Födda: Fyra tornfalksungar

Det sjuder av liv i naturens barnkammare just nu och det finns hur mycket som helst att titta på, roas av och förundras över för den som tar sig tiden att stanna upp och sitta ner en stund.

Stararnas ungar har just lärt sig flyga och svärmar runt oss i stora svart sjok, det är nästan så att man känner vinddraget från vingslagen när de pilar förbi. In och ut i de omgivande enbuskarna, skränar och skriker efter mer mat. Näbbarna ständigt vidöppna.

Högt över våra huvuden hörs tofsvipornas varningsläte när vi vandrar ner genom kohagen. Vi gissar att reden med ägg eller ungar gömmer sig där någonstans bland grästuvorna, så vi viker av från området de cirklar över och ser oss noga för inför varje nytt steg.

Vi slår oss ner på varsin sten och riktar kikarna mot det som är målet för vårt besök, tornfalksholken som sitter uppsatt i hagen intill.

Den oblyga kärleksakten mellan två tornfalkar överst på en elstolpe, som vi kunde bevittna i påskas, har burit frukt och vi hoppas nu få en skymt av de små trollen. Men avståndet är långt och inte ens med kikare lyckas vi se så värst mycket. Det är mörkt i holken men tycker oss se stjärtfjädrarna som sticker ut över kanten och anar konturen av en vuxen fågel som står upp. Kan det vara så att det börjar bli trångt där inne i boet?

Det är först när vi kommer hem och kan förstora och ljusa upp bilderna som vi ser att vårt antagande var rätt. Några ungar syns visserligen inte till, men säkert vilar de i tryggt förvar där nere i holken.

Honan lägger vanligtvis 3-6 ägg och är också den som sköter ruvningen, vilken tar mellan 27-31 dagar. Därefter dröjer det ytterligare cirka 30 dagar innan ungarna är flygfärdiga.

Hannen, som vi nyss såg ryttla över ängen, landar plötsligt på holktaket med något mörkt i klorna. Troligen en mus eller sork. Det är hans uppgift att förse honan och ungarna med mat, oftast möss och sorkar, men födan kan också bestå av grodor, ödlor och reptiler.

Bytet lämnar han över till honan, som i början styckar upp och portionerar ut maten till ungarna.

Så ser vi plötsligt hur några ljusa ulltussar vaknar till liv och sticker upp sina små bollar till huvuden när de förstår att det är mat på gång. Men är de bara två?

Nej, nu ser man ju tydligt att de är tre stycken.

Men har man sett, så är de plötsligt fyra! Finns det möjligen en femte unge också? Ja, det lär tiden få utvisa.

Med minst fyra näbbar att mätta krävs det nu att båda föräldrarna bidrar i jakten på mat om alla ungarna ska överleva. Bara under den stund vi sitter och betraktar det pågående livet i holken har minst sex möss/sorkar fått sätta livet till.

På väg tillbaka till bilen passerar vi en törnskata som poserar så vackert i toppen av en enbuske. Törnskatan har jag bara sett en gång tidigare och då på så långt håll att det knappt borde fått räknas som ett livskryss. Men nu får krysset så kvar, nu har jag ju bevis.

Den översta bilden i inlägget är från ett besök några dagar tidigare, vilket den observante kanske redan noterat. På den bilden har holken en ren och prydlig framsida, på de andra kan man tydligt se att ungarna nu lärt sig att “sitta på pottan”,  men att de fortfarande är så små att rumpan inte når tillräckligt långt ut och det mesta därför hamnar på holkens front.

Ugglespaning vid Häringe slott

Allt fler vårtecken börjar nu ge sig till känna. Snödroppar och vintergäck blommar för fullt där snön smält undan och solen ligger på. I lördags hade tofsvipan landat i  Angarnsjöängens naturreservat liksom lärkorna, som ju brukar anses vara ett säkert vårtecken. Men enligt olika talesätt är de kanske inte helt att lita på;

  • en sjungande lärka gör ingen sommar (fast här var de i alla fall minst tre stycken!)
  • första lärkan har sju yrväder i stjärten
  • lika länge som lärkan sjunger före Vårfrudagen lika länge ska hon tiga därefter, eftersom det då blir kallt väder
  • först när det har snöat tre gånger på lärkan blir det vår.

Så ska man tro på allt detta lär vi nog få vänta ett tag till på den efterlängtade våren.  

Den här tiden i övergången mellan vinter och vår börjar också ugglorna få vårkänslor och då kan det vara spännande att ge sig ut på ugglespaning. Så härom kvällen tog jag och Maken bussen ner till Häringe slott för att gå med på en guidad ugglevandring bland knotiga gamla ekar i öppet landskap. Vi har varit på många ugglespaningar genom åren men sällan haft turen att få höra när de spelar.

Det här var en fin kväll, alldeles vindstilla som det helst bör vara, men kanske skrämde vi slag på de stackars fåglarna när vi, tjugotalet ugglespanare, halkade omkring på blankpolerade, isiga stigar i våra pannlampor som irrbloss i mörkret. Trots att vår guide gjorde sitt yttersta för att låta som både sparvuggla och kattuggla, lyckades han inte locka fram det minsta lilla hoande. Allt som bröt tystnaden var kraxande kråkor och några snätteränder.

Eftersom det var så halt att gå tog vandringen mycket längre tid än tänkt och vi missade första bussen tillbaka. Och medan vi gick där och funderade hur länge vi skulle behöva gå och frysa i väntan på nästa buss, då, där på övertid, hördes så äntligen det där nästan litet spölika hoandet från en hane, och så strax efter ett litet mer avlägset, gällt svar från en hona långt bakom oss. Vi hade fått vårt belöning! Vad gjorde det då om vi måste vänta på bussen. 

Tillbaka på parkeringen erbjöd de bilburna deltagarna generöst alla oss bussresenärer skjuts till närmaste tågstation, så vi slapp stå och frysa.

Så slutet gott, allting gott.