Kung Bore och strömstaren

Härom veckan anlände så äntligen Kung Bore med hela sitt entourage av vitklädda granar i släptåg och det låg en andäktig tystnad över den orörda del av Roslagsleden, som vi just då pulsade fram och bana väg på i – ja, just det – Roslagen. Stora flingor fortsatte att dala genom luften och fyllde på det redan decimetertjocka täcket av fluffig snö. Allting vitt vitt vitt – och tyst. Inte ett endast pip hördes från de fåglar som ändå måste ha suttit och kurat där inne i trädens täta grenverk.

De annars så vita björkstammarna såg plötsligt smutsiga ut mot snön men fick oss ändå att tänka på konstnären Lars Lerins tavlor.

Ledmarkeringarna var översnöade och vi fick allt svårare att orientera oss i den orörda snön. Efter en paus i ett vindskydd vid sjön Viren för att inta den alltid medföljande matsäcken bestämde vi oss för att avbryta vandringen och följa våra egna spår tillbaka till parkeringen vid Wira bruk.

Wira bruk ligger två mil norr om Åkersberga och ungefär en timmes resa med bil från Stockholm. Med sina små röda stugor utspridda längs båda sidor av ån som ringlar genom byn, känns det som att stiga in i någon av Astrid Lindgrens alla berättelser. Blommande äppelträd och prunkande grönska vår och sommar, nu insvept i rött och vitt som det julkort som aldrig kom fram i tid.

Vira klingebruk, som det hette från början, grundades redan på 1630-talet av riksrådet och amiralen Claes Fleming. Med tillgång till vatten och två vattenfall som kunde ge kraft åt hammare och blåsbälgar var detta en gynnsam plats att anlägga vad som kom att bli landets främsta vapensmedja under stormaktstiden. Fram till 1775 hade bruket kungliga privilegier i form av skattelättnader och periodvis även ensamrätt på leveranserna av värjor, sablar och bajonetter till den svenska armén.

När privilegierna upphörde fortsatte visserligen klingsmidet en bit in på 1800-talet fast nu i konkurrens med andra bruk, men redan i slutet av 1700-talet började bruket successivt ställa om till en mer fredlig produktion i form av lieblad, yxor, sågblad och knivar.

Arbetet i smedjan var hårt och slet på kroppen. De ständiga växlingarna i temperaturen mellan värme och kyla gav upphov till reumatism och det oavbrutna slamret och kontrasten mellan ljus och mörker orsakade både hörselskador och blindhet.

Genom århundradena har smedjor rasat ihop eller brunnit ner och nya byggts upp. Här, i anslutning till Viraåns nedre fall, ligger de tre smedjor som fortfarande finns kvar: Stora smedjan, Lilla smedjan och den moderna Nya smedjan som byggdes 1979.

Verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948 när den siste smeden, John Dahlgren, dog. 1965 restaurerades den gamla bruksmiljön varsamt med hjälp av statliga medel och idag arbetar tre smeder med konstsmide i Nya smedjan.

Sedan 1985 har man veckan efter midsommar också kunnat roas och röras av Wiraspelen, ett musikskådespel för hela familjen som spelas runt amfiteatern på Isaks äng.

Här berättar hundratalet amatörskådespelare plus ett tiotal professionella tillsammans med dansare, sångare, musiker, galopperande hästar, getter och höns om livet vid bruket under mitten av 1700-talet. Framför allt är det en historia om kärlek – den stora kärleken – och om hur det är att förlora den man älskar.

Om pandemin släpper sitt grepp till sommaren och det åter blir tillåtet att genomföra spelen, är de väl värda ett besök. Och ta gärna med en picknick- eller kaffekorg!

Till sist – det/den som var det egentliga målet för vår utflykt den här dagen – STRÖMSTAREN! Och precis som vi hoppats satt den där på sina vanliga gren mitt ute i ån, lite för långt bort dock för en skarp bild utan tele.

OBS! De vita fläckarna i fjäderdräkten beror inte på något genetiskt färgfel (leucism) utan bara på att det snöade.

Källa: Wikipedia