Litet bo vi sätta vill…

Vårtecknen står som spön i backen just nu. På FB och bloggar sprider sig tussilago och nyutslagna blåsippor sakta upp genom landet, och snart kommer vitsipporna efter. Och härom natten gick isen på Vallentunasjön upp. Allt som var kvar på morgonen var drivor av iskärvor, tunna som glas, som vinden föst framför sig in mot stranden. Nu cirklar måsarna högt där uppe, skränande av lycka över fritt och öppet vatten. Ett säkert vårtecken det också.

I naturen är det bråda tider. Holkar rensas på gammalt skräp av nya hyresgäster; kvistar, löv och mossa singlar i en jämn ström till marken. En koltrast stretar fram jämsides med mig en stund med ett rejält risknippe i näbben innan den viker av och försvinner in under ett buskage. Pilfinkar, blåmesar, talgoxar och en ensam entita pilar ut och in i grenverken och upp och ner för trädstammarna. Inte stilla en sekund. Ingen som tar sig tid att stanna upp och lyssna till den ståtliga bofinken som bröstar upp sig i toppen på en kal björk och drillar arior som den värsta Caruso.

Det är då jag plötsligt får syn på dem, de söta, vita snöbollarna med sina långa stjärtar. Stjärtmesarna.

Idogt jobbar de med bygget av sitt bo i klykan mellan stammen på en gammal ask och en gren som gått av. Med blixtens hastighet gör de utflykter till omgivande träd, pickar bort torra små flagor av grå lav på grenarna och sedan lika snabbt tillbaka till boet igen. 



Stadigt växer sig väggarna allt högre, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur de ska få plats där inne, bägge två samtidigt. Och hur gör de med de långa stjärtarna?

När stjärtmesen sticker upp sitt lilla huvud ur boet får den mig att tänka på en liten hermelin. Så bedårande söt.

Ingen rast och ingen ro, än är vi inte klara, tycks den säga när den ger sig iväg på jakt efter mer bomaterial.

Advertisements

The eagle has landed

Kvart över fem på morgonen ringde klockan. Time to rise and shine och göra oss i ordning för dagens äventyr. Beckmörkt ute och termometern visade -14 grader när vi lämnade Mattöns B & B i Gysinge, Gästrikland och med bilen körde efter mannen som skulle visa vägen ut till myren och gömslet, där vi bokat in oss för en dag.

Kanske det här var dagen det äntligen skulle ske, vårt möte med havsörnarna. Tredje gången gillt i så fall.

När vi steg ur bilen hade temperaturen fallit ytterligare, nu -17 grader och det var fortfarande mörkt. Rimfrostkristallerna på grässtrån och buskar glittrade som diamanter i ficklampornas sken när vi med kameraryggsäckar och väskor halkade fram längs den upptrampade stigen. Gamla fotspår som avsatts i snömodd hade under natten frusit till is och blivit farligt knöliga.

Vår vägvisare tände gasolkaminen i det lilla skjulet och visade hur den fungerade. Önskade sedan lycka till och gav sig iväg. Vi installerade oss, kontrollerade inställningarna på våra kameror och såg till att ISO-talet var tillräckligt högt innan vi trädde in objektiven i de svarta tygstrutarna. Drog åt dragskon så att inte ljuset inifrån skulle sippra ut och avslöja oss, och skruvade till sist fast kameror och stativhuvuden på de vridbara metallarmarna. Nu var vi beredda.

Ute var det vitt och stilla, det enda som bröt tystnaden var några korpar som ropade på långt håll. Att stint stirra ut genom de smala fönstergluggarna försatte oss i ett nästan meditativt tillstånd, som endast bröts när vi emellanåt måste torka bort imman på de tonade plexiglasskivorna. Eller titta i sökaren och provta en bild bara för att testa att kamerorna fortfarande fungerade.

Där ute i det vita havet hände absolut ingenting, det enda var att vi börja frysa om tårna, och att fötter och ben blev allt stelare av kylan som svepte in genom golvet och springorna i väggen. Det var svårt att tro på termometern på väggen som faktiskt visade +20, men den satt å andra sidan högt och nära kaminen.

Men så till slut, på en gammal torr gren på perfekt fotoavstånd från gömslet, slog sig två korpar ner.  Kanske var det signalen för att fler nu skulle våga sig fram.

Plötsligt var det ett kraxande och flaxande utan dess like både i luften och på backen, där en hel del tjuvnyp delades ut av hårda näbbar.

Det kändes mäktigt att kunna betrakta korpen på så nära håll. En fågel, som det vilade något ödesmättat och olycksbådande över i allt det svarta och som förde tankarna till en annan stor svart fågel, skarven.

I flykt, med sina fransiga vingar mot den vita snön, fick den mig att tänka på de där svarta siluettbilderna som förr ofta prydde väggarna i äldre hem.


Utanför stugknuten dök tre rådjur upp. Med de spetsiga nosarna djupt nere i snön på jakt efter något ätbart plöjde de sig lugnt och metodiskt fram över myren.

Havsörnarna lyste fortfarande med sin frånvaro och en lätt otålighet började sprida sig inne i gömslet. Klockan var i alla fall halv elva, så var höll de hus? Då puttade Maken på mig och pekade bort mot granskogen på andra sidan myren. Och där i en av grantopparna satt två stycken, visserligen på alldeles för långt fotoavstånd för våra kameror, men nu hade vi i alla fall med egna ögon sett att de fanns, och att de var på plats.

Efter en stund dök ytterligare två upp, och där satt de sedan som fyra orörliga väktare som höll uppsikt över sina domäner medan timmarna gick. Tur att vi åtminstone hade korparna att titta på.

En bra bit ut på myren låg ett stort “buffébord” av fryst slaktavfall uppdukat, så kallad åtel. Lite fusk kan kanske tyckas, men det är vad turistnäringen gör för att tillfredsställa såväl hungriga fåglar och djur som fågelskådare och fotografer som är villiga att betala en slant för häftiga upplevelser.

När vi efter drygt fem timmar började inse att bilder av något suddigt i en grantopp förmodligen var allt vi skulle få med oss hem, såg vi plötsligt hur en av örnarna i trädtoppen började röra på vingarna, lyfte och strax efter tog mark i myrkanten.

Finally, the eagle has landed!

Sedan dröjde det inte länge innan de övriga tre följde efter.

Det är inte alltid man vet vad man fångar på bild när kameramotorn får rulla på. Den här bilden såg jag aldrig komma – en havsörn med fripassagerare på ryggen – den upptäckte jag först när vi var hemma igen.

Här har en av örnarna lagt beslag på en lös klump av fruset kött, samtidigt som en korp ser ut som den försöker rycka en av örnens stjärtfjädrar.

” Det här är min mat, bara så du vet! Och förresten ska du låta bli att nypa mig i rumpan”, tycks örnen säga.

Även örnarna verkade uppskatta den så kallade sittpinnen, och först upp var den ståtliga gammelörnen. Det är den vita stjärten som visar att det är en äldre/gammal fågel. Men det dröjde inte länge innan den både bokstavligt och brutalt blev bortknuffad av en yngre förmåga. Gammal är tydligen inte alltid äldst. 

Visst, korparna hackade lite på varandra, men mellan korp och örn tycktes det råda enighet och samförstånd. Inget kurr där vad vi kunde se.

Vi hade i förväg sagt att vi skulle lämna gömslet senast klockan tre, men när det vid tvåtiden började yra lätt av snö i luften bestämde vi oss för att avsluta. Vi kände oss rikt belönade, hade fått de bilder vi ville ha och var mer än nöjda med vår dag. Vi visste också att det hade utfärdats en varning för snöoväder under eftermiddagen och ville gärna hinna hem innan ett eventuellt trafikkaos utbröt.

Så vi släckt kaminen, packade ihop, stängde bakom efter oss och vandrade den knaggliga stigen mot bilen. Betydligt lättare nu när man såg var man satte fötterna.

Tre nya livskryss

Veckan före jul plingade det ovanligt mycket i Makens telefon. Några sms var julhälsningar, men mest handlade det om larm om fåglar som normalt sett inte är så vanliga att träffa på i vårt land, åtminstone inte den här tiden på året.

Först ut var en härfågel som höll till i Gottröra i Norrtälje kommun. En märklig och exotisk fågel som kan skrämma slag på vem som helst när den reser upp plymen på huvudet och fräser till.

Eftersom jag var tvungen att stanna hemma för att grava laxen och förbereda saffranspannkakan som beställts till julaftonens knytkalas hos yngste sonen, gav sig Maken iväg ensam för att kunna kryssa av ännu en fågel på sin lista.

Ungefär samtidigt kom larmet om en rostsparv som navigerat helt fel på sin resa mot Afrika och istället landat vid fågelmatningen i en villaträdgård i Skutskär. En verklig raritet eftersom den endast setts två gånger tidigare i Sverige, vilket orsakade ett verklig halabaloo bland alla fågelentusiaster och -skådare som kom farande från hela landet för att invadera trädgården. Och den generösa familjen röjde ut möblerna ur köket, satte på kaffepannan och bjöd in alla som ville att titta och fotografera i lugna och ro genom köksfönstret. Vilken julklapp! Under nyårshelgen har familjen nu stängt sitt hus, men om fågeln är kvar nästa vecka sägs man vara välkommen igen.

För vår del blev det ingen resa till Skutskär. Vi har bestämt oss att försöka att inte slita på vare sig klimatet eller den gamla bilen i onödan och åker nu bara till platser dit SL-kortet tar oss. Som till exempel till en soptipp ute på Lidingö. Den här gången var det en berglärka som rapporterats spankulera omkring högst uppe på toppen av Trolldalstippen.

Som tur var såg vi varken till eller kände lukten av några sopor, istället verkade det vara en tipp för sten- och schaktmassor med många höga och branta kullar. Och överst på en av topparna tronade en liten skara entusiaster, alla med blicken riktad åt samma håll samtidigt som de ropade ut vartåt vi skulle titta.

Vi försökte hänga med i anvisningarna så gott det gick men det var inte lätt. Den lilla berglärkan var i ständig och snabb rörelse, ömsom kamouflerad i gruset, ömsom uppflugen på en sten eller nedanför, eller försvunnen bakom någon buske. Men till slut visade den ändå upp sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder.

Med sin speciella teckning i svart och gult på huvudet skiljer berglärkan ut sig bland de övriga lärkorna. Den kan väl inte sägas vara någon riktig raritet, den häckar norrut och flyttar sedan söderut under vintern till södra Sverige, Danmark och sydöstra Storbritannien. Därför är det ovanligt att få se den här den här tiden på året.

Kanske den här gynnaren hade kommit ifrån sin flock och sedan tappat både kartan och kompassen.


När vi kom hem igen och jag gick igenom mina bilder upptäckte jag att en av gråsiskorna jag plåtat inte var någon gråsiska, utan en snösiska.

Så med berglärka, snösiska och en trädlärka, som också flög runt där uppe på toppen, blev det tre nya livskryss för min del. Det kändes som att resan med tåg, två byten på tunnelbanan och som avslutning buss betalat sig väl.


Nu önskar jag alla bloggvänner som brukar titta in här ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!

September och kampen mellan Sommaren och Hösten

“Red sky in morning, sailor’s warning
Red sky at night, sailor’s delight”

Det här engelska ordspråket får symbolisera en del av det svängiga väder som rått på vårt sommarställe under september. Fantastiska soluppgångar och rödfärgade kvällsmoln har varvats med häftiga regn, ofta åtföljda av magiska regnbågar. Hårda vindar som ibland snuddat vid stormstyrka och däremellan vackra, varma solskensdagar. September har också känts som en enda lång maktkamp mellan Sommar och Höst där ingen velat ge sig. Hur den striden kommer att sluta vet vi, men inte när. Lite som den politiska kampen om statsministerposten. Ingen tycks vara beredd att ge sig här heller, även om Löfvén fått respass, åtminstone tills vidare.

Den meteorologiska hösten hade per definition ännu inte infunnit sig, i alla fall inte på vår tomt eftersom vi har vattnet så nära inpå. Vi hade ännu inte haft de där fem dygnen på raken som krävs med en dygnstemperatur som är lägre än +10 men över 0 grader.

Och än hade inte insekterna heller gett upp helt. I rabatten surrade en ensam humla runt och försökte suga ut det sista ur en slokande rysk martorn. Kanske skulle den ha fått ut mer om den sökt sig till dikesrenarna som fortfarande lystes upp av ‘late bloomers’. En bukett med rödklöver, prästkragar, rölleka, renfana och midsommarblomster, sommarens sista, fick pryda bordet när det var dags för eftermiddagskaffet på verandan. Fast midsommarblomster när vi nästan var inne i oktober? Ja, det kändes både overkligt och lite galet. Sista veckan i september och flytten hem stod för dörren. Plötsligt var det bråda dagar för att hinna med allt som måste fixas innan men som fått stå tillbaka för alla eftermiddagar då vi istället valt att åka runt på skumpiga, sönderkörda skogsvägar i hopp om att få uppleva ett björnmöte även i år. Men tyvärr, för första gången på sex år lyckades vi inte få se någon nalle, bara dess lingon- och blåbärsstinna lämningar som låg lite här och var på vägarna.

Det var gräset som skulle klippas, inte för kort men heller inte lämnas kvar för långt. Sånt var viktigt har vi lärt oss. Båten tas upp, vattnet stängas av och vattenpumpen tas med hem så att den inte fryser sönder – IGEN.

I växthuset skulle det sista skördas och sedan städas ur. Det hade vuxit bra i sommar och jag har aldrig tidigare fått så mycket goda tomater, gurka, chili, basilika och mynta. Sämre resultat då i pallkragarna utomhus, där ingenting förutom vitlök och några morötter kom upp. Inte ens ringblommorna blev det något av. Det är tredje sommaren nu som det inte gror och jag vet inte vad jag gör för fel.

Måndagen den 1 oktober, dagen för flytten hem, vaknade vi upp till den första frosten. Det frusna gräset frasade under fötterna och tunna slöjor av sjörök drog över vattnet. Som en signal om att det nu kanske var dags, både för oss och Sommaren, att släppa taget, dra oss tillbaka och gå ner i vintervila. Skogen brann av höstens alla färger, lommarna hade redan tidigare i veckan samlat ihop sig för avfärd och stora flockar av sångsvanar har passerat över sjön de senaste dagarna. Några har gått ner för landning och några timmars vila medan andra under ljudligt trumpetande plogat vidare högt där uppe i skyn. Vid lunchtid denna första oktoberdag var vi klara. Då släppte vi taget, låste stugdörren och packade in oss i den (som alltid) till bristningsgränsen fyllda bilen och lämnade Paradiset bakom oss. Och Sommaren då? Ja, hon verkade inte ha bestämt sig utan fortsätter att vela fram och tillbaka. Should I stay or should I go?

Och för mig får hon gärna stanna ett tag till. Kan aldrig bli för mycket sommar i mitt tycke och det finns så många kalla, regniga och blåsiga somrar att kompensera för.

 

Gotcha there, darling!

Men älskling, vad hände? Snavade du? Och hur gick det, har du gjort dig illa?

– Kom, så ska jag hjälpa dig upp. Nähä, inte det, du kan själv. OK då.

Så här långt kan man ju undra om det här är ett inlägg om konsten att falla rätt, eller vad som händer om man ramlar fel. En fallstudie i fall helt enkelt.

Nej, det handlar bara om hur det kan se ut ibland, när vi är ute i skog och mark och Maken utan förvarning plötsligt kastar sig ner i mossan, på stigen eller mitt i vägen. Då har han oftast fått ögonen på något pyttelitet kryp, kanske en fjäril, någon märklig stekel eller larv som funnit nåd inför hans macro-objektiv.

Den här gången kom jag på honom med en larv som befann sig i mellanstadiet av mindre påfågelspinnare och som under lupp mer påminde om en vass rotborste och som det var svårt att tänka sig att den en dag skulle förvandlas till en vacker fjäril.

Men den hade ju de rätta färgerna. Svart och gult som i AIK! Gotcha there, baby!

Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!