Höga Kusten Swimrun 2016 – en åskådares upplevelser

En lördag i juli i Örnsköldsvik. Förmodligen en helt vanlig lördag för de flesta som bor i den lilla ångermanländska Foppa-staden, men för några, så där ett par, trehundra varav de flesta utsocknes ifrån, är det däremot en alldeles speciell dag. Dagen då Höga Kusten Swimrun ska avgöras. En tävling där deltagarna simmar och springer mellan och över öarna i kustbandet utanför stan, knappt 7 km simning och cirka 30 km löpning. Inte landets längsta swimrun-tävling, men enligt många den mest krävande och utmanande med slitsamma simningar i djuphavsvågor och tuffa klättringar, ibland uppför i stort sett lodräta bergssidor.

Örnsköldsviksfjärden utanför Gullviks bad- och campingplats ligger lugn den här förmiddagen och solen glittrar i de små krusningar som drar över ytan. Perfekta tävlingsförhållanden med andra ord.

Det återstår ännu tjugo minuter till start och inne i omklädningstältet råder febril aktivitet. En sista genomgång av utrustningen. Säkerhetslina – check. Badmössa – check. Simglasögonen? Var är simglasögonen?

Några har ännu inte fått på sig sina dräkter och tuben med vaselin går från hand till hand för att smörja in där dräktens kanter eventuellt kan orsaka skavsår. Vid ett bord en bit bort ringlar en kö av svarta våtdräkter. Framför den, vid varsin symaskin, sitter två tjejer och syr in sidorna på nummerlappsvästarna så nål och tråd glöder. Ingen vill ju bli sinkad i vattnet eller spåret och tappa energi och fart på grund av fladdrande tygstycken.

Höga kusten förberedelser 1

 

Sonen, som tillsammans med sin kompis utgör ett av lagen, har den senaste veckan levt i en egen bubbla, när det gäller förberedelserna. Tester har gjorts och kvalfyllda beslut tagits. Som valet av skor till exempel; ska man ha litet tyngre löparskor som är bättre i spåret, eller tunna barfotaskor / tåskor som är lätta att simma med, men som kan bli ett problem under de längre löpsträckorna.

Och så är det det där med dolmen, ett flythjälpmedel i skumgummi som placeras mellan benen under simningen så att ben och underkropp inte sjunker ner för djupt i vattnet.

Simträningen mellan vår brygga och grannens fyr har filmats otaliga gånger den här veckan. Framifrån, bakifrån och från sidan och med alla tänkbara kombinationer av dolme / utan dolme och barfotaskor kontra löparskor. Filmerna har sedan noggrant analyserats ruta för ruta. Ligger rumpan tillräckligt högt i vattnet? Och hur ser det ut med ben och fötter, håller de sig flytande eller sjunker de ner, och så fall hur mycket?

Ja, det finns mycket att brottas med där, när det gäller hydrodynamik och simning, och det handlar hela tiden om att väga fördelar mot nackdelar. Till slut har han ändå bestämt sig. Dolme och tåskor, trots att dolmen måste bäras med även under löpningarna, antingen fästad på ena låret eller bak i ryggslutet. Och så en reservplan där mamma ingår. Hon förväntas nämligen ta sig till lämpligt ställe där de sista långa löpsträckorna tar vid och stå beredd med de vanliga löparskorna ifall han behöver byta.

Höga kusten, tåskor 2
Tävlingen består av 29 delsträckor. Då kan det vara bra att kulspetstatuera in dem så att man vet var i tävlingen man befinner sig när trötthet, yrsel och kanske sjösjuka smyger sig på.

Höga kusten, anteckningar3

 

En sista titt på klockan samtidigt som tävlingsledningen ger sina instruktioner inför starten.

Höga kusten, dags för start
Inte långt kvar nu och man märker att tävlingsnerverna börjar göra sig gällande hos en del. Jag hör hur en dam i närheten vänder sig mot en kvinnlig deltagare i gul badmössa (gult betyder att hon ingår i ett mixat lag, i övrigt är det genuskorrekt blått som gäller för herrlagen och rosa för damerna) och önskar lycka till.

Det kommer säkert att gå jättebra, och ni har ju verkligen tur med sol och vackert väder, säger hon glatt och vänligt.

Jag avskyr vackert väder, fräser den Gula badmössan i aggressiv ton. Jag vill ha regn och blåst.

Den vänliga damen ser litet ställd ut men får ändå ur sig något om att “naturen är ju i alla fall vacker”.

Jag skiter väl i naturen, jag vill bara få det här överstökat. Fattar du?

Badmössan blänger ilsket på henne.

– Du ska veta att det var precis så jag just tänkte tyst för mig själv, och nu har jag sagt det högt. JAG VILL BARA FÅ DET HÄR ÖVERSTÖKAT.

Damen mumlar något ohörbart och backar undan från Badmössan. Själv undrar jag om detta är Badmössans sätt att tagga till och få adrenalinet att börja spruta i kroppen, eller är hon och lagkamraten oense om vem som skulle dra vem på vilka sträckor. Kanske är det till och med så illa att hennes lagkamrat har gjort slut, dumpat henne, precis före start. Det får vi aldrig veta.

 

Höga kusten start 1

 

Så höjer speakern handen och börjar nedräkningen. Fem, fyra, tre… . På ETT väller så de tävlande fram i en samfälld våg över sanden ner mot vattnet och förenar sig med havet.

Startskottet går

 

En kort simning rakt ut, runda bägge konerna och sedan snabbt tillbaka. Uppför stranden och så ut på den första löprundan, 3,5 km genom “den vackra naturen”.

 

Den här typen av tävlingar drar sällan någon större publik. Den som har tillgång till båt kan naturligtvis sitta på första parkett vid de olika simsträckorna, men i övrigt är det besvärligt och omständligt att ta sig till något lämpligt ställe i skogen för att få en skymt av löparna, när de svischar förbi.

Klockan är nu strax efter tolv och vi, det vill säga jag, Maken, sonhustrun och de två barnbarnen, åker tillbaka in till Ö-vik för att slå ihjäl några timmar och få litet mat. Efter att ha studerat kartan över bansträckningen bestämmer vi att jag och Maken försöker ta oss till Balestjärnen, en liten skogstjärn som de tävlande ska simma över innan de sista löpsträckorna börjar. Här skulle ett eventuellt skobyte kunna ske och kanske kan vi också få några fina simbilder. Svärdottern och barnbarnen lovar att bilda mottagningskommitté vid målet ifall vi inte hinner tillbaka i tid.

På parkeringen vid Sandlågan får vi veta att det är ungefär fyrtiofem minuters vandring till tjärnen. Vi börjar gå och inser ganska snabbt att vi hamnat i ordentligt krävande terräng, som efter ett tag börjar känns bekant på något sätt. Det visar sig att sträckan är en av etapperna på Höga Kusten-leden där vi gjorde vår bröllopsresa till fots för 13 år sedan, vilket väcker både roliga och strapatsrika minnen till liv.

Det är rejäla stigningar med mycket sten och rötter omväxlande med hällmark, tallskog och branta utförslöpor. Här kan det lätt hända en olycka om man springer för fort, så andra skor måste det nog bli, tänker jag.

Efter en dryg timme dyker en liten stuga upp. Det bör vara raststugan vi sett på kartan och i så fall betyder det att vi har nästan lika långt kvar innan vi når fram till tjärnen. Vi bestämmer oss för att stanna här, om vi ska ha en chans att hinna tillbaka och se målgången.

Ett stilla regn börjar falla och det blir en lång väntan tillsammans med mygg och några andra föräldrar med sina barnbarn, som tagit båtarna över från sina sommarstugor på andra sidan viken.

Jag hör hur några börjar diskutera privat drickalagning och att det inte är tillåtet. Dryck får bara delas ut på i förväg bestämda stationer för att inte orsaka orättvisa. Försiktigt smyger jag in påsen med skorna innanför jackan och tänker förskräckt att om det nu är otillåtet att dela ut litet vatten till deltagande släkt och vänner, vilket brott vore det då inte att medverka till ett skobyte mitt ute i skogen. Tänk om någon ser och rapporterar lag 143 för olagligt byte av skor och de blir diskade. Och att det i så fall är mitt fel. Hemska tanke.

Plötsligt börjar de andra föräldrarna röra på sig. Någon har skymtat något blått och strax sveper det första elitlaget förbi. Vi hejar, applåderar och gör vågen och de ropar tack och är sedan borta. En minut senare kommer nästa lag, men därefter tar det stopp i en hel kvart.

Efter ytterligare tre kvart ser jag något limegrönt röra sig mellan träden. Äntligen. De ser glada ut och har ett bra klipp i steget. Sonen skakar på huvudet när jag diskret pekar på hans fötter och springer vidare. Puh, en sten faller från hjärtat på hon som skulle ha kunnat sluta dagen som en fuskare.

Vi ses vid målet, ropar jag och får en vinkning tillbaka.

Löpning

 

Maken och jag skyndar oss tillbaka mot parkeringen. Mitt i brantaste nerförsbacken hör vi hur någon skriker till. Plötsligt har det hänt, det som vi nästan väntat på. Bakom oss kommer ett damlag, där den ena tjejen har trampat snett och stukat foten eller vridit till knät. Hon stannar mitt i steget och verkar ha ordentligt ont och vi frågar om vi kan hjälpa till att stötta henne ner genom branten. Hon avböjer, stigen är så smal att det är lättare för henne att hopp-linka sig ner genom att ta stöd mot träden som kantar backen.

Vi är osäkra på hur lång tid killarna behöver på sig till mål, så Maken trycker gasen i botten så det tjuter om däcken i de smala hårnålskurvorna. Ja, nästan i alla fall. Tillbaka vid Gullviks havsbad upptäcker vi sonhustrun och barnbarnen på långt håll nere vid stranden, spejande ut mot de två konerna som ska rundas även den här gången. Gula, blå och rosa badmössor avlöser varandra allt eftersom lagen tar sig i land, vissa mer stapplande och vingliga än andra.

Plötsligt ser vi de limegröna armarna som med synkade simtag forsar fram genom vattnet, trots att både rumpor och fötter vid det här laget har sjunkit ner en bit i djupet.

Crawl_redigerad-1

Våra hjältar, vilken bedrift! En sextonde plats av 48 lag, inte så illa det heller.

Mot mål

Först fram att gratulera lag 143 är en stolt tioåring och dotter. För de tävlande väntar nu grillfest på stranden, medan vi andra åker till Coop och handlar rostbiff och potatissallad till vår egen festmåltid hemma på vandrarhemmet Vindarnas Hus (Roger Pontares gamla plejs).

Målgång

Ett par timmar senare är två trötta, men fortfarande uppvarvade swimrunners tillbaka på vandrarhemmet. Naturligtvis får de gå igenom tävlingen ännu en gång, vi vill ju vet allt. Vad var värst? Hur var det att simma 1700 meter i havsvågor? Funkade skorna? Vilken sträcka var svårast? Var det så hemskt  “att aldrig mer”, som vi hörde flera av lagen i skogen säga? Tydligen inte. Svaren vi får handlar mer om ‘häftigt’, ‘igen’ och ‘så dj-a kul’. Och båda är ense om att den här tävlingen var en större utmaning än både Utö Swimrun och Ö till Ö.

Men i morgon är en annan dag och kanske har eftertankens kranka blekhet kommit ikapp dem då, eller så är de redan mitt uppe i planeringen av ett nytt race.

Genom eld och vatten i TOUGH VIKING

Står i tvättstugan och sorterar veckans tvätt. Får plötsligt tag i Makens leriga jeans och påminns om ett inlägg jag påbörjat men aldrig avslutat. Ett som handlar om TOUGH VIKING, det största och brutalaste hinderbaneloppet i Norden, åtminstone enligt arrangörerna själva, och designat av specialister inom Kustjägarnas elitförband samt Röjdykarna. En tävling där deltagarna ska avverka en åtta kilometer lång terrängbana genom eld, is och vatten och ta sig förbi ett 25-tal krävande och utmanade hinder av varierande slag.

Det här loppet ägde rum på pingstaftonen 2016, den helg som vanligtvis brukar förknippas med hägg och syren och lust och fägring stor. Men den här dagen lyste allt sånt med sin frånvaro. Fem plusgrader, och trots att det var dunjackor och vantar på huttrade vi lätt i det gråkalla och mer höst- än vårlika vädret, barnbarnet och jag, där vi stod i Lilljansskogen på Djurgården, strax utanför Stockholms stadion. Om tio minuter skulle startskottet gå för den startgrupp där son och sonhustru, tillika pappa och mamma, tillsammans med sina sex lagkamrater i Täby MUD Fighters skulle ta sig an TOUGH VIKING.

Galenpannor, tänkte jag, men aktade mig noga att säga det högt.

Vad är det egentligen som driver vanliga, hyggliga, intelligenta människor till att springa genom brinnande eldar, simma ut en bit i Värtans sjugradiga vatten, välta tunga traktordäck, gå armgång och kräla i lera? Är det den fysiska utmaningen som lockar, att testa sina gränser, eller är det att få bekräftelsebehovet tillfredsställt? Eller är det bara roligt att träna och få uppleva den där kicken när man till slut lyckas genomföra det man kanske haft som mål med träningen. Jag har frågat, men aldrig fått något riktigt svar.

Självplågare, det är vad de är, hörde jag plötsligt en äldre herre i snygg sportig Gant-jacka muttra bakom oss.

De tävlande täckte in hela paletten. Här fanns elitlöparna, motionärerna strax under eliten, vardagsmotionärerna, män och kvinnor i alla åldrar och fasoner, och så några gubbar med klar hjärtinfarktvarning. De flesta såg faktiskt riktigt glada och förväntansfulla ut.

Det första hindret – Smärta – uppenbarade sig direkt när startern släppt iväg fältet. Sex amerikanska fotbollsspelare som med sina mitsar, ett slags fyrkantiga slagkuddar, skulle försöka blocka och hindra löparnas framfart. Kändes inte som något större problem. De lyckades heller inte särskilt väl med uppgiften, så här blev det direkt 1 – 0 till de tävlande. Trots hjälmar och alla skydd kändes fotbollsspelare helt klart ganska klena.

Första hindret

 

Plötsligt var det som om alla slussar öppnats, när löparna tagit sig förbi “smärtan” och forsade fram som en vårflod i regnbågens alla färger mot det första riktiga hindret, The ice tank. Vattnet stänkte på oss som stod intill med våra kameror, beredda att föreviga ögonblicket när det skulle plumsas ner bland isbitarna i den vattenfyllda tanken. Några litet mer försiktiga och tveksamma än andra.

Isvak

Först i, upp och ut på andra sidan var sonen tätt följd av sina orangea lagkamrater.

 

Eftersom vi inte visste hur lång tid det skulle ta att genomföra tävlingen, en, en och en halv eller två timmar, vågade vi inte ge oss iväg alltför långt bort från Stadion och kanske missa målgången.

Barnbarnet och jag bestämde oss för en promenad i den närmaste omgivningen i förhoppning att ändå hitta något annat näraliggande hinder att titta på. Slog in på upptrampade skogsstigar, följde ljudet från tävlande som ökade i styrka och trasslade oss igenom taggiga buskage och lerpölar. En kvinna i blått gick med bestämda kliv upp mot en bergknalle och vi utgick från att hon var ute i samma ärende som vi och hakade på. Passerade en märklig betongbyggnad som genom det skira lövverket med sina pelare påminde om något slags antikt tempel där det låg på sin parnass.

Det är ett vattentorn, Uggleviksreservoaren, sa den blåklädda damen som tydligen hört våra funderingar.

Rösterna hördes allt högre och plötsligt hade vi hindret rakt framför oss – Balansgången. Måste ha varit ett av de lättare.

Balansgång

Ingen verkade ha några problem med balansen och eftersom klockan tickade på vände vi tillbaka mot Stadion.

Vid ett av de sista hindren – Fire fighters – utanför stadionområdet hittade vi Maken, stående i lervällingen under hindret, beredd med kameran för att få bästa vinkeln när mudfightarna dök upp. Här skulle deltagarna klättra uppför ett slags gummibandsnät, vidare kräla över taket och ner på andra sidan, samtidigt som “brandsoldaterna” sprutade vatten på dem.  Svärdottern i täten med lagkamraterna tätt efter.

Inne på stadion väntade Väggen. Här gällde det att springande ta sig så långt upp att man kunde få tag i den korta repstumpen och med hjälp av den dra sig upp över kanten. Man hjälptes åt med att hiva upp varandra och den som inte lyckas ta sig upp bestraffas med trettio armhävningar.

Rampen 1

 

Uppe

 

Sista hindret före målgång var åter igen ett gummibandsnät som deltagarna skulle ta sig upp och ner för. Inget som verkade orsaka några problem för TMF, som tog sig över i samlad tropp.

Sista hindret

 

Yes! We did it!

Målgång

 

Litet senare, i samlad tropp på väg till Roslagsbanan och deltagarna fortfarande rusiga av det kroppsegna knarket som cirkulerade runt i blodbanorna hörde jag plötsligt hur en av lagkamraterna frågar om någon är intresserad att ställa upp i Tough Viking på Djurgården senare i sommar.

15 kilometer den här gången, litet mer utmaning. Vad säger ni?

Galenpannor, tänker jag igen, samtidigt som jag är oerhört imponerad av dessa fyrtioåringars fysik och uthållighet – och litet stolt trots allt över son och sonhustru. Förhoppningsvis en investering i hälsan inför framtiden, eller så är det den myckna träningen som kommer att ge den här generationen förslitningsskador, inte hårt monotont arbete.

SM i friidrott 2015

Igår blev det en heldagsutflykt till Söderhamn med friidrott för hela slanten. En perfekt dag för både publik och atleter med sol och värme och där de tävlande inte behövde riskera vare sig muskelbristningar eller ljumskbesvär, åtminstone inte på grund av kylslaget väder.

Friidrotts-SM 2015

Det är alltid något visst med att sitta på plats och titta, även om man kanske ser själva tävlingarna bättre hemma i TV-soffan. Men där missar man istället allt det andra som sker runt omkring. Oset från grillkorvar och hamburgare, doften av kaffe som stiger upp när bänkgrannarna runt omkring nästan samtidigt öppnar sina termosar och plockar fram de medhavda smörgåsarna där ostskivorna börjat svettas innan de ens hunnit exponeras för solens strålar. Och så det där suset av förvåning, när någon lyckas prestera något helt oväntat och som sedan övergår i ett högt, utdraget jubel, när man inser att det man just tror sig ha sett faktiskt har skett.

Vi fick se många spännande tävlingar, där flera av deltagarna överträffade sig själva med personliga rekord och årsbästaresultat, men dagens höjdpunkt var ändå stavhoppstävlingen. Angelica Bengtsson mötte tufft motstånd i kampen om mästerskapstiteln från Michaela Meijer, ända in på mållinjen, eller vinnarhöjden ska man kanske säga. Meijer tog varje höjd i första hoppet med mycket luft mellan sig och ribban, medan Bengtsson rev sitt första försök på varje ny höjd.

Angelica Bengtsson är väl inte min förstahandsfavorit bland de svenska friidrottarna, lite mycket snack och lite leverans emellanåt, vilket hon visserligen inte är ensam om. Men jag är den första att lyfta på hatten när hon till slut tog hem guldet på nytt mästerskapsrekord, 4.52. När hon en stund senare begärde upp ribban på nya svenska rekordhöjden 4.61 och tog den i första försöket stavas det verkligen RESPEKT.

Stavhopp Angelica Bengtsson

Stavhopp Angelica Bengtsson 2_redigerad-1

 

Nytt för årets SM-tävlingar var att man även hade parallella mästerskap för personer med funktionsnedsättning. Nedan är en bild från prisutdelningen i parasport R1-R2 100 m.

Prisutdelning parasport 100 m

 

Under eftermiddagen anordnades också en liten improviserad modevisning där några av de tävlande visade upp de nya kläder som landslaget kommer att tävla i under friidrotts-VM i Peking. De har designats av det svenska klädföretaget Craft, som kommer att vara officiell klädleverantör och samarbetspartner till Svensk Friidrott under de kommande fem åren. Utan att tveka gör jag tummen upp för den här garderoben. Snygg och ren design med ett tydligt budskap om vem bäraren är.

Nya landslagsdräkterna

Ser nu fram emot Peking-VM som börjar 22 augusti, då återfinns jag i soffan, och därefter Finnkampen i september, som i år går i Stockholm och då vi för en gångs skull kommer att vara hemma.

 

Täby Extreme Challenge

Kyligt men vackert när Maken och jag vid halv tiotiden i morse minglade på parkering vid Ensta krog i Täby tillsammans med drygt femtiotalet långdistanslöpare som väntade på den andra starten i Täby Extreme Challenge (TEC). Maken, som jobbar som frilansfotograf åt en lokaltidning, skulle bevaka starten och även försöka få litet bilder på de som redan hållit på och sprungit i ett dygn.

Den första starten i tävlingen gick redan klockan tio i fredags förmiddag, när tolv löpare, elva män och en kvinna, i lätt regn gav sig iväg på det första varvet av cirka 27 för att avverka en sträcka på totalt 32 mil (200 miles). Dagens start gällde ett par något kortare distanser, 16 resp 8 mil (100 eller 50 miles).

Extremsporter av olika slag verkar verkligen vara i ropet just nu. Ju större utmaningar, desto häftigare. I jämförelse med till exempel ultralopp genom fjällvärlden under flera dygn, Ironman eller Järnmannen, där man simmar 4 km, cyklar 18 mil och avslutar med ett marathonlopp allt under en dag eller swim-run tävlingen Ö till Ö, där man simmar och springer mellan och över öarna i Stockholms skärgård från Sandhamn till Utö är väl ett vanligt maratonlopp snart att betrakta som ”a walk in the park”.

Jag undrar alltid vad det är som driver vissa att utsätta sig för dessa utmaningar som ibland verkar direkt farliga eller skadliga. De här människorna som nu gick och väntade på startskottet såg dock ganska vanliga ut, inte extrema på något sätt. Alla åldrar och kroppsformer, män och kvinnor.

TEC i väntan på start

Att vila sig i form är kanske rätt taktik inför den stundande utmaningen.

TEC - vila

Äldst bland de startande var Jorma, 75 år från Västerås. Han var full av tillförsikt inför de åtta mil som väntade.

Det ska vara “riktiga” lopp, menade han. Inte något armbågshångel som på maraton.

TEC - Jorma

Så gick äntligen starskottet. De som låg i framkant kom snabbt och lätt iväg, men för dem strax bakom blev det plötsligt tvärstopp i branta backen. Men vem behövde ha bråttom, de hade ju åtta eller sexton mil att vinka på.

Torbjörn Gyllebring, tävlande för Team Nordic Trail, i ledning i 32-milaloppet efter så där en 25 timmars löpning…..

TEC 32-milalöpare

…..tillsammans med Linda Bengtsson från Klåveröd skidklubb i damklassen, hon som kommer att bli både först och sist i sin klass om hon håller hela vägen.

TEC 32-milalöpare dam

Snabb påfyllning av vätska och sedan iväg igen för ytterligare ett varv. Fast jag tycker det ska vara besvärligt att springa med jackan knuten runt midjan så där.

TEC Linda Bengtsson 2

Och har de inte gått i mål än, så springer de väl fortfarande. Repet dras först efter 54 timmar för de som springer 32 mil och efter 30 timmar för övriga sträckor. Och klockan 00.00 går den tredje starten, den för nattlöpare som ska springa 16 mil i mörker! Ännu en utmaning.

Idag är det också körsbärblommans dag, åtminstone här i Stockholm. Kungsträdgården skiftar i rosa. En hel del blommor har slagit ut men fortfarande mycket knoppar.

Skid-VM i Falun 2015

Jag antar att ingen missat att Skid-VM i Falun är i full gång och att Charlotte Kalla äntligen fick vinna sin (och hela Sveriges) hett efterlängtade guldmedalj idag.

 

Blågula supportrar 1

Jag och Maken har varit i Falun under några härliga och soliga dagar med fantastiska tävlingar och en stämning som går utanpå det mesta, när cirka 45000 personer samtidigt ger allt för att heja fram just sina landsmän. Men med tanke på vädret idag var jag glad att i eftermiddags kunnat sitta hemma i värmen och följa Kallas guldlopp på TV.

Många norrmän är naturligtvis på plats i Falun och många bor och äter på den egna campen, Camp Norway i anslutning till stadionområdet.

Camp Norway

Camp Norway, frukost

 

Och norrmännen vinner inte bara mest i spåren (åtminstone hittills), deras flaggor är också mycket större och vajar högre än de svenska.

Norsk supporter 1

Norska flaggor 1

 

En som, utöver de tävlande och den fantastiska publiken, bidrar till att ytterligare förhöja stämningen är Faluns egen arenaspeaker Kjell-Erik Kristiansen. Ett språkgeni som i sitt refererande obehindrat och utan skyddsnät kastar sig mellan svenska, engelska, tyska, finska och norska och blandar hej vilt. Ibland blir det också några uppmuntrande ord på polska, franska och italienska när så behövs.

Ungefär så här lät det stundtals under damernas skiathlontävling i lördags.

Start Skiathlon

”Ja, där gick startskottet och en grupp på sju tar ledningen, fyra norskor, två svenskor och en finska / Norway, Sweden and Finland are in a group of seven that takes the lead, / viermal Norwegen, zweimal Schweden und einmal Finnland an der Spitze, / Suomen Kerttu Niskanen on yksi seitsemästä johtoasemalla.

……. Efter två varv kommer de nu in för skidbyte, Jacobsen är snabbast iväg tillsammans med Kalla, Johaug ett par sekunder efter / after two laps it’s time to change skis / nach zwei Runden erfolgt jetzt der Wechsel auf die Skating-Skier, Jacobsen ist am schnellsten, Kalla direkt hinter ihr und Johaug hat ein paar Sekunden verloren. …..

De kommer nu in i mördarbacken, Kalla gör ett ryck och bara Johaug och Jacobsen kan hänga med / coming up the ”Killing hill” Kalla raises the tempo, only Johaug and Jacobsen are strong enough  to follow.

….. Bleckur gör ett fantastiskt lopp, nu fyra / Bleckur is doing a great race and is now in fourth position / Sofia Bleckur ist auf dem vierten Platz und Björgen fällt hinter und ist jetzt nur auf dem sechsten Platz.

……och här kommer världsmästarinnan i skiathlon 2015, Therese Johaug / and here comes the skiathlon world champion of  2015, Therese Johaug /Johaug gewinnt die Goldmedaille och de sista hundra metrarna är en spurtstrid mellan Jacobsen och Kalla som Jacobsen vinner med tre tiondelar / die letzte hundert Meter ist ein Sprintduell zwischen Kalla und Jacobsen / there is a sprint battle over the last hundred meters between Jacobsen and Kalla and Jacobsen wins with three tens of a second / Finlands Kerttu Niskanen blir fyra före Sofia Bleckur / Suomen Kerttu Niskanen neljäs.“

Ja, nånting sånt……

 

Blågula supportrar 2_redigerad-1

Över 200 000 biljetter har sålts och det är klart att det blir trångt både på läktarna och ute i skogen när mer än 40 000 människor trängs om utrymmet. Även om vi var på plats ganska tidigt krävdes det nästan skohorn när vi trängde oss ner på läktaren mitt emot målgången. Det gällde också att man hade utrustat sig med en ordentlig matsäck. Det handlade ändå om att bli stående där rakt upp och ner i fem, sex timmar och hade man väl lyckats få en plats fanns det inte på kartan att man skulle ge upp den bara för att gå och köpa en korv och en kaffe.

Lunch 2

 

Lunch_redigerad-1

 

När tävlingarna var slut var det bara att falla in i gåsmarschen efter de norska fanbärarna, vars flaggor nu tycktes vaja ännu högre efter dagens medaljskörd, ett guld och ett silver. Ytterligare ett guld skulle det bli senare på kvällen när Rune Velta vann backhoppningen i normalbacken.

Norska flaggor 2

 

Själva gick vi på restaurang och firade det svenska bronset med en björnkorv, kantarellsås, friterad mandelpotatis och granskottssenap.

Björnkorv med grankottssenap_redigerad-1

 

Gisela, jag hoppas det har uppmärksammats där borta i väster vilka Charlotte Kalla fullständigt otippat fick dela podiet med idag. Silver och brons till USA, grattis i dubbel bemärkelse till dig!

 

En udda 40-årspresent

Vad skulle du ha sagt om det legat ett “halvt marathonlopp” i din vackert inslagna födelsedagspresent, tillika 40-årspresent, och att denna halvmara dessutom skulle avverkas redan samma morgon? Jag antar att några skulle ha blivit rätt så sura, ja någon kanske till och med förolämpad, men inte min vackra svärdotter. Hon med de snygga benen, de tindrande ögonen med centimeterlånga ögonfransar under lager av mascara och som ibland ser ut som Julia Roberts när hon skrattar.

Efter att ha bottnat med champagne och tårta hoppade hon visserligen överraskad men ändå glad i löparkläderna och kastade sig tillsammans med sin givare och medlöpare (det vill säga min yngste son) i bilen och körde in till Stockholms stadion där startskottet för loppet gick kl 10 i morse. Fjorton varv på en 1500 meters rundslinga i Lill-jansskogen.

Jag och Maken hade under tiden tagit hand om barnbarnen och anlände till tävlingsplatsen precis i tid att se det två sista varven samt målgången.

Musse2

Lite pep och gratulationer före loppet av Mustafa “Musse” Mohammed och Kalle Zackari.

 

4613

Halvmara, high five

Mor och son på väg att mötas i en “high five”.

Efter en stark spurt slog svärdottern sin man med 17 sekunder och vann klassen Kvinnor 40 år. Imponerande!

Efter målgång

Två som är nöjda med dagens insatser och för svärdotterns del blev det dessutom personligt rekord på sträckan. Well done!

Efter loppet blev det födelsedagsbrunch med familjen på Clarion Hotel på Södermalm med presenter och ett fint och kärleksfullt litet tal av mannen.

Brunch på Clarion Hotel

4739

Den perfekta presenten till en som verkligen älskar Melodifestivalen!

PS. I botten på födelsedagspresenten, det vill säga under “halvmaran”, visade det sig också ligga en resa till Paris senare i vår, dock inte Paris Marathon!

 

 

Ö till Ö – hjältemod eller dumdristighet?

Vaknade i morse hes och rosslig i halsen, förmodligen orsakat av tre timmar i kall blåst vid havet igår. Inget allvarligt dock, däremot undrar jag hur sonen och hans lagkompis Rikard mår i kroppen efter gårdagens brutala utmaning i Ö till Ö-loppet.

Tävlingen, där man tävlar i par, är en simma/springa-tävling över och mellan 19 (vissa uppgifter säger 26) öar i Stockholms skärgård med start i Sandhamn och målgång på Utö. Tävlingen, som rankas som en av världens tuffaste i sitt slag, går över 7,5 mil varav 6,5 mil löpning och en mil simning.

Ö till Ö, skärgård

Vi hade åkt hem från Paradiset för att vara på plats och heja. Maken, som hade ett möte han måste närvara vid på kvällen, insåg dock till sist att han inte skulle hinna hem i tid utan var tvungen att stanna hemma. Det blev istället Exmaken och jag som bildade välkomstkommitté med applåder och hurtiga tillrop som ”Nu är det bara tre kilometer kvar”, eller ”Ölen väntar” när de tävlande efter den sista simturen allt eftersom steg iland vid Krokarna på Utös norra udde.

Ö till Ö, upp på andra sidan_redigerad-1

Stilstudie

Tävlingens upplägg gör att den inte har någon publik att tala om. Kanske någon enstaka öbo tittar ut ur sin stuga och ropar något uppmuntrande, men i övrigt är man ensam med sin lagkamrat och övriga medtävlanden. Enda stället man egentligen kan få sig en titt på dessa extrematleter är just här på Utös norra udde, men jag kan inte påstå att något publikrekord slogs den här kvällen. Vi var några frusna anhöriga som i tre timmar trotsade regnet och med hjälp av åkarbrasor försökte hålla värmen i den allt mer tilltagande vinden. Tre timmar! Men vad var det mot de tävlandes 8,5 till 14,5 timmar i och upp ur 14-15-gradigt vatten och mil efter mil på grusvägar, genom skog och över skrovliga, hala berghällar.

Precis som i Vasaloppet dras repet vid särskilda tidsstationer och har man inte hunnit dit inom den uppsatta tiden tas man av banan. Grabbarna själva menade att den kritiska punkten skulle bli tidskontrollen vid södra Ornö. Skulle de hinna fram dit i tid till kl 18? Och skulle vi kanske få stå där och vänta och frysa förgäves?

Jag kunde följa deras lag via mobilen och när klockan blev halv sex började det kännas litet oroligt. Åtta minuter över halv hade fortfarande ingen passering av södra Ornö tickat in. Var höll de hus, varför kom de aldrig, hade det hänt något och hade Rikards stukade fot inte hållit för ansträngningen? Jag önskade att jag hade kunnat fråga något av de lag som ett efter ett steg i land på Utö om de visste något om lag 62, hur långt de hade kommit och hur det gick för dem.

Så äntligen kl 17.40 kom beskedet. Hurra! De hade klarat det och passerat sista repet med tjugo minuter tillgodo. Nu var det bara att fortsätta vänta och fokusera på ön cirka hundra meter bort på andra sidan sundet. Försöka se om det var våra killar som skymtade mellan tallarna, som snubblade utför för berget och som åkte kana ner i vattnet. Det var inte lätt att veta eftersom alla såg ungefär likadana ut i sina svarta våtdräkter, simglasögon och orangea västar och badmössor.

Under den kommande en och en halv timmen följde en inte särskilt omväxlande replikväxling mellan den lätt exalterade fadern och den tålmodigt väntande och svarande modern:

Är det där Jocke?
– Nej, han är för kort
– Han som är sist i backen, är inte det Rikard?
– Nej, för lång.
Dom som kommer där då?
– Nej, ser ut som dom har skägg.
– Nu tror jag att dom kommer.
– Det är ju ett damlag ser du väl!
– Men det där måste väl ändå vara Jocke, va?
– Nej, fel färg på paddlarna (det är tillåtet med handpaddlar som simhjälpmedel), Jockes är blå.

Så där fortgick gissningarna tills plötsligt två ”grodmän” stod framför oss och sa ”Hej, vi är här nu”.  Den ena hög som ett hus av adrenalin och endorfiner, den andra mer dämpad på grund av utmattning. De hade klarat det, vilka hjältar!

Ö till Ö, J & R

We did it!

Nu var det bara tre kilometer kvar till själva målgången vid Utö Värdshus efter en dag som började på riktigt klockan sex på morgonen och nu 13,5 timmar senare och 5,5 5 timmar (rätt ska vara rätt) efter att segrarna gått i mål äntligen var över. Där väntade välbehövlig påfyllning av både vätska och mat.

Efter en Cola och en mugg med mammas varma choklad samt några smörgåsar återvände litet av energin och de kunde glädjas åt sina välförtjänta medaljer.  Jag säger det igen, HJÄLTAR!

Man kan naturligtvis undra vad det är som driver någon att frivilligt utsätta sig för liknande kraftprov och bedrifter. Är det människor som har en gen för mycket av något slag, eller kanske saknar en viktig gen? Hjältar eller bara dumdristiga, det kan man säkert ha olika uppfattningar om. Men oavsett vilket, en bedrift är det att genomföra en sådan här tävling och kanske behöver man vara både litet dumdristig och litet hjältemodig för att klara av det. Well done guys!

Skidor, skidor, skidor

Tidigt uppe i morse för att hinna ladda med en ordentlig grötfrukost innan det var dags att ta sig an de de nio milen mellan Sälen och Mora – från soffan! Lika mäktigt som varje år att se myrstacken, ormen eller vad man nu ska kalla myllret av cirka 16.000 åkare som sakta börjar röra sig framåt när startskottet går. Fantastiska förhållanden som också bäddade för den snabbaste tiden någonsin i ett Vasalopp, när Jörgen Brink avgjorde på mållinjen med en fotlängd ungefär. Kul också att han fick göra ”hattrick” i segrar genom att vinna för tredje året i rad. Den duktiga norskan Vibeke Skofterud tog i sin vasaloppsdebut hem segern på damsidan, också där på ny rekordtid.

Däremot saknade jag bilder på den danske prinsen Fredrik, som det viskats om skulle delta, liksom systern till engelske prins Williams  fru, Pippa Middleton med den berömda rumpan. De enda kungligheter jag kunde upptäcka var skogens egna royalties, fyra majestätiska älgar.

Fantastiskt väder här hemma också med strålande sol och rimfrostklädda träd. En liten promenad hanns med för att ”bli av med mjölksyran”  innan det var dags att stå på startlinjen igen i både längdsprint i Lahtis och skidskytte i Ruhpoldingen. När ska man hinna andas…

Avslutningsvis vill jag bara säga att en mycket märklig man, som jag inte riktigt vet vad jag tycker om egentligen, gav mig ståpäls i går kväll, så pass att jag för första gången faktiskt ringde och röstade i spektaklet Melodifestivalen. Trodde aldrig jag skulle få höra mig säga: Thorsten Flinck, what a performance!!

Tips-SM och den förhatliga fjärdeplatsen

Jag har väntat så länge på just den här dan och det är skönt att den äntligen kommer…. Nej, jag pratar inte om Sverige-Kazakstan i VM-bandyn idag, inte heller om skidskyttetävlingarna i Holmenkollen, störloppet i Garmisch eller längdskidtävlingarna i Rybinsk.

Nej, nu är det Tips-SM som gäller för alla oss med tipskort eller som tippar på nätet. Att tippa 64 rader under sex veckor i rad och helst med 13 rätt varje gång. I potten ligger 200.000 kronor samt resor till sommarens fotbollsfest i Ukraina. En spännande utmaning och tävling. Och jag vet vad jag talar om, jag har själv varit där, nej inte i Ukraina men i den innersta kretsen av de yppersta stryktipstipparna, haha…….

Det var 2005 och de 13 bästa tipparna efter 6 veckor hade samlades för en frågefinal i Svenska Spels lokaler i Sundebyberg. Och de 13 bästa var jag och 12 gubbar i varierande ålder! Det kändes stort och nervöst, dels att just jag lyckats tippat så bra, dels att jag var enda tjej på manlig mark som nu skulle upp till bevis mot dessa sportkunniga herrar.

Både äldste sonen och Maken är mycket fotbollskunniga och de gav mig följande råd: Se till att du kan

  • vilka länder som vunnit fotbolls-VM när och var
  • namnen på engelska lagens hemmaarenor
  • namnkunniga målvakter
  • engelska lagens smeknamn

Köp också Fotbollsspelet och plugga frågorna!

Högst gångbara råd skulle det visa sig.

Mannen, myten och legenden Tommy Söderberg, tidigare förbundskapten för svenska fotbollslandslaget, var den som hade satt ihop de 13 fotbollsfrågor som nu skulle skilja agnarna från vetet, eller som en av gubbarna sa – sömmerskan från experterna.

Frågorna var inte helt lätta och det kändes som de flesta av oss var ganska osäkra på hur det egentligen hade gått, så  spänningen var stor när resultatet äntligen skulle kungöras.

På trettonde plats – en man, på tolfte plats – en man, på elfte plats – en man, och för varje man jag hade bakom mig kom jag själv ett steg närmare prispallen. ……och på femte plats, nu var pulsen riktigt hög – en man, på fjärde plats, den förhatliga fjärdeplatsen, när man inte når riktigt ända fram utan får stå kvar nedanför prispallen och besviket titta upp på de tre som är snäppet vassare, då var det dags för mitt namn. Litet snopet men jag kände mig ändå stolt över att ha lämnat nio fotbollsnördar bakom mig.

Vinnaren kammade hem 250.000 kronor vilka skulle användas till att köpa en bar i Brasilien, andrapriset var 75.000 kronor och tredjepriset 25.000. Men vi andra blev inte alldeles lottlösa heller. Förutom en björnkram av Tommy Söderberg blev vi bjudna på en fantastisk middag på det då ganska nybyggda och tjusiga Clarion Hotel på Södermalm. Därtill en årsprenumeration på tidningen Vi Tippa.

Det var en häftig dag som jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott att jag skulle få uppleva och som jag aldrig kommer att glömma. För egen del blev jag dessutom butiksmästare i spelbutiken hemma med en T-shirt och en liten pokal som pris.

Just då sa jag litet kaxigt att man ska sluta när man står på topp, men varje år när vi går in i vecka 6 står jag ändå där i spelbutiken och kollar spellistor inför veckans stryktipsomgång och plockar på mig tipskuponger för att gå hem och med pannan i djupa veck plita ner min rad. Och en kvart före stängning idag lämnades den första av sex tipskuponger in i min turbutik.

Five more to go and if I can’t beat them all, I can always try to beat my Devoted Husband! ♥♥♥

Lunginflammation och VM-bandy

– Jaha, här har vi ett klassiskt exempel på lunginflammation, sa doktorn. Amox gånger tre, Mollipect vid behov och så en slurk Cocillana-Etyfin till natten, så sover du gott och är snart på benen igen. Tvåhundra kronor, tack.
– Ja tack, var så god.
Jag är så tacksam för både diagnos och medicin, bara jag blir frisk igen. Helt klart var jag litet för snabb, när jag häromdagen deklarerade att jag var på banan igen.

När man är krasslig och inte har ork till så mycket annat är det skönt att TVn finns. Matcher nästan varje dag den här veckan från bandy-VM borta i Kazakstan och där Sverige vunnit tvåsiffrigt i två av tre matcher. Fram till igår vill säga, då den ryske björnen steg in på isen och satte stopp för de svenska framgångarna. Eller var det så att svenskarna mörkade sin form litet inför en eventuell final mot ryssarna på söndag. Det lär visa sig i morgon, när man möter Kazakstan igen i semi (9-1 till Sverige i gruppspelet) .

Häftigt också, när Maken och jag sitter och tittar på matchen mot Ryssland, att plötsligt få se gode vännen M bland publiken på läktaren tillsammans med sin kompis från Edsbyn – två riktigt bandynördar. Och med vår medskickade svenska jätteflagga hängande över räcket framför dem. Som tur var hade jag kameran till hands och kunde fånga beviset, om det nu är någon som inte tror oss när vi berättar det.