Tre nya livskryss

Veckan före jul plingade det ovanligt mycket i Makens telefon. Några sms var julhälsningar, men mest handlade det om larm om fåglar som normalt sett inte är så vanliga att träffa på i vårt land, åtminstone inte den här tiden på året.

Först ut var en härfågel som höll till i Gottröra i Norrtälje kommun. En märklig och exotisk fågel som kan skrämma slag på vem som helst när den reser upp plymen på huvudet och fräser till.

Eftersom jag var tvungen att stanna hemma för att grava laxen och förbereda saffranspannkakan som beställts till julaftonens knytkalas hos yngste sonen, gav sig Maken iväg ensam för att kunna kryssa av ännu en fågel på sin lista.

Ungefär samtidigt kom larmet om en rostsparv som navigerat helt fel på sin resa mot Afrika och istället landat vid fågelmatningen i en villaträdgård i Skutskär. En verklig raritet eftersom den endast setts två gånger tidigare i Sverige, vilket orsakade ett verklig halabaloo bland alla fågelentusiaster och -skådare som kom farande från hela landet för att invadera trädgården. Och den generösa familjen röjde ut möblerna ur köket, satte på kaffepannan och bjöd in alla som ville att titta och fotografera i lugna och ro genom köksfönstret. Vilken julklapp! Under nyårshelgen har familjen nu stängt sitt hus, men om fågeln är kvar nästa vecka sägs man vara välkommen igen.

För vår del blev det ingen resa till Skutskär. Vi har bestämt oss att försöka att inte slita på vare sig klimatet eller den gamla bilen i onödan och åker nu bara till platser dit SL-kortet tar oss. Som till exempel till en soptipp ute på Lidingö. Den här gången var det en berglärka som rapporterats spankulera omkring högst uppe på toppen av Trolldalstippen.

Som tur var såg vi varken till eller kände lukten av några sopor, istället verkade det vara en tipp för sten- och schaktmassor med många höga och branta kullar. Och överst på en av topparna tronade en liten skara entusiaster, alla med blicken riktad åt samma håll samtidigt som de ropade ut vartåt vi skulle titta.

Vi försökte hänga med i anvisningarna så gott det gick men det var inte lätt. Den lilla berglärkan var i ständig och snabb rörelse, ömsom kamouflerad i gruset, ömsom uppflugen på en sten eller nedanför, eller försvunnen bakom någon buske. Men till slut visade den ändå upp sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder.

Med sin speciella teckning i svart och gult på huvudet skiljer berglärkan ut sig bland de övriga lärkorna. Den kan väl inte sägas vara någon riktig raritet, den häckar norrut och flyttar sedan söderut under vintern till södra Sverige, Danmark och sydöstra Storbritannien. Därför är det ovanligt att få se den här den här tiden på året.

Kanske den här gynnaren hade kommit ifrån sin flock och sedan tappat både kartan och kompassen.

När vi kom hem igen och jag gick igenom mina bilder upptäckte jag att en av gråsiskorna jag plåtat inte var någon gråsiska, utan en snösiska.

Så med berglärka, snösiska och en trädlärka, som också flög runt där uppe på toppen, blev det tre nya livskryss för min del. Det kändes som att resan med tåg, två byten på tunnelbanan och som avslutning buss betalat sig väl.

Nu önskar jag alla bloggvänner som brukar titta in här ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!

Advertisement