Den bästa tiden är nu

Min (och skomakarens, om det nu finns någon riktig sådan längre) bästa tid är nu, den mellan hägg och syren. När grönskan fortfarande är så där oskuldsfullt ljus och skir, just innan liljekonvaljerna och studenterna har slagit ut. Sedan djupnar och mognar den bladgröna färgen (dock inte alltid de nybakade studenterna, åtminstone inte i samma takt), och strax därpå är det midsommar. Och sen är allt över, nja, inte riktigt, men fort går det, alldeles för fort och jag önskar att man kunde gripa tag i tiden, just där i brytningen mellan vår och försommar, och hålla kvar den bara ett litet, litet tag till. Men jag är lyckligt lottad eftersom jag får uppleva allt detta underbara på nytt när jag nu flyttar norrut till stugan, där våren ligger ett par veckor efter.

Naturen formligen svämma över av gullvivor just nu och jag tror aldrig att jag har sett sådana mängder av dem tidigare. Höga och ståtliga lyser de upp ängar och slänter med sina solgula blommor. Ja, till och med dikena, som normalt känns som tussilagons revir, är fulla av dem.

Och att det där vita dunet, som just nu flyger runt i luften innan det landar som dammråttor på gator och trottoarer, är frön från aspar är inte heller något jag hört talas om eller upplevt tidigare. Själv trodde jag det var maskrosens “fjäderpennor”, och den villfarelsen är jag säkert inte ensam om.

Jag kan inte låta bli att fundera på om de här små avvikelserna kan ha att göra med den extrema torka som naturen utsattes för förra sommaren. Kan torka, precis som skogsbränder, kanske förändra, föröka eller väcka saker i naturen till liv….?

Ett mossbelupet gammalt äppelträd på en sommarstugetomt blommar så vackert och kanske kommer det att bära frukt även i år tack vare en flitig humlas idoga arbete.

Stararna är många just nu som flyger ut och in i holkar och bohålor i gamla träd.

“Matkassar” levereras på löpande band och på utvägen tas soporna med och slängs, det vill säga de vita bajspåsarna.


Ibland verkar det som att även delar av bohaget slängs ut, kanske börjar det bli trångt där inne nu med “huset fullt av ungar”.

Att gå in i en hage full med kor kan ibland vara en skräckblandad upplevelse, särskilt när alla kvigorna på een och samma gång kommer rusande med sådan fart att de nästan sätter sig på rumpan när de tvärnitar en meter framför mig.

De här kvigorna är bara några av ett stort antal kor som “anställts” av länsstyrelsen, det vill säga bönderna som äger djuren får betalt för att de under sommarhalvåret ska hålla strandängarna runt Angarnssjön öppna.

Och kor är otroligt nyfikna. När jag lade ifrån mig kameraryggsäcken och gick iväg bort för att fotografera mina gullvivor dröjde det inte många sekunder innan hela skocken försiktigt närmade sig väskan. Ungefär som om de tillhörde nationella bombskyddet med uppdrag att undersöka (och eventuellt oskadliggöra) ett övergivet föremål på Angarnssjöängen.

För en kort stund låg också Makens kamera illa till. Här gällde det att inte lämna något åt slumpen, tycktes de tänka, utan noggrant undersöka allt som såg det minsta misstänkt ut. Det kunde ju kanske vara om en kamouflerad AK4 eller en kalashnikov.

Utanför fönstret hemma har den vackra kastanjen åter tänt alla sina ljus och låter oss nu för några månader slippa se kommunhusets trista gavel.

 

Advertisements

Sweden is on fire

Det har inte blivit många inlägg på den här bloggen under sommaren och orsaken skyller jag till stor del på Windows och deras uppdateringar. Utan att jag bett om det, och utan att fråga om det passade mig just då, gjorde Windows i början av juni en omfattande uppgradering på min dator och påstod att nu skulle allt bli SÅ mycket bättre, jag skulle få SÅ många fler finesser och allt skulle nu gå SÅ mycket snabbare. Pyttsan! Allt har blivit så mycket sämre, så mycket långsammare och en massa minne har försvunnit och slukats av uppgraderingen. Vissa program fungerar inte ens längre som de ska, bland annat Photoshop som jag använder för hanteringen av mina bilder.

Jag har frågat runt och letat svar på nätet, och uppmaningen har hela tiden blivit densamma: återgå till en tidigare version. Och när jag försökt göra just det, har jag insett att risken verkat stor att en massa program skulle kunna försvinna och behöva installeras på nytt. Och de programvarorna ligger i säkert förvar hemma i stan. Så tills vidare har jag fått hanka mig fram med att kunna låna Makens dator någon gång emellanåt.

***********

Nu till det som upptagit mycket av våra tankar de senaste veckorna – de extrema bränderna runt om i landet och framför allt skogsbränderna här i Ljusdal, Dalarna och Jämtland, som sammantaget är de största i modern tid. Sweden is on fire, Europa brinner, ja, världen tycks stå i brand lite varstans.

Nyhetsvärdet på en händelse sägs visserligen avta med kvadraten på avståndet till det inträffade, men för många som bor i Gävleborgs län, eller åtminstone i Ljusdals kommun, kommer säkert bränderna här att vara en sådan händelse, där man minns exakt vad man gjorde i det ögonblick man fick veta att det brann. Lite som när Kennedy och Palme mördades, eller när planen flög in World Trade Center.

Själva satt vi hos goda vänner för att titta på upplösningen av den här sommarens stora underhållning – VM-finalen i fotboll mellan Frankrike och Kroatien – när plötsligt ett VMA började rulla i överkanten av TVn.

Viktigt meddelande till allmänheten, mässade samtidigt en speaker med gravallvarlig röst. Det brinner i områdena kring Ängra och Enskogen i Ljusdals kommun i Gävleborgs län. Boende i områdena uppmanas att bege sig inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. 

Att Pogba några minuter senare gjorde Frankrikes tredje mål var något vi knappt noterade, upptagna som vi var med att försöka reda ut var detta Ängra och Enskogen låg i förhållande till var vi befann oss. Långt bort, eller nära? Borde vi bli oroliga? På tillräckligt avstånd, kom vi fram till, för att inte utgöra någon omedelbar fara för just oss.

När vi på kvällen tog båten hem var lukten av brandrök påtaglig och över de blånande bergen i väster tornade ett stort svampformat moln upp sig och förmörkade den ljusblå kvällshimlen på ett olycksbådande sätt med sin svarta rök. Att tänka ‘atombomb’ låg nära till hands. Det var en mycket märklig och skrämmande känsla att kunna sitta tryggt i båten och samtidigt se effekterna av en brand, som härjade flera mil bort och som vi då inte kunde ana proportionerna av.

 

Längtan efter regn har varit stor de här veckorna, men rädslan för åska och nya blixtnedslag har varit större. Men till slut kom det äntligen. Till ackompanjemang av blixtar och dunder dumpades sommarens samling av oförlöst regn i en enda våldsam skur. Som om någon av de brandbekämpande helikoptrarna tömt sin säck med 2000 liter vatten rakt över just oss, typ (ber om ursäkt för ‘typ’, påverkad av umgänget med barnbarnen i sommar).

Under en halvtimme satt vi, Maken och jag, på altanen och tittade på det mäktiga skådespel som utspelade sig över sjön. Regnet som ursinnigt piskade sönder vattenytan, åskan som mullrade dovt medan den rullade fram och tillbaka mellan bergen. Emellanåt lystes himlen upp av blixten som följdes av några rejäla skrällar. När ovädret plötsligt upphörde, lika snabbt som det börjat, visade regnmätaren att det fallit 45 mm på 35 minuter.

Äntligen, utbrast säkert också alla de som var involverade i släckningsarbetet av skogsbränderna. Räddningstjänsten och hitresta brandmän från när och fjärran som dygnet runt i tre veckor nu kämpat och slitit med att hålla bränderna stången. Dragit kilometervis av slang genom oländig och brinnande terräng. Röjt brandgator och anlagt moteld för att förhindra spridning utanför begränsningslinjerna. Och alla frivilliga inte att förglömma, som på olika sätt ställt upp för att hela det här släckningsmaskineriet skulle fungera så smidigt och bra som möjligt. Bybor som lagat mat, kokat kaffe och masserat ledbrutna brandmän. Bönder som utan att tveka, trots egna bekymmer hemmavid med torka,  uteblivna skördar och foder för vintern till sina djur, gett sig ut längs vägarna med sina gödselspridare för att bevattna vägkanter och dikesrenar.

                                                                    Foto: Per Ekdahl (brandman). Delat från FB.

De luftburna insatserna av helikoptrar med understöd av franskt och italienskt brandflyg, som vattenbombat de brinnande skogarna, har varit helt avgörande för att få bränderna under kontroll, och de gula flygplanen har dagligen i skytteltrafik mullrat förbi ovanför våra huvuden efter att ha tankat vatten i den närbelägna Hennansjön.

Film delad från FB.

Det har kommit ytterligare ett antal häftiga skyfall under veckan som gått och hittills har det fallit 125 mm. Och det verkar som att regnet har gjort nytta. Bränderna sägs nu vara under kontroll och man behöver inte längre lägga krut på att förhindra spridningen utan kan fokusera på släckningsarbetet. Men även efter att de släckts på ytan kommer det fortsätta att brinna djupt nere i marken. Först när den första snön har lagt sig och snösmältningen sedan tagit vid någon gång i mars/april sägs de vara över på riktigt.

För alla inblandade och berörda har det varit några plågsamma och traumatiskt känslomässiga veckor. Fritidshus har brunnit ner, byar har evakuerats och skogsägare har fått se sitt kapital gå upp i rök utan att kunna göra något åt det.

De evakuerade byborna har nu börjat återvända till sina hem och vägarna är med vissa restriktioner åter farbara för allmänheten. För de berörda väntar nu istället en annan sorts ‘eftersläckning’, den att gå igenom sina försäkringspapper och ladda upp för kampen om ersättning från stat och försäkringsbolag. Och för att hela svedda själar hoppas jag kommunen nu ställer upp hundraprocentigt med sina resurser där så behövs.

Två saker i den här historien gnager fortfarande i mig. Den ena är att åtta av försvarets helikoptrar, som var möjliga att använda för vattenbombning, stod still på marken under brändernas första dagar. Samtidigt stod en av försvarets presstalespersoner i TV och hävdade att det inte var försvarets ansvar att släcka bränder.

Brandbekämpning är kommunens ansvar, inte vårt. Dessutom är det juli och vår personal har semester.

Må så vara vid mindre allvarliga bränder, men trots att detta var en extrem situation går tydligen semester före brandbekämpning när landet håller på att brinna upp. Det ska ändå sägas att försvaret till slut tycktes ta branden på allvar och gav sig in i släckningsarbetet.

Lite raljerande skulle man kunna säga att nu vet främmande makt, att ska man slå till mot Sverige då ska man göra det under juli månad när försvaret har semester.

Det andra som stör mig är att det totala eldnings- och grillningsförbudet i stora delar av landet tycks ha upprört – och kränkt – väldigt många något alldeles rysligt. På sociala medier har kommentarer om intrång i den personliga integriteten rasslat in i en rasande fart. Hur tänker folk egentligen? Dum fråga, de tänker naturligtvis inte alls. Och det blev en dyr middag för den man i Skåne som häromdagen bröt mot förbudet. 20.000 i böter, typ!

Brandflygplanen har sedan tidigare återvänt till sina hemländer för nya uppdrag och igår avtackades de sista internationella brandstyrkorna innan även de lämnar Ljusdal och Sverige.  Byar, tidigare okända för den stora allmänheten, har under de här veckorna fått sin kvart i rampljuset och namn som Ängarn, Kårböle, Lassekrog och Färila borde nu sitta som gjutna i svenska folkets medvetande.

Kårböle förresten, låter och uttalas nästan som den hälsingska nationalrätten ‘kôlbulle’ om man säger det lite snabbt.

PHOTO by MEGGIE OBS! Taget 2013.

 

 

 

 

Trubbel i Paradiset

Under maj månad har vi gång på gång nåtts av larmrapporter och bilder på högt vattenstånd och översvämningar i området i norra Hälsingland där vi har vårt Paradis. Vår stuga ligger visserligen bara femton, tjugo meter från vattnet men ändå tillräckligt högt för att det inte ska vara någon fara när vattnet varje år stiger en eller ett par decimeter i samband med snösmältningen.

Sjön ingår i ett sjösystem om tre sjöar, där endast den övre sjön är reglerad. Så när den är full töms helt enkelt överflödet ut i de andra två, varav den ena alltså är vår sjö. Och eftersom den gångna vintern varit ovanligt snörik, har smältvattnet från is och snö fått sjöar och vattendrag att svämma över alla bredder, vilket medfört kaos och elände för många av de boende längs strandlinjen. Översvämmade bastur och boningshus, bryggor och båtar som virvlat iväg i vågorna och folk som plötsligt blivit “öbor” efter att ha skurits av från omvärlden av vattnet.

Det var först i förra veckan som vi hade möjlighet att åka upp, för att med egna ögon se förödelsen vi, efter alla rapporter, målat upp för vårt inre.

Visserligen var vattnet fortfarande högt men hade nu börjat dra sig tillbaka, och våra båtar låg kvar där vi lagt upp dem i höstas. Den ena dock enbart tack vare en omtänksam granne som surrat fast den i ett träd.

Det enda som vi hade drabbats av var att bryggan flyttats och brutits sönder på några ställen, vilket nu gett oss ännu ett projekt att ta hand om i sommar.

Då kändes det nästan värre med den sörja av pollen som flöt omkring i vattnet, musinvasionen i stugan under vintern med alla spår de små odjuren lämnat efter sig och gräset som växt sig alldeles för högt och frodigt tack vare vätan och värmen.

I fyra dagar, i 28 graders värme, har jag diskat och kokat allt husgeråd, städat skåp och lådor, skakat och vädrat sängkläder, skurat golv, ja till och med skrubbat mattorna, så gud nåde den lilla lort som lyckats hålla sig undan….

Maken å sin sida har alternerat mellan att klippa gräset och montera ner bryggan för att ta tillvara på så mycket av virket som möjligt.

Och det var när jag hörde Maken köra igång gräsklipparen som jag plötsligt tyckte mig förnimma någon som satt på min vänstra axel och viftade lätt med pekfingret.

Åh, nej, det är inte sant! Det är ju hon, alla heliga bins, humlors och andra nyttiga insekters egen skyddsgudinna, min bloggvän Amatörbiologen som nu har synpunkter på att vi klipper gräsmattan. Jag rusade ut och försökte vrålande överrösta det smattrande åbäket som Maken sköt framför sig. Hörde han vad jag sa? Nej, men till slut lyckades jag ändå fånga hans uppmärksamhet.

– Vi kan inte klippa gräset nu, Gunilla har ju sagt att man ska spara maskrosorna till bina, eller om det var humlorna, eller kanske både ock! Utan dom kommer mänskligheten att gå under.

Nåja, om hon faktiskt sa det där sista ska jag låta vara osagt, men det lät ändå ganska bra och lite lagom hotfullt för att väcka folk, så att de inte bara går omkring och klipper sina gräsmattor hur som helst utan eftertanke.

Maken, som till sist hörde vad jag sa, nickade och pekade på den klippta strängen bakom sig. Då såg jag alla maskrosorna. Den plötsliga värmen hade gjort att blommorna slagit ut redan djupt nere i bladrosetten, innan de ens hunnit växa upp, och på så vis undkommit klipparens vassa knivar.

Sedan pekade han bort mot en sparad rondell med raps och styvmorsvioler. Och jag gjorde tummen upp för den mannen. ❤

Och vad gäller Amatörbiologen, som besitter så mycket kunskap och klokskap, tycker jag att det är hög tid att hon tar bort det där prefixet “amatör”. NUUU!!!

 

Praktiskt med en TV-kock när fantasin tryter


Under veckorna med OS blev det många timmar framför TVn. Men eftersom det var reklamfinansierade Discovery som ansvarade för sändningarna, innebar det också ideliga och irriterande avbrott för tröttsam reklam. Till slut funkade det inte längre att i varje paus springa på toaletten och kissa omväxlande med att gå ut i köket och koka kaffe, även om kaffe i sig är urindrivande.

Så under många av dessa avbrott fördrev jag istället tiden med att zappa runt bland övriga kanaler i hopp om att hitta något roligare och mer matnyttigt att sätta tänderna i, vilket jag bokstavligt talat också gjorde, när jag plötsligt hamnade hemma i köket hos den engelske kocken Jamie Oliver som höll på att laga middag på under 30 minuter (visas för närvarande vardagar 15.20 i kanal 8). Just vid det här tillfället stod det lax med korv(!) och färgglad tomatsallad på menyn och det såg så gott ut, att jag genast bestämde mig för att testa receptet.

Lax med rökt chorizo och tomatsallad

Ingredienser
(2 pers)

  • 2 laxfiléer
  • 300 gr körsbärstomater, blandade färger
  • 5 kvistar basilika
  • 10 urkärnade kalamataoliver
  • ca 100 gr rökt chorizo
  • 1 msk rödvinsvinäger
  • olivolja
  • 1 dl vatten
  • salt och peppar

Gör så här

  • Börja med det självklara – att tvätta händerna – för här handlar det om matlagning med många fingrar i maten.
  • Koka upp en skvätt vatten, ca 1 dl och hacka under tiden oliverna fint.
  • Blanda olivhacket med ett par matskedar hett vatten och 1-2 tsk olivolja. Ställ åt sidan.
  • Skölj tomaterna och dela dem på olika sätt. Halvera några, klyfta och skiva andra.
  • Lägg allt i en skål, tillsätt rödvinsvinägern och riv ner basilikablad i mindre bitar men spara några till garnering. Smaksätt med salt och peppar och blanda samman allt med händerna.

  • Krydda laxfiléerna efter egen smak (t ex salt, peppar, citronpeppar, chiliflakes eller vilka kryddor du nu föredrar) och lägg med köttsidan ner i kall, non-stick panna på medelvärme. Om du inte har en stekpanna med non-stick yta använd då lite oliv- eller rapsolja så att fisken inte fastnar.
  • Vänd filéerna är det börjar fräsa i pannan (efter ca tre minuter) och stek i ytterligare fem minuter. Tänk på att fisken inte behöver vara helt genomstekt. Den fortsätter att eftersteka när du tar upp den ut pannan och håller den varm under aluminiumfolie.
  • Medan laxen tillagas, värm en mindre stekpanna, skiva chorizon tunt och stek i olja i ett par minuter.
  • Tillsätt tomatröran och låt steka med i cirka 30 sekunder. Vänd runt ett par gånger.

  • Lägg upp chorizo- och tomatsalladen på varma tallrikar, lägg en laxfilé ovanpå och toppa med olivhacket och några basilikablad.

Lätt som en plätt, dessutom godare än vilken plätt som helst, och framför allt betydligt hälsosammare. För Mr Oliver tog det 11 minuter att tillaga detta, för mig så där en kvart. Jag var inte riktigt lika välorganiserad i mitt kök.

Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

En bofink blev årets första patient

Tomt och märkligt tyst på fåglar i skogen runt stugan när vi kom upp till påsk. Men det tog inte lång tid efter att Maken fyllt på fågelmatarna med allehanda påskgodis förrän det var fullt av oräkneliga bofinkar, grönfinkar och -siskor, domherrar, tofsmesar och nötväckor plus de alltid närvarande talgoxarna och blåmesarna.

Tyvärr dröjde det inte länge innan även sparvhöken infann sig, åtminstone tror vi att det var den som gjorde att alla matgästerna plötsligt lyfte exakt samtidigt. Luftutrymmet utanför fönstret blev bokstavligt talat alldeles svart och mitt i all tumult flög en bofink rakt in i rutan med en ordentligt smäll och damp platt till marken, där den blev liggande och flämtade med utbredda vingar.

Hederskirurg Andersson greppade snabbt akutväskan och ryckte ut till undsättning. Lyfte försiktigt upp den lilla fågeln och konstaterade att inget verkade brutet, men kanske att den fått sig en liten hjärnskakning.

Efter att ha legat insvept i en handduk i Makens knä cirka en kvart började den försiktigt röra på sig. Vi öppnade upp handduken så att den enkelt skulle kunna ge sig av när den var redo.


Satte sig upp och vred prövande på huvudet några gånger.


Reste sig sedan och testade att benen höll. Stod kvar så ytterligare några minuter innan den ogenerat bajsade och sedan på snabba vingar försvann ut i friheten.

Slutet gott, allting gott hoppas vi.

Snön föll över Stockholm, och vi med den

En strålande vinterdag idag med fyra, fem minusgrader och ett rejält snötäcke som gnistrar av miljontals kristaller. I grannkommunen väntar preparerade skidspår på sina motionärer och på vår egen sjö ligger en tunn hinna av nattgammal is. Varje liten slänt och snötäckt jordhög har förvandlats till lekplats för glada barn, som under stoj och glam kastar sig utför på sina pulkor.

Men Stockholm och resten av länet har verkligen inte varit någon lek de senaste dagarna. Sjukhusakuterna har svämmat över av ben- och armbrott, trafikkaos som slagit ut nästan alla kommunikationsvägar och människor som inte kunnat ta sig till sina arbeten eller till skolan, eftersom vädergudarna plötsligt dumpat fyra decimeter snö över oss på mindre än 24 timmar. Ett drygt hundraårigt snödjupsrekord för november raderades ut över en natt med så där en 15 centimeter.

Det är inte så ofta vi ger oss in till huvudstaden nu för tiden, men just i torsdags hade Maken ett ärende som måste fixas och jag följde med. Och det blev en mycket speciell dag, som började med att vi halkade oss fram i snömodden upp och ner för Götgatsbacken på Södermalm. Och det var inte bara gatorna som behövde befrias från snö. På hustaken stod modiga män och skyfflade ner de stora snösjok som hängde farligt långt ut över kanten.

Via Slussen fortsatte vi sakta och med försiktiga steg ner till Gamla stan, där plogbilarna inte heller hunnit göra sitt jobb. Lika bra att ta kvasten i egna händer tycktes ägaren till den lilla souvenirbutiken tänka.

vasterlanggatan

Undrar vem som ansvarar för skottningen i Mårten Trotzigs gränd?

marten-trotzigs-grand

Från Västerlånggatan vidare förbi Riksdagshuset. Här var snön ordentligt uppskottad i fyra högar, en i varje hörn av “atriumgården”, så att våra riksdagsmän och -kvinnor skulle slippa bli blöta om sina Lloyd-, Prada- och Ecco-fötter.

dig

Närmare centrum var det dock ingen som hade förbarmat sig över oss vanliga fotgängare, så att vi inte skulle få snö i strumporna eller slå på rumpan på någon isfläck. Här rådde fullt snökaos.

dig

Så länge könskvoteringen är tillgodosedd får tydligen dörrvakter se ut hur som helst nu för tiden. Den här figuren är satt att hålla ordning på gästerna på Pickwick’s Pub på Drottninggatan.

dig

För många var det tungt i branta backen den här dagen. Eller den behövde inte ens vara särskilt brant för att det skulle ta helt stopp. Räddaren i nöden tycktes vara en grupp svartklädda unga män som man tydligen kunde tillkalla om man inte kom ur fläcken.

halt

halt-2

Ja, detta var några glimtar från en alldeles speciell dag. Nästa vecka ska temperaturen stiga till plus nio grader sägs det. Då lär det bli gummistövlar på.