Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt

Den första onsdagen i varje månad är det alltid tidig uppstigning för att göra Maken och hans skådarvänner sällskap på den månatliga onsdagsrundan Angarnsjöängen runt. Termometern visade -5, så det var långkalsonger på och dunjacka i ryggsäcken för säkerhets skull tillsammans med kaffetermosen och Makens goda äggmackor. Anlände till parkeringen vid Örsta i god tid före utsatt start, men vi var långt ifrån först. Tubkikarna stod redan uppradade och de mest ivriga hade börjat scanna av sjöängen i jakt på rariteter.

Vandringsledare för dagen var Karin som till sin hjälp hade “kökarlen” Björn som skulle hålla koll på eventuella eftersläntrare.

När alla anmält sin närvaro och klockan passerat halv åtta ringlade ledet med de 36 skådarna (enligt min räkning), som mött upp för dagen, iväg som en lång orm över det frostiga gräset i riktning mot Tältholmen.

Kanske inte någon “ringlande orm” precis, men det här är bara förtruppen.

Jag tycker mycket om att vara ute i skog och mark men är inte särskilt duktig när det gäller fåglar, även om jag lärt mig en del genom att göra Maken sällskap emellanåt. Det känns som om fågelskådare, oavsett om de är proffs eller amatörer, är oerhört hängivna sitt intresse och hobby. Sådana som utan att tveka kan resa sig mitt i middagen för att kasta sig i bilen och köra 20, 30 mil eller längre när det kommer ett pling i mobilen att en kaspisk pipare flugit vilse och landat på Mörkö i Sörmland.

Och deras kunskaper och skärpta sinnen vad gäller syn och hörsel imponerar. Som när Björn plötsligt höjde handen för att markera ett visst läte som han utan vidare kunde urskilja genom bruset av bofinkars, talgoxars och taltrastars visslingar och flöjtanden.

– Hörde ni? Där har vi trädlärkan!

Även om trädlärkan inte är någon raritet, är den inte alls lika vanlig som sånglärkan, och den här morgonen hade vi turen att inte bara höra utan även få se den när den flög över våra huvuden. Men hur var det möjligt att uppfatta dess läte? Och hur var det möjligt att ens hinna se att det var just en trädlärka?

– Stjärten, Meggie, stjärten! Den är kortare än sånglärkans.

– Hm….

Utsikten från Midsommarberget är vidsträckt. På åkern långt i fjärran syntes små vita prickar som talade om att det femtiotal sångsvanar, som brukar tillbringa dagarna där, hade landat. Över vassruggarna nedanför berget seglade två bruna kärrhökar samtidigt som Karin uppmärksammade oss på en plog av åtta storskarvar på väg norrut. Fem tranor kom in för landning på andra sidan sjön medan några hägrar fortsatte sin flykt österut. Själva fortsatte vi mot Grävlingholmen och en hägrande fikapaus.

Trots att solen värmde bra hade den inte lyckats tina upp den nattgamla isen helt. Det var kanske tur, vem vet vilka odjur som kan dölja sig i de här träskmarkerna.

Det låg en konstant ljudkuliss av kackel, snatter, tjatter och trumpetande över sjöängen och fåglar startade och landade som vore det en internationell flygplats.

– Där lyfter en enkelbeckasin, hördes plötsligt Per hojta. Och där en till. Dom flyger som fladdermöss!

För varje nytt utrop prickades ännu en fågel av på artlistan. Sävsparv, grågås, ängspiplärka, dubbeltrast, tofsvipa, kanadagås, gröngöling och så vidare i all oändlighet, eller åtminstone tills vi fått ihop 58 stora och små fåglar. Nytt rekord för aprilrundan!

Efter sju timmar i sol och frisk luft hade onsdagsrundan Angarnsjöängen runt nått sitt slut och vi var tillbaka där vi började, litet mörare i benen och med hettande kinder.