Genom eld och vatten i TOUGH VIKING

Står i tvättstugan och sorterar veckans tvätt. Får plötsligt tag i Makens leriga jeans och påminns om ett inlägg jag påbörjat men aldrig avslutat. Ett som handlar om TOUGH VIKING, det största och brutalaste hinderbaneloppet i Norden, åtminstone enligt arrangörerna själva, och designat av specialister inom Kustjägarnas elitförband samt Röjdykarna. En tävling där deltagarna ska avverka en åtta kilometer lång terrängbana genom eld, is och vatten och ta sig förbi ett 25-tal krävande och utmanade hinder av varierande slag.

Det här loppet ägde rum på pingstaftonen 2016, den helg som vanligtvis brukar förknippas med hägg och syren och lust och fägring stor. Men den här dagen lyste allt sånt med sin frånvaro. Fem plusgrader, och trots att det var dunjackor och vantar på huttrade vi lätt i det gråkalla och mer höst- än vårlika vädret, barnbarnet och jag, där vi stod i Lilljansskogen på Djurgården, strax utanför Stockholms stadion. Om tio minuter skulle startskottet gå för den startgrupp där son och sonhustru, tillika pappa och mamma, tillsammans med sina sex lagkamrater i Täby MUD Fighters skulle ta sig an TOUGH VIKING.

Galenpannor, tänkte jag, men aktade mig noga att säga det högt.

Vad är det egentligen som driver vanliga, hyggliga, intelligenta människor till att springa genom brinnande eldar, simma ut en bit i Värtans sjugradiga vatten, välta tunga traktordäck, gå armgång och kräla i lera? Är det den fysiska utmaningen som lockar, att testa sina gränser, eller är det att få bekräftelsebehovet tillfredsställt? Eller är det bara roligt att träna och få uppleva den där kicken när man till slut lyckas genomföra det man kanske haft som mål med träningen. Jag har frågat, men aldrig fått något riktigt svar.

Självplågare, det är vad de är, hörde jag plötsligt en äldre herre i snygg sportig Gant-jacka muttra bakom oss.

De tävlande täckte in hela paletten. Här fanns elitlöparna, motionärerna strax under eliten, vardagsmotionärerna, män och kvinnor i alla åldrar och fasoner, och så några gubbar med klar hjärtinfarktvarning. De flesta såg faktiskt riktigt glada och förväntansfulla ut.

Det första hindret – Smärta – uppenbarade sig direkt när startern släppt iväg fältet. Sex amerikanska fotbollsspelare som med sina mitsar, ett slags fyrkantiga slagkuddar, skulle försöka blocka och hindra löparnas framfart. Kändes inte som något större problem. De lyckades heller inte särskilt väl med uppgiften, så här blev det direkt 1 – 0 till de tävlande. Trots hjälmar och alla skydd kändes fotbollsspelare helt klart ganska klena.

Första hindret

 

Plötsligt var det som om alla slussar öppnats, när löparna tagit sig förbi ”smärtan” och forsade fram som en vårflod i regnbågens alla färger mot det första riktiga hindret, The ice tank. Vattnet stänkte på oss som stod intill med våra kameror, beredda att föreviga ögonblicket när det skulle plumsas ner bland isbitarna i den vattenfyllda tanken. Några litet mer försiktiga och tveksamma än andra.

Isvak

Först i, upp och ut på andra sidan var sonen tätt följd av sina orangea lagkamrater.

 

Eftersom vi inte visste hur lång tid det skulle ta att genomföra tävlingen, en, en och en halv eller två timmar, vågade vi inte ge oss iväg alltför långt bort från Stadion och kanske missa målgången.

Barnbarnet och jag bestämde oss för en promenad i den närmaste omgivningen i förhoppning att ändå hitta något annat näraliggande hinder att titta på. Slog in på upptrampade skogsstigar, följde ljudet från tävlande som ökade i styrka och trasslade oss igenom taggiga buskage och lerpölar. En kvinna i blått gick med bestämda kliv upp mot en bergknalle och vi utgick från att hon var ute i samma ärende som vi och hakade på. Passerade en märklig betongbyggnad som genom det skira lövverket med sina pelare påminde om något slags antikt tempel där det låg på sin parnass.

Det är ett vattentorn, Uggleviksreservoaren, sa den blåklädda damen som tydligen hört våra funderingar.

Rösterna hördes allt högre och plötsligt hade vi hindret rakt framför oss – Balansgången. Måste ha varit ett av de lättare.

Balansgång

Ingen verkade ha några problem med balansen och eftersom klockan tickade på vände vi tillbaka mot Stadion.

Vid ett av de sista hindren – Fire fighters – utanför stadionområdet hittade vi Maken, stående i lervällingen under hindret, beredd med kameran för att få bästa vinkeln när mudfightarna dök upp. Här skulle deltagarna klättra uppför ett slags gummibandsnät, vidare kräla över taket och ner på andra sidan, samtidigt som ”brandsoldaterna” sprutade vatten på dem.  Svärdottern i täten med lagkamraterna tätt efter.

Inne på stadion väntade Väggen. Här gällde det att springande ta sig så långt upp att man kunde få tag i den korta repstumpen och med hjälp av den dra sig upp över kanten. Man hjälptes åt med att hiva upp varandra och den som inte lyckas ta sig upp bestraffas med trettio armhävningar.

Rampen 1

 

Uppe

 

Sista hindret före målgång var åter igen ett gummibandsnät som deltagarna skulle ta sig upp och ner för. Inget som verkade orsaka några problem för TMF, som tog sig över i samlad tropp.

Sista hindret

 

Yes! We did it!

Målgång

 

Litet senare, i samlad tropp på väg till Roslagsbanan och deltagarna fortfarande rusiga av det kroppsegna knarket som cirkulerade runt i blodbanorna hörde jag plötsligt hur en av lagkamraterna frågar om någon är intresserad att ställa upp i Tough Viking på Djurgården senare i sommar.

15 kilometer den här gången, litet mer utmaning. Vad säger ni?

Galenpannor, tänker jag igen, samtidigt som jag är oerhört imponerad av dessa fyrtioåringars fysik och uthållighet – och litet stolt trots allt över son och sonhustru. Förhoppningsvis en investering i hälsan inför framtiden, eller så är det den myckna träningen som kommer att ge den här generationen förslitningsskador, inte hårt monotont arbete.

Annonser

3 thoughts on “Genom eld och vatten i TOUGH VIKING

  1. Hej, kanske är det stenåldersgenerna som visar sig och adrenalinet ger förmåga att fly från vargen eller forcera hinder för att erövra ny mark. Nu i modern tappning och med bra träning kan plockas fram och visa urkraften vi bär på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s