Det var en helt vanlig lördagsmorgon. Kanske den första, där man kunde ana att våren nu ändå var på väg. Tallbarrsdoften från de krumma martallarna blandade sig med doften av hav och tång när Maken och jag gick stigen ner till stranden. Torö stenstrand.
Det är märkligt hur vissa doftminnen tycks sitta som gjutna för alltid i hjärnan – eller är det kanske i näsan? – för att aktiveras på mindre än en nanosekund.
Bilder och minnen från uppväxten i den lilla staden vid havet ett par mil norr om Torö började virvlade upp om vart annat och plötsligt kände jag att jag var hemma igen. Ett annat vatten men samma hav och en annan skog men med lika knotiga och förkrympta träd, kuvade av ständigt hårda vindar och stormar.
Hur vi cyklade till badklipporna längs Ringvägen eller dök från 10:ans badberg i Hamnvik.
Helgturerna ut i skärgården med båten, som doftade så gott av tjära. En ganska rejäl roddbåt med en liten aktersnurra, där man lindade startsnöret runt svänghjulet och sedan fick göra en sju, åtta ryck innan motorn motvilligt puttrade igång. Samma procedur varje gång.
Och pappa, som tidigt lärde mig ro “som en hel karl”, så att jag skulle kunna hjälpa till att hålla båten på rätt kurs om det blåste upp när han skulle ta upp långreven eller sina, kanske inte helt lagligt lagda, flundernät. Det senare måste väl ändå vara preskriberat vid det här laget?
Torö stenstrand är ett av landets bästa surfställen och vid lågtryck och hårda vindar är vattnet här fullt av vind-, våg-, kite- och kajaksurfare. Stranden lockar också många fågelintresserade, särskilt vår och höst när fågelsträcken drar förbi.
Men idag var stranden öde, så när som på mig och Maken, och havet låg lugnt. Endast ett svagt kluckande hördes när de lätta krusningarna rullade in. Ett lätt dis färgade himlen blekblå och hindrade solen från att bryta igenom helt. Och långt där borta i fjärran kunde vi ana konturerna av Öja och Landsorts fyr.
Själva stranden är ett enda stort klapperstensfält så långt ögat når och inte särskilt bekväm att gå på.
Den här morgonen var havet vitt- och svartprickigt av ejder och alfågel, säkert tusentals. Av och till lyfte de i svärmar och cirklade runt några varv innan de landade i vattnet igen. Så drog några vidare, medan nya anslöt.
Jag antar att det är någonting sånt här de menar, de som pratar om att “vara ett med naturen”. Att sitta där i stillheten på en hästryggsformad martallsgren och titta ut över ett hav, som just den här förmiddagen höll sina mäktiga krafter i schack, och lyssna till gudingarnas (ejderhannarnas) mjuka åmande. Vet inte om det heter så, men det var ungefär så det lät – aåååm, aååm – och som upprepades om och om igen som ett yogamantra. Stort och mäktigt. Nästan hypnotiserande.