Stug-sista

Den gångna helgen känns det som att det var ordet “sista” som fick sista ordet.

Stugsista, ett påhittat ord som inte återfinns i Svenska Akademiens ordlista (SAOL), inte än i alla fall, men som för mig säger precis vad det handlar om. Sista dagen, sista kvällen eller sista helgen i sommarstugan. När man ställer undan trädgårdsmöblerna och grillen, städar i ordning i trädgården och tömmer kylen och skafferiet. Kanske lagar man något gott av de sista resterna eller bjuder in några grannar att sniffa på och njuta av strömmingarna i den där bulliga, lätt överjästa surströmmingsburken medan man tar ett gemensamt farväl av den gångna sommaren och börjar planera för nästa. Lite som sista natten med gänget, innan alla efter den sista skolavslutningen försvinner åt olika håll ut i livet som väntar. De flesta är medvetna om att man förmodligen aldrig kommer att ses igen men ändå funderar man redan på den kommande återföreningen.

Lyskväll eller ljusnatta är synonymer till stugsista, som ursprungligen är en finsk sedvänja som introducerades i Västerbotten i slutet av 60-talet. Då handlade det om just detta, att samla ihop sommarens skräp och elda upp det på stränderna samtidigt som man gjorde slut på den mat som fanns kvar innan stugorna bommades igen inför hösten. På den tiden var sommarstugorna ofta enkla, primitiva bostäder som bara användes under sommaren, till skillnad mot dagens ofta välutrustade och vinterbonade stugor, eller snarare hus än små stugor, som används året runt.

Här i Hälsingland har stugsista varit ett återkommande evenemang sista lördagen i augusti sedan 1990. Då lyser ljus, facklor och marschaller upp augustimörkret runt om på öarna i skärgården och längs stränderna utmed kust och sjöar.

I vår lilla by hade byalaget som vanligt ordnat en trevlig lyskväll vid Hennan Camping. Förutom en magisk solnedgång över Hennansjön bjöds vi även på underhållning med levande musik, gratis korv med bröd samt kaffe med bullar och flera sorters kakor. Det senare förmodligen sponsrat av någon av de två stora livsmedelskedjorna på centralorten.

Och medan vi mumsade och åt sänkte sig mörkret över campingen och de fladdrande lågorna från hundratals marschaller, som placerats ut längs stranden och de fyrahundra meter av väg 83 som löpte utmed sjön, avtecknade sig som prickade stigar på en karta.

 

********

 

– Det här var absolut sista morgondoppet för den här sommaren, frustade jag när jag i söndags morse klev upp ur sjön. Hade svårt att förlika mig med 15-gradigt badvatten när det dessutom bara var 7 grader i luften. Men så fel jag hade. Igår var det fortfarande 15 grader i vattnet och något varmare i luften, så det blev ett nytt dopp. Så än är kanske inte sista ordet i badfrågan sagt…

Senare på kvällen fick vi se hur det kan gå för den som blir full. Den fulla mångubben ramlade nämligen pladask ner i sjön. Kanske var det det kalla vattnet som fick honom att snabbt nyktra till, så att han kunde ta sig upp igen och fortsätta sin vandring över himlavalvet. Och det här var i alla fall sista gången som han var full den här månaden.

 

Och på fredag är det den sista augusti!

 

 

Advertisements

Funderingar inför den kommande fjällvandringen

Igår vinkade vi adjö till yngsta barnbarnet, 2 år, som varit hos oss en vecka medan mamma började arbeta igen och pappa var i Norge och fiskade ”tooora fickar”. Det har varit en intensiv vecka, det söta lilla charmtrollet är mitt i värsta trotsåldern och har en vilja av stål, så det är ordentliga duster som utkämpats för att visa vem som bestämmer. Men det har varit många härliga och mysiga stunder också när vi har hjälpts åt att kratta på tomten, gått i skogen och plockat bär eller när han fått vara med morfar i snickarboden.

Putte i blåbärsskogen     Foto: Maken

Om drygt två veckor bär det av till fjällen för att med våra vänner vandra längs södra delen av Kungsleden och som vi hoppas ska bli en vandring i flammande höstfärger. Vi är dock en ganska skraltig samling och det har funnits stunder när vi alla har fruktat att Maken nog kommer att få gå ensam.

Jag, som haft väldiga besvär med mina leder den här sommaren (av någon oförklarlig anledning blir jag alltid mycket sämre på somrarna), vännen M som åker ut och in på sjukhus för elkonvertering av sitt hjärtflimmer, hans sambo V som emellanåt får så våldsamma blodtrycksfall att hon svimmar. Och så har vi K och R, där det inte är något större fel på konditionen, men som båda under sin ”lilla cykeltur” till Venedig i sommar gjorde ett par ordentliga vurpor någonstans i Tyskland efter så där en 110 mil. R först, som dock via en ytterst akrobatisk saltomortal lyckades landa på rätt sida och därmed undvika att den opererade höften gick ur led.  Och så K,  en vecka senare och inte fullt lika akrobatisk, där det gick så illa att hon hamnade på sjukhus med hjärnskakning och kotförskjutning.

Nu är ju inte K den som bara så där utan vidare accepterar en läkares ordinationer och allvarliga förmaningar med ett ”Jawohl Herr Oberartz, Nein Herr Oberartz, Natürlich Herr Oberartz, Vielen Dank Herr Oberartz, framför allt inte om densamme är en tysk Herr Oberartz med dåliga språkkunskaper i engelska och som måste förlita sig på att kollegan, som bara är en vanlig Herr Doktor, kanske till och med bara en Herr Unterartz, kan tolka när så behövs.

Nej, mellan yrselanfall, svimningar och uppkastningar är det ändå viktigt att fråga sig (eller rättare fråga Herr Oberartz) om han verkligen vet hur han ska tolka röntgenplåtarna, kan han verkligen se det han påstår att han ser och hur kan han veta att de skador han påstår sig se verkligen är nya och inte gamla skador. Och varför kan hon inte bara sitta, iförd uppstagande halskrage, och vila sig frisk på sitt lilla pensionatsrum en vecka och sedan cykla vidare mot Venedig och Rio Rialto?

Vid det här laget hade Herr Oberartz fått nog och tillkallat SOS Alarm som vänligt men bestämt kom och hämtade paret och deras cyklar och flög hem dem till Sverige.

Som tur är är K och R medlemmar i österrikiska Alpenverein, vilket innebär att så fort de befinner sig i nöd på någon topp, oavsett om det är K2, Mt Everest eller någon liten svensk fjälltopp så är det bara att ringa, så skickar de en helikopter som hämtar. Tjusigt! Under bara hur det går att ringa till Österrike om man inte har någon täckning på mobilen?

Nu hänger det på oss andra som inte är medlemmar i någon Alpenverein. Ms hjärta har slutat att dansa rock’n’roll i bröstet och tickar på, taktfast som en liten klocka, V verkar hålla sig på benen och själv har jag varit hem till stan en sväng och fått ett par kortisonsprutor i axlarna och ena knät, så nu kan jag både hänga tvätt, föna håret och gå ner för trappor igen utan problem.

To be continued…. Som det brukar stå ibland i vissa TV-deckare när det är som mest spännande.

Avslutar med en liten bild på vårt bidrag till lördagens lyskväll. Vet inte om detta var något som förekom i hela landet men här i Hälsingland flammade i lördags kväll marshaller och lyktor som irrbloss i mörkret längs kustlinjen och runt många av sjöarna. Det var inte bara marshallerna som speglade sig i vattnet, även månen, trots att den inte var full, spred sitt milda sken över sjön. Så vackert!

Lyskväll lär även kallas för Stugsista och startade när man i slutet av sommaren eldade upp gammalt skräp på stranden och åt upp all mat som fanns kvar innan man stängde igen och lämnade sommarstället.