Point of no return

Vi har nu passerat ‘point of no return’ och är, vare sig vi vill det eller inte, så sakta på väg mot mörkret igen.

Midsommar, denna mytomspunna och magiska helg ligger redan två veckor bakom oss. Så efterlängtad och med så många förhoppningar och förväntningar knutna till sig, som dessvärre ofta kommer på skam tack vare onådiga vädergudar, och så vips, utan att vi vet ordet av är allt över.

Tiden går fort när man har roligt sägs det, och roligt har vi haft under de här två veckorna med barn, barnbarn och katt på besök. Samtidigt är det en utmaning att härbärgera tio personer på fyrtio kvadratmeter. Mat tre, fyra gånger om dagen, där en tror sig vara ‘lätt’ glutenintolerant, en annan laktosintolerant och en tredje bara äter makaroner och Salami Milano. Kanske inte så konstigt då om man själv blir lite intolerant emellanåt. Och så disken på det, men där har sönerna och Maken varit mina fantastiska ‘diskmaskiner’. Och kanske har de under tiden vid diskbaljan hunnit blivit lite mindre stressade och fått ett bättre immunförsvar. Läst nämligen att det är just det som händer när man skippar diskmaskinen och istället diskar för hand. Hur som helst, en stor eloge till mina tre hjältar.

Det här med sängplatser är inte heller alldeles enkelt. Något år har det tältats, ibland har Maken och jag hyrt in oss på ett par sängar hos en granne. Den här gången löste det sig enkelt, eftersom yngste sonen kom med stor och rymlig husbil. Men det är väl det här som är lite av tjusningen med att vara på landet, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända och hur det ska sluta, men någonstans längs vägen brukar det mesta ändå lösa sig.

Midsommarafton inleddes i strålande sol, vilket var tvärt emot vad alla väderprofeter förutspått, men vad gör det när det är fel åt rätt håll så att säga.

Men säg den lycka som varar beständigt. Barnbarnen hann precis fixa en majstång i miniformat, innan det började blåsa upp och mulna på. Vinden låg på rakt in mot verandan, regnet hängde i luften och termometern visade blygsamma 10 grader. Drömmen om den skira, blommiga sommarklänningen fick raskt ersättas med en bylsig vinterjacka och istället för blomsterkransar i håret blev det mössor på.

Men äta utomhus skulle vi. Det SKA man göra på midsommarafton, oavsett vädergudens åsikt om detta. Ett par svenska flaggor som legat overksamma, sedan en mindre tromb några midsomrar tidigare dragit in över sjön och knäckt vår flaggstång på mitten, fick nu träda i tjänst igen och tjäna som vindskydd. Sedan var det bara att hugga in. Även om vi inte kunde säga att ”vi hade i alla fall tur med vädret” tycktes alla vara ense om att ”mat och dryck var det  i alla fall inget fel på”.

Kusinerna har alltid roligt när de träffas. Det har skrattats och lekts, byggts hinderbanor runt tomten och spelats spel om kvällarna där även vi vuxna varit med. Och blev det någon gång långtråkigt hade de ju alltid sina telefoner med någon ny Youtube-film eller spel att samlas runt!

Men mest har det badats. Och badats. Och badats. Ofta har vi åkt till den närbelägna campingen, där en enkel variant av rutschkana brukar vara det som lockar. Och när det var sängdags och barnen gick ut för att borsta tänderna, hittade man dem istället alltid nere vid stranden för ännu ett sista dopp. Spelade ingen roll att det var 11 grader i luften och fjorton i vattnet och att regnet vräkte ner. Blött som blött.

De sista dagarna var vi ensamma med två av barnbarnen som då fick testa på att fiska på riktigt. Maken, som nog hade tänkt sig att fiska han också, hade istället fullt sjå att ta av fisken och maska på krokarna efter varje nytt napp. När de kom tillbaka till bryggan hade de tio fina matabborrar med sig, alla mindre fiskar hade fått gå tillbaka ner i sjön. Den dagen blev det rökt abborre till lunch och allt som var kvar efter den måltiden var bara skinn och ben.

Vår minsta båt har länge legat på land i väntan på att barnbarnen skulle visa intresse av att vilja lära sig ro. Och nu var det dags. Båten sattes i sjön och barnen turades om att ta sina första trevande årtag, medan Maken höll sig i närheten med sin båt, om utifall att… De kom snabbt underfund med tekniken, både att ro framåt och att hamna, det vill säga backa med båten, och hur man fick den att svänga genom att ro med ena åran samtidigt som man backade med den andra. Så fort de hade knäckt roddkoden var det svårt att få dem att vilja göra något annat än att ro.

Naturligtvis måste även Miss Molly få vara med på ett hörn i detta inlägg. Förortskatten som för första gången fick uppleva livet på landet och nästan blev schizofren på kuppen. Alla skogsmöss som prasslade över allt och domherrarna och ekorrarna som satt utom räckhåll i träden och skrattade åt henne. Men skrattar bäst som skrattar sist, och det dröjde inte länge innan en av domherrarna fick plikta med sitt liv. Då insåg Maken att det nog var bäst att plocka ner fågelmatarna så länge Molly var kvar.

Även om det ligger i kattens natur att jaga gav det inte några pluspoäng att ge sig på våra fåglar. Däremot blev hon snabbt en hejare på att ta möss och för det jobbet har hon fått många guldstjärnor. Kvarlevorna efter 12 möss ligger nu ceremoniellt begravda enligt konstens alla regler i resterna av den överblivna planteringsjorden.

 

Nu har alla rest hem, fågelmatarna är tillbaka på sina platser, lugnet har lagt sig över Aspviken och allt är som vanligt igen. Det vill säga det blåser och mellan vindbyarna ömsom sol och ömsom regn.

Annonser

Vandring i midsommarnatten i Hamra nationalpark

Midsommarblomster

MIDSOMMAR, helgen som vi svenskar kanske längtar allra mest efter och som ska vara de somrigaste av sommarens dagar men som så ofta för väldigt många slutar i suck och besvikelse. Och i år kanske mer än någonsin. Snö längst uppe i norr, hårda nordliga vindar och en termometer som knappt orkar sig över 10-gradersstrecket i stora delar av övriga landet. Dessutom går vi strax mot mörkare tider igen (nu är det pessimisten i mig som talar). Ska det vara något att fira, att de skira sommarklänningarna och blomsterkransarna i håret måste ersättas av täckjacka och yllemössa? Och säkert regnar det både här och där så att den urvattnade sillen blir än mer urvattnad.

I år blev det ingen midsommarstång och inga gäster på besök. Istället sov vi till långt fram på dagen, utmattade efter en vandring i midsommarnatten bland björn, troll och andra magiska väsen i Hamra nationalpark.

Vandringen i midsommarnatten är sedan några år en återkommande tradition och anordnas (och i år även sponsrad) av Länsstyrelsen i Gävleborg. Till samlingen vid Svartåentrén, en av tre ingångar till nationalparken, hade ett fyrtiotal entusiaster mött upp för att gå fem eller tio kilometer.

Efter den första kilometern på mjuk stig övergick vandringen i markerad men obanad terräng och blev plötsligt både tuff och krävande.

Långa stunder var det svårt att ens våga se sig omkring och ta sig tid att njuta av den trolska urskogen eftersom man hela tiden måste ha ögonkontakt med underlaget och se var man satte fötterna. Det var lätt att snava på rötter eller fastna med fötterna i hålor i marken eller mellan stenblock.

Vi var visserligen förvarnade om att vi på ett ställe skulle bli tvungna att vada över Svartån men det visade sig att vi kunde ta oss över relativt torrskodda. Men det var skönt med en hjälpande hand eftersom vissa av stenarna var både höga och hala.

När solen så småningom gick ner blev det ändå aldrig riktigt mörkt.

Midnatt

 

Björn och troll höll sig nogsamt undan den här kvällen, även om vi tyckte oss se dem litet här och var i både gamla rotvältor och mossbelupna stenar. Den sista kilometern blev den lättaste, på spång över en stor blötmyr. Bortsett från ljudet av våra steg på träsplankorna och det utdragna varningslätet från en orolig fågel, beckasin trodde någon, var tystnaden total. Och kanske var det ändå älvorna vi såg dansa i sina rökgrå, nästan genomskinliga klänningar över myrgräset.

Älvorna dansar på myren_redigerad-1

 

Vi hade planerat att gå milen men efter att inte kommit längre än fem kilometer på fem och en halv timme och klockan hunnit passera midnatt, klev vi av vid myrentrén, där vi blev hämtade med bil och körda till huvudentrén. Här brann en värmande eld – temperaturen var nu nere i endast 2,5 grader! – korv (tillverkad och skänkt av Björks Livs i Färila, äras den som äras bör) att grilla och en kopp kokkaffe med falsk potatisbakelse. Underbart!

Stärkta av detta gick hemresan, trots sina två timmar, som en dans medan solen sakta gick upp igen och en räv sprang över vägen.

Tack Länsstyrelsen för en fantastisk upplevelse! Stort tack också till Pia som kokat kaffe, bakat och höll elden brinnande och Karin, vår sweeper som såg till att vi inte gick vilse och som fanns där med en stöttande hand när hindren hotade att bli övermäktiga.

Senare  blev det ändå midsommarafton även för mig och Maken sedan goda grannar bjudit in till knytis med sill, min gäddpaté, snaps och jordgubbstårta.

Midsommaren är över och vi går mot mörkare tider igen

Så har vi passerat sommarsolståndet och går så sakta mot mörkare tider igen. Pessimist som jag är ser jag redan julen lura runt hörnet.

Den sista helgen på mycket länge är över och vi är ensamma igen. Gästerna har rest hem och kvar är bara några svartbrända lammkorvar och ett par slokande sillbitar som vittnar om den fest som var.

Midsommaren (läs midsommarafton) är nog den helg jag personligen mest ser fram emot  – allt som ska bli så perfekt den här dagen; frodigt gröna blomsterängar, sommarvärme, blomsterkransar i håret, majstången som ska kläs, massor med god mat vackert uppdukad utomhus, den ljuvliga grilldoften som lägger sig som en mjuk filt över gräsmattan och vågornas försynta skvalp mot stranden.

Men någonstans på vägen, ungefär när det är dags att resa majstången eller sätta sig till bords, uppstår nästan alltid den där eviga ”sprickan i kristallen” som lägger sordin på hela tillställningen, nämligen vädret som så sällan visar sig från sin bästa sida just den här svenskaste av alla svenska dagar. Himlen som öppnar sina slussportar precis när allt är uppdukat på gräsmattan eller den isande nordostan som skapar vita gäss på sjön och sveper in på verandan så att blommor och servetter flyger all världens väg och man får leta rätt på filtar och fleecetröjor till gästerna för att de inte ska resa sig och gå hem. För in kan man ju inte gå den här dagen.  Kanske är det ändå dags att göra avkall på det benhårda beslutet att aldrig glasa in verandan.

Nu låter det kanske som vi hade en miserabel midsommarafton, men inte alls. Solen sken som aldrig förr, inte en droppe regn och vi hade trevligt ända långt in på natten. Men jag är bara så innerligt trött på kylan som aldrig viker hädan. Fortfarande är det varmare i vattnet än i luften!

På midsommardagen var det vår bröllopsdag och dags för den årliga omförhandlingen av det äktenskapliga avtalet. Eftersom inte några konkurrerande anbud inkommit beslutades att förlänga nuvarande avtal med ytterligare ett år. Båda parter var glada och lyckliga och kontraktet was sealed with a kiss varefter det firades med kaffe och hembakt på Lill-Babs Caffär i Järvsö. Kan varmt rekommendera ett stopp här för den som har vägarna förbi. ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Senare på kvällen tråddes en spontan bröllopsvals på den lokala puben till musik av den underhållande trion  ”En Tok, en Sångfågel och en Bjuråkrare”, allt med solen sakta sänkte sig bortom de blånande bergen.