Blåsippor och blåbärspizza

Hur är det med blåsippor egentligen, får man plocka dem eller är de fridlysta? Maken kom hem med denna lilla bukett igår, som han hittat i skogen vid  Lappkärret nedanför studentbostadsområdet ”Lappis” – nostalgiska hemtrakter för mig från studenttiden långt tillbaka. Denna del av Nationalstadsparken (Ekoparken) på norra Djurgården är ett fantastisk och unikt  natur- och strövområde, så nära stan och så lätt att komma till via både Roslagsbanan och T-banan till Universitet.

Vill bara säga när det gäller blåsipporna att jag fick dem i form av dessa vackra bilder som han tagit. Det är bäst att vara tydlig här, man har ju läst om hur polisen fiskar efter skurkar på även på nätet nu för tiden, såväl vanliga som eko-dito sådana och sånt vill man ju inte åka dit för.

Har ni tillhört de som brukade tävla om att visa fröken sin ”uppskattning” (eller smörade) genom att vara först med de små vårbuketterna av snödroppar, tussilago, blåsippor och vitsippor som under veckor avlöste varandra på katedern i den ordning de slog ut? Och liljekonvaljerna och syrenerna när det var så dags och som fyllde hela klassrummet med sin väldoft. Jag gjorde det. Vår tomt låg i skyddat söderläge och så fort snön börjat smälta var jag där och krafsade bland löven efter de första blåsipps- och vitsippsknopparna för att hinna först med att uppvakta fröken. Detta var alltså långt innan någon kommit på att man kunde vara allergisk mot blomdoft. Idag tror jag blommor till fröken tillhör en svunnen tid, såvida man inte menar på blomsterkvasten från ICA på examensdagen.

Den underbara blå färgen på dessa ljuvliga blommor får mig också att tänka på blåbärspizzan som en bloggvän, en svenska i förskingringen, lagt ut på sin sida. De intensiva blå bären formligen skriker ut ”baka mig, ät mig”! Och det gjorde jag igår tillsammans med två av barnbarnen efter att ha hämtat dem på dagis. Pizza tillhör normalt inte favoriterna, alltför mycket ”junk food” i min smak, men den här är inte bara jättegod, den känns också som ett riktigt bra mellanmål (eller efterrätt) för barnen. Och så enkel att göra. Gå gärna in på länken och titta, läs och laga. Själv gjorde jag ett litet tillägg till receptet genom att breda ett lager philadelphiaost smaksatt med litet vanilj över pizzabottnen.

PS Nu har jag googlat på det där med fridlysta växter och ser att blåsippan är fridlyst i hela Stockholms län samt i vissa andra delar av landet. Vitsippor får man plocka hur mycket man vill, även gullvivor och liljekonvaljer får plockas men inte grävas upp. Antar att plockningen av min blåsippor är preskriberad vid det här laget.

Blåsippan ute i backarna står…..

Runt omkring mig börjar nu bloggvänner lägga ut sina härliga bilder som visar att våren verkligen tycks vara här på riktigt; blåsippor, vitsippor, krokusar och hyacinter. Allt jag fått syn på hittills är ett par solgula tussilagon i dikesrenen. En av vännerna gjorde mig till och med riktigt avundsjuk när hon berättade att hon redan hittat små späda nässlor. Tänk att kunna bjuda på nässelsoppa med pocherat ägg på påskbord!

Litet orolig är jag ändå vad som händer med växterna om det kommer ett bakslag. Om blomknoppar på träd, buskar och bärplantor luras att slå ut och sedan fryser bort. Har dock läst någonstans att det är ljuset mer än temperaturen som styr blomning och lövsprickning, så det är väl bara att hålla tummarna. Det är ju inte så lätt att gå ut i blåbärsskogen eller på hjortronmyren och täcka över med fiberduk!

Tills vidare får jag ägna mig åt och glädjas över vår spirande tomatodling som allt mer börjar ta över vardagsrummet. Minnas hur det såg ut växthuset förra sommaren och drömma om min goda tomatsoppa gjord på varma, solmogna (och ekologiska!) tomater. Återkommer och berättar mer om den när det är så dags. Kalla, smaklösa tomater från Holland eller Spanien göre sig ej besvär i den soppkastrullen.

In search of a long lost friend

När jag för några veckor sedan rev runt i skåp och lådor efter ett förkommet papper hittade jag också längst in i en låda ett skrynkligt och illa medfaret brev från 60-talet. Det var från Jeanette, min engelska brevvän som då bodde i Falmouth, Cornwall i södra England.

Vår bekantskap började när jag gick i femman. Jag hade läst engelska i en och en halv termin och litet övermodigt svarat på en annons i en tidning, typ Kamratposten, där engelska ungdomar sökte svenska brevvänner. Ordförrådet var verkligen inte stort där och då i en tid när det bara fanns en kanal på TV (om man ens hade TV) och få hade varit längre bort än Norge och Danmark. Idag känns det som att barnen anglifieras redan med modersmjölken via TV, datorspel, pedagogiska filmer och resor världen runt – allt på engelska.

Hur som helst, när svaret på mitt första brev kom fick magister Gustafsson, min lärare i engelska visserligen rycka in och hjälpa mig med översättningen, men jag tror ändå att han var litet imponerad av att jag hade vågat börja brevväxla på ett främmande språk utan att egentliga kunna något.

Genom Jeanettes brev tillsammans med ett idogt slående i lexikon blev engelskan så småningom sakta bättre och breven flög i en jämn ström mellan våra länder och alltid med små presenter vid födelsedagar och jul. Jag minns att min första julklapp var en ask engelsk marmeladkonfekt rullad i florsocker (spännande att smaka något jag aldrig sett här hemma, men om sanningen ska fram inte särskilt gott) och en bok, The boy next door, av den då så populära deckarförfattarinnan för barn, Enid Blyton. Vem har inte läst hennes Fem-böcker eller Mysteriet med….-böckerna?

Jag vet inte riktigt varför vi efter sju åtta års brevväxlande tappade kontakten, men det  kanske lätt blir så när man står på tröskeln till vuxenlivet, flyttar och går vidare i studier eller arbete. Visst har jag då och då tänkt på Jeanettet under åren som gått, så där som det blir när man emellanåt djupdyker i minnenas arkiv, och sedan många år nu alltid just den 12 mars. Det var hennes födelsedag, som också kom att sammanfalla med min äldste sons födelse.

Med internets intåg i våra liv blev det plötsligt lättare att hitta igen förlorade kontakter och jag har flera gånger googlat på hennes flicknamn men utan resultat. Problemet med oss kvinnor är ju att vi ofta gifter oss och byter namn, ibland både en och två gånger.

I det nu återfunna brevet trodde jag mig ha hittat lösningen. Här kunde jag läsa att hon hade flyttat till Bristol, läste till sjuksköterska, hade träffat ”the love of her life” (här namngiven med både för- och efternamn) och att de planerade att gifta sig till sommaren samma år. Hon berättar detaljerat om det stundande bröllopet, brudklänningen och kläderna hon köpt inför bröllopsresan till Schweiz.

Nu hade jag alltså ytterligare ett namn, makens, så tillbaka till Google igen och träff direkt. Tyvärr var det en dödsruna över mannen, men av texten förstod jag att jag förmodligen ändå träffat rätt. Googlade vidare och hittade ytterligare information som bekräftade att den avlidne mannens hustru faktiskt måste vara min gamla brevvän, numera är bosatt i Edinburgh.

Som av en händelse, när jag kommit så här långt i mitt detektivarbete, skulle en god vän just åka på en weekend-resa till Edinburgh. Hon fick i uppdrag att leta efter Jean, som hon tydligen numera kallade sig, i den lokala telefonkatalogen, och kom hem med en adress.

I förra veckan  skickade jag iväg ett brev till Jean med frågan ”om hon är den jag tror att hon är” och igår fick jag ett mejl med svaret YES! So, now we have a lot of catching up to do! Ska bli så spännande!

Kungsholmen runt

Målet för torsdagens vandring var Kungsholmen runt med start vid Stadshuset. Efter en räcka härliga, soliga dagar var det idag ganska grått och kyligt. Längs Norr Mälarstrand blåste en kall vind som nöp ordentligt i kinderna hela vägen tills vi rundade Smedsuddsbadet och kunde promenera mer i lä. Här blev gångvägen istället smal och stenig och gick upp och ner längs bergväggen fram till Fredhällsbadet. Som tur var fanns det bitvis räcken att hålla sig i. Detta var helt nya trakter för mig och det var inte helt lätt att orientera sig bland alla broar över, under och runt omkring.

Vi fortsatte längs Karlbergskanalen med det pampiga Karlbergs slott tvärs över vattnet och så småningom upp Kronobergsgatan till Fleminggatan och Källströms konditori. Här blev det en lunchfika och smörgås på surdegsbröd med tomat, mozzarella och pesto. På Källströms känns det som att tiden stått still några årtionden. Varmt, litet gammaldags och mysigt med väggarna tapetserade med svartvita fotografier som en historisk kavalkad över de senaste sextio, sjuttio åren. Och gott kaffe, goda, fräscha smörgåsar och massor med frestande kakor och bakelser. Det finns inte så många ställen kvar av det här slaget längre.  

Mätta och varma fortsatte vi över St Eriksbron, där det blev ett nytt stopp i en skiv- och videoaffär så att Maken kunde inhandla ännu en film till sin franska samling. Det blev Francois Truffault sista film ”Äntligen söndag”.  En thriller med Fanny Ardant och Jean-Louis Trintignant som jag ser fram emot att titta på någon mörk och kulen kväll.

Här kunde vi nu ha tagit 4:ns buss upp till Östra station men vi bestämde oss för att fortsätta att gå. På Odengatan, strax före hörnet Dalagatan ligger Konditori Ritorno, som är ett annat trevligt och ombonat kafé av det äldre slaget, fjärran från dagens moderna kaffe- och latteställen. Efter ytterligare tjugominuters promenad längs Odengatan och en bit av Valhallavägen var vi framme vid målet och kunde stiga på tåget som tryggt och säkert vaggade oss hem till norrförorten. Dagens motionsetapp slutade på 14 km, vilket känns som en bra investering i hälsan.

Skidor, skidor, skidor

Tidigt uppe i morse för att hinna ladda med en ordentlig grötfrukost innan det var dags att ta sig an de de nio milen mellan Sälen och Mora – från soffan! Lika mäktigt som varje år att se myrstacken, ormen eller vad man nu ska kalla myllret av cirka 16.000 åkare som sakta börjar röra sig framåt när startskottet går. Fantastiska förhållanden som också bäddade för den snabbaste tiden någonsin i ett Vasalopp, när Jörgen Brink avgjorde på mållinjen med en fotlängd ungefär. Kul också att han fick göra ”hattrick” i segrar genom att vinna för tredje året i rad. Den duktiga norskan Vibeke Skofterud tog i sin vasaloppsdebut hem segern på damsidan, också där på ny rekordtid.

Däremot saknade jag bilder på den danske prinsen Fredrik, som det viskats om skulle delta, liksom systern till engelske prins Williams  fru, Pippa Middleton med den berömda rumpan. De enda kungligheter jag kunde upptäcka var skogens egna royalties, fyra majestätiska älgar.

Fantastiskt väder här hemma också med strålande sol och rimfrostklädda träd. En liten promenad hanns med för att ”bli av med mjölksyran”  innan det var dags att stå på startlinjen igen i både längdsprint i Lahtis och skidskytte i Ruhpoldingen. När ska man hinna andas…

Avslutningsvis vill jag bara säga att en mycket märklig man, som jag inte riktigt vet vad jag tycker om egentligen, gav mig ståpäls i går kväll, så pass att jag för första gången faktiskt ringde och röstade i spektaklet Melodifestivalen. Trodde aldrig jag skulle få höra mig säga: Thorsten Flinck, what a performance!!

Ugglespaning vid Häringe slott

Allt fler vårtecken börjar nu ge sig till känna. Snödroppar och vintergäck blommar för fullt där snön smält undan och solen ligger på. I lördags hade tofsvipan landat i  Angarnsjöängens naturreservat liksom lärkorna, som ju brukar anses vara ett säkert vårtecken. Men enligt olika talesätt är de kanske inte helt att lita på;

• en sjungande lärka gör ingen sommar (fast här var de i alla fall minst tre stycken!)
• första lärkan har sju yrväder i stjärten
• lika länge som lärkan sjunger före Vårfrudagen lika länge ska hon tiga därefter, eftersom det då blir kallt väder
• först när det har snöat tre gånger på lärkan blir det vår.

Så ska man tro på allt detta lär vi nog få vänta ett tag till på den efterlängtade våren.  

Den här tiden i övergången mellan vinter och vår börjar också ugglorna få vårkänslor och då kan det vara spännande att ge sig ut på ugglespaning. Så härom kvällen tog jag och Maken bussen ner till Häringe slott för att gå med på en guidad ugglevandring bland knotiga gamla ekar i öppet landskap. Vi har varit på många ugglespaningar genom åren men sällan haft turen att få höra när de spelar.

Det här var en fin kväll, alldeles vindstilla som det helst bör vara, men kanske skrämde vi slag på de stackars fåglarna när vi, tjugotalet ugglespanare, halkade omkring på blankpolerade, isiga stigar i våra pannlampor som irrbloss i mörkret. Trots att vår guide gjorde sitt yttersta för att låta som både sparvuggla och kattuggla, lyckades han inte locka fram det minsta lilla hoande. Allt som bröt tystnaden var kraxande kråkor och några snätteränder.

Eftersom det var så halt att gå tog vandringen mycket längre tid än tänkt och vi missade första bussen tillbaka. Och medan vi gick där och funderade hur länge vi skulle behöva gå och frysa i väntan på nästa buss, då, där på övertid, hördes så äntligen det där nästan litet spölika hoandet från en hane, och så strax efter ett litet mer avlägset, gällt svar från en hona långt bakom oss. Vi hade fått vårt belöning! Vad gjorde det då om vi måste vänta på bussen. 

Tillbaka på parkeringen erbjöd de bilburna deltagarna generöst alla oss bussresenärer skjuts till närmaste tågstation, så vi slapp stå och frysa.

Så slutet gott, allting gott.

 

Kan vi nu utnämna den 23 februari till Prinsesstårtans dag?

En rörd och upprymd prins Daniel meddelade klockan 7 i morse att han och frugan, precis som så många andra fäder brukar uttrycka det när de får en liten dotter, fått en liten ”prinsessa”. Nåja, nu sa han ju inte ”frugan”, men jag tycker han skötte mötet med pressen glatt och avspänt. Den mannen växer i mina ögon. Men en undran, assisterade han verkligen frun i slips och kostym där inne i förlossningsrummet?

 Astrid Lilian Sibylla Eleonora Louise, undrar vad oddsen hos Svenska Spel är på den namnkombinationen? Öppnade fönstren på vid gavel klockan 12, men ljudet av kanonsaluten nådde inte riktigt ända hit ut i förorten, varken från Skeppsholmen eller det något mer närbelägna Vaxholm.

I övrigt har förmiddagen ägnats åt att baka och städa dusch och toalett – i nämnd ordning. Det blev dock inte någon prinsesstårta, bara en enkel och god kardemummakaka. Funderar på att uppkalla den efter den nya prinsessan och så fort jag vet vilket av ovanstående namn, som nu blir hennes tilltalsnamn kommer jag att lägga ut receptet.

Senare i eftermiddag kommer två sportnördar, det vill säga jag och Maken, att bege sig in till staden för en helkväll på Globen i friidrottens tecken. Många världsstjärnor är på plats så vi ser fram emot en spännande kväll med fina tävlingar. Lovar att inte vinka i TV, så ni behöver inte ta fram skämskuddarna!

Avslutningsvis kan meddelas att sonen igår på planet ner till Malmö hamnade bakom en av deltagarna i melodifestivalen på lördag. Något förvånad kunde han konstatera att hon hade så långa naglar att hon tvingades sms:a med knogarna. Låter som en bragd i sig, så om hon inte går vidare är mitt tips att byta tävlingsgren och ställa upp i SM i SMS istället!

Semlor eller pannkakor

Äntligen är dagen här när man får äta semlor på riktigt utan att det är fusk, nu och sju tisdagar framöver. Ja, jag vet, jag har också fuskat, en gång, när Maken bjöd på en liten må bättre-semla när jag var sjuk. Men det är lätt att bli litet ”schizofren” den här dagen  eftersom fettisdagen sammanfaller med pannkakans dag. Pannkakor först och semla till efterrätt, eller tvärtom…?

Firandet av pannkakan kommer ursprungligen från England och hänger även där ihop med fastan, men istället för semlor äter man just pannkakor. Av den anledningen har de infört Internationella pannkaksdagen på samma dag som fettisdagen.

I England anordnas också dagen till ära olika pannkakslopp. Här ska man med en pannkaka i stekpannan springa ett lopp samtidigt som man ska hinna vända pannkakan i luften minst tre gånger innan man går i mål.

Här hemma hos oss vann semlan över pannkakan. Det blev goda surdegssemlor från Stenungsbageriet som avnjöts med varm mjölk, som en riktig hetvägg. Semlorna levde väl upp till det höga betyg de fått i lokaltidningens smaktest. God mandelmassa, lagom stora och lagom med grädde och ett visst litet tuggmotstånd tack vare surdegen.

Hissa eller dissa Björn Ranelid?

Igår kunde man på kvällstidningarnas löpsedlar läsa hur den så kallade artisteliten och annat branschfolk skrek ut sin ilska över Christer Björkman och SVTs melodifestivaljippo och att Björn Ranelid kunde gå direkt till Globen utan att ens behöva passera ”Andra chansen”.

Är det då ett jippo? Absolut, men inte beroende på Ranelids, eller för den delen Thorsten Flincks, medverkan, utan mer på alla andra mer eller mindre uppblåsta artister som verkar lida av ett sådant självhävdelsebegär att de tycks glömma bort vad deras uppdrag där på scenen egentligen är. Att tävla i sång och musik, inte i vem som har den mest uppseendeväckande eller minimala kreationen eller de häftigaste kringeffekterna. Eller är musiken inte så bra att den kan stå på egna ben utan uppbackning av en spektakulär show?

I morse kunde man läsa i DN att Charlotte Perrellis bidrag i den kommande deltävlingen, ”The girl”, är en miljonsatsning. Inget nummer är lika påkostat som hennes effektspäckade framträdande. Bara scenkläderna kostar enligt uppgift hundratusentals kronor. Hon har helt enkelt inte råd att ta vägen runt “Andra chansen”, då spricker budgeten. Sanslöst!

Redan har snuttar från Perrellis och Lisa Miskowskys låtar läckte ut på nätet. Borde inte SVT då i rättvisans och jämlikhetens namn lägga ut prov även på de övriga bidragen?

Var det då rätt låt som vann? Ja, det måste det väl vara eftersom det var svenska folket som röstade och inte någon ”köpt” jury. Det kanske också säger något om vad folk tycker om den här cirkusen, när man väljer att rösta fram underdogs som Flinck och Ranelid.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag är inte något fan av Björn Ranelid, har försökt läsa några av hans böcker utan att lyckas, vilket i ärlighetens namn kanske säger mer om mig än om Ranelid. Jag har hört honom föreläsa och blivit betagen av hans “ranelidska”, men när samma strofer upprepas som ett mantra, vare sig det är i TV-intervjuer, på radio eller i tidningar, då bleknar glorian litet. Ändå var det någonting i hans recitation tillsammans med Sara Lis sång som slog an en sträng i mig, en absurd kombination som nästan kändes bra.

Däremot blir det stor minus för hans uppträdande när resultatet var klart. Alla vackra ord om att kvinnan är det första könen var som bortblåsta, när han som en tupp sprätte omkring och slog sig för brösten utan en tanke på att det fanns en person till som i högsta grad bidragit till framgången. Shame on you, Björn!

I övrigt tycker jag att det kanske är dags att lägga ner spektaklet, eller att övergå till att köra tävlingen enbart i radion. Då behöver inte kläder, dansare och alla andra effekter runt omkring stjäla fokus från själva musiken.

Vikingarännet – skridskoåkarnas Vasalopp

I regn och motvind gick i morse startskottet för Vikingarännet, det åtta mil långa skridskoloppet mellan Uppsala och Stockholm. Ingen avundsvärd åktur med tanke på vädret. Bara att önska lycka till och hoppas att åkarna orkar hela vägen in till Alvik eller hur långt nu isen bär.

Vintern 02/03 var den bästa vintern här i länet på över 20 år för den som gillar det här med långfärdsskridskor. Kallt och snöfattigt och med ett istäcke som sträckte sig ända ut till Svenska Högarna, en av de yttersta utposterna i Stockholms skärgård.

Varje helg bjöd på nya utflykter och alltid tillsammans med iskunniga åkare från Friluftsfrämjandet. Ena gången kunde det vara okristligt tidig samling vid Centralen för att åka inhyrd buss till Trosa och sedan skrinna upp till Södertälje, nästa var det egen bil till Blidö för samling och gemensam färd till Norröra (Saltkråkan) och runt Kudoxa och däremellan långa turer på Mälarens blanka salsgolv. En fantastisk vinter där vi lärde oss mycket om iskunskap och tränade upp vår skridskoåkning ordentligt.

2003 var också året när Maken och jag tillsammans med vännen M bestämde oss för att anta utmaningen att köra detta skridskoåkarnas Vasalopp – Vikingarännet. Det här var också första gången det skulle vara möjligt att genomföra loppet i hela dess tänkta sträckning, det vill säga med målgång ända inne vid Rålambshovsparken.

Det var ganska så nervöst att stå där på startlinjen vid Skarholmen i Uppsala i gryningsljuset den 19 januari tillsammans med ungefär 4000 andra elit- och motionsåkare. Tankarna var många. Hade vi tagit oss vatten över huvudet? Skulle vi verkligen klara detta och orka hela vägen? Och skulle vi hinna fram innan repet drogs vid vissa bestämda ställen längs banan, precis som i Vasaloppet? Det gällde att ha koll på klockan.

De första kilometrarna gick i viss motvind men därefter blev det en förhållandevis behaglig, om än lång, resa i lätt sidvind och på mestadels bra is. Vid ett par ställen, Eriksund och Roparudden, låg vattnet öppet och vi fick plocka av oss skridskorna och promenera över land.

Att få glida in under alla broarna mot Stockholm medan mörkret sakta sänkte sig över staden och alla ljusen tändes var en mäktig känsla och fantastisk belöning värd vart enda skär under den långa turen. Och när vi efter drygt sex timmar, på stapplande ben och mycket trötta och ömma fötter, tog oss upp på land stod Ms sambo där och väntade med bilen för att skjutsa hem oss till dukat middagsbord. Att Maken nästan somnade med ansiktet i sjömansbiffen är dock en annan histora.