Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

Annonser

Sjöorrar och smålom

Där låg de i vattnet strax utanför bryggan, som om de väntade på att vi skulle komma. Tre av våra många storlommar. Det karaktäristiska lockrop ljöd över sjön. Aoåååm, aoåååm. Vi pratade en stund, lommarna och jag, och hälsade varandra välkomna till ännu en sommar i Paradiset och dess vackra sjö, innan de försvann under vattnet för att en halvminut senare dyka upp igen hundra meter bort.

Trots att det var kallt, regnet strilade ner och tomten såg brun, vissen och orensad ut, var det ändå härligt att vara tillbaka i vårt Paradis, om än bara för några dagar den här gången och för att lasta av en del av all den packning som behövs för sommarens boende och projekt.

Lompar

 

Under tiden som vi höll på att packa ur bilen drog plötsligt något över himlen som ett stort mörkt moln, eller en svärm av jättebin. Efter några varv över sjön sänkte sig hela svärmen ner och lade sig till rätta på vattnet. Vad var det för fåglar som kom i sådan mängd?

När man nu har en egen fågelexperten i sin närhet måste man ju utnyttja detta. Så Maken fick omedelbart order att avbryta kånkandet av verktyg och väskor och istället montera upp storkikaren och se om han kunde säga vad det var som invaderat sjön.

Efter att ha studerat flocken några minuter var experten ganska så övertygad om att det rörde sig om sjöorrar, runt femtio, sextio stycken. För säkerhets skull hämtade han fågelboken och visade på de kännetecken som är karaktäristiska för sjöorren. Den gula fläcken på hannarnas näbb och honornas ljusa kinder och de ljusa yttre delarna på vingarna. Allt stämde med det vi såg i kikaren. Nog var det sjöorrar alltid!

Sjöorren är en havsfågel, visserligen inte helt ovanlig, men att få besök av så många samtidigt i vår sjö var nog ändå något av en sensation.

Sjöorrar i flykt

De hade slagit sig ner långt ut i sjön, på rad som ett långt pärlband, kanske för att vila en stund och äta innan de fortsatte vidare mot havet. Trots att min zoom inte är tillräckligt stark för att ge bra bilder på det här avståndet och att det inte gick att få med alla på samma bild vill jag ändå visa upp dem här.

Sjöorrar 2_redigerad-1

 

Det var vid den här tiden förra året som Maken av en slump upptäckte ett häckande smålomspar i en av våra många skogstjärnar och där vi sedan hade förmånen att på nära håll få följa den lilla familjen och ungarnas utveckling från små dunbollar till flygfärdiga ”tonåringar”.

Spänningen var nu stor när vi satt i bilen på väg upp till tjärnen. Skulle paret ha kommit tillbaka för en ny häckning och låg honan redan på ägg?

Stigen, som vi själva trampat upp, var kvar, men vi kände ändå inte riktigt igen oss. Allt var så kalt, brunt och visset, precis som hemma på tomten, och det var ännu ett tag kvar till lummig grönska. På håll hörde vi kurrande duvor och en korp flög över grantopparna. Kanske samma, som emellanåt höll oss sällskap förra sommaren.

Vi tittade bort mot grästuvan en bit ut i vatten vid motsatta stranden och såg något som vilade i det gamla redet. Men det var något som inte stämde. Färgen. Det som nu låg där var ljust grått, smålommen är betydligt mörkare. Och mitt i våra funderingar började det ljusgrå röra på sig, vecklade ut ett par stora vingar, lyfte och flög bort. En trana!

Tjärnen

I samma ögonblick fick vi syn vi dem, herr och fru Smålom. De var tillbaka. Alldeles stilla låg de i vattnet, en bit ifrån varandra. Endast den nästan andäktiga stillheten hindrade oss från att göra en high five, men det var ungefär så vi kände oss när vi upptäckte dem. Tranans närvaro kändes dock oroande och förtog något av glädjen. Tranor äter nämligen ägg.

Smålomspar_redigerad-1

 

Smålom

Plötsligt flög en gök över sjön, slog sig ner i skogen på andra sidan och började hoa. För mig var det den första för i år.

Duvorna hade återupptagit sitt kurrande och kuttrande och Maken och jag tittade plötsligt på varandra. Men det där är inte duvor, sa vi med en röst. Det måste vara orrar. Inte sjöorrar den här gången, utan helt vanliga landorrar. Maken plockade fram telefonen. Hur var det med täckningen, jo, en plupp. Tillräckligt för att kunna lyssna till riktigt orrspel, och som bekräftade våra aningar om det som pågick bortom skogsranden. Orrspel klockan halv tolv på dagen i slutet av maj. Det var ju sånt vi brukade ge oss ut i gryningen i mars, början av april för att få se och höra. Ur led är tiden.

Ur led tycks tiden också vara vad gäller hjortronblomningen. Den brukar vi börja vaka över som en hök så där några veckor in i juni, oroliga för att slagregn, kyla och försenade frostnätter ska sätta käppar i hjulen för myrens guld. Här var myren redan full av de vita blommorna.

Gott tecken eller dåligt omen?

Hjortronblom

 

En andra vår

Vilken ynnest att få uppleva våren och försommaren två gånger om. Här i Paradiset, som ligger i växtzon IV-V, ligger vi ungefär två veckor efter jämfört med hemma i Stockholm. Syrenerna har inte helt slagit ut än, men doftar ändå underbart, och liljekonvaljerna är ännu bara i knopp. Vädret är fortfarande litet ”ömse” som de säger här uppe, det vill säga ömsom (litet) sol, ömsom (mycket) regn.

Igår eftermiddag tog vi oss en tur upp till myren för att försöka få en föraning om hur hjortronsäsongen eventuellt kommer att bli. Och till vår glädje kunde vi konstatera att den förmodligen kommer att bli något alldeles extra, om vi nu törs lita på att frostnätterna är över. Har aldrig sett så mycket hjortronblom, myren var som det värsta vitsippsfält. Vitt, vitt, vitt så långt ögat kunde se. Nu är det bara att hålla tummarna till den 12 juli, då de första bären brukar vara mogna att plocka.

Det myckna regnandet har gjort myren, och alla andra ställen med för den delen, ordentligt vattensjuka och det var tungt att klafsa. Vi blev rejält svettiga och väl hemma igen var det bara att plocka fram Makens hembyggda duschkabin. Än så länge känns det alltför kallt att gå ner i sjön och tvätta av sig, även om vattnet är varmare (+14 gr) än luften (+11). Dessutom skvalpar just nu en gulgrön sörja av björkpollen mot stranden, vilket gör att det inte känns alldeles fräscht att gå i och ta sig ett dopp.

Avslutar med gårdagens snackis här uppe. Kanske har ni redan sett på TV eller läst i tidningen det som hände ett par i grannbyn häromkvällen. http://helahalsingland.se/ljusdal/tallasen/1.4796307-tv-ola-skulle-pissa-da-kom-bjornen