Den långa flytten från Afrika

En morgon för några veckor sedan hörde jag på nyheterna hur Öland formligen invaderats av tistelfjärilar. Några timmar senare satt jag och Maken på förstutrappen och drack vårt förmiddagskaffe, när jag plötsligt kände ett svagt vinddrag mot min kind, som en lätt smekning. Något som fladdrade till, och så igen, och igen.

Jag tittade upp och såg att syrenen vid stugknuten var full av orange-brunmönstrade fjärilar som tycktes få hela busken att vibrera. De flög runt, runt bland blomklasarna, aldrig stilla många sekunder. Bytte plats med varandra innan några flög vidare till rönnen, som också stod i blom, medan nya anslöt.

Ser man på, sa Maken, invasion av tistelfjärilar även här uppe, åtminstone i vår syrenbuske. Det måste jag genast rapportera in. Var på han reste sig upp, tog kaffekoppen och gick in och började knappra på datorn.

Nu har både syren och rönnen blommat över sedan ett bra tag, och av tistelfjärilarna finns knappt någon kvar.


När jag hämtade posten häromdagen låg där ett brev med Lunds universitets emblem på, mitt Alma mater. Oj, vad är detta, vad kan de vilja mig? En inbjudan till något tjusigt jubileum, eller kanske en återträff hann jag tänka, medan jag börja riva upp den självhäftande fliken på kuvertets baksida. Halvvägs såg jag plötsligt att det stod Biologiska institutionen som avsändare, ett ställe jag aldrig satt min fot på, och att brevet inte alls var adresserat till mig utan till Maken.

Tur med självhäftande kuvert, då går de att återförsluta igen, åtminstone så pass att man alltid kan skylla på posten eller brevbäraren om någon skulle bli misstänksam och börja undra vem som försökt tjuvkika på innehållet.

Brevet innehöll ett informationsblad från Svensk Dagfjärilsövervakning och handlade om just tistelfjärilen och dess fantastiska flytt från så långt söderut som Afrika söder om Sahara.

Det flyttar alltid tistelfjärilar och amiraler norrut på våren, men det är inte så ofta som några större mängder når vårt land. I år fanns det dock redan i slutet av april och början av maj tecken på att vi kanske rent av skulle kunna få en invasion av dem. Vilket vi alltså fick!

De flesta tistelfjärilar genomför flytten successivt norrut, en generation i taget, men ny forskning tyder på att enstaka fjärilar faktiskt klarar att flyga hela sträckan upp till Sverige.

Kanske är denna fjäril med sina fransiga och slitna vingar en av dem som lyckats med bedriften att ta sig ända hit i ett svept.

 

Nu under juni och juli kommer tistelfjärilarna att dö efter hand och en ny generation kläcks fram. Om inget oväntat sker räknar man med ett stort antal tistelfjärilar när den nya generationen blir flygfärdig fram emot juli, och kanske kommer man att kunna se många av dem på sydsträck i Falsterbo i slutet av juli månad.

 

Den som tycker om och är intresserad av fjärilar och skulle vilja vara med och räkna dem, t ex hemma på tomten eller i närområdet, kan läsa mer om hur det går till på http://www.dagfjarilar.lu.se

 

Advertisements

Den bästa tiden är nu

Min (och skomakarens, om det nu finns någon riktig sådan längre) bästa tid är nu, den mellan hägg och syren. När grönskan fortfarande är så där oskuldsfullt ljus och skir, just innan liljekonvaljerna och studenterna har slagit ut. Sedan djupnar och mognar den bladgröna färgen (dock inte alltid de nybakade studenterna, åtminstone inte i samma takt), och strax därpå är det midsommar. Och sen är allt över, nja, inte riktigt, men fort går det, alldeles för fort och jag önskar att man kunde gripa tag i tiden, just där i brytningen mellan vår och försommar, och hålla kvar den bara ett litet, litet tag till. Men jag är lyckligt lottad eftersom jag får uppleva allt detta underbara på nytt när jag nu flyttar norrut till stugan, där våren ligger ett par veckor efter.

Naturen formligen svämma över av gullvivor just nu och jag tror aldrig att jag har sett sådana mängder av dem tidigare. Höga och ståtliga lyser de upp ängar och slänter med sina solgula blommor. Ja, till och med dikena, som normalt känns som tussilagons revir, är fulla av dem.

Och att det där vita dunet, som just nu flyger runt i luften innan det landar som dammråttor på gator och trottoarer, är frön från aspar är inte heller något jag hört talas om eller upplevt tidigare. Själv trodde jag det var maskrosens “fjäderpennor”, och den villfarelsen är jag säkert inte ensam om.

Jag kan inte låta bli att fundera på om de här små avvikelserna kan ha att göra med den extrema torka som naturen utsattes för förra sommaren. Kan torka, precis som skogsbränder, kanske förändra, föröka eller väcka saker i naturen till liv….?

Ett mossbelupet gammalt äppelträd på en sommarstugetomt blommar så vackert och kanske kommer det att bära frukt även i år tack vare en flitig humlas idoga arbete.

Stararna är många just nu som flyger ut och in i holkar och bohålor i gamla träd.

“Matkassar” levereras på löpande band och på utvägen tas soporna med och slängs, det vill säga de vita bajspåsarna.


Ibland verkar det som att även delar av bohaget slängs ut, kanske börjar det bli trångt där inne nu med “huset fullt av ungar”.

Att gå in i en hage full med kor kan ibland vara en skräckblandad upplevelse, särskilt när alla kvigorna på een och samma gång kommer rusande med sådan fart att de nästan sätter sig på rumpan när de tvärnitar en meter framför mig.

De här kvigorna är bara några av ett stort antal kor som “anställts” av länsstyrelsen, det vill säga bönderna som äger djuren får betalt för att de under sommarhalvåret ska hålla strandängarna runt Angarnssjön öppna.

Och kor är otroligt nyfikna. När jag lade ifrån mig kameraryggsäcken och gick iväg bort för att fotografera mina gullvivor dröjde det inte många sekunder innan hela skocken försiktigt närmade sig väskan. Ungefär som om de tillhörde nationella bombskyddet med uppdrag att undersöka (och eventuellt oskadliggöra) ett övergivet föremål på Angarnssjöängen.

För en kort stund låg också Makens kamera illa till. Här gällde det att inte lämna något åt slumpen, tycktes de tänka, utan noggrant undersöka allt som såg det minsta misstänkt ut. Det kunde ju kanske vara om en kamouflerad AK4 eller en kalashnikov.

Utanför fönstret hemma har den vackra kastanjen åter tänt alla sina ljus och låter oss nu för några månader slippa se kommunhusets trista gavel.

 

Litet bo vi sätta vill…

Vårtecknen står som spön i backen just nu. På FB och bloggar sprider sig tussilago och nyutslagna blåsippor sakta upp genom landet, och snart kommer vitsipporna efter. Och härom natten gick isen på Vallentunasjön upp. Allt som var kvar på morgonen var drivor av iskärvor, tunna som glas, som vinden föst framför sig in mot stranden. Nu cirklar måsarna högt där uppe, skränande av lycka över fritt och öppet vatten. Ett säkert vårtecken det också.

I naturen är det bråda tider. Holkar rensas på gammalt skräp av nya hyresgäster; kvistar, löv och mossa singlar i en jämn ström till marken. En koltrast stretar fram jämsides med mig en stund med ett rejält risknippe i näbben innan den viker av och försvinner in under ett buskage. Pilfinkar, blåmesar, talgoxar och en ensam entita pilar ut och in i grenverken och upp och ner för trädstammarna. Inte stilla en sekund. Ingen som tar sig tid att stanna upp och lyssna till den ståtliga bofinken som bröstar upp sig i toppen på en kal björk och drillar arior som den värsta Caruso.

Det är då jag plötsligt får syn på dem, de söta, vita snöbollarna med sina långa stjärtar. Stjärtmesarna.

Idogt jobbar de med bygget av sitt bo i klykan mellan stammen på en gammal ask och en gren som gått av. Med blixtens hastighet gör de utflykter till omgivande träd, pickar bort torra små flagor av grå lav på grenarna och sedan lika snabbt tillbaka till boet igen. 



Stadigt växer sig väggarna allt högre, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur de ska få plats där inne, bägge två samtidigt. Och hur gör de med de långa stjärtarna?

När stjärtmesen sticker upp sitt lilla huvud ur boet får den mig att tänka på en liten hermelin. Så bedårande söt.

Ingen rast och ingen ro, än är vi inte klara, tycks den säga när den ger sig iväg på jakt efter mer bomaterial.

Tre nya livskryss

Veckan före jul plingade det ovanligt mycket i Makens telefon. Några sms var julhälsningar, men mest handlade det om larm om fåglar som normalt sett inte är så vanliga att träffa på i vårt land, åtminstone inte den här tiden på året.

Först ut var en härfågel som höll till i Gottröra i Norrtälje kommun. En märklig och exotisk fågel som kan skrämma slag på vem som helst när den reser upp plymen på huvudet och fräser till.

Eftersom jag var tvungen att stanna hemma för att grava laxen och förbereda saffranspannkakan som beställts till julaftonens knytkalas hos yngste sonen, gav sig Maken iväg ensam för att kunna kryssa av ännu en fågel på sin lista.

Ungefär samtidigt kom larmet om en rostsparv som navigerat helt fel på sin resa mot Afrika och istället landat vid fågelmatningen i en villaträdgård i Skutskär. En verklig raritet eftersom den endast setts två gånger tidigare i Sverige, vilket orsakade ett verklig halabaloo bland alla fågelentusiaster och -skådare som kom farande från hela landet för att invadera trädgården. Och den generösa familjen röjde ut möblerna ur köket, satte på kaffepannan och bjöd in alla som ville att titta och fotografera i lugna och ro genom köksfönstret. Vilken julklapp! Under nyårshelgen har familjen nu stängt sitt hus, men om fågeln är kvar nästa vecka sägs man vara välkommen igen.

För vår del blev det ingen resa till Skutskär. Vi har bestämt oss att försöka att inte slita på vare sig klimatet eller den gamla bilen i onödan och åker nu bara till platser dit SL-kortet tar oss. Som till exempel till en soptipp ute på Lidingö. Den här gången var det en berglärka som rapporterats spankulera omkring högst uppe på toppen av Trolldalstippen.

Som tur var såg vi varken till eller kände lukten av några sopor, istället verkade det vara en tipp för sten- och schaktmassor med många höga och branta kullar. Och överst på en av topparna tronade en liten skara entusiaster, alla med blicken riktad åt samma håll samtidigt som de ropade ut vartåt vi skulle titta.

Vi försökte hänga med i anvisningarna så gott det gick men det var inte lätt. Den lilla berglärkan var i ständig och snabb rörelse, ömsom kamouflerad i gruset, ömsom uppflugen på en sten eller nedanför, eller försvunnen bakom någon buske. Men till slut visade den ändå upp sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder.

Med sin speciella teckning i svart och gult på huvudet skiljer berglärkan ut sig bland de övriga lärkorna. Den kan väl inte sägas vara någon riktig raritet, den häckar norrut och flyttar sedan söderut under vintern till södra Sverige, Danmark och sydöstra Storbritannien. Därför är det ovanligt att få se den här den här tiden på året.

Kanske den här gynnaren hade kommit ifrån sin flock och sedan tappat både kartan och kompassen.


När vi kom hem igen och jag gick igenom mina bilder upptäckte jag att en av gråsiskorna jag plåtat inte var någon gråsiska, utan en snösiska.

Så med berglärka, snösiska och en trädlärka, som också flög runt där uppe på toppen, blev det tre nya livskryss för min del. Det kändes som att resan med tåg, två byten på tunnelbanan och som avslutning buss betalat sig väl.


Nu önskar jag alla bloggvänner som brukar titta in här ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!

September och kampen mellan Sommaren och Hösten

“Red sky in morning, sailor’s warning
Red sky at night, sailor’s delight”

Det här engelska ordspråket får symbolisera en del av det svängiga väder som rått på vårt sommarställe under september. Fantastiska soluppgångar och rödfärgade kvällsmoln har varvats med häftiga regn, ofta åtföljda av magiska regnbågar. Hårda vindar som ibland snuddat vid stormstyrka och däremellan vackra, varma solskensdagar. September har också känts som en enda lång maktkamp mellan Sommar och Höst där ingen velat ge sig. Hur den striden kommer att sluta vet vi, men inte när. Lite som den politiska kampen om statsministerposten. Ingen tycks vara beredd att ge sig här heller, även om Löfvén fått respass, åtminstone tills vidare.

Den meteorologiska hösten hade per definition ännu inte infunnit sig, i alla fall inte på vår tomt eftersom vi har vattnet så nära inpå. Vi hade ännu inte haft de där fem dygnen på raken som krävs med en dygnstemperatur som är lägre än +10 men över 0 grader.

Och än hade inte insekterna heller gett upp helt. I rabatten surrade en ensam humla runt och försökte suga ut det sista ur en slokande rysk martorn. Kanske skulle den ha fått ut mer om den sökt sig till dikesrenarna som fortfarande lystes upp av ‘late bloomers’. En bukett med rödklöver, prästkragar, rölleka, renfana och midsommarblomster, sommarens sista, fick pryda bordet när det var dags för eftermiddagskaffet på verandan. Fast midsommarblomster när vi nästan var inne i oktober? Ja, det kändes både overkligt och lite galet. Sista veckan i september och flytten hem stod för dörren. Plötsligt var det bråda dagar för att hinna med allt som måste fixas innan men som fått stå tillbaka för alla eftermiddagar då vi istället valt att åka runt på skumpiga, sönderkörda skogsvägar i hopp om att få uppleva ett björnmöte även i år. Men tyvärr, för första gången på sex år lyckades vi inte få se någon nalle, bara dess lingon- och blåbärsstinna lämningar som låg lite här och var på vägarna.

Det var gräset som skulle klippas, inte för kort men heller inte lämnas kvar för långt. Sånt var viktigt har vi lärt oss. Båten tas upp, vattnet stängas av och vattenpumpen tas med hem så att den inte fryser sönder – IGEN.

I växthuset skulle det sista skördas och sedan städas ur. Det hade vuxit bra i sommar och jag har aldrig tidigare fått så mycket goda tomater, gurka, chili, basilika och mynta. Sämre resultat då i pallkragarna utomhus, där ingenting förutom vitlök och några morötter kom upp. Inte ens ringblommorna blev det något av. Det är tredje sommaren nu som det inte gror och jag vet inte vad jag gör för fel.

Måndagen den 1 oktober, dagen för flytten hem, vaknade vi upp till den första frosten. Det frusna gräset frasade under fötterna och tunna slöjor av sjörök drog över vattnet. Som en signal om att det nu kanske var dags, både för oss och Sommaren, att släppa taget, dra oss tillbaka och gå ner i vintervila. Skogen brann av höstens alla färger, lommarna hade redan tidigare i veckan samlat ihop sig för avfärd och stora flockar av sångsvanar har passerat över sjön de senaste dagarna. Några har gått ner för landning och några timmars vila medan andra under ljudligt trumpetande plogat vidare högt där uppe i skyn. Vid lunchtid denna första oktoberdag var vi klara. Då släppte vi taget, låste stugdörren och packade in oss i den (som alltid) till bristningsgränsen fyllda bilen och lämnade Paradiset bakom oss. Och Sommaren då? Ja, hon verkade inte ha bestämt sig utan fortsätter att vela fram och tillbaka. Should I stay or should I go?

Och för mig får hon gärna stanna ett tag till. Kan aldrig bli för mycket sommar i mitt tycke och det finns så många kalla, regniga och blåsiga somrar att kompensera för.

 

Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Akutinsats i Roslagen

Nedanstående historia utspelade sig under en av dessa fantastiska, varma majveckor som vi tillbringade hos vänner i deras stuga i Roslagen.

– Det sitter en liten fågel på altantrappen, ropade Kajsa lätt upphetsad när hon som ett yrväder plötsligt störtade in genom dörren.

– Jaha???

– Ja, den rör sig inte när jag går förbi.

– Nähä???

– Kan den ha fått solsting i värmen, undrade hon och tittade uppfordrande på Maken (min alltså). Kan fåglar få solsting, eller tror du att den bara är törstig? Jag går och gör i ordning lite vatten åt den.

Maken (återigen min) muttrade något ohörbart medan han tillsammans med den andre maken, det vill säga Kajsas, försökte få ännu ett av de nya köksskåpen från IKEA på plats i köket, som skulle få sig en total make over.

Jag följde med ut på altanen för att se vad det var för fågel Kajsa pratade om och vad som kunde ha hänt. Där på trappen låg en liten bofinkshona platt på magen, alldeles stilla men andades och med ena benet i en konstig vinkel. Var det brutet, eller hade den kanske kraschat in i något av fönstren, som fåglar ibland behagar göra när skogen speglar sig i rutan.

Jag gick in igen och formade händerna till en megafon mot munnen.

– DOKTOR ANDERSSON TILL AKUTEN! Vi har en patient med eventuell hjärnskakning och/eller brutet ben!

Den här gången reagerade Maken direkt och distinkt, precis som en akutläkare ska.

– Jag släpper skåpet nu, är du beredd, sa han till make nummer två. Jag fick just ett larm om en patient och det är tydligen brådskande, fortsatte han och försvann ut på altanen.

– Jaha, och hur det står till med lilla fru Bofink då, undrade dr Andersson, nu med sin nya, mjuka och lugnande ‘lita på mig’-doktorsröst, och slog sig ner på trappsteget bredvid sin patient.

Han inspekterade benet och konstaterade att det inte verkade vara av. Även vingarna såg hela ut. Försiktigt tog han upp fågeln i handen och strök den lätt över huvudet och ryggen utan att den reagerade eller visade någon tendens till oro eller att den ville flyga.

– Hon uppvisar inte några synliga skador, så det är svårt att säga vad som hänt. Kanske har fru Bofink flugit in i fönstret och bara är lite chockad och yr. Jag föreslår utsättning på enskild gren på Syrenavdelningen, där hon kan vila upp sig i lugn och ro. Så får vi avvakta kvällen och kanske natten. Och syster Kajsa, var snäll och se till att alla fåglarna får tillgång till vatten och införskaffa gärna ett fågelbad inför sommaren.

Och med denna avslutande uppmaning bytte dr Andersson läkarrocken mot snickarbältet och återvände till köket för att avlasta den andre maken, som vid det här laget såg ut att ha fått rejäl kramp i armarna (trots all träning på Senior circuit) av att ensam hålla det tunga hörnskåpet på plats.

Efter ett par timmar på Syrenavdelningen hade fru Bofink ställt sig upp på båda benen, även om hon såg lite trött ut. Men det var väl efterverkningarna av chocken.

Morgonen därpå hade hon i alla fall lämnat avdelningen och inga fjädrar och dun på backen tydde på att hon under natten blivit någon annans mat. Så slutet gott, allting gott. Hoppas vi.