Den spanande tornfalken

Tornfalkens karaktäristiska läte har hörts av och till hela sommaren, så vi vet att den häckar någonstans i de närmaste omgivningarna, men har inte riktigt lyckats lista ut var. Den senaste veckan har ungarna blivit flygga och ses nu då och då ryttla över tomten. Tre stycken har vi räknat till samtidigt.

 

I morse tyckte jag mig se något falkliknande flyga in i en gran på grannens tomt så där en hundra, hundrafemtiometer bort. Det tog en stund innan jag lyckades lokalisera fågeln, där den satt på en gren invid stammen, och få bekräftat att det faktiskt var en tornfalksunge.

Maken kom med sin tubkikare och det var en häftig upplevelse att zooma in tornfalken och få en knivskarp bild av den där den satt och spanade. Huvudet som rörde sig från sida till sida medan den skannade av omgivningen, och hur den emellanåt lutade sig framåt som för att se bättre.

Tyvärr var avståndet för långt för att det skulle bli bra och skarpa bilder med mitt lilla zoomobjektiv, så förlåt den dåliga bildkvaliteten, men jag vill ändå visa hur söt ungen är där den sitter och spanar efter något lämpligt byte.

 

 

Backsippor och måsinvasion

Maken, som har ett genuint fågelintresse, går nästan dagligen sina turer med tubkikaren och kameran. Mitt eget engagemang däremot är väl av det mer ordinära slaget och inskränker sig mest till att det är trevligt och rogivande, och ibland litet spännande, att sitta vid fönstret och titta på hur fåglarna beter sig vid matstationerna. Men det händer ändå att jag då och då följer med honom på hans utflykter, framför allt vår och sommar när det också finns så mycket annat att förundras över i naturen. Varje gång lär jag mig alltid något nytt, och ju mer man kan, desto roligare blir det.

Ibland har naturupplevelserna till och med resulterat i något som nästan gränsar till besatthet. Som tornfalksparet till exempel, som en påsk för några år sedan slog sig ner i en av tallarna på tomten och som vi kunde följa från deras kärleksakt i en grantopp till ungarnas flygövningar över tomten, innan det var dags för dem att dra vidare till nya jaktmarker. Eller smålomsparet i den lilla skogstjärnen, där vi från första parkett vid strandkanten kunde dokumentera familjelivet från häckning till flygfärdiga ungar.

De upplevelserna kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan, och bland det första vi numera gör när vi kommer upp till landet i maj är att lyssna av skogen runt stugan efter tornfalkens karaktäristiska läte och besöka den lilla skogstjärnen för att se om smålommen återvänt ännu en gång.

Nu har jag blivit ”besatt”, igen. Ja, så har det känts ända sedan jag för några dagar sedan helt på egen hand lyckades leta upp och ta några bilder på den där ringtrasten, som gästat kommunen under mer än en veckas tid. Och nu har även den fått en plats i mitt hjärta. Varför den plötsligt känns så speciell kan jag inte riktigt förklara, men Maken har sin egen teori. Han tror att jag gjort ett slags tävling av att det är just JAG, och inte han, som lyckats ta bilderna av vad som ändå verkar vara något av en raritet i våra trakter. Och kanske har han litet rätt. Jag gillar att tävla och tävlar nästan jämt. Det är bara det att dem jag tävlar mot, sällan vet om att det är tävling som gäller.

Efter de första mötena med ringtrasten har jag fortsatt att flera gånger om dagen vandra runt på kyrkogården och de omgivande ängarna i hopp om att få syn på den ännu en gång. Att plötsligt upptäcka en vit haklapp på någon av alla de vanliga svarta koltrastarna, som sprätter omkring och drar upp mask ur gräsmattan. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar, i solsken och hagelstormar, vardag som helgdag har jag varit på plats och spejat och spanat. Svurit över stojande skolbarn och deras lärare som förlagt klassutflykten till helt fel plats de här dagarna. För att inte tala om hundägare, som trots häckningstider låter sina hundar springa lösa, och förmodligen, precis som barnen, skrämt iväg den lilla fågeln.

Även om jag till slut tvingats inse att ringtrasten nu har fortsatt sin resa norrut mot häckningsplatserna i fjällkedjan har det funnits mycket annat att glädjas åt i naturen under dessa spaningsrundor.

Som Vallentunas vackra – och fridlysta! – backsippor. Just den här tidiga morgonen ser de mest ut som blöta tröttmössor efter nattens regn, men så fort solens strålar tinat upp dem, piggnar de till och öppnar upp sig mot omvärlden igen.

 

Och så den där allra första vackra, skira grönskan som förstärks, när solljuset letar sig ner genom skogens grenverk.

 

På håll hörs då och då locklätet från kyrkans egen fasantupp, ett skrällande och metalliskt läte. Låter litet som om den ropar i en plåtburk. Jag ser den inte, men vet precis vart jag ska gå för att få mina bilder. I en björk bakom kyrkogårdsförvaltningens hus hänger en fågelmatare med solrosfrön  och där går den ståtliga tuppen och pickar i sig av det som småfåglarna tappat på marken. Inget ska förfaras tycks den tänka.

 

Under veckan har tusentals måsfåglar av olika slag legat och skränat ute i sjön, och bara väntat verkar det som. Väntat på ljudet av traktorn, när bonden äntligen ska ge sig ut på åkern för att plöja. Och vips är luften vit av måsar i bästa Hitchcockstil.

Varje gång traktorn passerar lyfter alla fåglar samtidigt för att i nästa stund landa på rad i den nyplöjda fåran. Det är en lustig syn som får mig att associera till utplacerade sättpotatisar, som bara väntar på att myllas ner i jorden.

 

Och precis som i vår egen värld tycks vissa kunna sitta orubbade på sina positioner, oavsett hur mycket det blåser runt omkring, medan andra får kämpa hårt för att hålla sig kvar i toppen.

Två små fåglar på en gren

Två små fåglar på en gren

I påskas kunde vi här på landet följa två kärlekskranka tornfalkar som, som det verkade, planerade att bygga bo ( eller överta något gammalt övergivet bo) en av tallarna på tomten. Nyfikenheten var stor när vi kom upp i början av juni om paret hade flyttat in och hur det gått med familjebildningen.

Tornfalkens karaktäristiska läte skvallrade om att paret var kvar och i en liten glipa mellan grenarna i den täta tallkronan tyckte vi oss några dagar senare kunna se att det såg ut som om någon låg och ruvade. Runt midsommar dök så några duniga små huvuden upp över kanten på boet. Just då var det svårt att se hur många, men vi gissade på tre.

Plötsligt en morgon var det ett väldigt oväsen uppe i tallen och jag kunde tydligt se hur det rörde sig bland grenarna både här och där. Jag insåg att jag satt på första parkett när det var dags för ungarna att testa sina vingar.

Flygövning

Flygövning 1

Flygövning 2

Flygövning3Jag har nu under några veckor kunnat följa deras utveckling från det första trevande flaxet till att de nu seglar runt bland tall- och grantopparna här på tomten. Deras ständiga ”snack” med varandra och föräldrarna gör att det är lätt att hålla koll på var de uppehåller sig. Tyvärr är bildkvaliteten inte den bästa, telet klarar inte alltid avstånden, men håll tillgodo ändå.

Blir det bra så här? Om jag lutar huvudet litet på sne?

Blir det bra så här? Om jag håller huvudet litet snett?

Det var först när jag tittade på bilden i datorn som jag upptäckte vad som hände i vänsterkanten; mamman som kom med en sork till ungen.

Det var först när jag tittade på bilden i datorn som jag upptäckte vad som hände i vänsterkanten; mamman som kom med en sork till ungen.

 

A road trip to Öland och Påsk i Paradiset

‘Påsk i Paradiset’, det låter nästan som titeln på någon ekivok film, i stil med ‘Bock i Örtagård’ eller liknande. Och kanske är det det handlar om just nu. Det är vår, värmen och ljuset har återvänt, saven stiger och naturen sjuder av liv där mycket går ut på just att skapa nytt liv.

Vår road trip gjorde sitt första stopp vid Hornborgasjön där tranorna dansade sin årliga parningsdans (cirka 13.400 den här dagen) utan att låta sig påverkas av regn, blåst och kyla. För egen del påverkade dock vätan både humöret och den elektroniska utrustningen och många av de bilder vi hade sett fram emot att ta förblev otagna.

Från Hornborgasjön gick färden vidare till Ölands södra udde. Alvaret låg mestadels insvept i regndis och dimma men korta stunder lyckades dock solen bryta igenom. Och när nordan blev alltför kall var det skönt att söka sig inomhus och istället njuta av öländska kroppkakor.

Hemma i förorten igen var det bara att packa om och sedan dra vidare mot påsk i Paradiset. Och vilken påsk det blev! När vi kom upp såg det ut precis som det brukar göra när vi kommer upp i slutet av maj. Sjön låg helt öppen och all snö var borta, även inne i de mörka skogspartierna. Ingen av grannarna hade varit med om en sådan rekordtidig islossning. Normalt brukar isen gå mellan den 3 – 6 maj, någon enstaka gång till Valborg. Men redan 14 april? Nej aldrig. Så den årliga ärtsoppan på isen med vännerna runt viken fick tyvärr ställas in i år.

Som vi har längtat att få vakna till sådana här morgnar, när sjön ligger blank som en spegel.

Som vi har längtat att få vakna till sådana här morgnar, när sjön ligger blank som en spegel.

Vädret var vackert men nätterna mycket kalla, så även om det var frestande att sätta igång med ‘vårbruket’ vågade vi inte börja plantera i våra pallkragar än. Istället hann nu tomten bli ordentligt krattad och städad och de snåriga rosenbuskarna ansade och gallrade.

Även om mycket tid ägnades åt utomhusarbete blev det ändå många pauser för att studera vår nya ”husfågel”. Ett tornfalkspar, som valt just en gran på vår tomt för sin familjebildning. Eller par och par, verkar snarare vara en ‘trekant’, en hane och två honor. Maken, som läst på, kunde dock berätta att det kan hända ibland, om tillgången på mat, dvs sorkar och möss, är god, att hanen tror sig kunna försörja två fruar och ungar.

Många fikastunder på bryggan blev det, den perfekta platsen att studera våra kärlekskranka tornfalkar på

Många fikastunder på bryggan blev det, den perfekta platsen att studera våra kärlekskranka tornfalkar på

Nu har vi lämnat Paradiset så att tornfalkarna får vara i fred med sitt bobyggande och sitt kärleksliv. Ska bli spännande att se vad som hänt, både hos dem och i den holk där Maken monterat in en liten kamera, när vi kommer upp igen om cirka tre veckor.