Beata Bergström på Musik- och teatermuseet

Från och med idag visas fotoutställningen ”Foto: Beata Bergström – Fotografier från teater och dansföreställningar 1953 – 2004” i nyöppnade lokaler i Musik- och teatermuseet i Stockholm.

Bibi Andersson

Bibi Andersson

I onsdags var det förhandsvisning av utställningen och invigningstal av kulturministern och jag och Maken var bland de inbjudna att dricka bubbel, äta snittar och mingla med gamla teaterlegendarer och andra kulturpersoner samtidigt som vi fick delta i en fantastisk resa genom svensk teaterhistoria.

Beata får blommor

Meg W

Beata håller tal

Lars R

Lars R m fl

Lass Rudolphsson och Meg W

Musik- och teatermuseet ligger i hörnet Riddargatan och Sibyllegatan, i det gamla Kronobageriet där det bakats bröd sedan 1645 och ända fram till 1958. I mitten av 1970-talet byggdes lokalerna om till museiverksamhet. Själva galleriet ligger i källaren, där en gång de gamla bakugnarna stod, och de vitslammade tegelväggarna med nischer och valv bildar den perfekta bakgrunden mot de kontrasterande, stora svart-vita fotografierna.

Georg Rydeberg

Margareta Krook

Beata Bergström, snart 92 år, arbetade under drygt trettio år som teaterfotograf på Dramaten varav tio år under Ingmar Bergman. Hon banade väg för ett helt nytt sätt att arbeta när hon började på 50-talet. Tidigare var fotografen förpassad till en kamera på stativ i salongen där skådespelarna fotograferades i arrangerade situationer, ungefär som i en fotostudio. Beata bröt mot detta genom att arbeta likt en reporter på uppdrag där hon rörde sig bland skådespelarna under pågående repetitioner och på så sätt fångade ögonblick och bild i flykten.

I den film som barnbarnet Agnes Bergström och hennes partner Sture Pallart har gjort om Beata Bergström och som visades i det lilla biorummet berättar Beata själv om hur vissa skådespelare i början muttrade över att de stördes av hennes ständiga klickande på kameran, men de vande sig och efter ett tag var det ingen som längre tog notis om henne. Utom Jarl Kulle och Ingmar Bergman. Det var också Ingmar Bergman som fick henne att till slut ta beslutet att lämna yrket 1984 efter att han kört ut henne från repetitionen.

film Ingmar Bergman

Beata film

I mitten av 1990-talet lyckades systersonen Lasse Rudolphson tillfälligt locka henne tillbaka till yrket för att hjälpa honom i arbetet med uppsättningarna av Kristina från Duvemåla i Malmö och Göteborg.

Beata Bergströms fantastiska fotografier från svenska teaterscener kan ses till den 6 januari 2014 och är väl värda ett besök liksom museet i sig.

Hissa eller dissa Björn Ranelid?

Igår kunde man på kvällstidningarnas löpsedlar läsa hur den så kallade artisteliten och annat branschfolk skrek ut sin ilska över Christer Björkman och SVTs melodifestivaljippo och att Björn Ranelid kunde gå direkt till Globen utan att ens behöva passera ”Andra chansen”.

Är det då ett jippo? Absolut, men inte beroende på Ranelids, eller för den delen Thorsten Flincks, medverkan, utan mer på alla andra mer eller mindre uppblåsta artister som verkar lida av ett sådant självhävdelsebegär att de tycks glömma bort vad deras uppdrag där på scenen egentligen är. Att tävla i sång och musik, inte i vem som har den mest uppseendeväckande eller minimala kreationen eller de häftigaste kringeffekterna. Eller är musiken inte så bra att den kan stå på egna ben utan uppbackning av en spektakulär show?

I morse kunde man läsa i DN att Charlotte Perrellis bidrag i den kommande deltävlingen, ”The girl”, är en miljonsatsning. Inget nummer är lika påkostat som hennes effektspäckade framträdande. Bara scenkläderna kostar enligt uppgift hundratusentals kronor. Hon har helt enkelt inte råd att ta vägen runt “Andra chansen”, då spricker budgeten. Sanslöst!

Redan har snuttar från Perrellis och Lisa Miskowskys låtar läckte ut på nätet. Borde inte SVT då i rättvisans och jämlikhetens namn lägga ut prov även på de övriga bidragen?

Var det då rätt låt som vann? Ja, det måste det väl vara eftersom det var svenska folket som röstade och inte någon ”köpt” jury. Det kanske också säger något om vad folk tycker om den här cirkusen, när man väljer att rösta fram underdogs som Flinck och Ranelid.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag är inte något fan av Björn Ranelid, har försökt läsa några av hans böcker utan att lyckas, vilket i ärlighetens namn kanske säger mer om mig än om Ranelid. Jag har hört honom föreläsa och blivit betagen av hans “ranelidska”, men när samma strofer upprepas som ett mantra, vare sig det är i TV-intervjuer, på radio eller i tidningar, då bleknar glorian litet. Ändå var det någonting i hans recitation tillsammans med Sara Lis sång som slog an en sträng i mig, en absurd kombination som nästan kändes bra.

Däremot blir det stor minus för hans uppträdande när resultatet var klart. Alla vackra ord om att kvinnan är det första könen var som bortblåsta, när han som en tupp sprätte omkring och slog sig för brösten utan en tanke på att det fanns en person till som i högsta grad bidragit till framgången. Shame on you, Björn!

I övrigt tycker jag att det kanske är dags att lägga ner spektaklet, eller att övergå till att köra tävlingen enbart i radion. Då behöver inte kläder, dansare och alla andra effekter runt omkring stjäla fokus från själva musiken.