Vandringssäsongen är i gång

Sedan snart elva år är vi ett kompisgäng på tio personer och en hund, som varje vecka under vinterhalvåret träffas för att vandra. Alla kan inte alltid ställa upp, jobb och småkrämpor sätter ibland käppar i hjulet, men de som kan, de går. Oftast blir det runt en mil i skog och natur, men som omväxling händer det ibland att vi istället gör en stadsvandring, som till exempel Kungsholmen eller Södermalm runt.

Härom veckan möttes vi upp på Järntorget i Gamla stan för det här årets första vandring.

Letandet efter julkalenderns luckor var sedan länge avslutat, nu var det sökandet efter andra luckor som gällde. Vi hade bestämt att ta oss an DNs årliga promenadtävling i Gamla stan, där uppgiften var att med hjälp av lagom kluriga ledtrådar försöka hitta tretton olika luckor i gatumiljön. Luckor som nästan alla satt i knähöjd eller lägre.

Det blev ett pulshöjande flängande längs kullerstensgator och runt torg och in och ut i gränderna, ledda av ledtrådar som “någon av de längsta gatorna” eller “något av stadsdelens torg“.

Och vilka är då de längsta gatorna? Västerlånggatan och Österlånggatan, javisst, men finns det fler av ungefär samma längd? Och hur många torg kan det egentligen finnas utöver Stortorget, Järntorget och Mynttorget? Faktiskt ganska många skulle det visa sig, varav flera vi aldrig ens hört talas om.

Mobilerna kom väl till pass och vi googlade frenetiskt. På gator och gränder med djurnamn. På gator, där storleken faktiskt spelade roll. Och på kartor som vi hoppades skulle vägleda oss rätt.

Samtidigt förbannade vi Barbros värkande fot. Barbro är vår expert på Gamla stan, där hon också bor. Men den här dagen tvingade en fotskada henne kvar hemma i lägenheten på Svartmangatan, där hon satt och höll kaffepannan varm i väntan på att vi skulle bli klara med vår uppgift.

Det återstod bara en sista lucka att hitta, när vi vek om hörnet till Baggensgatan. Den enda gata vi kunde komma på med ett namn hämtat från djurriket efter ha uteslutit Ferkens (spädgrisens) gränd liksom Lejonstedts gränd.

En bit in på gatan uppstod en något bisarr situation. På håll såg vi en man i solglasögon och svart luva på promenad med sin hund.

Kan någon plocka upp efter hunden, den har bajsat och grinden till parken är stängd, hör vi honom plötsligt ropa.

Vi tittade frågande på varandra. Vad menade han? Varför skulle VI ta upp efter HANS hund?

Jag har påse, så ni behöver inte ta med händerna, fortsatte han och tillade “Jag är blind“.

Då såg vi att hunden, som stått lite skymd bakom mannen, hade den vita selen med högt handtag som är utmärkande för ledarhundar åt synskadade.

Naturligtvis fick mannen hjälp. Han tackade, varpå han och hunden fortsatte Baggensgatan fram och svängde in på Köpmangatan.

Strax därpå hittade vi den sista luckan och gick i mål med både promenad och tävling. En koll på mobilens stegräknare visade att vi gått mellan åtta och nio kilometer, vilket var fullt godkänt.

På tunnelbanan hem från Gamla stan kastade Kajsa plötsligt med stor entusiasm, men kanske något mindre eftertanke, fram idén att vi skulle ge oss på att gå alla landets “Hälsans Stig”.

Men Kajsa, hur tänkte du nu, undrade jag. Det finns omkring 130 Hälsans Stig (HS) i hela landet, och vet du hur långt det till exempel är från Stockholm till Kiruna, eller till Ystad? Tåg Stockholm – Kiruna tar i runda slängar 16 timmar x 2.

Här viftade jag med mobilen för att visa alla relevanta fakta som jag snabbt googlat fram.

– Många av stigarna är dessutom ganska korta, så det låter lite väl tidskrävande och dyrt för en promenad på tre fyra kilometer. Räcker det inte med de 35 som finns i Stockholms län?

När vi började fundera kring alla vandringar vi gjort genom åren, visade det sig att vi faktiskt direkt kunde bocka av flera av dem som HS-vandringar, utan att vi tänkt på det när vi gick dem. HS på Lidingö, HS Brunnsviken runt (flera gånger dessutom), Södermalm  och Kungsholmen runt och Djurgårdsbrunnsviken.

Idén med Hälsans Stig kommer ursprungligen från Irland, där den första stigen anlades av irländska hjärtfonden 1995. Idag finns Hälsans Stig i drygt tio länder i Europa och Nordamerika.

I Sverige ägs konceptet av Riksförbundet för HjärtLung, men det är kommunerna som skapar och sköter om Hälsans Stig. Syftet är att främja motion i alla åldrar och underlätta för alla att nå folkhälsomålet att röra sig minst 30 minuter om dagen och därigenom förebygga och minska riskerna för hjärt-kärlsjukdom.

Gemensamt för stigarna är att de är lätta att ta sig fram på och går i en slinga som oftast är mellan tre och sex kilometer.

Den gångna veckan har vi nu kunnat lägga ännu en HS till listan, nämligen den i Åkersberga. Stigen består av två slingor varav vi valde att följa den som gick norrut längs västra stranden av Åkers kanal, vidare tillbaka genom villabebyggelse och ner till det nya Åkersberga centrum och järnvägsstationen.

Åkers kanal förbinder Trälhavet med sjön Garnsviken och utgör också en del av den historiska Långhundraleden, som var en viktig vattenled under vikingatiden från Östersjön upp till det som idag är Gamla Uppsala. Delar av leden är fortfarande farbara, även om de numera mest lämpar sig för kanotpaddling genom ett landskap rikt på fornlämningar och gamla gravfält.

I höjd med den gamla slussen gjorde vi en avstickare från stigen och gick över den smala slussbron och vidare upp mot Ekbacken.

Namnet har platsen fått efter de månghundraåriga gamla knotiga ekar som växer här. Med lite tur hoppades Maken och jag att kunna visa upp en av alla de som sedan länge har sin bostad i ett av träden.

Och visst, där satt den i sitt hål, kattugglan i Ekbacken, och tittade ner på oss. Men den tycktes tröttna ganska snart, så pass att den verkade somna. Någonting sa oss att vi inte var lika intressanta för ugglan, som den för oss.

 

Dagens tur blev en lättgången, cirka sex kilometer lång asfaltspromenad utan backar och tog mindre än två timmar att genomföra inklusive uggleskådning och kaffepaus. 6 down, 29 to go!

PS I dagens nummer av DN presenterades lösningen på promenadtävlingen tillika vinnarna. Och tro’t eller ej, våra namn fanns inte med!

 

Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.

 

 

Naturmorgon i Angarn

Det blev en fin och upplevelserik morgon och förmiddag vid Angarnssjöängen idag.

En sävsparv satt elegant och tålmodigt i över tre timmar på ett vasstrå och försökte göra sin vackra stämma hörd genom ljudkulissen av grågässens, måsarnas och sothönornas kackel och skrän.

 

På andra sidan vattnet gjorde kråkor och måsar sitt bästa för att köra iväg den bruna kärrhöken som cirklade över ängen.

Attraktionen för dagen var annars den lilla svarthakedoppingen som låg och fiskade nedanför Byksberget. Tyvärr på alltför långt avstånd för min kamera.

Förutom svarthakedoppingen och den bruna kärrhöken kunde jag också bocka av järnsparv och fiskgjuse som nya årskryss.

På hemvägen blev det en extra sväng via Åkersberga. I november förra året såg vi en kattuggla sitta i ett hål i en gammal ek invid Åkersberga kanal. Under vintern har det fortsatt att komma rapporter om den och nu ville vi se om den fortfarande var kvar.

Tyvärr var hålet där ugglan suttit nu tomt. Istället hade ett par nyförälskade, men bostadslösa kajor tydligen upptäckt att det fanns en ledig lägenhet i den gamla eken och höll nu på att flytta in med sitt pick och pack. De flög ut och in i hålet och efter varje ny vända återkom de med näbbarna fulla av “täcken och madrasser” och vad som nu kan tänkas behövas för ett skönt och ombonat hem.

Vi önskar lycka till i det nya hemmet och antar att de kommer att ha huset fullt av ungar om/när vi återkommer senare i vår.

 

Ugglespaning vid Häringe slott

Allt fler vårtecken börjar nu ge sig till känna. Snödroppar och vintergäck blommar för fullt där snön smält undan och solen ligger på. I lördags hade tofsvipan landat i  Angarnsjöängens naturreservat liksom lärkorna, som ju brukar anses vara ett säkert vårtecken. Men enligt olika talesätt är de kanske inte helt att lita på;

  • en sjungande lärka gör ingen sommar (fast här var de i alla fall minst tre stycken!)
  • första lärkan har sju yrväder i stjärten
  • lika länge som lärkan sjunger före Vårfrudagen lika länge ska hon tiga därefter, eftersom det då blir kallt väder
  • först när det har snöat tre gånger på lärkan blir det vår.

Så ska man tro på allt detta lär vi nog få vänta ett tag till på den efterlängtade våren.  

Den här tiden i övergången mellan vinter och vår börjar också ugglorna få vårkänslor och då kan det vara spännande att ge sig ut på ugglespaning. Så härom kvällen tog jag och Maken bussen ner till Häringe slott för att gå med på en guidad ugglevandring bland knotiga gamla ekar i öppet landskap. Vi har varit på många ugglespaningar genom åren men sällan haft turen att få höra när de spelar.

Det här var en fin kväll, alldeles vindstilla som det helst bör vara, men kanske skrämde vi slag på de stackars fåglarna när vi, tjugotalet ugglespanare, halkade omkring på blankpolerade, isiga stigar i våra pannlampor som irrbloss i mörkret. Trots att vår guide gjorde sitt yttersta för att låta som både sparvuggla och kattuggla, lyckades han inte locka fram det minsta lilla hoande. Allt som bröt tystnaden var kraxande kråkor och några snätteränder.

Eftersom det var så halt att gå tog vandringen mycket längre tid än tänkt och vi missade första bussen tillbaka. Och medan vi gick där och funderade hur länge vi skulle behöva gå och frysa i väntan på nästa buss, då, där på övertid, hördes så äntligen det där nästan litet spölika hoandet från en hane, och så strax efter ett litet mer avlägset, gällt svar från en hona långt bakom oss. Vi hade fått vårt belöning! Vad gjorde det då om vi måste vänta på bussen. 

Tillbaka på parkeringen erbjöd de bilburna deltagarna generöst alla oss bussresenärer skjuts till närmaste tågstation, så vi slapp stå och frysa.

Så slutet gott, allting gott.