Hallongrottor med twist by accident

Det var torsdag eftermiddag drygt två veckor efter valet och vi var ute på en av våra viltspaningsturer runt om i de hälsingska skogarna. Mina ögon rörde sig oavbrutet fram och tillbaka mellan kalhygget på höger sida om vägen och den långsträckta myren på den vänstra i förhoppning att någon av alla rotvältor plötsligt skulle börja röra på sig och materialisera sig i form av en älg eller björn. I bakgrunden stod bilradion på där det rapporterades från talmannens enskilda samtal som pågått med samtliga partiledare sedan tidig förmiddag.

– Hallongrottor, ropade jag plötsligt rakt ut, och kanske något för högt eftersom Maken ryckte till och ofrivilligt vred på ratten så att bilen slirade ut i det lösa gruset i vägkanten.

– Va?!

– Hallongrottor, upprepade jag och pekade på radion. Dom rapporterar just nu från talmansrundan, men den stora snackisen verkar inte vara vad man kommit fram till utan istället vilka kakor som talmannen bjudit på till kaffet. Och mitt tips är hallongrottor.

Detta med kakorna var tydligen en så viktigt fråga att man känt sig tvungen att bjuda in en kakexpert, Birgitta Rasmusson, bland annat domare i “Hela Sverige bakar”, som nu skulle uttala sig om vilken sorts kaka hon tyckte borde ligga på talmannens kakfat.

Det borde vara något med choklad, till exempel chokladsnittar gjorda på mörk, härlig kakao, svarade fru Rasmusson.

Jaha, men vad tror du om drömmar då i det här sammanhanget, undrade programledaren.

Drömmar skulle sitta som en smäck, de är väldigt trendiga just nu, särskilt de som fått en ny twist med tesmak eller kardemumma.

Stefan Löfvén tycker om finska pinnar och det visar att han är en man med god småkakssmak, fick vi lära oss av Birgitta Rasmusson. Vidare att småkakor ska ätas med finess och att småkakan ska vara så pass stor att den räcker till minst tre bett. Vad hon tyckte om hallongrottor framgick dock inte, däremot kände hon en viss ängslan för kladdiga chokladfingrar, när hon fick veta att talmannen valt att bjuda på chokladbiskvier.

Själv kände jag mig mer ängslig över hur talmannen skulle må efter att ha konsumerat åtta chokladbiskvier och lika många koppar kaffe under sex timmar. Kaffedarr och sockerkoma?

Det här med drömmar (kakor alltså) som plötsligt blivit trendiga genom att de tillförts nya smaker fick mig att tänka på mina egna hallongrottor jag bakade för ett tag sedan. De kanske också kan kallas trendiga nu. Trendiga by accident. Uppdaterade. Updated.

Så här var det. Maken skulle gå ut och spika upp de sista nya spjälorna till verandaräcket. Kanske kunde jag koka lite kaffe tills han var klar om cirka en timme?

Visst kunde jag det. Om en timme, då hinner jag ju faktiskt baka något gott också som tack för allt det jobb han lagt ner på att ge verandan en makeover.

Hallongrottor går snabbt att göra och nykokt hallonsylt stod i kylen. Sagt och gjort. Receptet hade jag i huvudet.

Jag plockade fram ingredienserna och började mäta upp i matberedaren.
125 g smör – check, 3/4 dl socker – check, 2 1/4 dl mjöl – check, 1/2 dl Ekströms marsanpulver – check och 1 tsk bakpulver – check.

Plötsligt insåg jag att något var fel. Varför låg marsanpulvret som en orange matta ovanpå mjölet? Hade det blivit gammalt? Jag vände och vred på paketet för att hitta bäst före-datum. Men what the h…, det här var ju inte Ekströms marsanpulver, det var Ekströms NYPONSOPPSPULVER! Två paket som står bredvid varandra i köksskåpet.

Vad gör jag nu, låtsas som det regnar? Ja, det var ingen idé att försöka skopa upp nyponpulvret, istället hällde jag i ett par matskedar marsanpulver som brukar vara den hemliga ingrediensen i mina berömda hallongrottor. Eller ska jag kanske döpa om dem till NYLLONGROTTOR från och med nu?

Men hur smakade de då, kanske ni undrar? Lika gott som vanligt men nu med en liten pikant, syrlig twist.

Om någon mot förmodan skulle vilja testa receptet är mitt råd att bara ta en halv deciliter socker, eftersom nyponpulvret också innehåller socker.

Receptet räcker till 20-22 kakor och gräddas 12-15 min i 200 grader.

Lagom till Maken var klar med sitt fick vi besök av en god vän och för en gångs skull var det roligt att kunna få bjuda på något annat än bara en slät kopp kaffe.

Kristersson är nu framme vid det berömda kaklet och idag börjar en ny talmansrunda. Måhända bjuds det på hallongrottor den här gången och i så fall kanske det ser ut så här på bordet när den siste partiledaren lämnar talmannens rum. Åtminstone brukar det göra det hos oss.

Advertisements

Titta det snöar!

Det har visserligen förvarnats om både stormvindar och ordentligt med snö i ett par dagar, och under eftermiddagen verkar det nu som att vinterns och årets första snö(o)väder är på gång. Vinden tjuter runt knuten och snön yr nästan horisontellt mot fönstret, där den genast förvandlas till vattendroppar. Nedanför blir marken blir allt vitare, men än så länge har det inte kommit mer än någon dryg centimeter eller två.

Men när det väl satt igång kan det gå fort, och risken är väl ganska stor att vi i morgon kommer att vakna till ännu ett vädermässigt kaos. Så för att vara mentalt förberedd inför det som eventuellt komma ska och påminna mig om hur det såg ut, när Stockholm begravdes under snömassorna i november för drygt ett år sedan, var jag tvungen att leta fram ett par bilder av det eländet.

Jag bara hoppas att stadens olika ansvariga har läst på sin läxa den här gången och står bättre förberedda. Hur svårt kan det vara? Vi bor i den nordliga delen av världen och trots klimatförändringarna drabbas vi fortfarande då och då av minusgrader och åtminstone någon gång per vinter av ett ordentligt snöfall. Ändå tycks så många bli tagna på sängen varje gång det händer.

Jag förstår mycket väl att man inte hinner med att ploga och sanda varenda liten cykelbana eller gångstråk det första dygnet och självfallet ska alla stora trafikleder prioriteras. Men har man bara lyssnat till SMHIs varningar, sett till att sand- och saltlådorna är välfyllda, att snöröjarna är beredda och att plogbilarna är i gott skick och fungerar kommer säkert även de mindre vägarna i ytterområdena att hinnas med ganska snart.

Själva kan vi se till att jobba hemifrån där så går, i möjligaste mån lämna bilen hemma och utnyttja rätten att flexa om man har sådan. Och sist men inte minst – att använd broddar kan vara en god idé. Då slipper vi förhoppningsvis sitta tio timmar (minst) på akuten och vänta bland alla andra ben-, höft- och armbrott.

Så, efter allt detta kommer vi förmodligen att vakna till ett antiklimax där vinden mojnat, temperaturen stigit till +3 grader och snön, den lilla som nu kom, ha regnat bort.

Den glupska nötskrikan

Nu är jag genomfrusen och ger upp för idag. I över en timme har jag suttit framför det öppna fönstret med kameran beredd och väntat på sparvhöken, som de senaste veckorna dagligen slagit sina lovar runt matningsplatsen för våra småfåglar. Och då är det är det inte solrosfrön och nötter som lockar, utan buffén av läckra sparvar och mesar. För det mesta blir den utan såväl frukost som lunch eller middag på den här restaurangen – som tur är – men vid två tillfällen har jag ändå sett den flyga iväg med ett byte i klorna eller näbben.

I väntan på bilden med stort B (den på sparvhöken, alltså) får ni tills vidare hålla tillgodo med den glupska och skräniga men ändå vackra nötskrikan.

De är tre stycken, kanske en familj, men en av dem är mer dominant och kör oftast bort de andra två.

För att slippa flyga fram och tillbaka i onödan till det egna skafferiet  i skogen fyller nötskrikan varje gång krävan med så mycket nötter och solrosfrön som möjligt. Ibland så mycket att den ser rejält framtung ut och man undrar om den över huvud taget ska orka lyfta med sin last.

notskrika-1

Hm, undrar vad det finns för godsaker här nere då….

notskrika-2

Åh, hasselnötter! Jag ÄLSKAR hasselnötter!

notskrika-3

Ojojoj, nu har jag nog bunkrat för mycket igen…

notskrika-4

Nya gäster vid matbordet

Även om det inte alls behövs så här års kan vi ändå inte låta bli att mata våra småfåglar. Det är så rogivande, spännande och underhållande att sitta och titta på dem, alla olika sorter, när de utan några större kontroverser samsas med ekorrar och hackspettar kring maten. Som att se på en film. Och så plötsligt, utan att man förstår varför och utan synbar anledning, lyfter alla hundratalet bofinkar, grönfinkar, grönsiskor, domherrar, talgoxar och blåmesar samtidig, himlen blir svart och får en osökt att tänka på Hitchcocks rysare Fåglarna. Mindre än en halv minut senare är ordningen återställd: alla är tillbaka igen och fortsätter att äta som inget har hänt.

Just nu kryllar marken av alla fågelungar. Nästan som råttor pilar de runt på backen bland skalen från solrosfröna. Alla har lärt sig flyga vid det här laget, även om en del fortfarande är litet instabila i luftrummet och emellanåt krockar med verandaräcket, husgaveln och fönstret. Två hjärnskakningar som krävde en kvarts återhämtning på “akuten”, i övrigt inga allvarligare olyckor.

Då och då händer det att det dyker upp några nya, mer oväntade gäster vid matbordet. Som de här två duvorna (ber om ursäkt för den något oskarpa bildkvaliteten, men ibland får man ta vad som ges, det vill säga plåta genom fönstret för att få några bilder alls).

Duvor

Och inte bara duvorna. Även den listige Mickel Räv verkade intresserad av vad som bjöds på buffén. Fast kanske inte så mycket av fröna och nötterna som av möjligheten att få sig ett par möra duvbröst till middag.

Men tji fick han. Fru Duva, som värnade om sina bröst, satte sig snabbt i säkerhet på taket till Makens kamouflerade fotogömsle. Här uppe kan han inte nå mig, verkade hon tänka.

Duva på tälttak

I veckan upptäckte jag plötsligt en gräsandshona som gick omkring och mumsade i sig av solrosfröna. Då var hon ensam, men när hon återkom dagen därpå hade hon sina tre nästan fullvuxna ungar (åtminstone storleksmässigt) i släptåg. Att gräsänder knaprar solrosfrön var något nytt för mig.

Talltitan är en annan besökare som vi inte brukar se så ofta. Tror att detta också är en unge eftersom den var ganska så orädd när jag gick förbi.

Grönsiskorna, de är fler än många just nu, både ungar och vuxna.

Och så favoriten, den sötaste av dem alla – lille Kalle Rödhake. Solitären, som håller sig för sig litet för sig själv.

Rödhakeunge

 

Möt familjen Smålom

I vår egen sjö här i Paradiset kan vi varje sommar njuta av den vackra storlommen. En mäktig och majestätisk fågel med vacker teckning och ett stundtals, framför allt kvällstid, ganska olycksbådande läte.

Storlom

Storlommen har också en något mindre släkting, smålommen, som man däremot bara hittar i större eller mindre tjärnar.

Under flera somrar har Maken kört omkring i de hälsingska skogarna och inspekterat alla tjärnar inom åtminstone tio mils radie i hopp om att få se en smålom. Och så i vår har det hänt, och då mer av en tillfällighet.

Han hade åkt iväg till en tjärn som vi besökt tidigare men aldrig sett något, varken fågel eller djur. Han monterade upp tubkikaren och förberedde sina kameror ifall något spännande ändå skulle dyka upp. När han tittade i kikaren upptäckte han att den var riktad rakt mot en ruvande smålom i ett rede på en större grästuva en bit ut i vattnet. I närheten simmade hannen lugnt omkring.

Tjärnen

När vi efter en vecka hemma i stan var tillbaka i stugan, var en av de första sakerna vi gjorde att åka upp till tjärnen för att se om något hänt medan vi varit borta. Hade det kläckts några ungar och var paret kvar i tjärnen?

Efter att ha trasslat oss förbi stora stenblock och kullblåsta träd och försökt undvika att trampa ned i dolda håligheter i marken kom vi ner till vattnet och såg till vår glädje en hel liten familj på fyra – mamma, pappa och två dunbollar – som simmade en bit bort.

Ungarna höll sig för det mesta nära mamman, men vi blev litet fulla i skratt när vi såg hur ungarna försökte härma föräldrarnas beteende. Hur de försökte dyka under vattnet och flaxa med vingarna

Mamma med ungar i viken 2

Flaxande vingar

Titta pappa, jag kan också!

Jag kan också

Under simturen såg vi hur mamman hela tiden tycktes titta bakåt för att försäkra sig om att ungarna var med och inte gav sig ut på några egna utflykter. Vid en titt i kikaren visade det sig dock att hon helt enkelt tagit sig en tupplur. Och vi som har barn minns väl alla hur tröttande livet som småbarnsföräldrar kunde vara ibland.

Sovande smålom 2

Även pappor kan säkert behöva litet vila.

Smålom på land

Lom på land_redigerad-1

Va’, har det kommit en inkräktare i tjärnen? En ny släkting, den dubbelhövdade lommen, eller…. ?

Tvåhövdad lom

Det ska bli spännande att följa familjen och ungarnas utveckling.

Om en vecka vet vi svaret

Varit hemma i sta’n en vecka; Maken har arbetat medan jag tagit hand om sommarens gigantiska tvättberg och hämtat barnbarn från skola och sexårsverksamhet. Och idag ska en liten åttaåring firas innan vi återvänder till Paradiset för ytterligare några veckor.

Eftersom vi inte är hemma på valdagen passade jag igår på att utnyttja jag min demokratiska och medborgerliga rättighet (och skyldighet, som jag ser det) och förtidsröstade. Blev litet förvånad när jag blev varse alla nya småpartier som dykt upp; Feministiskt initiativ och Piratpartiet känner jag naturligtvis till, men Djurpartiet, Direktdemokraterna och Kristna värdepartiet? Aldrig hört talas om. En annan sak som slog mig var att Sverigedemokraternas valsedlar var helt blanka. Inte ett enda namn på någon av dem, vare sig till riksdag, landsting eller kommun. Måste ha blivit något fel, eller så håller de på att lägga ner. Personligen kan jag bara hoppas på det senare!

Valsedlar

 

Blev också förvånad över bristen på aktivitet och intresse bland kommunens väljare. En lördag förmiddag, när folk är lediga och ute och handlar, borde det vara full rusch på torget och politikerna i de olika valstugorna ha fullt upp med att försöka övertyga med sina argument om varför man borde lägga sin röst på just deras parti. Men ingalunda. Kanske har medborgarna tröttnat på politik och slutat att bry sig när partierna börjar likna varandra allt mer och lovar ungefär samma saker. Sossarna närmar sig sakta högerflanken och moderaterna är det nya arbetarpartiet. Vad finns det egentligen att välja emellan? Alla lovar runt men när vardagen åter infinner sig blir det förmodligen som vanligt att få vallöften kommer att infrias .

Det känns också som att det börjat gå trender i hur valstugorna ska se. Förutom de traditionella friggebodarna i trä tycks nu också containrar i stål vara på frammarsch.  I vår kommun är de populära både bland socialdemokrater och miljöpartister. Men den som får högst poäng hos mig är vänsterpartiets röda valbyrå. En enkel och helt vanlig rödmålad liten byrå med utdragna lådor som är laddade med information på tio olika språk och med lokal information dessutom på finska och arabiska. För synskadade finns inläst material samt i punktskrift. Föredömligt miljövänligt och tillgängligt för alla, oavsett om man tar sig fram på vanligt sätt eller via olika hjälpmedel.

Vänsterns valbyrå

Valstuga

 

När jag förklarade för en av de till synes sysslolösa politikerna, som försökte värva min röst, att jag redan förtidsröstat, fick jag veta att det gick att ändra på. Jag visste inte att man kan ångra sig om man känner sig osäker på att man verkligen lagt sin röst på rätt parti. Då är det bara att rösta på nytt på valdagen. Alltid lär man sig något nytt. Om vi däremot får lära oss något nytt om en vecka återstår att se.

Från vår till vinter till……

Efter en solig vårdag på Djurgården i fredags blev det vinter igen nästan över en natt. Inte roligt att vakna till snökaos igår morse. Tankarna går till alla flyttfåglar som anlänt flera veckor tidigare än vanligt, de små solarna som lyst upp dikesrenarna och blåsippan som redan ute i backarna står. Men blir det inte värre än så här, så ska de nog klara sig.

Vid det lilla Isbladskärret på södra Djurgården rådde full aktivitet bland sjöfåglarna. Sothönor som aggressivt jagade varandra, änder som letade efter den stora kärleken och vitkindade gäss som villigt poserade i solskenet.

Vitkindade gäss

Vi vill helst att du tar oss i profil. Blir det bra så här?

Gråhägrarna, som tillbringat vintern på Råstasjöns is i Solna, har återvänt till sina gamla bon i träden runt sjön. Renoveringsbehoven tyckts stora innan det är dags för tillökning, och för vissa är det bara att börja från början och bygga nytt.

Alla var inte riktigt lika arbetsvilliga utan passade på att njuta litet extra av den värmande solen, precis som en del andra som passerade här denna förmiddag.

Gråhägra på ö

När det började bli dags för det medhavda förmiddagsfikat vek vi in på Kärleksstigen för att hitta litet lä.

Kärleksstigen_redigerad-1

‘Kärleksstigen’ är Världsnaturfondens bröllopsgåva till kronprinsessan Victoria och prins Daniel.

Spaning och dokumentation på en och samma gång. - Fick du med den där som flög med kvisten i näbben?

Spaning och dokumentation på en och samma gång.
– Fick du med den där som flög med kvisten i näbben?

Bara att jobba på. Det krävs många kvistar för att få till ett tjusigt bo åt frugan och ungarna.

Bara att jobba på. Det krävs många kvistar för att få till ett tjusigt bo åt frugan och ungarna.

På hemvägen insisterade jag på att få ta en sväng genom Kungsträdgården. Ville med egna ögon få sanningshalten i Lars Epsteins inlägg i DN bekräftad, nämligen att körsbärsträden blommade. Och visst, litet sant var det i alla fall. Inte någon rosa sal att träda in i men träden var fulla av svällande knoppar och några hade redan brustit ut i små underbara, rosa blommor.

Körsbärsblom_redigerad-1

Den kändes ju så nära, VÅREN! Och då hände det igen, the same procedure as last year, as every year, det började snöa. Det ligger väl något i den gamla folktron att det ska snöa tre gånger på lärkan innan våren är här på riktigt.

Första snöfallet, bara två till innan det blir vår.

Första snöfallet, bara två till innan det blir vår.