Vandringssäsongen är i gång

Sedan snart elva år är vi ett kompisgäng på tio personer och en hund, som varje vecka under vinterhalvåret träffas för att vandra. Alla kan inte alltid ställa upp, jobb och småkrämpor sätter ibland käppar i hjulet, men de som kan, de går. Oftast blir det runt en mil i skog och natur, men som omväxling händer det ibland att vi istället gör en stadsvandring, som till exempel Kungsholmen eller Södermalm runt.

Härom veckan möttes vi upp på Järntorget i Gamla stan för det här årets första vandring.

Letandet efter julkalenderns luckor var sedan länge avslutat, nu var det sökandet efter andra luckor som gällde. Vi hade bestämt att ta oss an DNs årliga promenadtävling i Gamla stan, där uppgiften var att med hjälp av lagom kluriga ledtrådar försöka hitta tretton olika luckor i gatumiljön. Luckor som nästan alla satt i knähöjd eller lägre.

Det blev ett pulshöjande flängande längs kullerstensgator och runt torg och in och ut i gränderna, ledda av ledtrådar som “någon av de längsta gatorna” eller “något av stadsdelens torg“.

Och vilka är då de längsta gatorna? Västerlånggatan och Österlånggatan, javisst, men finns det fler av ungefär samma längd? Och hur många torg kan det egentligen finnas utöver Stortorget, Järntorget och Mynttorget? Faktiskt ganska många skulle det visa sig, varav flera vi aldrig ens hört talas om.

Mobilerna kom väl till pass och vi googlade frenetiskt. På gator och gränder med djurnamn. På gator, där storleken faktiskt spelade roll. Och på kartor som vi hoppades skulle vägleda oss rätt.

Samtidigt förbannade vi Barbros värkande fot. Barbro är vår expert på Gamla stan, där hon också bor. Men den här dagen tvingade en fotskada henne kvar hemma i lägenheten på Svartmangatan, där hon satt och höll kaffepannan varm i väntan på att vi skulle bli klara med vår uppgift.

Det återstod bara en sista lucka att hitta, när vi vek om hörnet till Baggensgatan. Den enda gata vi kunde komma på med ett namn hämtat från djurriket efter ha uteslutit Ferkens (spädgrisens) gränd liksom Lejonstedts gränd.

En bit in på gatan uppstod en något bisarr situation. På håll såg vi en man i solglasögon och svart luva på promenad med sin hund.

Kan någon plocka upp efter hunden, den har bajsat och grinden till parken är stängd, hör vi honom plötsligt ropa.

Vi tittade frågande på varandra. Vad menade han? Varför skulle VI ta upp efter HANS hund?

Jag har påse, så ni behöver inte ta med händerna, fortsatte han och tillade “Jag är blind“.

Då såg vi att hunden, som stått lite skymd bakom mannen, hade den vita selen med högt handtag som är utmärkande för ledarhundar åt synskadade.

Naturligtvis fick mannen hjälp. Han tackade, varpå han och hunden fortsatte Baggensgatan fram och svängde in på Köpmangatan.

Strax därpå hittade vi den sista luckan och gick i mål med både promenad och tävling. En koll på mobilens stegräknare visade att vi gått mellan åtta och nio kilometer, vilket var fullt godkänt.

På tunnelbanan hem från Gamla stan kastade Kajsa plötsligt med stor entusiasm, men kanske något mindre eftertanke, fram idén att vi skulle ge oss på att gå alla landets “Hälsans Stig”.

Men Kajsa, hur tänkte du nu, undrade jag. Det finns omkring 130 Hälsans Stig (HS) i hela landet, och vet du hur långt det till exempel är från Stockholm till Kiruna, eller till Ystad? Tåg Stockholm – Kiruna tar i runda slängar 16 timmar x 2.

Här viftade jag med mobilen för att visa alla relevanta fakta som jag snabbt googlat fram.

– Många av stigarna är dessutom ganska korta, så det låter lite väl tidskrävande och dyrt för en promenad på tre fyra kilometer. Räcker det inte med de 35 som finns i Stockholms län?

När vi började fundera kring alla vandringar vi gjort genom åren, visade det sig att vi faktiskt direkt kunde bocka av flera av dem som HS-vandringar, utan att vi tänkt på det när vi gick dem. HS på Lidingö, HS Brunnsviken runt (flera gånger dessutom), Södermalm  och Kungsholmen runt och Djurgårdsbrunnsviken.

Idén med Hälsans Stig kommer ursprungligen från Irland, där den första stigen anlades av irländska hjärtfonden 1995. Idag finns Hälsans Stig i drygt tio länder i Europa och Nordamerika.

I Sverige ägs konceptet av Riksförbundet för HjärtLung, men det är kommunerna som skapar och sköter om Hälsans Stig. Syftet är att främja motion i alla åldrar och underlätta för alla att nå folkhälsomålet att röra sig minst 30 minuter om dagen och därigenom förebygga och minska riskerna för hjärt-kärlsjukdom.

Gemensamt för stigarna är att de är lätta att ta sig fram på och går i en slinga som oftast är mellan tre och sex kilometer.

Den gångna veckan har vi nu kunnat lägga ännu en HS till listan, nämligen den i Åkersberga. Stigen består av två slingor varav vi valde att följa den som gick norrut längs västra stranden av Åkers kanal, vidare tillbaka genom villabebyggelse och ner till det nya Åkersberga centrum och järnvägsstationen.

Åkers kanal förbinder Trälhavet med sjön Garnsviken och utgör också en del av den historiska Långhundraleden, som var en viktig vattenled under vikingatiden från Östersjön upp till det som idag är Gamla Uppsala. Delar av leden är fortfarande farbara, även om de numera mest lämpar sig för kanotpaddling genom ett landskap rikt på fornlämningar och gamla gravfält.

I höjd med den gamla slussen gjorde vi en avstickare från stigen och gick över den smala slussbron och vidare upp mot Ekbacken.

Namnet har platsen fått efter de månghundraåriga gamla knotiga ekar som växer här. Med lite tur hoppades Maken och jag att kunna visa upp en av alla de som sedan länge har sin bostad i ett av träden.

Och visst, där satt den i sitt hål, kattugglan i Ekbacken, och tittade ner på oss. Men den tycktes tröttna ganska snart, så pass att den verkade somna. Någonting sa oss att vi inte var lika intressanta för ugglan, som den för oss.

 

Dagens tur blev en lättgången, cirka sex kilometer lång asfaltspromenad utan backar och tog mindre än två timmar att genomföra inklusive uggleskådning och kaffepaus. 6 down, 29 to go!

PS I dagens nummer av DN presenterades lösningen på promenadtävlingen tillika vinnarna. Och tro’t eller ej, våra namn fanns inte med!

 

Vandring i Riddersholms naturreservat

För andra gången på kort tid blev det härom helgen åter uppstigning klockan 04.00. Hade i ett svagt ögonblick lovat Maken att följa med honom och hans skådarvänner på en vandring runt Riddersholm i Roslagen, men när jag hörde hur dags klockan skulle ringa var det nära att jag hoppade av.

Varför klockan fyra?

– Vi ska gå långt, spana mycket, hinna fika två gånger och måste vara klara till klocka två.

– Klockan två? 

– Ja, då kommer regnet. Åtminstone har meteorologerna sagt det.

Haha! Ja, de vet ju vad de pratar om. Mer sannolikt att regnet kommer att ösa ner redan klockan sju.

Men bara färden ut till samlingsplatsen vid Kapellskärs hamn var väl värd den tidiga väckningen. Vi hann uppleva en fantastisk soluppgång, skuttande små harpaltar och en bortstött älgkalv, som likt en älgatrapp i papp stod på ett gärde. En sådan som män i kamouflagekläder tränar på inför provet för jägarexamen.

Efter att bilarna parkerats regementsenligt för att senare slippa överraskningar i form av p-böter och alla åter var samlade började vi med en avstickare ner till den lilla hamnen strax intill för att spana efter ejder och alfågel.

Ejdern har minskat kraftigt i antal de senaste åren och står nu på naturvårdsverkets röda lista över hotade arter. Men den här morgonen var de många som låg och guppade en bit längre ut och det lät som de församlade skådarna andades en viss försiktig optimism.

Riddersholm, ejderspaning

 

På berget ovanför står ett enkelt träkors vänt ut mot havet. Ett minnesmärke över Estonia-katastrofen en stormig natt den 28 september 1994, då över 850 människor omkom. Korset är placerat på den plats på fastlandet som ligger närmast olycksplatsen.

Riddersholm, minnesmärke Estonia

 

Guide för dagens vandring var doktor Tryggve och han är inte bara en auktoritet på fåglar, blommor och kulturhistoria utan också specialist i öron-, näs- och halssjukdomar. Och det kändes tryggt att ha en läkare med, om nu någon händelsevis skulle stå på näsan eller öronen bland stenar och rötter.

Från hamnen förde han oss vidare in i Riddersholms naturreservat och ner över ängen mot en annan del av Ålands hav. På en brygga struttade några strandskator runt i sina röda strumpor och skor och rödmålade näbbar. Så vackra. Och längre ut låg ännu fler ejdrar, mest gudingar.

Riddersholm, strandskator

Riddersholm, spaning efter ejder

Tubkikarna, uppställda på rad, och kanske var någon av dem inzoomade på just den här lilla skrattmåsen.

Ridderhol, skrattmås 1

 

Medan skådarna skådade ut över havet eller upp mot skyn, vände jag blicken ner mot marken. Och plötsligt hände det. Det som jag drömt om så länge. Att hitta RAMSLÖK. Ingen, som sett ett matprogram på TV eller öppnat en mattidning, kan ha undgått att ramslök är bland det trendigaste som finns just nu bland kockeliten. Ramslökssmör till det grillade köttet, olivolja smaksatt med ramslök och ramslökssoppan, som passerat både sparrisen och nässelsoppan på tio i topplistan över vårens primörer.

Jag befann mig alltså stående mitt i ett fält av späda ramslöksblad, medan en mild doft av vitlök drog förbi som en smekning. Bladen påminner litet om liljekonvaljens, så en viss risk för förväxling kan finnas. Och eftersom liljekonvaljen är giftig får man helt enkelt använda näsan.

Jag tömde plastpåsen med äggmackorna med fransk senap på som Maken gjort i ordning och packade den istället full med de gröna bladen, medan jag funderade över om de skulle hamna i smöret eller i soppan.

Riddersholm, ramslök

 

Vi lämnade strandlinjen för en stund och fortsatte in i skogen. Stundtals kändes det som jag slagit följe med ett gäng högkvalificerade agenter från MI6 eller någon annat hemlig spionorganisation. Personer, vars uppdrag var att avkoda och dechiffrera dolda budskap som de verkade tro gömde sig i kakafonin av drillandet och kvittrandet som hördes i naturen.

Hörde ni, det där var ett varningsläte. Nötveckans. Och där, bofinken. Inte hans vanliga ‘snälla lilla mamma kan jag få gå på bio ikväll’- strof utan  en intensiv kärlekssång. Och lärkan drillar högt i skyn.

Som de experter de är, skalade de vant av lager efter lager av visslande cykelpumpar i form av blåmesar och talgoxar, koltrastens flöjttoner, tog sig förbi rödhakarnas lockläte och den lilla gärdsmygens kraftfulla sång, vidare ner genom bruset där till slut en ensam liten gransångare identifierades. Eller? Var det kanske inte en gransångare? De lärde tvistade en stund, men enades till slut. Visst var det en gransångare. ABSOLUT.

Jag lät mig imponeras samtidigt som jag upptäckte ett antal lilafärgade “kottar” bland de torra löven i hasseldungen.

Vätteros, en saprofyt som lever på andra växter utan att ta näring från dem, upplyste Börje från Upplands Väsby innan jag ens hann fråga.

Och det där, fortsatte samme Börje och pekade på en annan lilafärgad växt strax intill, det är en nunneört.

Men än var det inte slut på lila växter. Längre in i skogen stod en ensam tibastbuske och blommade på bar kvist.

Dödligt giftig, sade Börje och ryste med hela kroppen.

 

Tror aldrig jag sett så mycket blåsippor på en och samma gång tidigare. De bredde ut sig som stora ljusblå mattor, ungefär som man ser scillan göra i vissa trädgårdar. Alldeles fantastiskt vackert, även om blommorna denna tidiga timma ännu inte hade öppnat upp sig fullt ut.

Riddersholm, blåsippsmatta

Riddersholm, blåsippor

 

Vi fortsatte genom björkskog, på spänger över sankmark och genom vackra beteshagar, allt medan nya observationer ropades ut. Järnsparv, stjärtmesar, trädpiplärka och ännu fler rödhakar. I kikaren två gröngölingar som spatserade runt ett kullfallet träd och i en vassvik sjöd och bubblade vattnet av sothönornas och skäggdoppingarnas framfart.

Märkliga hål i marken gav huvudbry. Slukhål? Eller ett meteoritnedslag eller kanske ett svart hål? Nej bara ett grävlinggryt med åtta olika in- och utgångar. En bit bort från grytet hittade vi ett antal betydligt mindre gropar, som fungerade som den ordentlige grävlingens toalett. Eller så var han inte så ordentlig, för han hade glömt att lägga på locket.

Riddersholm, grävlingsgryt

 

Den tidigare nämnde Börje från Upplands Väsby var inte bara en hejare på växter, han hade också hökblick och örnkoll på rovor (rovfåglar alltså, inte klockor eller sådant som ansågs som fattigmansmat för allmogen längre tillbaka) och var först att rapportera ormvråk, havsörn och kärrhök. Det var också han som gav oss dagens högtidsstund, när han plötsligt pekade upp mot skyn.

Riddersholm, örnkoll_redigerad-1

Havsörn i sikte! Nej förresten, det är en kungsörn! Åh, nej, en till! De är två! Två kungsörnar!

Högt där uppe i det blå seglade två kurtiserande kungsörnar runt. Ibland försvann de bakom grantopparna för att sedan åter dyka upp. Någon tyckte sig se att hannen uppvaktade honan med någon form av gåva, kanske en harunge eller en sork, en annan påstod att kärleksakten redan var i full gång.

En fasan skrek i ängskanten och gav sig sedan ut på promenad över det öppna fältet. Med livet som insats skulle det visa sig, när en havsörn på låg höjd kom flygande från öster. Fasanen kröp ihop i gräset och havsörnen fortsatt bort.

Fasan

 

Det är vår, saven stiger och gör både människor och resten av naturen lätt kollriga av alla vårkänslor. Och ingen tycks ha någon skam i kroppen, inte jag heller, som storögt ser på när det kopuleras i skyn, i vattnet, i vassruggar och busksnår. Antar att det är sådant som kallas voyeurism.

Kl 13.50 föll den första regndroppen. Guldstjärna till meteorologerna som för en gångs skull träffade rätt i sin prognos. Och grattis till oss som fått vara med om en magisk kungsörnsupplevelse. Inte ens  de församlade auktoriteterna hade tidigare sett något liknande.

 

 

 

 

En vandring i solen – del 3

En vandring i solen – del 3

En varm och härlig vecka led mot sitt slut. Allt som nu återstod var om den sista dagen skulle bli en dag på stranden eller ännu en vandring i solen. En koll på vädret visade att det blåste ordentligt från havet och längs hela stranden smattrade röda varningsflaggor i vinden, så valet var lätt.

Vandring fick det bli, vilket innebar en ny tur med den blå bussen längs de krokiga vägarna upp i bergen, samma väg som vi åkte till Bandama-kratern. Den här gången steg vi av halvvägs i Tafira Alta, en till synes välbärgad förort med vackra villor, terrasser och prunkande trädgårdar. Kändes litet som Las Palmas Beverly Hills.

Efter ett par hundra meters promenad hittade vi ingången till det som var målet för vår vandring – den botaniska trädgården.

Vandring i en botanisk trädgård, tänker kanske någon, låter snarare som något där man strosar runt bland vackert färgsprakande och ljuvligt doftande blomsterrabatter. Nej, nej, nej. Det här var verkligen inte frågan om någon “walk int the park”, även om det var just det. Det här var allvar, det här var Jardín Canario “Viera y Clavijo”, ett 27 hektar stort inhängnat område längs kanten av ravinen Guiniguada.

Trädgården började anläggas 1952 av en småländsk botanist i förskingringen, Eric Sventenius, och öppnades för allmänheten 1959. Området är ordnat i terrasser, där varje växt har en växtplats i sin egen naturliga miljö och här finns 500 olika endemiska växter samlade, det vill säga sådana som bara förekommer på de kanariska öarna.

Vi gick in genom den övre entrén och ner till det lilla torget. Härifrån kunde vi blicka ut över de skogsklädda sluttningarna och ner i ravinen som delar området. Allt vi såg var ett oändligt grönt hav av skog och det var svårt att förstå vad det egentligen kunde finnas att titta på i denna till synes ogenomträngliga terräng, förutom en massa träd.

Ravinen

 

Sakta och försiktigt tog vi oss ner för de smala trappor och stenlagda gångar, som skulle föra oss ner till botten av ravinen. Hiskligt brant på sina ställen och utan räcken mot ravinsidan och ibland även vått och slipprigt efter morgonens vattning.

Vi passerade genom skogen med de majestätiska och märkliga drakblodsträden med tusenåriga anor och vars röda sav använts som medicin mot diverse olika åkommor långt in på 1900-talet.

Det finns gott om håligheter längs bergväggarna, som små grottor. Hur något kan växa i den hårda lavan är ofattbart, men där grönskade och blommade det för fullt, bland annat pelargoner (!).

Överallt i buskagen hördes ett intensivt kvittrande och drillande utan att vi kunde lokalisera några fåglar. Det tog mig nästan hela dagen innan jag äntligen lyckades få en skymt, och även en bild, av upphovsmannen (-kvinnan) till den vackra sången. Det visade sig vara en kanarisk gransångare.

Ofta när gångvägen delade sig i två, och vi stod inför valet att välja, dök varningskyltar upp som talade om vilka hemskheter som skulle kunna drabba oss beroende på vilken väg vi valde. Stenar i huvudet eller rutschkana ner i ravinen. Ungefär som “I som här inträden låten hoppet fara, hoppas ni har en ordentlig olycksfallsförsäkring, för vi betalar inga skadestånd”. Och sånt är ju utmanade…! Vad skulle hända?

Långt nere i dalen kunde vi se det gula forskningscentret för växtförädling och med den för framtiden viktiga artbanken och i fjärran de små bergsbyarna som klättrade längs sluttningarna.

Vy

 

Så småningom kom vi ner i tallskogen. Solljuset, som letade sig ner genom tallkronorna, fick de högväxande kaktusarna, som bildade fondvägg där skogen tog slut, att likna både istappar och annat.

Kaktusvägg

 

Vi var nu nere i den nedre delen av trädgården. En liten bro ledde över ravinen till andra sidan  och vi fortsatte vidare mot forskningscentret och den omgivande trädgården med kaktusar och suckulenter.

Här fanns mycket vackert att titta på och vi tog god tid på oss innan vi vandrade vidare förbi de klokas fontän, lagerskogen och ner till dammarna med rörhönor, myskankor och sköldpaddor. Bortom dammen reser sig den antika viadukten som utgör trädgårdens bortre gräns.

Akvedukt 2

 

Den sista trädgården att besöka var öarnas trädgård, där olika blommande växter planterats i grupper bland stora stenar. En grupp för varje kanarisk ö.

Öträdgården ligger alldeles innanför den nedre entrén och enligt guideboken skulle det finnas flera bra matställen på gata utanför. “Flera” visade sig vara lika med “en restaurang” – Restaurante Flor Canaria – som mer påminde om en lunchbar. Men det dög gott, det var ju lunch vi ville ha. I väntan på våra tortillafyllda baguetter, smakade det gott med en kall cerveza espanola.

Kall öl

Tvärs över gatan ligger hållplatsen för bussen ner till Las Palmas. Det visade sig att den endast går en gång om dagen, kl 15. Så vi hade tur. Med en timme till godo kunde vi i lugn och ro äta vår tortillamacka och ta en kaffe på maten.
Hemma på vår egen strand var de röda flaggorna fortfarande hissade, så för vår del blev det tyvärr inte några fler bad. Desto gladare tycktes de entusiastiska surfarna vara.

Surfare 2

 

Adiós Las Palmas y gracias por una semana llena de acontecimientos!

En vandring i solen – del I

När jag sitter och funderar kring det här inlägget, som ska handla om vår resa till Gran Canaria strax före jul, kommer jag plötsligt att tänka på Slas-filmen En vandring i solen som handlar om ett gäng charterresenärer någonstans i Grekland. En scen ur filmen som etsat sig fast på näthinnan är den där tre äldre, icke simkunniga, damer varje dag går ner till stranden för att bada. Det vill säga de går ut några meter och niger för varje våg som rullar in.

Gran Canaria, ja. Vit sand och skummande, höga vågor där solljuset bryter mot vattnet och får en att associera till Vic’s Blå.

Vicks blå

Samma scen som den i Slas-filmen ovan utspelas fortfarande dagligen runt om på stränderna här. Medelålders tanter med gropiga lår, som iförda mer eller mindre täckande baddräkter i diverse kulörer och mönster trippar ut i vattnet för att möta de inrullande vågorna. Små tjut av skräckblandad förtjusning hörs varje gång vattnet slår upp över de dallrande magarna. Ibland händer det att någon slås omkull av en extra kraftig våg och får gratis surf intill stranden, där hon lyckas kravla sig iland med halva sandbottnen innanför baddräkten. En ganska charmig underhållning för åskådarna på stranden, faktiskt.

Jag är ingen van charterresenär, både jag och Maken föredrar att resa på egen hand, och jag har bara varit på GC en gång tidigare, för fem år sedan. En resa som jag då inte hade någon längtan efter och ganska motvilligt följde med på, men där jag redan andra dagen var tvungen att krypa till korset och medge att det var helt underbart. Sol, salta bad och ledvärken som bara försvann.

Stränder GC

 

Den gången bodde vi i södra delen, nu hade vi valt Las Palmas som bas.

– Hur kan ni välja Las Palmas, där regnar det ju mest och är mycket kallare, ojade sig vänner och bekanta.

Nu var inte vårt mål att i första hand ligga på beachen och pressa för snyggaste brännan medan vi sippade färglada paraplydrinkar, utan att ta oss upp i bergen och vandra. Och då kan det ju vara skönt om det inte är alltför varmt.

Vännernas profetior kom på skam  och just den här veckan var vädret på topp. Strålande soligt och varmt i sju dagar, vissa dagar till och med bättre än där nere i södern.

Vår första utflykt blev med lokalbussen upp till Bandama och Caldera-kratern. En vacker men samtidigt riktigt otäck färd på rysligt smala och slingriga vägar, där vägräcken ofta saknades på den sida som stupade brant ner mot dalen. När chauffören dessutom mest satt vänd bakåt mot en kvinnlig passagerare och pratade, eller snarare tjattrade, för det är så det låter när spanjorer pratar – högt, hårt och snabbt – då var det bara att blunda och hålla hårt i Maken.

Caldera, som betyder kittel på spanska, är en kraterliknande formation som skapas då en vulkan kollapsar och kallas ibland felaktigt för just krater. När magmakammaren under en vulkan töms kan ’taket’ sjunka in och skapa en stor rund struktur som liknar en kittel, eller krater (Wikipedia).

Caldera de Bandama är cirka 200 meter djup och har en diameter på 1000 meter.

Caldera

Nedstigningen sker på en smal, delvis ganska brant stig, stenlagd i början innan den övergår i löst grus. Ordentligt på fötterna förordas, gärna stavar att stötta sig på och en välfylld vattenflaska.

Nedstigning i Caldera_redigerad-2
Sluttningarna är numera täckta av olika kaktusväxter, vilda olivträd och agavebuskar.

Caldera krater

Här och var ligger det vulkaniska berget i dagen och påminner med sina grottliknande håligheter mest om en schweizerost. Märkligt att det ens kan växa något i den stelnade lavan.

Vulkaniskt berg

Att följa stigen ner till botten av kratern och upp igen tar en dryg timme. Den som sedan vill kan också välja att gå runt den 4 km långa leden på kraterns ovansida.

Vandring på kraterkanten

 

Några förlägger till och med sina motionsrundor hit. En tuff utmaning att springandes ta sig upp och ner för branterna där lutningen ligger på 18 %.

Motionsrunda_redigerad-1

 

Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna när man går längs bergskammen, så att man inte tar ett snedsteg och rutschar utför.

Sluttning

 

Två timmar tog det för oss att gå runt och svettiga och hungriga sjönk vi ner vid närmaste lediga bord på bodegan som låg strategiskt placerad vid vandringens slut. En härligt tonfisksallad och en kopp gott kaffe (för en gångs skull) på maten gjorde susen och vi var redo för en ny skräckfärd med buss tillbaka ner till Las Palmas.

Fortsättning följer…..

2015 – bring it on!

Adjö 2014 – nu är jag redo för 2015!

isprinsessan original

God fortsättning och allt gott för året som kommer
önskar
“Isprinsessan” på Vallentunasjön

I början av september läste jag i tidningen att en meteorolog hade förutspått att vi skulle få en mild och varm höst ända in i december. Den som haft några pengar att sätta på den prognosen kunde nog ha gjort sig en liten hacka.

Milt och snöfritt var det i alla fall i stockholmstrakten ända till dagarna före jul, då det kom litet puder, och sedan litet till på julaftonskvällen. Ordentligt med minusgrader under några nätter bidrog till att isen på sjön la sig snabbt och redan på juldagen var de modigaste ute och testade isen. Själva var vi inte lika modiga utan väntade ytterligare några dagar.

Is på Vallentunasjön_redigerad-1

Nu är allt det vackra och vita borta igen och plusgraderna tillbaka. Är det så våra vintrar ska bli framöver kan man undra, milda och gröna.

Idag var det dags för årets första vandring med vännerna, milspåret i Ensta med litet korvgrillning ungefär halvvägs vid Gullsjön. Tyvärr hade flyttbestyr, besök av barnbarn och ett mejl som kommit på avvägar i sista stund gjort att Maken och jag fick genomföra vandringen på egen hand.

Torra, hårda vägar och stigar, bara någon plusgrad,  strålande sol och en hel del fågelkvitter.

Tunn hinna av is på Gullsjön och hård vind (Svea kanske?) låg rakt på. Kändes riskabelt att börja elda i grillen, så det fick bli en “kall med bröd” och en kopp kaffe i lä inne i gapskjulet.

De sista fem kilometrarna avverkades i rask takt och vi var hemma igen precis i tid till herrarnas prolog i Tour de ski och fick glädjas åt en svensk på pallen redan första dagen.

Vandring med reservation

I fredags var det dags för ännu en vandring i skog och mark, den veckliga (så borde det ju heta i konsekvensens namn om man jämför med dagliga, månatliga, årliga, men nej, det låter inte bra), alltså, det var dags för vår veckovandring med vännerna. Ipad-kurs, jobb i gymet och excel-arbete gjorde att vi var en decimerad skara på endast fyra stycken denna kalla och gråmulna dag.

Maken, som är den som brukar leta rätt på lämpliga leder och turer, hade den här gången föreslagit Dammstakärrsrundan på 12 kilometer (enligt olika uppgifter från personer som gått den verkade den dock kunna vara allt från 9, 10, 12 eller 14 km) ute på Bogesundslandet utanför Vaxholm.

Inne i skogen låg fortfarande den första snön, som kom i torsdags, kvar som siktat florsocker över berghällarna.

Första snön

 

Det myckna regnandet den senaste veckan gjorde att det bitvis var både vattensjukt, lerigt och halt.

Vattensjukt 2

Vattensjukt

 

Krokodiltallen är tydligen en sevärdhet enligt anslaget på trädstammen intill. ‘Likt en reptil slingrar den sig uppför bergknallen.’

 

Det var gott om hala rötter och man fick vara uppmärksam var man satte fötterna för att inte halka.

Uppför backen

 

Därför var det skönt när det kom partier där vi litet mer avslappnat kunde gå på vanliga grusvägar njuta av utsikten och omgivningarna.

Röd stuga

Den röda stugan i trä med vita detaljer måste vara vårt vanligaste (och vackraste) svenska hus.

 

Dammstakärret låg spegelblankt och tystnaden hade varit total om inte ett par korpar hade pratat med varandra från var sin ände av skogen.

Dammstakärret

 

När fikastunden var över, det vill säga kaffet urdrucket och den obligatoriska äggmackan med fransk senap uppäten, tog Maken fram kartan som vi gått efter och sa att han hade en bekännelse att göra.

– Den här kartan har jag fått skickad till mig från Vaxholms kommun. Jag har inte vågat säga det här tidigare, men i morse upptäckte jag att kommunen häftat fast en liten brasklapp på kartan om att vi kanske inte kommer fram / hem om vi följer den. Där står att kartan är tryckt 2003 och det kan mycket väl vara så att utsatta leder har ändrats eller inte ens finns kvar längre!

Kartläsning

 

Jodå, allt gick bra och efter drygt fyra timmar (och 12 km enligt den ena stegmätaren, och 14 enligt den andra), var vi tillbaka vid parkeringsplatsen och bilen och kunde tacka Maken, och  varandra, för en härlig vandring (och ömmande benhinnor så här dagen efter).

Adventsvandring i Angarn

Strålande sol och fortfarande några minusgrader när vi vid ett-tiden parkerade vid Naturum i Örsta för att möta våra vänner som vi bjudit in till en vandring runt Angarnsjöängen och med en kaffepaus under vägen.

Även om tonvikten låg på vandring hade vi lagt in ett litet kulturellt inslag för att låta vännerna få känna något av historiens vingslag som svävar över det här området, nämligen ett besök vid hällen med Örstaristningen. Motivet, som huggits in i en slät, sluttande berghäll, visar två skepp och två hästar. Det största skeppet är drygt 2,5 meter långt. Hästarna drar en vagn med fyra hjul eller solar. Bilden kan föreställa en kultisk procession för cirka 3000 år och kanske har det här  varit en plats för religiösa ceremonier. Ristningen tros vara från bronsåldern (1800 – 500 f Kr) och är en av länets största.

Hällristning, detalj_redigerad-1

Hällristning, text

Efter att under några minuter låtit oss svepas iväg så där en två, tretusen år bakåt i tiden och funderat över vilka som åstadkommit dessa ristningar och hur deras liv kunde ha sett ut vandrade vi vidare ner för den frostnupna slänten och ut mot ängarna av vass som lyste som guld i solen.

Mot Skästra hage

 

Vårt nästa mål var “Skesta Café” i Skesta hage, “öppet” bara idag och bara för oss. Och det blev en glad överraskning att finna att det “nya cafébordet” hade hunnit leveras i tid. Bara att duka upp det medhavda och utlovade adventsfikat. Det blev en skön stund med kaffe och saffransbullar och de sista varma strålarna av eftermiddagens sol.

Café Skesta

BULLAR

 

Under vandringen tillbaka till parkeringen började skymningen sänka sig över oss och den nedgående solen färgade himlen röd. Ovanför våra huvudena drog en plog av 24 trumpetande sångsvanar fram på sin väg söderut och vi insåg plötsligt att vi nu inte bara har mindre än fyra veckor kvar till jul utan att vi även går in i de sista skälvande veckorna av mörker innan ljuset äntligen vänder åter. Men vi var alla ense om att det varit en fin och ganska ljus höst och att årets mörker ändå inte varit alltför plågsamt.

Solnedgång

 

Eftermiddagen fortsatt sedan hemma hos mig och Maken med en värmande glögg medan jag fixade det sista med middagen – älggryta med rårörda lingon och potatismos tillsammans med några flaskor av årets Beaujolais Nouveau och till efterrätt en fruktsallad på olika citrusfrukter.

Brun mat är verkligen inte fotogenisk. Som tur var smakade grytan betydligt bättre än vad den såg ut.

Brun mat är verkligen inte fotogenisk. Som tur var smakade grytan betydligt bättre än vad den såg ut.

Avslutningsvis delar jag gärna med mig av receptet på min lättlagade citrussallad, perfekt efter all tung julmat.

Citrussallad med råkräm 6 pers

Det är bara att blanda de citrusfrukter man gillar bäst och i den mängd man själv vill. För min del blev det:

  • 2 röda grapefrukter
  • 1 vit grapefrukt
  • 5-6 apelsiner
  • 1 lime eller citron
  • 4-5 kumkats, valfritt
  • 1 burk mandarinklyftor
  1. Skala och filéa grapefrukterna och apelsinerna och lägg i en skål. Krama över saften ur det som återstår av frukterna.
  2. Tvätta lime och kumkats noga i varmt vatten och skiva tunt. Avlägsna alla kärnor och dela skivorna i mindre bitar. Blanda med övrig frukt.
  3. Koka en sockerlag på 1 dl vatten och 0,5 dl socker tillsammans med 2 stjärnanis och 5 kryddnejlikor. Låt svalna.
  4. Tillsätt mandarinklyftorna tillsammans med en del av spadet till resten av frukten. Smaksätt med några skedar av sockerlagen efter egen smak. Viktigt att spadet inte blir alltför sött.

Råkräm

Vispa en äggula med ett par matskedar socker till vitt fluff (som vid äggtoddy) och blanda med 3 dl vispad grädde och servera tillsammans med fruktsalladen.

Södermalm runt i minusgrader

Åter en gråkall dag idag, fjärran från gårdagens strålande sol över gnistrande snö och minus 17 grader. Måndagar är numera lika med veckans milavandring, men är det verkligen tillrådigt att ge sig ut och gå när termometern visar minus 17. Ställa in? Nej, man får inte låta vädret bli en ursäkt för att slippa röra på sig, det var bara att klä sig ordentligt och ge sig ut. Med tanke på kylan hade vi dock bestämt att göra veckans vandring inne i stan, närmare bestämt Södermalm runt, där vi vid behov skulle ha nära till att slinka in på något trevligt kafé längs vägen och värma oss om det blev alltför kallt.

Samling vid Zinken, Hammarby Bandys hemmaplan, varifrån vi korsade Hornsgatan och vidare längs Yttersta Tvärgränd och upp på Skinnarviksberget för att njuta en stund av utsikten över ett fruset Stockholm med Stadshuset och Norr Mälarstrand på andra sidan Riddarfjärden.

Yttersta Tvärgränd

 

Stadshuset 2

 

Norr Mälarstrand

 

Det bet ordentligt i kinderna och snön  knarrade under fötterna när vi med Maken, född och uppvuxen på Söder, som guide fortsatte Heleneborgsgatan ner en bit, vidare över Pålsundsbron och förbi fängelset på Långholmen allt under livfulla beskrivningar av hur det var att växa upp här. Om livet och lekarna på Heleneborgsgatan, om snöbollskrigen mot grannpojkarna i nr 30, fisket från Pålsundsbron och hur de brukade sitta uppflugna på staketet till Pålsundsvallen och titta när fångarna spelade match.

 

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, den enda kyrkan i Stockholm med två torn.

Pålsundsbron 2

Pålsundsbron

Långholmen

Delar av det gamla fängelset på Långholmen.

Liljeholmsbadet

Liljeholmsbadet.

Choklad och saffransbulle

 

Efter en kopp varm choklad och en saffransbulle på Café Vurma vid Bergsundsstrand fortsatt vi längs Hornstulls strand och förbi Tantos nu igenbommade och övergivna små kolonistugorna med isrosor på de svarta fönstren.

Is runt vass

 

Båtar

 

Kolonistuga 3

 

Passerade Eriksdalsbadet och upp på Ringvägen, genom Vitabergsparken, vidare nerför Erstagatan och över till Fjällgatan. Att stå här och titta ut över staden, som är omgiven av så mycket vatten, får oss återigen att inse vilken fantastiskt vacker huvudstad vi har. Lätt att förstå att turistbussarna står på kö här på somrarna.

 

Vitabergsparken

Vitabergsparken med Sofia kyrka som skymtar bakom träden.

Gröna Lund

Gröna Lund.

Djurgårdsfärjor

 Djurgårdsfärjorna som pilar fram och tillbaka mellan Slussen och Gröna Lund

RosDen sista biten ner till Slussen och tunnelbanan hittade jag kanske sommarens sista rosor, som ännu inte hade gett upp helt.

Funderingar inför den kommande fjällvandringen

Igår vinkade vi adjö till yngsta barnbarnet, 2 år, som varit hos oss en vecka medan mamma började arbeta igen och pappa var i Norge och fiskade ”tooora fickar”. Det har varit en intensiv vecka, det söta lilla charmtrollet är mitt i värsta trotsåldern och har en vilja av stål, så det är ordentliga duster som utkämpats för att visa vem som bestämmer. Men det har varit många härliga och mysiga stunder också när vi har hjälpts åt att kratta på tomten, gått i skogen och plockat bär eller när han fått vara med morfar i snickarboden.

Putte i blåbärsskogen     Foto: Maken

Om drygt två veckor bär det av till fjällen för att med våra vänner vandra längs södra delen av Kungsleden och som vi hoppas ska bli en vandring i flammande höstfärger. Vi är dock en ganska skraltig samling och det har funnits stunder när vi alla har fruktat att Maken nog kommer att få gå ensam.

Jag, som haft väldiga besvär med mina leder den här sommaren (av någon oförklarlig anledning blir jag alltid mycket sämre på somrarna), vännen M som åker ut och in på sjukhus för elkonvertering av sitt hjärtflimmer, hans sambo V som emellanåt får så våldsamma blodtrycksfall att hon svimmar. Och så har vi K och R, där det inte är något större fel på konditionen, men som båda under sin ”lilla cykeltur” till Venedig i sommar gjorde ett par ordentliga vurpor någonstans i Tyskland efter så där en 110 mil. R först, som dock via en ytterst akrobatisk saltomortal lyckades landa på rätt sida och därmed undvika att den opererade höften gick ur led.  Och så K,  en vecka senare och inte fullt lika akrobatisk, där det gick så illa att hon hamnade på sjukhus med hjärnskakning och kotförskjutning.

Nu är ju inte K den som bara så där utan vidare accepterar en läkares ordinationer och allvarliga förmaningar med ett ”Jawohl Herr Oberartz, Nein Herr Oberartz, Natürlich Herr Oberartz, Vielen Dank Herr Oberartz, framför allt inte om densamme är en tysk Herr Oberartz med dåliga språkkunskaper i engelska och som måste förlita sig på att kollegan, som bara är en vanlig Herr Doktor, kanske till och med bara en Herr Unterartz, kan tolka när så behövs.

Nej, mellan yrselanfall, svimningar och uppkastningar är det ändå viktigt att fråga sig (eller rättare fråga Herr Oberartz) om han verkligen vet hur han ska tolka röntgenplåtarna, kan han verkligen se det han påstår att han ser och hur kan han veta att de skador han påstår sig se verkligen är nya och inte gamla skador. Och varför kan hon inte bara sitta, iförd uppstagande halskrage, och vila sig frisk på sitt lilla pensionatsrum en vecka och sedan cykla vidare mot Venedig och Rio Rialto?

Vid det här laget hade Herr Oberartz fått nog och tillkallat SOS Alarm som vänligt men bestämt kom och hämtade paret och deras cyklar och flög hem dem till Sverige.

Som tur är är K och R medlemmar i österrikiska Alpenverein, vilket innebär att så fort de befinner sig i nöd på någon topp, oavsett om det är K2, Mt Everest eller någon liten svensk fjälltopp så är det bara att ringa, så skickar de en helikopter som hämtar. Tjusigt! Under bara hur det går att ringa till Österrike om man inte har någon täckning på mobilen?

Nu hänger det på oss andra som inte är medlemmar i någon Alpenverein. Ms hjärta har slutat att dansa rock’n’roll i bröstet och tickar på, taktfast som en liten klocka, V verkar hålla sig på benen och själv har jag varit hem till stan en sväng och fått ett par kortisonsprutor i axlarna och ena knät, så nu kan jag både hänga tvätt, föna håret och gå ner för trappor igen utan problem.

To be continued…. Som det brukar stå ibland i vissa TV-deckare när det är som mest spännande.

Avslutar med en liten bild på vårt bidrag till lördagens lyskväll. Vet inte om detta var något som förekom i hela landet men här i Hälsingland flammade i lördags kväll marshaller och lyktor som irrbloss i mörkret längs kustlinjen och runt många av sjöarna. Det var inte bara marshallerna som speglade sig i vattnet, även månen, trots att den inte var full, spred sitt milda sken över sjön. Så vackert!

Lyskväll lär även kallas för Stugsista och startade när man i slutet av sommaren eldade upp gammalt skräp på stranden och åt upp all mat som fanns kvar innan man stängde igen och lämnade sommarstället.

Gröntjärn – en mytomspunnen liten pärla

Gröntjärn. Fotot hämtat från Gävleborgs läns broschyr om naturreservat och är taget av S. Andersson

Redan i maj frågade vår granne om vi senare i sommar ville följa med på en kvällsvandring längs Gröntjärnsleden anordnad av Ängebo IK och igår var det så dags.

Efter en dryg timmes färd med bilen i lätt regn på gropiga grusvägar kom vi fram till samlingsplatsen Bratthé mitt ute i skogen i ingenstans, där man så ofta hamnar när man ska någonstans här i Hälsingland. Mitt ute i ingenstans.

Vi parkerade bilen bland 70-talet andra bilar som redan stod nersjunkna i vitmossa och lingonris. Regnet hade nu upphört, men för säkerhets skull drog vi ändå på oss våra regnställ över ytterkläderna. Från parkeringen bussades vi sedan på ännu sämre skogsvägar ner till Sandviks badplats i södra änden av Storsjön, där vi gick på Gröntjärnsleden och in i Gröntjärns naturreservat mot det första etappmålet, Gröntjärn.

Reservatet ligger i en trång dalgång, omgivet av höga berg och är känt för sina geologiska värden och sina märkliga hydrologiska förhållanden.

Själva Gröntjärn är en mycket säregen och mytomspunnen liten sjö och en av många så kallade dödisgropar som bildades för över 8000 år sedan, när de isblock som legat inlagrade i grus- och sandmassorna smälte. Då sjönk marken ihop och bildade större eller mindre gropar med branta kanter. Idag lever flera av dessa vidare som vattenfyllda tjärnar och sjöar.

Vandring Gröntjärn

Gröntjärn ligger som en liten turkos pärla omgiven av vita strandsluttningar och vacker tallskog. Den har inget känt in- eller utlopp och vattenytan kan variera uppåt eller neråt med hela 13 meter. Den gröna färgen förklaras av att vattnet är fritt från tillförsel av yttre markpartiklar och påverkas av himmelens och bottens färg och den stora variationen i vattennivån beror på hur mycket grundvatten som finns i marken. Regniga somrar högre vattenstånd, torra somrar litet grundvatten och mindre vatten i sjön.

Många är historierna som berättas om tjärnen. Om suget från bottenhålet där folk sägs ha varit nära att dras ner och drunkna. Det ryktas också om att det ska finnas en liten pöl i närheten som har ännu grönare vatten och att det i den finns en nedgrävd skatt. För några somrar sedan, när det verkligen var sommar “and the heat was on”, simmade jag tvärs över tjärnen och jag måste erkänna att jag gjorde det med högt uppdragna knän i händelse av att någon (kanske Näcken) skulle försöka gripa tag om fötterna och dra ner mig mot hålet.

Regnet hade nu åter tilltagit och vi insåg snart att den här vandringen skulle bli ett test både av kondition och utrustning inför den kommande fjällvandringen senare i höst. Leden ringlade som en orm, upp och ner genom ömsom frodigt grönskande lövskog varvad med kalhyggen, ärrade av stormen Dagmar i julas, ömsom längs höga åskammar med stupande branter täckta med vitmossa och lingonris.

Efter cirka nio kilometers vandring kunde vi så skymta den smaragdskimrande tjärnen mellan tallstammarna. Vid ett av gapskjulen (vindskydden) flammade elden under den sotiga gamla kaffepannan med nykokt kaffe. I ett tillstånd där svetten var på väg ut genom tre lager kläder och regnet på väg in genom desamma var det underbart att få ta en paus och värma sig med kaffe på bit och en kanelbulle.

Nu återstod bara 3,5 km vandring tillbaka till Bratthé och bilen i ganska lättgången terräng men fortfarande under ett lätt regn. Här väntade ljuvlig, varm köttsoppa serverad med glödhoppor (ett mjukt bröd bakat i stekpanna).

Sonen frågade mig för ett tag sedan vad som var det godaste jag ätit. Och visst har jag ätit mycket god mat vid olika tillfällen, men oftast är det just det här enkla, okonstlade som först dyker upp, till exempel just en god och välkryddad soppa som man verkligen gjort sig förtjänt av genom strapatser och umbäranden. Nu var det väl inte så mycket umbärande just den här kvällen, men vi hade ju ändå gått drygt 12 km och litet strapatsrikt var det ju med tanke på regnet.

I morse kunde vi läsa i tidningen att just Gröntjärn är en av tio unika platser som nominerats till Sveriges geologiska arv 2012. Gå gärna in och rösta på Gröntjärn, denna lilla pärla mitt ute i ingenstans.