Bland gulärlor och grönbenor

Tidig morgon vid Angarnssjöängen i slutet av förra veckan. Kyligt men soligt. Ett femtiotal brushanar hade rapporterats här de senaste dagarna och det var vår förhoppning att få se dem spela.

Över hela sjöängen låg en ljudmatta av kackel i olika tonarter och hundratals grågäss promenerade fram och tillbaka över gärdena med sina avkommor, allt från nykläckta dunbollar till sådana som redan tycktes ha hunnit bli mer som kaxiga och orädda tonåringar.

Någon uppvisning av spelande brushanar fick vi aldrig se den här morgonen. Endast fyra stycken var på plats men lyfte när vi närmade oss och flög iväg bort mot Lundbydiket. Det var först när jag kom hem och gick igenom mina bilder, som jag upptäckte att ett svart “bylte”, längst ut i högerkanten på bilden av en grågåsfamilj, vid uppförstoring visade sig vara en ensam brushane.

 

Gulärlan hittar man ofta sittande på någon stör eller stängselstolpe i beteshagarna. Och just Angarnssjöängen lär vara ett av de gulärlerikaste områdena i länet. Kanske den här gulärlan kände sig litet extra skyddad och trygg på just den här stolpen.

En något mindre iögonfallande fågel var stenskvättan, som just här nästan blev ett med stenen den satt på.

 

Eftersom det inte blev något spel av brushanarna och Makens mobil plingade i ett med rapporter om en häckande pungmes i Hjälstaviken, bestämde vi oss att istället göra en utflykt dit.

Hjälstaviken är en sjö och våtmark ett par mil utanför Enköping och vi var många som var på jakt efter pungmesen den där dagen. På smala spänger trängdes vi med såväl rejält välhängda skådare, åtminstone vad gällde ryggsäckar, tubkikare och värstingkameror, som stavgående damer. Vid varje möte gällde det att dra in både rumpa och mage och be en stilla bön att staketet inte var murket och skulle ge vika när man tryckte sig mot det.

Hade aldrig hört talas om pungmesen tidigare och jag vet inte riktigt hur jag föreställde mig att den egentligen såg ut. Men nu vet jag att den har fått sitt namn av att boet liknar en pung. Tyvärr visade det sig att just det här boet i Hjälstaviken hade blåst sönder och att fågeln troligen redan gett sig av.

Spängerna ledde oss genom ett gigantiskt hav av vass. Där inne syntes inte några fåglar, men det hördes desto fler. Rördromen, som blåste i sin flaska, ja, den låter så. Nära, nära. Den syns inte, men finns ändå skulle man kunna nynna för att travestera Olle Adolphson. Sävsångaren sjöng så vackert och långt där inne bland vassrören körde vassångaren sin symaskin. Som en enda lång raksöm som aldrig blev klar. I ett träd på andra sidan vassväggen satt en sävsparv lugnt och spanade på oss.

 

Vår del av spången slutade vid ett väl tilltaget gömsle. Vattnet utanför var fullt av skäggdoppingar, gräsänder och grågässfamiljer och på gungflyn närmare stranden promenerade grönbenorna omkring. Ovanför cirklade skränande fisktärnor runt och gjorde störtdykningar ned mot vattenytan i jakt på fisk, medan några hade tagit en paus på gömslets mossbelupna tak.

 

 

Advertisements