt sett inte är så vanliga att träffa på i vårt land, åtminstone inte den här tiden på året.

Först ut var en härfågel som höll till i Gottröra i Norrtälje kommun. En märklig och exotisk fågel som kan skrämma slag på vem som helst när den reser upp plymen på huvudet och fräser till.

Eftersom jag var tvungen att stanna hemma för att grava laxen och förbereda saffranspannkakan som beställts till julaftonens knytkalas hos yngste sonen, gav sig Maken iväg ensam för att kunna kryssa av ännu en fågel på sin lista.

Ungefär samtidigt kom larmet om en rostsparv som navigerat helt fel på sin resa mot Afrika och istället landat vid fågelmatningen i en villaträdgård i Skutskär. En verklig raritet eftersom den endast setts två gånger tidigare i Sverige, vilket orsakade ett verklig halabaloo bland alla fågelentusiaster och -skådare som kom farande från hela landet för att invadera trädgården. Och den generösa familjen röjde ut möblerna ur köket, satte på kaffepannan och bjöd in alla som ville att titta och fotografera i lugna och ro genom köksfönstret. Vilken julklapp! Under nyårshelgen har familjen nu stängt sitt hus, men om fågeln är kvar nästa vecka sägs man vara välkommen igen.

För vår del blev det ingen resa till Skutskär. Vi har bestämt oss att försöka att inte slita på vare sig klimatet eller den gamla bilen i onödan och åker nu bara till platser dit SL-kortet tar oss. Som till exempel till en soptipp ute på Lidingö. Den här gången var det en berglärka som rapporterats spankulera omkring högst uppe på toppen av Trolldalstippen.

Som tur var såg vi varken till eller kände lukten av några sopor, istället verkade det vara en tipp för sten- och schaktmassor med många höga och branta kullar. Och överst på en av topparna tronade en liten skara entusiaster, alla med blicken riktad åt samma håll samtidigt som de ropade ut vartåt vi skulle titta.

Vi försökte hänga med i anvisningarna så gott det gick men det var inte lätt. Den lilla berglärkan var i ständig och snabb rörelse, ömsom kamouflerad i gruset, ömsom uppflugen på en sten eller nedanför, eller försvunnen bakom någon buske. Men till slut visade den ändå upp sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder.

Med sin speciella teckning i svart och gult på huvudet skiljer berglärkan ut sig bland de övriga lärkorna. Den kan väl inte sägas vara någon riktig raritet, den häckar norrut och flyttar sedan söderut under vintern till södra Sverige, Danmark och sydöstra Storbritannien. Därför är det ovanligt att få se den här den här tiden på året.

Kanske den här gynnaren hade kommit ifrån sin flock och sedan tappat både kartan och kompassen.


När vi kom hem igen och jag gick igenom mina bilder upptäckte jag att en av gråsiskorna jag plåtat inte var någon gråsiska, utan en snösiska.

Så med berglärka, snösiska och en trädlärka, som också flög runt där uppe på toppen, blev det tre nya livskryss för min del. Det kändes som att resan med tåg, två byten på tunnelbanan och som avslutning buss betalat sig väl.


Nu önskar jag alla bloggvänner som brukar titta in här ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!