I väntans tider, eller…?

Smålom närbild

Det är ungefär tre veckor sedan vi konstaterade att smålomsparet, som vi hade förmånen att få följa på nära håll förra sommaren – från ruvning till flygfärdiga ungar – var tillbaka i den lilla skogstjärnen. Smolket i bägaren var dock en trana som slagit sig ner på den grästuva som förra gången var lommarnas bo. Var skadan redan skedd genom att tranan förstört äggen, eller hade de inte hunnit lägga några?

När vi för en knapp vecka sedan var tillbaka vid tjärnen hoppades vi ju att få se smålomshonan ligga och ruva på den lilla grästuvan. Men tyvärr var den tom och öde och vi kunde bara upptäcka EN fågel i vattnet. Vi sökte av sjön med kikarna utan att hitta den andra lommen. Plötsligt såg jag något mörkt i gräset på en helt annan tuva och med kikarens hjälp kunde vi konstatera att det var honan. Yes, en ruvande hona.

Lyckokänslan var stor när vi lämnade tjärnen. Då blir det kanske ungar även i år.

Men som sagt, kort är den lycka som varar beständigt. När vi var tillbaka ett par dagar senare låg båda smålommarna stilla mitt i sjön. Vad hade hänt? Hade de blivit störda på nytt, eller var det bara så att en av fåglarna tagit sig upp på gungflyet för att vila en stund?

Även om tiden höll på att rinna ut för vårt smålomspar, hade vi ändå svårt att ge upp tanken om ett par dunbollar den här sommaren också.

Två kvällar senare var lommarna fortfarande kvar. Honan låg och sov medan hannen simmade runt henne och ”pratade” högt och bestämt. Verkade trött på att honan bara sov och tycktes säga åt henne att ta sig samman och ”hoppa upp och simma och umgås litet”.

Smålomsparet

Till slut kvicknade hon till, men trots hannens fortsatta tjat lyckades han inte att få henne att hänga med på hans dykövningar.

Smålomsparet 1

Efter ett tag simmade de tillsammans bort mot det gamla boet och för ett ögonblick kändes det som att det nu var dags. Nu skulle hon klättra upp på tuvan och lägga sina ägg.

Smålomsparet vid grästuva

Men så blev det inte. Istället låg hon kvar invid strandkanten,. medan hannen fortsatte att i högt tonläge tjata på henne mellan sina dyk. Hon, däremot, lät mest som en mjuk liten katt när hon svarade.

Smålomshona

Deras beteende kändes bekant på något vis och påminde om det mellan mamman och ungen (Morsgrisen) förra sommaren, när hon försökte få den ointresserade sonen/dottern att lära sig dyka och flyga.

Plötsligt satte hannen högsta fart bort mot ena änden av tjärnen och lämnade en rand av ”svallvågor” efter sig.

”Det känns som att han tänker ge sig av”, sa jag till Maken, samtidigt som lommen vände upp mot vinden och började springa på vattnet.

Han lågsniffade några varv över sjön och landade sedan, alltjämt skrikande till honan.

Smålom 1

Detta upprepades några gånger och för varje gång steg han allt högre. Så cirklade han ett sista varv över sjön och försvann kacklande över grantopparna. Kvar låg honan, som nu vaknat till liv, och började skrika ut sin klagan.

 

Vi har funderat mycket på varför paret stannar kvar i den lilla tjärnen om nu häckningen misslyckats. Där finns ju ingen mat. Någon som vet?

 

 

Annonser

3 thoughts on “I väntans tider, eller…?

  1. Vilken dramatik! Jag tycker ”mina” fåglar är kvar oavsett om de har ungar eller inte. Men de har ju mat serverat hela tiden😉😉. På landet har jag idag sett: en liten ekorrunge, en rejäl hackspettsunge som fortfarande matas, två små pilfinkungar (från holk nr 3). En halvstor koltrastunge eller nån art som jag inte sett tidigare. Brun. Tror det är en hon-unge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s