Torö stenstrand

Det var en helt vanlig lördagsmorgon. Kanske den första, där man kunde ana att våren nu ändå var på väg. Tallbarrsdoften från de krumma martallarna blandade sig med doften av hav och tång när Maken och jag gick stigen ner till stranden. Torö stenstrand.

Det är märkligt hur vissa doftminnen tycks sitta som gjutna för alltid i hjärnan – eller är det kanske i näsan? – för att aktiveras på mindre än en nanosekund.

Bilder och minnen från uppväxten i den lilla staden vid havet ett par mil norr om Torö började virvlade upp om vart annat och plötsligt kände jag att jag var hemma igen. Ett annat vatten men samma hav och en annan skog men med lika knotiga och förkrympta träd, kuvade av ständigt hårda vindar och stormar.

Hur vi cyklade till badklipporna längs Ringvägen eller dök från 10:ans badberg i Hamnvik.

Helgturerna ut i skärgården med båten, som doftade så gott av tjära. En ganska rejäl roddbåt med en liten aktersnurra, där man lindade startsnöret runt svänghjulet och sedan fick göra en sju, åtta ryck innan motorn motvilligt puttrade igång. Samma procedur varje gång.

Och pappa, som tidigt lärde mig ro “som en hel karl”, så att jag skulle kunna hjälpa till att hålla båten på rätt kurs om det blåste upp när han skulle ta upp långreven eller sina, kanske inte helt lagligt lagda, flundernät. Det senare måste väl ändå vara preskriberat vid det här laget?

Torö stenstrand är ett av landets bästa surfställen och vid lågtryck och hårda vindar är vattnet här fullt av vind-, våg-, kite- och kajaksurfare. Stranden lockar också många fågelintresserade, särskilt vår och höst när fågelsträcken drar förbi.

Men idag var stranden öde, så när som på mig och Maken, och havet låg lugnt. Endast ett svagt kluckande hördes när de lätta krusningarna rullade in. Ett lätt dis färgade himlen blekblå och hindrade solen från att bryta igenom helt. Och långt där borta i fjärran kunde vi ana konturerna av Öja och Landsorts fyr.

Själva stranden är ett enda stort klapperstensfält så långt ögat når och inte särskilt bekväm att gå på.

 

Den här morgonen var havet vitt- och svartprickigt av ejder och alfågel, säkert tusentals. Av och till lyfte de i svärmar och cirklade runt några varv innan de landade i vattnet igen. Så drog några vidare, medan nya anslöt.

 Jag antar att det är någonting sånt här de menar, de som pratar om att “vara ett med naturen”. Att sitta där i stillheten på en hästryggsformad martallsgren och titta ut över ett hav, som just den här förmiddagen höll sina mäktiga krafter i schack, och lyssna till gudingarnas (ejderhannarnas) mjuka åmande. Vet inte om det heter så, men det var ungefär så det lät – aåååm, aååm – och som upprepades om och om igen som ett yogamantra. Stort och mäktigt. Nästan hypnotiserande.

Landsort i vinterskrud

När vi härom helgen besökte surfparadiset Torö Stenstrand utanför Nynäshamn och i fjärran svagt kunde ana Landsorts fyr genom det snöblandade regnet överfölls vi plötsligt av en våldsam längtan att besöka ön som vi tidigare bara upplevt sommartid. Att komma till ett Landsort i vinterskrud skulle ju faktiskt kunna vara ”second best” till vår evigt närda dröm om de kärva och vindpinade Yttre Hebriderna.

Sagt och gjort, vi for hem, bokade in oss för en natt på Landsorts vandrarhem och steg så i söndags morse ombord på MS Tuva som skulle ta oss från Ankarudden på Torö till Öja, som ön egentligen heter. Landsort är namnet på själva fyren men används lika ofta om hela ön.

SMHI hade utlovat några riktigt fina dagar med stigande temperatur och so far, so good. Strålande sol och endast små krusningar på vattnet.

 MS Tuva

Den nattgamla isen brister under MS Tuva när hon stävar mot kajen vid Ankarudden för att hämta oss.

Öja är en gammal fyr- och lotsplats, omnämnd redan på Gustav Vasas tid. Genom sitt strategiska läge vid inloppet till farlederna till Södertälje och Stockholm har ön under århundrandena också varit en viktig del i försvaret av huvudstaden.

I samband med det så kallade Skärgårdskriget 1719, när den ryska flottan härjade längs den svenska kusten och brände ner det mesta som kom i dess väg, drabbades även Öja. Den 17 juni landsteg ryssarna på ön och under två dagar brändes samtliga hus ner utom ett. Det berättas att en kvinna höll på att baka där och att stugan skonades i utbyte mot att soldaterna fick tillgång till färskt bröd.

Under andra världskriget ingick Landsort i den så kallade Havsbandslinjen som skulle skydda den svenska flottan liksom Stockholm och östersjökusten mot fientliga angrepp. Senare, när hotet om kärnvapenangrepp växte under kalla krigets dagar, ersattes Havsbandslinjen av ERSTA-batteriet (ERSättning Tungt Artilleri). År 2000 lades samtliga ERSTA-batterier ner utom det på Landsort, som efter avmilitärisering nu står kvar som ett minnesmärke över försvarets ”glansdagar”.

Många av försvarets byggnader finns fortfarande kvar, mer eller mindre välbevarade. Några av de gamla militärbarackerna  strax nedanför fyren har renoverats och är idag ett jättefint vandrarhem, ett av de bättre vi bott på faktiskt. Viss betydelse hade det kanske att vi var helt ensamma, två personer fördelade på tre sovrum, allrum, stort välutrustat kök och bastu. Här fattades ingenting!

Vandrarhemmet

Vandrarhemmet, inrymt i de gamla militärbarackerna.

Öja är en långsmal ö belägen i nord/sydlig riktning, knappt 5 km lång och endast 600 m bred. I södra delen av ön, mellan två av de tre naturhamnarna, växte med tiden ett litet samhälle fram med såväl affär, skola, post och telegraf. Idag är allt, förutom en liten affär sommartid, nerlagt. Nu finns bara ett tjugotal bofasta kvar samt ett stort antal sommarboende, varav många har anknytning till ön sedan generationer tillbaka.

Ön är också ett naturskyddsområde med ett rikt fågel- och växtliv. På fågelstationen, som är inhyst i militärens gamla sjukstuga, sker bland annat ringmärkning och sträckräkning av flyttfåglar vår och höst.

Nog med ord, nu får istället den nya kameran tala.

 Fyren

 Landsorts fyr byggdes under 1670-talet och är Sveriges äldst bevarade. 1963 automatiserades fyren och den siste fyrvaktaren slutade.

Trots det vackra vädret var de ostliga vindarna hårda och iskalla och drev upp ordentliga vågor.

Landsort 8, mazaringer

Kobbar och skär glänste som nyglacerade mazariner i sina ismössor.

Pestkyrkogården

På väg mot Norrhamn passerar man Pestkyrkogården. Fiskaren Johan Anderssons hustru dog i pesten 1710 och begravdes här “för storm och stankskäl” som det står på tavlan bredvid.

Lotsbåten

Vem vill inte se en solnedgång där hav och himmel möts? Jag hade tagit reda på att det den här kvällen skulle ske kl 17.06 och vi var på plats i god tid. Medan vi väntade passerade lotsbåten på väg ut för att möta och hjälpa ett ankommande lastfartyg på väg till Södertälje.

Solnedgång

Solen höll tiden, prick 17.06 dök den ner i djupet, kanske i det berömda så kallade Landsortsdjupet, 459 m till botten.

Utsikt från Båkberget norrut över Öja – och söderut.

Västerhamn

Delar av Storhamn by vid Västerhamn.

Landsort Västerhamn

Västerhamn. Här får endast lotsbåtar, Waxholmsbolagets båtar samt båtar som har Landsort som hemmahamn lägga till.

Landsorts kyrkaMitt i byn ligger också kyrkan, som dock verkar föra en tynande tillvaro. Senast det begav sig verkar ha varit vid advent enligt en bleknande affisch vid kyrkporten.

Kanonerna på Landsort, alla med piporna riktade österut.