Nyanser av dimma

Dimmornas tid är nu, när kall luft sveper över det fortfarande uppvärmda vattnet, blandar sig med luften där och bildar dimrök över sjön.

Fenomenet, som kallas sjörök, gör vissa morgnar är mer trolska och magiska än andra. Det är lätt att förstå att människor förr tyckte sig se olika väsen i dimslöjorna som rörde sig över vattnet – och över ängar med för den delen, som när älvorna dansade.

Ibland är dimman så tät att man bara väntar sig att få höra en mistlur ljuda i det ogenomträngliga, andra gånger är man redo att ringa brandkåren, när man tycker sig se rök välla upp bakom grannens stugan tvärs över sjön.

Klicka på bilderna för att göra dem större

Hösten är här och snart kommer sjöröken att ersättas av snöröken!

****************

Det blev en märklig sommar det här året, och för vår del dessutom en försenad sommar, men där jag till slut ändå skulle få plocka mina efterlängtade bär.

Säkert var vi många som hoppats och trott att coronan skulle vara över när sommaren och semestrarna kom. Men nej, den fortsatte att hänga över axeln på oss som en stor osynlig fiende och skapa lidanden och stora påfrestningar för väldigt många. Samtidigt var det ironiskt nog just tack vare pandemin som jag snabbt kunde få tid för operation av min spinal stenos (förträngning av ryggmärgskanalen) som plågat mig under två år. Inte heller behövde jag ha dåligt samvete för att ha tagit någon annans plats. Många patienter valde själva att avboka sin inplanerade operationer och behandlingar av rädsla för att bli smittade med covid 19, och plötsligt stod kirurger och ortopeder utan patienter och med hål i sina operationsscheman.

– När vill du komma, frågade så ortopeden vid vårt första coronasäkrade samtal över telefon.

– Får jag välja skulle jag gärna vilja kunna gå och röra mig igen utan smärtor när det är dags för hjortronpremiären.

– Hjortronpremiären??? Hm…, jaha…, och när infaller den?

– Den 12 juli!

Lång tystnad.

– Äh, hmm, är inte det VÄLDIGT tidigt?

– Nej, på mina myrar är de första bären alltid klara att plocka på Herman-dagen den 12 juli.

Åter igen en lång tystnad bortsett från ljudet av någon som knappade på ett tangentbord.

– Kan du vara här kl 08.00 torsdagen den 11 juni? Då har du fyra veckor på dig att läka ihop, och det bör du klara. Men kom ihåg, minsta sår eller rispa i hudkostymen och du kommer att skickas hem direkt.

Hudkostymen var intakt, operationen gick bra och när jag vaknade upp igen var alla smärtor som bortblåsta. Helt otroligt. Och i början av juli kunde vi, en månad senare än vanligt, äntligen landa i vårt paradis, och i den knähöga blomsteräng av prästkragar, rödfibbla, gräs och ogräs som vår gräsmatta då hunnit förvandlas till.

Att se hur snabbt naturen tar tillbaka sin rättmätiga egendom, när vi inte sköter om det vi har till låns, borde få oss att tänka till. Extremväder, bränder, pandemier, och växtlighet och djur som flyttar fram eller drar tillbaka sina positioner i takt med att klimatförändringarna ändrar deras livsbetingelser är kanske naturens sätt att sätta ner foten och ryta till på skarpen: Skärp er, och sluta att exploatera mig för att tillfredsställa era egon och ert habegär! Tiden håller på att rinna ut, men lyssnar vi….?

****************

Så var den då äntligen här, söndagen den 12 juli och det var det dags att stiga in i den där bärbubblan som börjar med jakten på myrens gula guld, hjortronen (rubus chamaemorus) och slutar någon av de första veckorna i september med plockning och rensning av skogens röda guld, lingonen (vaccinium vitis-idaea).

Det är alltid lika spännande att en tidig morgon kliva ut på den vattensjuka myren och mötas av den omisskännliga myrdoften av våt vitmossa (som by the way inte alls är vit utan uppvisar alla färger från grönt till gult, rött och brunt) och torv, tillsammans med ett svagt stråk av sötma. Kanske från pors eller skvattram.

Vi sveper med ögonen över myren för att inte överraskas av någon björnhona med ungar eller en älg, men allt är tyst och stilla bortsett från vattnets gurglande läte när det fyller upp hålen som våra fotsteg lämnar efter sig. För varje steg tar mossan ett ordentligt tag om stövlarna och håller oss fast några sekunder innan den högst motvilligt släpper greppet.

Maken fortsätter bort mot älgpasset för att lägga ifrån sig sin kamerautrustning, medan jag viker av åt höger och följer en av alla de stigar som älgarna trampat upp kors och tvärs över myren.

Jag kan direkt konstatera att det åtminstone på den här myren kommer att bli en riklig skörd, men än så länge är det mesta rött och omoget. Jag är noga med var jag sätter mina fötter när jag försiktigt kryssar mellan de röda bären och plötsligt står de där framför mig, två hjortron, vackra och perfekta i färg, form och mognad.

Hjortron är inget man plockar med bärplockare, och så här i början handlar det verkligen om att ta ett bär här och ett där, med många steg emellan. Ett rejält rehabpass skulle man kunna säga.

Jag anser mig vara en ganska generös person och väl hemma igen med min skörd delar jag ofta och gärna med mig av den till vänner och bekanta. Men om någon klampar in på “min” myr innan jag fyllt mitt eget behov blir jag som en tigrinna, som skyddar sina ungar, fast i mitt fall gäller det alltså det gula guldet. I sådana ögonblick förtränger jag snabbt att det finns något som heter allemansrätten.

En timme in i plockandet så händer det. Jag hör en bil som kommer körande på den ensliga skogsvägen och så en dörr som slås igen. Jag rätar på ryggen och stirrar åt det håll där den eventuella inkräktaren bör dyka upp. Och plötsligt klafsar två äldre män in på myren med varsin stor korg i näven. Jag har tagit på mig min suraste min, men den kan dessvärre inte avskräcka dem eftersom avståndet mellan oss är alltför långt.

– Här var det inget moget än, bara kart, ropar den ene och lyfter artigt på kepsen när de till slut upptäcker mig.

– Nej, och det kommer nog att ta MINST två, tre veckor innan man kan plocka dom, hojtar jag tillbaka (och då ligger de redan i min frys, ska ni veta).

En stund senare ger männen upp och på väg tillbaka mot bilen stannar de till, ropar och pekar ner i mossan.

– Det finns några mogna här, men vi lämnar dom till dej.

Jag tackar och skäms ett kort ögonblick över mina förutfattade tankar om att de förmodligen skulle fylla sina korgar med hjortronkart nu när de inte hittade några mogna bär.  I min värld är det förbjudet att plocka omogna bär, eftersom hjortronplantan då dör. Ja, jag har inte några vetenskapliga belägg för detta, men det är vad jag har hört och läst, och då förhåller jag mig till det.

Tillsammans lyckades Maken och jag få ihop en knapp liter hjortron den här premiärdagen.

Och av den skörden kokades den vackraste konjaksfärgade sylt man kan tänk sig och som smakade himmelskt tillsammans med en bit ugnsbakad chèvreost.

Tänk att man bara kan ÄLSKA att gå böjd som en märla på en myr i två timmar och allt man kommer hem med är 772 hjortron. Ja, så är det, jag räknar dem. Varje gång. Förmodligen något slags defekt jag har.

****************

PS Vad gäller lingonplockningen brukar vi varje höst samla ett gäng vänner hos oss för att umgås, äta gott och plocka och rensa lingon. I år var det bara ett par som vågade besöka oss mot löfte om egen stuga. Och det var härligt att äntligen få umgås lite mer på riktigt, även inomhus trots avstånd Tillsammans hann vi även skrapa ihop och rensa cirka  65 liter bär. Inte så illa pinkat, som en av deltagarna försynt uttryckte det.

Le chicouté nouveau vs le beaujolais nouveau

Nu är så årets premiär avklarad! Premiär? Ja, hjortronpremiären, när den långa väntan äntligen är slut och man kan plocka de där första mogna bären på en myr som fortfarande mest lyser rödprickig av hårda kart.

Det där med premiär är mitt alldeles egna lilla påfund och gäller bara för just “våra” myrar. Det visade sig att vi under några somrar alltid plockade de första bären just den 12 juli, så numera har det datumet blivit vår officiella hjortronpremiär. I år ställde dock det kyliga vädret till det och premiären blev en vecka sen.

Från det att de första vita hjortronblommorna slagit ut håller vi myrarna under kontinuerlig uppsikt. Det finns nämligen mycket att oroa sig för under vägen fram till mogna bär. Fördelningen av han- och honblommor måste vara den rätta, och en vitprickig myr betyder inte alltid god skörd. Vill det sig illa kan den bara innehålla den ena sortens blommor – och då blir inga bär gjorda. Sedan är det det där med frosten, slagregn och tillgången på insekter som också kan sätta käppar i hjulet.

Den här väntan på att bären ska mogna är lite som en långdragen graviditet fram till det ögonblick när det är dags för förlossning. I det här fallet då foderbladen, som skyddat bäret under mognadsprocessen, öppnar sig och viker ner sig och visar upp ett alldeles underbart saftigt orangerött hjortron. Och när det sker vill vi ju vara på plats, vara först och helst ensamma.

Ungefär som då på 80- 0ch 90-talet när stora delar av den vindrickande befolkningen formligen hängde på låset till systembolaget den tredje torsdagen i november för att försäkra sig om en flaska av årets Beaujolais nouveau. Kanske inte så mycket för smaken, som för att visa att man hängde med. Fortfarande är släppet av vinet, som finns på flaska redan två, tre månader efter skörd, en folkfest i Frankrike men här hemma verkar den trenden nu ha svalnat.

Till skillnad mot det unga vinet, som på den tiden ärligt talat var ganska tunt och med en viss jästsmak, är det de första unga hjortronen som i mitt tycke ger den godast och vackraste sylten.

“Le Beaujolais nouveau est arrivé”, som fransosen säger – själv kontrar jag med “le chicouté nouveau est arrivé”.

Den första skörden, knappt mer än ett par deciliter, förvandlas omgående till sylt när vi kommer hem. Det brukar bli precis så mycket att det räcker till ett par matskedar som under andäktig tystnad avnjutes varm till glass eller var sin bit friterad camembert. Efter att lyriskt ha smackat, ummmmat och himlat med ögonen kan vi konstatera att årets skörd håller mycket god kvalitet med stora, vackra och smakrika bär.

 

Nu när premiären är överstånden är plockningssäsongen i full gång. Som tur är mognar inte alla bären samtidigt, så varannan dag, om bara vädret tillåter, är ett lagom plockintervall. Hittills har vi alltid varit ensamma på myren, mycket tack vare bybornas rädsla för björn. Så plötsligt igår tycktes den skräcken vara som bortblåst när en “hel armé” av plockare klafsade fram över den vattensjuka myren med 10-litershinkar i händerna.

Jag delar gärna med mig av mygg, knott och småsve, men av hjortronen… . Nej, inte lika generöst, framför allt inte när jag vet att hinkmänniskorna måste bli tvungna att plocka mer omoget än moget om de tänkt sig att fylla alla sina hinkar.

Dessutom har jag mina leveranser att tänka på. Kajsa, Vivi, svärdottern och svärdotterns mamma, Kerstin, Barbro och säkert några till som utlovats en eller ett par “guldtackor” i mån av tillgång. Och sina löften vill man ju försöka hålla.

Abborrfiske och hjortronsylt

Dottern och barnbarnet lämnade oss i helgen efter en härlig vecka tillsammans. Med dem försvann tyvärr också det vackra vädret och det har nu varit några eländiga dagar med regn och kalla nordliga vindar. Och inte bara eländigt väder, dessutom har Maken fått sig en släng av bältros. Ja, faktiskt en ganska rejäl sådan och tar sig nu igenom dagarna kvalfullt lidande. Men han är tapper och klagar inte. Dessutom finns det inget att göra åt det hela, eftersom de 72 timmarna, inom vilka man kan sätta in antiviral behandling, passerat med råge.

“Rosen” slog ut redan på midsommardagen, men då misstog vi utslagen för myggbett, eftersom myggen också slog ut i full blom lagom till den helgen. Först mycket regn, sedan värmande sol, till lycka för myggen och olycka för oss.

Fisketur

Sexåringen hade längtat efter den här veckan ända sedan besöket förra sommaren. Att dagarna i ända få fiska abborre med sin älskade morfar.

Så fort frukosten var avslutad gav de sig iväg ut med båten, sexåringen och morfar bredvid varandra på aktertoften. Tillbaka hem för att äta lunch och stoppa förmiddagens fångst i sumpen. Fylla på maskburken och sedan iväg ut igen.

Abborrfiskaren

Till middag blev det självklart nyrökt abborre med färskpotatis och hemlagad remouladsås. Och som han åt, sexåringen. Jag hade räknat med att åtta fiskar skulle räcka mer än väl till tre och en halv personer, men ungen satte i sig tre stycken och ropade ändå efter mer. Rökt abborre hade plötsligt blivit den nya favoriträtten. Maken / morfar hade svårt att hinna med att få något i sig för egen del, eftersom han hela tiden måste hänga med i sexåringens tempo och rensa nya portioner.

Det är lycka varje gång något av barnbarnen äter det som serveras utan att knorra, rynka på näsan eller uttala sig vanvördigt om maten i termer som äckligt och liknande. Och fisk brukar ju inte vara det som hör till favoriterna, möjligen lax då. Kanske är det både roligare att äta och smakar bättre när man själv dragit upp fisken.

 

När vi vinkat adjö till våra gäster för den här gången och pustat ut några timmar, tog vi bilen och for upp till vår hjortronmyr för att kolla läget. Premiären var i antågande, liksom hjortronplockargänget.

Myren lyste lovande rödprickig och det skulle bli gott om det gula guldet.

Hjortron 1

Några bär var redan mogna och vi lyckades få ihop ett par deciliter, som hamnade i kastrullen så fort vi kom hem och blev till gudomlig sylt. Hjortronsylt 3

Precis lagom mycket för att räcka till två portioner glass, en till Maken och en till mig. Det är som att årets första smakprov alltid är det som smakar bäst, litet som med kräftorna och surströmmingen. Nyhetens behag, antar jag.

Hjortronsylt 2

Hjortronpremiär

Nu känns det som att den efterlängtade bärsäsongen äntligen är igång. Hjortronpremiären klarades av igår, två veckor senare än vanligt, och med tanke på hur karten växt till sig sedan senaste besöket på myren är jag nu optimistisk om att det kan bli ett gott hjortronår.

Hjortron på g_redigerad-1

Myren var alldeles rödprickig och det mesta fortfarande omoget. För att hitta de mogna bären fick man  verkligen hoppa runt bland tuvorna och plocka ett här och ett annat där.

Hjortronpremiär

Det var vattensjukt efter allt regnande och efter en timme kändes det i benen. Skönt med en fikapaus i älgtornet. På tillbakavägen hittade vi ytterligare några mogna bär och kunde nöjda konstatera att vi faktiskt skrapat ihop en hel liter. Får kanske bli pannkaka med hjortronsylt till söndagmiddag.

Fikapaus 2_redigerad-1

 

Även smultronen, som vi normalt brukar kunna plocka strax efter midsommar, börjar nu mogna. På den dagliga morgonpromenaden plockade jag dessa på strå i kärlek till Maken, medan han spanade efter den lärkfalk som vi upptäckt håller till på hygget.

Smultron på strå

Jag har plockat alla smultronen som nu ska ges, till den finaste mannen som på jord kan ses (för att travestera den underbare – och så saknade – ordekvilibristen Robban)

Till frukost kan man säga att det blev “sommar” i en skål.

Sommar i en skål

Sommar i en skål 2

 

Vi väntar fortfarande på att det upphaussade ovädret ska komma med storm och översvämning. Visserligen regnar det, men inte mer än vanligt och sjön ligger lugn. Det är sällan vi eldar i öppna spisen på sommaren, men det är vått och urrigt, så idag fick det bli en brasa i alla fall.

Brasa

 

Avslutar med några oskarpa bilder på lärkfalken (zoomen räcker inte ända upp i topparna), som utstöter sitt varningsläge samtidigt som den flyger från trädtopp till trädtopp för att hålla koll på våra steg och vart de för oss under våra morgonpromenader.

Lärkfalk 3

Lärkfalk 1

Lärkfalk 2

 

 

Nature strikes back

12 grader mitt på dagen. In mid-July! Någonting måste vara väldigt fel. Kanske är det allt elände vi människor har orsakat moder jord som gör att hon nu slår tillbaka mot oss.

Den 12 juli, på Herman-dagen, brukar det vara hjortronpremiär för oss, men så inte i år. Det myckna regnandet har gjort det omöjligt att ta sig ut på myrarna.

Alla hjortronblommor i början av sommaren skulle kunna tyda på ett gott hjortronår, men hur det sedan blir vet man aldrig. Igår var det ändå dags att kolla läget. Och läget ser bekymmersamt ut. Visserligen var det riktigt gott om kart, men de ser så små, frusna och eländiga ut att det är tveksamt om de ska orka mogna. Det kommer att behövas ett långt och stabilt högtryck nu, om det ska bli något “guld”, men kanske inte ens det hjälper.

Hjortron 2015

Hjortron 2 2015

Hjortronpremiär

Igår var det den 12 juli och Herman hade namnsdag. Herman-dagen är också synonymt med hjortronpremiär, åtminstone enligt min alldeles egna, privata lilla kalender. Från början var det nog mest tillfälligheter som gjorde att det råkade bli just den 12 som vi gjorde första turen upp till ”våra” myrar, men när vi efter några år upptäckte sambandet mellan datumet och mogna hjortron bestämde vi att oss för att göra den 12 juli till just vår hjortronpremiär.

Hjortron 2014_redigerad-1

Eftersom Maken ännu inte kommit tillbaka från sin fotoresa och jag är ensam här i Paradiset utan tillgång till bil, fick det bli en cykeltur till den närbelägna Vitmyran för att se om hjortronen höll tiden. Efter en makalöst kall juni månad, åtminstone här uppe, tycks det mesta vara minst en, två veckor försenat. Smultron och jordgubbar har just börjat att mogna tack vare värmen de senaste fjorton dagarna.

På myren var det tyst och stilla. Inga björnar, vargar eller älgar, men heller inte några hjortron. Allt jag hittade var sex stycken mogna bär och ungefär lika många röda kart. Så det ser ut att bli ett magert år, åtminstone vad gäller Norrlands guld.

Hjortron i burk

Kanske är det så att plantorna behöver ett år av återhämtning efter förra årets rekordskörd. Eller så har försäsongen varit för kall och insekterna för få. Eller så har det inte varit rätt fördelning mellan han- och honblommor, vilket också sägs påverka skörden. Tur då att jag fortfarande har gott om bär i frysen eftersom jag så sällan nänns äta av det jag plockar. Man vet ju aldrig hur det blir nästa år, så den som spar, han / hon har…

Men än har jag inte helt gett upp hoppet. Så snart Maken är tillbaka där han hör hemma ska vi åka upp till de riktigt stora myrarna, där vi kanske har bättre tur att hitta det vi söker.

Det finns Norrlands Guld och så finns det Norrlands Guld!

Lagom till att de sista gästerna rest hem i helgen och ”Pensionat Paradiset” slagit igen portarna i avvaktan på lingonsäsongen svämmade plötsligt skogen över av bär; blåbär, hjortron och hallon. Halva juli har jag gått och vänt på blåbärsriset för att verkligen övertyga mig om att där inte fanns några små gröna kart som kunde tänkas förvandlas till blåa bär. Men nej, tomt, tomt, tom! Och så förra veckan var där plötsligt fullt av, stora, söta blåbär på varenda ruska – som om någon varit ute under natten och hängt upp dem. Var kom de från? Ingen som vet…..

Och på myren är det gult, gult vart man än ser. Som sagt, det finns Norrlands Guld och så finns det Norrlands Guld! Ett riktigt fint bärår tycks det ändå bli till sist, den bistra sommaren till trots.

 

Och lagom till denna naturens förvandling rullade också karavanerna av små skraltiga öststatsbilar in, fullastade med lådor och bohag högt över taket och med gps:erna inprogrammmerade på de hälsingska bärskogarna. Så nu gäller det att vara på tå om man ska få något med av kakan. Alla skogar och myrar inom en mils radie betraktar jag som ”mina” och jag bevakar dem likt en tigrinna sina ungar. Jag tycker inte om några inkräktare, åtminstone inte förrän jag har fyllt min egen kvot av bär. Det låter kanske ogint, men så är det och det står jag för.

I tre dagar har Maken och jag dammsugit den närmaste myren och hittills har det blivit cirka 15 liter hjortron. Sättet vi plockar på skiljer sig något åt. Maken tar alla bär, stora som små, även de som bara består av en eller två ”kärnor”, bara de har någon form av gul nyans, det vill säga allt från orange till gult till blekgult till nästan grått. Själv är jag mer selektiv i mitt val och endast de stora, precis nymogna orange-röda och helt fria från alla former av skönhetsfläckar landar i min hink.

Makens bär kokas ihop orensade och passeras till mos för att sedan serveras till dem som har svårt för kärnor som fastnar mellan tänderna. Mina däremot rensas och kokas till den finaste sylt, haha…., att serveras varm till glass, friterad camembert, bakverk och annat gott!

Makens bär…..    (fast det fanns fina i hans hink också!

…och mina bär!

Det perfekta hjortronet, fortfarande orange-rött men mjukt och moget

 

Till kaffet i kväll blir det fest på en liten hjortonbakelse med glass eller grädde.

 

Hjortronbakelse

Att ha ett paket smördeg i kylen eller frysen är alltid bra om man oförhappandes får gäster. Tillsammans med litet frukt, bär eller sylt kan man snabbt åstadkomma underverk.

  1. Rulla ut smördegen (jag använder alltid färsk) och tag ut önskat antal rundlar med ett glas.
  2. Skåra en ram med  kniv någon centimeter innanför ytterkanten utan att skära igenom degen.
  3. Bred ut litet hjortronsylt (eller annan sylt) innanför ramen och grädda i 12-15 min i 200 grader tills ramen, som nu rest sig, fått fin färg.
  4. Servera med litet vispad grädde eller glass.

 

Under veckan har det även blivit åtta liter blåbär. Av någon märklig anledning blir det dock aldrig sylt i motsvarande mängd. Nu väntar jag bara på att hallonen ska mogna där ute på hyggena.

En andra vår

Vilken ynnest att få uppleva våren och försommaren två gånger om. Här i Paradiset, som ligger i växtzon IV-V, ligger vi ungefär två veckor efter jämfört med hemma i Stockholm. Syrenerna har inte helt slagit ut än, men doftar ändå underbart, och liljekonvaljerna är ännu bara i knopp. Vädret är fortfarande litet ”ömse” som de säger här uppe, det vill säga ömsom (litet) sol, ömsom (mycket) regn.

Igår eftermiddag tog vi oss en tur upp till myren för att försöka få en föraning om hur hjortronsäsongen eventuellt kommer att bli. Och till vår glädje kunde vi konstatera att den förmodligen kommer att bli något alldeles extra, om vi nu törs lita på att frostnätterna är över. Har aldrig sett så mycket hjortronblom, myren var som det värsta vitsippsfält. Vitt, vitt, vitt så långt ögat kunde se. Nu är det bara att hålla tummarna till den 12 juli, då de första bären brukar vara mogna att plocka.

Det myckna regnandet har gjort myren, och alla andra ställen med för den delen, ordentligt vattensjuka och det var tungt att klafsa. Vi blev rejält svettiga och väl hemma igen var det bara att plocka fram Makens hembyggda duschkabin. Än så länge känns det alltför kallt att gå ner i sjön och tvätta av sig, även om vattnet är varmare (+14 gr) än luften (+11). Dessutom skvalpar just nu en gulgrön sörja av björkpollen mot stranden, vilket gör att det inte känns alldeles fräscht att gå i och ta sig ett dopp.

Avslutar med gårdagens snackis här uppe. Kanske har ni redan sett på TV eller läst i tidningen det som hände ett par i grannbyn häromkvällen. http://helahalsingland.se/ljusdal/tallasen/1.4796307-tv-ola-skulle-pissa-da-kom-bjornen

Hjortronmarmelad med calvados

Jag har letat men inte hittat några recept på just hjortronmarmelad och då får man väl uppfinna sitt eget. Det kan ju inte vara så värst annorlunda jämfört med plommon-, krusbärs- eller vilken annan marmelad som helst. Av säsongens sista hjortron bestämde jag mig för att testa och de som smakat den har givit den med beröm godkänt. Jättegod till en bit camembert- eller getost.

  • 2 dl hjortronmos
  • knappt 2 dl syltsocker
  • 2 msk saft från en citron
  • 1/2 vaniljstång
  • 1-2 msk calvados

De hjortron jag hade fick safta till sig på svag värme och sedan koka ordentligt i knappt 10 minuter. Jag lät sedan vätskan rinna av innan jag passerade bären i en sil och fick då cirka 2 dl mos. Måttstocken är alltså nästan lika mycket syltsocker som mos, sedan får man prova sig fram med övrig smaksättning. Calvadosen kan givetvis uteslutas eller ersättas med whiskey eller något annat. Bara fantasin sätter begränsningen.

Koka upp moset och skåra vaniljstången och låt den koka med. Tillsätt syltsockret och citronsaften och låt det hela koka tills konsistensen blir fastare och färgen mörknar.

Testa genom att ta en sked marmelad och låt den kallna. Har den då marmeladkonsistens är den klar, annars tillsätt ytterligare litet socker och låt koka en stund till. När marmeladen känns klar, smaksätt med calvados.