Celebert besök

Idag fick vi finfrämmande vid fågelmatningen – en vacker gröngöling.

Även om gröngölingen svischat förbi vid några tillfällen när vi varit ute i skogen är det första gången vi har sett den på tomten.

Och den här gröngölingen tycktes finna ekorrarnas matlådor högst intressanta, så det blev några underhållande minuter medan den på olika sätt försökte klura ut hur den skulle komma åt innehållet i dem.

Hm, undrar hur det är tänkt att man ska få tag i dom där läckra nötterna?

Kanske ska man ta sig in underifrån? 

Nähä, det gick inte heller. Jag tror jag testar den andra lådan istället….

Nä, nu ger jag upp. Kanske finns det istället lite go’saker i den där gamla granstammen där borta. Den verkar ju dessutom redan avbarkad och klar att hugga in i. Börjar bli hungrig nu, så så får det bli.

Annonser

Sparvhöken har landat

Det är ännu en i raden av alla dessa regniga dagar den här sommaren. Sitter vid datorn framför fönstret och stirrar dystert ut på fågelmatningen utanför. Sånär som på våra matglada ekorrar och ett par regnvåta grönfinkar verkar inte ens fåglarna tycka att det är mödan värt att ge sig ut idag. Jag funderar på om det finns något upplyftande att skriva om vädret, men jag har svårt att se något som helst komiskt i detta eviga strilande.

Plötsligt pangar det till i fönsterrutan och jag hinner se en fågel falla mot marken, medan ekorrarna rusar iväg åt olika håll. Samtidigt drar en mörk skugga förbi och landar på stubben precis nedanför fönstret. SPARVHÖKEN.

Jag grabbar tag i kameran som ligger beredd bredvid datorn – jag har nämligen väntat på det här ögonblicket ända sedan förra sommaren – och försöker göra mig osynlig genom att försiktigt huka mig ner och med diskreta gester och viskningar göra Maken uppmärksam på att sparvhöken sitter på stubben. Hoppas ni verkligen kan höra hur jag väser fram detta ‘sparvhöken sitter på stubben’.

Maken manar till lugn, tar sin kamera och vi smyger båda närmare fönstret och ser att höken sitter kvar. Och den förblir sittande, tillsynes helt oberörd eller ovetandes om oss där bakom rutan, trots att jag blir tvungen att flytta en blomkruka för att få fri sikt medan Makens kamera smattrar på som en mindre kulspruta.

Sparvhöken ger oss fem adrenalinhöjande minuter att ta våra bilder innan den plötsligt gör ett utfall mot en av ekorrarna på backen. Försöket misslyckas och den landar istället på en sten en bit bort. Ekorren låter sig dock inte skrämmas så lätt utan går till motattack, rusar upp på stenen och får sparvhöken att direkt dra iväg. Tufft gjort av ekorren, det hade vi inte trott.

Eftersom sparvhöken var så orädd, och efter att ha konsulterat fågelboken, tror vi att det i det här fallet rör sig om en unge.

 

Den spanande tornfalken

Tornfalkens karaktäristiska läte har hörts av och till hela sommaren, så vi vet att den häckar någonstans i de närmaste omgivningarna, men har inte riktigt lyckats lista ut var. Den senaste veckan har ungarna blivit flygga och ses nu då och då ryttla över tomten. Tre stycken har vi räknat till samtidigt.

 

I morse tyckte jag mig se något falkliknande flyga in i en gran på grannens tomt så där en hundra, hundrafemtiometer bort. Det tog en stund innan jag lyckades lokalisera fågeln, där den satt på en gren invid stammen, och få bekräftat att det faktiskt var en tornfalksunge.

Maken kom med sin tubkikare och det var en häftig upplevelse att zooma in tornfalken och få en knivskarp bild av den där den satt och spanade. Huvudet som rörde sig från sida till sida medan den skannade av omgivningen, och hur den emellanåt lutade sig framåt som för att se bättre.

Tyvärr var avståndet för långt för att det skulle bli bra och skarpa bilder med mitt lilla zoomobjektiv, så förlåt den dåliga bildkvaliteten, men jag vill ändå visa hur söt ungen är där den sitter och spanar efter något lämpligt byte.

 

 

Vinterfåglar inpå knuten

blamesar

Så är det dags igen för den årliga räkningen av vinterfåglar inpå knuten och förmodligen är det många runt om i landet som den här helgen sitter vid sina köksfönster och stirrar ut på rören med solrosfrön, nötter och talgbollar,  upphängda i äppelträd eller fiffiga ställningar, och räknar blåmesar, talgoxar och pilfinkar för glatta livet.

Än är det inte för sent att haka på, räkningen pågår till och med måndag den 30 januari. Mer information om hur det hela går till finns på birdlife.se.

Även jag och maken har nu för tredje året i rad i omgångar suttit vid köksbordet hos våra vänner i Roslagen och blindstirrat på matstationen utanför. Det är knappt man vågat blinka av rädsla för att tappa räkningen när fåglarna flyger och far mellan maten och de skyddande buskagen i närheten.

I omgångar betyder att vi räknat vid några olika tillfällen i hopp om att ‘förbättra’ resultatet. (Fågelbilderna är tagna genom fönstret och därför inte helt skarpa).

Mellan timmarna med räkning blev det också en hel det kroppsarbete ute på tomten. Några granar skulle tas ner och en stor ask, som rasat i en tidigare storm, skulle sågas upp i lämpliga delar att klyva till ved. Alltså, det sågades, släpades, travades och eldades.

Vad blev då resultatet av räkningen av våra vänner vid fågelbordet?

Antalet fåglar hade nästan fördubblats jämfört med de två föregående åren, 48 stycken fördelade på 12 arter (korpen oräknad). Jämt skägg mellan de blåmesar och pilfinkar som var på plats samtidigt, 13 respektive 12 stycken. På tredje plats kom talgoxarna, 8 stycken. Övriga arter var aldrig fler än två samtidigt.

Sammantaget har det varit en härlig helg där nytta förenats med nöje. Och på det en massa god mat, där Kajsas fantastiska crab cakes var en ny bekantskap som gav mersmak.

Tack för att vi fick vara med!

Den glupska nötskrikan

Nu är jag genomfrusen och ger upp för idag. I över en timme har jag suttit framför det öppna fönstret med kameran beredd och väntat på sparvhöken, som de senaste veckorna dagligen slagit sina lovar runt matningsplatsen för våra småfåglar. Och då är det är det inte solrosfrön och nötter som lockar, utan buffén av läckra sparvar och mesar. För det mesta blir den utan såväl frukost som lunch eller middag på den här restaurangen – som tur är – men vid två tillfällen har jag ändå sett den flyga iväg med ett byte i klorna eller näbben.

I väntan på bilden med stort B (den på sparvhöken, alltså) får ni tills vidare hålla tillgodo med den glupska och skräniga men ändå vackra nötskrikan.

De är tre stycken, kanske en familj, men en av dem är mer dominant och kör oftast bort de andra två.

För att slippa flyga fram och tillbaka i onödan till det egna skafferiet  i skogen fyller nötskrikan varje gång krävan med så mycket nötter och solrosfrön som möjligt. Ibland så mycket att den ser rejält framtung ut och man undrar om den över huvud taget ska orka lyfta med sin last.

notskrika-1

Hm, undrar vad det finns för godsaker här nere då….

notskrika-2

Åh, hasselnötter! Jag ÄLSKAR hasselnötter!

notskrika-3

Ojojoj, nu har jag nog bunkrat för mycket igen…

notskrika-4

Gråhägrar vid Råstasjön

Häger närbild

Fem, tio minuters promenad från Friends Arena och skrytbygget Mall of Scandinavia, ligger Råstasjön, en av länets finaste fågellokaler som erbjuder fina naturupplevelser i stadsnära område.

På gångvägarna runt sjön joggas och promeneras det. Här rastar man sina hundar, dagisbarnen matar änderna och fotograferande fågelentusiaster tar spektakulära bilder ur alla möjliga vinklar på flaxande sjöfåglar.

Kajsa på spaning

Den stora attraktionen så här års är det femtiotalet gråhägrar som hukar i kylan som vresiga, huttrande gamla gubbar. De står på isen vid kanten till det öppna vattnet, de sitter uppflugna i träden, på lyktstolpar eller ser ut som de sökt skydd under trädet på gräsmattan. Eller så vill de vara först i kön när fiskbilen kommer.

En annan liten  fågel som lockar många besökare är vattenrallen, som orädd kilar mellan benen på besökarna, från diket på ena sidan gångstigen till vassruggen på den andra. Förmodligen Europas mest fotograferade vattenrall. Att den inte tycks särskilt rädd för människor kan vi nog tacka de två äldre damer som brukar utfordrar den med leverpastej. Den som tror sig kunna muta den med en bit av skinkamackan göre sig ej besvär, leverpastej ska det vara.

Tyvärr blev det inte några bilder på vattenrallen den här morgonen, den var litet för snabb in i det snåriga buskaget vid vattnet. Men det fanns ju andra av släktet rallar(e) som inte hade något emot att visa upp sig, som till exempel rörhönan. Trots att den saknar simhud mellan de gigantiska klorna tycks den simma lika bra som övriga sjöfåglar i sjön.

Rörhöna

Rörhöna på land

 

Kommunpolitikernas beslut att bygga bostäder längs norra och östra delen av sjön, och dessutom inom strandskyddat område, har vilat som ett tungt ok över sjön och protesterna har varit många och högljudda, allt från boende i området till naturvänner, nätverket Rädda Råstasjön och auktoriteter som naturskyddsföreningar och Världsnaturfonden.

Till allas glädje kom dock häromdagen Mark- och miljööverdomstolens dom, som säger nej till Solna stads planerade bostäder vid Råstasjöns strand. Säkert kommer domen att överklagas, men tills vidare kan alla Råstasjöns vänner andas ut och Solna- och Sundbybergsbor kan fortsätta ett tag till att njuta av det andningshål och lunga som sjön och dess omgivningar utgör.

 

 

Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt

Den första onsdagen i varje månad är det alltid tidig uppstigning för att göra Maken och hans skådarvänner sällskap på den månatliga onsdagsrundan Angarnsjöängen runt. Termometern visade -5, så det var långkalsonger på och dunjacka i ryggsäcken för säkerhets skull tillsammans med kaffetermosen och Makens goda äggmackor. Anlände till parkeringen vid Örsta i god tid före utsatt start, men vi var långt ifrån först. Tubkikarna stod redan uppradade och de mest ivriga hade börjat scanna av sjöängen i jakt på rariteter.

Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt – 1 Spaning

Vandringsledare för dagen var Karin som till sin hjälp hade ”kökarlen” Björn som skulle hålla koll på eventuella eftersläntrare.

Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt – 2 Ledare_redigerad-3

När alla anmält sin närvaro och klockan passerat halv åtta ringlade ledet med de 36 skådarna (enligt min räkning), som mött upp för dagen, iväg som en lång orm över det frostiga gräset i riktning mot Tältholmen.

Kanske inte någon "ringlande orm" precis, men det här är bara förtruppen.

Kanske inte någon ”ringlande orm” precis, men det här är bara förtruppen.

Jag tycker mycket om att vara ute i skog och mark men är inte särskilt duktig när det gäller fåglar, även om jag lärt mig en del genom att göra Maken sällskap emellanåt. Det känns som om fågelskådare, oavsett om de är proffs eller amatörer, är oerhört hängivna sitt intresse och hobby. Sådana som utan att tveka kan resa sig mitt i middagen för att kasta sig i bilen och köra 20, 30 mil eller längre när det kommer ett pling i mobilen att en kaspisk pipare flugit vilse och landat på Mörkö i Sörmland.

Och deras kunskaper och skärpta sinnen vad gäller syn och hörsel imponerar. Som när Björn plötsligt höjde handen för att markera ett visst läte som han utan vidare kunde urskilja genom bruset av bofinkars, talgoxars och taltrastars visslingar och flöjtanden.

Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt – 4 Lyssna till trädlärka

– Hörde ni? Där har vi trädlärkan!

Även om trädlärkan inte är någon raritet, är den inte alls lika vanlig som sånglärkan, och den här morgonen hade vi turen att inte bara höra utan även få se den när den flög över våra huvuden. Men hur var det möjligt att uppfatta dess läte? Och hur var det möjligt att ens hinna se att det var just en trädlärka?

– Stjärten, Meggie, stjärten! Den är kortare än sånglärkans.

– Hm….

Utsikten från Midsommarberget är vidsträckt. På åkern långt i fjärran syntes små vita prickar som talade om att det femtiotal sångsvanar, som brukar tillbringa dagarna där, hade landat. Över vassruggarna nedanför berget seglade två bruna kärrhökar samtidigt som Karin uppmärksammade oss på en plog av åtta storskarvar på väg norrut. Fem tranor kom in för landning på andra sidan sjön medan några hägrar fortsatte sin flykt österut. Själva fortsatte vi mot Grävlingholmen och en hägrande fikapaus.

Trots att solen värmde bra hade den inte lyckats tina upp den nattgamla isen helt. Det var kanske tur, vem vet vilka odjur som kan dölja sig i de här träskmarkerna.

Onsdagsrundan Arngarnsjöängen runt - 6 Träsket

Det låg en konstant ljudkuliss av kackel, snatter, tjatter och trumpetande över sjöängen och fåglar startade och landade som vore det en internationell flygplats.

– Där lyfter en enkelbeckasin, hördes plötsligt Per hojta. Och där en till. Dom flyger som fladdermöss!

För varje nytt utrop prickades ännu en fågel av på artlistan. Sävsparv, grågås, ängspiplärka, dubbeltrast, tofsvipa, kanadagås, gröngöling och så vidare i all oändlighet, eller åtminstone tills vi fått ihop 58 stora och små fåglar. Nytt rekord för aprilrundan!

Efter sju timmar i sol och frisk luft hade onsdagsrundan Angarnsjöängen runt nått sitt slut och vi var tillbaka där vi började, litet mörare i benen och med hettande kinder.

Onsdagsrundan Arngarnsjöängen runt - 13 tillbaka till starten