Point of no return

Vi har nu passerat ‘point of no return’ och är, vare sig vi vill det eller inte, så sakta på väg mot mörkret igen.

Midsommar, denna mytomspunna och magiska helg ligger redan två veckor bakom oss. Så efterlängtad och med så många förhoppningar och förväntningar knutna till sig, som dessvärre ofta kommer på skam tack vare onådiga vädergudar, och så vips, utan att vi vet ordet av är allt över.

Tiden går fort när man har roligt sägs det, och roligt har vi haft under de här två veckorna med barn, barnbarn och katt på besök. Samtidigt är det en utmaning att härbärgera tio personer på fyrtio kvadratmeter. Mat tre, fyra gånger om dagen, där en tror sig vara ‘lätt’ glutenintolerant, en annan laktosintolerant och en tredje bara äter makaroner och Salami Milano. Kanske inte så konstigt då om man själv blir lite intolerant emellanåt. Och så disken på det, men där har sönerna och Maken varit mina fantastiska ‘diskmaskiner’. Och kanske har de under tiden vid diskbaljan hunnit blivit lite mindre stressade och fått ett bättre immunförsvar. Läst nämligen att det är just det som händer när man skippar diskmaskinen och istället diskar för hand. Hur som helst, en stor eloge till mina tre hjältar.

Det här med sängplatser är inte heller alldeles enkelt. Något år har det tältats, ibland har Maken och jag hyrt in oss på ett par sängar hos en granne. Den här gången löste det sig enkelt, eftersom yngste sonen kom med stor och rymlig husbil. Men det är väl det här som är lite av tjusningen med att vara på landet, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända och hur det ska sluta, men någonstans längs vägen brukar det mesta ändå lösa sig.

Midsommarafton inleddes i strålande sol, vilket var tvärt emot vad alla väderprofeter förutspått, men vad gör det när det är fel åt rätt håll så att säga.

Men säg den lycka som varar beständigt. Barnbarnen hann precis fixa en majstång i miniformat, innan det började blåsa upp och mulna på. Vinden låg på rakt in mot verandan, regnet hängde i luften och termometern visade blygsamma 10 grader. Drömmen om den skira, blommiga sommarklänningen fick raskt ersättas med en bylsig vinterjacka och istället för blomsterkransar i håret blev det mössor på.

Men äta utomhus skulle vi. Det SKA man göra på midsommarafton, oavsett vädergudens åsikt om detta. Ett par svenska flaggor som legat overksamma, sedan en mindre tromb några midsomrar tidigare dragit in över sjön och knäckt vår flaggstång på mitten, fick nu träda i tjänst igen och tjäna som vindskydd. Sedan var det bara att hugga in. Även om vi inte kunde säga att “vi hade i alla fall tur med vädret” tycktes alla vara ense om att “mat och dryck var det  i alla fall inget fel på”.

Kusinerna har alltid roligt när de träffas. Det har skrattats och lekts, byggts hinderbanor runt tomten och spelats spel om kvällarna där även vi vuxna varit med. Och blev det någon gång långtråkigt hade de ju alltid sina telefoner med någon ny Youtube-film eller spel att samlas runt!

Men mest har det badats. Och badats. Och badats. Ofta har vi åkt till den närbelägna campingen, där en enkel variant av rutschkana brukar vara det som lockar. Och när det var sängdags och barnen gick ut för att borsta tänderna, hittade man dem istället alltid nere vid stranden för ännu ett sista dopp. Spelade ingen roll att det var 11 grader i luften och fjorton i vattnet och att regnet vräkte ner. Blött som blött.

De sista dagarna var vi ensamma med två av barnbarnen som då fick testa på att fiska på riktigt. Maken, som nog hade tänkt sig att fiska han också, hade istället fullt sjå att ta av fisken och maska på krokarna efter varje nytt napp. När de kom tillbaka till bryggan hade de tio fina matabborrar med sig, alla mindre fiskar hade fått gå tillbaka ner i sjön. Den dagen blev det rökt abborre till lunch och allt som var kvar efter den måltiden var bara skinn och ben.

Vår minsta båt har länge legat på land i väntan på att barnbarnen skulle visa intresse av att vilja lära sig ro. Och nu var det dags. Båten sattes i sjön och barnen turades om att ta sina första trevande årtag, medan Maken höll sig i närheten med sin båt, om utifall att… De kom snabbt underfund med tekniken, både att ro framåt och att hamna, det vill säga backa med båten, och hur man fick den att svänga genom att ro med ena åran samtidigt som man backade med den andra. Så fort de hade knäckt roddkoden var det svårt att få dem att vilja göra något annat än att ro.

Naturligtvis måste även Miss Molly få vara med på ett hörn i detta inlägg. Förortskatten som för första gången fick uppleva livet på landet och nästan blev schizofren på kuppen. Alla skogsmöss som prasslade över allt och domherrarna och ekorrarna som satt utom räckhåll i träden och skrattade åt henne. Men skrattar bäst som skrattar sist, och det dröjde inte länge innan en av domherrarna fick plikta med sitt liv. Då insåg Maken att det nog var bäst att plocka ner fågelmatarna så länge Molly var kvar.

Även om det ligger i kattens natur att jaga gav det inte några pluspoäng att ge sig på våra fåglar. Däremot blev hon snabbt en hejare på att ta möss och för det jobbet har hon fått många guldstjärnor. Kvarlevorna efter 12 möss ligger nu ceremoniellt begravda enligt konstens alla regler i resterna av den överblivna planteringsjorden.

 

Nu har alla rest hem, fågelmatarna är tillbaka på sina platser, lugnet har lagt sig över Aspviken och allt är som vanligt igen. Det vill säga det blåser och mellan vindbyarna ömsom sol och ömsom regn.

Äppelkaka med calvados

Här kommer nu det utlovade receptet på äppelkakan, den som passar så bra till öl!

Kanske rynkas det på snorkiga näsor och muttras om ohelig allians, när jag försöker gifta ihop äppelkaka och öl, men för mig är det a match made in heaven.

What the heck, kan man servera porter eller guinness till chokladtårta, går det naturligtvis alldeles utmärkt att dricka öl till äppelkaka.

Själv är jag egentligen inte någon ölälskare, så det behöver inte ens vara FINÖL, ju blaskigare desto bättre. Och som sagt, den smakar bra också till kaffe, thé, ett glas kall mjölk eller vad man nu föredrar. Eller så behöver man inte dricka något alls, bara skära upp en skiva och trycka in i munnen rakt upp och ner på stående fot. Your choice!
appelkaka-1

 

Äppelkaka med calvados

Det här behövs

  • 150 gr smör
  • 1,75 dl socker
  • 3 ägg
  • 3,5 dl mjöl + 2 tsk bakpulver, 2 tsk vaniljsocker och 1 tsk stött kardemumma
  • 1/2 äpple
  • 1/2 dl naturell yoghurt
  • 2 msk calvados (eller rom, whisky, punsch, eller skippa alkoholen helt och tag ett par matskedar pressad citron istället)

Fyllning

  • 1,5 äpplen, typ Royal gala
  • 1 dl farin eller mörkt muscovadosocker
  • 1 tsk kanel
  • 1 tsk stötta kardemummakärnor

Gör så här

Sätt ugnen på 200 grader

  1. Lägg smöret i en kastrull och värm på svag värme, precis så mycket att det mjuknar och börjar smälta litet.
  2. Häll över smöret i en bunke tillsammans med sockret och vispa pösigt.
  3. Tillsätt äggen ett i taget och fortsätt vispa någon minut.
  4. Skala och dela ett av äpplena mitt itu och riv ena halvan på rivjärnets grova sida.
  5. Blanda försiktigt ner det rivna äpplet i smeten med en träslev eller sked.
  6. Sikta ner mjölet blandat med bakpulver, vaniljsocker och 1 tsk stött kardemumma omväxlande med calvados* och yoghurt.
  7. Häll smeten i en smord och ströad ringform.
  8. Blanda farinsocker,  kardemumma och kanel i en plastpåse.
  9. Skala det andra äpplet, kärna ur och skär i drygt centimetertjocka klyftor tillsammans med den kvarvarande halvan (ska bli 12-15 stycken).
  10. Lägg klyftorna i plastpåsen och skaka om så att de täcks av socker- och kryddblandningen.
  11. Tryck ner äppelklyftorna med lagom mellanrum i smeten.
  12. Toppa med det som är kvar av socker- och kryddblandningen.
  13. Sätt in kakan i ugnen och sänk temperaturen till 175 grader. Kolla kakan efter 30 minuter med en sticka. Är den torr är kakan klar, grädda annars ytterligare 5-10 minuter. Täck med smörpapper om kakan börjar se mörk ut.

* Nu, precis när ni fått kläm på receptet och kanske börjat kolla i barskåpet, kommer jag här och ska krångla/kladda till det litet; istället för att blanda ner calvadosen i smeten tillsammans med mjölet kan man låta äppelklyftorna marinera en stund i spriten. Häll sedan av den direkt i smeten medan äppelklyftorna får åka kana ner i plastpåsen och mingla runt bland socker och kryddor. Blir något geggigare men smaken av calvados kommer att känns litet tydligare, om man nu gillar det.

kaka-i-ugnen

appelkaka-3

Sikta över litet florsocker när kakan svalnat.

kaffe-och-kaka

Ett riktigt hundliv

Milla i Angarn

Vi har blivit med hund! Eller nej…, fast jo, det kan man väl ändå säga, även om det bara är tillfälligt. Det vill säga, vi tar hand om våra vänners hund i tre veckor, medan de själva är på resa i Vietnam. En sju månaders valp av sorten dansk-svensk gårdshund, som lystrar till namnet Milla. En högst bedårande liten hundfröken som kärleksfullt kastar sig över alla hon möter, vare sig det uppskattas eller inte, så där gäller det att vara litet bestämd. Det är viktigt att inse att det inte är alla som uppskattar närkontakt med hundar.

Vi har nu haft Milla i en vecka och hon har funnit sig väl till rätta. När det gäller nattsömnen känns det dock som att vi har fått en liten bebis och plötsligt är småbarnsföräldrar på nytt.

Hon somnar oftast i sin egen korg, men precis när vi själva somnat väcks vi av små klor som klapprar fram över golvet. Först till min sida av sängen och när jag låtsas sova trampar hon vidare till Maken. Därefter följer några turer när vi utan större framgång bär tillbaka henne till korgen. Till slut ger jag efter och låter henne komma upp i min säng. Kvickt slinker hon in under täcket och ålar sig ner till fotändan, varefter vi båda somnar igen.

Ett par timmar senare vaknar jag med ett ryck, känner hunden mellan fötterna, men den inte rör sig när jag buffar på henne. Inser med fasa att hon kanske har dött av syrebrist. Sätter mig upp och drar sedan en suck av lättnad när jag upptäcker att hon lyckligtvis stuckit nosen utanför täcket. Om det nu berodde på bristen på luft eller eventuell odör från mina fötter låter jag vara osagt.

I går morse inträffade dock något som vi var helt oförberedda på. När jag skulle bädda upptäckte jag små brunröda fläckar längst ner på lakanet och oroligt började jag undersöka min visserligen läkta, men ändå ganska nyopererade fot. Hade Milla kommit åt och lyckats riva upp ärret i sömnen? Nej, det såg fortsatt helt och fint ut.

Efter en stund insåg både Maken och jag att vår lilla valp över en natt förvandlats från bebis till hormonstinn tonåring, som just fått sin första “mens”, det vill säga börjat löpa. Hjälp, hur gör vi nu? Är det Libress eller Always Ultra, med eller utan vingar, som gäller?

Det blev en tur till den närbelägna djuraffären, där vi fick råd och hjälp och en svart liten tygblöja för inomhusbruk inhandlades.

Nu gäller det bara att hålla hårt i kopplet på promenaderna och så långt bort som möjligt från alla kärlekskranka hanhundar, så att husse och matte inte råkar ut för någon liten överraskning om ett par månader.

Milla i Angarn 2

Cute as cute can be!

Köksrenovering

Trots konstant regn under i stort sett en hel vecka lyckades vi ändå mobilisera oss och få gjort det som måste göras innan vi kunde låsa stugan och flytta hem till storstadens larm och brus igen.

De sista lingonen plockades och rensades plus en hink till vännerna som inte kunde vara med på den årliga lingonplockningen litet tidigare. Vattlingon direkt i hinken skulle man kunna säga.

Sedan var det växthuset som skulle tömmas på det som ännu inte mognat, vilket efter den kalla sommaren faktiskt var det mesta.

Det enda som växte och var grönare än någonsin var gräset och att klippa en vattensjuk gräsmatta med tre decimeter högt gräs är inte gjort i en handvändning. Efter ett par timmar var det bara att kapitulera och låta halva tomten förbli oklippt till nästa vår.

Vidare skulle krukor och blomlådor tömmas och tvättas, julgäddan såväl som båten dras upp, vattenslangarna i sjön plockas upp och huset städas ur. Till slut var dock en lätt kaotisk vecka till ända och när den sprängfyllda bilen med cyklarna hängandes där bak så småningom rullade ut ur Paradiset lyste åter solen och den höstfärgade skogen runt sjön speglade sig så vackert i det blanka vattnet.

Höstfärger

Hemma igen väntade snart ett nytt kaos, om än av något angenämare slag. Det var äntligen dags för operation köksrenovering. Vårt gamla originalkök från början av femtiotalet har, trots en viss charm, gjort sitt och för två långa personer ska det bli skönt att nu få räta på ryggarna och kunna ha en normal arbetsställning när vi jobbar där.

Rivning kök

Lätt panik uppstod när det visade sig att den nya köksbänken var för lång och omöjlig att bära upp för trapporna, än mindre att ta in i hallen och därifrån svänga in den i köket. Vår snälla fastighetsskötare, som råkade ha sin alldeles egna lilla grävskopa på plats, löste dock problemet åt oss.

Köksbänk

Nu lever vi i vardagsrummet tillsammans med det nya köket i platta paket från IKEA, kaffebryggare och mikro, där den i förväg hemlagade och frysta maten värms  och serveras på papperstallrikar. Kanske inte så klimatsmart, men hellre det under en kort tid än att behöva diska på toaletten i onödan. Hittills har det gått bra – säger jag, som under veckan opererat foten och den mesta tiden övervakar hantverkarna bekvämt placerad i en fåtölj med foten i högläge, medan Maken passar upp. Passat upp har också goda vänner gjort genom att redan bjuda på middag två gånger. Tack Kajsa och Ronaldo!

I lördags var det säsongsavslutning för barnbarnets fotbollslag med träningmatch i Täby. Eftersom det är nästgårds kunde jag stödd på Maken ändå vara på plats och heja.

Många minnen dyker upp när jag ser de här småkillarna springa kors och tvärs litet huller om buller över planen och jag tänker på när sonen var i samma ålder (och på alla 25 fotbollsåren därefter). Hur jag i början skjutsade till träningarna tills han var gammal nog att släppas iväg själv och hur jag alltid var med och såg alla matcher, i ur och skur. Ja, så gott som alla i alla fall, utom de som spelades på Gotland.

Likheter och olikheter mellan far och son flimrar förbi när barnbarnet, som för dagen bär den gula kaptensbindeln runt armen, med långa, lätta löpsteg, trots sin ringa längd, springer ut på planen. Han är inte riktigt lika teknisk som sin pappa, än, men en riktig måltjuv och bidrog med sina två mål till en snygg upphämtning vid läge 0-3. Sedan fortsatte målen att trilla in från båda håll, men BP fick ändå se sig besegrade till slut i en jämn match som slutade 4-5.

Och så här högt hoppar man av glädje över att ha gjort mål.

Den ena röd, den andra vit

När sommarvärmen äntligen anlände förra helgen, den som varade i tre hela dagar – värmen alltså – var det som att inte bara jag och Maken utan hela naturen vaknade till liv. För första gången sedan vi kom hit i år kunde vi sitta ute på verandan och äta både frukost, lunch och middag, omgivna av det somrigt sövande surret från insekter och de ljuvliga dofterna från den röda och den vita rosenbusken.

Stolen rose

I nästan varenda blomma sitter humlor, bin, märkliga skalbaggar eller andra insekter och suger nektar.

Röd ros

Vit ros med insekt

Jag vet inte vad rosenbuskarna heter, men den vita har jag givit namnet The stolen rose, eftersom jag tillskansat mig den genom egenmäktigt förfarande. Vid det här laget bör det dock vara preskriberat. När detta hände fanns i byn där vi bor en ödetomt med ett gult litet ruckel till stuga på. Ägarskapet av tomten och stugan delades av några bröder som inte verkade bry sig och heller aldrig var där. Tomten hade vuxit igen och stugan höll knappt ihop längre med hål i taket och trasiga fönsterrutor. Sönerna, som då var små, kallade stället för Villa Villekulla på grund av husets gula färg och tyckte det var jättespännande att smyga omkring i det höga gräset och “jaga tjuvar” och skjuta på varandra med sina vattenpistoler.

Mitt i allt det vildvuxna hittade jag en dag två oerhört taggbeströdda spetor som förmodligen en gång varit en sådan där gammaldags vacker rosenbuske. Den var värd ett bättre öde tyckte jag, än att behöva dö kvävningsdöden bland sly, tistlar och annat ogräs. Så jag gick hem efter en spade och grävde helt sonika upp de två pinnarna, som dessvärre inte såg ut att innehålla särskilt mycket liv och grävde ner dem i ena hörnet av verandan som ersättning för en syrenbuske som dött.

Det tog några år innan rosen fann sig till rätta, men efter tre, fyra år hade den tagit sig så pass att de första knopparna började komma. Sedan har den fortsatt att växa sig allt större och kraftigare med riklig blomning. Tyvärr är allt över efter en dryg vecka och sedan är det bara att vänta ytterligare ett år till nästa gång. Och i år gick det fortare än så. Efter fyra dagar hade regnet gjort sitt och gräsmattan var översållad av vita kronblad och de återstående blommorna var bruna och vissna. Samma öde drabbade den röda rosenbusken. Känns litet sorgligt med så kort njutning.

Vissna rosor 2

vISSNA ROSOR

Idag har en av bröderna tagit sitt ansvar för Villa Villekulla och renoverat den lilla stugan både ut- och invändigt. Nu är den svenskt röd med vita knutar och detaljer, och tomten grön och välskött, men av de gamla kulturväxterna finns tyvärr ingenting kvar.

Det svala vädret har gjort att plantorna i växthuset krävt minimalt med tillsyn och vattning. Allt växer så det knakar, frodigt och grönt, och till och med basilikan verkar obekymrad av de låga kvälls- och nattemperaturerna. Två fina gurkor har redan skördats och i morse upptäckte jag tolv små gröna tomater, black cherry, som är på gång.

Gurka

Växthus

Tomater

Coleslaw eller amerikansk vitkålssallad

Att en av mattrenderna det senaste året har varit det “dragna” köttet i olika varianter, det vill säga ‘pulled pork’, ‘pulled beef’ eller ‘pulled chicken’, kan väl knappast ha undgått någon. Kött som kryddas och lagas i täckt gryta i ugnen på låg värme under många timmar. Jag har själv lagat det med både högrev, fläskkarré och kyckling och det har blivit otroligt gott varje gång. Men som sagt, det tar tid och är inget man gör så där ad hoc när man plötsligt får oväntat besök.

När min lokala ICA-handlare för ett tag sedan bjöd på provsmakning av den färdiglagade och vacuumförpackade varianten pulled turkey, smakade det inte bara gott utan kändes också som något som kunde vara bra att ha på lut i kylen den där dagen när tid, lust och fantasi tryter. För det gör den ju emellanåt, åtminstone för mig, som häromdagen till exempel.

Av de sista potatisarna, som var kvar efter julens alla sillar och Jansson, blev ett gott potatismos och medan köttet värmdes i ugnen blandade jag ihop en god, krämig vitkålssallad. Receptet lyckades jag utverka av servitrisen när vi för många år sedan  åt middag på The Manhattan Chili Co i New York. Det var ett enkelt och okonventionellt matställe som då låg på 43rd Str och Broadway och var känt för sina fantastiska chilirätter och där den här coleslawen var ett av dragplåstren. Till och med inredningen var en ren och skär hyllning till chilin med bland annat bord utformade som chilifrukter i rött, grön och gult.

Om man följer receptet nedan kommer det att bli en rejäl sats, som kanske lämpar sig bättre vid sommarens grillfester, men det är inga problem att göra en mindre mängd. Se bara till att använda alla ingredienserna och smaka er sedan fram vad gäller måttangivelserna. Och för den som avskräcks av mängden fet majonäs är det bara att ta mindre av den och mer av gräddfil eller creme fraiche.

Coleslaw

Coleslaw / Vitkålssallad Manhattan Chili Co style

Ingredienser

  • 1 kg vitkål
  • 3 stora morötter (ca 300 gr)
  • 2  fasta och syrliga äpplen
  • 2,5 dl majonäs (gärna Hellman’s)
  • 2,5 dl gräddfil eller creme fraiche
  • saft och rivet skal av en lime (kan ersättas av en halv citron)
  • 2-3 msk grovkornig fransk senap
  • 2-3 msk socker

Metod

  • Blanda majonäs, gräddfil, socker, senap tillsammans med saft och rivet skal av limen. Tillsätt inte allt socker, senap och lime från början utan smaka av efter egna preferenser.
  • Skölj kålen och strimla fint, gärna i matberedare. Plocka bort alla större bitar som matberedaren missat och skär i mindre delar.
  • Tvätta, skala och riv morötterna grovt.
  • Tvätta, skala och tärna äpplena.

Tillagning

  • Blanda allt i en stor skål (ej metall) och låt gärna stå i kylen över natten så att smakerna mognar.

Blanda sallad

Kan sedan serveras till det mesta, till exempel grillad fisk, hamburgare eller som här pulled turkey.

Pulled turkey med coleslaw_redigerad-1

PS. Har googlat och sett att The Manhattan Chili Co fortfarande finns kvar, men har nu flyttat till 42nd and Grand Central Terminal, för den som har vägarna förbi. Utbudet verkar större nu, men kanske på bekostnad av trivselfaktorn.

Efterlysning: glastallrikar och mexikanska glas

Den här glastallriken, eller snarare fyra stycken, köpte jag på rea på Åhléns i slutet av 70-talet. Ibland bedrar snålheten visheten, även på rea, och jag ångrade ganska snart att jag inte köpt ytterligare några. Men då var det försent. Om det är någon som kanske har några av dessa tallrikar liggande bortglömda i ett skåp och vill bli av med dem, så är jag villig att ge dem ett nytt hem, dvs köpa dem. Om inte, kanske någon ändå vet vad serien heter och var den är tillverkade.

Glastallrik

De blå glasen nedan är handblåsta mexikanska glas, inköpta på El Indio i Gamla stan på 90-talet. De är mina favoritglas, som jag använder varje dag och jag har kompletterat allt eftersom de “slitits ut” under åren. Modellerna har varierat.

Affären El Indio finns visserligen kvar men har gått från att vara återförsäljare av mexikanskt hantverk till att bli en kommersiell souveniraffär och jag har inte lyckats hitta någon som säljer glasen idag. Någon som vet, eller som har några att sälja. Samma sak gäller det gröna glaset, också det populärt på 90-talet.

 

Hell week och sanningen om den mystiska Siv Harj

Åren rullar på och det mesta upprepar sig i ett slags evigt kretslopp. Samma sak gäller här på bloggen. Det känns som att många av inläggen redan publicerats minst en gång tidigare och bilderna likaså; det är påskfirande på isen, Valborg med boulematch, midsommarfirande, lingonhelg varvat med litet fågelskådning och vandringar. Medge, det börjar bli litet enahanda, denna ”the same procedure as last year”. Kanske är det också därför som det just nu blir längre och längre mellan inläggen, för att undvika alltför mycket upprepning.

En sak har jag dock inte avhandlat tidigare och det är ämnet födelsedagsfirande, men först detta; jag måste ju  ändå ge er några glimtar från den årliga boulematchen på Valborgsmässoafton, hihi….

 

Nu åter till ämnet födelsedagsfirande och jag säger bara: Äntligen! Hell week is over!

Fast så mycket ”hell” blev det inte, bara väldigt trevligt och precis lagom så här i backspegeln.

Att fira födelsedag (min egen alltså) är inte riktigt min melodi och inte något jag gör med några större åthävor.  Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att stå i centrum, åtminstone inte i större sammanhang.

Ju äldre man blir, desto snabbare tycks dessutom tiden gå och mållinjen, i det där loppet man för ovanlighetens skull helst vill sluta sist i, kommer allt närmare. Och skulle det vara något att fira?

Den här gången satte dock Maken ner foten.

–  Det begriper du väl att du måste ha fest, nu när du fyller litet mer än vanligt, sa han med eftertryck och en mycket bestämd röst.

Vad då ”litet mer än vanligt”? Vad menar han? Betyder det att avståndet till den där oundvikliga mållinjen i all hast plötsligt blivit dubbelt så kort, eller hälften så långt? Fast, å andra sidan läste jag nyligen att 60 är det nya 40, 70 det nya 50 och 80 det nya 60, så förhoppningsvis är det ändå ett tag kvar innan det är dags att gå i mål.

Så, efter stor vånda och några veckors ångest gick jag till slut med på att ha en liten fest.

Då började istället tankarna kring allt det praktiska att snurra. Skulle vi hyra lokal eller inte? Om inte, hur många får plats i lägenheten och hur gör vi med barn och barnbarn?

Att ha fem underbara, men på tårta sockerstinna småbarn, som kastar sig i gardinerna som vore de lianer och kanske kraschlandar i den gravade laxen eller någon paj kändes inte helt optimalt.

Jovisst, jag överdriver naturligtvis, men bara litet, för när de här kusinerna träffas, leker och triggar varandra kan precis vad som helst hända – åtminstone om det sker inomhus, i en lägenhet.

Och hur gör vi med maten? Catering eller laga själv och hur mycket äter och dricker folk? Ja, det fanns onekligen en del att fundera över.

Något lugnare blev jag när Maken berättade att sönerna med familjer bett att få fira mig på söndagen innan den riktiga dagen och att han och jag skulle tillbringa lördagsdygnet i min barndoms hemtrakter.

Aha, då förstår jag precis. Härliga Nynäs Havsbad Spa på lördagen och så kommer barn och barnbarn ner på söndagen eller så träffar vi dem för lunch någonstans inne i stan på vägen hem. För visst är det väl så det är tänkt? Det blir perfekt!

Innan jag går vidare till själva firandet, och för att göra en relativt kort historia något längre, måste jag ändå först ta er med tillbaka till slutet av mars, då ett vykort från Paris damp ner i brevlådan. Adresserat till mig, inte mig och Maken, och undertecknat ”Din tillgivna Siv Haij”.

Vykort från Paris

Kortet orsakade ett visst huvudbry och väckte genast detektiven inom mig till liv (vet inte om jag nämnt att jag som barn faktiskt fantiserade om att bli just detektiv).

Jag känner inte någon Siv Haij och inte någon annan Siv heller för den delen. Jo, det skulle vara Siv Larsson då, personalchefens sekreterare en gång i världen, men det är väl tveksamt om hon fortfarande lever.

Kortet innehöll dessutom detaljer som knappt ens den närmaste kretsen kunde känna till, och bland dem var det inte någon som hade varit i Paris vid den här tiden.

Kortet och texten analyserades ner till minsta lilla kommatecken. Handstilen var inte bekant, det vill säga den tillhörde inte någon av sönerna eller deras fruar och inte heller Maken eller någon av de närmaste vännerna.

Jag googlade på namnet Siv Haij (tillsammans med snarlika kombinationer som Siv Harj eller Liv Haij alternativt Harj) och – tro’t eller ej – det finns faktisk en 74-årig dam i Dals Långed som heter, ja, just det – Siv Haij! Ett tag var jag nära att skriva till henne och tacka för kortet, men jag kom aldrig till skott.

Jag bar ständigt med mig kortet i väskan och visade det för alla jag träffade i jakten på en lösning. Engagemanget från omgivningen var stort och förslagen många, men längre än så kom vi inte och till slut gav jag upp och la det på hyllan.

Strax före påsk kom så ett nytt kort, nu från Köpenhamn. Den här gången lutade det mer åt att den ”tillgivna” hette Siv Harj. Hon skrev att hon snart skulle komma till Stockholm och hoppades att vi då kunde träffas i skogen över en sats kolbullar med lingon (Hälsinglands nationalrätt!)!!!

Nu blev det ju uppenbart att någon där ute drev eller skojade med mig. Maken trodde att det kanske hade något med min kommande födelsedag att göra och misstankarna föll på äldste sonen, som älskar den här typen av practical jokes. När tillfälle gavs kunde jag därför inte låta bli att fråga hans fru, litet nonchalant så där i förbigående bara, om hon hade haft trevligt i Paris.

Vad då? Nej, jag har inte varit i Paris.
– Nähä, jag fick för mig att det var du, men det var kanske Johan?
– Nä, det var i Skottland han var.
– Jaha, förlåt, då har jag blandat ihop det med någon annan.

Hon lät trovärdig, så ingen hjälp där alltså. Men med två kort måste det ju komma ett tredje med någon form av upplösning. Och ja, det gjorde det – på Valborgsmässoafton, efter boulematch och andra festligheter, låg det och väntade på oss i brevlådan när vi kom hem. Och nu skulle vi äntligen ses, Siv Harj och jag. På morgonkvisten på lördagen, någonstans söder om söder, och Sivan själv skulle kännas igen på den röda ros hon bar.

Misstankarna riktades nu mot Maken istället, åtminstone måste han ju vara inblandad på något vis, och han ansattes kontinuerligt under de kommande dygnen med frågor om vem Siv Harj kunde vara och hur och var vi skulle mötas. Han hade naturligtvis ingen aaaaning, men på fredagskvällen meddelade han plötsligt att nu hade Siv ringt (fast han kände inte igen rösten och visste inte vem hon var!) och att vi skulle träffas utanför Nynäshamn.

När jag litet senare samma kväll höll på att packa ner lilla klänningen och dom högklackade, frågade den fågelskådande Maken om det var okej att vi på väg till Nynäs gjorde en avstickare till Årsta Havsbad. Han hade sett rapporter på artportalen att en småspräcklig sumphöna uppehöll sig där och det kunde ju i så fall ge honom ytterligare ett kryss på artlistan. Hm, borde jag ha anat sumphönor i mossen här? Ja, kanske.

– Småspräcklig sumphöna!? Neeej, inte den här da’n väl? Måste vi? Okej då.

Lördagen kom, Maken kollade rapporterna på artportalen en sista gång, hönan tycktes vara kvar och vi gav oss iväg. Årsta Havsbad kände jag till sedan tidigare och guidade vant Maken medan jag i tankarna pendlade mellan det förestående mötet med den mystiska Siv Harj och spa-avdelningen på Nynäs Havsbad, där jag snart skulle få njuta av väldoftande krämer och en härlig ansiktsbehandling, eller vad det nu var Maken tänkte överraska mig med.

Vid Årsta brygga var det trångt och tjockt med bilar och jag hade fullt upp med att spana efter lämplig parkeringsplats samtidigt som jag försökte upptäcka om det låg någon spräcklig höna och guppade vid stranden eller i vassen.

Men titta, är det inte Siv Harj som står där, utbrast plötsligt Maken.
Va, var då?

Jag tittade mot brygga men såg bara en massa människor, som med väskor, matkassar och systempåsar väntade på att båten skulle komma och ta dem över till Utö och kanske en grillkväll i sommarstugan.

Där, sade Maken och pekade mot lastkajen. Ser du inte? Det är ju Siv Harj.

Var? Allt jag såg var ett virrvarr av några för mig obekanta vuxna och barn som stod på rad framför ett par varuvagnar och alla med en stor vit lapp med en bokstav på hängande runt halsen och en röd ros i handen.

Från vänster till höger stavade jag mig långsamt fram till, just det – S I V  H A R J. Surprise! Bokstäverna var begynnelsebokstaven i vart och ett av mina nära och käras förnamn – och jag hade inte ens känt igen dem!!

Snipp snapp snut, här materialiserade sig den mystiska Siv Harj till slut.

Siv Harj

Uppvaktning med rosor

 

Från Årsta brygga blev det båt över till Utö med ett härligt dygn fyllt av nya överraskningar och god mat på Utö värdshus.

Utö värdshus

 

Efter en god lunch blev det bland annat blev tipspromenad i Meggie-kunskap bland vitsippor, gruvhål och massor av havsluft. Sönerna hade satt ihop en ny och kul variant med 13 stycken 1 x 2-frågor där det inte fanns några i förväg givna svar på frågorna. Det var jag som fick gå sist och bestämma vilka svar som var de rätta eller åtminstone låg så nära sanningen som möjligt.

Ett exempel: vad skulle mina pojkar ha hetat om de varit flickor:
1 Linda – Linnéa,
x Britt-Marie – Ann-Charlotte,
2 Anna – Maria.
Jag skulle inte ha valt någon av namnkombinationerna, men om dessa hade varit de enda alternativ jag haft att välja mellan hade det förmodligen blivit alt 1. Så rätt svar: Linda och Linnéa.

 

Trots presenter, champagne, god mat och härlig gemenskap var kvällens höjdpunkt nog ändå när sönerna spelade upp ett collage av videohälsningar från vänner och kompisar från förr och nu och när och fjärran. Hur de lyckats spåra gamla klass- och studentkamrater, vänner från tiden vi bodde i USA men inte haft kontakt med på många år och nya och gamla arbetskamrater förstår jag fortfarande inte, bara att de gjort ett jättejobb. Jag blev mycket rörd, både över omtanken bakom och vid åsynen av ansikten jag inte sett på så länge och tårarna rann konstant under hela visningen. Ett fint och härligt minne som jag tagit fram och tittat på flera gånger sedan vi kom hem.

Tack SIV HARJ – det vill säga  mina underbara, fantastiska söner, mina fina svärdöttrar och barnbarn, min älskade man och hans fina dotter med familj för ett oförglömligt dygn med mycket skratt och tårar. Älskar er!

Jag och pojkarna

 

En stolt och tacksam moder med en av festfixarna – så där dagen efter!

Mor och son

 

Den riktiga födelsedagen firades några dagar senare med en liten, lagom fest hemma i lägenheten för närmaste vännerna, några grannar och ett par släktingar. Och med ett fint och rörande litet tal av underbara Kajsa.

Kajsas tal

 

Festen är över och gästerna har gått hem för länge sedan. Kvar är bara resterna av den hemlagade buffén som vi nu har ätit av i fem dagar. Och hade inte kajorna kalasat på en helt orörd paj på svartrötter och getost, som jag på grund av platsbrist i kylen ställt ut på balkongen under natten, hade vi väl fortfarande knaprat på rester.

PS Om ni undrar vem som låg bakom hela historien med Siv Harj, så var det svärdottern vars namn börjar på S. Hon bad en kollega, som skulle till Paris, att skriva (utifrån svärdotterns manus) och skicka ett kort därifrån. Kollegan anlitade sedan i sin tur en bekant som skulle till Köpenhamn som sändebud för kort nummer två. Det tredje kortet postades i Trelleborg, men försvann tydligen någonstans i posthanteringen, så ett nytt fick i all hast införskaffas på självaste Valborgsmässoafton och lär ha levererats i smyg direkt i vår brevlåda av S själv. Det började ju bli bråttom med bara två dagar kvar till lördagen. Klurigt, kära S! Och det har varit en helt otroligt rolig och spännande resa mot mötet med den mystiska Siv Harj! Det kommer att bli svårt att slå detta!

 

 

Tillbakablick på året som gått – 2013

Januari – februari – mars

Jag vet inte hur länge det är ok att säga Gott Nytt År och önska god fortsättning, men eftersom det är tjugondag Knut idag och den glada julen (och alla därpå följande helger) därmed är slut, så är det väl hög tid. Så,

 Alla mina bloggvänner och andra som tittar in emellanåt – en riktigt god fortsättning på 2014 önskar jag er!

Så här i början av ett nytt år, som fortfarande ligger som ett oskrivet blad framför oss, känns det ändå bra att stanna upp och reflektera över det som varit. För mig och Maken har 2013 varit ett bra år. Även om allt inte gått vår väg finns det så mycket, stort som smått, att känna glädje och tacksamhet över, och där drömmarna gått i krasch får man ta nya tag och försöka hitta andra angreppssätt och lösningar på problemen. Tiden är för kort för att lägga energi på bitterhet och besvikelse.

Vi inledde 2013 med en resa till Nynäshamn, där en exotisk fågel slagit följe med gräsänderna i hamnen, en mandarinand. Vi hittade den direkt, där den låg och guppade som en färgglad italiensk keramikfågel bland alla övriga brunmurriga fåglar.

En av vinterns höjdpunkter var besöket på Landsort, Stockholms skärgårds sydligaste utpost. Kargt, kallt och isigt och trots detta hittade vi en sånglärka som lyckats överleva den stränga vintern.

Kultur i form av teater tillsammans med äldsta barnbarnen, när vi såg Astrid Lindgrens ”Lotta på Bråkmakargatan” på Stockholms stadsteater.

Påsk i vårt Paradis i norra Hälsingland, där vi som vanligt bjöd vänner och grannar runt sjön på både bländvit snö och strålande sol tillsammans med ärtsoppa, punsch och saffranspannkaka.

April – maj – juni

Ett säkert vårtecken är fotbollsallsvenskan som drar igång i början av april. Den 7 april var det allsvensk hemmapremiär för Makens lag AIK på Nya Råsunda (även kallat Friend’s Arena).

På Musik- och teatermuséet ställde väninnan Kajsas faster Beata Bergström, 92 år, ut bilder från sina 30 år som fotograf på Dramaten, bland annat under Ingmar Bergman. Maken blev ombedd att agera mingelfotograf på vernissagen.

April avslutades med traditionsenlig boule-match med vännerna och på kvällen majbrasa på Ellavallen i Täby.

Under några kalla och regniga dagar i Paris blev en utflykt till Giverny och Monets trädgård en minnesvärd upplevelse. Hemma igen var det dags att packa på nytt inför sommarens flytt till Paradiset.

Midsommaren inleddes i vackert väder med jordgubbar och sommardrink på bryggan, därefter knytis i hagen med grannarna i ”byn”.

I år var det tio år sedan vi överraskade våra vänner under en vandring längs Höga kusten-leden med att be dem vara våra bröllopsvittnen när vi dagen därpå tänkte gifta oss på båten ut till Ulvön, surströmmingens hemvist. Bröllopsklädseln var shorts och vandringskängor och brudbuketten bestod av skogens sista liljekonvaljer. Tioårsjubiléet firades med några rejäla räkmackor hos Lill-Babs på hennes Caffär i Järvsö.

Juli – augusti – september

Att få vakna till en vacker morgon med fågelsång och spegelblank sjö är en ynnest. Att sedan få följa upp med en paddeltur där kajaken skär som en kniv genom ”salsgolvet” och det enda som hörs är lommens skrik, det överträffar det mesta.

Det slår nästan aldrig fel, på Herman-dagen den 12 juli är de första hjortronen mogna och färdiga att plocka. Så även i år, och det blev en spännande utflykt för barnbarnen, som var på besök, när vi på kvällen for iväg för att inspektera ”vår myr”. Inte bara om vi skulle hitta några bär utan också om vi kanske skulle få se en skymt av en någon björn eller älg.

I augusti fick vi rå om barnbarnet Jack en hel vecka när det var dags för föräldrarna att börja jobba igen. Många fisketurer för Jack och morfar blev det, och många abborrar.

När maken senare i månaden hade namnsdag bjöds han på kolbullar och halloncheesecake i kvällssolen ute på hällorna.

I september var det dags att ta tillvara på skogens röda guld och som vanligt kom våra vänner på lingonplockarbesök. I september blev det också en resa hem till förorten för att heja på sonen och hans kompis när de som lag simmade och sprang mellan och över öarna från Sandhamn till Utö i Ö till Ö-loppet. 65 km löpning och 10 km simning!

Oktober – november – december

När naturen gick från olika nyanser av grönt till flammande gult och rött var det dags att packa ihop och flytta hem igen och återknyta kontakterna med barn, barnbarn och våra vänner. Höstlovsvandring längs Roslagsleden med stopp för lek och korvgrillning. Våra egna vandringar en gång i veckan tillsammans med våra vänner. Vid en av dessa kom vi litet vilse men fick hjälp av en get- och åsnefarmande kvinna som med säker hand förde oss genom skogen tillbaka till landsvägen.

Under november blev det två besök på Stockholmsmässan i Älvsjö. Först Matmässan som numera handlar mer om vin och andra alkoholhaltiga drycker än om mat, sedan Fotomässan där Maken hade några av sina bilder utställda.

Allhelgonahelg med gravsmyckning och varma tankar till nära och kära som inte längre finns med oss. Luciafirande på dagis där alla flickor som ville fick vara lucior och där tomtar och pepparkaksgubbar fortfarande var tillåtna, tack och lov.

Julaftonsfirande hos yngste sonen, där barnens julklapp snabbt blev pappornas leksak. Nyårsafton inleddes med att gå ut och heja fram Kajsa i Nyårsloppet. Tolv timmar senare var det dags att hälla upp champagnen och skåla, kramas och pussas och hälsa 2014 välkommet.

Ett besök på Wienerkonditoriet

Bara tre vilsna själar i det stora kontorslandskapet idag. Dag före helgdag betyder halv arbetsdag och många hade passat på att förvandla flextid till ledig tid. Samtidigt är det skönt att jobba sådana här dagar när det är tyst och lugnt, man får så mycket gjort och ändå har man hela eftermiddagen fri.

Klockan 12, när jag precis höll på att packa ihop, ringde Maken och undrade om vi skulle träffas och titta in på det nyrenoverade Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan för en kaffe på vägen hem.

Wienerkonditoriet har legat på samma plats sedan 1904, på “fina gatan”, och då som nu omgiven av tjusiga butiker som alla andas lyxkonsumtion en masse.

Tyvärr känns det som att den varma, hemtrevliga atmosfären från anno dazumal gått samma öde till mötes som den gamla inredningen, det vill säga hamnat på soptippen. Nu har det gamla konditoriet fått nytt namn, Wiener Caféet anno 1904, och en ny inredning som tycks tänkt att förmedla en air av Paris.

Wienerkonditoriet

Stenugnsbakat bröd, dyrbara smörgåsar, frestande bakverk och serveringspersonal i oklanderliga vita jackor och svarta flugor som ilar fram och tillbaka mellan borden och flinkt hanterar både vinkaraffer och kaffekannor.

Vi studerar den relativt dyra, dock inte hutlösa, menyn och bestämmer oss för kaffe med varm mjölk, är vi nu i Paris så är vi, och till det en tartelett du jour. Just den här dagen fanns det dock inte någon “dagens”, så det blev istället en hallonmousse. Här såg vi framför oss de bitar av den hallonmoussetårta vi förr brukade köpa på Mörbyhus i Danderyd när någon på jobbet fyllde jämt och skulle firas.

Döm om vår förvåning när denna skapelse i glas med tre små “tuttar” på toppen kom in. Jättegod, men kanske inte vad vi hade tänkt oss till kaffet. Men ner slank den dock illa kvickt.

Wienerkonditoriet, moussetårta

Nöjda och belåtna blev det en promenad Nybrogatan upp till Östermalmstorg för att leta efter ett postkontor och sedan vidare upp till Valhallavägen och bort mot Östra station och tåget hem.

I höjd med Roslags Näsby syntes regnstänk på rutan och när det var dags att stiga av öste regnet ner. Maken fällde upp kapuschongen och stretade iväg mot affären för att handla eftersom han lovat att bjuda på middag. Själv kryssade jag som en dränkt katt mellan vattenpölarna innan jag äntligen kom inomhus och kunde hänga av mig de våta kläderna och torka håret. Sedan var det bara att luta sig tillbaka och vänta på att bli serverad!