Stubbmarodören

Vi satt på verandan och åt en sen middag i den behagliga värmen som dröjde sig kvar efter en av årets varmaste dagar, åtminstone här i vårt lilla hörn av norra Hälsingland. Nedanför vilade sjön blank och stilla och allt som hördes var insekternas surr i midsommarbuketten på bordet tillsammans det lätta ljudet när besticken mötte porslinet. Plötsligt vred Maken på huvudet.

– Oj, jag tror vi har en spillkråka på besök, sa han och pekade bort mot blåbärsriset.

Jag tittade åt det håll han pekade och såg något rött som guppade upp och ner, men att det var en spillkråka hade jag inte kunnat säga. Så flög fågeln plötsligt upp och satte sig på en av stubbarna i närheten (vi har gott om dem på tomten, både efter stormfällning och egen trädfällning) och började frenetiskt attackera den med näbben. Men tålamodet tycktes kort och efter en stund flyttade han till nästa stubbe, och så till nästa.

När han slutligen landade på den största av stubbarna satt han länge stilla med huvudet på sned, som om han funderade över hur han bäst skulle gå till väga för att få fatt i godsakerna som förhoppningsvis fanns bakom barken.

Hm, om jag använder näbben som spett borde jag väl få loss barken.

Å hej å hå, nu är det nära… Snart lossnar den.

Men va’ fasiken, här är ju tomt, inte minsta kryp eller ägg som man kan käka!!

Nä, här kan man inte stanna, jag tar och drar till grannen. Han lär ju ha tagit ner alla träd på sin tomt, så där finns säkert gott om mer välfyllda stubbar.