Sorgeliga saker hända….

Söndagen den 21 maj fick Maken och jag vara med om något som, efter vad vi förstått, var unikt och väldig väldigt få förunnat, nämligen att vara på plats i just den sekund som en fågel värper sitt ägg. Och känslan och storheten i detta magiska ögonblick, när ett nytt liv är på väg att ta sin början, är svår att beskriva.

Dagen därpå, på måndagen, var vi tillbaka för att kontrollera att allt var okej. Orrarna var på plats och spelade den här kvällen också, smålomshannen hade återvänt och simmade sakta runt grästuvan där honan låg och ruvade. Och vi kunde andas ut.

Vid ett snabbt besök på onsdagen kunde vi däremot konstatera att det vi oroat oss för nu hade hänt ännu en gång. Boet var tomt, häckningen hade misslyckats och lommarna var borta.

Vad som egentligen hade hänt kunde vi bara spekulera kring, men vi var ändå tvungna att åka upp till tjärnen även på torsdagen för att förvissa oss om ifall lommarna bara hade varit iväg och fiskat eller om de nu hade lämnat tjärnen för gott. Kvällen var tyst och stilla, vattnet spegelblankt och färgat av det intensivt grönskande strandgräset och där och då insåg vi att steget mellan pastoral idyll och naturens grymhet kan vara väldigt kort. Ändå tändes ett litet hopp, när vi fick se smålomsparet ligga och vila en bit ut i vattnet. Kanske finns det fortfarande tid för en omhäckning.

 

På fredagsmorgonen upptäckte vi dessa två tranor som gick och åt på täkten i närheten av vår stuga. Och utan att ha något riktigt belägg för tanken den här gången, kunde jag ändå inte hjälpa att ordet SMÅLOMSMÖRDARE – och just det, med versaler – for genom huvudet.

Advertisements

Orrspel och äggläggning

Det var med både spänning och ett visst mått av nervositet som vi gick den stig, vi själva trampat upp under två somrar, ner mot den lilla skogstjärnen. Skulle vårt smålomspar ha återvänt för familjebildning ännu en sommar?

Mellan träden skymtade vi grästuvan en bit ut i vattnet där honan och hannen brukade turas om att ruva, men redan där på håll kunde vi konstatera att den var tom.

Efter en stund upptäckte vi en ensam smålom som låg och sov i mitten av sjön. Vi blev både förbryllade och oroliga. Vad hade hänt? Varför var den ensam? Och varför låg den inte på ägg?

 

Medan vi funderade på alternativa svar till våra frågor flög ett gluttsnäppepar över tjärnen och slog sig ner en bit bort på myren, där de nästan omgående ställde sig att sova, de också.

 

Vid strandkanten mitt emot utbröt plötsligt ett rejält tumult. Tunga vingslag i luften innan fem stora orrtuppar landade på myren, fällde upp stjärtfjädrarna och visade upp den vita gumpen. Det flaxades med vingarna, hoppades och gjordes utfall, allt till ackompanjemang av ett intensivt kuttrande. Orrspel i slutet av maj hade vi aldrig varit med om tidigare.

Vet inte om de plötsligt blev medvetna om vår närvaro och kände sig störda, men rätt som det var upphörde spelandet abrupt och alla fem tupparna flög upp och satte sig i varsin tall- eller grantopp. Där satt de länge och avtecknade sig mot himlen som svarta siluettbilder.

 

Under tiden som orrspelet pågick vaknade vår smålomshona till liv. Att det var just honan skulle snart visa sig. Hon började simma bort mot grästuvan, sedan runt den och tillbaka mot mitten av tjärnen igen. Efter en stund gav hon till ett par höga skrik och satte på nytt kurs mot tuvan. Först på andra försöket lyckades hon komma upp och ålade sig in mot mitten och sjönk ner i gräset. Smålommens ben sitter så långt bak på kroppen att de har svårt att gå och får på land mest ta sig fram via ålning medelst hasning.

Efter en stund lyfte hon litet på baken och i kikaren kunde vi se att hon började göra några krystliknande rörelser innan hon lade sig ner igen. Strax därpå reste hon på sig, vände sig åt andra hållet och upprepade proceduren med krystningarna innan hon på nytt lade sig ner. Och den här gången blev hon liggande kvar.

Vi var övertygade om att vi just fått bevittna en äggläggning. Men upplevelsernas tid var inte förbi än. Nu hade även gluttsnäppeparet vaknat till liv och vi skulle strax även få uppleva ett ägg (eller kanske fyra, som är det vanliga bland gluttsnäpporna) bli till. Av respekt för privatlivets helgd stängdes dock kamerorna av här.

Att under en dryg timme på nära håll ha fått uppleva tre av naturens alla under känns som en oerhörd ynnest och rikedom. Nu håller vi bara tummarna för att hannen snart kommer att återvända med mat till den blivande modern. Vi antog nämligen att han var iväg och fiskade i någon närbelägen sjö, eftersom det sällan finns fisk i häckningstjärnarna. Och att den elaka tranan, som förra sommaren satte P för familjelyckan genom att äta upp smålommens ägg, nu håller sig borta.

Bye, bye smålommar

Det blev inte några ungar i år för vårt smålomspar i den lilla skogstjärnen. En taskig trana orsakade den tragedin efter att ha ätit upp eller på annat sätt förstört ägget/äggen. Och det blev aldrig någon andra häckning heller, vilket ibland händer när den första misslyckas.

När tiden för att hinna föda upp en ny kull hade passerat, trodde vi att paret skulle ge sig av. Men inte. De blev kvar hela sommaren och vi fortsatte att åka upp och titta till dem minst en gång i veckan. Och varje gång var det med övertygelsen att NU, nu skulle de ha gett sig av, nu skulle vi inte få se dem mer.

Oftast låg båda lommarna på plats och simmade lugnt omkring i sjön. Andra gånger var bara en av dem där, ofta sovandes, medan den andre var iväg och fiskade i någon större närbelägen sjö, kanske vår egen.

Smålomspar2

Smålomspar

Sovande smålom

Fot

Det hände också att tjärnen var tom, och då var vi tvungna att återvända på kvällen för att förvissa oss om att de kommit tillbaka.

Kväll vid tjärnen

 

Så fortskred sommaren och halvvägs igenom den började tjärnen täckas av näckrosblad och snart blommade de gula näckrosorna.

Näckros

När eftermiddagssolen låg på kunde vi ibland få leta länge innan vi upptäckte lommarna bland alla blad och reflexer.

Näckrosblad

 

En eftermiddag hörde vi redan på långt håll ett hjärtskärande skrik från sjön, där en ensam lom låg och skrek ut sin klagan. Vi kände igen ropen från förra sommaren, då den halvvuxna unge lämnades ensam kvar medan föräldrarna flög iväg för att hämta föda. I minst fem minuter brukade den ligga och förgäves ropa efter “mamma och pappa” (vår tolkning).

Skriket 2

Vi gissade nu att den ena lommen precis hade gett sig iväg. Vid ett par tillfällen trodde vi att den kvarvarande också gjorde sig redo för att ge sig av, men förmodligen vädrade den bara sina vingar.

Flygförsök

Det här var sista gången vi såg någon av dem, den 17 augusti. Vi har varit tillbaka vid tjärnen flera gånger med en vag förhoppning att de ändå skulle ha kommit tillbaka. Till slut var det bara att inse att de förmodligen dragit sig ut mot kusten för att förbereda sin flytt.

När jag för ett par dagar sedan passerade tjärnen på väg ut i blåbärsskogen var den inte tom längre. Nu gled istället ett sångsvanspar majestätiskt omkring i vattnet. Här hade de hittat en lugn och ganska skyddad plats, där de kunde vila ut en stund inför den fortsatt resan söderut.

Svanpar

Sångsvanar

 

 

 

 

I väntans tider, eller…?

Smålom närbild

Det är ungefär tre veckor sedan vi konstaterade att smålomsparet, som vi hade förmånen att få följa på nära håll förra sommaren – från ruvning till flygfärdiga ungar – var tillbaka i den lilla skogstjärnen. Smolket i bägaren var dock en trana som slagit sig ner på den grästuva som förra gången var lommarnas bo. Var skadan redan skedd genom att tranan förstört äggen, eller hade de inte hunnit lägga några?

När vi för en knapp vecka sedan var tillbaka vid tjärnen hoppades vi ju att få se smålomshonan ligga och ruva på den lilla grästuvan. Men tyvärr var den tom och öde och vi kunde bara upptäcka EN fågel i vattnet. Vi sökte av sjön med kikarna utan att hitta den andra lommen. Plötsligt såg jag något mörkt i gräset på en helt annan tuva och med kikarens hjälp kunde vi konstatera att det var honan. Yes, en ruvande hona.

Lyckokänslan var stor när vi lämnade tjärnen. Då blir det kanske ungar även i år.

Men som sagt, kort är den lycka som varar beständigt. När vi var tillbaka ett par dagar senare låg båda smålommarna stilla mitt i sjön. Vad hade hänt? Hade de blivit störda på nytt, eller var det bara så att en av fåglarna tagit sig upp på gungflyet för att vila en stund?

Även om tiden höll på att rinna ut för vårt smålomspar, hade vi ändå svårt att ge upp tanken om ett par dunbollar den här sommaren också.

Två kvällar senare var lommarna fortfarande kvar. Honan låg och sov medan hannen simmade runt henne och “pratade” högt och bestämt. Verkade trött på att honan bara sov och tycktes säga åt henne att ta sig samman och “hoppa upp och simma och umgås litet”.

Smålomsparet

Till slut kvicknade hon till, men trots hannens fortsatta tjat lyckades han inte att få henne att hänga med på hans dykövningar.

Smålomsparet 1

Efter ett tag simmade de tillsammans bort mot det gamla boet och för ett ögonblick kändes det som att det nu var dags. Nu skulle hon klättra upp på tuvan och lägga sina ägg.

Smålomsparet vid grästuva

Men så blev det inte. Istället låg hon kvar invid strandkanten,. medan hannen fortsatte att i högt tonläge tjata på henne mellan sina dyk. Hon, däremot, lät mest som en mjuk liten katt när hon svarade.

Smålomshona

Deras beteende kändes bekant på något vis och påminde om det mellan mamman och ungen (Morsgrisen) förra sommaren, när hon försökte få den ointresserade sonen/dottern att lära sig dyka och flyga.

Plötsligt satte hannen högsta fart bort mot ena änden av tjärnen och lämnade en rand av “svallvågor” efter sig.

“Det känns som att han tänker ge sig av”, sa jag till Maken, samtidigt som lommen vände upp mot vinden och började springa på vattnet.

Han lågsniffade några varv över sjön och landade sedan, alltjämt skrikande till honan.

Smålom 1

Detta upprepades några gånger och för varje gång steg han allt högre. Så cirklade han ett sista varv över sjön och försvann kacklande över grantopparna. Kvar låg honan, som nu vaknat till liv, och började skrika ut sin klagan.

 

Vi har funderat mycket på varför paret stannar kvar i den lilla tjärnen om nu häckningen misslyckats. Där finns ju ingen mat. Någon som vet?

 

 

Sjöorrar och smålom

Där låg de i vattnet strax utanför bryggan, som om de väntade på att vi skulle komma. Tre av våra många storlommar. Det karaktäristiska lockrop ljöd över sjön. Aoåååm, aoåååm. Vi pratade en stund, lommarna och jag, och hälsade varandra välkomna till ännu en sommar i Paradiset och dess vackra sjö, innan de försvann under vattnet för att en halvminut senare dyka upp igen hundra meter bort.

Trots att det var kallt, regnet strilade ner och tomten såg brun, vissen och orensad ut, var det ändå härligt att vara tillbaka i vårt Paradis, om än bara för några dagar den här gången och för att lasta av en del av all den packning som behövs för sommarens boende och projekt.

Lompar

 

Under tiden som vi höll på att packa ur bilen drog plötsligt något över himlen som ett stort mörkt moln, eller en svärm av jättebin. Efter några varv över sjön sänkte sig hela svärmen ner och lade sig till rätta på vattnet. Vad var det för fåglar som kom i sådan mängd?

När man nu har en egen fågelexperten i sin närhet måste man ju utnyttja detta. Så Maken fick omedelbart order att avbryta kånkandet av verktyg och väskor och istället montera upp storkikaren och se om han kunde säga vad det var som invaderat sjön.

Efter att ha studerat flocken några minuter var experten ganska så övertygad om att det rörde sig om sjöorrar, runt femtio, sextio stycken. För säkerhets skull hämtade han fågelboken och visade på de kännetecken som är karaktäristiska för sjöorren. Den gula fläcken på hannarnas näbb och honornas ljusa kinder och de ljusa yttre delarna på vingarna. Allt stämde med det vi såg i kikaren. Nog var det sjöorrar alltid!

Sjöorren är en havsfågel, visserligen inte helt ovanlig, men att få besök av så många samtidigt i vår sjö var nog ändå något av en sensation.

Sjöorrar i flykt

De hade slagit sig ner långt ut i sjön, på rad som ett långt pärlband, kanske för att vila en stund och äta innan de fortsatte vidare mot havet. Trots att min zoom inte är tillräckligt stark för att ge bra bilder på det här avståndet och att det inte gick att få med alla på samma bild vill jag ändå visa upp dem här.

Sjöorrar 2_redigerad-1

 

Det var vid den här tiden förra året som Maken av en slump upptäckte ett häckande smålomspar i en av våra många skogstjärnar och där vi sedan hade förmånen att på nära håll få följa den lilla familjen och ungarnas utveckling från små dunbollar till flygfärdiga “tonåringar”.

Spänningen var nu stor när vi satt i bilen på väg upp till tjärnen. Skulle paret ha kommit tillbaka för en ny häckning och låg honan redan på ägg?

Stigen, som vi själva trampat upp, var kvar, men vi kände ändå inte riktigt igen oss. Allt var så kalt, brunt och visset, precis som hemma på tomten, och det var ännu ett tag kvar till lummig grönska. På håll hörde vi kurrande duvor och en korp flög över grantopparna. Kanske samma, som emellanåt höll oss sällskap förra sommaren.

Vi tittade bort mot grästuvan en bit ut i vatten vid motsatta stranden och såg något som vilade i det gamla redet. Men det var något som inte stämde. Färgen. Det som nu låg där var ljust grått, smålommen är betydligt mörkare. Och mitt i våra funderingar började det ljusgrå röra på sig, vecklade ut ett par stora vingar, lyfte och flög bort. En trana!

Tjärnen

I samma ögonblick fick vi syn vi dem, herr och fru Smålom. De var tillbaka. Alldeles stilla låg de i vattnet, en bit ifrån varandra. Endast den nästan andäktiga stillheten hindrade oss från att göra en high five, men det var ungefär så vi kände oss när vi upptäckte dem. Tranans närvaro kändes dock oroande och förtog något av glädjen. Tranor äter nämligen ägg.

Smålomspar_redigerad-1

 

Smålom

Plötsligt flög en gök över sjön, slog sig ner i skogen på andra sidan och började hoa. För mig var det den första för i år.

Duvorna hade återupptagit sitt kurrande och kuttrande och Maken och jag tittade plötsligt på varandra. Men det där är inte duvor, sa vi med en röst. Det måste vara orrar. Inte sjöorrar den här gången, utan helt vanliga landorrar. Maken plockade fram telefonen. Hur var det med täckningen, jo, en plupp. Tillräckligt för att kunna lyssna till riktigt orrspel, och som bekräftade våra aningar om det som pågick bortom skogsranden. Orrspel klockan halv tolv på dagen i slutet av maj. Det var ju sånt vi brukade ge oss ut i gryningen i mars, början av april för att få se och höra. Ur led är tiden.

Ur led tycks tiden också vara vad gäller hjortronblomningen. Den brukar vi börja vaka över som en hök så där några veckor in i juni, oroliga för att slagregn, kyla och försenade frostnätter ska sätta käppar i hjulen för myrens guld. Här var myren redan full av de vita blommorna.

Gott tecken eller dåligt omen?

Hjortronblom

 

Morsgrisens hjortronkaka

Sedan vår lilla smålomsfamiljen lämnat det som under ett par sommarmånader varit deras hem vid den lilla skogstjärnen har där varit tomt och tyst. I början var vi tillbaka nästan varje dag i hopp om att åtminstone Morsgrisen skulle ha återvänt, om inte annat för att övernatta där. Men allt som sågs och hördes var en stor, svart olycksbebådande korp som ofta dök upp och flaxande och kraxande cirkulerade ett par varv över tjärnen innan den slog sig ner i en torr gran. Kanske den också kände saknad och undrade vart Morsgrisen hade tagit vägen.

Så en eftermiddag i mitten av augusti bestämde sig Make för att det var dags att åka upp till tjärnen och plocka ner det lilla gömslet. Själv blev jag kvar hemma för att ta hand om den senaste hjortronskörden. Och just den eftermiddagen inträffade det som jag läst om på en smålomsauktoritets blogg, att det ibland händer att smålomsföräldrarna återvänder till platsen för boet för “litet egen tid”. Så där kunde han återigen sitta på första raden och njuta och betagas av deras uppvaktning av varandra; hur de spelade och putsade sig under konstant “konverserande kackel”.

Korp

Just då, ovetandes om Makens upplevelser, stod jag själv i mitt minimala kök och stirrade på de nyplockade hjortronen och funderade över om det fanns något annat man kunde göra än sylt som serveras varm till glass eller den friterade camemberten. Inget fel på dessa desserter, båda alltid lika goda. Och det var då jag plötsligt såg hur sylten, liksom av sig själv, plötslig rann ner från ovan och spred ut sig över en jungfrulig pajbotten varefter söta små strösselflingor, från samma ovan, singlade ner och la sig som ett värmande täcke över hjortronen.

Så fick det bli! En hjortronkaka, som här tillägnas Morsgrisen och med en fyllning gjord på hjortron plockade på myren runt hans barndomshem.

 

Morsgrisens hjortronkaka

Morsgrisens kaka 10

Värm ugnen till 225 grader.

Pajdeg

  • 3 dl mjöl
  • 125 gr smör
  • 3 msk socker
  • 1 rågad msk lemoncurd (alt turkisk yoghurt eller creme fraiche, beroende på vad som finns hemma)
  • 1 tsk bakpulver

Fyllning

  • 2-3 dl hjortronsylt (eller annan fast sylt, t ex lingonsylt)

Strössel

  • 50 gr smör
  • 2-2,5 dl havregryn
  • 3/4 dl farinsocker
  • 1 rågad tsk vaniljsocker

Gör så här

  • Blanda ihop pajdegen snabbt i matberedare.
  • Kavla ut och klä en pajform (24 cm i diameter). Tryck till kanterna och skär bort överbliven deg. OBS! Pajskalet ska inte förgräddas.
  • Smält smöret till strösslet, tillsätt övriga ingredienser och rör ihop till en grynig massa. Börja med den mindre mängden havregryn och tillsätt mer efter hand om det behövs. Konsistensen ska vara smulig, inte som en smet.

Morsgrisens kaka 3

  • Är sylten lös och saftig, så låt den rinna av litet innan du brer ut den över pajskalet.
  • Fördela havregrynsströsslet jämt över sylten.

Morsgrisens kaka 5

  • Sätt in kakan/pajen i den förvärmda ugnen och sänk temperaturen till 175 grader efter 5 minuter.
  • Grädda i 20 minuter eller tills strösslet fått fin färg och lätt knäckig yta. Täck med smörpapper om det finns risk att pajskalskanten blir bränd.
  • Kan serveras både som den är, naturell, eller med litet vispad grädde eller vaniljsås.

Morsgrisens kaka 6

 

I helgen som gick var det ändå dags att plocka mer tältet, det som nästan blivit som naturens eget sakrala lilla rummet, där vi suttit tysta under så många timmar medan själen har fått ro. Det var med vemod och tunga steg som vi för sista gången gick tillbaka till bilen på det, som under sommarens alla besök, trampats upp till en riktig stig. Även himlen grät, såg vi när vi vände oss om.

Möt Morsgrisen en sista gång

Familjen Smålom – fjärde och sista delen

Allting har ett slut, så också samvaron med familjen Smålom. Nu är den över och våra vägar har skilts åt, vilket känns litet ledsamt. Det har varit en fantastisk förmån att ha kunnat sitta på första parkett i vårt lilla tältgömsle och följa familjen och utvecklingen hos deras ungar.

Det har blivit många magiska timmar där vid strandkanten. Vi har också hunnit uppleva hjortronen mogna på myren runt om, sett de gula och vita näckrosorna i tjärnen slå ut och “guldfiskarna”, troligen sarv, som hoppat och vakat i skymningen. Vi har värmt oss i den nedgående kvällssolen och inte givit upp när regn och blåst legat på rakt in genom fönstergluggarna på tältet.

Den senaste veckan har mycket hänt, både sånt som varit roligt, och oroligt, och ibland har vi besökt tjärnen flera gånger om dagen av rädsla för att missa något.

Vi märkte ganska tidigt att den ena lomungen var mycket mer självständig jämfört med den andra. Den dök, fiskade  och övade att flyga på egen hand. Morsgrisen, ett som vi tyckte passande namn, höll sig däremot hela tiden i närheten av mamman (vi antar i alla fall att det var mamman), klängde och gnällde och visade inget intresse för att vare sig fiska eller flyga.

Så en eftermiddag simmade plötsligt Morsgrisen ensam runt i tjärnen, resten av familjen var borta. Vi stannade kvar i två timmar i hopp om att någon av föräldrarna skulle komma tillbaka med mat, men Morsgrisen förblev ensam.

Litet senare på kvällen var vi tillbaka igen, oroliga för att Morsgrisen skulle ha blivit övergiven för att den inte lärt sig flyga som syskonet, men redan när vi klev ur bilen hörde vi det välbekanta gnyendet och gnällandet och kunde andas ut. Mamman var på plats igen.

Smålomsmamma och Morsgrisen

 

Mönstret upprepades. Morsgrisen var ensam under dagarna tills mamman dök upp runt halv femtiden på eftermiddagen med middagen. Efter maten tilläts Morsgrisen klänga och nypas ett tag innan mamman, utan större framgång, försökte intressera den för fiske- och flyglektioner.

De här stunderna brukade vara ett par timmar, innan mamman kacklande flög iväg och lämnade ungen åt sitt öde.

Hej då! Jag måste ge mig iväg nu. Var rädd om dig, så ses vi i morgon igen“, hörde vi tydlig hur hon ropade, medan Morsgrisen låg kvar i vattnet och grät.

Till slut hade mamman ändå bestämt sig att nu fick det vara nog. NU var dags för Morsgrisen att börja flygträna på allvar. Resolut simmade hon bort till ena änden av tjärnen och, bortsett från avskedskacklet när hon lämnade ungen på kvällarna, fick vi nu för första gången höra henne “prata på riktigt” när hon instruerade Morsgrisen hur den skulle göra.

Man startar alltid i motvind. Du börjar med att springa på vattnet, sedan flaxar du med vingarna och vips så flyger du. Titta bara på mig och gör likadant, så kommer det att gå bra. Nu kör vi.”

Och Morsgrisen gjorde precis som sin mamma, kom upp i luften och tog sig hela vägen över tjärnen innan den damp ner i vattnet.

Flygövning smålomsunge 2

Mamman fortsatte att cirkla över sjön samtidigt som den manade på Morsgrisen att försöka igen, men den var alltför trött för att orka och till slut gav hon upp, kacklade “hej då” och drog iväg.

Smålomsmamma flyger

 

Kvällen därpå upprepades samma övning. När vi förstod vad som var på gång gick vi ut ur tältet och ställde oss på den vattensjuka myren så nära kanten vi vågade för att försöka få den där ultimata bilden. Ja, inte så mycket jag som Maken. Vi spelar liksom inte riktigt i samma division.

De sprang igång exakt samtidigt, sida vid sida, och den här gången lyckades Morsgrisen ta sig tre varv runt tjärnen innan den var tvungen att nödlanda. Vi applåderade och gjorde tummen upp, ungefär som charterturister när semesterplanet landar på Kanarieöarna eller någon annan solig plats, och kände oss lätt euforiska. Yes! Äntligen!

Flygövning smålomsunge

 

Mamman verkade ändå inte riktigt nöjd, utan tyckte att de skulle göra ett nytt försök och simmade bort till startplatsen igen. Den första flygturen hade tagit hårt på Morsgrisens krafter och nu orkade den bara ta sig från ena änden av sjön till den andra. Mamman fortsatt att cirkla runt där uppe i det blå under glada tillrop, men till slut insåg hon att ungen inte tänkte göra något nytt försök och gav sig av.

Efter en stunds vila försökte sig Morsgrisen ändå på ett flygförsök på egen hand, men orkade aldrig  riktigt lyfta.

Flygförsök

Bäst att vila en stund.

Morsgrisen sover

 

Vi insåg att detta kanske var det sista vi skulle se av Morsgrisen och mycket riktigt, morgonen därpå låg tjärnen öde och tyst.

Vi satt länge stilla och tysta i tältet och försökte skanna av de omgivande stränderna i hopp om att Morsgrisen trots allt skulle dyka upp bakom någon tuva eller komma utsimmande från någon av alla småvikar.

Det låter naturligtvis tokigt, men efter de senaste dagarnas intensiva engagemang i Morsgrisen kändes det så tomt och sorgligt, nästan litet samma känsla som när de egna ungarna flyttade hemifrån eller när barnbarnen efter en intensiv besöksvecka reser hem igen.  Till slut var jag tvungen att gå ut och ta mig runt hela tjärnen innan jag kunde acceptera att Morsgrisen faktiskt var borta. Hade gett sig av. Gone!
Smålomstjärnen

Tältet får stå kvar ett tag till och vi har återvänt ytterligare några gånger. Tänkte att familjen kanske kommer tillbaka för att sova i tjärnen. Har också läst att det händer att föräldrarna återvänder till häckningsplatsen, när ungarna lämnat boet, för att spela för varandra.