Hallongrottor med twist by accident

Det var torsdag eftermiddag drygt två veckor efter valet och vi var ute på en av våra viltspaningsturer runt om i de hälsingska skogarna. Mina ögon rörde sig oavbrutet fram och tillbaka mellan kalhygget på höger sida om vägen och den långsträckta myren på den vänstra i förhoppning om att någon av alla rotvältor plötsligt skulle börja röra på sig och materialisera sig i form av en älg eller björn. I bakgrunden stod bilradion på, där det rapporterades från talmannens enskilda samtal som pågått med samtliga partiledare sedan tidig förmiddag.

Hallongrottor, ropade jag plötsligt rakt ut, och kanske något för högt eftersom Maken ryckte till och ofrivilligt vred på ratten så att bilen slirade ut i det lösa gruset i vägkanten.

Va?!

Hallongrottor, upprepade jag och pekade på radion. Dom rapporterar just nu från talmansrundan, men den stora snackisen verkar inte vara vad man kommit fram till utan istället vilka kakor som talmannen bjudit på till kaffet. Och mitt tips är hallongrottor.

Detta med kakorna var tydligen en så viktigt fråga att man känt sig tvungen att bjuda in en kakexpert, Birgitta Rasmusson, bland annat domare i “Hela Sverige bakar”, som nu skulle uttala sig om vilken sorts kaka hon tyckte borde ligga på talmannens kakfat.

Det borde vara något med choklad, till exempel chokladsnittar gjorda på mörk, härlig kakao, svarade fru Rasmusson.

Jaha, men vad tror du om drömmar då i det här sammanhanget, undrade programledaren.

Drömmar skulle sitta som en smäck, de är väldigt trendiga just nu, särskilt de som fått en ny twist med tesmak eller kardemumma.

Stefan Löfvén tycker om finska pinnar och det visar att han är en man med god småkakssmak, fick vi lära oss av Birgitta Rasmusson. Vidare att småkakor ska ätas med finess och vara så pass stor att den räcker till minst tre bett. Vad hon tyckte om hallongrottor framgick dock inte, däremot kände hon en viss ängslan för kladdiga chokladfingrar, när hon fick veta att talmannen valt att bjuda på chokladbiskvier.

Själv oroade jag mig mer för hur talmannen skulle må efter att ha konsumerat åtta chokladbiskvier och lika många koppar kaffe under sex timmar. Kaffedarr och sockerkoma?

Det här med drömmar (kakor alltså) som plötsligt blivit trendiga genom att de tillförts nya smaker fick mig att tänka på mina egna hallongrottor jag bakade för ett tag sedan. De kanske också kan kallas trendiga nu. Trendiga by accident. Uppdaterade. Updated.

Så här var det. Maken skulle gå ut och spika upp de sista nya spjälorna till verandaräcket och undrade om jag kunde koka lite kaffe tills han var klar om cirka en timme?

Visst kunde jag det. Om en timme, då hinner jag ju faktiskt baka något gott också som tack för allt det jobb han lagt ner på att ge verandan en makeover.

Hallongrottor går snabbt att göra och i kylen stod nykokt hallonsylt klar. Sagt och gjort. Receptet hade jag i huvudet.

Jag plockade fram ingredienserna och började mäta upp i matberedaren.
125 g smör – check, 3/4 dl socker – check, 2 1/4 dl mjöl – check, 1/2 dl Ekströms marsanpulver – check och 1 tsk bakpulver – check.

Plötsligt insåg jag att något var fel. Varför låg marsanpulvret som en orangefärgad matta ovanpå mjölet? Hade det blivit gammalt? Jag vände och vred på paketet för att hitta bäst före-datum. Men what the h…, det här var ju inte Ekströms marsanpulver, det var Ekströms NYPONSOPPSPULVER! Två paket som står bredvid varandra i köksskåpet.

Vad gör jag nu, låtsas som det regnar? Ja, det var ingen idé att försöka skopa upp nyponpulvret, istället hällde jag i ett par matskedar marsanpulver som brukar vara den hemliga ingrediensen i mina uppskattade hallongrottor. Eller ska jag kanske döpa om dem till NYLLONGROTTOR från och med nu?

Men hur smakade de då, kanske ni undrar? Lika gott som vanligt men nu med en liten pikant, syrlig twist.

Om någon mot förmodan skulle vilja testa receptet är mitt råd att bara ta en halv deciliter socker, eftersom nyponpulvret också innehåller socker.

Receptet räcker till 20-22 kakor och gräddas 12-15 min i 200 grader.

Lagom tills Maken var klar med sitt fick vi besök av en god vän och för en gångs skull var det roligt att kunna få bjuda på något annat än bara en slät kopp kaffe.

Kristersson är nu framme vid det berömda kaklet och det är dags för en ny talmansrunda. Måhända är det hallongrottor som ligger på kakfatet den här gången och i så fall kanske det ser ut så här på bordet när den siste partiledaren lämnar talmannens rum. Åtminstone brukar det göra det hos oss.

Titta det snöar!

Det har visserligen förvarnats om både stormvindar och ordentligt med snö i ett par dagar, och under eftermiddagen verkar det nu som att vinterns och årets första snö(o)väder är på gång. Vinden tjuter runt knuten och snön yr nästan horisontellt mot fönstret, där den genast förvandlas till vattendroppar. Nedanför blir marken blir allt vitare, men än så länge har det inte kommit mer än någon dryg centimeter eller två.

Men när det väl satt igång kan det gå fort, och risken är väl ganska stor att vi i morgon kommer att vakna till ännu ett vädermässigt kaos. Så för att vara mentalt förberedd inför det som eventuellt komma ska och påminna mig om hur det såg ut, när Stockholm begravdes under snömassorna i november för drygt ett år sedan, var jag tvungen att leta fram ett par bilder av det eländet.

Jag bara hoppas att stadens olika ansvariga har läst på sin läxa den här gången och står bättre förberedda. Hur svårt kan det vara? Vi bor i den nordliga delen av världen och trots klimatförändringarna drabbas vi fortfarande då och då av minusgrader och åtminstone någon gång per vinter av ett ordentligt snöfall. Ändå tycks så många bli tagna på sängen varje gång det händer.

Jag förstår mycket väl att man inte hinner med att ploga och sanda varenda liten cykelbana eller gångstråk det första dygnet och självfallet ska alla stora trafikleder prioriteras. Men har man bara lyssnat till SMHIs varningar, sett till att sand- och saltlådorna är välfyllda, att snöröjarna är beredda och att plogbilarna är i gott skick och fungerar kommer säkert även de mindre vägarna i ytterområdena att hinnas med ganska snart.

Själva kan vi se till att jobba hemifrån där så går, i möjligaste mån lämna bilen hemma och utnyttja rätten att flexa om man har sådan. Och sist men inte minst – att använd broddar kan vara en god idé. Då slipper vi förhoppningsvis sitta tio timmar (minst) på akuten och vänta bland alla andra ben-, höft- och armbrott.

Så, efter allt detta kommer vi förmodligen att vakna till ett antiklimax där vinden mojnat, temperaturen stigit till +3 grader och snön, den lilla som nu kom, ha regnat bort.

Den glupska nötskrikan

Nu är jag genomfrusen och ger upp för idag. I över en timme har jag suttit framför det öppna fönstret med kameran beredd och väntat på sparvhöken, som de senaste veckorna dagligen slagit sina lovar runt matningsplatsen för våra småfåglar. Och då är det är det inte solrosfrön och nötter som lockar, utan buffén av läckra sparvar och mesar. För det mesta blir den utan såväl frukost som lunch eller middag på den här restaurangen – som tur är – men vid två tillfällen har jag ändå sett den flyga iväg med ett byte i klorna eller näbben.

I väntan på bilden med stort B (den på sparvhöken, alltså) får ni tills vidare hålla tillgodo med den glupska och skräniga men ändå vackra nötskrikan.

De är tre stycken, kanske en familj, men en av dem är mer dominant och kör oftast bort de andra två.

För att slippa flyga fram och tillbaka i onödan till det egna skafferiet  i skogen fyller nötskrikan varje gång krävan med så mycket nötter och solrosfrön som möjligt. Ibland så mycket att den ser rejält framtung ut och man undrar om den över huvud taget ska orka lyfta med sin last.

notskrika-1

Hm, undrar vad det finns för godsaker här nere då….

notskrika-2

Åh, hasselnötter! Jag ÄLSKAR hasselnötter!

notskrika-3

Ojojoj, nu har jag nog bunkrat för mycket igen…

notskrika-4

Nya gäster vid matbordet

Även om det inte alls behövs så här års kan vi ändå inte låta bli att mata våra småfåglar. Det är så rogivande, spännande och underhållande att sitta och titta på dem, alla olika sorter, när de utan några större kontroverser samsas med ekorrar och hackspettar kring maten. Som att se på en film. Och så plötsligt, utan att man förstår varför och utan synbar anledning, lyfter alla hundratalet bofinkar, grönfinkar, grönsiskor, domherrar, talgoxar och blåmesar samtidig, himlen blir svart och får en osökt att tänka på Hitchcocks rysare Fåglarna. Mindre än en halv minut senare är ordningen återställd: alla är tillbaka igen och fortsätter att äta som inget har hänt.

Just nu kryllar marken av alla fågelungar. Nästan som råttor pilar de runt på backen bland skalen från solrosfröna. Alla har lärt sig flyga vid det här laget, även om en del fortfarande är litet instabila i luftrummet och emellanåt krockar med verandaräcket, husgaveln och fönstret. Två hjärnskakningar som krävde en kvarts återhämtning på “akuten”, i övrigt inga allvarligare olyckor.

Då och då händer det att det dyker upp några nya, mer oväntade gäster vid matbordet. Som de här två duvorna (ber om ursäkt för den något oskarpa bildkvaliteten, men ibland får man ta vad som ges, det vill säga plåta genom fönstret för att få några bilder alls).

Duvor

Och inte bara duvorna. Även den listige Mickel Räv verkade intresserad av vad som bjöds på buffén. Fast kanske inte så mycket av fröna och nötterna som av möjligheten att få sig ett par möra duvbröst till middag.

Men tji fick han. Fru Duva, som värnade om sina bröst, satte sig snabbt i säkerhet på taket till Makens kamouflerade fotogömsle. Här uppe kan han inte nå mig, verkade hon tänka.

Duva på tälttak

I veckan upptäckte jag plötsligt en gräsandshona som gick omkring och mumsade i sig av solrosfröna. Då var hon ensam, men när hon återkom dagen därpå hade hon sina tre nästan fullvuxna ungar (åtminstone storleksmässigt) i släptåg. Att gräsänder knaprar solrosfrön var något nytt för mig.

Talltitan är en annan besökare som vi inte brukar se så ofta. Tror att detta också är en unge eftersom den var ganska så orädd när jag gick förbi.

Grönsiskorna, de är fler än många just nu, både ungar och vuxna.

Och så favoriten, den sötaste av dem alla – lille Kalle Rödhake. Solitären, som håller sig för sig litet för sig själv.

Rödhakeunge

 

Möt familjen Smålom

I vår egen sjö här i Paradiset kan vi varje sommar njuta av den vackra storlommen. En mäktig och majestätisk fågel med vacker teckning och ett stundtals, framför allt kvällstid, ganska olycksbådande läte.

Storlom

Storlommen har också en något mindre släkting, smålommen, som man däremot bara hittar i större eller mindre tjärnar.

Under flera somrar har Maken kört omkring i de hälsingska skogarna och inspekterat alla tjärnar inom åtminstone tio mils radie i hopp om att få se en smålom. Och så i vår har det hänt, och då mer av en tillfällighet.

Han hade åkt iväg till en tjärn som vi besökt tidigare men aldrig sett något, varken fågel eller djur. Han monterade upp tubkikaren och förberedde sina kameror ifall något spännande ändå skulle dyka upp. När han tittade i kikaren upptäckte han att den var riktad rakt mot en ruvande smålom i ett rede på en större grästuva en bit ut i vattnet. I närheten simmade hannen lugnt omkring.

Tjärnen

När vi efter en vecka hemma i stan var tillbaka i stugan, var en av de första sakerna vi gjorde att åka upp till tjärnen för att se om något hänt medan vi varit borta. Hade det kläckts några ungar och var paret kvar i tjärnen?

Efter att ha trasslat oss förbi stora stenblock och kullblåsta träd och försökt undvika att trampa ned i dolda håligheter i marken kom vi ner till vattnet och såg till vår glädje en hel liten familj på fyra – mamma, pappa och två dunbollar – som simmade en bit bort.

Ungarna höll sig för det mesta nära mamman, men vi blev litet fulla i skratt när vi såg hur ungarna försökte härma föräldrarnas beteende. Hur de försökte dyka under vattnet och flaxa med vingarna

Mamma med ungar i viken 2

Flaxande vingar

Titta pappa, jag kan också!

Jag kan också

Under simturen såg vi hur mamman hela tiden tycktes titta bakåt för att försäkra sig om att ungarna var med och inte gav sig ut på några egna utflykter. Vid en titt i kikaren visade det sig dock att hon helt enkelt tagit sig en tupplur. Och vi som har barn minns väl alla hur tröttande livet som småbarnsföräldrar kunde vara ibland.

Sovande smålom 2

Även pappor kan säkert behöva litet vila.

Smålom på land

Lom på land_redigerad-1

Va’, har det kommit en inkräktare i tjärnen? En ny släkting, den dubbelhövdade lommen, eller…. ?

Tvåhövdad lom

Det ska bli spännande att följa familjen och ungarnas utveckling.

Om en vecka vet vi svaret

Varit hemma i sta’n en vecka; Maken har arbetat medan jag tagit hand om sommarens gigantiska tvättberg och hämtat barnbarn från skola och sexårsverksamhet. Och idag ska en liten åttaåring firas innan vi återvänder till Paradiset för ytterligare några veckor.

Eftersom vi inte är hemma på valdagen passade jag igår på att utnyttja jag min demokratiska och medborgerliga rättighet (och skyldighet, som jag ser det) och förtidsröstade. Blev litet förvånad när jag blev varse alla nya småpartier som dykt upp; Feministiskt initiativ och Piratpartiet känner jag naturligtvis till, men Djurpartiet, Direktdemokraterna och Kristna värdepartiet? Aldrig hört talas om. En annan sak som slog mig var att Sverigedemokraternas valsedlar var helt blanka. Inte ett enda namn på någon av dem, vare sig till riksdag, landsting eller kommun. Måste ha blivit något fel, eller så håller de på att lägga ner. Personligen kan jag bara hoppas på det senare!

Valsedlar

 

Blev också förvånad över bristen på aktivitet och intresse bland kommunens väljare. En lördag förmiddag, när folk är lediga och ute och handlar, borde det vara full rusch på torget och politikerna i de olika valstugorna ha fullt upp med att försöka övertyga med sina argument om varför man borde lägga sin röst på just deras parti. Men ingalunda. Kanske har medborgarna tröttnat på politik och slutat att bry sig när partierna börjar likna varandra allt mer och lovar ungefär samma saker. Sossarna närmar sig sakta högerflanken och moderaterna är det nya arbetarpartiet. Vad finns det egentligen att välja emellan? Alla lovar runt men när vardagen åter infinner sig blir det förmodligen som vanligt att få vallöften kommer att infrias .

Det känns också som att det börjat gå trender i hur valstugorna ska se. Förutom de traditionella friggebodarna i trä tycks nu också containrar i stål vara på frammarsch.  I vår kommun är de populära både bland socialdemokrater och miljöpartister. Men den som får högst poäng hos mig är vänsterpartiets röda valbyrå. En enkel och helt vanlig rödmålad liten byrå med utdragna lådor som är laddade med information på tio olika språk och med lokal information dessutom på finska och arabiska. För synskadade finns inläst material samt i punktskrift. Föredömligt miljövänligt och tillgängligt för alla, oavsett om man tar sig fram på vanligt sätt eller via olika hjälpmedel.

Vänsterns valbyrå

Valstuga

 

När jag förklarade för en av de till synes sysslolösa politikerna, som försökte värva min röst, att jag redan förtidsröstat, fick jag veta att det gick att ändra på. Jag visste inte att man kan ångra sig om man känner sig osäker på att man verkligen lagt sin röst på rätt parti. Då är det bara att rösta på nytt på valdagen. Alltid lär man sig något nytt. Om vi däremot får lära oss något nytt om en vecka återstår att se.

Från vår till vinter till……

Efter en solig vårdag på Djurgården i fredags blev det vinter igen nästan över en natt. Inte roligt att vakna till snökaos igår morse. Tankarna går till alla flyttfåglar som anlänt flera veckor tidigare än vanligt, de små solarna som lyst upp dikesrenarna och blåsippan som redan ute i backarna står. Men blir det inte värre än så här, så ska de nog klara sig.

Vid det lilla Isbladskärret på södra Djurgården rådde full aktivitet bland sjöfåglarna. Sothönor som aggressivt jagade varandra, änder som letade efter den stora kärleken och vitkindade gäss som villigt poserade i solskenet.

Vitkindade gäss

Vi vill helst att du tar oss i profil. Blir det bra så här?

Gråhägrarna, som tillbringat vintern på Råstasjöns is i Solna, har återvänt till sina gamla bon i träden runt sjön. Renoveringsbehoven tyckts stora innan det är dags för tillökning, och för vissa är det bara att börja från början och bygga nytt.

Alla var inte riktigt lika arbetsvilliga utan passade på att njuta litet extra av den värmande solen, precis som en del andra som passerade här denna förmiddag.

Gråhägra på ö

När det började bli dags för det medhavda förmiddagsfikat vek vi in på Kärleksstigen för att hitta litet lä.

Kärleksstigen_redigerad-1

‘Kärleksstigen’ är Världsnaturfondens bröllopsgåva till kronprinsessan Victoria och prins Daniel.

Spaning och dokumentation på en och samma gång. - Fick du med den där som flög med kvisten i näbben?

Spaning och dokumentation på en och samma gång.
– Fick du med den där som flög med kvisten i näbben?

Bara att jobba på. Det krävs många kvistar för att få till ett tjusigt bo åt frugan och ungarna.

Bara att jobba på. Det krävs många kvistar för att få till ett tjusigt bo åt frugan och ungarna.

På hemvägen insisterade jag på att få ta en sväng genom Kungsträdgården. Ville med egna ögon få sanningshalten i Lars Epsteins inlägg i DN bekräftad, nämligen att körsbärsträden blommade. Och visst, litet sant var det i alla fall. Inte någon rosa sal att träda in i men träden var fulla av svällande knoppar och några hade redan brustit ut i små underbara, rosa blommor.

Körsbärsblom_redigerad-1

Den kändes ju så nära, VÅREN! Och då hände det igen, the same procedure as last year, as every year, det började snöa. Det ligger väl något i den gamla folktron att det ska snöa tre gånger på lärkan innan våren är här på riktigt.

Första snöfallet, bara två till innan det blir vår.

Första snöfallet, bara två till innan det blir vår.

Besök i en gammal kyrka

Det här inlägg är till dig Agneta (men naturligtvis också till alla andra som av olika skäl är intresserade av gamla kyrkor). Jag tog dig på orden när du skrev att du gärna skulle vilja se hur vår kyrka ser ut invändigt. Så på väg till fågelmatningen häromdagen gick jag förbi kyrkan och kände på kyrkporten, som till min förvåning gled upp. Trodde alla kyrkor nu för tiden hölls låsta på grund av stöldriskerna.

Detta är vår kyrka av idag – Vallentuna kyrka.

Kyrka, framsida

Kyrkan, som är byggd i gråsten, tillkom i slutet av 1100-talet och är vackert belägen på sluttningen ner mot norra delen av Vallentunasjön.

Utsikt mot sjön

Under de följande århundradena byggdes kyrkan till och ut på olika sätt men vid en brand i samband med ett blixtnedslag i mitten av 1800-talet förstördes stora delar av byggnaden och nästan all inredning. När kyrkan sedan byggdes upp igen, skedde det delvis efter helt nya ritningar.

Att den här trakten var en gammal kulturbyggd långt innan kyrkans tillkomst vittnar bland annat våra många fornlämningar och runstenar om. Strax söder om kyrkan står en runsten som berättar om stormannen Jarlabanke Ingefastsson, som ägde stora jordegendomar i Täby och Vallentuna. Ett slags dåtida kommunalpamp kanske man skulle kunna säga, som redan under sin levnad själv lät resa fyra runstenar till sitt eget minne. En man med stort ego alltså!

Jarlabankes runsten

Översättningen av runorna lyder:

”Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde,
och han gjorde denna tingsplats, och ensam ägde han hela detta hundare”.

Den tingsplats som omnämns tros ha legat någon dryg kilometer nordväst om stenens nuvarande plats.

Men tillbaka till själva kyrkan. Jag är visserligen fortfarande medlem i Svenska kyrkan (av födsel och ohejdad vana) men därutöver har jag inte någon relation till vare sig kyrkan eller dess verksamhet, så det känns som det var länge sedan jag själv var här. Senast var nog vid någon av barnens skolavslutningar för ”hundra” år sedan, då denna fina tradition fortfarande var tillåten utan att den varje år behövde föregås av en massa tjafs.

Så jag är lika nyfiken som du, Agneta över hur det ser där inne. Häng med, så går vi in och tittar!

Östra sidan av kyrkan

Rakt framför oss ligger altarkoret med ett fantastiskt ljusinsläpp genom de höga, bågformade och gjutjärnsspröjsade fönstren och bakom altaret står det vackra altarkorset med törnekronan som är det enda som är kvar från en altaruppsats gjord 1763.

Vid den mindre kororgeln nära altaret sitter organisten och spelar och vacker musik blandar sig med brummandet från en dammsugare som dras runt av en ung, manlig lokalvårdare.

Interiör 2

I taket hänger vackra mässingskronor, några från 1500- och 1700-talet, och bakom oss har vi orgelläktaren med sina förgyllda träsniderier på fasaden.

Interiör

Jag kan inte säga att jag känner igen mig, men vid skolavslutningarna brukade det vara pyntat med björkar och mycket blommor som tillsammans med alla förväntansfulla barn kanske drog blickarna till sig mer än själva kyrkan.

Kyrkorummet är ljust, rent och vackert i all sin enkelhet. Inte en massa prål och bjäfs. Bortsett från den fasta inredningen i form av predikstol och orgelläktare är utsmyckningen i stort sett begränsad till några mässingslampetter och de elva begravningsvapnen i skulpterat trä som pryder väggarna. Dessa bars förr i begravningståg och sorgeprocessioner för att påminna allmänheten om den bortgångnes förträfflighet. Här representerar begravningsvapnen familjerna Klingspor, Appelbom, Clerck, Drake och Wernfelt.

Ja, mer än så här blir det inte, nu har du/ni sett det som finns att se här. Men innan vi går ut i den gråkalla och moddiga eftermiddagen kan vi väl sätta oss en stund i en av kyrkbänkarna och njuta några minuter till ett av spåren ur Missa Criolla, ett av mina favoritverk när det gäller sakral musik.

Gloria – Missa Criolla med Jose Carrera

Tack för att du följde med!

Lingongravad sik med senapssås

Häromdagen kom jag över en jättefin, färsk laxsida (1,5 kg) på Coop för bara 39:-/kg. Självklart hamnade den i korgen. Det är ju snart jul och gravad lax är ett måste på julbordet. Tanken på gravad lax påminde mig också om att jag i ett tidigare inlägg (det om om vår lingonplockarhelg) lovat att återkomma med ett recept på min då lingongravade sik.

När hösten nalkas går siken till och det brukar aldrig slå fel att Maken lyckas landa flera fina sikar i frysen, som till exempel den här lilla godingen på dryga två kilo. Kanske skulle sikfiske kunna bli en framtida källa till extrainkomster med tanke på att färsk sik på Melanders Fisk i Täby kostade 300 kr/kg senast jag passerade förbi där!

Siken är en fantastiskt matfisk och lika god oavsett om den är rökt, ugnbakad eller gravad. Jämfört med laxen, åtminstone den odlade, har den dock det emot sig att köttet inte har laxens aptitliga (men konstgjorda!) rosa färg utan en mer gråblek ton.

Sik

Receptet nedan är detsamma som jag brukar använda när jag gravar lax. Tänk dock på att sik oftare än lax drar på sig parasiter och därför bör frysas under minst fem dygn innan den gravas.

Lingongravad sik med senapssås

Upplagd sik_redigerad-1

Ingredienser

  • 2 sikfiléer på sammanlagt 1 kg
  • 0.5 dl salt
  • 1 dl socker
  • 1-2 msk grovt stött vitpeppar
  • 1 knippa grovt hackad dill

********************************************

Så här långt ett vanligt standardrecept för gravning av fisk; salt, socker, peppar och dill. Antingen kan du stanna här och hoppa direkt till “Så här gör du” eller fortsätta och ge gravningen en personlig touch genom att lägga till dina egna favoritkryddor, som kan vara allt från till exempel rosépeppar, skal och saft från lime, citron eller apelsin, fänkålsfrön och enbär till whisky, gin, calvados eller vodka. Bara den egna fantasin sätter gränserna! Här är mina favoriter:

  • 1 msk grovt krossad rosépeppar
  • 0.5 dl lingon, färska eller frysta (spara några till serveringen)
  • (valfritt 3 msk calvados eller annan alkohol, gin går t ex mycket bra ihop med enbär)

Eftersom den gravade siken den gången var tänkt som en förrätt serverades  den med rostade brödtärningar av kavring, blandad sallad eller ruccola och några lingon som dekoration.

Så här gör du

  • Placera filéerna med skinnsidan ned på en skärbräda. Känn med fingrarna efter eventuella ben och ta bort dem med en fiskpincett.
  • Blanda ihop socker och salt ordentligt och fördela blandningen jämt över filéerna.
  • Strö pepparkorn, lingon och dill över filéerna och eventuellt några skedar alkohol.

Sik - Lavaret 8

  • Lägg ihop filéer med skinnsidorna utåt och placera i plastpåse. Lägg i en form för att undvika läckage och låt vila i kylen i två dygn.
  • Häll av det spad som bildats och skrapa av det mesta av kryddningen och skär upp filéerna i tunna skivor.

Senapssås

  • 1,5 msk slottssenap
  • 1 msk Dijonsenap
  • 2 msk farinsocker
  • 1 msk röd (eller vit) vinäger (lite i taget och smaka av)
  • saften av en halv citron (lite i taget och smaka av)
  • 2 dl rapsolja
  • en knippa hackad dill
  1. Blanda senap, litet av vinägern och citronsaften samt farinsockret men spara gärna ett par teskedar socker som blandas med den hackade dillen och får dra under tiden. Dillsmaken kommer fram bättre då.
  2. Vispa i oljan, droppvis till att börja med.
  3. Tillsätt dillen när såsen tjocknat.
  4. Smaka av med ev ytterligare vinäger och citronsaft.
  5. Om såsen är för tjock går det bra att späda den med litet vatten till önskad konsistens.

Upplagd

Ett besök på Wienerkonditoriet

Bara tre vilsna själar i det stora kontorslandskapet idag. Dag före helgdag betyder halv arbetsdag och många hade passat på att förvandla flextid till ledig tid. Samtidigt är det skönt att jobba sådana här dagar när det är tyst och lugnt, man får så mycket gjort och ändå har man hela eftermiddagen fri.

Klockan 12, när jag precis höll på att packa ihop, ringde Maken och undrade om vi skulle träffas och titta in på det nyrenoverade Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan för en kaffe på vägen hem.

Wienerkonditoriet har legat på samma plats sedan 1904, på “fina gatan”, och då som nu omgiven av tjusiga butiker som alla andas lyxkonsumtion en masse.

Tyvärr känns det som att den varma, hemtrevliga atmosfären från anno dazumal gått samma öde till mötes som den gamla inredningen, det vill säga hamnat på soptippen. Nu har det gamla konditoriet fått nytt namn, Wiener Caféet anno 1904, och en ny inredning som tycks tänkt att förmedla en air av Paris.

Wienerkonditoriet

Stenugnsbakat bröd, dyrbara smörgåsar, frestande bakverk och serveringspersonal i oklanderliga vita jackor och svarta flugor som ilar fram och tillbaka mellan borden och flinkt hanterar både vinkaraffer och kaffekannor.

Vi studerar den relativt dyra, dock inte hutlösa, menyn och bestämmer oss för kaffe med varm mjölk, är vi nu i Paris så är vi, och till det en tartelett du jour. Just den här dagen fanns det dock inte någon “dagens”, så det blev istället en hallonmousse. Här såg vi framför oss de bitar av den hallonmoussetårta vi förr brukade köpa på Mörbyhus i Danderyd när någon på jobbet fyllde jämt och skulle firas.

Döm om vår förvåning när denna skapelse i glas med tre små “tuttar” på toppen kom in. Jättegod, men kanske inte vad vi hade tänkt oss till kaffet. Men ner slank den dock illa kvickt.

Wienerkonditoriet, moussetårta

Nöjda och belåtna blev det en promenad Nybrogatan upp till Östermalmstorg för att leta efter ett postkontor och sedan vidare upp till Valhallavägen och bort mot Östra station och tåget hem.

I höjd med Roslags Näsby syntes regnstänk på rutan och när det var dags att stiga av öste regnet ner. Maken fällde upp kapuschongen och stretade iväg mot affären för att handla eftersom han lovat att bjuda på middag. Själv kryssade jag som en dränkt katt mellan vattenpölarna innan jag äntligen kom inomhus och kunde hänga av mig de våta kläderna och torka håret. Sedan var det bara att luta sig tillbaka och vänta på att bli serverad!