Den ena röd, den andra vit

När sommarvärmen äntligen anlände förra helgen, den som varade i tre hela dagar – värmen alltså – var det som att inte bara jag och Maken utan hela naturen vaknade till liv. För första gången sedan vi kom hit i år kunde vi sitta ute på verandan och äta både frukost, lunch och middag, omgivna av det somrigt sövande surret från insekter och de ljuvliga dofterna från den röda och den vita rosenbusken.

Stolen rose

I nästan varenda blomma sitter humlor, bin, märkliga skalbaggar eller andra insekter och suger nektar.

Röd ros

Vit ros med insekt

Jag vet inte vad rosenbuskarna heter, men den vita har jag givit namnet The stolen rose, eftersom jag tillskansat mig den genom egenmäktigt förfarande. Vid det här laget bör det dock vara preskriberat. När detta hände fanns i byn där vi bor en ödetomt med ett gult litet ruckel till stuga på. Ägarskapet av tomten och stugan delades av några bröder som inte verkade bry sig och heller aldrig var där. Tomten hade vuxit igen och stugan höll knappt ihop längre med hål i taket och trasiga fönsterrutor. Sönerna, som då var små, kallade stället för Villa Villekulla på grund av husets gula färg och tyckte det var jättespännande att smyga omkring i det höga gräset och “jaga tjuvar” och skjuta på varandra med sina vattenpistoler.

Mitt i allt det vildvuxna hittade jag en dag två oerhört taggbeströdda spetor som förmodligen en gång varit en sådan där gammaldags vacker rosenbuske. Den var värd ett bättre öde tyckte jag, än att behöva dö kvävningsdöden bland sly, tistlar och annat ogräs. Så jag gick hem efter en spade och grävde helt sonika upp de två pinnarna, som dessvärre inte såg ut att innehålla särskilt mycket liv och grävde ner dem i ena hörnet av verandan som ersättning för en syrenbuske som dött.

Det tog några år innan rosen fann sig till rätta, men efter tre, fyra år hade den tagit sig så pass att de första knopparna började komma. Sedan har den fortsatt att växa sig allt större och kraftigare med riklig blomning. Tyvärr är allt över efter en dryg vecka och sedan är det bara att vänta ytterligare ett år till nästa gång. Och i år gick det fortare än så. Efter fyra dagar hade regnet gjort sitt och gräsmattan var översållad av vita kronblad och de återstående blommorna var bruna och vissna. Samma öde drabbade den röda rosenbusken. Känns litet sorgligt med så kort njutning.

Vissna rosor 2

vISSNA ROSOR

Idag har en av bröderna tagit sitt ansvar för Villa Villekulla och renoverat den lilla stugan både ut- och invändigt. Nu är den svenskt röd med vita knutar och detaljer, och tomten grön och välskött, men av de gamla kulturväxterna finns tyvärr ingenting kvar.

Det svala vädret har gjort att plantorna i växthuset krävt minimalt med tillsyn och vattning. Allt växer så det knakar, frodigt och grönt, och till och med basilikan verkar obekymrad av de låga kvälls- och nattemperaturerna. Två fina gurkor har redan skördats och i morse upptäckte jag tolv små gröna tomater, black cherry, som är på gång.

Gurka

Växthus

Tomater

Houston, we have a problem!

Houston, we have a problem, var det inte så det lät när några amerikanska rymdgubbar rapporterade ner till sambandscentralen där på Jorden och Houston att man hade fått problem med elektroniken eller vad det nu var.

Jag skulle kunna säga samma sak, Houston, I have a problem, a wasp problem, det är bara det att jag inte har någon sambandscentral som kan rycka ut och bistå mig. Sonen och barnbarnen har just rest hem och Maken befinner sig någonstans i Finland vid ryska gränsen för att skjuta björn och varg. Skjuta med kameran, inte något pangande med gevär.

Mitt problem uppdagades i morse när jag öppnade växthuset för den vanliga morgonrutinen, att säga god morgon och rufsa tomatplantorna ”i håret”. Har läst någonstans att man på så vis hjälper pollineringen på traven. Jag möttes av ett somrigt surrande av insekter, men hur jag än tittade kunde jag inte upptäcka vare sig humlor eller bin där inne.

När jag inspekterat mina gurkor och räknat tomaterna som kommit och var på väg ut upptäckte jag källan till surret, ett stort getingbo under uppbyggnad i taket. Och dom var många som tydligen planerade att flytta in där!

getingbo

Jag ville inte gärna använda giftig insektssprej inne i växthuset, så jag tog istället vattenslangen och försökte skjuta sönder boet och döda/dränka de små liven med en hård vattenstråle. Inte någon riktigt framgångsrik strategi. Det enda som hände var att de svartgula odjuren fick upp ögonen för mig och beredde sig på motattack så fort jag försökte närma mig växthuset.

Hela dagen gick utan att jag lyckades komma åt getingarna och under tiden såg jag hur mina plantor sakta höll på att duka under där inne i hettan utan vatten. Det fanns bara en sak att göra, att dra ut i krig på riktigt.

Ensam är stark eller bra kvinna reder sig själv. Så medan ni andra förmodligen satt bänkade framför Holland – Argentina-matchen på TV klädde jag mig i heltäckande klädsel, stövlar, handskar och den gamla mygghatten som inköptes inför en fjällvandring för länge sedan. Ett stadigt grepp om vattenslangen, upp med den rakt i boet och spruta, spruta , spruta och sedan springa, fort fort.

Efter en tre, fyra sådana attacker var till slut hela boet borta, upplöst i små gråa revor, och getingarna som inte dött drunkningsdöden verkade ha flytt fältet. Så vad är ett litet getingstick i tummen (trots handskar) mot att (förhoppningsvis) blivit kvitt ett hundratal getingar. Inget som inte Mjukon grankådssalva kan råda bot på.

Sista rycket före stängningsdags

 

Efter en härlig vandringsvecka i svenska fjällen är vi nu tillbaka i Paradiset för ytterligare ett par veckor, innan det är dags att stänga igen för i år. Det känns litet sorgligt att allt snart är över för det här året. Naturen börjar förbereda sig för vintervilan, gräsmattan är full av löv och det mesta går i brunt.

När vi kom upp var det rejält kallt i stugan eftersom vi inte haft någon värme på medan vi var borta. Varmare ute (+9) än inne (+6) så det var bara att sätta på elementen och tända en brasa. Och vi har ju vanan inne nu efter vandringen, eftersom det var det första vi fick göra när vi kom fram till dagens övernattningsstuga, ut och hugga ved och elda i kaminen på rummet och i köksspisen.

 

Jag har nu börjat säga adjö till alla blommor som prunkat så vackert  i både rabatter och krukor trots, eller kanske tack vare, den svala och våta sommaren. Några har redan gjort sitt och vissnat, andra har frosten tagit medan vi varit borta. I växthuset ska de sista tomaterna, oavsett om de mognat eller inte, tas om hand. Kanske blir det marmelad eller chutney av det vi inte hinner äta upp. Sen ska växthuset skuras rent och alla krukor och hinkar diskas.

Också i pallkragarna har det sista nu skördats, morötterna och bondbönorna, som verkar ha stått emot frostangreppen. Till middag igår blev det en tvårätters, sallad på bondbönor och tomater med myntadressing till förrätt och på det kokt torsk med ägg- och pepparrotssås med rårivna morötter. Smakade utsökt.

Det som är kvar av bondbönorna ska jag nu testa att torka för att sätta nästa sommar. Ska bli spännande att se om det blir något. Har läst någonstans att om man lyckats med växter som egentligen inte klarar den växtzon man befinner sig i, så kan man ta frön från dem och fortsätta odla. På så sätt lär växten härdas att klara ett kallare klimat.

För Makens del är nu pressen stor att försöka få upp den traditionella julgäddan innan vi åker hem. Gårdagens försök resulterade i en tappad gädda (stooor, enligt Maken själv) och tomt i näten i morse. Men det är bara på’t igen.

Hur gick det då på vandringen? Ja, det återkommer jag till så snart jag fått litet ordning på alla bilder, men inga brutna armar eller ben.

I väntans tider….

Dagarna blir sakta men säkert allt längre och längtan till vår och sommar växer för varje ny frökatalog och trädgårdstidning som dimper ner på hallgolvet. Har suttit hela förmiddagen och bläddrat och förförts av fantastiska bilder på röda, gula, svarta, lila och randiga tomater, polkagrismönstrade rödbetor och perenna och ettåriga sommarblomster i modeller och färger som jag inte ens visste fanns. Rena rama grönsaks- och blomster”porren” om jag får uttrycka mig så, och så lockande och vackert.

Åh, vad det kliar i fingrarna att få börja förkultivera, både blommor och grönsaker, till sommarens rabatter, krukor och grönsaksland. Och det är ju så mycket man vill prova, men både tomten i sig, skogstomt, och läget i gränslandet mellan växtzon 4 och fem medför vissa begränsningar.

Bläddrade också litet bland mina bilder från den gångna sommaren i Paradiset och längtan blir ännu större när jag ser mitt lilla växthus. Eller snarare makens, eftersom det var min födelsedagspresent till honom för några år sedan (fanns det kanske en liten baktanke med den, hmm… ?). Hur som helst, där odlar och skördar vi tillsammans, och nu står det lilla huset, kallt och övergivet, och bara väntar och längtar efter värmen och sina nya hyresgäster.

Strax börjar herrarnas skidskytte med sprint i Anthotz, men innan dess ska jag gå in på Odla.nu och göra min beställning av fröer till blomsterrabatterna. Just nu 50 % på ordinarie priser!