Hell week och sanningen om den mystiska Siv Harj

Åren rullar på och det mesta upprepar sig i ett slags evigt kretslopp. Samma sak gäller här på bloggen. Det känns som att många av inläggen redan publicerats minst en gång tidigare och bilderna likaså; det är påskfirande på isen, Valborg med boulematch, midsommarfirande, lingonhelg varvat med litet fågelskådning och vandringar. Medge, det börjar bli litet enahanda, denna ”the same procedure as last year”. Kanske är det också därför som det just nu blir längre och längre mellan inläggen, för att undvika alltför mycket upprepning.

En sak har jag dock inte avhandlat tidigare och det är ämnet födelsedagsfirande, men först detta; jag måste ju  ändå ge er några glimtar från den årliga boulematchen på Valborgsmässoafton, hihi….

 

Nu åter till ämnet födelsedagsfirande och jag säger bara: Äntligen! Hell week is over!

Fast så mycket ”hell” blev det inte, bara väldigt trevligt och precis lagom så här i backspegeln.

Att fira födelsedag (min egen alltså) är inte riktigt min melodi och inte något jag gör med några större åthävor.  Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att stå i centrum, åtminstone inte i större sammanhang.

Ju äldre man blir, desto snabbare tycks dessutom tiden gå och mållinjen, i det där loppet man för ovanlighetens skull helst vill sluta sist i, kommer allt närmare. Och skulle det vara något att fira?

Den här gången satte dock Maken ner foten.

–  Det begriper du väl att du måste ha fest, nu när du fyller litet mer än vanligt, sa han med eftertryck och en mycket bestämd röst.

Vad då ”litet mer än vanligt”? Vad menar han? Betyder det att avståndet till den där oundvikliga mållinjen i all hast plötsligt blivit dubbelt så kort, eller hälften så långt? Fast, å andra sidan läste jag nyligen att 60 är det nya 40, 70 det nya 50 och 80 det nya 60, så förhoppningsvis är det ändå ett tag kvar innan det är dags att gå i mål.

Så, efter stor vånda och några veckors ångest gick jag till slut med på att ha en liten fest.

Då började istället tankarna kring allt det praktiska att snurra. Skulle vi hyra lokal eller inte? Om inte, hur många får plats i lägenheten och hur gör vi med barn och barnbarn?

Att ha fem underbara, men på tårta sockerstinna småbarn, som kastar sig i gardinerna som vore de lianer och kanske kraschlandar i den gravade laxen eller någon paj kändes inte helt optimalt.

Jovisst, jag överdriver naturligtvis, men bara litet, för när de här kusinerna träffas, leker och triggar varandra kan precis vad som helst hända – åtminstone om det sker inomhus, i en lägenhet.

Och hur gör vi med maten? Catering eller laga själv och hur mycket äter och dricker folk? Ja, det fanns onekligen en del att fundera över.

Något lugnare blev jag när Maken berättade att sönerna med familjer bett att få fira mig på söndagen innan den riktiga dagen och att han och jag skulle tillbringa lördagsdygnet i min barndoms hemtrakter.

Aha, då förstår jag precis. Härliga Nynäs Havsbad Spa på lördagen och så kommer barn och barnbarn ner på söndagen eller så träffar vi dem för lunch någonstans inne i stan på vägen hem. För visst är det väl så det är tänkt? Det blir perfekt!

Innan jag går vidare till själva firandet, och för att göra en relativt kort historia något längre, måste jag ändå först ta er med tillbaka till slutet av mars, då ett vykort från Paris damp ner i brevlådan. Adresserat till mig, inte mig och Maken, och undertecknat ”Din tillgivna Siv Haij”.

Vykort från Paris

Kortet orsakade ett visst huvudbry och väckte genast detektiven inom mig till liv (vet inte om jag nämnt att jag som barn faktiskt fantiserade om att bli just detektiv).

Jag känner inte någon Siv Haij och inte någon annan Siv heller för den delen. Jo, det skulle vara Siv Larsson då, personalchefens sekreterare en gång i världen, men det är väl tveksamt om hon fortfarande lever.

Kortet innehöll dessutom detaljer som knappt ens den närmaste kretsen kunde känna till, och bland dem var det inte någon som hade varit i Paris vid den här tiden.

Kortet och texten analyserades ner till minsta lilla kommatecken. Handstilen var inte bekant, det vill säga den tillhörde inte någon av sönerna eller deras fruar och inte heller Maken eller någon av de närmaste vännerna.

Jag googlade på namnet Siv Haij (tillsammans med snarlika kombinationer som Siv Harj eller Liv Haij alternativt Harj) och – tro’t eller ej – det finns faktisk en 74-årig dam i Dals Långed som heter, ja, just det – Siv Haij! Ett tag var jag nära att skriva till henne och tacka för kortet, men jag kom aldrig till skott.

Jag bar ständigt med mig kortet i väskan och visade det för alla jag träffade i jakten på en lösning. Engagemanget från omgivningen var stort och förslagen många, men längre än så kom vi inte och till slut gav jag upp och la det på hyllan.

Strax före påsk kom så ett nytt kort, nu från Köpenhamn. Den här gången lutade det mer åt att den ”tillgivna” hette Siv Harj. Hon skrev att hon snart skulle komma till Stockholm och hoppades att vi då kunde träffas i skogen över en sats kolbullar med lingon (Hälsinglands nationalrätt!)!!!

Nu blev det ju uppenbart att någon där ute drev eller skojade med mig. Maken trodde att det kanske hade något med min kommande födelsedag att göra och misstankarna föll på äldste sonen, som älskar den här typen av practical jokes. När tillfälle gavs kunde jag därför inte låta bli att fråga hans fru, litet nonchalant så där i förbigående bara, om hon hade haft trevligt i Paris.

Vad då? Nej, jag har inte varit i Paris.
– Nähä, jag fick för mig att det var du, men det var kanske Johan?
– Nä, det var i Skottland han var.
– Jaha, förlåt, då har jag blandat ihop det med någon annan.

Hon lät trovärdig, så ingen hjälp där alltså. Men med två kort måste det ju komma ett tredje med någon form av upplösning. Och ja, det gjorde det – på Valborgsmässoafton, efter boulematch och andra festligheter, låg det och väntade på oss i brevlådan när vi kom hem. Och nu skulle vi äntligen ses, Siv Harj och jag. På morgonkvisten på lördagen, någonstans söder om söder, och Sivan själv skulle kännas igen på den röda ros hon bar.

Misstankarna riktades nu mot Maken istället, åtminstone måste han ju vara inblandad på något vis, och han ansattes kontinuerligt under de kommande dygnen med frågor om vem Siv Harj kunde vara och hur och var vi skulle mötas. Han hade naturligtvis ingen aaaaning, men på fredagskvällen meddelade han plötsligt att nu hade Siv ringt (fast han kände inte igen rösten och visste inte vem hon var!) och att vi skulle träffas utanför Nynäshamn.

När jag litet senare samma kväll höll på att packa ner lilla klänningen och dom högklackade, frågade den fågelskådande Maken om det var okej att vi på väg till Nynäs gjorde en avstickare till Årsta Havsbad. Han hade sett rapporter på artportalen att en småspräcklig sumphöna uppehöll sig där och det kunde ju i så fall ge honom ytterligare ett kryss på artlistan. Hm, borde jag ha anat sumphönor i mossen här? Ja, kanske.

– Småspräcklig sumphöna!? Neeej, inte den här da’n väl? Måste vi? Okej då.

Lördagen kom, Maken kollade rapporterna på artportalen en sista gång, hönan tycktes vara kvar och vi gav oss iväg. Årsta Havsbad kände jag till sedan tidigare och guidade vant Maken medan jag i tankarna pendlade mellan det förestående mötet med den mystiska Siv Harj och spa-avdelningen på Nynäs Havsbad, där jag snart skulle få njuta av väldoftande krämer och en härlig ansiktsbehandling, eller vad det nu var Maken tänkte överraska mig med.

Vid Årsta brygga var det trångt och tjockt med bilar och jag hade fullt upp med att spana efter lämplig parkeringsplats samtidigt som jag försökte upptäcka om det låg någon spräcklig höna och guppade vid stranden eller i vassen.

Men titta, är det inte Siv Harj som står där, utbrast plötsligt Maken.
Va, var då?

Jag tittade mot brygga men såg bara en massa människor, som med väskor, matkassar och systempåsar väntade på att båten skulle komma och ta dem över till Utö och kanske en grillkväll i sommarstugan.

Där, sade Maken och pekade mot lastkajen. Ser du inte? Det är ju Siv Harj.

Var? Allt jag såg var ett virrvarr av några för mig obekanta vuxna och barn som stod på rad framför ett par varuvagnar och alla med en stor vit lapp med en bokstav på hängande runt halsen och en röd ros i handen.

Från vänster till höger stavade jag mig långsamt fram till, just det – S I V  H A R J. Surprise! Bokstäverna var begynnelsebokstaven i vart och ett av mina nära och käras förnamn – och jag hade inte ens känt igen dem!!

Snipp snapp snut, här materialiserade sig den mystiska Siv Harj till slut.

Siv Harj

Uppvaktning med rosor

 

Från Årsta brygga blev det båt över till Utö med ett härligt dygn fyllt av nya överraskningar och god mat på Utö värdshus.

Utö värdshus

 

Efter en god lunch blev det bland annat blev tipspromenad i Meggie-kunskap bland vitsippor, gruvhål och massor av havsluft. Sönerna hade satt ihop en ny och kul variant med 13 stycken 1 x 2-frågor där det inte fanns några i förväg givna svar på frågorna. Det var jag som fick gå sist och bestämma vilka svar som var de rätta eller åtminstone låg så nära sanningen som möjligt.

Ett exempel: vad skulle mina pojkar ha hetat om de varit flickor:
1 Linda – Linnéa,
x Britt-Marie – Ann-Charlotte,
2 Anna – Maria.
Jag skulle inte ha valt någon av namnkombinationerna, men om dessa hade varit de enda alternativ jag haft att välja mellan hade det förmodligen blivit alt 1. Så rätt svar: Linda och Linnéa.

 

Trots presenter, champagne, god mat och härlig gemenskap var kvällens höjdpunkt nog ändå när sönerna spelade upp ett collage av videohälsningar från vänner och kompisar från förr och nu och när och fjärran. Hur de lyckats spåra gamla klass- och studentkamrater, vänner från tiden vi bodde i USA men inte haft kontakt med på många år och nya och gamla arbetskamrater förstår jag fortfarande inte, bara att de gjort ett jättejobb. Jag blev mycket rörd, både över omtanken bakom och vid åsynen av ansikten jag inte sett på så länge och tårarna rann konstant under hela visningen. Ett fint och härligt minne som jag tagit fram och tittat på flera gånger sedan vi kom hem.

Tack SIV HARJ – det vill säga  mina underbara, fantastiska söner, mina fina svärdöttrar och barnbarn, min älskade man och hans fina dotter med familj för ett oförglömligt dygn med mycket skratt och tårar. Älskar er!

Jag och pojkarna

 

En stolt och tacksam moder med en av festfixarna – så där dagen efter!

Mor och son

 

Den riktiga födelsedagen firades några dagar senare med en liten, lagom fest hemma i lägenheten för närmaste vännerna, några grannar och ett par släktingar. Och med ett fint och rörande litet tal av underbara Kajsa.

Kajsas tal

 

Festen är över och gästerna har gått hem för länge sedan. Kvar är bara resterna av den hemlagade buffén som vi nu har ätit av i fem dagar. Och hade inte kajorna kalasat på en helt orörd paj på svartrötter och getost, som jag på grund av platsbrist i kylen ställt ut på balkongen under natten, hade vi väl fortfarande knaprat på rester.

PS Om ni undrar vem som låg bakom hela historien med Siv Harj, så var det svärdottern vars namn börjar på S. Hon bad en kollega, som skulle till Paris, att skriva (utifrån svärdotterns manus) och skicka ett kort därifrån. Kollegan anlitade sedan i sin tur en bekant som skulle till Köpenhamn som sändebud för kort nummer två. Det tredje kortet postades i Trelleborg, men försvann tydligen någonstans i posthanteringen, så ett nytt fick i all hast införskaffas på självaste Valborgsmässoafton och lär ha levererats i smyg direkt i vår brevlåda av S själv. Det började ju bli bråttom med bara två dagar kvar till lördagen. Klurigt, kära S! Och det har varit en helt otroligt rolig och spännande resa mot mötet med den mystiska Siv Harj! Det kommer att bli svårt att slå detta!

 

 

Annonser

7 thoughts on “Hell week och sanningen om den mystiska Siv Harj

  1. En fantastiskt härlig berättelse, liksom påhittiga barn och svärdöttrar! Påhittig som du! Så väl värd du var allt detta! Underbara Maggan! Och ett trevligt kalas! Har fotat all den goda maten så jag kan kopiera något till nästa års jubilar…:)

    • Tack Kajsa! Så bra att du fotat maten, då kan jag kanske låna litet bilder till ett ev ”bufféinlägg” längre fram. Lovar att ange ”PHOTO by KAJSA”!
      Kram, kram min kära Bidrottning

  2. Grattis i efterskott till (som min mamma alltid sager) fyllebarnet!!!
    Vilken harlig overraskning med alla familje medlemmar, god mat och lite mysterier.
    Klamde en liten tar nar jag laste om din dag. Jag maste verkligen saga att de lyckades lura dig pa ett otroligt sott satt.
    Later som en otroligt trevlig helg och fodelsedags upplevelse.
    Kram pa dig och grattis igen.
    Gisela

    • Tack Gisela! ”Fyllebarnet” har jag aldrig hört tidigare, men det ska jag komma ihåg. Det finns ju flera bottnar i det ordet och som faktiskt kan gälla samtidigt. Kul! Och snart är det väl din tur att snart fyllas, förlåt hyllas om jag minns rätt från ett inlägg förra året. Eftersom jag inte vet när säger jag bara GRATTIS i förskott! 🙂

      Kram och ha en fin födelsedag du också
      Meggie

  3. Underbar födelsedagsupplevelse! Det är bara att ” tacka livet, som gett mig så mycket”. Vad vore livet utan det sociala nätverket? Stort grattis i efterskott!💐

  4. Jag skrattar gott åt den spräckliga hönan i vassen, det hela var ju rent underbart hanterat. Utö har maken och jag också varit på en helg, det var 50-års present från hans chef och den resan, maten, bubblet och övernattningen var underbar, dock var jag lite rädd för gruvhålet.
    Din födelsedag gick verkligen inte av för hackor och roligt var det att läsa om alla dina funderingar om vykorten. Kram o Grattis rejält i efterskott kära Maj-barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s