Kung Bore och strömstaren

Härom veckan anlände så äntligen Kung Bore med hela sitt entourage av vitklädda granar i släptåg och det låg en andäktig tystnad över den orörda del av Roslagsleden, som vi just då pulsade fram och bana väg på i – ja, just det – Roslagen. Stora flingor fortsatte att dala genom luften och fyllde på det redan decimetertjocka täcket av fluffig snö. Allting vitt vitt vitt – och tyst. Inte ett endast pip hördes från de fåglar som ändå måste ha suttit och kurat där inne i trädens täta grenverk.

De annars så vita björkstammarna såg plötsligt smutsiga ut mot snön men fick oss ändå att tänka på konstnären Lars Lerins tavlor.

Ledmarkeringarna var översnöade och vi fick allt svårare att orientera oss i den orörda snön. Efter en paus i ett vindskydd vid sjön Viren för att inta den alltid medföljande matsäcken bestämde vi oss för att avbryta vandringen och följa våra egna spår tillbaka till parkeringen vid Wira bruk.

Wira bruk ligger två mil norr om Åkersberga och ungefär en timmes resa med bil från Stockholm. Med sina små röda stugor utspridda längs båda sidor av ån som ringlar genom byn, känns det som att stiga in i någon av Astrid Lindgrens alla berättelser. Blommande äppelträd och prunkande grönska vår och sommar, nu insvept i rött och vitt som det julkort som aldrig kom fram i tid.

Vira klingebruk, som det hette från början, grundades redan på 1630-talet av riksrådet och amiralen Claes Fleming. Med tillgång till vatten och två vattenfall som kunde ge kraft åt hammare och blåsbälgar var detta en gynnsam plats att anlägga vad som kom att bli landets främsta vapensmedja under stormaktstiden. Fram till 1775 hade bruket kungliga privilegier i form av skattelättnader och periodvis även ensamrätt på leveranserna av värjor, sablar och bajonetter till den svenska armén.

När privilegierna upphörde fortsatte visserligen klingsmidet en bit in på 1800-talet fast nu i konkurrens med andra bruk, men redan i slutet av 1700-talet började bruket successivt ställa om till en mer fredlig produktion i form av lieblad, yxor, sågblad och knivar.

Arbetet i smedjan var hårt och slet på kroppen. De ständiga växlingarna i temperaturen mellan värme och kyla gav upphov till reumatism och det oavbrutna slamret och kontrasten mellan ljus och mörker orsakade både hörselskador och blindhet.

Genom århundradena har smedjor rasat ihop eller brunnit ner och nya byggts upp. Här, i anslutning till Viraåns nedre fall, ligger de tre smedjor som fortfarande finns kvar: Stora smedjan, Lilla smedjan och den moderna Nya smedjan som byggdes 1979.

Verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948 när den siste smeden, John Dahlgren, dog. 1965 restaurerades den gamla bruksmiljön varsamt med hjälp av statliga medel och idag arbetar tre smeder med konstsmide i Nya smedjan.

Sedan 1985 har man veckan efter midsommar också kunnat roas och röras av Wiraspelen, ett musikskådespel för hela familjen som spelas runt amfiteatern på Isaks äng.

Här berättar hundratalet amatörskådespelare plus ett tiotal professionella tillsammans med dansare, sångare, musiker, galopperande hästar, getter och höns om livet vid bruket under mitten av 1700-talet. Framför allt är det en historia om kärlek – den stora kärleken – och om hur det är att förlora den man älskar.

Om pandemin släpper sitt grepp till sommaren och det åter blir tillåtet att genomföra spelen, är de väl värda ett besök. Och ta gärna med en picknick- eller kaffekorg!

Till sist – det/den som var det egentliga målet för vår utflykt den här dagen – STRÖMSTAREN! Och precis som vi hoppats satt den där på sina vanliga gren mitt ute i ån, lite för långt bort dock för en skarp bild utan tele.

OBS! De vita fläckarna i fjäderdräkten beror inte på något genetiskt färgfel (leucism) utan bara på att det snöade.

Källa: Wikipedia

17 thoughts on “Kung Bore och strömstaren

    • Tack Ilse-Marie! Visst är det skönt att det blir ljusare, men när den första snön ändå regnade bort hade det inte behövt komma någon ny. 🙂

  1. Härligt med den där fluffiga snön. Som i ett sagoland. Den där tystheten som uppstår när det snöar så ymnigt har alltid fascinerat mig. Roligt att en strömstare fastnade i kameran till slut.
    Helt underbara vinterbilder!

  2. Mycket intressant om Wira bruk. Fint att det i alla finns 3 smeder som fortfarande är verksamma där. Underbara vinterbilder. Man kan nästan “höra” tystnaden. Snöfluff utöver det vanliga. Strömstaren så vacker!

    • Wira bruk är verkligen en idyllisk liten by, väl värd ett besök både på sommaren och vid advent. Det finns mycket vackert att botanisera i bland konstsmidet, föremål som också finns till försäljning i en liten butik i byn.

  3. Vilken fröjd att läsa dina texter, så vackert språk och både underfundiga och fina formuleringar! Tack! 🙂
    Tur att ni vände, fick nästan hjärtat i halsgropen där ett tag. Tänk om ni kommit vilse.
    Wira bruk kände jag inte till. Låter som väl värt ett besök. Om inte annat så för att jag ska få se den där j-a strömstaren någon gång…..! 😉 (Inte för att jag har försökt särskilt ivrigt sen olyckan, ska tilläggas :))

    • Tack, tack, tack!
      En sak jag funderat mycket över efter besöket i Wira är vad det är med kombinationen strömstaren och fallolyckor. Nu hände det även mig under vår korta vandring – två gånger dessutom! Jag hade på mig ett par nya värstingbroddar som man trär på skorna, de påminner om snökedjor med långa “klor”. Första fallet kom när ena fotens klor mitt i steget råkade fastna i den andra skons snören och jag helt enkelt satte krokben för mig själv och föll raklång ner i den lösa snön – mjukt och skönt, bara att resa sig upp och borsta bort all snö som hamnat innanför kragen. 🙂
      Andra fallet kom inne i byn på en smal plogad grusväg. Jag hade en stor suv, ungefär lika bred som vägen, bakom mig och jag kunde riktigt känna förarens irritation över att han inte kunde köra om. Jag gick åt sidan och skulle just ta steget över en liten upplogad snödriva när jag åter satte krokben för mig själv. Den här gång blev fallet inte lika mjukt när jag föll handlöst med ansiktet först ner i den hårdfrusna vägen. Stannad suven? Naturligtvis inte! Allt gick bra den här gången också, inga brutna armar och ben, tänder, näsa och glasögon höll. En stunds yrsel, en fläskläpp och några skrapsår var allt. Kanske var det min botgöring för tipset om strömstaren i Tyresta. 🙂

  4. Tänk, jag tyckte Vira bruk kändes bekant på något vis. Gick igenom mina bilder från förra året. Hälsade på i Norrtälje och vi ville se den nya slussbron passera från Kina till Sthlm i Furusund. Den dagen stannade vi också till vid Vira bruk. Kul att bli påmind om platsen, igen. 11/3 2020. Ingen snö då…

  5. Just nu är vintern som vackrast när allt är klätt i snö och rimfrost. Inte så kul när alla snöhögar ska smälta om ett tag, kan bli väldigt blött… -:)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.