Sorgeliga saker hända….

Söndagen den 21 maj fick Maken och jag vara med om något som, efter vad vi förstått, var unikt och väldig väldigt få förunnat, nämligen att vara på plats i just den sekund som en fågel värper sitt ägg. Och känslan och storheten i detta magiska ögonblick, när ett nytt liv är på väg att ta sin början, är svår att beskriva.

Dagen därpå, på måndagen, var vi tillbaka för att kontrollera att allt var okej. Orrarna var på plats och spelade den här kvällen också, smålomshannen hade återvänt och simmade sakta runt grästuvan där honan låg och ruvade. Och vi kunde andas ut.

Vid ett snabbt besök på onsdagen kunde vi däremot konstatera att det vi oroat oss för nu hade hänt ännu en gång. Boet var tomt, häckningen hade misslyckats och lommarna var borta.

Vad som egentligen hade hänt kunde vi bara spekulera kring, men vi var ändå tvungna att åka upp till tjärnen även på torsdagen för att förvissa oss om ifall lommarna bara hade varit iväg och fiskat eller om de nu hade lämnat tjärnen för gott. Kvällen var tyst och stilla, vattnet spegelblankt och färgat av det intensivt grönskande strandgräset och där och då insåg vi att steget mellan pastoral idyll och naturens grymhet kan vara väldigt kort. Ändå tändes ett litet hopp, när vi fick se smålomsparet ligga och vila en bit ut i vattnet. Kanske finns det fortfarande tid för en omhäckning.

 

På fredagsmorgonen upptäckte vi dessa två tranor som gick och åt på täkten i närheten av vår stuga. Och utan att ha något riktigt belägg för tanken den här gången, kunde jag ändå inte hjälpa att ordet SMÅLOMSMÖRDARE – och just det, med versaler – for genom huvudet.

Advertisements

Tranornas tid är nu

Trandans8

Det var tredje gången på sex år som vi i helgen besökte Trandansen vid Hornborgarsjön, den här gången tillsammans med våra vänner Kajsa och Ronaldo.

Uppstigning redan klockan fyra på morgonen i Gökhemmet, ja den heter faktiskt så, den lilla parstugan som vi hyrt på Mössebergs camping i Falköping. Mulet och lätt duggregn, men meteorologerna, detta opålitliga släkte, hade ändå utlovat en ganska vacker dag. Den första frukosten intogs i stugan, den andra packades ner i ryggsäcken. Sedan tidigare visste vi att det brukar sitta fint med litet varmt kaffe och en macka så där fram emot niotiden.

Klockan 05.50 steg vi ur bilen på parkeringen vid Trandansen. Trots gott om husbilar var vi nästan de enda levande varelserna utomhus, bortsett då från alla fåglar. Fortfarande en knapp halvtimme kvar till soluppgång, som vi dock inte skulle få se något av på grund av alla moln, men redan flög tranorna in i en jämn ström till sin första frukost. Ljudkulissen var enorm och det kacklades i alla möjliga tonarter från tranor, sångsvanar, sothönor, måsar och olika sorters änder och gäss.

Trandans 05_redigerad-1

 

Kikare och kameror var på plats, här gällde det att försöka fånga de magiska ögonblicken i flykten.

Trandans spaning_redigerad-1

Trandans 1

Det hade nu ljusnat ordentligt, men regnet fortsatte att skvätta. Det var kallt att bara stå still, så vi började röra oss bort mot utkiksplatsen i den norra delen av Trandansen, där man också kommer fåglarna litet närmare.

Trandans9

 

Efter att ha värmt oss med vårt kaffe och ätit upp smörgåsarna kände vi oss färdiga med själva trandansen och åkte vidare till Naturum i andra änden av sjön.

 

Natur och kultur brukar gå hand i hand på våra utflykter och något som alltid hör till när vi är vid Hornborgasjön är ett besök på Löfvings Café och Atelje i Broddetorp. Göran Löfving är en otroligt duktig naturmålare och just nu pågick dessutom en utställning med hans egna tavlor. Helt fantastiskt måleri.

God konst och god mat funkar bra ihop och till lunchen fick Maken också njuta av sin Annicas Lätta, ett lokalt folköl från trakten.

Löfvings öl

 

På tillbakavägen till Mösseberg blev det även ett stopp vid Gudhems kyrka och ruinerna efter det nunnekloster som anslutet till cistercienserorden drevs här från 1100-talet fram till 1529.

Historia är spännande och triggar fantasin. Tänk om dessa medeltida stenmurar kunde tala och berätta om hur livet egentligen var för kvinnorna som levde här. Kan inte ha varit lätt. Krig och andra hemskheter och säkert mycket umbärande.

 

Resan ner till Hornborgasjön gick längs Vätterns västra strand och för att få se något nytt valde vi att köra längs den andra sidan hem. Det känns alltid som att man har mer bråttom när man är på väg hem än bort och nu blev det bara ett enda kort stopp för en kombinerad fika och lunch på fiket Fiket i Gränna. Ett charmigt ställe med en massa nostalgisk parafernalia på väggarna och soft musik med Elvis som surrade i bakgrunden. För att inte tala om den helt fantastiska surdegstoasten med ost och skinka. Den godaste jag ätit utanför Paris!

Trandans vid Hornborgasjön

Kan man dansa med vargar kan man väl dansa med tranor tänkte Maken och jag och packade bilen i torsdags och for iväg på en liten fågelskådarsafari till Hornborgasjön – belägen på västgötaslätten mitt emellan Skövde och Skara – och den stora trandansen där. Rapporter från början av veckan talade om rekord i antalet tranor som mellanlandat där på sin väg norrut. 26.500, ungefär lika många som brukar fylla Råsunda på AIKs hemmamatcher (enligt Maken alltså).

Vi hade bokat in oss på ett trevligt och väl fungerande vandrarhem i Eggby – Gröna Huset – ett par mil bort och eftersom vi läst och hört att man absolut måste vara på plats vid Hornborgasjön vid soluppgången för att inte missa det magiska ögonblicket när tusentals tranor dånar in från norr för att ”äta frukost” blev det således uppstigning kl 04.30 för att hinna göra i ordning vår egen matsäck inför dagens aktiviteter och inte missa föreställningen.

Klockan kvart över fem var det sagt att solen skulle gå upp och prick då var vi redo med kameror och kikare för att dokumentera ankomsten.

För egen del blev det litet si och så med själva dokumenterandet. Min lilla digitalkamera och dess lilla zoom var väl inte det mest potenta vid ett sådant här tillfälle. Svårt med skärpan och svårt att hinna med att fånga fåglarna i luften. Vet inte hur många bilder jag tog där man bara ser ett par långa ben på väg ut ur bild eller en näbb och ett huvud på väg in. Ett näst intill omöjligt uppdrag, men jag vägrar ändå att använda mig av Makens proffsbilder.

Nu blev det inte någon synlig soluppgång den här morgonen och en mulen, mörkgrå himmel gjorde att inte började ljusna förrän vid halvåttatiden och den omtalade invasionen av tranor uteblev, eller kom åtminstone av sig. Det tycktes som att de tagit sovmorgon och kom inflygandes litet som det passade dem. Dessutom verkade det som att cirka 20.000 tranor redan dragit vidare norr över. Den här fredagsmorgonen var det enligt uppgift bara omkring 7 000 kvar – hur man nu bär sig åt för att räkna dem?!

När nu alla dessa 7 000 tranor äntligen landat och börjat äta och kurtisera varandra var det ändå ett mäktigt skådespel. Att se dessa smäckra fåglar trippa omkring på åkern var som att se modellerna på en catwalk vandra fram på sina långa, pinnsmala ben iklädda en kortkort grå päls med litet mörkt fluff-fluff där bak och en liten svart charlestonehatt på huvudet. Vilken upplevelse! Kan ni se dem framför er? Och tillsammans med all annan fågel som fanns där åstadkom de en öronbedövande ljudkuliss av trumpetande, snattrande och kacklande.

Innan vi lämnade Hornborgasjön helt hann vi även med litet kultur i form av ett besök i Varnhems vackra klosterkyrka och de gamla klosterruinerna. Kanske har du, Anna, varit här, annars är dessa bilder tagna med dig i tankarna.

 

 

 

 

 

 

 

Lördag morgon städade vi ut oss ur Gröna Huset och styrde kylaren mot Öland och ett nytt vandrarhem i det gamla brukshotellet i Degerhamn. Söndag morgon åkte vi ner till Ottenby fågelstation för att titta efter alla små sångfåglar som passerar förbi här och de söta knubbsälarna som låg och solade sig på stenarna nästan i strandkanten. En fantastisk morgon, havet alldeles stilla och ett nästan medelhavsliknande dis som böljade fram och tillbaka över vattnet och över land. Varför åka till Provence när man kan åka till Öland?