Wife carrying World Championship 2017

Har ni tänkt på så många märkliga aktiviteter det finns, som plötsligt upphöjs till sportgrenar? Några blir bara en dagslända, medan andra utvecklas och uppnår såväl nationellt som EM- och VM-status. Och många av de här så kallade sporterna tycks ha sitt ursprung i Finland, som till exempel VM i luftgitarr, stövelkastning och bastusittning. Den senare är dock numera nerlagd, sedan en ryss för några år sedan dog av överhettning i den 110-gradiga bastuvärmen.

För tjugoandra året i rad avgjordes härom helgen världsmästerskapen i ännu en av alla dessa inofficiella finska nationalsporter, nämligen Kärringkånken i Sonkajärvi. Ett drygt femtiotal par från fjorton olika nationer deltog i tävlingen, som går ut på att mannen på valfritt sätt transporterar sin kvinna längs en cirka 250 meter lång bana. Under vägen till mål ska två hinder passeras liksom en dryg meterdjup vattenbassäng, där det gäller att inte ramla när man hoppar i eller ska ta sig upp igen.

Tävlingsreglerna som gäller är att kvinnan måste vara minst 17 år och väga 49 kg eller mer.

När sonhustrun fyllde fyrtio fick hon en halvmara (ett halvt maratonlopp alltså) i present av sin man, ett lopp som dessutom skulle gå av stapeln redan klockan tio på födelsedagsmorgonen. Så kanske började hon undra vem hon egentligen hade gift sig med, när hon på den tioåriga bröllopsdagen ett år senare fick en ny, lite bisarr överraskning av samme man: att hon sommaren därpå skulle få åka husbil till Finland för att delta i kärringkånken. Husbilen redan bokad och anmälan till tävlingen ifylld och klar att skickas in!

Barnen lämnar vi hos farmor. JAG kör husbilen. JAG bär dig och JAG springer. Allt du behöver göra är att hålla i dig och hänga kvar, och stänga igen munnen så du inte drunknar när jag hoppar i bassängen.

– Hm… OK då. Men bara om du ser till att vi vinner. Och bara så att du vet, jag kommer ALDRIG att ställa upp i bastu-VM, där går gränsen!

Vi som inte kunde vara på plats i Sonkajärvi fick i alla fall en stilstudie i hur det skulle kunna se ut, innan de drog iväg i husbilen.

 

Ljuvliga dofter från alla grillar, myggors surr, dragspelsmusik och välfyllda läktare med glad och förväntansfull publik. Dags att låta startskottet gå.

 

Förra året blev det braskande rubriker i stil med ”SKRÄLL” och ”SENSATIONELL SEGER” när jurydomaren i Let’s dance, Ann Wilson, tog hem världsmästartiteln i seniorklassen (40 år och äldre) tillsammans med Pierre Leander. Samme Leander som året dessförinnan, då något mindre framgångsrikt, tävlade med Lena Ph. Och rubriker på löpet blev det naturligtvis den gången också.

Öronbedövande tyst har det däremot varit i år. Inte den minsta notis har jag sett om att det faktiskt blev svensk seger även den här gången, och att det var sonen och sonhustrun som ordnade en andra inteckning i vandringspokalen och nu kan titulera sig världsmästare i Kärringkånk 2017. Dessutom på en betydligt snabbare tid än Wilson & Co (muttrar den stolta modern något surt).

Vad vinner man då? Ja, förutom äran, medaljen och den traditionella blomsterkvasten även kvinnans vikt i finskt öl.

Glada världsmästare vid sitt prisbord. Och precis som rosor alltid är rosor, om än i ett sprucket krus, är en världsmästartitel alltid en världsmästartitel även om den tagits i en lite udda gren.

You are simply the best, better than all the rest…..

PS. De tre sista bilderna från tävlingsarenan är tagna med sonhustruns mobil av okänd funktionär.

 

Annonser