På spaning efter rördrom

Det var sen eftermiddag en av dessa fantastiska vinterdagar som vi belönades med under ett par veckor i februari. Många minusgrader och vit fluffig snö på åkrarna och sjön. Då kom plötsligt larmet. Rördrom, vattenrall och rörhöna hade setts i vassruggarna längs åmynningen till vår sjö.

Rördrom, det måste väl snudd på kunna betraktas som en raritet att få se en sådan i Stockholmstrakten mitt i smällkalla vintern. Ja, faktiskt vilken som av de tre, eftersom de alla normalt flyttar söderut under hösten. Några inte längre än södra Sverige, andra fortsätter ner i Europa. Kanske det är det milda vädret, ingen snö, isfria vattendrag och gott om föda som lurat många fåglar att bli kvar över vintern.

Rördrommen uppehåller sig inne i täta vassbestånd där den spräckliga fjäderdräkten i gult, brunt och svart är det perfekta kamouflaget för att kunna smälta samman och bli ett med vassen.

…många syns inte men finns ändå, som Olle Adolphson sjunger i visan om okända djur, passar väl in på rördrommen. Det enda som avslöjar att den finns där inne någonstans är dess märkliga läte som påminner om ljudet när man blåser i en tom glasflaska.

Under fyra dagar, och i närmare 20 minusgrader, smög vi, Maken och jag, hukande längs åkanten och spejade efter en likaledes hukande rördrom där inne bakom väggen av vasstrån.

Och medan vi förblev resultatlösa i vår jakt, började sociala medier fyllas med mer eller mindre fantastiska bilder av denna märkliga, nästan urtidsliknande fågel. Rördrom som flyger, rördrom som fiskar, rördrom som kalasar på abborre och rördrom som springer med sjumila kliv över isen.

Det började till slut kännas som att vi skulle få nöja oss med att se rördrommen via andras kameror och mobiltelefoner, och istället bara vara glad åt att vi i alla fall hade lyckats få ett årskryss på både rörhöna och vattenrall.

Klicka på bilderna för att förstora dem

Men så plötsligt, på eftermiddagen den fjärde dagen hände det.

Utan kikare och på långt avstånd tog det en bra stund innan vi kunde avgöra att det faktiskt var en rördrom vi såg, som halvsatt och tryckte i snön, och inte bara en gammal skräphög av vass och torrt gräs.

Vi tog oss över ån till motsatt sida och närmade oss försiktigt en öppning i vassen varifrån vi hade bättre sikt. Rördrommen upptäckte oss snabbt och visade det tydliga tecknet på att vi kommit för nära genom att stå helt orörlig med indragen hals och näbben pekande rakt upp i skyn, som en påle. Vi drog oss åt sidan och efter en liten stund slappnade den av. Insåg väl att vi inte utgjorde någon fara och återgick till att fortsätta att stirra ner i det lilla hålet med öppet vatten i hopp om att middagen snart skulle dyka upp. 

Rördrommen (Botaurus stellaris) tillhör familjen hägrar. Det är en stor fågel, mellan 70-80 cm lång och med ett vingspann på 100-130 cm, som i huvudsak lever på småfisk, kräftdjur, små däggdjur och insekter.

Med den nedgående eftermiddagssolen i ryggen kunde vi vandra hemåt med vetskapen om att vi i våra kameror åtminstone skulle ha någon form av bevis på att även vi nu hade sett, och inte bara hört, en rördrom IRL.

Advertisement

Jakten på dumsnutarna

Vad tittar dom på, gubbarna med sina tubkikare, och vad är det de försöker fånga på bild med sina teleobjektiv och mobilkameror? Och vilka är det som är dumsnutarna? De som står på backen och glor upp mot trädet, eller de som sitter i trädet och låter sig betittas av dem som står nedanför?

Ja, i det här fallet handlar det om den rönnbärsfärgade tallbiten (pinicola enucleator), en fågel av ungefär samma storlek som en taltrast.

Normalt sett håller tallbiten till i norra delen av vårt land liksom i norra Finland, Ryssland och ända långt bort i Sibirien.

I folkmun kallas den ofta för “dumsnut” beroende på att den är orädd och sällan låter sig störas av en massa stirrande människor som tränger sig på runt “matbordet”. De har väl inte träffat på så många av vår sort där uppe i norr, och än färre borta i Sibirien.

Att få se dem här nere i Mellansverige är alltså ganska ovanligt, nästan så att de, när så sker, kan betraktas som lite av en raritet. Men så kan de plötsligt vissa år dyka upp i stora mängder, och just i år tycks det vara ett sådant år. Kanske beror det på dålig tillgång på föda norr över eller så har de nåtts av ryktet om de dignande rönnbärsträden längre söderut.

Oavsett vilket har stora flockar av tallbitar de senaste tre veckorna uppehållit sig i omgivningarna kring Kvarnbadet, kommunens utomhusbad, till stor glädje för många fågelskådare och fotografer.

Ofta hittar man dem i någon av de många rönnarna, kalasande på bären. Saften skvätter hej vilt omkring när de försöker få i sig de attraktiva fröna medan skalen ratas och faller till marken där de bildar stora röda mattor under träden.

Som så ofta i fågelvärlden är det hannarna som ståtar i de färgrikaste och mest lysande dräkterna medan honorna oftast är mer diskret dressade.

Där honan sitter i talltoppen med den klarblå himlen som bakgrund lyser hon som självaste solen, men annars är hennes dräkt mer smutsbrungul/grön till färgen.

Sparvhöken har landat

Det är ännu en i raden av alla dessa regniga dagar den här sommaren. Sitter vid datorn framför fönstret och stirrar dystert ut på fågelmatningen utanför. Sånär som på våra matglada ekorrar och ett par regnvåta grönfinkar verkar inte ens fåglarna tycka att det är mödan värt att ge sig ut idag. Jag funderar på om det finns något upplyftande att skriva om vädret, men jag har svårt att se något som helst komiskt i detta eviga strilande.

Plötsligt pangar det till i fönsterrutan och jag hinner se en fågel falla mot marken, medan ekorrarna rusar iväg åt olika håll. Samtidigt drar en mörk skugga förbi och landar på stubben precis nedanför fönstret. SPARVHÖKEN.

Jag grabbar tag i kameran som ligger beredd bredvid datorn – jag har nämligen väntat på det här ögonblicket ända sedan förra sommaren – och försöker göra mig osynlig genom att försiktigt huka mig ner och med diskreta gester och viskningar göra Maken uppmärksam på att sparvhöken sitter på stubben. Hoppas ni verkligen kan höra hur jag väser fram detta ‘sparvhöken sitter på stubben’.

Maken manar till lugn, tar sin kamera och vi smyger båda närmare fönstret och ser att höken sitter kvar. Och den förblir sittande, tillsynes helt oberörd eller ovetandes om oss där bakom rutan, trots att jag blir tvungen att flytta en blomkruka för att få fri sikt medan Makens kamera smattrar på som en mindre kulspruta.

Sparvhöken ger oss fem adrenalinhöjande minuter att ta våra bilder innan den plötsligt gör ett utfall mot en av ekorrarna på backen. Försöket misslyckas och den landar istället på en sten en bit bort. Ekorren låter sig dock inte skrämmas så lätt utan går till motattack, rusar upp på stenen och får sparvhöken att direkt dra iväg. Tufft gjort av ekorren, det hade vi inte trott.

Eftersom sparvhöken var så orädd, och efter att ha konsulterat fågelboken, tror vi att det i det här fallet rör sig om en unge.

 

Le chicouté nouveau vs le beaujolais nouveau

Nu är så årets premiär avklarad! Premiär? Ja, hjortronpremiären, när den långa väntan äntligen är slut och man kan plocka de där första mogna bären på en myr som fortfarande mest lyser rödprickig av hårda kart.

Det där med premiär är mitt alldeles egna lilla påfund och gäller bara för just “våra” myrar. Det visade sig att vi under några somrar alltid plockade de första bären just den 12 juli, så numera har det datumet blivit vår officiella hjortronpremiär. I år ställde dock det kyliga vädret till det och premiären blev en vecka sen.

Från det att de första vita hjortronblommorna slagit ut håller vi myrarna under kontinuerlig uppsikt. Det finns nämligen mycket att oroa sig för under vägen fram till mogna bär. Fördelningen av han- och honblommor måste vara den rätta, och en vitprickig myr betyder inte alltid god skörd. Vill det sig illa kan den bara innehålla den ena sortens blommor – och då blir inga bär gjorda. Sedan är det det där med frosten, slagregn och tillgången på insekter som också kan sätta käppar i hjulet.

Den här väntan på att bären ska mogna är lite som en långdragen graviditet fram till det ögonblick när det är dags för förlossning. I det här fallet då foderbladen, som skyddat bäret under mognadsprocessen, öppnar sig och viker ner sig och visar upp ett alldeles underbart saftigt orangerött hjortron. Och när det sker vill vi ju vara på plats, vara först och helst ensamma.

Ungefär som då på 80- 0ch 90-talet när stora delar av den vindrickande befolkningen formligen hängde på låset till systembolaget den tredje torsdagen i november för att försäkra sig om en flaska av årets Beaujolais nouveau. Kanske inte så mycket för smaken, som för att visa att man hängde med. Fortfarande är släppet av vinet, som finns på flaska redan två, tre månader efter skörd, en folkfest i Frankrike men här hemma verkar den trenden nu ha svalnat.

Till skillnad mot det unga vinet, som på den tiden ärligt talat var ganska tunt och med en viss jästsmak, är det de första unga hjortronen som i mitt tycke ger den godast och vackraste sylten.

“Le Beaujolais nouveau est arrivé”, som fransosen säger – själv kontrar jag med “le chicouté nouveau est arrivé”.

Den första skörden, knappt mer än ett par deciliter, förvandlas omgående till sylt när vi kommer hem. Det brukar bli precis så mycket att det räcker till ett par matskedar som under andäktig tystnad avnjutes varm till glass eller var sin bit friterad camembert. Efter att lyriskt ha smackat, ummmmat och himlat med ögonen kan vi konstatera att årets skörd håller mycket god kvalitet med stora, vackra och smakrika bär.

 

Nu när premiären är överstånden är plockningssäsongen i full gång. Som tur är mognar inte alla bären samtidigt, så varannan dag, om bara vädret tillåter, är ett lagom plockintervall. Hittills har vi alltid varit ensamma på myren, mycket tack vare bybornas rädsla för björn. Så plötsligt igår tycktes den skräcken vara som bortblåst när en “hel armé” av plockare klafsade fram över den vattensjuka myren med 10-litershinkar i händerna.

Jag delar gärna med mig av mygg, knott och småsve, men av hjortronen… . Nej, inte lika generöst, framför allt inte när jag vet att hinkmänniskorna måste bli tvungna att plocka mer omoget än moget om de tänkt sig att fylla alla sina hinkar.

Dessutom har jag mina leveranser att tänka på. Kajsa, Vivi, svärdottern och svärdotterns mamma, Kerstin, Barbro och säkert några till som utlovats en eller ett par “guldtackor” i mån av tillgång. Och sina löften vill man ju försöka hålla.

Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

Vem har häckat i holken?

Strax innan vi flyttade hem från landet tidigare i höst hade vi en inventering och städdag av Makens alla fågelholkar som är uppsatta på tomten och i skogarna runt om. Resultatet var tyvärr inte särskilt lyckosamt. Flera av holkarna hade inte haft någon inflyttning alls. Varför vet vi inte, kanske berodde det på att många av dem var alldeles nytillverkade.

I en av holkarna hade dock en svartvit flugsnapparfamilj bott. Redet var ovanligt stort och högt och när Maken lyfte på det översta lagret låg där nio okläckta talgoxeägg. Den rackarns flugsnapparen hade helt enkelt kört ut talgoxeparet och annekterat bostaden för egen del. Tydligen inte ett alldeles ovanligt beteende.

 

Och nu var det dags igen. Dags att infria ett sedan tidigt i våras avgivet löfte om att hjälpa till och rensa holkarna hemma hos Makens kusin. Så där ett 25-tal hade det sagts oss.

Hösten låg som en fuktig grå filt över hela länet den här dagen och ett lätt regn tvingade vindrutetorkarna till ett konstant arbete, medan vi körde 73:an söderut i riktning mot Nynäshamn. Ungefär halvvägs svängde vi av mot Söderby brygga och det vackra Hästhagen där Kusinen med fru bor.

Hästhagen är en förunderlig plats, ett ställe “där själen kan få ro” för att citera Makens favoritpoet. Så fort man öppnar grinden och stiger in på trädgårdsgången är det som att tiden tar paus en stund och man fylls av ett inre lugn. Jag blir lika lycklig varje gång jag kommer hit.

Själva huset, omgivet av en vacker naturtomt, var ursprungligen ett gammalt torp, som blev till sommarstuga, som blev ett permanentboende efter varsam renovering och tillbyggnad. Inomhus råder värme och trivsel och en ständigt närvarande känsla av ett slags lantligt Provence, inte minst i form av dofter och den fantastiska mat som alltid bjuds.

 

Men åter till dagens projekt. I samlad tropp tågade vi ut i trädgården med stegar i olika längd, såg och diverse verktyg. Och samtliga verktyg kom till användning. Alla holkar var nämligen byggda med mer eller mindre sinnrika lösningar för hur de ska öppnas, smarta såväl som inte så smarta.

Vissa träd var också lättare att ta sig upp i än andra, där det ibland krävdes både handräckning och en stöttande hand.

 

Men vad gör ni, tycktes blåmesen i rönnen intill ängsligt undra, när han plötsligt såg hur hela bohaget lyftes ut ur holken.

– Ja, här har det bott en mes, blåmes eller talgoxe, konstaterade Maken efter att ha inspekterat det lilla boet.

I ett av träden satt en holk med ett mycket mindre ingångshål än i övriga holkar och där inne låg ett bo som verkligen fick oss fundera och börja bläddra i fågelböckerna. Vad kunde det vara för liten fågel med nästan rovfågelsmönstrade fjädrar som hade häckat här? Kanske en sparvuggla? Knappast, även om den är liten och nätt skulle den nog inte kunna trycka sig in genom den här lilla  öppningen.

 

När vi nästan gått tomten runt och rensat 18 holkar, kunde vi konstatera att det tycktes ha varit en fin sommar för familjebildning. Bosättningar i samtliga utom en. Två med starar och tre med svartvit flugsnappare, i övrigt mest mesar. I en holk hittade vi sorgligt nog tre döda talgoxeungar, kanske hade en eller båda föräldrarna råkat ut för någon rovfågel och ungarna på så vis blivit utan mat. Helt enkelt svultit ihjäl.

Nu återstod endast två uggleholkar, innan uppdraget var fullbordat. I den första fanns rejält med bomaterial, så vi tolkade det som en lyckad häckning av kattuggla.

Hur det hade gått i den andra fick vi aldrig veta. Just som Maken skulle resa stegen mot tallstammen, tittade plötslig en liten ekorre ut, nyfiken på vilka det var som kom på oväntat besök. Den var så söt att vi kapitulerade och beslöt att inte göra den hemlös, nu när vintern närmar sig.

 

PS. När vi kom hem skickade Maken bilder på det märkliga “fjäderboet” till Naturhistoriska riksmuséet och till en känd expert på fågelfjädrar. Nu har vi fått svar och båda experterna menar att det inte är ovanligt att småfåglar bygger sina bon av hemsläpat dun och fjädrar från tamhöns och sjöfåglar (både höns och hav finns i närheten).