Stug-sista

Den gångna helgen känns det som att det var ordet “sista” som fick sista ordet.

Stugsista, ett påhittat ord som inte återfinns i Svenska Akademiens ordlista (SAOL), inte än i alla fall, men som för mig säger precis vad det handlar om. Sista dagen, sista kvällen eller sista helgen i sommarstugan. När man ställer undan trädgårdsmöblerna och grillen, städar i ordning i trädgården och tömmer kylen och skafferiet. Kanske lagar man något gott av de sista resterna eller bjuder in några grannar att sniffa på och njuta av strömmingarna i den där bulliga, lätt överjästa surströmmingsburken medan man tar ett gemensamt farväl av den gångna sommaren och börjar planera för nästa. Lite som sista natten med gänget, innan alla efter den sista skolavslutningen försvinner åt olika håll ut i livet som väntar. De flesta är medvetna om att man förmodligen aldrig kommer att ses igen men ändå funderar man redan på den kommande återföreningen.

Lyskväll eller ljusnatta är synonymer till stugsista, som ursprungligen är en finsk sedvänja som introducerades i Västerbotten i slutet av 60-talet. Då handlade det om just detta, att samla ihop sommarens skräp och elda upp det på stränderna samtidigt som man gjorde slut på den mat som fanns kvar innan stugorna bommades igen inför hösten. På den tiden var sommarstugorna ofta enkla, primitiva bostäder som bara användes under sommaren, till skillnad mot dagens ofta välutrustade och vinterbonade stugor, eller snarare hus än små stugor, som används året runt.

Här i Hälsingland har stugsista varit ett återkommande evenemang sista lördagen i augusti sedan 1990. Då lyser ljus, facklor och marschaller upp augustimörkret runt om på öarna i skärgården och längs stränderna utmed kust och sjöar.

I vår lilla by hade byalaget som vanligt ordnat en trevlig lyskväll vid Hennan Camping. Förutom en magisk solnedgång över Hennansjön bjöds vi även på underhållning med levande musik, gratis korv med bröd samt kaffe med bullar och flera sorters kakor. Det senare förmodligen sponsrat av någon av de två stora livsmedelskedjorna på centralorten.

Och medan vi mumsade och åt sänkte sig mörkret över campingen och de fladdrande lågorna från hundratals marschaller, som placerats ut längs stranden och de fyrahundra meter av väg 83 som löpte utmed sjön, avtecknade sig som prickade stigar på en karta.

 

********

 

– Det här var absolut sista morgondoppet för den här sommaren, frustade jag när jag i söndags morse klev upp ur sjön. Hade svårt att förlika mig med 15-gradigt badvatten när det dessutom bara var 7 grader i luften. Men så fel jag hade. Igår var det fortfarande 15 grader i vattnet och något varmare i luften, så det blev ett nytt dopp. Så än är kanske inte sista ordet i badfrågan sagt…

Senare på kvällen fick vi se hur det kan gå för den som blir full. Den fulla mångubben ramlade nämligen pladask ner i sjön. Kanske var det det kalla vattnet som fick honom att snabbt nyktra till, så att han kunde ta sig upp igen och fortsätta sin vandring över himlavalvet. Och det här var i alla fall sista gången som han var full den här månaden.

 

Och på fredag är det den sista augusti!

 

 

Advertisements

Point of no return

Vi har nu passerat ‘point of no return’ och är, vare sig vi vill det eller inte, så sakta på väg mot mörkret igen.

Midsommar, denna mytomspunna och magiska helg ligger redan två veckor bakom oss. Så efterlängtad och med så många förhoppningar och förväntningar knutna till sig, som dessvärre ofta kommer på skam tack vare onådiga vädergudar, och så vips, utan att vi vet ordet av är allt över.

Tiden går fort när man har roligt sägs det, och roligt har vi haft under de här två veckorna med barn, barnbarn och katt på besök. Samtidigt är det en utmaning att härbärgera tio personer på fyrtio kvadratmeter. Mat tre, fyra gånger om dagen, där en tror sig vara ‘lätt’ glutenintolerant, en annan laktosintolerant och en tredje bara äter makaroner och Salami Milano. Kanske inte så konstigt då om man själv blir lite intolerant emellanåt. Och så disken på det, men där har sönerna och Maken varit mina fantastiska ‘diskmaskiner’. Och kanske har de under tiden vid diskbaljan hunnit blivit lite mindre stressade och fått ett bättre immunförsvar. Läst nämligen att det är just det som händer när man skippar diskmaskinen och istället diskar för hand. Hur som helst, en stor eloge till mina tre hjältar.

Det här med sängplatser är inte heller alldeles enkelt. Något år har det tältats, ibland har Maken och jag hyrt in oss på ett par sängar hos en granne. Den här gången löste det sig enkelt, eftersom yngste sonen kom med stor och rymlig husbil. Men det är väl det här som är lite av tjusningen med att vara på landet, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända och hur det ska sluta, men någonstans längs vägen brukar det mesta ändå lösa sig.

Midsommarafton inleddes i strålande sol, vilket var tvärt emot vad alla väderprofeter förutspått, men vad gör det när det är fel åt rätt håll så att säga.

Men säg den lycka som varar beständigt. Barnbarnen hann precis fixa en majstång i miniformat, innan det började blåsa upp och mulna på. Vinden låg på rakt in mot verandan, regnet hängde i luften och termometern visade blygsamma 10 grader. Drömmen om den skira, blommiga sommarklänningen fick raskt ersättas med en bylsig vinterjacka och istället för blomsterkransar i håret blev det mössor på.

Men äta utomhus skulle vi. Det SKA man göra på midsommarafton, oavsett vädergudens åsikt om detta. Ett par svenska flaggor som legat overksamma, sedan en mindre tromb några midsomrar tidigare dragit in över sjön och knäckt vår flaggstång på mitten, fick nu träda i tjänst igen och tjäna som vindskydd. Sedan var det bara att hugga in. Även om vi inte kunde säga att “vi hade i alla fall tur med vädret” tycktes alla vara ense om att “mat och dryck var det  i alla fall inget fel på”.

Kusinerna har alltid roligt när de träffas. Det har skrattats och lekts, byggts hinderbanor runt tomten och spelats spel om kvällarna där även vi vuxna varit med. Och blev det någon gång långtråkigt hade de ju alltid sina telefoner med någon ny Youtube-film eller spel att samlas runt!

Men mest har det badats. Och badats. Och badats. Ofta har vi åkt till den närbelägna campingen, där en enkel variant av rutschkana brukar vara det som lockar. Och när det var sängdags och barnen gick ut för att borsta tänderna, hittade man dem istället alltid nere vid stranden för ännu ett sista dopp. Spelade ingen roll att det var 11 grader i luften och fjorton i vattnet och att regnet vräkte ner. Blött som blött.

De sista dagarna var vi ensamma med två av barnbarnen som då fick testa på att fiska på riktigt. Maken, som nog hade tänkt sig att fiska han också, hade istället fullt sjå att ta av fisken och maska på krokarna efter varje nytt napp. När de kom tillbaka till bryggan hade de tio fina matabborrar med sig, alla mindre fiskar hade fått gå tillbaka ner i sjön. Den dagen blev det rökt abborre till lunch och allt som var kvar efter den måltiden var bara skinn och ben.

Vår minsta båt har länge legat på land i väntan på att barnbarnen skulle visa intresse av att vilja lära sig ro. Och nu var det dags. Båten sattes i sjön och barnen turades om att ta sina första trevande årtag, medan Maken höll sig i närheten med sin båt, om utifall att… De kom snabbt underfund med tekniken, både att ro framåt och att hamna, det vill säga backa med båten, och hur man fick den att svänga genom att ro med ena åran samtidigt som man backade med den andra. Så fort de hade knäckt roddkoden var det svårt att få dem att vilja göra något annat än att ro.

Naturligtvis måste även Miss Molly få vara med på ett hörn i detta inlägg. Förortskatten som för första gången fick uppleva livet på landet och nästan blev schizofren på kuppen. Alla skogsmöss som prasslade över allt och domherrarna och ekorrarna som satt utom räckhåll i träden och skrattade åt henne. Men skrattar bäst som skrattar sist, och det dröjde inte länge innan en av domherrarna fick plikta med sitt liv. Då insåg Maken att det nog var bäst att plocka ner fågelmatarna så länge Molly var kvar.

Även om det ligger i kattens natur att jaga gav det inte några pluspoäng att ge sig på våra fåglar. Däremot blev hon snabbt en hejare på att ta möss och för det jobbet har hon fått många guldstjärnor. Kvarlevorna efter 12 möss ligger nu ceremoniellt begravda enligt konstens alla regler i resterna av den överblivna planteringsjorden.

 

Nu har alla rest hem, fågelmatarna är tillbaka på sina platser, lugnet har lagt sig över Aspviken och allt är som vanligt igen. Det vill säga det blåser och mellan vindbyarna ömsom sol och ömsom regn.