Nya gäster vid matbordet

Även om det inte alls behövs så här års kan vi ändå inte låta bli att mata våra småfåglar. Det är så rogivande, spännande och underhållande att sitta och titta på dem, alla olika sorter, när de utan några större kontroverser samsas med ekorrar och hackspettar kring maten. Som att se på en film. Och så plötsligt, utan att man förstår varför och utan synbar anledning, lyfter alla hundratalet bofinkar, grönfinkar, grönsiskor, domherrar, talgoxar och blåmesar samtidig, himlen blir svart och får en osökt att tänka på Hitchcocks rysare Fåglarna. Mindre än en halv minut senare är ordningen återställd: alla är tillbaka igen och fortsätter att äta som inget har hänt.

Just nu kryllar marken av alla fågelungar. Nästan som råttor pilar de runt på backen bland skalen från solrosfröna. Alla har lärt sig flyga vid det här laget, även om en del fortfarande är litet instabila i luftrummet och emellanåt krockar med verandaräcket, husgaveln och fönstret. Två hjärnskakningar som krävde en kvarts återhämtning på “akuten”, i övrigt inga allvarligare olyckor.

Då och då händer det att det dyker upp några nya, mer oväntade gäster vid matbordet. Som de här två duvorna (ber om ursäkt för den något oskarpa bildkvaliteten, men ibland får man ta vad som ges, det vill säga plåta genom fönstret för att få några bilder alls).

Duvor

Och inte bara duvorna. Även den listige Mickel Räv verkade intresserad av vad som bjöds på buffén. Fast kanske inte så mycket av fröna och nötterna som av möjligheten att få sig ett par möra duvbröst till middag.

Men tji fick han. Fru Duva, som värnade om sina bröst, satte sig snabbt i säkerhet på taket till Makens kamouflerade fotogömsle. Här uppe kan han inte nå mig, verkade hon tänka.

Duva på tälttak

I veckan upptäckte jag plötsligt en gräsandshona som gick omkring och mumsade i sig av solrosfröna. Då var hon ensam, men när hon återkom dagen därpå hade hon sina tre nästan fullvuxna ungar (åtminstone storleksmässigt) i släptåg. Att gräsänder knaprar solrosfrön var något nytt för mig.

Talltitan är en annan besökare som vi inte brukar se så ofta. Tror att detta också är en unge eftersom den var ganska så orädd när jag gick förbi.

Grönsiskorna, de är fler än många just nu, både ungar och vuxna.

Och så favoriten, den sötaste av dem alla – lille Kalle Rödhake. Solitären, som håller sig för sig litet för sig själv.

Rödhakeunge