Söndagsutflykt till Glada Hudik

När jag öppnar garderobsdörren här på landet kan jag bara konstatera att jag återigen tagit med alldeles för mycket kläder. Blusar, skjortor och byxor i olika färger hänger oanvända liksom travarna med T-shirts. Jag har lodat omkring i samma kläder hela sommaren och växlat mellan två ombyten. När det ena hänger på tork kommer det andra på. Maken har ju sina blåkläder som han jobbar i och när han kommer hem och hoppat i sjön och sköljt av sig kommer den rutiga flanellskjortan och vandringsbyxorna på. Egentligen en ganska skön tillvaro att kunna gå här i skogen och inte behöva tänka alls på hur man ser ut.

Men igår blev det en tillfällig ändring på detta. Finblusen och snygga skjortan åkte på, litet rött på tånaglarna innan fötterna pressades ihop i de vita remskorna. Barnbarnet Jack, 3 år, som vi haft hos oss under en härlig och intensiv vecka hade hämtats av sin mamma och Maken och jag hade bestämt oss för en utflykt till Glada Hudik. Kanske göra några sista minuten-fynd bland det som fanns kvar av sommarrean och sedan en god middag på Tjusiga Restaurangen som vi upptäckte förra sommaren. Och då gällde det ju att vara i presentabelt skick!

Som stockholmare är vi ju vana vid att affärer är öppna nästan 24/7, så visst blev vi litet besvikna när vi upptäckte att allt var stängt. Sedan mindes vi att vi faktiskt upplevde precis samma sak förra sommaren. Samtidigt är det ganska välgörande att man i Hälsinglands ”huvudstad” ändå ¨har modet att ”helga vilodagen”. RESPEKT!

Vad som däremot smärtade mer var att även den tjusiga restaurangen hade stängt på söndagar. Fast vi blev egentligen inte förvånade, för detta är något som händer oss hela tiden. Nio gånger av tio, när vi bestämmer oss för att följa uppmaningen på någon av alla lockande skyltar, stora som små, längs vägarna om att besöka det ”trevliga värdshuset vid den idylliska lilla sjön med den goda maten – och ÖPPET alla dagar”, visar det sig att just den dagen vi kommer är det stängt; stängt för renovering, stängt för allmänheten på grund av konferens”, stängt på grund av översvämning i köket, stängt på grund av sjukdom eller någon annan otrolig anledning. Så vi blev som sagt inte förvånade.

Men solen sken, det var varmt och skönt och vi befann oss vid havet så vi satte oss i bilen igen och styrde kosan norrut mot Mellanfjärden. En mysig liten fiskehamn med sommarteater i ett gammalt sjömagasin och så Sjömärket, en härlig, luftig restaurang byggd på bryggan.

Vi fick ett bord med utsikt över fiskebåtar och pittoreska sjöbodar och en kall öl till Maken i väntan på maten.

Som sig bör på en restaurang vid havet handlade det mesta på menyn om fisk i olika former och vårt val föll på en skärgårdstallrik med tre sorters olika strömmingsinläggningar, sill, gravad lax, rökt sik och ägghalva med räkor.

Vi åt och njöt av både mat och utsikt ända tills några ytterst välbekanta, men mindre behagliga, dofter började sväva över våra tallrikar, dofter som vi upplevt ett antal gånger under den gångna veckan. Man skulle kunna tro att någon beställt surströmming vid bordet bakom, men där satt bara en liten tvååring och väntade på sin mamma, som tog mycket god tid på sig att med hämta skötväskan i bilen medan mormor och morfar log generat.

Efter kaffe och en bit av husets hemgjorda chokladtryffel gick återfärden hem på slingriga småvägar genom en sensommarvacker hälsingebygd.